Kapitlet handlar om användningen av fonografer och grammofoner under första hälften av 1900-talet. I stället för att fokusera på Storbritannien eller USA, som tidigare forskning ofta har gjort, ligger fokus på det i förhållandevis perifera Sverige. Mer specifikt är frågan hur fonografi förvandlades från att betraktas som vetenskaplig kuriosa till att bli en vardaglig medieteknologi och hur den påverkat kultur och musikalisk kommunikation. Källmaterialet består av dags- och veckotidningar, musiktidskrifter, kataloger över tidiga bostads- och hemutställningar, samt ett etnografiskt frågeformulär från 1962 med nationell räckvidd som ber om personliga minnen av grammofonen från åren runt sekelskiftet 1900. Kommersiell reklam (som utgör källmaterial för en stor del av tidigare forskning) kompletteras därmed och jämförs med andra typer av journalistiskt, vetenskapligt och populärvetenskapligt innehåll, från nyheter till korta romaner och offentliga policyplaner, till personliga minnen. Genom att undersöka medier som riktar sig till icke-specialister och amatörlyssnare (och som det visar sig, även icke-lyssnare), samt med inriktning på vardagsrummet i hemmets privatsfär, balanseras det vardagliga och prosaiska mot det åtrådda och prestigefyllda - ett brett spektrum inom vilket vardagslivet utspelade sig för en stor del av befolkningen. Resultatet av undersökningen visar två distinkta sätt att förhålla sig till inspelad musik, som beskrivs som utilitaristisktrespektive solipsistiskt.