Språkstörning är ett paraplybegrepp som innefattar flera olika svårigheter. Svårigheterna kan vara expressiva, svårigheter med att uttrycka sig eller impressiva vilket berör förståelsen. Denna studie avser undersöka hur anpassningarna samt arbetet kring dessa anpassningar tar sig i uttryck i den svenska skolan idag. Den metod som används är semistrukturerade intervjuer med fyra specialpedagoger. Materialet är sedan bearbetats utifrån analysmetoden fenomenografi där uppfattningar kategoriserats. I resultatet framgår fyra huvudkategorier, anpassningar, samverkan, förbättringar samt utmaningar. Under dessa huvudkategorier framkommer det, i bearbetningen av materialet, underkategorier samt ytterligare uppfattningar kring dessa underkategorier. De slutsatser som studien kommer fram till är att olika uppfattningar ger konsekvenser i hur arbetet på skolan ser ut gällande elever med språkstörning. Uppfattningarna har betydelse för vad som anses vara anpassningar, vilka inkluderas i samverkan kring en elev med språkstörning och vad som anses vara en förbättring. Det har även visat sig att samtliga specialpedagoger anser att kompetensen om språkstörning saknas i skolan i den omfattning som specialpedagogerna menar att den behövs.