Syftet med denna studie är att analysera en andraspråksundervisningspraktik där digitala verktyg ingår via hur lärare beskriver densamma. Två svenska som andraspråkslärare i grundskolans årskurs 7–9 har intervjuats och sedan har empirin analyserats med hjälp av praktikarkitekturteori.

Ur empirin kunde tre frågor urskiljas 1) det dagliga användandet av digitala verktyg, 2) hur verktygen möjliggör och hindrar eleverna i lärarnas undervisningspraktik och 3) hur digitala verktyg möjliggör och hindrar lärarens undervisningspraktik. Dessa frågor besvaras av olika arrangemang: kulturellt-diskursiva arrangemang, materiellt-ekonomiska arrangemang och socialt-politiska arrangemang. Hindrande arrangemang inkluderade yttre faktorer som de intervjuade lärarna inte kan påverka, utbudet av digitala verktyg (stort utbud, vilket leder till frustration), tidsbrist för lärare att sätta sig in i nya digitala verktyg, men även de nationella proven i svenska som andraspråk i årskurs 9 som skrivs för hand på skolan. De möjliggörande arrangemangen inkluderar istället elevers positiva attityd gentemot digitala verktyg, utbudet av digitala verktyg (variation och repetition), den aktuella läroplanen utformad av Skolverket, samt huvudmannen som tillgodosett eleverna med digitala enheter. De båda lärarna i studien ser idag digitala verktyg som en naturlig, till och med nödvändig del i sin undervisningspraktik.