I den här uppsatsen är syftet att studera hur unga vuxna, i åldern 20 till 35, resonerar kring kriser och sin egna krisberedskap samt hur deras resonemang kan förstås. I urvalet för studien har syftet varit att intervjua både kvinnor och män som är bosatta antingen i en stad eller utanför en stad, mer definierat stadsområde eller landsbygd. Urvalet har gjorts för att kunna se eventuella skillnader beroende på geografiskt placerad bostadsplats eller beroende på kön. Empirin för studier har samlats in genom tio strukturerade intervjuer baserade på fyra teman: bakgrundsfrågor, krissituationer, upplevt ansvar och syn på framtiden. I det analytiska arbetet framkom tre teman och ett av dessa var att några av informanterna visade ett mycket engagerat förhållningssätt till krisberedskap, vilket visade sig genom att de antingen var pålästa, hade förberett en plan eller att de hade materiella saker hemma, eller alla tre delar. Ett andra tema var att några av informanterna visade på ett minimalt engagerat förhållningssätt till krisberedskap, vilket visade sig genom att det inte hade varken tänkt på det eller förberett sig. Ytterligare ett tema som framkom var att några av informanterna visade på en vilja att hjälpa till vid händelse av en kris. Studien har visat att personerna som deltagit resonerar på olika sätt kring kriser och krisberedskap; antingen anser de att det är deras egna ansvar, antingen så anser de att det är någon annans ansvar eller så anser de att det finns ett gemensamt ansvar. Resultatet har analyserats med tillit och det imaginära som teoretiska utgångspunkter, där det har visat sig att informanternas erfarenheter påverkar vilka intressen och värderingar som de har idag.