Avhandlingen undersöker ungdomars lärande i musik utifrån ett sociokulturellt perspektiv. De två delstudierna är genomförda med en teoretisk utgångspunkt som gör gällande att människor lär sig musik i samspel med andra människor samt att de använder sig av medierande verktyg i de lärsituationer de deltar i, vidare involveras den proximala utvecklingszonen, samt muntlig och skriftlig lärandekultur. Eftersom lärande inte endast sker i skolmiljö utan överallt där individer gemensamt skapar kunskap har de empiriska studierna genomförts både utom och inom skolan som institution. Genom att studera ungdomar som musicerar och skapar musik tillsammans, och i interaktion med sina lärare, har deras medvetna eller omedvetna val av medierande verktyg för musikaliskt lärande i olika kontexter synliggjorts. Syftet med den samlade studien är att synliggöra, beskriva och analysera musikaliskt lärande så som det blir synligt bland ungdomar i högstadieålder, inom ramen för grundskolans verksamhet och i frivilligverksamhet ur ett sociokulturellt perspektiv. Studiernas metodologiska grund återfinns i musiketnologisk teoribildning och i avhandlingen beskrivs hur musiketnologi och musikpedagogik förhåller sig till varandra. De valda metoderna utgjordes av observationer och intervjuer, vilka dokumenterades med videofilm och fältanteckningar. Analysarbetet genomfördes med kvalitativ analysmetod i fem olika steg, där stegen delvis skiljde sig åt i de två delstudierna.I studie I visade resultatet att elevernas musik- och lärandekultur framträdde när de lär och undervisar andra. Vidare framträdde ungdomarnas kulturella bakgrund genom deras val av verktyg för lärande och samlärande. Ungdomarna verkade vara mer benägna att ändra sitt sätt att undervisa andra än att ändra metoderna för sitt eget musikaliska lärande. Resultaten i studie II visade att musikläraren skapade ramar som eleverna kunde förhålla sig fritt till, vilket gjorde eleverna såväl trygga som fria. Musiklärarens sätt att organisera undervisningen liksom hans pedagogiska kompetens möjliggjorde elevernas musikaliska lärande och musikskapande. När eleverna skulle komponera och samspela använde musikläraren sig av flera olika verktyg i sin undervisning. Vidare synliggjordes hur en skriftlig lärandekultur genomsyrade de pedagogiska valen. I studie II visade resultaten att elevernas val av verktyg när de lär och undervisar sina kamrater var desamma som deras lärare använde. En skriftlig lärandekultur blev synlig i hur eleverna använde verktyg och artefakter för att lära och skapa musik tillsammans. Implikationerna av delstudie II kan sammanfattas med att musiklärare behöver veta hur möjligheter för lärande i grupp skapas, samt när elever behöver lärarens kunskap och vägledning för att befinna sig i en proximal utvecklingszon.Resultatet i den samlade studien visar på vikten av en musiklärare som inte bara har gedigen ämneskunskap utan också har kunskap om vilka medierande verktyg och artefakter elever behöver i varje specifik situation, samt kan bedöma vilka kunskaper elever redan har och vilken utveckling som är möjlig. När elever arbetar tillsammans i grupp för att lära verkar betydelsen av lärarens kunskap och pedagogiska förmåga vara avgörande för att en god miljö för lärande och utveckling ska kunna skapas. Vidare framkom att lärande i muntlig och skriftlig lärandekultur skiljde sig åt vad gällde verktyg och artefakter. Ungdomarna i de båda lärandekulturerna använde en bred repertoar av verktyg och artefakter på primär och sekundär nivå, medan läraren använde artefakterna på sekundär och tertiär nivå. I en skriftlig lärandekultur tyder resultatet på att verktyg och artefakter hade sitt ursprung i någon form av skriftlighet och de användes för att förklara hur musiken skulle framföras. I en muntlig lärandekultur utgjordes artefakten av den klingande musiken och de medierande resurserna användes för att förklara vad musiken ville förmedla.