Det så kallade principalansvaret (3:5 skadeståndslagen) för vårdnadshavare infördes i tron – gentemot alla sakkunniga remissinstansers motsatta uppfattning – att incitament och moralpåverkan via strikt skadeståndsansvar för föräldrarna kan motverka ungdomsbrottsligheten. Emedan skadeståndsansvaret kan slå enormt hårt mot en förälder (som inte gjort något som helst fel) – och även dessa negativa sociala effekter påpekades oförtröttligt i remissförfarandet – ges vissa jämkningsmöjligheter. Men en ny dom från HD visar, att dessa regler likväl inte kan förhindra skadeståndsskyldighet på hundratusentals kronor för en ensamstående mamma (låginkomsttagare med tre hemmavarande barn), som inte haft tillstymmelse till reell chans att hindra dotterns förtal på internet (under den tid då dottern mot mammans vilja flyttat till pappan, och då socialtjänsten vägrat hjälpa henne få hem dottern). Förhoppningsvis ger mammans bisarra öde lagstiftaren en akut varnande tanke – så att man skyndsamt kan ändra (eller helt avskaffa) detta patologiskt skadliga och systemvidriga ansvar för vårdnadshavare.