Hur berättar och reflekterar människor från olika generationer över den egna barn- och ungdomstiden i en given geografisk och kulturell kontext och vad kan vi utläsa ur dessa berättelser? Denna studie utgår från fem självbiografiska, levnadshistoriska intervjuer, genomförda med informanter av olika kön och ålder, men från en och samma kulturella och geografiska kontext. De levnadshistoriska intervjuernas berättartekniska verktyg identifieras och tolkas utifrån ett levnadshistoriskt perspektiv. Intervjuerna ligger därefter till grund för en diskursiv analys, i syfte att undersöka hur informanternas berättelser förhåller sig till den specifika kontextens kollektiva normer. Diskursiva normer gällande ålder, kön och klass identifieras och analyseras intersektionellt i syfte att tydliggöra hur de möjliggör eller begränsar informanternas möjlighet till subjektiv agens inom den specifika kontexten. Resultatet av analysen visar hur kontextens diskurs förändras över tid och att detta är något som informanternas berättelser förhåller sig till. Samtidigt återfinns en rad traditionella värden, strukturer och hierarkier som tenderar att leva kvar och på olika sätt påverka informanternas livslopp och sättet på vilket de tolkar detta i intervjuerna. Intersektionella maktstrukturer framträder tydligt i studiens alla levnadshistoriska berättelser men de tar sig olika uttryck beroende på ålder och kön.