Kriminalvården ansvarar för att lagöverträdare straffas och återanpassas till samhället, ett dubbelt uppdrag som kräver att klientarbetet är av hög kvalitet för att kunna säkerställa att insatserna är återfallsförebyggande. Den svenska kriminalvårdsmodellen har tilldelats mycket beröm genom att den grundar sig i en humanistisk människosyn och värnar om intagnas mänskliga rättigheter och integritet. Föreliggande studie syftar till att undersöka hur den svenska kriminalvården genom visionen "bättre ut" införlivar samhällsuppdraget om rågången mellan straff och behandling. Vidare är syftet att jämföra svenska effektstudier avseende minskade återfall i brott med internationell utvärderingsforskning för att kunna bedöma huruvida den svenska kriminalvårdsmodellen är mer framgångsrik och effektiv. Föreliggande studie är en kombinerad teoretisk uppsats och en systematisk litteraturöversikt. Studiens resultat påvisar att kriminalvårdens målsättning avseende effektiv återanpassning är svår att uppnå. Detta till följd av olika samverkansfaktorer och förhållanden, hos intagna, personal samt behandlingen i sig, som inverkar på den intagnes behandlingsutveckling. Några centrala faktorer som påverkar förändringsarbetet avser grad av motivation, kön, ålder, syn- och förhållningssätt hos personalen, kompetens, utbildning, arbetsvillkor, programkomponenter och behandlingsmiljö. Med utgångspunkt i nationell och internationell utvärderingsforskning framkommer att den svenska kriminalvårdsmodellen inte är mer framgångsrik i jämförelse med internationella kriminalvårdsmodeller. Det framgår ändock att behandling är gynnsamt trots att inte alla effektstudier påvisar några signifikanta skillnader avseende återfall i brott.