Ökad medvetenhet om hållbarhetsfrågor har medfört ett behov i många kommuner och regioner att verka för ett mer hållbart resande, där minskad bilanvändning ofta är en uttalad målsättning. Syftet med uppsatsen är att beskriva och analysera planeringen för att uppnå ett mer hållbart resande. Analyser av planeringen sker utifrån en modell om färdmedelsvalet med fokus på vanebilisten och kollektivtrafiken. Detta görs i form av en fallstudie baserad på intervjuer i Sveriges fjärde storstadsregion (Linköpings och Norrköpings kommuner). Att åstadkomma ett mer hållbart resande kräver en omställning av kollektivtrafiken, vilket dock är svårt inom en verksamhet som kan antas vara särskilt stigberoende såsom kollektivtrafiken är. Individens val av färdmedel beror på både dess relevans (användbarhet) och dess mervärden (fördelar och nackdelar) jämfört med bilens mervärden. Studien visar fyra faktorer som är viktiga för att förnyelse av planeringen av kollektivtrafik sker, att vissa stigberoenden är svårare att bryta än andra samt att arbetet för att öka kollektivtrafikens relevans och mervärden är komplicerat på grund av det delade ansvaret mellan ett flertal aktörer.