Omställningen mot elektrifierade kollektivtrafiksystem i stadsmiljö går snabbt. Fördelar är minskade luftföroreningar och buller, ökad passagerarkomfort, kostnadsbesparingar, och att biodrivmedel frigörs till andra transportslag. Det finns många tänkbara systemlösningar, exempelvis bussar med stora batterier och depåladdning, eller bussar med mindrebatterier som laddas vid hållplatser eller under körning. Att utreda vilken kombination av delsystem som är mest kostnads- och resurseffektiva är komplext. I det här arbetet har matematiska modeller och optimeringsmetoder utvecklats och applicerats på Linköpings kollektivtransportsystem för att skapa kunskap kring hur placering av laddinfrastruktur påverkar systemlösningen. 

Inom projektet används publikt GPS-data över alla stadsbussars position i Linköping under ett antal dygn. Informationen används för att kombinerat med höjddata och en longitudinell fordonsmodell beräkna varje buss energiförbrukning under körningen. Laddinfrastruktur har därefter placerats ut för att minimera den totala sträckan laddinfrastruktur som behövs i systemet för att alla fordon ska kunna genomföra sina respektive köruppdrag givet en viss batteristorlek. Detta sker med hjälp av matematisk optimering. Därefter beräknas hur olika val av batteristorlek och laddinfrastruktur påverkar batteriernas åldrande. Vidare har regleralgoritmer för att hantera depåladdningen föreslagits. Algoritmerna baseras på matematiska modeller och optimering, och initiala analyser visar att effektförluster i batterier kraftigt kan reduceras med smart depåtladdning.  

Resultaten visar att relativt lite laddinfrastruktur resulterar i dryg halvering av batteristorlek i fordonen jämfört med ett scenario där endast laddning vid depå används. I det specifika fallet med Linköpings kollektivtrafik så är många linjer dragna på samma gata ut från resecentrum och det är den gatan som laddinfrastruktur primärt placeras på med använd metod. Som komplement så inkluderar lösningen några ändhållplatser. En del av dessa stannar många bussar vid och en del är anledningen att busslinjen går relativt långt utanför staden, och fordon som kör ofta på aktuell linje behöver ladda vid ändhållplats för att bussen ska klara sitt köruppdrag på samma batteristorlek som övriga bussar. Med omplanering av fordonens omlopp skulle laddning vid dessa fåtal hållplatser sannolikt kunna tas bort. Resultaten visar att det centrala är att placera laddinfrastruktur på plaster där många fordon står eller åker under så lång tid som möjligt, och om det är elväg eller hållplatsladdning är inte det primära.