Ambitionen med föreliggande uppsats är att bidra till att medvetandegöra och väcka diskussion om lyssnandet som en del av elevers språkutveckling. Att skriva, läsa och tala ses ofta som självklara delar av språklig utveckling medan talandets receptionsaspekt, att lyssna, är mindre utforskat i svensk skolkontext. Förhoppningen är att genom specialpedagogers och en speciallärares erfarenheter av att arbeta med elever i språklig sårbarhet kunna ringa in vilka typer av lyssnande som framträder i språkutvecklande undervisningssammanhang. I förlängningen kan detta bidra till att öka medvetenheten om vilka lyssnandestrategier som behöver definieras och explicitgöras för att öka möjligheten att elever utvecklar god lyssnandekompetens.

Lyssnande som pedagogisk praktik saknar idag en tydlig teoretisk förankring. Begreppets komplexitet medför också att olika delar av lyssnandeprocessen aktualiseras genom olika teoretiska perspektiv. Eftersom intentionen med denna uppsats är att undersöka lyssnandet didaktiska ställning riktas blicken främst mot det yttre observerbara lyssnandet. Den teoribildning som får störst utrymme är sociokulturell teori då lyssnande i skolkontext är tätt sammankopplat med dialog, samspel och sociokulturella ramar.

Semistrukturerad samtalsintervju med fyra verksamma specialpedagoger och en speciallärare har valts som metod. Detta i syfte att synliggöra nuvarande didaktisk grund för lyssnande i språkutvecklande arbetssätt samt för att skapa möjlighet att finna oväntade resultat.

Resultaten indikerar att lyssnande främst är implicit invävt i språkutvecklande undervisning. Däremot framför respondenterna generell kunskap och förtrogenhet om receptionsaspekter av språkutveckling. I materialet framkommer också tysta och erfarenhetsbaserade förhållningssätt till lyssnandedidaktik.

Ur speciallärarens och specialpedagogernas perspektiv i undervisningen framträder det interaktiva, analytiska och relationella lyssnandet medan det distinkta, överförande, effektiva och analytiska är det mest tydliga utifrån pedagogernas utsagor om elevers lyssnandesituationer. De möjliga språkutvecklande strategier som lyfts fram syftar främst till att kompensera för nedsatta kognitiva förmågor såsom informationsbearbetning, fokus˗ och koncentrationssvårigheter, inlevelseförmåga och förmågor att tolka sociala icke-verbala koder. Även visuellt stöd, att låta elever komma till lyssnande, träna lyssningshastighet och att vara en social tolk nämns.

En lyssnandekategori som inte uttryckligen motsvarar de kategorier som nämns i tidigare forskning är lyssnande av text med hjälp av talsyntes, talbok eller ljudbok. Resultatet antyder att vissa elever i språklig sårbarhet har liten behållning av lyssnande på text genom uppläsningsverktyg.

Att utveckla goda lyssnandekompetenser och lyssnandestrategier är ur språkutvecklingsperspektiv grundläggande men aktualiseras särskilt i relation till elever som befinner sig i språklig sårbarhet. Förmågan att lyssna är beroende av många olika faktorer, som t.ex. fonologisk och semantisk organisation; ordförråd och ordförståelse; fokus och koncentration samt pragmatisk språkförståelse. Av stor vikt för att kunna bidra till alla delar av elevers språkutveckling är vilken kunskap speciallärare i språk˗, skriv˗ och läsutveckling har eller behöver utveckla, såväl teoretisk som praktisk.