Denna framställning handlar om vilka möjligheter polisen har för att använda privata DNA-släktforskningsdatabaser i sitt brottsutredande arbete, en arbetsmetod som tillämpades vid polisens pilotprojekt efter dubbelmordet i Linköping 2004. Förevarande uppsats utgår från en rättsfilosofisk ansats för att undersöka skälen till att gällande rätt kring genetiska data ser ut som den gör. Det är med andra ord en ändamålsanalys för att undersöka vilka rättsliga hinder som föreligger mot att polisen ska kunna använda genetiska data i sitt brottsförebyggande arbete.

För att undersöka hur och om gällande rätt kan förändras i en tillåtande riktning för polisens arbetsmetod utgår denna framställning utifrån en ändamålstolkning kring reglerna om genetiska data. Såväl historiska skäl som försiktighetsskäl föreligger mot att staten tillåts att fritt använda genetiska data.

Inom EU-rätten och inom svensk rätt anses att genetiska data ska ha en särställning på grund av den enorma information som staten annars får om sina medborgare. Det strider mot människans rätt till privatliv, vilket innefattar rätten att hålla sina genetiska data för sig själv utan insyn från staten. Syftet med en försiktig hållning kring genetiska data är att det finns en betydande risk att informationen kan komma att användas fel, vilket ett antal domar från Europadomstolen visar är en reell riskfaktor.

Det som framkommer kring de nu gällande rättsreglerna samt mekanismerna som ligger till grund för gällande rätt visar i denna framställning att en ändring av reglerna i tillåtande riktning blir svår att driva igenom. För detta krävs rättslig prövning i Europadomstolen, att reglerna i brottsdatadirektivet artikel 10 ändras samt att svensk lagstiftning ändras.