I takt med att pandemins undantagstillstånd övergår i mer normal vardag växer förväntningarna på oss att ta upp tråden igen, i fråga efter fråga som satts på vänt under coronatiden. Agenda 2030, barnperspektivet, arbetsmiljö, utveckling, IT-säkerhet och samverkan tar plats igen tillsammans med så mycket annat. Höga ambitioner, mål och visioner trängs om uppmärksamheten och trots möten från tu till sju är det många som känner sig otillräckliga i detta race.
I takt med att att-göra-listan fylls på och tempot trissas upp ser vi hur många ledare - till synes reflexmässigt – kavlar upp ärmarna och tar upp jakten på ”det perfekta systemet”, där allt gott på något mirakulöst sätt ska kunna genomsyra alla delar av verksamheten. Det är synd när denna speciella tid borde erbjuda ett gyllene tillfälle att stanna upp och fundera på förutsättningarna för ett mer situationsanpassat och inte minst hållbart ledarskap.
Det finns en otålighet i vår kultur och en övertro på smidiga och enkla lösningar. I Susanna Alexius bok Att leda komplexa uppdrag, synar hon orealistisk förhärskande ledarskapsideal som riskerar att bryta sönder ambitiösa ledare. Med grund i organisationsforskning och genom många exempel från samtida organisationer visar Alexius att allt gott omöjligt kan genomsyra allt, och att vad som är ”rätt” i ledarskap och organisering varierar över tid och rum. Så är det bara och det måste vi acceptera och förhålla oss till.