Våren 2021 tog riksdagen ställning till den elfte forskningspolitiska propositionen i ordningen, Forskning, frihet, framtid – kunskap och innovation för Sverige (prop. 2020/21:60). Bara genom att studera forskningspropositionernas rubriker kan man enkelt avläsa vilka primära mål sittande regering har med sin forskningspolitik. Förra gången det begav sig stod samverkan högst på agendan. På propositionens 167 sidor nämndes ”samverkan” hela 224 gånger, medan en konkurrent som ”frihet” i stort lyste med sin frånvaro och enbart nämndes sex gånger (prop. 2016/17:50). I den nu aktuella forskningspropositionen har emellertid ”frihet” getts en mer framträdande roll än någonsin tidigare – vilket även framgår av rubriken – och omnämns hela 141 gånger (”samverkan” är dock mer än dubbelt så vanligt) (prop. 2020/21:60). Skälet till att frihetsfrågan fått en så framträdande roll denna gång är förstås de förslag om att föra in akademisk frihet i högskolelagen som Styr- och resursutredningen presenterat i sitt betänkande (”Struten”, se SOU 2019:6). Men hur ska vi förstå denna politiska strävan efter att stärka den akademiska friheten? I detta specialnummer tar vi ett bredare grepp om hur högskolepolitiken utvecklats över tid, och frågar oss vad som utmärker denna frihet. Vem är det som ska ges frihet? Hur ser balansen mellan formell och reell frihet ut? Vad utmärker dem som skänks frihet – oftast lärosätena – och hur skiljer de sig åt?