Det inomobligatoriska medhjälparansvaret har länge ansetts bygga på oskrivna tillräknanderegler. Anta att B anlitar C för att utföra något som uppfyller B:s avtalsförpliktelse mot A och att C orsakar A skada genom handlingen eller underlåtelsen H. Frågan om B:s skadeståndsansvar mot A ska enligt dessa regler avgöras på samma sätt som om B själv hade företagit H. De centrala frågorna blir då om H strider mot någon avtalsförpliktelse som B har mot A och om C har företagit H på ett sådant sätt att den i relationen mellan A och B tillämpliga ansvarsgrunden (t.ex. oaktsamhet) är uppfylld. Den traditionella bilden har emellertid utmanats i litteraturen och även i prejudikatet NJA 2018 s. 301. Artikeln argumenterar för att de konkurrerande beskrivningarna är omotiverade och att gällande rätt alltjämt svarar mot den traditionella bilden.