Den här avhandlingen utgår från följande problemställning. Hur kunde adeln, en grupp i sådan hög grad påverkad av det äldre samhällets värld avprivilegier, börd och ståndsuppdelning, fortsätta att existera även under ochefter 1800- och 1900-talets moderna genombrott? Detta nya, framväxandesamhälles vägledande principer utgjordes ju snarare av sådant som jämlikhet, personlig förtjänst och tanken om medborgarskap, i mångt och mycket motsatsen till de ideal som tidigare varit förhärskande. I avhandlingenanläggs ett kulturhistoriskt perspektiv för att studera detta historiska problem, med utgångspunkten att det förflutna var av avgörande betydelse för att denadliga identiteten kunde upprätthållas efter ståndssamhällets upplösning. Dess syfte är att undersöka hur den svenska adelns kollektiva identitetupprätthölls och förändrades under perioden från det första adelsmötet, år 1869, till Riddarhusets 350-årsjubileeum, år 1976, genom att analysera denadliga minneskulturen. Källmaterialet som analyseras är huvudsakligenhämtat från adelns kollektiva verksamhet, i form av protokoll från periodensadelsmöten och medlemstidningen Arte et Marte. Avhandlingens teoretiska utgångspunkter är hämtade från memory studies-fältet. Avhandlingen består av tre delar, som studerar varsin aspektav den adliga minneskulturen: den performativa, den kommunikativa,respektive minneskulturens fixpunkter. Genom att analysera en rad olikafenomen relaterade till adeln, under mer än 100 år: statyer, historieböcker, jubileumsfester, privilegier, namnskyddslagar, herrgården och utdöendet avadliga ätter, undersöks gruppens minneskultur och den föränderliga adliga kollektiva identiteten