Studien syftar till att undersöka vilka metoder fem verksamma lärare i Uppsala kommun använder för att tillmötesgå högpresterande och särbegåvade elevers behov i klassrummet, vilka svårigheter lärarna finner med nivåanpassningar samt vilket stöd de skulle önska för att kunna bemöta starka elever bättre. Intresset att undersöka understimulerade elevers situation i skolan kommer från personliga upplevelser och erfarenheter av att dessa elever hamnar i skymundan i klassrumsmiljön medan mycket resurser läggs på inlärningssvaga elever. En översikt av publicerad forskning visar på riskerna med att inte uppmärksamma särbegåvade elever på rätt sätt och ger förslag på hur särbegåvade elever kan stöttas.

Studiens material samlades in genom observationer och intervjuer med fem lärare i Uppsala kommun. Datan analyserades därefter utifrån ett sociokulturellt perspektiv och med särskild utgångspunkt från teorin om den proximala utvecklingszonen.

Resultatet visar att samtliga lärare som deltagit i studien inte känner att de har några nämnvärda svårigheter att bemöta de högpresterande eleverna i undervisningen. Lärarna finner det snarare problematiskt att finna tid att ta fram rätt material samt att hitta källor där konkret material finns. Lärarna är medvetna om vad eleverna behöver och hur de ska kunna tillmötesgå dem. Den mest frekvent nämnda metoden är fördjupningsuppgifter vilka ämnar att bredda elevernas kunskaper i det aktuella ämnet. En annan vanlig metod är öppna uppgifter där eleverna får möjlighet att utveckla och motivera sina lösningar efter egen förmåga.