Det övergripande syftet var att undersöka kommunala riktlinjer för anhöriganställningar tillgängliga på kommunernas hemsidor, dvs regeldokument gällande situationer där en anhörig anställs för att vårda en närstående. Det övergripande syftet har byggts upp utifrån följande tre frågeställningar angående hur kommunerna i Sverige beskriver: 1) vilka situationer som berättigar anhöriganställning, 2) hur det säkerställs att den äldre personen skall få sina behov tillgodosedda samt 3) hur säkerställs den anhöriganställdes rättigheter/välmående?

Det saknas lagstöd för anhöriganställningar som rättighet, och det kommunala självstyret avgör om kommunen erbjuder denna omsorgsform. På senare tid har anhöriganställningar begränsats och förbjudits i flera svenska kommuner, och enligt uppgifter är det cirka 55–65 % av Sveriges kommuner som tillåter anhöriganställningar. Det är mestadels kvinnor med utländsk bakgrund som är anhöriganställda numera, och feministisk omsorgsforskning och media lyfter fram anhöriganställningar som en kvinnofälla och som en risk för integration av invandrare.

I studien inkluderas riktlinjer från totalt 21 kommuner, vilka analyserades med kvalitativ innehållsanalys enligt Elo & Kyngäs (2007). De undersökta riktlinjerna hittades från hemsidorna för Sveriges 121 medelstora och stora kommuner (mer än 20 000 invånare). Resultatet har bearbetats med hjälp av feministisk teori (Hirdman 2012).

Resultatet visar att det överlag finns få riktlinjer tillgängliga i Sveriges kommuner och att regelverken skiljer sig åt i de olika kommunerna.  I de riktlinjer som finns är ofta innehållet allmänna eller oklara beskrivningar. En slutsats är därför att många kommuner säkerställer sitt eget handlingsutrymme och ett tolkningsföreträde genom otydliga och allmänt hållna regler i sina riktlinjer. Utifrån ett feministiskt perspektiv kan dessa tolkningsföreträden skapa orättvisa strukturer och skillnader i förutsättningar och villkor för de äldre och för deras anhörigvårdare avseende anhöriganställningar. Slutligen visar resultatet på att de få detaljerade beskrivningarna prioriterar de äldres rättigheter framför de anhöriganställdas. Säkerställandet av de anhöriganställdas rättigheter beskrivs huvudsakligen att ske genom att kontrollera och styra de anhöriganställda. De anhöriganställda är ofta osynliga i riktlinjerna, betraktas som pseudoanställda och hamnar därför mellan stolarna vad gäller stödbehovet (Sand 2010).

The overall aim was to investigate municipal guidelines for paid dependent care which were available online, i.e. documents regarding situations where a relative is hired to care for a next-to-kin. The overall aim has been built on the following three research questions regarding how municipalities describe: 1) which situations qualify for paid dependent care, 2) how the elderly person’s needs are met in case of paid dependent care and 3) how the dependent caregivers’ rights and well-being are ensured?

There is no legal basis for demanding cash-for-care setting, and the local self-government determines whether the municipality offers this form of care. Recently, paid dependent care has been restricted and banned in several Swedish municipalities, and according to some statistics paid dependent care is allowed in 55–65 % of the Swedish municipalities. It is mostly women of foreign origin who are dependent caregivers nowadays, and feminist care research and the media lift up cash-for-care settings as a trap for women and for migrant integration.

The study included guidelines from a total of 21 municipalities, which were analyzed using qualitative content analysis according to Elo & Kyngäs (2007). The guidelines analysed were found from the websites of Sweden's 121 medium and large municipalities (more than 20 000 inhabitants). The results were processed using feminist theory (Hirdman 2012).

The results show that overall there are few guidelines available in Sweden's municipalities and that the regulations differ in the different municipalities’ guidelines. The guidelines that are available often contain general or vague descriptions. One conclusion is therefore that many municipalities ensure their own discretion and prevail through vague and general rules in their guidelines. From a feminist perspective, these different municipal policies create unfair structures and differences in conditions and terms for the elderly and their family caregivers regarding cash-for-care settings. Finally, the result shows that the few detailed descriptions prioritize elder people's rights over their caregivers'. Ensuring the paid dependent caregivers’ rights is mainly described to be done by checking and controlling them. In other words, the paid dependent caregivers are often invisible in the guidelines, are often regarded as pseudo-employees and therefore fall between the cracks in terms of their need for support (Sand 2010).