“Kollektiv odling i kris - en antropocen trädgård"  visar en vision av hur ytor i en svensk stad har omformats och omplanerats, kanske som en konsekvens av samhälleliga beslut, kanske genom ideellt arbete - kanske bäggedera.   Bakgrunden till allt det här är såklart klimatförändringarna, som med stor sannolikhet om några år även kommer påverka matförsörjningen. Det blir då nödvändigt att odla mer lokalt, i Sverige och i våra städer där merparten bor och lever.   Idén är att odlingsmarken och växthus genererar grönsaker och baljväxter, som vi idag importerar, och som kommer att utgöra en större andel av vår kost i framtiden. Transporterna blir minimalt korta, och maten konsumeras i första hand av stadsborna runt omkring, samtidigt som avfallet från odlingen genererar värme och jord till växthuset och odlingen.   Runt varje trädgård går en mur av jord som skyddar odlingen från ljud och avgaser från motorvägen, och även från vinden. Muren blir en tydlig figur i stadslandskapet som ramar in och skyddar odlingen. Alla trädgårdar har en mittaxel där vattnet leds, och bredvid ligger odlingarna, som ramas in av jordväggar som värmer upp jorden. Strukturen förstärks av längor av växthus längs med jordväggarna.   Den antropocena trädgården är varken en utopi eller dystopi. Projektet handlar bara om hur framtiden kanske helt nödvändigt kan komma att se ut, och om hur staden kan planera för att möta framtida behov.

”Collective cultivation in crisis – an Anthropocene garden” shows a vision of how the spaces in a Swedish city have been reshaped and restructured, perhaps as a consequence of societal decisions, perhaps through local initiatives – perhaps both.   The background to this project is obviously climate change, which most likely, in a few years’ time, will also affect food supply. It will then be necessary to grow locally, in Sweden and in our cities where most people live.   The idea is thus that the cultivated land and greenhouses will generate vegetables and legumes, which we today import and which will make up most of our food intake in the future. Transportation will be minimised, and the food will be consumed firstly by the city dwellers living around the cultivation, at the same time as the waste produced will generate heat and soil for the greenhouse and cultivation.   Around each garden, there is a wall made of earth that protects the cultivation from noise and exhaust from the motorway and also from the wind. The wall becomes a significant figure in the cityscape that frames and protects the cultivation. All the gardens have a central axis where the water is conducted and next to it there are the cultivations, framed by the walls which heat up the soil. The structure is strengthened by rows of greenhouses along the earth walls. The Anthropocene garden is neither a utopia nor a dystopia. The project is simply about how the future may necessarily come to look like, and about how the city can plan to meet future needs.