Bakgrund

Våldtäkt är ett allvarligt folkhälsoproblem med långvariga konsekvenser för den drabbades fysiska, psykiska, sociala och ekonomiska situation. Ett empatiskt och professionellt bemötande är avgörande för återhämtningen, men brist på traumaanpassad vård gör att många överlevare inte får det stöd de behöver. Skuldbeläggning, samhälleliga normer och bristfälliga vårdstrategier förvärrar situationen. Att belysa kvinnors vårdupplevelser efter våldtäkt kan ge värdefulla insikter, identifiera förbättringsområden och bidra till en mer stödjande och trygg vårdmiljö.

Syfte

Syftet var att belysa kvinnors upplevelser av vårdmötet efter att ha blivit utsatta för våldtäkt.

Metod

En icke-systematisk litteraturöversikt genomfördes. I litteraturstudien analyserades 12 vetenskapliga artiklar med kvalitativa, kvantitativa och mixed methodes i syfte att besvara studiens forskningsfråga. Artiklarna granskades noggrant för att identifiera återkommande teman samt variationer i kvinnors upplevelser av vårdmötet efter en våldtäkt och sammanställdes sedan genom en integrerad analys.

Resultat

Genom en integrerad analys kunde tre huvudkategorier av kvinnornas upplevelse av vårdmötet identifieras: bemötande och emotionellt stöd i vårdmötet, konfidentialitet och trygghet i vårdmötet samt tillgång till vård och långsiktigt stöd. Resultaten visar att bemötande och emotionellt stöd är avgörande för kvinnors vårdupplevelse, och bristfällig vård kan leda till återtraumatisering. Rädslan för att inte bli trodd påverkar vårdsökande, och en trygg, konfidentiell och specialiserad vårdmiljö är centralt för återhämtning.

Slutsats

Denna litteraturstudie visar att sjuksköterskans bemötande, vårdmiljön och möjligheten att få en specialiserad vård spelar en avgörande roll för kvinnors upplevelse av vården efter en våldtäkt. Resultatet tyder även på att de problem och behov som identifierats hos våldtagna kvinnor i vårdmötet är återkommande över olika länder och vårdsystem. Studien belyser samhälleliga utmaningar och strukturella hinder, men visar också att investeringar i traumaanpassad vård och utbildning kan förbättra vårdkvaliteten på ett socialt och ekonomiskt hållbart sätt.

Background

Rape is a public health issue with long-term consequences for survivors' physical, psychological, social, and economic well-being. An empathetic, professional approach is crucial for recovery, yet the lack of trauma-informed care leaves many survivors unsupported. Victim-blaming, social norms, and inadequate healthcare strategies worsen the situation. Highlighting women's experiences of healthcare after rape provides valuable insights, identifies areas for improvement, and contributes to a more supportive care environment.

Aim

The aim was to highlight women's experiences of healthcare encounters after experienced rape.

Method

A non-systematic literature review was conducted. The study analyzed and applied 12 scientific articles using qualitative, quantitative, and mixed methods designs to answer the research question. The articles were carefully reviewed to identify recurring themes and variations in women's experiences of healthcare encounters after rape and were then compiled through an integrated analysis.

Results

Three main categories of women's healthcare experiences of healthcare encounters were identified: reception and emotional support, confidentiality and safety, and access to care and long-term support. Reception and emotional support are crucial, while inadequate care can lead to re-traumatization. The fear of not being believed affects help-seeking behavior, and a safe, confidential, specialized healthcare environment is essential for recovery.

Conclusions

This literature review shows that the nurse's approach, the healthcare environment, and access to specialized care play a crucial role in women's experiences of healthcare after rape. The results also indicate that the problems and needs identified among raped women in healthcare encounters are recurring across different countries and healthcare systems. The study highlights societal challenges and structural barriers but also demonstrates that investments in trauma-informed care and education can improve healthcare quality in a socially and economically sustainable way.