Denna uppsats undersöker hur Black Widow (2021) hanterar representation av den kvinnliga karaktären Natasha Romanoff alias Black Widow, med fokus på hur hennes relationer med manliga karaktärer påverkar hennes handlingskraft samt om och hur hon objektifieras visuellt. Syftet är att analysera hur filmen utmanar eller upprätthåller patriarkala strukturer, med hjälp av Laura Mulveys teori om den manliga blicken och Tzvetan Todorovs narrativ teori. 

En kvalitativ text- och innehållsanalys av utvalda scener visar att Natasha framställs som en stark och självständig karaktär som tar kontroll över narrativet, särskilt i konfrontationer med manliga karaktärer. Samtidigt framhålls det att vissa visuella mönster fortfarande förstärker den manliga blicken genom att reducera henne till ett objekt för visuell njutning.

Resultatet belyser en dubbelhet där filmen å ena sidan erbjuder en mer nyanserad och handlingskraftig representation av en kvinnlig karaktär, men å andra sidan fortfarande påverkas av patriarkal visuella mönster. Slutsatsen är att Black Widow (2021) markerar framsteg i kvinnlig representation inom superhjälte genren, samtidigt som det finns utrymme för ytterligare utveckling,