Denna studie intresserar sig för förhållandet mellan medierna och andra intressenter i kommunikationen av miljön, och centrerar kring medieringen av mikroplastutsläpp från konstgräsplaner. Med hjälp av semistrukturerade intervjuer undersöks kommunikationsstrategierna hos centrala aktörer i medieringen av dessa miljöfrågor. Syftet är att bidra till teoretiseringen av hur kommunikationsstrategier och institutionella logiker hos olika intressenter möts och omförhandlas i den medierade kommunikationen om specifika miljöfrågor. Studien bygger på 14 intervjuer med totalt 15 journalister och redaktörer, myndighetsföreträdare, politiker, forskare och representanter för däckbranschen. En tematisk analys visar att konstgräsfrågan blir intressant för redaktioner på grund av konfliktytorna som kan exploateras i frågan, och osäkerheten som finns kring konstgräsets utsläpp av mikroplaster integreras i strategierna som styr det journalistiska hantverket. Studien visar också att kommunikationsstrategier som är i linje med den så kallade medielogiken möjliggör för intressenter att nå fram med sina perspektiv i medierna och vice versa. Detta mönster visar sig exempelvis i däckbranschens kommunikativa arbete i konstgräsfrågan. Studien visar också att Naturvårdsverket, som innehaft en nyckelroll i frågan om mikroplaster, har haft en ambivalent kommunikationsstrategi i denna fråga. Myndigheten både använder sig av och bortser från medielogiken. Studien diskuterar också riskerna med miljökommunikationens anpassning till medielogiken, där denna anpassning riskerar att bli ett problem ur ett hållbarhetsperspektiv.

This study focuses on the relationship between the media and other stakeholders in the context of environmental communication and is centered on the mediation of environmental hazards related to artificial turfs and microplastics. Using semi-structured interviews, the study examines the communication strategies of key actors related to the mediation of these environmental issues. This is done with the purpose of contributing to the theorization of how different communication strategies and institutional logics meet and are negotiated in the communication about specific environmental issues. The study relies on 14 interviews with a total of 15 journalists and editors, government agency representatives, politicians, researchers, and tire-industry representatives. A thematic analysis shows that the question of artificial turfs is interesting for the media because they can exploit supposed (environmental) problems attached to the artificial turfs, and the scientific uncertainty that revolves around the microplastic pollution caused by artificial turf pitches is subordinated to the strategies used in the journalistic craft. The study also shows that communication strategies that are in line with the so-called media logic enable stakeholders to reach out with their perspectives in the media, and vice versa. This pattern can for example be seen in the tire-industry’s communicational work about artificial turfs. The study also shows that is the Environment Protection Agency, with a central role in the question of microplastics, has employed an ambivalent communication strategy. The agency has both adopted and disregarded from the media logic. The study also discusses the risks that come with adapting environmental communication to the media logic, an adaption that can become a sustainability problem.