Radikalisering och våldsbejakande extremism har på senare tid blivit ett allt större problem i samhället1 och den lokala nivåns betydelse understryks allt tydligare av såväl svenska forskare som internationella nätverk. Forskningen visar att kommunerna bär det största ansvaret avseende det förebyggande arbetet.2 I Sverige tillsattes den nationella samordnaren 2014 som satte allt större press på kommunerna att införa åtgärder mot den våldsbejakande extremismen. Denna uppgift hamnade på aktörer med varierande kunskap i ämnet och resulterade i handlingsplaner som skiljde sig åt i stor utsträckning. Syftet med denna uppsats är att förklara variationer i kommunernas arbete och varför implementeringen kom att se så olika ut. För att göra detta analyseras intervjuer och handlingsplaner från fyra olika kommuner i Sverige. Analysen tar en ansats utifrån tesen om att den enskilde individens vilja, kunskap och förståelse påverkar implementeringens utfall. Resultatet visar att förekomsten av dessa tre erbjuder högre måluppfyllnad i implementeringsprocessen. Detta resultat betonar individens påverkan på implementeringen och att dess förutsättningar bör tas i beaktning såväl inom forskningen som inom det faktiska arbetet hos kommunerna.