Kängurumetodens positiva effekter på barn och föräldrar är väl dokumenterad. Tidigare forskning har påvisat att barnen vanligtvis initierades i kängurumetoden först efter flera dygn, och durationen av hud-mot-hudvård var inte optimal. I tidigare studier framkom flera faktorer för barnsjuksköterskor som underlättade respektive hindrade tillämpningen av kängurumetoden. Syftet var att beskriva hur barnsjuksköterskor upplever det att implementera kängurumetoden inom neonatalvården. Åtta barnsjuksköterskor intervjuades med semistrukturerade intervjuer som analyserades med en induktiv innehållsanalys. Resultatet bestod av två kategorier och fem underkategorier. De två kategorierna var personlig utveckling i färdigheter är avgörande och organisatoriska förutsättningar för implementering. Olika faktorer som framkom var att stötta anknytning, föräldradelaktighet, attityder, vårdmiljö, teamarbete och stöd från ledningen vilka alla möjliggjorde eller hindrade känguruvården. Metoddiskussionen behandlade urval, analys och studiens överförbarhet. Resultatdiskussionen byggdes upp av de beskrivningar som gavs gällande vad som påverkade känguruvården positivt och negativt.

Studiens slutsats var att barnsjuksköterskor behövde kunskap för att kunna stödja och främja kängurumetoden. Föräldrarnas känslor av otrygghet behövde överbryggas för att uppnå trygghet och stärka anknytningen mellan dem och barnen. Vården behövde utföras i samarbete med alla personalgrupper samt föräldrarna. Vårdmiljön upplevdes som begränsande, men trots det beskrev barnsjuksköterskorna fler fördelar än nackdelar med kängurumetoden. Förslag på kliniska implikationer framkom med exempelvis utbildningsdagar för barnsjuksköterskor då det ökar både deras kunskaper samt förmågan att undervisa föräldrar om kängurumetoden.