Ensamhet blir allt mer normalt i det svenska samhället, paradoxalt nog är det inte normativt att vara ensam. Det blir tydligt när det kommer till unga mäns intersubjektiva förståelse för ensamhet och hur det uttrycks på Flashbacks incels-forum. Denna uppsats syftar till att genom antropologiska metoder och men en socialkonstruktivistisk analys med förankring i kritisk mansforskning och queerteori utforska incels uttryckta upplevelse av ensamhet i det svenska samhället. Det finns samhällsstrukturer om relationskapande och maskulinitet som skapar, påverkar och reproducerar ensamhet, vilket denna studie avser att förstå. Incel-fenomenet ifrågasätts därmed i denna studie som en social konstruktion, det vill säga, istället för att utgå från att det är ett hälsoproblem eller säkerhetsproblem, så ifrågasätter studien huruvida dessa benämningar, och de diskurser som dem bygger på, återspeglar fenomenets sociala förutsättningar. Fokuset är således inte att värdera eller förringa incels. Uppsatsen bygger främst på intervjuer med självidentifierade incels och netnografiska observationerna från Flashbacks forum, vilket ligger till grund för analysen. Det huvudsakliga resultatet pekar på att det inte finns någon entydig definition av incel men att det existerar en tydlig bild av incels-typen som har olika associationer beroende på kontexten i vilken det studeras. Den uttryckta upplevelsen av ensamhet bland svenska incels varierar men gemensamt är att samtliga behöver förhålla sig till maskulinitetsnormer och heteronormativa strukturer för samlevnad i Sverige. De som inte uppfyller samhällets förväntningar utsätts för sanktioner i form av marginalisering, patologisering och exkludering. Vilket i sin tur skapar förutsättningar för unga män att relatera till incels genom genmanskapen av det lidande ensamheten frambringar hos dem.