Uppsatsen analyserar E.T.A Hoffmanns konstsaga Nötknäpparen, översatt av Ingrid Windisch (1989), mot två andra upplagor av Nötknäpparen, dessa två i bilderboksformat. Den ena bilderboken är återberättad av Anthea Bell men svensk översatt av Gun-Britt Sundström (1987) och den senaste upplagan av Nötknäpparen är återberättad av Rachel Elliot men svenskt översatt av Annika Meijer (2016). Syftet med denna analys är att främst undersöka vilka adaptioner som gjorts ifrån originalberättelsen till de två bilderboksupplagorna. Fokus kommer vara på karaktärer och intrigen i samtliga böcker med stort fokus på vad som bland annat adapterats från den översatta originalberättelsens otäcka innehåll till bilderböckerna. Uppsatsen utgår ifrån en narratologisk och komparativ analys där även begrepp som konstsaga, bilderbok, karaktär, intrig samt adaption kommer ligga till grund för att besvara syfte och frågeställningar. Analysen visar att mycket är lika i de karakteristiska dragen men att det betonas olika mycket i varje bok. Intrigen i Hoffmanns berättelse och bilderboken från 1987 är till stor del densamma dock är bilderboken förkortad och innehåller illustrationer. Bilderboken från 2016 innehåller till viss del samma delar i intrigen men har exempelvis tagit bort delen om prinsessan Pirlipat och nöten Krakatuk. Bilderboken (2016) är mer anpassad efter yngre barn i åldern 3-6 år vilket märks både i karaktärer och i intrig. Det framkommer även i analysen att Hoffmanns berättelse har ett mer detaljerat skrämmande innehåll än övriga bilderböcker även om bilderboken (1987) är relativt mycket mer skrämmande än bilderboken (2016) både i text och illustrationer.