Cities are facing many challenges; challenges linked to world-wide trends like urbanisation, climate changes and globalisation. In parallel to these trends, we have seen a rapid digitalisation in and of different parts of society. Cities and local governments have been appointed an important role in overcoming these world-wide challenges, and subsequently, in policy practices digitalisation is perceived as an important dimension in delivering better and sustainable services to its citizens. As a result, the smart city has emerged as a concept and approach to contemporary urban planning and development. There is still no common understanding of the concept and what components and dimensions it covers. However, in all definitions digitalisation constitutes one dimension, but the role and function of it is still not clear.

In this study I have examined how different stakeholders talk about digitalisation in policy and planning practices of urban development. The aim has been to identify and analyse different repertoires of discourses on digitalisation to advance our knowledge on how goals related to the smart city and digitalisation are put into practice. The results are based on a qualitative and interpretative case study with a social constructionist approach. An analytical framework based on discourse analysis, stakeholder theory and (new) institutional theory has been constructed to analyse the case.

Main results show that repertoires on digitalisation are limited in both policy and planning of urban development. In these practices, digitalisation is primarily seen as a means or as a communication infrastructure in relation to two city services/functions; i.e. services related to governance and to environment. Results also show that practices of urban planning and development are institutionalised, where different stakeholders’ salience and stakes in urban development and in digitalisation differ, but it is clear that digitalisation is a secondary issue. Implications of these results are that the taken-for-granted discourses in policy and planning practices of urban development limit both practice and research when developing a smart city.

Städer står inför många utmaningar kopplat till världsomspännande trender såsom urbanisering, klimatförändringar, och globalisering. Parallellt med dessa trender har vi sett en snabb digitalisering i och av olika delar av samhället. I detta sammanhang har städer och kommuner blivit tilldelade en viktig roll i hanteringen av dessa utmaningar. På policynivå ses digitalisering som en viktig dimension för att leverera hållbar och bättre service till medborgarna. Som ett led i detta har smarta städer vuxit fram som både begrepp och metod för stadsplanering och stadsutveckling. Det finns dock ingen gemensam tolkning av begreppet. Däremot finns digitalisering med som en dimension i definitionerna, men vilken roll och funktion den har är fortfarande oklart.

I denna studie har jag undersökt hur olika intressenter talar om digitalisering i olika policy- och planeringspraktiker kopplat till stadsutveckling. Syftet har varit att identifiera och analysera repertoarer av digitaliseringsdiskurser för att bidra med kunskap om hur mål kopplade till smarta städer och digitalisering omsätts i praktiken. Resultaten är baserade på en kvalitativ och tolkande fallstudie med en socialkonstruktionistisk ansats. Ett analytiskt ramverk baserat på diskursanalys, intressentanalys, och nyinstitutionell teori har tagits fram för att analysera fallet.

Resultaten visar att digitaliseringsrepertoarer är begränsade både i policy och i planering av stadsutveckling. I dessa praktiker ses digitalisering främst som ett verktyg eller en kommunikationsinfrastruktur i relation till två samhällsfunktioner, nämligen funktioner kopplade till styrning och administration, och funktioner kopplade till miljö. Resultaten visar också att praktiker kopplade till stadsplanering och stadsutveckling är institutionaliserade, praktiker där olika intressenter har olika makt, legitimitet och angelägenhet gällande stadsutveckling och digitalisering. Det är dock tydligt att digitalisering är en sekundär fråga. Implikationerna av dessa resultat är att de förgivettagna diskurserna begränsar både praktiken och forskningen i utvecklingen av smart städer.