I slutet av 1800-talet attackerade unga svenska ateister och socialister statskyrkan och kristendomen. Myndigheternas svar blev en serie åtal och fängelsedomar. I centrum för dessa händelser stod Viktor Lennstrand, en ung man som lämnat väckelserörelsenför att avkristna Sverige. Han vände sig särskilt till en arbetarpublik och höll många föredrag runt om i landet. Han gav också ut tidningen Fritänkaren och ledde ett utilistiskt samfund med materialism, karaktärsdaning och mänsklig gemenskap på programmet. Mest känd blev Lennstrand som hädare, eller blasfemiker. Han beskrevs som den värste hädaren i Sveriges historia, en person som till och med fick de ogudaktiga att bäva. Lennstrands blasfemier var ett sätt att profanera det heliga och bana väg för den egna förkunnelsen som den nya och sanna religionen. Men blasfemierna stod också för ett existentiellt uppror som han inte kunde avstå ifrån, trots att priset blev högt. En mer övergripande slutsats av denna studie är att blasfemier lätt leder till en ”ömsesidig underordning” som tvingar både troende och blasfemiker att agera på motståndarens villkor. Ingen av parterna kan fullt ut kontrollera förloppet, vilket bäddar för våldsamma och känslomättade konfrontationer.