Vi kan inte förlita oss på att EU löser våra problem, utan måste själva skapa regler som gynnar trygga betalningssätt. 

Att ett stort antal bankkunder blir av med sina pengar genom bedrägerier är ett samhällsproblem. Specialregleringen i betaltjänstlagen erbjuder i vissa fall ett skydd för kunden, men bara när transaktionen som genomförts är obehörig. Gränsdragningen mellan behöriga och obehöriga transaktioner har därför mycket stor praktisk betydelse för den enskildes möjlighet att få sitt konto återställt efter ett bedrägeri. Men hur förhåller sig den betaltjänsträttsliga specialregleringen till våra sedan länge gällande avtalsrättsliga ogiltighetsregler, och kan en i och för sig godkänd transaktion ändå bedömas vara obehörig, därför att kunden har blivit svikligen förledd att godkänna transaktionen?

E-legitimationernas intåg på lånemarknaden har lett till både utmaningar  och oklarheter i mötet mellan de moderna tillvägagångssätten och den  klassiska avtalsrätten. Med sin dom i mål T 930–21 den 9 december 2021  (NJA 2021 s. 1017, Låneavtalet med Svea Ekonomi) har Högsta domstolen  bidragit till att lösa upp några sådana oklarheter. Frågan är emellertid hur  mycket vägledning avgörandet egentligen ger vid liknande, men inte så gott  som identiska, omständigheter och därmed vilken räckvidd avgörandet har.