Begagnade landskap – använt, vårdat och värderat Redaktör Anders Wästfelt FoU - publikation från Riksantikvarieämbetet Begagnade landskap – använt, vårdat och värderat Riksantikvarieämbetet Box 5405 SE-114 84 Stockholm Tel 08-5191 8000 www.raa.se registrator@raa.se Begagnade landskap – använt, vårdat och värderat är en FoU-publikation som är finansierad med hjälp av Riksantikvarieämbetets sektorsforskningsanslag, FoU. © Riksantikvarieämbetet 2014 Redaktör Anders Wästfelt Omslagsfoto Helena Duveborg ISBN 978-91-7209-696-7 (Pdf ) ISBN 978-91-7209-697-4 (POD) FoU-publikation från Riksantikvarieämbetet Tack till Elisabeth Gräslund Berg som inledningsvis tog ansvar för att arbetet med denna antologi kom igång. Innehåll 5 Anders Wästfelt Förord Inledning: Begagnade landskap – använt, vårdat och värderat Det begagnade landskapets kulturarv kontra nationens ”jungfruliga” natur Dags för en ny nationalparksmodell i Sverige? – för natur, kultur och samhälle Reservat, jordbruk, aktörer och värden. Flexibla kategorier för en hållbar landskapsvård Att planera det förflutna? Om ägande och brukande i landskapet. Några reflektioner kring fastigheter och äganderätt i landskapsvården Landskapets historiska värden i framtidens landskapsvård. Sociala och ekologiska effekter av bildandet av Söne mad betesförening Författarförteckning 7 13 27 41 Kenneth R. Olwig J-O Helldin och Annika Dahlberg Annika Dahlberg Carl-Johan Sanglert och Ådel Vestbö-Franzén Elisabeth Gräslund Berg 65 89 Anders Wästfelt 103 115 Foto: Helena Duveborg. Förord |5 Förord R iksantikvarieämbetets arbete kring land­ skapsfrågor och den Europeiska landskaps­ konventionen är långsiktigt och ska medverka till att landskapet förvaltas och utvecklas på ett hållbart sätt. Arbetet sker i samverkan med andra myndigheter och organisationer men också genom att fördela forsknings- och utvecklings­ anslag till forskning. Kunskapsuppbyggnad och erfarenhetsutbyte kring landskapsfrågor natio­ nellt och internationellt är viktigt för att skapa helhetssyn. Frågeställningar kring landskap, bebyggelse­ historia och landskapsvård är ständigt i fokus. Det var därför ett både värdefullt och intressant initiativ, som skapades för några år sedan, med konferensen Begagnade landskap, använt, vårdat och värderat. Där förmedlade flera projekt som finansierats genom Riksantikvarieämbetets FoU­ anslag sina resultat och fick dem diskuterade i en större krets forskare och verksamma i kultur­ miljöarbetet. De tre FoU-projekten var Ägande och brukande för långsiktigt hållbar landskapsvård, Det förflutna som samtida resurs – det odelade land­ skapets konsekvenser samt The European Landscape Convention: A Door to Planning and Interpreting a Culturally and Naturally Diverse Regional Lands­ cape Heritage? Bakgrunden till forskningsprojekten och kon­ ferensen står att finna i de nya frågeställningar kring kulturlandskap och landskapsvård som accentuerades av Riksantikvarieämbetets utred­ ningsarbete inför frågan om Sveriges ratificering av den Europeiska landskapskonventionen, ELC. Flera projekt inom FoU-programmets tema Landskap med historia genomförde fördjupade analyser och metodutveckling kring frågor om landskapsförändringar. I den här antologin Begagnade landskap – använt, vårdat och värderat får vi ta del av sam­ manfattande resultat från tre FoU-projekt och från de diskussioner som konferensen gav upp­ hov till. Forskarna utvecklar här frågorna kring behovet av helhetssyn på landskapsfrå­ gorna liksom den fördjupade förståelsen av sam­ spelet mellan människan och landskapet. För framförda åsikter och sakupplysningar svarar författarna. Lars Amréus riksantikvarie Riksantikvarieämbetets sektorsforskningsanslag FoU, syftar till att utveckla kunskapsuppbyggnad och stimulera till forskning om kulturarvet och kulturmiljön. FoU-anslaget används för att stödja forskningsprojekt som befinner sig i mötet mellan kulturpolitik, kunskapsuppbyggnad om kulturmiljöer samt de vetenskapliga disciplinerna. 6 | Reservat, jordbruk, aktörer och värden Foto: Anders Wästfelt Inledning |7 Anders Wästfelt Inledning Begagnade landskap – använt, vårdat och värderat lltsedan den fysiska riksplaneringen inför­ des på 1970-talet har kulturmiljövården och naturvården diskuterat landskap i termer av att landskapet i sig hyser ett egenvärde. Land­ skap har använts som begrepp för att fånga upp värden som rör helheten hos miljön. På senare tid har diskussionen om landskapet tagit ny fart efter att Sverige ratificierat den Europeiska landskapskonventionen (ELC) 2011. Därför är det nu angeläget att föra en fördjupad diskussion om landskap och framtidens landskapsvård. Riksantikvarieämbetet finansierade under åren 2006 – 2010 tre forskningsprojekt (Ägande och brukande för långsiktigt hållbar landskapsvård; Det förflutna som samtida resurs – Det odelbara kulturlandskapets konsekvenser; Europeiska land­ skapskonventionen – en dörr till tolkning och pla­ nering av de regionala landskapens kulturarv och biologiska mångfald?) som utforskat landskap ur olika infallsvinklar. Våren 2010 organiserade dessa projekt gemensamt konferensen Det begag­ nade landskapet – använt, vårdat och värderat. Den hölls i västgötska Lidköping och utgjorde avslutningen på de respektive projekten. A Vid konferensen presenterades och diskute­ rades de resultat som de olika projekten arbetat fram. Det är dessa som sammanställts till denna antologi. Artiklarna i boken reflekterar skilda aspekter av gårdagens och dagens landskap samt svensk planering och landskapsvård. De berör särskilt avgränsning och skydd av land­ skap, såsom nationalparker och reservat, samt mer vardagliga landskap, såsom jordbruksland­ skap och stadsnära områden. Gemensamt för artiklarna är ambitionen att problematisera frå­ gor om värden och vård av landskap. Avsikten är att antologin ska ge nya perspektiv och idéer till dem som arbetar med dessa frågor, samt stimu­ lera till debatt om just framtidens landskap och landskapsvård. Begagnade landskap Det senaste decenniet karakteriseras av en pågående återupptäckt av mänsklighetens absoluta beroende av det ändliga ekologiska systemet, en återupptäckt av det absoluta för­ hållandet mellan människa och miljö1. Klimat­ förändringarna och den globala försörjnings­ 8 | Inledning frågan sätter återigen biosfären i centrum. Det enda livsrummet, eller ”allrummet” som geogra­ fen Torsten Hägerstrand kallar det, har åter bli­ vit en politisk fråga 2. Landskapet kan ses som ett utsnitt av allrummet. Sociala, ekologiska och fysiska processer fortgår kontinuerligt, samtidigt som samhället försöker organisera miljö- och landskapsvård för att motverka oönskade miljö­ effekter här och nu. Hur allrummet och land­ skapet kommer att hanteras i framtiden är dock till stor del en öppen fråga. Trots en långtgående distansering från det ekologiska systemet under de senaste århundra­ dena, finns inget annat landskap att bruka än det begagnade landskapet från igår, förrgår och förrförrgår. Landskap till skillnad från tillverkade ting förblir alltid gammalt och nytt i en tät väv. Begreppet begagnat för i vår västerländska kul­ tur med sig en känsla av något föråldrat, men när det gäller mark och landskap är de alltid begag­ nade. Filosofen Hanna Arendt menade att den brukade jorden alltid kräver att den fortsätter att brukas för att inte återgå till natur3. Därför står alltid användningen och bruket av landskapet i centrum när jordbrukslandskap diskuteras. Idag brukas en allt mindre mängd av tidigare odlad jordbruksmark i Sverige. Samtidigt kom­ mer alltmer av maten vi äter från avlägsna plat­ ser. Därmed har vi osynliggjort beroendet av både allrummet och det närliggande landska­ pet samt distanserat oss från den direkta kon­ takten med det ekologiska systemet. Detta trots ett ökat intresse för ekologisk och närodlad mat. I Sverige har vi de senaste 20 åren gått från en hög grad av självförsörjning till en nivå där inte ens hälften av köttet vi konsumerar produceras lokalt. De ständigt närvarande men osynliga relationerna till fjärran landskap blir allt svårare att förstå. Dessa förändringar kan diskuteras med olika utgångspunkter och perspektiv. Vad som dock kan konstateras är att de kommer att öka behovet av en medveten tanke och diskus­ sion om framtidens markanvändning och fram­ tidens landskap. Det brukade och använda landskapet, det begagnade landskapet, befinner sig alltså både på gränsen mellan det nya och det gamla samt mellan det lokalt närvarande och det globalt dif­ fusa. Politiker i såväl Sverige som i Europa vill både kunna värna miljön och samtidigt reglera jordbruket. EU:s gemensamma jordbrukspolitik (Common Agricultural Policy, CAP) kommer att förändras, ersättningsnivåerna kommer san­ nolikt att på sikt minska och mer resurser kom­ mer att gå till riktade miljöstöd och landskaps­ vård. Vården av landskapet hamnar därmed vid sidan om jordbruket och blir en egen verksam­ het4. Frågan är om detta är långsiktigt hållbart. Under efterkrigstiden har kulturmiljö och naturvård hängett sig åt att dela upp och vårda landskapet i avskilda delar bland annat genom bildandet av natur- och kulturreservat. Detta Inledning |9 har medfört att den fortsatta industrialiseringen av jordbruket kunnat ske parallellt med att land­ skapsvården utvecklats. På så sätt har diskussio­ nen om jordbrukets produktion och funktioner som en del av landskapsvården i stort sett utebli­ vit5. Denna ordning är en del av modernisering­ ens logik. Det är mycket svårare att sätta sam­ man och förstå landskapets helhet och alla de sociala samband och överenskommelser som det rymmer. Framtidens landskapsvård kräver dock att vi kommer bort från fixeringen vid enskilda objekt eller avgränsade ytor och områden. Ett alltför ensidigt fokus på det ekologiska och bio­ logiska innehållet måste också kompletteras med ett verkligt intresse för värdering av brukandets historiska dimensioner samt landskapets helhe­ ter. De sociala och historiska relationerna i det brukade landskapet i vid mening bör få ökad betydelse. Med ett mycket långt historisk perspektiv visar det sig att det funnits en term för marken mellan skogen och den plöjda åkern, en term som vi sedan länge glömt bort. Den benämn­ des under romersk tid ”saltus”, en synonym för betesmark i vår svenska terminologi. Detta markslag gjorde det permanenta jordbruket möj­ ligt genom att ge bete åt djuren och därmed indirekt stallgödsel åt åkern. Det är just denna mark som uppmärksammats de senaste decen­ nierna av ekologerna och landskapsvårdare och som innehåller höga biologiska värden (se vidare Olwig i denna volym). Det är också den mark som är karaktäristiskt för det jordbruk som utvecklades i Europa framför allt norr om Alperna med kombinerad boskaps och spann­ målsodling. Genom att förstå långa historiska perspektiv tillsammans med en diskussion om framtidens jordbruk kan vi bättre förstå och värdera hur dagens brukande har ett långt his­ toriskt samband med det begagnade landskapet från igår. Det belyser också frågan hur vi prioriterat att värdera landskap. Vari består egentligen det his­ toriska värdet av markanvändning: i använd­ ningen av det begagnade landskapet och/eller i vården av de synbara effekterna av gårdagens bruk? Vården av landskap har genom allt fler studier visat sig kräva just ett kontinuerligt brukande av gårdagens landskap. Dessa frågor berörs på olika sätt i flera av artiklar i denna antologi. Bokens innehåll Kenneth Olwig pekar i sin artikel på att den bru­ kade allmänningen, de pastorala gräsmarkerna (saltus) som utnyttjades kollektivt i historisk tid utgör en nyckel för att förstå arv, gemenskap och relationer till landskapet i samhället. Bruknings­ rätter till allmänningen gick i arv men kunde inte ägas enskilt, allmänningen sågs som en del av naturen och det var den hävdade naturen som gav upphov till liv. Olwig ställer detta arv och 10 | Inledning denna gemenskap i kontrast till nationalstatens kartografiskt baserade avgränsingar av den upp­ funna jungfruliga naturen. Denna menar han utgår ifrån en naturvetenskalig kunskapsbas. Detta menar Olwig, gav under det sena 1900­ talet naturvården ett formuleringsprivilegium vilket utestängt det lokala och nationella civil­ samhället. J-O Helldin och Annika Dahlberg visar hur sepa­ rationen av markanvändning från naturen ofta blivit en konsekvens i samband med reservatsbildningar. De belyser samtidigt att så inte behöver vara fallet med exempel från Frankrike och Storbritannien, exempel där socialt och eko­ logisk funktionella landskap skyddats genom inrättande av stora nationalparker. De menar att de engelska, franska och danska exemplen visar vägen till en ny form av nationalparker som fokuserar på markanvändning och lokalt del­ tagande i förening till skillnad från national­ parken som enbart en form för skydd av natur. Annika Dahlberg diskuterar betydelsen av kate­ gorier, hon belyser detta med ett antal empiriska exempel där kultur och naturreservat studerats. Hon visar särskilt hur kategoriseringen och upp­ delningen av landskapet leder till svårigheter för den enskilda brukaren och/eller förvaltaren av dessa kultur- eller naturreservat. Hon fram­ för att problemen som natur och kulturvårdens kategoriseringar skapar har sin grund i att verk­ ligheten är mycket mer komplex än den bild som man önskat bevara, något vi måste acceptera. Dahlberg efterlyser en öppnare och mer inklu­ derande kommunikation mellan olika aktörer för att befrämja en långsiktighet i landskapsvår­ den. Ådel Vestbö-Franzén och Carl-Johan Sanglert diskuterar hur landskap kan analyseras och uppfattas som både rumslig miljö och histo­ riskt sammanhang. De anlägger utifrån den så kallade tidsgeografin ett vertikalt perspek­ tiv på stadens omvandling och beroendeförhål­ landen mellan stad och omland. Analysen syftar till att belysa hur detta perspektiv på landska­ pet kolliderar med en den moderna rationella planeringens ideal och praktik. De pekar på att planeringens praktik ännu är fokuserad på objekt även om dessa förändrats till att numera utgöras av en sorts storskaliga statiska impedi­ ment. De menar att den rådande planeringen leder till en form av blockplanering och inte ett dynamiskt hänsynstagande och integrering av äldre strukturer i nyare planläggning. Elisbabeth Gräslund-Berg visar i sin artikel hur fastigheter och fastigheters utformning i sig spelar roll för hur landskapet används och hur fastigheter både kan förhindra och bidra till att markanvändningen förändras över tiden. Som Inledning | 11 konsekvens leder det också till att landskaps­ vården delvis styrs genom fastigheterna och inte tvärt om eftersom myndigheterna framför allt kommunicerar med fastighetsägare. Hon dis­ kuterar och utgår från bildandet av Söne mad betesförening i Västergötland samt andra exem­ pel på äldre samfälligheter. Tanken med sam­ fälligheter menar hon är idén om en gemensam framtid, vilket är en central aspekt av långsiktigt hållbar landskapsvård. Anders Wästfelt visar på hur skapandet av Söne mad betesföreningen synliggör effekter och paradoxer i dagens landskapsvård. Analysen utgår ifrån ett exempel där ett antal jordbrukare skapar en storskalig betesdrift av en före detta samfälld allmänning. Den nya betesmarken inte bara överlagrar den äldre allmänningen utan den leder också till införandet av en form av jord­ bruksdrift som påminner om det historiska bru­ ket och funktionen hos betesmarken. En rad positiva och negativa effekter klargörs genom analysen, bland annat att brukare och ägares position i relation till de regionala myndigheten förbättrats. Den nyskapade betesföreningen har påverkat både jordbruket och landskapet på ett långsiktigt sätt, men den officiella landskapsvår­ den värdesätter inte dessa bieffekter. Konklusion Genomgående kan konstateras att studierna i antologin visar på problem med det sätt att bedriva landskapsvård som etablerades på 1900­ talet och den kulturmiljövårsplanering som utbildas från 1970-talet och framåt och som fort­ farande i stort utgör den rådande praktiken. Den modell som använts leder inte med automatik till en långsiktigt hållbar förvaltning av land­ skap. Istället bör diskussionen återupptas kring vilket landskap som skall lämnas över till nästa generation och vilka historiska värden som är viktiga att föra vidare. Att vidga perspektivet såväl tidsligt som rumsligt är visserligen själv­ klart för geografer men har ännu inte omsatts till en planeringpraktik som värnar landskapets helhet. Förvaltningen av morgondagens land­ skap kräver en utvecklad diskussion om relatio­ nen mellan människa, jordbrukets ekologi och allrummet. Landskapet och framtidens landskapsvård är en offentlig angelägenhet, det är ett spörs­ mål som bör diskuteras. Det berör det arv som nutida generationer lämnar efter sig till nästa. I bokens artiklar visas på flera sätt hur systemen för planering, bevarande och landskapsvård har lett till oönskade effekter. En stor del av proble­ matiken utgår från det enkla faktum att man i det moderna samhället avgränsat och byggt upp planer, skydd och vård kring diskreta rumsliga objekt som fastigheter, reservat eller national­ 12 | Inledning parker. När dessa fyllts med åtgärdsplaner och restriktioner har det ibland lett till effekter som inte alls var önskvärda eller avsedda i ett längre tidsperspektiv. Det vertikala tidsperspektivet har gjort att vissa tider värderats högt medan andra bedömts som mindre värdefulla. Vad som idag kan skönjas genom analyserna i boken är att verk­ ligheten bakom kategoriseringar, reservatsbild­ ningar och miljöstöd är större än dessa instru­ ment har kapacitet att hantera. Det har också visat sig svårt att hantera tidshorisonter längre än det senaste seklet. Att de ekologiska funktio­ nerna i landskapet är viktiga i alla typer av land­ skapsvård en självklarhet men dock en källa till konflikt. En nyckel till en lyckad landskapsvård är organisationen av framtidens jordbruk samt att planeringen tar sin utgångpunkt i det historiska arvet och det lokala sammanhanget. Noter 1. Rockström, J. och Wijkman, A. (2011), Den stora förne­ kelsen. Stockholm: Medström. 2. Hägerstrand, T. m.fl. (2009), Tillvaroväven. Stock­ holm: Forskningsrådet Formas. 3. Arendt, H. (1998), Människans villkor = Vita activa. Göteborg: Daidalos. 4. Flygare, I. (2004), Öppna landskap – Det agrara land­ skapet i efterkrigstidens riksdagsdebatt. Bebyggelsehis­ torisk tidskrift Vol. 47. 2004. 5. Wästfelt, A. (2003), Minnet av det bortglömda landskapet.,I: Med landskapet i centrum : kulturgeogra­ fiska perspektiv på nutida och historiska landskap. Stock­ holm: Stockholms universitet. Bygd och vildmark | 13 Kenneth R Olwig Bygd och vildmark Det begagnade regionala landskapets kulturarv kontra nationens ”jungfruliga” natur ”Begagnat” kulturarv och natur Kulturarv är till sin natur ”begagnat”. Det är ett arv från tidigare generationer som vandrat genom tiden, och det värdefulla med exempel­ vis en släktklenod är att den har använts av män­ niskor som man har särskilda band till – exem­ pelvis min farfars Elginklocka, som jag bär vid särskilda tillfällen. Föreställningen om (kultur-) arv är vanligen knuten till något materiellt eller immateriellt som har använts av människor. Om engelskans heritage skriver ordboken sålunda ”värdesatta föremål och egenskaper som kultur­ traditioner, oförstörd landsbygd och historiska byggnader som förts vidare från generation till generation” (NOAD 2005). Det handlar alltså om angelägna ting, om material att diskutera kring i ordets etymologiska betydelse (ordet material går tillbaka på latinets mater, ”moder”; se vidare NOAD 2005, uppslagsordet matter).1 Kulturarvets betydelse kan illustreras av den smarta urmakarreklamen ”Man kan egentlig ald­ rig äga en Patek Philippe. Man bara vårdar den för nästa generation.”2 Det som gör ett sådant materiellt föremål värdefullt är alltså till synes Patek Phillipe-reklamens slogan lyder: ’Man kan egentligen aldrig äga en Patek Philippe. Man bara vårdar den för nästa generation”. 14 | Bygd och vildmark inte det pekuniära värdet (eftersom man egentli­ gen inte äger det och därmed inte kan sälja det) utan att det identifieras med dem i tidigare gene­ rationer som använde och vårdade det. På så sätt bevaras föreställningen om en kontinuitet över generationer samt resurserna för att upprätthålla kontinuiteten (symboliserad av uret). Denna tvi­ velsutan välgjorda och varaktiga klocka har för­ stås ett penningvärde, men enligt släktens sed­ vänjor äger man egentligen inte den. Här avses ”sedvänjor” i bokstavlig mening eftersom sed­ vänjor, som är en viktig grund för rätten, till sin natur också är något som nedärvts från det för­ flutna. Sedvänjor bygger på tidigare bruk eller praxis och skapar precedensfall för framtiden genom att etablera en sedvanerätt. Annonsen antyder att en Patek Philippe-klocka enligt sed vandrar vidare från en generation till nästa som ett slags födslorätt, vilken i sin tur lägger grun­ den för nästa generations rätt att använda den tills tiden är kommen att lämna den vidare. Ter­ men natur används också i bokstavlig mening, eftersom föreställningen om den är nära för­ bunden med födelse genom att förledet nat här­ rör från latinets nasci, ”födelse” (Williams 1980). Det är alltså en naturlig födslorätt att använda, ta hand om och lämna sin Patek Philippe-klocka vidare till nästa generation, men det vore onatur­ ligt att sälja den. Här används ordet ”naturlig” i normativ mening, ja, det är kanske det starkaste normativa ord vi äger (ibid.). Här finns åter en förbindelse med sedvän­ jor genom att motsvarande ord på latin, mores, är roten till ”moral”. Det finns alltså en anty­ dan om att det inte bara vore onaturligt att inte lämna sin väl omhändertagna Patek Philippe­ klocka vidare till nästa generation, utan att det är ett tecken på moralisk rättrådighet att bevara hållbarheten hos de ting som ska gå i arv till nästa generation. Man äger egentligen aldrig pastorala allmänningar … Från den grekiska och romerska antiken till industrialismen var naturbegreppet i allmän­ het inte knutet till konkreta ting, landskap och miljöer, utan till de naturprinciper som ger upp­ hov till liv (Olwig 1993). Dessa principer sym­ boliserades av det pastorala landskapet, vilket ansågs avspegla det mänskliga samhällets för­ sta ”pastorala” stadium då människan lärde sig tämja flockdjur (först och främst får) och röja skog så att djuren kunde beta i skuggiga dal­ gångar. Därmed skulle mänskliga gemenskaper (och gemenskapen med de domesticerade dju­ ren) ha skapats av boskapsskötarna och flock­ djuren. Man trodde att människor dessförinnan hade levt som vilda djur, som uppträdde ”ona­ turligt” genom att de inte hade lärt sig sam­ arbeta i naturliga mänskliga gemenskaper och därmed var mer djur än människor. Det pasto­ rala stadiet ansågs alltså vara samhällets ”natur­ Bygd och vildmark | 15 liga” ursprung, medan det föregående ”vilda” stadiet betraktades som ”onaturligt”. Detta pas­ torala landskapsideal, som var förhärskande fram till och med upplysningstiden och är infly­ telserikt än idag, avspeglas i följande citat från den engelske konstkritikern och samhällstänka­ ren John Ruskin, där han skildrar den idealiska klassiska miljön som ett pastoralt landskap med gräs, öppna skogspartier och vatten: De klassiska konstnärerna ryggade i förfäran eller avsky tillbaka från den lägre naturens oländiga skrovlighet – skogens fårade bark, bergets ojämnt tandade krön, himlens oregelbundna, oorganiska stormbyar – och fann endast behag i de delar av den lägre världen som var på en och samma gång gynnsamma för människokroppens hälsa och vederkvickelse och i samklang med lagarna för dess mildare skönhet. Såvitt jag kan dra mig till minnes innehåller vartenda homeriskt landskap som är avsett att vara vackert sålunda en fontän, en äng och en skuggande lund. (Ruskin 1904, 234.) Ruskin beskriver här grundelementen i den pastorala allmänningen eller den arkadiska miljön, som exempelvis i Vergilius poesi sym­ boliserade människans ”naturliga” födelse­ stadium som kulturvarelse (Olwig 1993). Vild­ marken med dess ”ojämnt tandade krön” symboliserade däremot ett vilt, primitivt indi­ vidualistiskt och barbariskt, ”onaturligt” till­ stånd. Som framgår av Ruskins ord förknippa­ des en sådan pastoral miljö historiskt med det naturliga långt innan termen ”biologisk mång­ fald” hade myntats. Den, fäladsmarken, var den främsta symbolen för det naturliga i väster­ ländsk konst och litteratur fram till mitten av 1700-talet, och i vissa hänseenden fram till idag – inte bara för att den förknippades med kultu­ rens vagga, utan också för att den var en sym­ bol för hälsa och därmed hållbarhet genom att betesmarken vanligen ansågs vara ”åkermarkens moder” (Olwig 1996). Utan betesmark, och den gödsel den producerade, kunde odlingen av grö­ dor aldrig bli hållbar. Medan fälten kunde odlas av en enskild person eller familj var fäladerna vidare ofta marker som brukades av en gemen­ skap enligt en sedvanerätt och kunde, precis som Patek Philippe-klockan, inte säljas eller ”avyttras” (Olwig 2005). Detta landskap var en allmänning, som i dagens kontext här diskute­ ras av Elisabeth Gräslund Berg. Och detta land­ skap, som historiskt brukades enligt sedvane­ rätt, har inspirerat den nordiska lagstiftningen kring allemansrätten. Det var och är ett gemen­ samt landskap (till skillnad från åkrarna) som är nära knutet till ett lokalsamhälles hållbarhet och återhämtningsförmåga och till dess kultur. Medan de enskilda åkrarna odlades intensivt med en enda gröda rymde de gemensamma fäladsmarkerna en stor mångfald djur- och växt­ 16 | Bygd och vildmark arter, och de identifierades med elasticitet och återhämtningsförmåga eftersom en sådan mång­ fald gynnade en stadig produktion av växtlighet oavsett klimatförhållandena under en viss växt­ säsong, men också eftersom ett sådant kultur­ landskap inte bara tjänade till bete utan också som plats för lekar och förlustelser. Åkrarna kan inte tjäna så många syften, och täta skogar är mörka och svårframkomliga. Som miljöideal har det pastorala landskapet under hela den väster­ ländska historien, från antiken till idag, alltså lika mycket förknippats med mänsklig och med agrar reproduktion. Detta framgår av Sandro Botticellis målning Primavera (”Våren”), med dess dansande giftasvuxna ungdomar och unge­ fär 500 identifierbara växtarter, varvar 190 olika sorters blommor (Fossi 1998, 5; Capretti 2002, 49). Även om begreppet biologisk mångfald ännu inte fanns var även människor under antiken medvetna om ”ymnighetsprincipen”, det vill säga den platonska idén att skaparen ansåg det vara naturligt att världen befolkades med en ymnig mängd varelser (Lovejoy 1973; Takacs 1996). Den pastorala ängen och lunden var således den landskapliga motsvarigheten till Patek Philippe-klockan, genom att man egentli­ gen aldrig äger den utan i enlighet med sedvän­ jan bara tar hand om den för nästa generation. Den var en locus amoenus (en vacker plats) som enligt litteraturvetaren Paul Piehler represen­ terade ”en försoning mellan vildmark och stad, där naturens fientliga krafter hade tämjts men inte utplånats” (Piehler 1971, 17). Det var alltså på sådana platser som konflikten mellan de indi­ viduella begären, vilka förknippades med det vilda och primitiva, och samhällets eller kollek­ tivets behov av att reproducera sig fick en sym­ bolisk och diskursiv lösning, som kanske fick sin mest berömda illustration i de pastorala lun­ dar som Odysseus återvände till mot slutet av Homeros Odyssén. Allmänt talat kan man aldrig äga rättig­ heterna till en pastoral allmänning. Man kan bara ta hand om den för nästa generation. Det är skälet till att pastorala allmänningar har varit inspirationskällan till de parklandskap som typiskt omger gods tillhörande den sorts män­ niskor som uppges äga Patek Philippe-klockor. De pastorala parker som ofta omgav engelska gods, och sedan blev populära över hela Europa inbegripet Sverige, utvecklades vid tiden för inhägnandet av allmänningar på 1700-talet då fälader, som omfattade både lundar och öppna betesmarker, förvandlades till privatägd åker­ mark. Det stiliserade pastorala parklandskapet blev med sina gräsmattor och trädsamlingar på modet vid denna tid och symboliserade det kulturella område bestående av gemensamma intressen som gick förlorat vid tiden för inhäg­ nandet, inte bara på lantegendomar utan också i de framväxande industristäderna, dit männis­ Bygd och vildmark | 17 kor flyttade från landsbygden under denna tid. I dag värdesätts olika varianter av detta pasto­ rala parklandskap som ett viktigt kulturarv på många håll, från Central Park i New York till Djurgården i Stockholm, och gräsmattan har blivit ett allestädes närvarande element i såväl villaförorter som segregerade bostadsområden. Vildare versioner av det pastorala landskapet värdesätts också i form av många av världens Primavera av Sandro Botticelli. ikoniska nationalparker, som Yosemite och Yellowstone i USA, Lake District i England och även svenska hagmarker – inte bara av konst­ samlare specialiserade på landskap utan också av många som är engagerade i biologisk mång­ fald (Olwig 1996). Denna typ av begagnade land­ skap värdesätts alltjämt, menar jag, som nyckel 18 | Bygd och vildmark Pastoral vy från Lake Dsitrict i England, Herdwikfår som genom bete bevarar kulturarvet. Foto: Författaren. Saker av vikt i landskapet Jag minns fortfarande hur jag på den tiden svenskarna ännu debatterade EU-anslutningen åkte genom Stockholm i en taxi körd av en språksam och informativ chaufför, just en sådan som journalister världen över förlitar sig på som nyhetskälla. Oroade han sig över att landet så småningom skulle kunna förlora kontrollen över Volvo och Saab eller, än värre, ägandet av Abso­ lut vodka? Nej, det som oroade honom var frå- till det nutida samhällets naturarv, inte bara på grund av landskapets materiella egenskaper som fysiskt objekt utan också på grund av dess kul­ turarv som symbol för det som i egenskap av res publica innehas gemensamt av människor och som de därför aldrig kan äga utan bara föra vidare till nästa generation. Bygd och vildmark | 19 gan hur européerna söderöver skulle agera med avseende på allemansrätten. Skulle de till exem­ pel missbruka den till att kommersiellt exploa­ tera de heliga hjortronen? För taxichauffören var detta inte primärt en ekonomisk utan en mora­ lisk fråga eftersom han bedömde risken för att landet så småningom skulle sälja ut sina ned­ ärvda tillgångar på grundval av människors moraliska habitus, och den mätte han i sin tur efter hur de brukade allemansrätten. Detta är ett gott exempel på det som med filosofen Martin Heidegger betecknar res publica, som inte syf­ tar på ”staten utan det som alla känner till, som berör alla och därför blir föremål för offentliga överläggningar” (Heidegger 1971, 176). Det som överläggs offentligt är ”saker” eller ”ting”: angelägna ting. Latinets ord för ting är, enligt Heidegger, res, och romarna ”kall­ lade en diskussionsfråga res”. Ordet ”ting”, som är gemensamt för de germanska språken och engel­ skan, hade ursprungligen samma betydelse som diskussionsfråga, och den plats där sådana spörs­ mål diskuterades kallades ting. Och till denna dag heter riksdagen i Danmark, Norge och Island just folketinget, stortinget respektive alltinget. Det fornnordiska tinget var ofta en plats där sedvane­ rätten i ett visst landskap (som politisk bildning) formaliserades i landskapslagar, och en av dess viktigaste funktioner var att reglera användningen av allmänningarna. I samtalet om allemansrätten anknöt taxichauffören alltså till ett gammalt bruk genom att ta upp ett angeläget ting, nämligen allemansrätten eller folkets gemensamma rätt till det öppna landskapet. Man skulle också kunna påstå att den pågående debatten om implemen­ teringen av Europeiska landskapskonventio­ nen anknyter till samma tradition i så måtto att landskapet enligt konventionen, för att parafra­ sera Heidegger, inte är staten utan består av plat­ ser som alla känner till, berör alla och därför blir föremål för offentliga överläggningar (Olwig 2007). Men det finns områden i Sverige där alle­ mansrätten är inskränkt, nämligen de national­ parker och naturskyddsområden som Helldin och Dahlberg skriver om. Dessa områden kan sägas ligga bortom res publica. Nationens jungfruliga natur De svenska nationalparkerna och liknande skyd­ dade områden är landskap, men på ett annat sätt än politiska bildningar som Skåne och Öland är landskap. Förutom att nationalparkerna värdesätts som föremål för naturvetenskapligt intresse uppskattas de särskilt för sitt landskaps­ sceneri (och naturskönhet), som identifieras med nationen – vilket är anledningen till att de kallas just nationalparker (Mels 1999; Mels 2002). Sådana landskapsscenerier skiljer sig på betydande sätt från traditionella landskap i bemärkelsen politiska bildningar som Skåne och Öland. De senare definierades inifrån och ut enligt sedvänjor som formaliserades av tinget 20 | Bygd och vildmark så som varande kärnan i den landskapliga poli­ tiska bildningen. Ett landskap som Skåne defi­ nierades således inte geografiskt genom en skarp gräns på en karta, om än suddig norröver i de skogtäckta utmarkerna, utan med utgångs­ punkt i sin kärna i tingsplatsen.3 Nationalpar­ ken eller naturreservatet definieras däremot uti­ från och in som en avgränsad yta på kartan. Den är ofta indelad i zoner efter naturens karak­ tär och rumsliga kvaliteter, där sceneriet förenar de olika zonerna till en visuell rumslig helhet, samt efter social och ekonomisk användning. Så medan gemenskapliga bruk bland människor som använde gemensamma resurser ursprung­ ligen förenade olikartade miljöer i ett historiskt landskap som Skåne innan det senare rumsligt definierades som en provins på kartan över nationalstaten, förenas nationalparkens land­ skapssceneri av ögats rumsliga varseblivning och det likformiga rum som ritas på en karta. Skill­ naden lyfts fram i Helldin och Dahlbergs kapi­ tel, där de noterar hur naturvetare exempelvis har fokuserat på särskilda biotoper som ska skyddas i nationalparker och naturreservat, men som förlo­ rar sin biologiska mångfald om de inte utsätts för bete och slåtter på det sätt som historiskt utmärkt allmänningar. Detta skiljer sig markant från äng­ arnas roll i det historiska landskapet på platser som Öland, där ett levande lokalsamhälle regle­ rade ängarna som led i en agrikulturell produk­ tion och reproduktion i enlighet med sedvänjan, där de alltså var platser som man ”egentlig aldrig kan äga” utan ”bara vårda för nästa generation”. I detta fall hade medlemmar av gemenskapen en moralisk skyldighet att vidmakthålla ett håll­ bart bete, annars skulle de förlora sin hävdvunna rätt att använda markan och därmed sin status som medlemmar av gemenskapen (Olwig 2008a). Om man undersöker den bestående styrkan i ett sådant moraliskt imperativ finner man att skan­ dinaver alltjämt är förvånansvärt villiga att enga­ gera sig i projekt för att bevara sådana miljöer genom gemensamma insatser.4 Den ”moderna” euroepiska och amerikan­ ska synen på landskapet, som sedermera insti­ tutionaliserades i nationalparken, har enligt filologen Chenxi Tang sin upprinnelse i tidigt 1800-tal, då bilden av landskapet som ett natio­ nellt sceneri sammansmältes med en territoriellt definierad föreställning om landskapet som hade sitt ursprung i renässansen (Tang 2008; se även Mels 1999). Tang skriver: Westfaliska freden (1648) … förband suve­ ränitet med territorium genom att stipulera att stater utövar den enda makten inom sina territorier, vilket avlegitimerade andra former av politiska bildningar utan centralstyre och klart definierade territoriella gränser. (Tang 2008, 17.) Bygd och vildmark | 21 Tangs tes kan illustreras med hur den dåtida svenska staten efter erövringen av Skåne genast började omvandla den gamla politiska bildningen Skåne till ett län i en stat som både inåt och utåt definierades av territoriella gränser på en karta. Alla svenska landskap (i bemärkelsen politiska bildningar) förvandlades till sådana län eller delar av län. Men enligt mina personliga erfarenhe­ ter besvarar en svensk frågan om var han eller hon kommer ifrån med att uppge namnet på det gamla landskap (i politisk bemärkelse) som de är upp­ vuxna i snarare än motsvarande län, vilket tyder på att känslan av uppväxtort fortfarande är knu­ ten till landskapet. För centralmakten har emel­ lertid arvet från denna landskapliga politiska bild­ ning, med dess egna lagar byggda på sedvänja, varit en potentiell konfliktkälla. Staten skulle ju enas genom skapandet av likformiga politiska bildningar grundade på naturrätten, det vill säga på eviga rationella principer i stil med de logiskt bestämda principerna i geometrin, till skill­ nad från det historiska arvets sedvanerätt. Staten behövde därför gynna ett nytt naturligt, nationellt landskapsarv som skulle avlösa landskapets äldre identifiering med en plats och en politisk bildning (Olwig 2002). Så som nationalstaten växte fram i början av 1800-talet höll den enligt Tang heligt fast vid ”den territoriella principen”, men den var inte enbart intresserad av att häva sin suveränitet över ett kvantifierbart territorium och använda detta rum optimalt …utan den gav också territoriet symbolisk mening, såsom källan till nationens kulturell och spirituella identitet. Territoriet upphörde att vara enbart ett fysiskt rum, utan fick också statusen av ursprunglig jordmån för nationell kultur och historia. (Tang 2008, 17.) Det medium genom vilket territoriet förlänades dessa kvaliteter var enligt Tang landskapssce­ neriet så som internationellt inflytelserika tyska geografer som Alexander von Humboldt och Carl Ritter använde det för att framställa land­ skapet som en vild naturlig scen på vilket den nationella kulturen naturvuxet utspelade sig. Landskapet som en form av scenisk rumsrepresentation utvecklades under renässansen ur, kan vi lära av Denis Cosgrove, kartografiska tekniker som genom en annan projektion tilllät människor att framställa rummet i ett illu­ soriskt centralperspektiv (Cosgrove 1984). Jag har byggt vidare på dessa insikter och visat hur kartan och den sceniska landskapsrepresenta­ tionen var avgörande för legitimeringen av den tidiga centraliserade staten (Olwig 2002). Tang har ytterligare bidragit med en analys av hur det tidiga 1800-talets geografi (åter)knöt den sce­ niska landskapsuppfattningen till jordklotet och till kartografiska skalor. von Humboldt ville få en överblick över ”jordens fysiska fenomen och den samtida verkan av de krafter som är förhärs­ kande i de rumsliga regionerna”, medan Rit­ 22 | Bygd och vildmark ter hoppades få grepp om ”totaliteten av de all­ männa lagar som styr de grundläggande och huvudsakliga typerna av jordens ytor, såväl med som utan djurliv” (citerat efter Tang 2008, 56). Och de gjorde detta ”genom att framställa vissa delar av jorden som holistiska enheter” som de vanligen kallade ”landskap” och var nära för­ bundna med en parallell ”landskaplig” bildtra­ dition inom konsten, vilken såg det nationella landskapet som en inramad perspektivbild av rummet som ögat organiserar (Tang 2008, 56 f.). Nationalparkens landskap, som det uppfattas i Tangs analys, är inte en använd eller ”begagnad” miljö, som i fallet med det historiska materiella landskapet i landskapliga politiska bildningar som Skåne, utan en jungfrulig landskapsscen. Detta beror delvis på att detta landskap, som Tang formulerar det, anses exemplifiera den ursprungliga jordmån ur vilken nationalstaten växer fram. Det är därför med nödvändighet en vild, jungfrulig natur som existerar före kultur­ landskapet. Den jungfruliga natur som det natio­ nella landskapet påstås grunda sig på utraderar på så sätt minnet av det kulturlandskap som kan ha utvecklats av en befolkning, till exem­ pel samer eller indianer, som existerade före den i modern tid dominerande etniska gruppen. Ja, den föregående befolkningen behandlas som om den, och dess landskap, var vild och primitiv även om så inte var fallet. Detta innebar i sin tur att det nu blev möjligt att framställa det som om dagens dominerande etniska grupp (till exempel svenskar eller amerikanska bosättare) har byggt sin civilisation på en vild ursprunglig natur. Världens första nationalparker, Yellowstone och Yosemite, var exempelvis inte vildmark utan indianska kulturlandskap, vilkas öppna skogspar­ tier och karakteristiska grässlätter var ett resul­ tat av indianska bruk vid jakt, boskapsskötsel och odling. Likväl har naturvårdare behandlat dem som om de vore vilda och inte pastorala (Olwig 2008b). Att en nations förment ”vilda” och ”jung­ fruliga” landskap är något värdefullt legitime­ rades vidare av ett komplementärt vetenskap­ ligt intresse av att studera orörda miljöer, i vilka det naturliga landskapet, uppfattat som en holis­ tisk organisk totalitet, skulle uppträda ”natur­ ligt” eftersom de inte redan hade förstörts av ”människan” och vilka i framtiden skulle erbjuda ett skyddat laboratorium som kunde granskas av vetenskapsmännen (Mels 1999, 2002). Varje nationalpark eller naturskyddsområde kunde vidare fungera som ett organiskt mikrokosmos och ett stickprov från den större, globala makro­ kosmiska naturen. Den biologiska mångfalden i ett enskilt jungfruligt, ”naturligt” landskap som har identifierats och skyddats av naturvår­ dare i en given nationalpark eller ett givet natur­ skyddsområde kan därför uppfattas som en ska­ lär komponent i en global naturlig helhet, som detta skydd bidrar till. På så sätt kommer ett Bygd och vildmark | 23 naturligt landskap att definieras enligt en lik­ formig rumslig ”skala” inom kartans likformiga euklidiska rum, inte enligt de komplexa, oregel­ bundna topologiska förhållandena med en mångfald platser där växelverkan med mänskliga samhällen ofta är avgörande för den ekologiska karaktären. Det bör också noteras att holismen är i linje med århundraden gamla föreställningar om det heliga. Vetenskapsmän som von Hum­ boldt hade en nästan religiös syn på kosmos, och detta synsätt delade han med de landskaps­ målare som var en av hans inspirationskäl­ lor. Konstnärerna identifierade alltså landskapet med ”Guds fullkomlighet och allmakt” (Tang 2008, 57), en manlig gud som enligt den kristna teologin naturligtvis antog kroppslig gestalt på jorden via en jungfru. Geografer som von Hum­ boldt ansåg sig förse människor med medlen att läsa ”Naturens bok” som om den vore en Bibel genom vilken vi kan få en storslagen och holis­ tisk syn på kosmos (von Humboldt 1849–58). Därigenom blev det möjligt att föreställa sig naturen som ett förkroppsligande av Gud eller rent av som ett substitut för Gud. Denna före­ ställning kommer till uttryck i den inte minst amerikanska vanan att hänvisa till nationalpar­ kernas förmenta jungfrulighet som ett slags hel­ gat rum (Graber 1976). Över och bortom res publica Medan det historiska landskap som identifie­ rades med politiska bildningar som Skåne och Öland konstituerades via en diskussion om ting som var angelägna för en gemenskap som delade på platsens resurser, etablerades nationalparkens sceniska landskap via vetenskap (framför allt geografi och kartografi) tillsammans med bild­ estetik, religiösa ideal och nationalstatlig poli­ tik. Heidegger oroade sig för att vetenskapen skulle förta betydelsen av diskussionen kring res publica, så som sådana angelägna ting dis­ kuterades på det gamla tinget. Enligt Heideg­ ger är vetenskaplig kunskap övertygande inom sin sfär”, men den har en benägenhet att för­ minska diskussionsfrågornas roll genom att ute­ slutande göra dem till studieobjekt för veten­ skapen. Den naturvetenskapliga diskursen är bärare av ”en dubbel illusion, dels att vetenska­ pen är överlägsen all annan erfarenhet i att nå fram till det verkliga i dess verklighet, dels att tingen oaktat den vetenskapliga undersökningen av verkligheten alltjämt skulle förbli ting, som blivit manifesta och ha ställt krav på tänkandet, till exempel som angelägna spörsmål i res publica (Heidegger 1971). I böcker som Politiques de la nature. Comment faire entrer les sciences en démo­ cratie (eng. övers. Latour 2004) har antropologen och vetenskapsfilosofen Bruno Latour, inspire­ rad av Heidegger, på senare tid upprepat kravet på att de angelägna tingen ska återupprättas som 24 | Bygd och vildmark spörsmål i en bredare offentlig diskussion än den snäva som förs inom naturvetenskaperna. Det problem Heidegger och Latour pekar på kan illustreras med nationalparker och andra naturskyddsområden. Problemet består, menar jag, inte bara i att de förvaltas huvudsakligen för sitt naturvetenskapliga värde och sina estetiska värden som natursköna landskap för kulturella eliter (i stället för sitt demokratiska samhälleliga värde), utan i att de förvaltas av hegemoniska naturvårdande myndigheter istället för i kraft av en res publica där naturvetenskapen är en av flera diskussionsdeltagare. Problemet består inte i att naturvetenskapliga forskare har mycket att säga till om i skötseln av parkerna eller av miljön i allmänhet, utan att naturvårdarna har fått näst intill ett monopol på miljödiskussionen så at andra infallsvinklar tenderar att bli utestängda.5 Situationen är helt annorlunda för de national­ parker där människans samhälleliga bidrag till miljöns mångfald erkänns och befrämjas. Parc national des Cévennes i Frankrike och Snow­ donia National Park i Wales har betecknande nog dragit in det lokala och nationella civilsam­ hället i förvaltningsprocessen. Även om detta i vissa fall kan vara ineffektivt bygger det på längre sikt upp den gemenskapliga delaktighet och identifiering som är nödvändig om en natio­ nalpark över tid ska kunna fungera som fristad för miljö och människor. Sammanfattning Ordet ”begagnad” har en negativ klang när det exempelvis används om en gammal uttjänt bil. Men om bilen är av god kvalitet och vårdats kär­ leksfullt under åren och därigenom uppnått en ålder då den kan betecknas som en veteranbil, kan den bli en släktklenod, till exempel för en kol­ lega som kör sina föräldrars älskade gamla Volvo. När dammen på allmänningen i mitten av vår lilla by blev överväxt och torkade ut, och vi klagade för myndigheterna över att ett värdefullt natur­ ligt habitat höll på att förvandlas till en lerig vass­ rugge, fick vi höra att den inte var värdefull orörd natur utan bara ett överflödigt vattenmagasin som utan vidare skulle kunna dräneras och användas för något gott jordbruksändamål. Men för byborna var dammen en gemensam kärna i byn och inte något som någon egentligen någonsin hade ägt eller borde få äga, utan något bygemenskapen skulle vårda för nästa generation. Lyckligtvis fanns det kommunanställda biologer som delade våra känslor för dammen och dess omgivning och inte ansåg att det bara är orörd natur som är i behov av omvårdnad. Tillsammans med byborna arbetade de med att återskapa de dammens flora och fauna så att den snart åter blev sitt gamla jag, full av fisk, grodor och sjöfågel – en behaglig plats att avnjuta under familjens söndagspromenad genom byn. Det ”begagnade” landskapets kulturarv kan också vara ett värdefullt naturarv, inte minst efter att ha förlo­ rat sin jungfrulighet. Översättning Joachim Retzlaff Bygd och vildmark | 25 Källor och litteratur Capretti, E. (2002). Botticelli. Florence, Giunti Editore Cosgrove, D. (1984). Social Formation and Symbolic Landscape. London, Croom Helm. Fossi, G. I. e. F. I. I. (1998). Botticelli. Primavera. Florence, Giunti Editore. Graber, L. H. (1976). Wilderness as Sacred Space. Washington, D.C., Association of American Geographers. Heidegger, M. (1971). The Thing. Poetry, Language, Thought. A. Hofstadter. New York, Harper & Row: 165–182. Humboldt, A. v. (1849–58). Cosmos: A Sketch of a Physical Description of the Universe. London, Henry G. Bohn. Latour, B. (2004). Politics of Nature: How to Bring the Sciences into Democracy. Cambridge, Mass, Harvard University. Lovejoy, A. O. (1973). The Great Chain of Being. Cambridge, Mass, Harvard University Press. Mels, T. (1999). Wild Landscapes: The Cultural Nature of Swedish Natural Parks. Lund, Lund University Press. Mels, T. (2002). ”Nature, home, and scenery: the official spatialities of Swedish national parks.” Environment and Planning D: Society and Space 20: 135– 154. NOAD (2005). New Oxford American Dictionary. E. McKean, Oxford University Press. Olwig, K. R. (1996). Reinventing Common Nature: Yosemite and Mt. Rushmore--A Meandering Tale of a Double Nature. Uncommon Ground: Rethinking the Human Place in Nature. W. Cronon, ed. New York, W.W. Norton: 379–408. — (1993). Sexual Cosmology: Nation and Landscape at the Conceptual Interstices of Nature and Culture, or: What does Landscape Really Mean? Landscape: Politics and Perspectives. B. Bender. Oxford, Berg: 307–343. — (2002). Landscape, Nature and the Body Politic: From Britain’s Renaissance to America’s New World. Madison, University of Wisconsin Press. — (2005). ”Representation and Alienation in the Political Land-scape.” Cultural Geographies 12(1): 19–40. — (2007). ”The Practice of Landscape ‘Conventions’ and the Just Landscape: The Case of the European Lands­ cape Convention.” Landscape Research 32(5): 579–594. — (2008a). Performing on the Landscape vs. Doing Landscape: Perambulatory Practice, Sight and the Sense of Belonging. Ways of Walking: Ethnography and Practice on Foot. T. Ingold and J. L. Vergunst. Alders­ hot, Ashgate: 81–91. — (2008b). ”Natural” landscapes in the Representation of National Identity. Ashgate Research Companion to Heri­ tage and Identity. P. H. Brian Graham. Aldershot, Ash­ gate: 73–88. Piehler, P. (1971). The Visionary Landscape. London, Edward Arnold. Ruskin, J. (1904). Of Classical Landscape. The Works of John Ruskin. A. W. E.T. Cook. London, George Allen. IV. Takacs, D. (1996). The Idea of Biodiversity: Philosophies of Paradise. Baltimore, Johns Hopkins University Press. Tang, C. (2008). The Geographic Imagination of Moder­ nity: Geography, Literature, and Philosophy in German Romanticism. Standford, Stanford University Press. Williams, R. (1980). Ideas of Nature. Problems in Materi­ alism and Culture. R. Williams. London, Verso: 67–85. Noter 1. Inheritance definieras däremot av ”att som arvinge motta (pengar, egendom eller en titel) efter den tidigare inne­ havarens bortgång”. Pengar och överlåten egendom är abstrakta utbytesmedier och därmed surrogat för de materiella ting och egenskaper som sorterar under (kul­ tur)arv. 26 | Bygd och vildmark 2. Att jag anför reklamen för Patek Philippe-klockor betyder inte att jag skriver under på vare sig produk­ ten eller annonsen. Jag vill bara åberopa den logiska och diskursiva kraften i detta sätt att argumentera. Patek Philippe & Co. är ett gammalt familjeföretag som till­ verkar kvalitetsur enligt nedärvda schweiziska meto­ der. Det framgår av dess webbsida, som direkt hänvisar till begrepp som ”tradition”, ”arv” och ”värden”: www. patek.com. Företaget verkar alltså leva upp till sin slo­ gan. Smolken i bägaren är förstås det faktum att klock­ orna säljs till extrema priser som inte står i proportion till deras bruksvärde och att företagets annonser i all­ mänhet, om än diskret, porträtterar ägare av Patek Philippe-klockor som medlemmar av gamla välbärgade familjer. Patek Philippe kokar alltså ned diskursen om arv och sedvänja, som något man ”aldrig kan äga”, för att sälja något som de nyrika faktiskt kan köpa om de lägger upp tillräckligt mycket pengar. Något liknande gäller för exempelvis landskapsarvet, där kulturminnen säljs till skyhöga priser till människor som hoppas vinna socialt anseende. Detta kan skapa välbevarade miljöer, t.ex. i Visby, där den gamla staden till stora delar köpts upp av välbärgade sommarboende och därför ser ut som en spökstad under större delen av året. 3. Idag avbildas landskapen i denna bemärkelse förstås med skarpa gränser på kartor, vilka kanske, kanske inte motsvarade de gamla landskap som ursprungligen defi­ nierade dem. Detta är särskilt fallet när landskapet som län eller region har en officiell styrelsefunktion inom den moderna staten. 4. Norrmännen kallar detta bruk för dugnad. 5. Detta framgår också av naturvetenskapernas domine­ rande ställning i svenska forskningsråd och inom aka­ demisk forskning kring miljöfrågor. Dags för ny nationalparksmodell i Sverige? | 27 J-O Helldin & Annika Dahlberg Dags för en ny nationalparksmodell i Sverige? – för natur, kultur och samhälle D e första svenska nationalparkerna bilda­ des för 100 år sedan, i stort efter den ame­ rikanska modell som innebar att naturen skulle skyddas från all mänsklig påverkan. Natio­ nalparkerna kom därmed att bli en del av det naturvårdsparadigm som separerar människan från naturen. Detta kom att dominera svensk naturvård under 1900-talet. Paradigmet är pro­ blematiskt, då det kan leda till negativa soci­ ala konsekvenser för lokala brukare. Det leder också till praktiska svårigheter vad gäller att skapa nationalparker som är långsiktigt ekolo­ giskt funktionella. Detta då de skyddade områ­ dena blir mycket små i större delen av landet och då naturvärden kopplade till traditionellt brukande äventyras. Ett alternativ är att skapa nationalparker där natur, kultur och samhälls­ utveckling kopplas samman i en förvaltning på landskapsnivå. Det finns flera europeiska nationalparker som kan fungera som inspira­ tion för en ny nationalparksmodell, exempel­ vis franska Cevennerna och brittiska Snowdo­ nia. Nationalparker som dessa, med ett uttalat fokus på det nyttjade landskapets dynamik och variation, tydliggör att även levande kulturmil­ jöer är ett arv för hela nationen, samt att natur­ arvet är en resurs för en hållbar samhällsutveck­ ling. En sådan form av områdesskydd kan leda till en bättre balans mellan nationella och lokala intressen, och mellan bevarande och utveckling, vilka är centrala element inom den Europeiska landskapskonventionen. * Det är nu lite drygt hundra år sedan de för­ sta nationalparkerna bildades i Sverige. Avsik­ ten med skyddet var att bevara ett antal natur­ områden i ursprungligt tillstånd, utan mänsklig påverkan, för vetenskaplig forskning och som ”ett för folket avsedt fosterländskt åskådnings­ material”1. De nya parkerna bestod av fem större fjällområden och fyra betydligt mindre områ­ den i södra Sverige och skogslandet. Dessa nationalparker var även Europas första. Före­ bilder hämtades framför allt från Nordamerika, där de första nationalparkerna hade bildats redan på 1870-talet. De amerikanska parkerna bestod främst av relativt svårtillgängliga områ­ 28 | Dags för ny nationalparksmodell i Sverige? den som ännu inte nåtts av den landgrabbing och storskaliga rovdrift på skog, jord och andra naturresurser som kolonisationen av Nordame­ rika innebar, och som hade eskalerat kraftigt under 1800-talet.2 I dessa områden fanns då bara spillror kvar av kontinentens urinvånare. Det ”den vite man­ nen” tyckte sig se i dessa områden var jungfru­ lig mark, orörd av mänsklig hand. Här skulle naturen få ”fortsätta” att sköta sig själv, utan människans förment skadliga inblandning3. Följaktligen förpassades den kvarvarande urbe­ folkningen från de skyddade områdena, ofta med bryska metoder4. Det man inte insåg, eller inte ville inse, var att i Nordamerika, likaväl som i Gamla världen, var landskapets karak­ tär resultatet av ett samspel mellan naturgivna förutsättningar och de människor som levt där under tusentals år5. Den förindustriella mark­ användningen – i form av jakt, fiske och djur­ hållning, småskaligt åkerbruk samt bränning av gräsmark och skog – hade påverkat de eko­ logiska processerna, format biotoper och skapat livsmiljöer för en rad arter. Det var med samma bristande insikt om människans roll i ekosystemen som de svenska nationalparkerna kom till. Även i Sverige hade 1800-talets kraftiga befolkningstillväxt och begynnande industrialisering lett till stora miljöförändringar, såsom avskogning, ett allt intensivare jordbruk, och kraftigt minskade vilt­ stammar6. I de gryende naturskyddskretsarna uppstod en önskan att rädda åtminstone några enstaka naturområden från denna överexplo­ atering7. Det kan ses som en förståelig reak­ tion under de då rådande förutsättningarna och det aktuella kunskapsläget, men kom att leda till att det i Sverige, liksom i övriga västvärlden, utvecklades ett naturvårdsparadigm som skilde människan från naturen8. Ett problem med detta paradigm var att det skapade ett demokratiskt underskott då lokal­ befolkning, som exempelvis samer och små­ bönder, uteslöts från de skyddade områdena, eller fick sina möjligheter att använda områdena starkt beskurna. Naturvårdsorganisationerna, som dominerades av städernas akademiker, tjänstemän och liknande ”samhällselit”, bortsåg ifrån de negativa effekterna för lokala brukare och ignorerade därigenom rättviseaspekter och mänskliga rättigheter. Ett annat problem var att separationen mel­ lan människa och natur kom att slå tillbaka mot de naturvärden man ville bevara. Med tiden blev den därför delvis kontraproduktiv för naturvår­ den själv. Orsaken var att paradigmet bortser från dels de positiva sidorna av människans tra­ ditionella naturbruk, dels att naturvärden inte kan bevaras i isolerade ”naturvårdsöar”. I Sve­ rige upptäckte man visserligen redan efter något tiotal år av strikt skydd mot all mänsklig påver­ kan, att naturen i några av nationalparkerna för­ Dags för ny nationalparksmodell i Sverige? | 29 I både Nya och Gamla världen är landskapets karaktär ett resultat av samspelet mellan naturgivna förutsättningar och de människor som levt där under tusentals år. Den traditionella markanvändningen, i form av jakt, fiske och djurhållning, småskaligt åkerbruk samt bränning av gräs­ mark och skog, påverkar de ekologiska processerna, formar biotoper och skapar livsmiljöer för en rad arter. Överst: ”Blackfeet burning Crow buffalo range” av Charles M. Russel 1905. Nederst: ”Vårt dagliga bröd” av Anders Zorn 1908. 30 | Dags för ny nationalparksmodell i Sverige? ändrades, och det på ett sätt man varken trott eller önskat. Garphyttan och Ängsö, som båda avsatts som nationalparker för sina blommande gräsmarker, växte snabbt igen när de tidigare brukarna körts bort och slåtter och betande djur försvunnit. Man blev nu tvungen att restaurera markerna och återinföra hävden för att bevara områdenas karaktär. Denna läxa till trots har naturvården i Sverige kommit att domineras av föreställningen att mänsklig närvaro i grunden är något negativt för naturen9. Garphyttan och Ängsö betraktas närmast som undantagen som bekräftar regeln. I diskursen kring nationalparkerna beskrivs natu­ ren som ”ren”, skild från människan och det moderna samhället, som något vi andäktigt ska vandra runt i som åskådare, men helst påverka så lite som möjligt10. Möjligen har bilden nyanse­ rats något på senare år, men ännu används i offi­ ciella sammanhang en terminologi som tydligt återknyter till det gamla paradigmet. I miljöbal­ ken anges att en nationalpark ska bevaras ”i dess naturliga tillstånd eller i väsentligt oförändrat skick”11. I mer publika texter beskrivs national­ parkerna som ”orörda” och ”oförstörda”, ”så nära det ursprungliga som man i nutiden kan finna”, och ”det finaste ett naturområde kan bli”12. Sådana citat ger sammantaget en förståelse att det är när människan håller sig borta som natu­ ren mår bäst. En sådan uppfattning riskerar att skuldbelägga och alienera folk i förhållande till naturen. Detta kan få negativa effekter på all­ mänhetens kunskap om miljön och engagemang i miljöfrågor13. Naturvårdens mer eller min­ dre tydligt uttryckta ambition att utesluta män­ niskan från naturen, annat än i rollen som pas­ siv betraktare, leder dessutom till rent praktiska svårigheter för naturvården, eftersom lokalbe­ folkningen ofta spontant reagerar med miss­ tänksamhet när bildande av en ny nationalpark eller annat områdesskydd kommer på tal. De befarar att få sina möjligheter beskurna, även i fråga om utveckling av miljövänligt företagande eller uthålligt nyttjande av naturresurser, genom exempelvis jordbruk, jakt och fiske14. En natur­ vård som inte bygger på en uthållig utveckling av landskapets sociala, kulturella och ekono­ miska värden står på en mycket osäker grund. Frågorna om bristande mänskliga rättigheter och lokalt motstånd har diskuterats livligt under minst ett par decennier i internationella natur­ vårdssammanhang. Under senare tid, och i mer begränsad omfattning, har diskussionen funnits även i Sverige. Det finns dock ytterligare skäl att ta en seriös och konstruktiv diskussion kring framtidens nationalparksmodell i Sverige – skäl som inte nämns lika ofta. Vi menar att de flesta av våra nationalparker inte är fullt ekologiskt funktionella. Vi ser två anledningar till detta: Dags för ny nationalparksmodell i Sverige? | 31 1. Det traditionella brukandet skapar naturvär­ den i många naturtyper (inte bara i gräsmark, vilket är det som är mest omskrivet). Exem­ pelvis i skogsmark har brukandeformer som skottäkt och extensivt bete skapat unika för­ utsättningar för arter15, vilka riskerar att för­ svinna när skogar lämnas för fri utveckling mot ”ett naturligt tillstånd”. På liknande sätt finns naturvärden knutna till myrslåtter och betespräglade miljöer i fjällen16. Kunskapen om dessa ekologiska samband är dock begrän­ sad, eftersom naturvårdsparadigmet även har inneburit att dessa är relativt lite beforskade. Genom att vi ”valt” att betrakta nationalparker och andra biologiska hotspots som vildmark, har vi minskat våra möjligheter till insikt om de positiva sidorna av människans traditionella naturbruk och hur detta har format en del av de värden vi vill bevara. 2. Det är svårt att bevara biologisk mångfald i isolerade ”naturvårdsöar”. Om man begrän­ sar nationalparkerna till sådana områden som framstår som opåverkade av människan, blir de söder om fjällen, det vill säga i större delen av landet, mycket små och inklämda med sko­ horn i ett ofta intensivt brukat landskap. I små områden blir befintliga populationer av växter och djur mer sårbara. För sin långsiktiga över­ levnad blir de mer beroende av markanvänd­ ningen i den närmaste omgivningen samt av möjligheten till utbyte med populationer i andra skyddade områden17. Mindre områ­ den påverkas dessutom mer av externa proces­ ser, såsom ekologiska eller klimatbetingade kanteffekter eller miljöstörande verksamhet i omgivningen18. Bristen på lämpliga livsmil­ jöer utanför skyddade områden betecknas idag som en av huvudorsakerna till den fortsatta förlusten av biologisk mångfald19. För att biologisk mångfald, landskapsbild och andra naturvärden ska kunna bevaras i ett längre tidsperspektiv måste naturvårdens kärnområden samförvaltas med landskapet som helhet. Det här är egentligen inget nytt. På många håll i världen arbetar man i dag med planering och förvaltning av naturvärden i nära samver­ kan med lokalsamhällen 20. I denna fråga har Sverige hamnat på efterkälken, såväl globalt som i jämförelse med andra europeiska länder21. För­ valtningen av svenska landskap påverkas också negativt av den starka sektoriseringen bland berörda myndigheter. IUCN (den internationella naturvårdsuni­ onen) har identifierat vad man kallar skyddade landskap22. Där kopplas natur, kultur och sam­ hälle samman i förvaltningen för bästa beva­ rande av biologisk mångfald. IUCN har också tagit fram vägledningar för hur man kan arbeta med naturvård i sådana områden 23. Även om det fortfarande finns stora behov av utveckling inom detta fält, och praktiken kanske inte alltid föl­ 32 | Dags för ny nationalparksmodell i Sverige? Vadvetjäkka Abisko Pieljekaise Reivo Haparanda skärgård Björnlandet Skuleskogen Töfsingdalen Sånfjället Hamra Koppången Färnebofjärden Garphyttan Tresticklan Djurö Tiveden Sankt Anna Norra kvill Stora mosse Blå jungfrun Gotska sandön Bäste träsk Tyresta Ängsö Nämdöskärgården jer policydokumentens direktiv24, så finns också goda exempel att låta sig inspireras av. På några håll i Europa finns nationalpar­ ker som utgör skyddade landskap enligt IUCNs kriterier: de omfattar hela landskap och uteslu­ ter inte jordbruk, skogsbruk eller tätorter. Fran­ ska Cevennerna och brittiska Snowdonia är exempel på sådana nationalparker (se faktaru­ tor på s. 34 och 35). På samma sätt som vi i Sve­ rige inspirerades av amerikanska nationalparker i början av förra seklet, skulle vi nu kunna inspi­ reras av sådana europeiska parker för att eta­ blera en alternativ form av nationalpark i Sve­ rige. Detta är egentligen enda sättet att få till nationalparker av betydande storlek även i södra Sveriges lite mer tätbefolkade trakter, och där­ med komma ifrån den i dag skeva fördelningen av nationalparker över landet 25. Nationalparkerna Cevennerna och Snowdonia karaktäriseras båda av en hög biologisk mång­ fald och en storslagen natur. Vid sidan om målet att bevara dessa värden har de även som mål att bevara det lokala kulturarvet. Bägge parkerna Befintliga nationalparker Förslag till nya nationalparker Förslag till utvidgade nationalparker Räknat på yta är både nuvarande och planerade nationalparker mycket ojämnt fördelade över landet. En ny nationalparksform skulle öppna för nationalparker av betydande storlek även i södra delen av landet. Västra åsnen Söderåsen Dalby söderskog Stenshuvud Dags för ny nationalparksmodell i Sverige? | 33 är större än de största svenska nationalparkerna Padjelanta och Sarek. De har en befolknings­ täthet i nivå med den genomsnittliga landsbyg­ den i Götaland eller Svealand. Myndigheterna beskriver lokalbefolkningen i parkerna som en grundförutsättning för bevarandet av områdenas värden, inklusive de biologiska. De lokala nationalparksmyndigheterna ansvarar för det ”klassiska” naturvårdsarbetet, såsom skötsel av biologiskt särskilt värdefulla marker, projekt för artbevarande samt information och service till besökare. Myndigheten är samtidigt något av en ”landskapsmyndighet”, med ett övergripande ansvar för areella näringar och samhällsplane­ ring. På förvaltningsnivå integreras därmed, på det lokala planet, naturvård med kulturmiljö­ vård, turism och friluftsliv, jord- och skogsbruk, ekonomisk utveckling och övrigt samhälls­ byggande. Liksom all förvaltning har även denna sina kritiker. De kan ha synpunkter på de restrik­ tioner som trots allt följer med parkstatus, eller, omvänt, uttrycka en oro att lokal eko­ nomisk utveckling kan komma att prioriteras över naturvårdsintressen. Alla är aldrig nöjda hela tiden och ett visst utnyttjande av landska­ pet innebär per definition en påverkan på andra potentiella användningar. Vi menar att exem­ plen Snowdonia och Cevennerna – för att bara nämna två av många runt om i världen – kan ge oss nya perspektiv på frågor som rör samverkan mellan samhällsintressen, samverkan mellan myndigheter och lokalbefolkning, långsiktighet inom naturvården samt hur naturarvet kan göras till en resurs för en hållbar samhällsutveckling. Skottland och Danmark är de länder i Europa som har tagit till sig de nya trenderna inom naturvården. Processen som ledde fram till de första nationalparkerna i Skottland var lång och komplicerad, men när man 2003 etablerade den första nationalparken var det i enlighet med nya tankar om lokal utveckling26. Cairngorms natio­ nalpark omfattar en enorm areal – 4 500 km 2 – med syfte att skapa ett multifunktionellt land­ skap som gynnar naturvärden, samtidigt som lokal utveckling och inflytande inte begrän­ sas. Detsamma har skett i Danmark, som så sent som 2008 bildade sin första nationalpark. Idag finns här fem nationalparker som alla utgör skyddade landskap i betydelsen ovan 27. 34 | Dags för ny nationalparksmodell i Sverige? Cevennernas nationalpark, Frankrike 28 Cevennernas nationalpark (2 300 km2) ligger i Centralmassivet och utgör med sitt kuperade land­ skap ett av Frankrikes mer spektakulära lands­ bygdsområden. Den biologiska mångfalden i området är rik och i stor utsträckning knuten till de vidsträckta betesmarkerna. Huvuddelen av dessa artrika gräsmarker finns inom ett kärnområde (900 km2) som avsatts primärt för naturvårdsändamål och som brukas med traditionella betessystem. I den omgivande buffertzonen ligger åtskilliga mindre samhällen och jordbruksområden. Natio­ nalparken har en befolkning på 42 000 personer, huvudsakligen bosatta inom buffertzonen. Vid sidan om jordbruk är turismen en viktig inkomst­ källa och antalet besökare till parken uppgår till cirka 1 miljon årligen. Cevennerna är den enda av Frankrikes tio natio­ nalparker som är skyddad enligt IUCN:s kriterium för skyddat landskap. Nationalparken bildades 1974 med målet att bevara det samlade arvet av natur, kultur och landskap. Lokalsamhällen, lokala sed­ vänjor och traditionellt brukande – exempelvis i form av säsongsbundna betessystem och annat småskaligt jordbruk – har en viktig roll i bevaran­ det av landskapets karaktär och dess biologiska mångfald, för produktionen av lokala produkter såsom ost, kött, vin och honung, samt för områ­ dets attraktivitet för turister. Nationalparksmyn­ digheten gör stora informationsinsatser för att tydliggöra detta samband för såväl boende som besökare. Det finns också flera mindre museer i lokal regi som även de betonar kopplingen mellan traditionella försörjningsformer och naturvärden. Myndigheten har ett övergripande ansvar för övervakning och skötsel av natur- och kulturvär­ den, framför allt värden kopplade till de stora gräs­ markerna. Cevennernas nationalpark presenterad i ett bildkol­ lage vid informationscentret Maison du Parc national i centralorten Florac. Publicerad med tillstånd från Parc national des Cévennes. Dags för ny nationalparksmodell i Sverige? | 35 Snowdonias nationalpark, Wales 29 Snowdonia (2 100 km2) i det bergiga North Wales är framför allt känd för sitt spektakulära landskap med vidsträckta hedar och lågfjäll, men också skogsklädda dalar och jordbrukslandskap, genom­ brutna av nätverk av stenmurar. Inom nationalpar­ ken bor 26 000 personer, spridda i byar och större samhällen. Vid sidan om jord- och skogsbruk är turismen den viktigaste inkomstkällan och man räknar med ca tio miljoner turistnätter per år. Land­ skapet är rikt på betande djur, särskilt får, vilka går både på gammal åkermark och på höglänta utmar­ ker (allmänningar). Området har en särpräglad bio­ logisk mångfald och särskilt viktiga anses arter knutna till gräsmarker och bergstrakter vara. Inom nationalparken finns ett antal naturreservat avsatta specifikt för att bevara vissa arter och miljöer. Här har myndigheterna ett större inflytande över sköt­ seln än i parken i övrigt. Storbritannien intar en särställning i Europa genom att samtliga 15 nationalparker i landet utgör skyddade landskap enligt IUCN:s kriterium, samt att man så tydligt betonar den lokala kulturens bety­ delse för landskapets karaktär och dess värden. Snowdonias nationalpark bildades 1951 med målet att utveckla och stärka det natursköna land­ skapet, den biologiska mångfalden och kulturar­ vet, samt att gynna lokalsamhällenas sociala och ekonomiska välfärd. I aktionsplanen för biologisk mångfald identifieras ett antal arter och naturtyper som naturvårdsarbetet fokuseras på, med program för bland annat skötsel och övervakning. Stora resurser läggs på tillgänglighet och information till allmänhet och lokalbefolkning. Nationalparksmyn­ dighetens arbete för lokal utveckling består bland annat av projekt för hållbara energisystem, miljö­ anpassat byggande, minskad biltrafik, samt stär­ kande av lokalt kulturliv och det walesiska språket. Snowdonias nationalpark presenterad i ett bild­ kollage vid utbildningscentret Plas Tan y Bwlch. Publicerad med tillstånd från Snowdonia National Park Authority. 36 | Dags för ny nationalparksmodell i Sverige? Det kan vara på sin plats att nämna att vi i Sverige på senare år fått både biosfärområden30 och världsarv31. De utgör stora landskapsutsnitt där natur- och kulturarv ska bevaras, samtidigt som lokal hållbar utveckling ska stödjas. Mål­ sättningen för flera av dessa områden har stora likheter med den ”nya” form av nationalpark som vi beskriver här, och borde därför kunna bli effektiva verktyg för att åstadkomma naturvård i ett landskapsperspektiv. Med sin längre histo­ ria är dock nationalparksbegreppet mer etable­ rat och torde än så länge utöva en större attrak­ tionskraft på turismen32. Det ena utesluter inte heller det andra; de olika skyddsformerna kan komplettera varandra och världen över finns många exempel på nationalparker som också är biosfärområden eller världsarv. Vilken lösning som är den bästa, och hur planerna detaljutfor­ mas, måste självklart avgöras från fall till fall – inte alltför mycket enligt en standardiserad mall som i dag. Det är uppenbart att det behövs nya insikter, men även mer forskning, om hur olika former av områdesskydd kan bidra till en hållbar sam­ hällsutveckling i ett ekologiskt, socialt, kultu­ rellt och ekonomiskt perspektiv. Som vi ser det skulle en nationalparksform med uttalat fokus på natur, kultur och samhälle kunna resultera i en ekologiskt mer funktionell, mer effektiv och mer demokratisk naturvård. Den skulle också bli ett verktyg för kulturmiljövården att visa hur levande kulturmiljöer kan vara ett arv för hela nationen. Arbetet med nationalparker kan då också komma att leda till den stärkta myndig­ hetssamverkan inom natur- och kulturmiljö­ sektorerna som ofta efterfrågas33. Den national­ parksform som beskrivs ovan ligger helt i linje med intentionerna i den Europeiska landskaps­ konventionen34. Ett av de grundläggande målen med konventionen är ”att uppnå en hållbar utveckling grundad på ett balanserat och har­ moniskt förhållande mellan sociala behov, eko­ nomisk verksamhet och miljön”. Detta ska ske genom att bland annat utveckla en helhetssyn på landskapets värden och främja delaktighet i beslut och processer som rör landskapet. Sverige undertecknade konventionen 2011, som ett av de sista länderna i Europa. Då regeringen beslutat att tillämpningen av konventionen ska ske inom ramarna för existerande förvaltningsverktyg, är det nödvändigt att se över vilka möjligheter dessa verktyg erbjuder. Vi visar här att natio­ nalparken är en av de former för områdesskydd som kan användas för att skapa balans mellan nationella och lokala intressen, samt mellan bevarande och utveckling. I en framtid skulle Sveriges nationalparker kunna bli en byggsten – bland många andra – i konventionens imple­ mentering. Dags för ny nationalparksmodell i Sverige? | 37 Källor och litteratur Andersson, P. (2010), Natur och kultur – aldrig mötas de två? I: Gren, L. (red.), Samhällsförändringar och vården av natur och kultur: En debattskrift om natur- och kultur­ miljövårdens utveckling under 100 år [Elektronisk]. Stockholm: Riksantikvarieämbete. S. 65–68. Till­ gänglig: http://www.raa.se/publicerat/9789172095717. pdf [2011-02-15] Axelsson Linkowski, W. och Lennartsson T. (2011), Renbete och biologisk mångfald i fjällen – vad vet vi? I: Almstedt Jansson, M., Ebenhard, T. och de Jong, J. (red.), Naturvårdskedjan: För en effektiv naturvård. Uppsala: Centrum för biologisk mångfald. S. 307–315. Beinart, W. och Coates, P. (1995), Environment and his­ tory. The taming of nature in the USA and South Africa. London: Routledge. Brown, J., Mitchell, N. och Beresford, M. (2005), The protected landscape approach: Linking nature, culture and community. Gland och Cambridge: IUCN. Colchester, M. (2003), Salvaging nature: Indigenous peoples, protected areas and biodiversity conservation. Montevideo: World Rainforest Movement. Cronon, W. (1995), The trouble with wilderness; or, getting back to the wrong nature. I: Cronon, W. (red.) Uncommon ground: Rethinking the human place in nature. New York: W.W. Norton & Company. S. 69–90. Dahlberg, A.C. och Burlando, C. (2009), Addressing Trade-offs: Experiences from Conservation and Development Initiatives in the Mkuze Wetlands, South Africa. Ecology and Society, vol. 14, s. 37. Dahlberg, A., Rohde, R. och Sandell, K. (2010), National parks and environmental justice: Comparing access rights and ideological legacies in three countries. Conservation and Society, vol. 8, s. 209–224. Dudley, N. (2008), Guidelines for applying protected area management categories [Elektronisk]. Gland: IUCN. Tillgänglig: http://data.iucn.org/dbtw-wpd/edocs/ PAPS-016.pdf [2011-03-18] Eklundh, A. (1930), Svensk jakt: En överblick till hug­ fästande av Svenska Jägarförbundets etthundraår­ iga tillvaro. Svenska Jägarförbundets 100-årsskrift. Stockholm: Åhlén & Åkerlund. European Environment Agency (2010). EU 2010 bio­ diversity baseline. EEA Technical Report nr. 12/2010. Tillgänglig: http://www.eea.europa.eu/publications/ eu-2010-biodiversity-baseline [2011-04-01] Gren, L. (2010a), Samhällsförändringar och vården av natur och kultur: En debattskrift om natur- och kul­ turmiljövårdens utveckling under 100 år. Stockholm: Riksantikvarieämbetet. Tillgänglig: http://www.raa. se/publicerat/9789172095717.pdf [2011-02-15] Gren, L. (2010b), Historiska tillbakablickar. I: Gren, L. (red.), Samhällsförändringar och vården av natur och kultur: En debattskrift om natur- och kulturmiljövårdens utveckling under 100 år. Stockholm: Riksantikvarie­ ämbetet. http://www.raa.se/publicerat/9789172095717. pdf [2011-02-15] Grönberg, G. (1911), A.E. Nordenskiöld, en föregångsman för naturskyddssaken i norden. I: Högdahl, T. (red.) Sveriges Natur, Svenska Naturskyddsföreningens årsskrift 1911. Stockholm: Wahlström & Widstrand. S. 14–17. Kemf, E. (1993), In search of a home: People living in or near protected areas. I Kemf E. (red.), The Law of the mother: Protecting indigenous peoples in protected areas. San Francisco: Sierra Club Books. S. 3–11. Lennartsson, T. och Björklund, M. (2011), Biologisk mångfald i fjällen. I Almstedt Jansson, M., Eben­ hard, T. och de Jong, J. (red.), Naturvårdskedjan: För en effektiv naturvård. Uppsala: Centrum för biologisk mångfald. S. 288–306. 38 | Dags för ny nationalparksmodell i Sverige? Löfgren, R. (2010), Nationalparkerna i Sverige. Stockholm: Naturvårdsverkets förlag. Mann, C.C. (2005), 1491: New revelations of the Americans before Columbus. New York: Vintage books. Meffe, G.K. och Carroll, C.R. (1997), Principles of Conservation Biology. New York: Sinauer Associates. Mels, T. (2002), Nature, home, and scenery: the official spatialities of Swedish national parks. Environment and Planning D: Society and Space, vol. 20, s.135–154. Naturvårdsverket (2002). Redovisning av svenska natur­ skyddade områden med tillämpning av Internationella Naturvårdsunionens (IUCN:s) skyddskategorier. Rapport. Stockholm: Naturvårdsverket. Niklasson, M., Brunet, J., Lindbladh, M., Hannon, G. och Eliasson, P. (2011), Historik – hur har det syd­ svenska landskapets livsmiljöer förändrats? I: Alm­ stedt Jansson, M., Ebenhard, T. och de Jong, J. (red.), Naturvårdskedjan: För en effektiv naturvård. Uppsala: Centrum för biologisk mångfald. S. 201–218. Olwig, K.R. (1996), Reinventing common nature: Yosemite and Mount Rushmore – A meandering tale of a double nature. I: Cronon, W. (red.), Uncom­ mon ground: Rethinking the human place in nature. New York: W.W. Norton & Company. S. 379–408. Phillips, A. (2002), Management guidelines for IUCN Category V protected areas: Protected landscapes/seas­ capes [Elektronisk]. Gland och Cambridge: IUCN. Tillgänglig: http://data.iucn.org/dbtw-wpd/edocs/ PAG-009.pdf [2011-04-01] Sandell, K. (2005), Access, tourism and democracy: A conceptual framework and the non-establishment of a proposed national park in Sweden. Scandinavian Journal of Hospitality and Tourism, vol. 5. S. 63–75. Wall Reinius, S. och Fredman, P. (2007), Protected areas as attractions. Annals of Tourism Research, vol. 34. S. 839–854. Whitney, G.G. (1994), From coastal wilderness to fruited plain. Cambridge: Cambridge University Press. Noter 1. Kungl. Maj:ts Nåd. Prop. 1909:102. 2. Whitney (1994) 3. Olwig (1996), Colchester (2003) 4. Kemf (1993), Colchester (2003) 5. Beinart & Coates (1995), Olwig (1996), Mann (2005) 6. Eklundh (1930) 7. Nordenskiöld (1880) återgiven av Grönberg (1911) 8. Paradigmet kan ses som en del av den i väst domine­ rande världsbilden, såväl filosofisk-religiös som prak­ tisk, som satte människan som herre över naturen (Cronon 1995). 9. Andersson (2010), Gren (2010b) 10. Diskursen finns utvecklad och analyserad i Mels (2002). 11. SFS 1998:808, 7 kap. 2 § 12. http://www.naturvardsverket.se/sv/Start/Naturvard/ Skydd-av-natur/Nationalparker [2011-0401], Löfgren (2010) 13. Problemet beskrivs av till exempel Cronon (1995) och Colchester (2003). 14. Sandell (2005), Dahlberg, Rodhe & Sandell (2010) 15. Niklasson, Brunet, Lindbladh, Hannon & Eliasson (2011), Lennartsson & Björklund (2011) 16. Axelsson Linkowski & Lennartsson (2011), Lennartsson & Björklund (2011) 17. Sambanden har utvecklats i en rad grundläggande arbeten om naturvårdsbiologi, till exempel Meffe & Carroll (1997). 18. Ibid. 19. European Environment Agency (2010) 20. Phillips (2002) 21. Dahlberg, Rodhe & Sandell (2010) 22. Beskrivningen av IUCNs skyddade landskap är i Naturvårdsverkets översättning ”Landområde, med i förekommande fall kust och hav, där samspelet mellan Dags för ny nationalparksmodell i Sverige? | 39 människa och natur med tiden har skapat ett område av tydlig karaktär med höga estetiska, ekologiska och/ eller kulturella värden och ofta med hög biologisk mångfald. Att säkra detta traditionella samspel är vik­ tigt för att skydda och utveckla ett sådant område” (Naturvårdsverket 2002). Se också Dudley (2008), s. 20–22. 23. Phillips (2002), Brown, Mitchell & Beresford (2005) 24. Dahlberg & Burlando (2009) 25. Idag ligger ca 85 procent av nationalparksytan i eller i direkt anslutning till fjällkedjan. 26. Dahlberg, Rodhe & Sandell (2010) 27. http://nationalparker.naturstyrelsen.dk [2011-04-01] 28. Beskrivningen är en egen sammanställning av infor­ mationsmaterial från nationalparksmyndigheten, huvudsakligen hemsidan www.cevennes-parcnational. fr [2010-04-25]. 29. Beskrivningen är en egen sammanställning av infor­ mationsmaterial från nationalparksmyndigheten, huvudsakligen hemsidan www.eryri-npa.co.uk [2010­ 04-25]. 30. Kristianstads vattenrike och Vänerskärgården/Kinne­ kulle; http://www.biosfaromrade.org [2011-04-01] 31. Laponia, Höga Kusten och Södra Ölands odlings­ landskap; http://www.raa.se/cms/extern/se_och_ besoka/varldsarv_i_sverige.html [2011-04-01] 32. Wall Reinius & Fredman (2007) 33. Gren (2010a) 34. http://www.coe.int/t/dg4/cultureheritage/heritage/ landscape/default_en.asp [2011-04-01] 40 | Reservat, jordbruk, aktörer och värden Reservat, jordbruk, aktörer och värden | 41 Annika Dahlberg Reservat, jordbruk, aktörer och värden Flexibla kategorier för en hållbar landskapsvård Categories, it appears, play an important role in all knowledge as the units through which we experience and understand the world. ( Jones 2009:176) S om student ägnade jag mycket tid åt att lära mig olika klassificeringssystem, teorier och begrepp. Även om jag kunde sucka över mäng­ den så ifrågasatte jag inte det rationella och nöd­ vändiga med dessa kategoriseringar. Det är först senare som jag blivit tveksam till hur kategorier ofta används och – framför allt – hur lite de pro­ blematiseras. Kategorier är sällan något nega­ tivt i sig. Hur de kommer till, förstås, förmedlas och används i praktiken, samt vilka effekter de får på människor och landskapet kan dock vara problematiskt (Peet m.fl. 2011). Detta utforskas här i en diskussion om reservat i relation till andra kategorier, såsom kulturlandskap, natur­ vård, brukare, myndighet, traditionell och kul­ turvärden. Texten bygger på erfarenheter från Bete och betesmark i Bjälnäs naturreservat, Östergötland. Foto: Annika Dahlberg. forskning om skyddade områden i relation till resursanvändning och landsbygdsutveckling i olika länder. Idéer och tankespår belyses genom exempel från svenska landskap. Målsättningen är att föra en konstruktiv diskussion kring för­ delar med att ha en mer flexibel syn på hur vi delar upp landskap, och ansvaret för dem, i kategorier. En kort beskrivning av de reservatsformer som berörs i texten följs av en diskussion kring kategorier och kategorisering. De teore­ tiska resonemangen illustreras med konkreta exempel från intervjuer med människor som av olika skäl har intresse i landskap där områden avsatts som reservat. Den avslutande diskussio­ nen är framåtblickande och vill öppna upp för en konstruktiv dialog mellan olika aktörer. I Sverige finns många olika typer av skyd­ dade områden, och därtill andra former för att bedriva natur- och kulturmiljövård. Natur­ reservat som officiell kategori har funnits i Sverige sedan 1964. I dag finns det cirka 3 500 naturreservat som tillsammans utgör 85 procent av den yta som skyddas för naturvårdsändamål. Naturreservatens totala yta motsvarar 9 procent 42 | Reservat, jordbruk, aktörer och värden av Sveriges landareal, varav 3/4 finns i fjällområ­ den (SNV 2010). Enligt Miljöbalken (1998) kan ett område ” förklaras som naturreservat i syfte att bevara biologisk mångfald, vårda och bevara vär­ defulla naturmiljöer eller tillgodose behov av områ­ den för friluftslivet ” (2a Avd, 7 Kap, 4§). De för­ sta kulturreservaten avsattes så sent som år 2000 och 2014 fanns det 41 områden (RAÄ 2014 muntl. komm.). Majoriteten av dessa är relativt jämnt fördelade över södra delen av landet, medan det i norr bara finns några få1. Kultur­ reservat syftar till att vårda och bevara värde­ fulla kulturlandskap, vilka varierar från miljöer präglade av tidigare lantbruk till bruks- och industrimiljöer. Natura 2000 är också en rela­ tivt ny kategori, vars syfte är att skydda speci­ fika biologiska värden definierade i EUs fågeloch habitatdirektiv (SNV 2010). Sveriges inträde i EU medförde en skyldighet att avsätta ett visst antal Natura 2000-områden. Hastigheten med vilket detta skedde är en av orsakerna till att 60 procent av områdena avsattes inom existerande naturreservat och nationalparker, som kan ha delvis andra syften och regelverk. Idag finns cirka 4000 Natura 2000-områden som sam­ manlagt täcker 15 procent av landets yta (SNV 2010). I texten nedan syftar termen ”reservat” ibland på alla dessa skyddsformer och specifice­ ras vid behov. Röster inifrån landskap och kategorier Som en del i en större studie om markanvänd­ ning och landskapsvård (Wästfelt m. fl. 2012) intervjuades under åren 2007, 2008 och 2010 aktörer som på olika sätt berörts av reservatsbild­ ningar. Informanterna kan delas in i kategorier som markägare, brukare, arrendatorer, represen­ tanter för olika myndigheter, förvaltare, närbo­ ende och sommargäster. Man bör dock hantera dessa, liksom alternativa indelningar, med för­ siktighet. En individ kan höra till flera grup­ per samtidigt, växla mellan dem, eller definiera sin identitet helt annorlunda. Sammanlagt inter­ vjuades 14 personer, varav några vid flera till­ fällen. De flesta intervjuerna varade i flera tim­ mar. En del av resultaten från dessa intervjuer har här använts för att illustrera en diskussion om kategorisering och kategorier2. Intervjusvar är på några ställen presenterade i form av direkta citat, men det anges inte alltid vem som sagt vad. Av särskilt intresse var människors erfarenhe­ ter, åsikter och agerande i relation till specifika landskap, reservat, resurser och värden. Denna djupdykning i erfarenheter, hämtade från rela­ tivt få individer, syftar naturligtvis inte till att ge en generell bild av sakernas tillstånd. Den analys som görs syftar istället till att starta en diskus­ sion om hur vi skapar, tolkar och använder oss av kategorier samt hur detta påverkar hur vi förstår och använder landskapet i relation till natur- och kulturmiljövård. Reservat, jordbruk, aktörer och värden | 43 Flest intervjuer genomfördes i västra Öster­ götland, norr och öster om sjön Sommen, i en bygd som sedan länge karakteriserats av skogs­ bruk, omväxlande med småskaligt jordbruk. På senare tid har skogen återtagit mycket av den mark som under flera generationer hölls öppen genom en blandning av djurhållning och odling. Här har flera reservat som primärt syfte att skydda de biologiska och kulturhistoriska vär­ den som skapats genom det tidigare jordbruket. Intervjuer genomfördes även på Öland, i Ros­ lagen och i Värmland. I alla dessa landskap minskar antalet aktiva bönder och förändringar har skett i hur marken brukas, av vem och i vil­ ket syfte. Denna studie tittar primärt på reser­ vat, men en stor del av den problematik som tas upp återfinns även utanför reservat där naturoch kulturmiljövård möter annat brukande. Det är inte ovanligt att reservat avsätts för att skydda och vårda exempel på svunna tiders jord­ brukslandskap. Inom naturreservat och Natura 2000-områden är det främst de biologiska vär­ dena man vill bevara. Dessa beskrivs i besluts­ underlag och skötselplaner, ibland tydligt och ibland mer vagt, som en del i ett större samman­ hang där historiska kulturvärden och rekrea­ tionsmöjligheter också ses som värdefulla (SNV 2010)3. Många områden som är intressanta för naturvården, såsom slåtterängar, betad gräsmark och skogsbeten, återfinns inom existerande går­ dar. Ofta avsätts en del av gårdens marker som reservat, och ibland innefattas all mark. Detta innebär att natur- och kulturvård bedrivs inom ramen för ett aktivt jordbruk. Man kan även tillämpa ett omvänt perspektiv, det vill säga att jordbruket bedrivs – ibland med modifierade metoder – inom ramen för olika naturvårdsåt­ gärder. Före reservatsbeslutet är dessa marker del i jordbruksfastigheter med ekonomiska vinstkrav. De förblir inom kategorin jordbruk även efter en ombildning, men definieras nu även inom kate­ gorin reservat. Denna dubbla tillhörighet, som många markägare och brukare är stolta över, kan resultera i paradoxer. Att ting och skeenden hör till flera kategorier samtidigt är vanligt och inte i sig ett problem. Det kan dock bli det om de gränser som definierar en kategori skapas eller vidmakthålls utan flexibilitet i relation till hel­ heten, till förändring och till hur de berör andra kategorier. Exempel på detta är när gränserna för en kategori ses som viktigare och mer verkliga än den ursprungliga avsikten med kategoriseringen. Det kan bli problematiskt när berörda aktörer – oavsett om de representerar myndigheter, är markägare, brukare eller besökare – hanterar kategorier (till exempel naturreservat, jordbruks­ mark, kulturvärden, landskapsvård) som mer verkliga än de sociala, ekologiska och dynamiska landskap de utgör en del av. Smedstorps dubbelgård är ett av Östergöt­ lands två kulturreservat. Det formella skyddet av gården och dess öppna marker har kommit till 44 | Reservat, jordbruk, aktörer och värden i omgångar. Gården hade varit i samma familjs ägo sedan 1707, men på 1950-talet köptes flera av husen och trädgården av Länsmuseet. Kultur­ reservatet bildades 2001 och innefattade bygg­ nader, trädgård och inägomark, men inte skogs­ markerna. En av de nuvarande ägarna bodde kvar i det äldsta huset och skötte om detta, träd­ gården och de öppna markerna i samråd med Länsmuseet (som äger delar av gården) och läns­ styrelsen (som förvaltar reservatet) enligt de skötselplaner som gjorts upp. Samtidigt brukade han jord- och skogsmarkerna som en kommersi­ ell jordbruksfastighet. Bonden på Smedstorp var mycket stolt över gården, den långa familjetraditionen och de unika kultur- och naturvärden som fanns beva­ rade. Samtidigt upplevde han en frustration och oro över hur han skulle klara av att förena de olika ”verkligheter” som bevarande och ekono­ misk drift innebar. Enligt honom ville Läns­ museet gärna att han bodde kvar i huset och skötte om det. Museet hade dock bara gått med på smärre moderniseringar, vilket gjorde värme­ hållning och en del annat i hushållet besvärligt. Museet ville gärna återskapa den tidigare träd­ gården men hade inte haft medel för detta, så vissa värden förföll. Bonden skulle gärna se att trädgården hölls i bruk, exempelvis genom att återplantera fruktträd och återuppta biodlingen, men hade själv varken tid eller medel. Enligt överenskommelsen med länsstyrelsen skulle han sköta de öppna markerna för att bibehålla hur de såg ut på 1700-talet. Detta inbegrep bland annat äldre praxis och metoder, däribland arbetsin­ tensiva moment som kunde vara svåra att ensam hinna med samtidigt som han skulle sköta skog och djur för att få ekonomin att gå ihop. För flera av sina insatser fick han miljöstöd. Han hade även fått riktat stöd, exempelvis för att kunna uppföra en modern ladugård. Trots detta var det många faktorer som sammantaget gjorde det dagliga arbetet tidskrävande, tungt och ensamt. På min farfars tid, och på hans fars tid, fanns det pigor och drängar på gården. Även de äldre som bodde i torpen som tillhörde gården hjälpte till med olika arbeten. Och så var det ju tre generationer av samma familj som då bodde och arbetade här […] Ensamheten har ökat mycket de senaste åren. Nu bor jag här själv sedan min mor flyttade, och får sköta allt själv eftersom jag inte har råd att anställa någon. Ensamheten har också ökat eftersom alltfler gårdar i närheten har lagts ned. Som markägare och brukare inom jord- och skogsbrukssektorn var han, liksom många andra, tvungen att hantera ett digert och kom­ plicerat pappersarbete riktat till flera olika myn­ digheter. Detta tillsammans med det fysiska arbetet gjorde att han allt oftare funderade på att sälja marken och lämna gården – trots allt Reservat, jordbruk, aktörer och värden | 45 vad den betydde för honom. Brukaren, läns­ styrelsen och Länsmuseet ville att de historiskt intressanta kulturella och ekologiska värdena skulle bibehållas. Detta var dock tvunget att ske i en social och ekonomisk kontext som skiljde sig dramatiskt från den som gällde då den nu så högt värderade landskapsbilden skapades. Dagens kontext innebar en förändrad politisk och ekonomisk situation – med en igenväxande avfolkningsbygd, minskad tillgång till arbets­ kraft, nya myndigheter, stödformer och restrik­ tioner. Dagens kontext innebar även andra för­ väntningar på bekvämlighet, trygghet, välstånd och fritid. Husen skulle skötas som ett museum, men man skulle samtidigt bo där. Det öppna landskapet skulle skötas som reservat, men sam­ tidigt utgöra del i en ekonomisk fastighet. Häri låg ytterligare en paradox. Natur- och kultur­ värden innebar merarbete, men gav samtidigt möjlighet till ekonomiskt stöd i olika former – stöd som var av stor betydelse för att klara för­ sörjningen. Även skogsbruket skulle anpassas efter olika regelverk som rörde produktivitet res­ pektive vård. Husen, marken och dess skötsel skulle passa in i flera olika kategorier samtidigt: historiskt/modernt, reservat/ekonomisk rörelse, museum/hem. Bonden verkade mitt i denna mångfald av överlappande och delvis mot­ sägande kategorier, som till stor del definierats och reglerats av olika myndigheter på nationell och europeisk nivå, och måste hantera dubbla verkligheter. En verklighet bestod av avgrän­ sade, socialt konstruerade kategorier. En annan utgjordes av det dagliga livets dynamiska kom­ plexitet. Paradoxen är att båda är lika verkliga, trots att de kan upplevas som oförenliga. Kategorier, gränser och gränsdragning To survive in the world we simplify it. […] Without such simplifications, societies could not exist: they could not operate without placing people and things into categories. (Cloke & Johnston 2005:1-2) Vi människor ser olika saker i landskapet – vi ser olika landskap – beroende på faktorer som vår bakgrund, våra kunskaper och intressen (Meinig 1979, Cronon 1996, Löfgren 1997). Det är delvis utifrån dessa olika förståelser som landskap över tid delas in i en mängd abstrakta och mer konkreta kategorier. Även landskapet som helhet kan förstås som en kate­ gori bland andra. Gränserna mellan dessa kate­ gorier kan överlappa varandra eller lämna tom­ rum mellan sig, vilket kan ge upphov till paradoxer för individer, myndigheter och land­ skapsvården (Wästfelt m fl. 2012). Orsakerna till – och effekterna av – att man delar in verkligheten i kategorier har diskuterats i relation till frågor om bland annat kunskap och makt (Abbott 1995, Jenkins 2000, Jones 2009), och skapandet av kollektiva och individuella 46 | Reservat, jordbruk, aktörer och värden identiteter (Newman 2003, Cloke & Johnstone 2005). Inom geopolitisk forskning finns en pågå­ ende debatt om kategorier, gränser och gräns­ dragningsprocesser, särskilt när det gäller frågor om statsbildning, nationsgränser och migrations­ frågor (Paasi 1998, van Houtum & Strüver 2002, Nicol & Minghi 2005, Newman 2006). Detta forskningsfält har på senare tid vidgats till att, förutom det politiskt geografiska, också beröra gränser som institutioner och den gränsskapande processen i sig (Newman 2003, Jones 2009). Här kan ”gränser” stå för en fysisk rumslig gräns, men även för gränsen mellan vad/vilka som hör till en kategori eller inte. Enligt Newman (2003) behövs generellt ett större fokus på, och mer kunskap om, individers upplevelser av gränser och hur de påverkar människors vardag. I artikeln ”Catego­ ries, borders and boundaries” (2009) utforskar Reece Jones hur förvånansvärt svårt vi har att röra oss över och bortom gränserna för specifika katego­ rier. Detta trots att vi intellektuellt vet att både kategorin och dess gränser är socialt konstrue­ rade. Vi hanterar dem istället som förbestämda och statiska, vilket förhindrar oss att möta verk­ ligheten på ett mer förutsättningslöst och flexi­ belt sätt. Hans övergripande argumentation går ut på att kategorier istället bör förstås som, ”… always inchoate – only partially formed and incom­ plete” (Jones 2009:174), det vill säga enbart påbör­ jade och kontinuerligt ofullständiga. Jones (2009) och Newman (2006) ivrar för att studier om kategorier och gränsdragningar bör skära över disciplingränser. Detta då de har gil­ tighet inom många ämnen som från olika per­ spektiv utforskar komplexa miljö- och samhälls­ relevanta frågeställningar4. Detta är just vad som sker här, genom att jag använder teoretiska reso­ nemang till stor del hämtade från en geopolitisk diskurs och tillämpar dem i ett landskapsana­ lytiskt perspektiv. Den vetenskapliga analysen berikas dessutom ytterligare genom att inför­ liva lokal kunskap som tillför viktiga perspektiv (Peet m. fl. 2011). Vem äger en kategori? De öppna marker som tillhörde Pålsbo gård i Östergötland avsattes som reservat 1975. Den skog som hörde till gården inkluderades dock inte. Då ägdes gården av kyrkan och brukades av en arrendator. Hans son och dennes hus­ tru tog över arrendet 1979. De köpte gården 1991, vilket innebar att de ägde huvuddelen av mar­ ken inom reservatet. De valde att köpa för att det kändes rätt och tryggt ”… att ha eget, att äga den mark vi brukade”. De var stolta över att den tidi­ gare och nutida skötseln skapat sådana värden att gården blivit naturreservat. De hade lagt ned mycket tid på att sköta husen och markerna, och värnade starkt om de kulturhistoriska och biolo­ giska värden som fanns. Det kanske mest unika med gården var en slåtteräng med ovanligt lång Reservat, jordbruk, aktörer och värden | 47 och kontinuerlig hävd. De senaste 20 åren hade markägarna anordnat slåttergillen, då ängen sla­ gits med lie och slåtterkniv. De funderade dock på att avsäga sig detta ansvar då de upplevde att det inneburit allt mer, och delvis obetalt, arbete. När de nu, som äldre, tänkte på gårdens framtid fun­ derade de över vad det egentligen innebar med naturreservat som form – eller kategori – i rela­ tion till att äga en kommersiell jordbruksfastighet. Vem är det egentligen som äger reservatet? Vi äger ju marken, men vi upplever att det är staten som äger reservatet. Om vi vill sälja gården, vad är det då egentligen vi säljer? Eftersom det är ett reservat så säljer vi ju inte bara en ekonomisk enhet, som en gård med mark, utan vi säljer även alla förbehåll och åtaganden som kommer med att det är ett reservat. Är det ett ”dött land” vi säljer? Där den nya ägaren inte kan göra vad hon eller han vill, utan en gård där allt är förutbestämt? […] Vi tror risken är stor att vi får mindre betalt eftersom en ny ägare kan se reservatsstatusen som en begränsning och att vi inte får skäligt betalt för det arbete vi lagt på gården, för att inte tala om det extra arbete vi lagt ner för att sköta de värden som tillskrivs reservatet. Denna undran och oro – som existerar paral­ lellt med en stolthet och glädje över att gårdens natur- och kulturhistoriska värden bevarats, samt det konkreta finansiella stöd som utgått för detta ändamål – illustrerar den paradox som indelningen av landskap i kategorier kan resul­ tera i. Naturreservatet finns där. Det är avgrän­ sat på kartan, det finns specifika skötselregler och i det fysiska landskapet är det markerat med informationstavla, parkering och stigar. Men som kategori i landskapet – och i markägarnas verklighet – är det samtidigt en abstraktion med diffusa gränser och framtida betydelse. Funderingar om vad det är man egentligen äger uttrycktes även av andra markägare. Natur­ reservatet Östra Tvärnö i Roslagen skapades 2006. Länsstyrelsen hade beslutat att drygt hälf­ ten av den mark som tillhörde en gård som varit i samma släkt i fyra generationer skulle avsättas som naturreservat och Natura 2000 område. Detta då Skogsvårdsstyrelsen funnit nyckel­ biotoper där. Gården drevs som ett jordbruk främst baserat på kor, får och skogsbruk. Paret som ägde gården upplevde att kommunikatio­ nen med Skogsvårdsstyrelsen och länsstyrel­ sen fungerat dåligt. Detta bidrog starkt till att de till en början var negativa till en reservatsbild­ ning. Gränserna till reservatet beslöts av länssty­ relsen och markägarna ansåg att de hade mycket lite att säga till om. De ville inte sälja den skog som skulle ingå i reservatet, då den var viktig för deras försörjning och ”…det var en princip­ fråga men också ett känslomässigt beslut …”. Utfallet blev dock att staten löste in skogen, så då reser­ vatet avsattes ägde paret marken men inte de 48 | Reservat, jordbruk, aktörer och värden Vy över jordbruket och naturreservatet Östra Tvärnö, Uppland. Foto: Annika Dahlberg. träd som växte där eller de som skulle komma att växa upp. Att varken de själva eller deras barn kommer kunna dra nytta av skog som växer på egen mark upplevde de som märkligt. För­ utom bristande kommunikation med olika myn­ digheter, vilket resulterade i en känsla av makt­ löshet, ledde reservatsprocessen till ekonomiska bekymmer. De fick inte nyttja skogen under den tid förhandlingar om reservatet fördes, och först efter åtta år när det definitiva beslutet togs fick de ekonomisk kompensation. Senare togs för­ valtningen av naturreservatet över av Upplands­ stiftelsen. Gårdens ägare ansåg att samarbe­ tet med dem fungerade mycket bättre då de fick en roll i både planering och den faktiska sköt­ seln av reservatet, och de hade blivit mer positivt inställda till ombildningen. Reservat, jordbruk, aktörer och värden | 49 Kategorier och paradoxer The paradox of categories, then, is that when we are trying to think of the boundaries between categories as open and porous – which, intellectually, we know they are – we tend cognitively to understand categories as closed and bounded containers. Several problems arise out of this paradox. ( Jones 2009:179) Många av de begrepp (kategorier) som används i natur- och kulturvårdssammanhang – såsom natur, kultur, traditionellt, historiskt, jordbruk, skogsbruk, och kulturlandskap – är i realiteten diffusa, komplexa och svåra att definiera. Fram­ för allt är de socialt konstruerade (Cronon 1996, Watts 2005). Denna komplexitet blir tydlig när de analyseras och diskuteras mer ingående, både isolerade från varandra (Vad är natur?) och i relation till varandra (Vad skiljer natur och kul­ tur?). Kategorier används dock oftast i en för­ enklad betydelse som blir en del av det var­ dagliga och självklara. Detta är nödvändigt för att navigera i landskapets sociala och ekolo­ giska sammanhang, men kan samtidigt skapa förvirring: … although language is meant to illuminate patterns in the world, it just as often obscures and hides the complexity of what may be actually happening. ( Jones 2009:175) Utan att vi märker det använder vi kategorier som om de existerar utanför vår definition av dem, som förutbestämda och fixa realiteter. Kategorier är förenklingar och det är inget pro­ blem så länge vi förblir medvetna om det. Dock är det i en förenklad (statisk, förmodat objektiv och oproblematiserad) betydelse som kategorier ofta skrivs in i policy dokument och regelverk, och/eller förstås av brukare, mark­ ägare, tjänstemän och allmänhet i konkreta landskap. Det är här paradoxen uppstår. Jones (2009) menar att vi föreställer oss kategorier som lådor (containers) vars sidor avgränsar en bestämd insida respektive utsida. Denna upplevda skarpa och definitiva gräns mellan vad som finns på insidan respektive utsidan speglar inte verklig­ heten. Intellektuellt vet vi att eftersom gränserna (lådans sidor) är socialt konstruerade så kan de variera mellan aktörer och över tid: de är otyd­ liga, porösa och dynamiska. Likväl fortsätter vi att tänka, planera och handla som om det mot­ satta gällde, det vill säga att gränserna är fixe­ rade. De paradoxer som då kan uppstå leder till förvirring och frustration, men behöver kanske inte göra det om vi blir bättre på att se, förstå, acceptera och hantera dem. Ordet paradox kan förstås på flera sätt. Vi kan använda det för att beskriva en vardaglig situation som upplevs som överraskande eller motsägande. Inom vetenskapen används det för att beskriva en situation där en teoretisk 50 | Reservat, jordbruk, aktörer och värden utsaga inte överensstämmer med den upplevda eller uppmätta världen. Forskare strävar gene­ rellt efter att undanröja paradoxer. Dessa anses bero antingen på begreppsförvirring i det teo­ retiska ramverket (som då behöver förtydligas eller utvecklas) eller på att hur vi upplever värl­ den med vårt förnuft inte stämmer med hur den egentligen är (vilket teorin anses beskriva). Begreppet paradox kan dock tolkas på ytterli­ gare sätt. James Proctor har anlagt ett filosofiskt perspektiv på miljöfrågor och har bland annat forskat om konflikter kring skyddade arter och områden. Han har förespråkat en annan förstå­ else av paradoxer: A paradox is a contradiction that is nonetheless true, i.e., a contradiction whose truth resides in the paradox and is not revealed by resolving it in some way. (Proctor 2001:235) … nor in searching for some elusive balance, but rather in admitting, in true paradoxical fashion, that both sides are basically correct as they stand yet neither is fully correct without the other. It is thus a resolution that defies resolution. (Proctor 2001:235) När jag sammanför hans resonemang med vad Jones (2009) skriver kan jag konstatera att kate­ gorier både är och inte är, vilket är en paradox. Vi har definierat dem, alltså finns de. Men då de bygger på sociala konstruktioner har de ingen bestående ”egen” realitet. Proctor menar att i vissa fall är den bästa lösningen på en paradox inte att försöka påvisa vilken del av en motsats som är sann eller falsk, Vi måste acceptera kategorier (natur, kultur, reservat, jordbruk med flera), men vi måste sam­ tidigt acceptera – och hantera – att verkligheten är mycket mer komplex än vad kategorierna antyder. Därför måste vi förhålla oss till dem på ett reflekterande, ifrågasättande och dynamiskt sätt. Kategorier både är och inte är. I denna paradox bör delarna tillåtas att existera i har­ monisk disharmoni, sida vid sida. När så sker kan paradoxen eventuellt bli mindre problema­ tisk, även om det inte är givet vad som är den bästa lösningen i varje unik rumslig och tids­ mässig kontext. Inom natur- och kulturmiljö­ vården har kategorisering och kategorier skapat paradoxer som ofta försvårat – för individen, för myndigheter, för vår strävan att bevara det vi ser som värdefullt, och för den långsiktiga hållbar­ heten i denna strävan. Problem har uppstått då vi glömt, eller inte försökt hantera, ena delen av denna paradox: att kategorier ’inte är’, att de inte existerar oberoende av de sociala sammanhang som definierat dem, och att de inte kan ersätta verkligheten. Reservat, jordbruk, aktörer och värden | 51 Jones (2009:178) menar att, ”… categories, par­ ticularly binaries, obscure a vast array of differen­ ces by organising diversity into a few distinct contai­ ners”. Han påpekar även: ”…categories do not simply mimetically represent the world but instead simul­ taneously create and limit it ” (ibid:177). Förenk­ lingar är nödvändiga men medför alltså risker. När en kategori väl är definierad, när lådans väg­ gar är på plats, är det vanligt att denna förenkling av verkligheten blockerar insikter om landskapets variation och dynamik. Insikter som kunde ha resulterat i alternativa synsätt, värderingar och handlingar. Begreppet ekosystem används ofta i naturvårdssammanhang, men det är en förenkling av verkligheten, en socialt konstruerad kategori. The ecosystem concept is a paradigm, i.e., a convenient approach to organizing thought. Like any paradigm, it is a product of the human mind’s limited ability to understand the complexity of the real world. (O’Neill 2001:3276). Ekosystem utgör abstrakta kategorier, men för­ stås ofta som reella, separata och avgränsade områden i det fysiska landskapet, exempelvis inom ett naturreservat. Fysiska gränser, som linjer på en karta eller staket i landskapet, tenderar att vara extremt statiska. I en diskussion om natur­ vård i en global kontext betonar Zimmerer (2000) vikten av att skapa gränser som är mer flexibla, öppna och förhandlingsbara. Detta så att vi bättre kan anpassa oss till den dynamik som kopplar samman rum och tid i landskapet. I dag är plane­ ring och skötsel inom naturvård och kulturmiljö­ vård främst baserad på rumslig information och rumsliga uttryck (Pressey m. fl. 2007). Tekniska landvinningar inom geografiska informationssys­ tem (GIS) kan ytterligare förstärka ett fokus på landskap uppdelade i statiska rumsliga mönster, definierade på kartan genom attribut som habi­ tat och artförekomst (Zimmerer 2000). Natur­ vård baseras ofta på en förståelse av ekosystem och landskap som något relativt statiskt, ”en natur i balans”. Detta trots nyvunna insikter, inom eko­ logi och andra vetenskaper, om att de processer som styr dem är variabla i tid och rum (O’Neill 2001, Pressey m. fl. 2007, Lundgren 2009). Land­ skap är kontinuerligt föränderliga och hur ett visst landskap förändras – platsspecifik dynamik – påverkas av historiska förhållanden i samspel med pågående sociala och ekologiska processer. När kategorier tillåts skymma denna komplexi­ tet riskerar vi oväntade och ibland negativa kon­ sekvenser för de värden vi vill värna. Reservat, landskapsvård och naturens dynamik – en paradox? I intervjuerna med människor som brukade (skötte) de undersökta reservaten, och ofta även angränsande marker, var det flera teman som återkom. Några har beskrivits ovan, men ett ämne som dök upp i samtliga intervjuer var 52 | Reservat, jordbruk, aktörer och värden vädret. Samstämmigheten i dessa erfarenhe­ ter skulle, om man vill spetsa till resonemanget, leda till slutsatsen att vädrets variation – en natur­ lig del av landskapets dynamik 5 – inte bör före­ komma i reservat och andra miljöer där man satsar på natur- och kulturmiljövård. Många reservat som syftar till att bevara ett svunnet jordbrukslandskap är beroende av bete för att bibehålla ett öppet landskap och specifika arter. Flera markägare och arrendatorer beskrev hur det foder de kunde odla under torra år inte räckte till för det antal djur som behövdes för att få det mil­ jöstöd de var beroende av. Det är betets effekt på framförallt floran som är av intresse för naturvår­ den. Detta styrs till stor del genom betestrycket, det vill säga antal betande djur på en viss yta under en viss tid. Brukarna tvingades antingen arrendera mer mark för att odla ytterligare foder, köpa foder, eller både och. Alternativet var att avstå från miljöstödet. Arrendatorn av naturre­ servatet och Natura 2000 området Horns Kungs­ gård på norra Öland beskrev sin situation. Om det inte växer tillräckligt bra på mina egna marker [på grund av torka] måste jag köpa extra vinterfoder, vilket kostar mycket. Bristen på vinterfoder gör även att jag är tvungen att arrendera extra mark utanför reservatet för att få fodret att räcka. […] Det finns ingen flexibilitet i regelverket som tar hänsyn till vädret. Även arrendatorn av betesmarken i Bjälnäs naturreservat i Östergötland var bekymrad. Det har varit svårt [på grund av torka] att få ihop tillräckligt mycket foder från de åkrar och vallar jag arrenderar utanför reservatet. Jag har nu i två vintrar fått köpa extra foder och det går inte ihop ekonomiskt. Att arrendera mer mark för att odla vall är inte en möjlighet för jag skulle inte hinna med att sköta mer mark. Om det fortsätter att jag måste köpa foder får jag istället dra ner på antalet djur. Minskar han antalet djur riskerar han dock att bli av med miljöstödet. Denna problematik är inte unik för brukare av naturreservat, vilket en tjänsteman på länsstyrelsen poängterade, … i många avseenden är det ingen större skillnad i att vara jordbrukare i ett reservat jämfört med i ett ’oskyddat’ område. Miljö­ stödets, i mitt tycke idiotiska, regler och ersättningar är till exempel likadana på båda sidor reservatsgränsen. Även för brukare utanför reservat är miljöstödet ofta av avgörande betydelse för att få ekonomin att gå ihop. De upplever också ofta att stödets mål och regler är alltför rigida, med för lite hän­ syn till naturlig variation. Ett exempel gäller betesmarker på strandängar som vissa år över­ svämmas och inte alltid kan hysa lika många djur under lika stor del av säsongen. Där riskerar Reservat, jordbruk, aktörer och värden | 53 brukarna att gå miste om miljöstödet (Wästfelt m. fl. 2012). En av de intervjuade i reservatsstu­ dien sammanfattade vad många upplevde. Även om kontrollerna [från myndigheter] har blivit mer rimliga så är de fortfarande petiga och de tar inte tillräcklig hänsyn till allt som kan hända. Som väderleken och annat. Det finns för lite flexibilitet i hur de bedömer och det finns ett statiskt tänkande som inte överensstämmer med verkligheten, varken med landskapets variation eller med vad som gäller inom skötseln av jordbruk.” lan anpassade för att kunna ta hänsyn till lokal variation och förändring. Exempelvis beskrev en tjänsteman att flera länsstyrelser ”… mött ett hårdnackat motstånd från Naturvårdsverket under senare år, när länen velat ändra skötselplaner för skogsreservat [vilka ofta stipulerar att skogen ska utvecklas fritt]. Naturvårdsverket har inte accepte­ rat länens syn att många skogsreservat behöver viss skötsel för att inte granen på sikt ska bli helt domi­ nerande i reservaten.” Naturens dynamik kan alltså i vissa fall störa den officiella och reglerade vården av naturvär­ den, och kategorin naturvård kan ibland före­ falla ha blivit viktigare än naturen själv. Denna paradox uppstår när regelverk som berör katego­ rin naturvård inte är i samklang med den natur­ liga och sociala dynamik som är en del av den natur vars värden vi vill bevara. Detta är natur­ ligtvis inte något som enbart brukare upplever. Det leder också till problem och frustration hos de tjänstemän som ska ge hjälp eller agera kon­ trollanter i frågor om skötsel och stöd. Katego­ rier och regelverk som definieras på nationell och internationell nivå – exempelvis av Jord­ bruksverket, Naturvårdsverket och, allt oftare, EU – ska sedan förverkligas på lokal nivå. Olika regelverk, såsom miljöstöd och gårdsstöd, krockar med varandra. De är dessutom säl­ Reservat, landskapsvård och samhällets dynamik – paradoxer över tid Landskapsvården arbetar ibland inom relativt oklart definierade kategorier av tid, såsom ”förr” eller ”det historiska landskapet”. Detta kan ställa till problem för både brukare och myndighets­ representanter då det ofta är oklart hur de ska förhålla sig till de processer som ständigt omfor­ mar landskapet. En markägare hade efter dialog med reservatets förvaltare gallrat i en björkhage där flera träd blivit sjuka. I efterhand fick han dock höra att han tagit ner för många träd. Han var frustrerad och undrande: … för många i relation till vad? Vad är det man vill bevara och återskapa? Vilken tidsperiod är det som är måttstocken – är det 1800-tal eller 1700-tal? Björkhagen har säkert varit mer öppen än den är nu, och jag minns även en tid just när min far tog över arrendet när 54 | Reservat, jordbruk, aktörer och värden den var mer igenvuxen. Det verkar inte som att myndigheterna själva vet, utan bara tycker saker om olika områden utan att ha det riktigt förankrat i en genomtänkt idé. Nu kan förvaltaren ha haft rent ekologiska skäl till att vilja bevara fler träd, men tankar om tid och historia i relation till vård återkom i flera intervjuer. Brukaren av Smedstorps kultur­ reservat reflekterade över det problematiska i att avgöra vilken tidsepok som ska anses repre­ sentera de högsta värdena. Dessutom, hur ska man veta hur dessa ska återskapas och skötas, hur finner man medel och tid för sådan skötsel och, framför allt, hur får man det att fungera socialt och ekologiskt i en oerhört förändrad kontext? Är det ens eftersträvansvärt att försöka ”frysa” ett landskap, vare sig det är till en defi­ nierad tidsperiod eller till en specifik biologisk status? Klas Sandell (2005) diskuterar hur den statligt definierade naturvården ofta eftersträvar vad han beskriver som ”museum för extern kon­ sumtion”, där de ”externa” utgörs av exempelvis turister. Detta riskerar att alienera lokala aktö­ rer och dessutom att missgynna just de värden man vill bevara (Lundgren 2009). Detta har även problematiserats i relation till kulturmiljö­ vården och kulturreservat. Wästfelt (2003) reso­ nerar kring vilka värden som kan gå förlorade när man fokuserar på museala artefakter istäl­ let för brukarnas skapande – även i förfluten tid. Han lyfter även fram riskerna med att ett sådant skydd kan rättfärdiga ”… den pågående omda­ ningen av det kringliggande landskapet ” (ibid:312). Som jag beskrivit ovan var alla reservat som ingick i denna studie beroende av bete för att bevara identifierade natur- och kulturvärden, och brukaren behövde ofta tillgång till ytterli­ gare betesmark och/eller mark för att odla foder. Detta berodde inte enbart på variationer i väd­ ret, utan var också en följd av att många reser­ vat är små och den sammanlagda ytan med bra bete därför relativt liten. I många delar av lan­ det, exempelvis i Östergötland och Värmland, har skog ersatt mycket av den tidigare öppna marken och det är svårt att hitta betesmark att arrendera. Detta är en följd av sociala och eko­ nomiska förändringar, samhällets dynamik över tid och rum, där natur- och kulturmiljövården kan få svårt att passa in. Ägarna till en liten gård i västra Värmland beskrev sin situation; Vi behöver tillgång till mer gräs-och åkermark, men det finns inte så mycket kvar i närheten [då många gårdar har lagt ned och markerna växt igen eller planterats med skog]. Särskilt när det gäller betesmarker så kan dessa ju inte ligga för långt bort eftersom det inte går att transportera korna långt, plus att man måste se till dem. På ett gärde där vi tidigare lät korna gå vågar vi inte ha dem längre på grund av rädsla för varg och lo. Och om det är mjölkkor så måste de ju dessutom mjölkas två gånger per dag. Reservat, jordbruk, aktörer och värden | 55 En tjänsteman på länsstyrelsen i Östergötland försökte hjälpa djurägare att hitta marker att arrendera, liksom att hitta arrendatorer åt de markägare som behövde någon som höll deras ägor öppna. Ibland lyckades han koppla sam­ man markägare med djurägare, men det var också vanligt att en föreslagen lösning visade sig ohållbar. Antingen var ytorna för små, eller så låg de alltför långt från varandra. En tidigare arrendator i Östergötland beskrev detta: Jag arrenderade flera olika små områden tidigare men de låg mycket utspritt och var därför svåra att sköta. Det blev mycket och tidsödande bilåkande mellan de olika markerna och djuren. Det var inte hållbart i längden. All tid som gick åt till bilåkande innebar mycket slit och det gick inte ihop ekonomiskt. Jag försökte hitta större sammanhängande marker, men det är ont om sådana och till slut sa jag upp de små arrenden jag hade och slutade med betesdjur. En del av de områden jag brukade har tagits över av andra arrendatorer, medan andra har växt igen. Han var ledsen och frustrerad över att marker som människor tidigare lagt så mycket arbete på att röja och bruka nu växer igen. Denna känsla delade han med många andra, både brukare och representanter för den officiella naturvården. Landskapet runt reservaten förändras vilket påverkar en mängd natur- och kulturvärden, samt skötseln av reservat. Det är inte bara land­ skapets fysiska form som förändras, utan även vilka som bor och verkar där. Med dem kom­ mer andra intressen, kunskaper och priorite­ ringar, vilket påverkar hur landskapet kom­ mer att kunna brukas framöver. Ägarna till Pålsbo beskrev hur deras arbete med att anordna slåttergillen, och därmed klara skötseln av ängen, blivit allt svårare sedan allmänhetens intresse att delta minskat avsevärt. En orsak såg de i sommargästernas ändrade vanor, där delta­ gandet i lokala arrangemang konkurrerade med nya behov och aktiviteter. Brukaren på Smedstorp beskrev hur det tidi­ gare funnits många gårdar med åkrar och djur i hans hembygd, men att det nu bara fanns ett fåtal kvar. Han menade att detta hade flera orsa­ ker. Ett generationsskifte hade ägt rum och de unga var inte beredda att fortsätta med jordbru­ ket, delvis för att det blivit svårare att få ekono­ min att gå ihop på små gårdar. En annan orsak till att människor sålde sina gårdar, upphörde med driften eller valde att inte ta över släktgår­ den, var de nya reglerna inom jordbruket. När vi gick med i EU var det många äldre som tröttnade och slutade driva sina gårdar. De slutade för att de ledsnade på byråkratin. Det var många gårdar som lades ned i samband med EU-inträdet – gårdar som annars kanske fortfarande varit i bruk.” [Reglerna upplevdes som krångliga och] … skrämde upp folk. 56 | Reservat, jordbruk, aktörer och värden Det skulle innebära för stort risktagande att satsa på brukandet och sedan drabbas av straffavgifter. Dessa uppgifter var delvis myter som vandrade mellan bönder, men också myter som uppstod för att tjänstemännen själva inte kände till reglerna tillräckligt bra. […] Det var svårt att få råd och hjälp från myndigheterna […] Det borde ha varit en mjukare övergång till alla nya regler. Det finns naturligtvis olika orsaker till föränd­ ringen på svensk landsbygd. De kan variera mel­ lan bygder och processen påbörjades redan före EU inträdet. Det finns också olika uppfattningar om hur väl kontakten med olika myndigheter fungerar. Flera av de intervjuade beskrev exem­ pelvis hur deras kontakt på länsstyrelsen hjälpte dem att försöka samordna beslutsprocessen inom länsstyrelsen, att föra deras ärenden vidare till rätt instans och ibland ta hand om kontakter med andra enheter och myndigheter. I en dis­ kussion om reservatsskötsel menade en tjänste­ man på en länsstyrelse att de regler som de flesta upplevde som krångliga inte i första hand var de som ingick i skötselplaner för specifika reservat. Istället var det de regler som hörde till EU:s jordbrukspolitik och som kunde påverka även dem som brukade ett reservat. Han ansåg att det främst var mängden och komplexiteten i dessa regler som skapade problem, inte att de var allt­ för stelbenta: ”… det är otroligt lätt att göra fel [hur kompetent man sen än är som bonde]”. I alla landskap jag besökte vittnade bru­ kare om en strävan att genom eget, ofta obe­ talt, arbete värna natur- och kulturvärden som de upplevde höll på att gå förlorade. Bon­ den på Smedstorp hade under flera år arren­ derat mark från kringliggande gårdar, delvis i syfte att hjälpa ägarna att hålla markerna öppna och i bruk. Arrendatorn av Horns Kungsgård på Öland beskrev liknande åtgärder och enga­ gerade tjänstemän på länsstyrelser hade lagt ner mycket egen tid i detta syfte. I samtal kring hur landskapet i stort hade förändrats var det en del brukare som funderade över, och ifrågasatte, varför det finns så många reservat – och var­ för det skapas så många nya – när det inte verkar finnas resurser att ta hand om dem som redan finns. Några menade att man istället för reser­ vat borde utforma system (regelverk, stödformer, samarbeten) som gör att småbönder har medel, och en tro på framtida ekonomisk trygghet, att fortsätta sköta de öppna markerna. Då skulle många värden bevaras utanför avgränsade reser­ vat, istället för att dessa – i bästa fall – blir kvar som isolerade öar i ett igenväxande landskap. Samtidigt var alla intervjuade stolta över de värden som reservaten avsåg att skydda. Detta märktes i deras engagemang för att restaurera och bibehålla kulturella och biologiska värden. Reservat, jordbruk, aktörer och värden | 57 Flera uttryckte också en stolthet över själva reservatsstämpeln. Många gynnas dessutom ekonomiskt av reservatens existens. En förval­ tare av naturreservat på länsstyrelsen beskrev hur han: … ofta får frågan från djurhållare som gärna vill arrendera mark i reservat eftersom skyddet ger en långsiktighet som underlättar brukarens planering i en föränderlig tid. Att vi inom förvaltningen dessutom hjälper till med Igenväxande åker och betesmarker nära kultur­ reservatet Smedstorps dubbelgård, Östergötland. Foto: Annika Dahlberg. exempelvis kostnader för stängsling förbättrar dessutom den ekonomiska kalkylen. Dessa djurhållare ser alltså reservaten som intressanta ur ett företagsekonomiskt perspektiv, där samhällets intresse av att bevara områden för framtiden inte är ett problem utan en möjlighet. 58 | Reservat, jordbruk, aktörer och värden Han menade att även om vissa regler kan upp­ levas som stelbenta så är just detta ett syfte i sig. Det kan finnas en poäng i att det inte är så lätt att ändra eller göra undantag i regler som gäller skydd av specifika värden. Naturvårdens strikta regelverk kan alltså beskrivas och upplevas som positivt, både vad gäller effekten på naturvärden och brukarens ekonomiska situation. Brukaren av Bjälnäs naturreservat illustrerade det senare. I hans fall bistod länsstyrelsen med medel för att restaurera beteshagar utanför reservatet, så att de gav behövligt extra bete för hans djur och dessutom kunde generera miljöstöd. Även i Pålsbo, Smedstorp och Östra Tvärnö bistod naturvården, via länsstyrelsen eller annan för­ valtande myndighet, med medel till stängsel, ekonomibyggnader och annat. Skydd, regelverk och stöd i olika former kan alltså användas för syften som anses gynna respektive missgynna naturvården och/eller den ekonomiska driften av en jordbruksrörelse. I intervjuerna samsas dessa olika, och delvis motsägande, bilder av reservat, deras skötsel, deras relation till omkringliggande landskap och till de statliga och utomstatliga regelverk som utgör en del av vardagen. Dessa olika bilder och erfarenheter kan rymmas inom samma person, oavsett om det är en brukare, ägare eller förvaltare. Diskussion och slutord ”För en man som ingenting vet är berg endast berg, vatten endast vatten och träd endast träd. När han studerat och lärt sig litet är berg inte mera berg, vatten inte mera vatten och träd inte mera träd. Men när han helt har förstått är berg åter berg, vatten åter vatten och träd åter träd.” (Carpelan 1955:151) Det primära syftet med detta kapitel är att upp­ muntra ett tänkande utanför, mellan och ige­ nom de kategorier som påverkar och styr naturoch kulturmiljövården. I en tvärvetenskaplig anda har jag analyserat intervjumaterialet inspi­ rerad av teorier från ett annat forskningsområde, samt med intryck och tankar hämtade utan­ för det akademiska. Slutraden i Carpelans tolk­ ning av en japansk haiku ovan påvisar en nivå av förståelse som han tidigt sade sig sträva efter – att nå en insikt om naturens innersta väsen – men som han senare kom fram till var omöjlig att uppnå. Det kan dock räcka långt med insik­ ten att ett berg inte egentligen är ett berg. Det är det för att vi väljer att definiera det så, inte för att naturen (eller landskapet) själv har definierat sig så. Vad Jones (2009) poängterar är att vi ju egentligen har den insikten. Intellektuellt är det inte svårt att inse att ekosystem, reservat, natur­ värden och landskapsvård är socialt konstrue­ rade kategorier och kategoriseringssystem, med Reservat, jordbruk, aktörer och värden | 59 vilka vi förenklar en komplicerad värld. Det vi måste bli bättre på är att bibehålla den insikten i diskussioner om skötsel, regelverk, stödformer och annat som påverkar hur landskapet brukas. De kreativa och hållbara lösningarna fin­ ner vi genom att mer förbehållslöst se på land­ skapet, inklusive människors handlingar, där gränser mellan kategorier får vara flytande, flexibla och tillfälliga och under ständig ombe­ arbetning (jmf. Jones 2009). Vi behöver kate­ gorier och gränser för att hantera en komplex värld, men insikten om att de är konstruerade förenklingar måste vara ständigt närvarande. En sådan insikt minskar risken att kategorier begränsar vår syn på världen och hur vi hand­ lar i den (Cloke & Johnston 2005). Det är vi som skapar kategorierna och vi bör kontrollera dem, inte de oss. Genom att se det unika och komplexa i olika situationer, hur olika proces­ ser i rummet samverkar och hur denna samver­ kan förändras över tid, har vi möjlighet att skapa visioner, handlingsplaner och regelverk som mer hållbart främjar de aspekter i landskapet vi ser som värdefulla. Värderingar som dessutom för­ ändras över tid. Betoningen på det unika, kom­ plexa och föränderliga kräver att de gränser vi definierat är möjliga att ändra. Det gäller kate­ goriers abstrakta gränser (Vad är syftet med ett reservat?) och de som fysiskt märkts ut i land­ skapet (Vilken mark ingår i reservatet?) (jmf. Zimmerer 2000). I detta kapitel har jag bara kunnat tangera några av de intressanta aspekter som kategorier och kategorisering medför för dagens och framtidens användning av landskap i ett brett perspektiv där natur- och kulturmiljö­ vård ingår. Det finns många fler frågor värda att utforska: Hur förlöper processen när kategorier inrättas och befästs? Hur förhåller sig katego­ rier till institutioner, värderingar och våra hand­ lingar? Vem har makten över kategorier och hur kan ett maktperspektiv relateras till ett rättvise­ perspektiv? Kategorier är förenklingar av verkligheten. Idén med dem bör vara just att förenkla vår han­ tering av de komplexa samspel av processer som utgör ett landskap och dess kulturella, sociala och ekologiska komponenter. En oflexibel och toppstyrd definition av kategorin betesmark, som underlag för miljöstöd, är inte en förenkling som gör landskapsvården lättare eller bättre. Med fixa kategorier blir verkligheten lättare att beskriva och bestämma över, men i vissa fall svårare att sköta. De är förenklingar som riske­ rar att förneka variation – mellan år, områden och brukare – och som kan försvåra det vi vill främja. Liksom nationalparker är naturreservat en kategori som funnits länge. Även om Natura 2000 och kulturreservat är av senare datum byg­ ger de på i princip samma ideologiska struktu­ rer som de förra, strukturer som kanske passe­ rat sitt ”bäst-före-datum” (Dahlberg et al. 2010, Helldin & Dahlberg i denna volym). Som Lars 60 | Reservat, jordbruk, aktörer och värden Lundgren påpekat så släpar vi med oss ”…en rad olika företeelser från det förflutna via nuet och in i framtiden, alltifrån infrastruktur och institutioner till begrepp och föreställningar ” (2009:298). Ekolo­ giska och sociala kontexter förändras hela tiden och i denna komplexitet kan oflexibla kategorier stjälpa snarare än hjälpa. Alla markägare, brukare och förvaltare som intervjuades för den här studien var kunniga om, och stolta över, landskapets kultur- och naturvärden. Relationerna mellan de olika aktö­ rerna karakteriserades ofta, men inte alltid, av ömsesidig respekt vad gällde kunskap, arbete och engagemang. De sökte ofta bevara samma värden i landskapet. Trots det uppstod frustra­ tion, problem och konflikter kring hur detta skulle uppnås. I vissa fall var det tydligt att en förbättrad dialog mellan olika aktörer behövdes, inte minst inom och mellan olika myndigheter. Även där samarbetet fungerade bra kan en mer hållbar markanvändning eventuellt åstadkom­ mas genom att diskussioner fördjupas och bred­ das. Detta bör ske utanför, mellan och igenom de många kategorier som idag styr mycket av vår hantering av landskapet. Kategorier som inte ifrågasätts – som tillåts styra utformningen av lagar och regler enbart för att de finns och inte för att de är relevanta – motverkar en dynamisk och hållbar landskapsskötsel. Detta kan resul­ tera i att människor ger upp, flyr landsbygden eller låter sina öppna marker växa igen. En sta­ tisk kategorisering, som inte är öppen för en kri­ tisk diskussion, riskerar även att blockera ett korsbefruktande av kunskap och erfarenheter. En sådan syntes skulle kunna bidra till nya insikter om hur vi kan förena produktion och bevarande, samt hur vi på ett hållbart sätt kan hantera de olika värden som landskapet rymmer och de förändringar som sker. Här är de lokala aktörerna minst lika viktiga som de politiker, tjänstemän, organisationer och forskare som direkt och indirekt påverkar natur- och kultur­ miljövården. Alla parter måste förhålla sig till hur verkligheten förändras (generationsväxling, nya EU-direktiv, medelstilldelning, klimatför­ ändring med mera). Alla besitter kunskap och färdigheter som förblir outnyttjade när katego­ riernas väggar står i vägen för nytänkande. Right,’ said the keeper, accepting it. ‘Poetry – that complicates things, doesn’t it? But perhaps if you complicate things, you understand them better. And if you understand, you simplify. In the end.’’Yes,’ said Veyrenc, surprised. (Vargas 2008:114) Vi förenklar världen för att kunna hantera den, men måste samtidigt komplicera det vi har för­ enklat för att nå ny och djupare förståelse. När vi väl förstår lite bättre – eller kanske bara annorlunda – kan vi skapa nya (förenklade) kate­ gorier, som för ett tag passar bättre än de gamla, tills det blir dags att åter revidera dem. Katego­ Reservat, jordbruk, aktörer och värden | 61 rier finns, men samtidigt finns de inte. De finns i vår sociala diskurs om natur och kultur, men inte i landskapets realitet bortom hur vi benäm­ ner och beskriver dem. Jag menar inte att vi ska upphöra med att dela in världen och landskapet i kategorier, men vi bör bli mer medvetna om att de inte utgör hela verkligheten. De behövs, men ska användas i relation till en verklighet som är mycket mer dynamisk och komplex (jmf. Proc­ tor 2001). När skötseln av natur- och kultur­ värden inte längre är rimlig och realistisk inom ramen för de former och regler som skapats uti­ från existerande kategorier, så måste något ge vika. Antingen får vi ge upp de värden vi velat värna om, eller så får vi – i en öppen och inklu­ derande kommunikation mellan olika aktörer – anpassa rådande kategorier så att de bättre stäm­ mer överens med den verklighet som landskapet i sin helhet utgör. Kategorier finns för att under­ lätta kommunikation och förståelse. Vi bör inte låta dem hindra en långsiktig hållbar lands­ skapsvård. Tack! Alla ni som ställt upp med tid och engagemang för att i intervjuer förmedla era erfarenheter och kunskaper. Ni fick mig att se ”era” landskap på ett nytt sätt. Särskilt till Peter Dahlström som dessutom hjälpte till praktiskt och kommente­ rade tidigare versioner av denna text. Även Sara Borgström, J-O Helldin, Calle Sanglert och Anders Wästfelt som gav värdefulla kommenta­ rer i olika skeden. Till deltagarna i forsknings­ projektet HÅLA – Elisabeth Gräslund Berg, Katarina Saltzman och Anders Wästfelt – för stimulerande samarbete. Fältarbetet på Öland och i Roslagen genomförde vi tillsammans, medan författaren utförde fältarbetet i Öster­ götland och Värmland, och naturligtvis bär ansvaret för den slutgiltiga texten. Studien har finansierats genom medel från Vetenskapsrådet och Riksantikvarieämbetet. Respondenter Eva och Anders Johansson Kersti och Anders Levin Stefan Thorsell Börje Johansson Evald Karlsson Görgen Carlsson Peter Dahlström Sven Andersson Torbjörn Andersson Lars-Göran och Siv Björk Thomas Lindstrand 62 | Reservat, jordbruk, aktörer och värden Källor och litteratur Abbott, A. (1995), Things as boundaries. Social Research 62(4). S. 857–882. Carpelan, B. (1955), Inledning till dikturval. I: Carlsson, Stig (red.), 40 år Finlandssvensk lyrik. Från Edith Södergran till 50-talet. Stockholm: Folket i Bilds för­ lag. S. 151. Cloke, P. och Johnston, R. (2005), Deconstructing human geography’s binaries. I: Cloke, P. och Johnston, R. (red.), Spaces of geographical thought: deconstructing human geography’s binaries. London: Sage. S. 1–20. Cronon, W. (1996), The trouble with wilderness; or, getting back to the wrong nature. I: Cronon, W. (red.), Uncommon ground: rethinking the human place in nature. New York: W.W. Norton. S. 69–90. Dahlberg, A.C., Rohde, R. och Sandell, K. (2010), National parks and environmental justice: compa­ ring access rights and ideological legacies in three countries. Conservation and Society, 8(3). S. 209–224. Jenkins, R. (2000), Categorization: Identity, social pro­ cess and epistemology. Current Sociology 48(3). S. 7–25. Jones, R. (2009), Categories, border and boundaries. Progress in Human Geography, 33(2). S. 174–189. Lundgren, L.J. (2009), Efterord; Naturvård – ett skyddat område? I: Lundgren, L.J. (red.), Naturvård bortom 2009. Reflektioner med anledning av ett jubileum. Brottby: Kassandra. S. 281–302. Länsstyrelsen i Östergötland, (2011), Information om länets naturreservat. http://www5.e.lst.se/reservat/lst/ reservat.asp?id=2&sprak=se (2011-02-10). Löfgren, O. (1997), Att ta plats: Rummets och rörel­ sens pedagogik. I: Alsmark, G. (red.), Skjorta eller själ? Kulturella identiteter i tid och rum. Lund: Studentlitte­ ratur. S. 21–37. Meinig, D.W. (1979), The beholding eye: Ten versions of the same scene. I: Meinig, D.W. (red.), The inter­ pretations of the ordinary landscape: Geographical essays. Oxford: Oxford University Press. S. 33–48. Newman, D. (2003), Boundaries. I: Agnew, J., Mitchell, K, och Toal, G. (red.), A companion to political geography. Oxford: Blackwell. S. 123–137. Newman, D. (2006), Borders and bordering. Towards an interdisciplinary dialogue. European Journal of Social Theory 9(2). S. 171–186. Nicol, H.N. och Minghi, J. (2005), Contemporary border realities. The continuing relevance of borders in con­ temporary contexts. Geopolitics, 10. S. 680–687. O’Neill, R.V. (2001), Is it time to bury the ecosys­ tem concept? (With full military honors, of course!). Ecology, 82(12). S. 3275–3284. Paasi, A. (1998), Boundaries as social processes: Territori­ ality in the world of flows. Geopolitics 3(1). S. 69–88. Peet, R., Robbins, P. och Watts, M. (2011), Global nature. I: Peet, R., Robbins, P. och Watts, M (red.), Global Political Ecology. Oxon: Routledge. S. 1–47. Pressey, R.L., Cabeza, M., Watts, M.E., Cowling, R.M. och Wilson, K.A. (2007), Conservation planning in a changing world. Trends in Ecology and Evolution, 22(11). S. 583–592. Proctor, J. (2001), Solid rock and shifting sands: The moral paradox of saving a socially constructed nature. I: Castree, N. och Braun, B. (red.), Social nature. Theory, practice and politics. Oxford: Blackwell. S. 225–239. RAÄ (2014), http://www.raa.se/kulturarvet/landskap/ kulturreservat/forteckning-3/ (2014-02-18). Sandell, K. (2005), Access, Tourism and Democracy: A Conceptual Framework and the Non-establishment of a Proposed National Park in Sweden (Research Note). Scandinavian Journal of Hospitality and Tourism 5(1). S. 63–75. Reservat, jordbruk, aktörer och värden | 63 SNV (2010), Naturreservat i Sverige. Naturvårdsverket, Stockholm. Van Houtum, H. och Strüver, A. (2002), Borders, strang­ ers, doors and bridges. Space & Polity 6(2). S. 141–146. Vargas, F. (2008), This night’s foul work. Translated from French original (2006), Dans les bois eternals. English edition, New York: Penguin Books. Watts, M. (2005), Nature:Culture. I Cloke, P. och Johnston, R. (red.), Spaces of geographical thought: deconstructing human geography’s binaries. London: Sage. S. 142–174. Wästfelt, A. (2003), Minnet av det bortglömda landska­ pet. I: Jansson, U. (red.), Med landskapet som centrum. Kulturgeografiska perspektiv på nutida och historiska landskap. Stockholm: Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet. S. 301–314. Wästfelt, A., Saltzman, K., Gräslund Berg, E. och Dahlberg, A. (2012), Landscape care paradoxes. Swedish landscape care arrangements in a European context. Geoforum, 43. S. 1171–1181. Zimmerer, K.S. (2000), The reworking of conservation geographies: Nonequilibrium landscapes and nature­ society hybrids. Annals of the Association of American Geographers, 90(2). S. 356–369. Noter 1. Den skeva fördelningen av natur- respektive kultur­ reservat över landet, som kan tolkas som att naturen finns i norr och kulturen i söder, väcker intressanta frå­ gor som det inte finns utrymme att diskutera här. 2. Det var först då jag läst igenom intervjuerna som jag såg samband med diskussioner om kategorier som förts inom andra ämnesområden. 3. Värt att notera är att Miljöbalken inte nämner något om kulturvärden eller kulturlandskapet i sin definition av naturreservat. 4. Discipliner är också exempel på kategorier som allt­ för lätt ses som statiska och orubbliga, fastän även de är rent sociala konstruktioner. 5. Det vill säga om vi för ett ögonblick ignorerar effekter på vädret orsakad av en antropogen klimatförändring. 64 | Reservat, jordbruk, aktörer och värden Foto: Helena Duveborg. Att planera det förflutna | 65 Carl Johan Sanglert och Ådel Vestbö-Franzén Att planera det förflutna L andskapet utgör i dag en del av diskussionen kring hållbar ekologisk, social och ekono­ misk utveckling. Detta har också aktualiseras i och med att Sverige har undertecknat den Euro­ peiska Landskapskonventionen (Europarådet 2000). Samtidigt har landskapets historiska dimension, i allt större utsträckning, också bli­ vit en resurs i försöken att locka såväl nya turis­ ter som nya kommuninvånare. Detta har lett till ett ökat intresse för att bevara och utveckla historiska värden. I den konkreta tillämpningen kommer emellertid ambitionerna ofta i konflikt med det etablerade planeringssystemets förut­ sättningar, exempelvis i mötet mellan stad och landsbygd i expansiva urbana miljöer. En viktig fråga är därför hur landskapets värden ska kunna hanteras i konkreta planeringssituationer. Projektet Det förflutna som samtida resurs – Det odelbara kulturlandskapets konsekvenser har syftat till att undersöka de kontaktytor som uppstår mellan planeringssystemets avgränsning av historiska värden och landskapet som ett reellt existerande, historiskt betingat rum. Med planeringssystem avses i detta sammanhang såväl fysisk planering som natur- och kultur­ miljövård. Med denna text vill vi försöka lyfta fram några exempel på hur det historiska land­ skapet, som rumslig miljö, kan fungera som utgångspunkt i planeringssammanhang. Den empiriska utgångspunkten har tagits i västra delen av Jönköping och dess periurbana omland. I detta område har landskapet i sig varit en vik­ tig del i landskapsutvecklingen, både som ett konkret sammanhang för olika mänskliga akti­ viteter och som visuell och estetisk miljö. Landskapet som värde Begreppet ”landskap” är mångbottnat. I miljö­ vård och fysisk planering har det, över tid, kom­ mit att ges en rad olika innebörder. Efter att, under efterkrigstiden, i stort sett ha präglats av vad som skulle kunna beskrivas som ett syste­ mekologiskt perspektiv, har landskapet under 1990- och 2000-talen i allt högre grad kom­ mit att tillskrivas en social dimension. Land­ skapets ekologiska och kulturhistoriska resur­ ser har också blivit medel för att utveckla och marknadsföra platser, städer och hela regio­ 66 | Att planera det förflutna ner. De har blivit instrument för att locka såväl turister som nya kommuninvånare (jmf. Ek 2007). Utvecklingen kan, i likhet med tidi­ gare perspektiv på landskap, ses i ljuset av en övergripande ideologisk, politisk och ekono­ misk utveckling under efterkrigstiden. Här finns också en skiljelinje mellan olika perspektiv på planerings- och miljöfrågor. Efterkrigstidens systemekologiska perspektiv speglade, och speg­ lar i hög grad fortfarande, det moderna samhäl­ lets storskaliga lösningar på olika miljöproblem (jmf. Forsberg 1992, Lundgren 1991). Utveck­ lingen under de sista årtiondena kan också sägas återspegla en övergripande samhällsutveckling, uttryckt i den liberala välfärdsstatens kris (Har­ vey 2005, 2009), postmodernismens teoretiska genombrott (Matthewman & Hoey 2006), senkapitalismens kulturella logik (Jamesson 1992) och utvecklingen av en postindustriell kulturell ekonomi (Florida 2002, Aronsson 2007:20ff). Politiskt har detta inneburit en minskad tilltro till storskaliga kollektiva lösningar och ett ökat fokus på olika grader av lokalt beslutsfattande och medbestämmande (jmf. Larsson & Bäck 2011). Ur ett planeringsperspektiv har det också inneburit en förändrad relation mellan offentliga och privata aktörer i planprocessen (Schønning Sørensen 2007) i vad som, med utgångspunkt i en akademisk planeringsdebatt, har karaktärise­ rats som en postmodern/neoliberal planerings­ diskurs. Utmärkande för den neoliberala pla­ neringsdiskursen har då varit att behovet av att skapa ekonomisk tillväxt har ersatt andra poli­ tiska visioner (jmf. Strömgren 2007:34, 50ff). Resursperspektivet på landskapet lyfts också fram av den Europeiska Landskapskonventionen (ELC). Enligt konventionens definition rymmer begreppet landskap både en fysisk och en social dimension, där landskapet på samma gång utgör en produkt av en historisk materiell process och något subjektivt upplevt (Europarådet 2000: Artickel 1a). I diskussionen kring landskapskon­ ventionen, inte minst i akademiska texter, har fokus i stor utsträckning tagit utgångspunkt i den del av konventionens definition av begreppet landskap som lyfter fram landskapets subjektiva dimension. Detta har i hög grad också kopplats till frågor kring demokrati och lokalt medebe­ stämmande (Jones et al 2007, Jones 2007, Olwig 2007). Konventionens perspektiv anknyter där­ med till utvecklingen inom planering och miljö­ vård i allmänhet. ELC betonar dock också landskapets roll som samlad livsmiljö, och ställer krav på olika åtgär­ der (Europarådet 2000: Artikel 1b – f, Artikel 5, Artikel 6) för att möjliggöra en aktiv landskaps­ politik och landskapsförvaltning. Att planera det förflutna | 67 ”landskapspolitik: berörda myndigheters utformning av generella principer, strategier och riktlinjer som gör det möjligt att vidta särskilda åtgärder i syfte att skydda, förvalta och planera landskap” (Europarådet 2000: Artikel 1b) ”landskapsförvaltning: dvs åtgärder för att säkerställa en regelbunden skötsel av ett landskap, så att förändringar som orsakas av sociala, ekonomiska och miljömässiga processer styrs och samordnas, med sikte på en hållbar utveckling” (Europarådet 2000: Artikel 1e) En sådan politik och förvaltning måste enligt Landskapskonventionen vara lokalt förank­ rad. Samtidigt ska den också ta hänsyn till de enskilda ländernas lagstiftning, med utgångs­ punkt i dess respektive politiska, juridiska och förvaltningsmässiga traditioner (Europarådet 2000: Artikel 4). Landskapskonventionen tar här utgångspunkt i konventionen om lokal själv­ styrelse (Europarådet 1985), vilket innebär att beslutsfattande kring gemensamma intressen ska ske av demokratiskt valda företrädare för den lokala befolkningen (Larsson & Bäck 2011:209). Konventionen betonar också behovet av ett hel­ hetsperspektiv som omfattar alla slags landskap (Artickel 2, 6 C:1:a:i), och som därmed heller inte begränsas till enskilda rumsligt avgränsade värden. Helhetsperspektivet kommer också till uttryck i det att konventionen betonar föränd­ ring som ett grundläggande argument i alla landskap (Artikel 6 C:1:a:ii – iii). I en myndighetsutredning inför den svenska implementeringen av den Europeiska Land­ skapskonventionen konstaterar Riksantikva­ rieämbetet (RAÄ 2008) att det, genom det etablerade planeringssystemet, redan finns för­ utsättningar för att möta konventionens krav i det svenska planeringssystemet: dels i form av generella formuleringar kring landskapets och den samlade miljöns värden i till exempel Miljö­ balken och Kulturminneslagen, dels genom bestämmelser kring samverkan med berörda myndigheter, organisationer och lokalbefolkning i samband med mer omfattande landskapsför­ ändringar. Övergripande mål kring landskapets historiska och kulturella värden återfinns också i flera av de sexton nationella miljömålen. Den moderna planeringens hantering av landskapets ekologiska och kulturhistoriskt betingade värden är emellertid inte problem­ fri. Studier av dess konsekvenser pekar på ett fragmenterat landskap, bestående av en mosaik av tematiskt avgränsade värden i form av natur, kultur och rekreation, för att bara nämna några (jmf. Hägerstrand 1991a, Germundsson & Rid­ dersporre 1994, Lewan 2009). Uppdelningen och fragmenteringen är därför också problematisk ur ett hållbarhetsperspektiv, då den tenderar att slå sönder dess ekologiska, (jmf. Lindborg 68 | Att planera det förflutna 2005, Ihse & Skånes 2008) såväl som dess soci­ ala, struktur. Det moderna planeringssystemets kompensationsåtgärder har i praktiken också, framförallt genom Kulturmiljölagens och Mil­ jöbalkens system för olika kompensationsåtgär­ der, medfört en slags prissättning av ekologiska, rekreationsmässiga och kulturhistoriska värden. Något som också ställs på sin spets då olika vär­ den kommer att konkurera i konkreta plane­ ringsprocesser. Trots de generella formuleringarna och möjlig­ heten till samverkan för att fånga upp olika per­ spektiv, saknas därför förutsättningarna för ett administrativt helhetsperspektiv på landskapet i svensk lagstiftning och planeringspraktik. Den tematiska uppdelningen kan i flera avseenden sägas vara själva utgångspunkten för en modern rationell planering. Syftet med detta har varit både att hushålla med olika resurser och att till­ gängliggöra landskapet för moderna funktioner. Situationen får också ytterligare en dimension i ljuset av den politiska och ekonomiska utveck­ ling som tecknats ovan. Då den moderna plane­ ringsdiskursen i stor utsträckning fokuserat på frågan om var olika planeringsåtgärder kan äga rum, som regel uttryckt i form av olika territori­ ella avgränsningar, har den postmoderna/neo­ liberala diskursen riktat uppmärksamheten mot frågan om vem eller vilka som skall äga rätten att planera och fatta beslut. Övergången till ett ökat lokalt inflytande behöver emellertid inte nödvändigtvis per definition innebära ökade förutsättningar för en ekologiskt, socialt eller ekonomiskt hållbar utveckling (jmf. Daugstad, Svarstad & Vistad 2006, Stenseke 2008). I takt med att landskapets historiska och ekologiska värden i allt högre grad blir ekonomiska resur­ ser, uppstår också nya intressekonflikter kring hur och på vilka grunder resurser skall fördelas. Samtidigt som utvecklingen mot ett post­ modernt planeringsparadigm, genom att flytta besluten närmare de aktörer som i praktiken formar landskapet, kan ses som ett sätt att öka förutsättningarna för hållbar utveckling, inne­ bär utvecklingen också demokratiska problem. Förändringen av det demokratiska systemets organisation ger i sig upphov till nya spelregler och maktförhållanden (Larsson & Bäck 2011). Kontrollen över natur- och kulturarv kan också bli föremål för konflikter mellan olika privata ekonomiska intressen (jmf. Muller 2006), mellan olika klasser och sociala grupperingar (jmf. Duncan & Duncan 2001), eller mellan olika regioner (jämför Ek 2007:75). Det finns också ofta påtagliga skillnader mellan ekonomiska intressen och bevarandeintressen. I den så kallade tidsgeografin kan man söka en alternativ utgångspunkt för ett helhets­ perspektiv på landskapet, samt ett perspektiv på landskapet som ett historiskt betingat rum i ständig förändring (Hägerstrand 1985, 1991a, 1991b, 1993, 2009). I den tidsgeografiska Att planera det förflutna | 69 ansatsen betonas kontakten och det ömsesidiga beroendet mellan olika företeelser i ett landskap. Ett ”flätverk” av flöden som är förknippade med varandra under lång tid med i huvudsak rytmiska variationer. Förvaltning av landskaps­ utveckling blir det samma som en fråga om att kanalisera, eller kanske bättre sagt, ”’orkestrera’ flöden genom rum och tid” (Hägerstrand 1991:44). En företeelse kan därför inte heller förstås isolerad, utan i förhållande till sin omgivning. Antikvariska och planeringsmässiga handlingar i förhållande till olika värden blir därför i sig en del av landskapets historia. Det handlar då, snarare än att i egentlig mening bevara, om att styra utvecklingen i en viss riktning. Det tidsgeografiska perspektivet ger också en utgångspunkt för att ifrågasätta olika värdens kronologiska avgränsningar. Definitionen av olika värden i natur- och kulturmiljövården har som regel utgått från en syn på historiska värden som ett slags statiskt definierade och avgränsade objekt. Detta sker ofta genom att man knyter värdet till en bestämd historisk tidsperiod eller funktion som ”lyfts” upp i det samtida landska­ pet. Avgränsningen av specifika stadier i land­ skapet riskerar emellertid att framställa land­ skapets utveckling som ett slags ”diskreta hopp mellan tvärsnitt” med resultatet att orsaks­ samband. ”De mänskliga aktörernas roll” blir då otydliga eller riskerar till och med att för­ svinna (Carlstein 1982:23, Hägerstrand 1994:27). Framställningen av dessa tvärsnitt har också bidragit till att framställa det förflutna som ett särskilt historiskt och underförstått ”förmodernt” rum. Detta har ytterligare bidragit till att skapa en barriär mellan värdet och landskapet utanför. Förmågan att på ett adekvat sätt kunna ana­ lysera ett landskapshistoriskt förlopp fram till idag, är en viktig förutsättning för att nå en hållbar utveckling. Enligt vår mening innebär ett helhetsperspektiv på landskapet som historiskt sammanhang att det, å ena sidan, inte låter sig hanteras genom avgränsningar av enskilda värden i traditionell mening. Å andra sidan är det fullt möjligt att identifiera och beskriva historiska värden i ett landskap som också kan vara meningsfulla att skydda och utveckla. Det handlar då om att vidga perspektivet från det enskilda unika objektet till landskapets större sammanhang. I denna artikel får landskapet i den västra utkanten av Jönköping fungera som utgångs­ punkt för en diskussion kring den moderna planeringens problem, men också dess förut­ sättningar för att på ett bättre sätt hantera landskapet som historiskt sammanhang. Ett landskaps historia Jönköpings omland utgör ett tydligt exempel på vad som skulle kunna beskrivas som en front­ linje mellan agrarlandskapet och det expande­ rande stadslandskapet (figur 1). På vissa platser 70 | Att planera det förflutna Figur 1: Jönköping med omland. 1) Bäckalyckan 2) Dunkehalla 3) Bymarken, 4) Eklundshov & Villhelmsro 5) Järstorp Karta: Aadel V. Franzén. Att planera det förflutna | 71 tycks tiden nästan stå stilla, medan andra plat­ ser förändras mycket fort. Förändringstakten återspeglar en samtida ekonomisk konjunktur och dess uttryck i form av nya industrier, bostä­ der och andra funktioner, kopplade till stadens ekonomiska och sociala liv. Försöken att möta och tillfredsställa samtida behov innebär emeller­ tid också ofta omfattande materiella och ekono­ miska investeringar i infrastruktur, markan­ vändning och bebyggelse, ofta med mycket långvariga konsekvenser. Den historiska bakgrunden kan sökas i ett landskap som under historisk tid har präglats av ett antal större säterier och herrgårdar i stadens omgivning (figur 2). I äldre kartmaterial ses ett ställvis kraftigt uppodlat landskap med långa siktfält och trädalléer, men också större herr­ gårdsbyggnader och storskaliga jordbruksan­ läggningar. Detta landskap fanns till stora delar kvar en bit in på 1900-talet och gav mycket av förutsättningarna för stadens expansion. Som en följd av den historiska landskapsutvecklingen är landskapet emellertid också svårplanerat. Detta beror på att de uttryck för historiska värden som normalt står i fokus för den etablerade naturoch kulturmiljövården, till exempel hagmarker och fasta fornlämningar, inte längre finns kvar. Med utgångspunkt i det landskapsperspektiv som presenterats ovan, går det emellertid att hitta alternativa historiska utgångspunkter. Mycket är fortfarande outforskat kring detal­ jerna i den lokala landskapsutvecklingen. Det står dock klart att området genomgått stora sociala och organisatoriska förändringar i sam­ band med att de tidigare bebyggelseenheterna ombildades till säterier under mitten 1600-talet. Här finns också en tydlig koppling till staden, i och med att det landägande frälse som låg bakom bildandet av säterierna och herrgårdarna, genom att besitta olika ämbeten i staden, också var drivande i utvecklingen av stormaktstidens och frihetstidens Jönköping. Förändringarna av det agrara landskapet måste därför också förstås utifrån stadens utveckling och tillkomsten av olika samhälleliga institutioner och myndigheter. Bildandet av säterierna fick stora konsekven­ ser för landskapets struktur, då ett stort antal gårdar lades ned för att uppgå i säterierna. Detta påverkade naturligtvis både situationen för befolkningen och landskapets fysiska utform­ ning. Därmed skapades ett öppet landskap som med tiden utvecklade allt mer slättliknande karaktärsdrag och saknade en traditionell jordbruksbebyggelse. Med tiden utvecklades emellertid en ny modern jordbruksbebyggelse, inledningsvis i olika former av småjordbruk. Dessa kom i flera fall att utgöra en satellitbebyg­ gelse i utkanten av säteriets domäner och kom också att hysa en stor del av säteriernas arbets­ kraft. Under senare delen av 1800-talet och för­ sta hälften av 1900-talet utvecklades också en 72 | Att planera det förflutna Figur 2: Exempel på landskapskaraktär runt staden. Säterilandskapet och 1800-talets godslandskap delar flera gemensamma karaktärsdrag i fråga om bebyggelsens rumsliga placering, markanvändningens utformning och formelement i landskapet. Punkterna markerar enskilda ämbets­ mannaboställen (blå cirkel) och säterier (röd cirkel). Karta: Aadel V. Franzén. Att planera det förflutna | 73 mer modern jordbruksbebyggelse med större, mer ekonomiskt och socialt självständiga gårdar. Bebyggelsens sammansättning präglades också av den rumsliga närheten till staden. Ett tydligt sådant exempel är den backstugebebyg­ gelse vars befolkning under en övergångsperiod hade sina inkomster både inom jordbruket och i staden, och som därmed – ekonomiskt, socialt och rumsligt – bokstavligen befann sig i gräns­ zonen mellan stad och landsbygd. Den ena drivkraften i förändringen av landska­ pet runt den framväxande staden kan sökas i sta­ dens omland, och var på flera sätt riktad in mot staden. Den andra drivkraften hade – och har i viss mån fortfarande – en motsatt riktning från staden och ut i dess agrara omland. Omgivning­ arna runt staden har varit en viktig resurs i stadens utveckling. De har erbjudit plats för olika funk­ tioner som av utrymmesskäl inte kunnat rymmas inom stadens gränser, såsom sanitära behov, tidig industriell produktion och – kanske viktigast av allt – livsmedelsförsörjning. De så kallade stadsjor­ darna har historiskt sett utgjort en viktig utgångs­ punkt för stadens existens (Björklund 2010). I Jön­ köping låg stadens kålgårdar, odlingsmark och betesmarker som en ficka mellan stadsgränsen och godsens domäner (figur 2). I takt med att staden expanderat, har dessa i flera fall också satt avtryck i namnen på de olika stadsdelarna, exempelvis Kålgården, Bäckalyckan och Bymarken. Den his­ toriska analysen kommer i det följande att fokusera på stadens västra omland, som också omfattade just Bymarken och Bäckalyckan (figur 3). Stadens västra betesmarker – ”bymarken” – brukades samfällt till bete fram till 1818, då områ­ det delades mellan stadens olika kvarter. Uppdel­ ningen i olika lotter skulle senare, tillsammans med vägnätet, utgöra grundstruktur för den efterföljande utvecklingen i området (figur 4). Grunddragen i 1818 års fastighetsstruktur kan också utläsas i dagens vägnät och tomtindelning. Från cirka 1850 börjar området bebyggas med torp och backstuga, i huvudsak koncentrerade till de större vägarna. Med tiden etableras emellertid också några av den framväxande borgarklassens sommarnöjen i ormådet. Något närmare staden intensifierades industriverksamheten i anslutning till Dunkehallaåns fall. Från slutet av 1800-talet blev omgivningarna runt Jönköping, i likhet med många andra svenska städer, föremål för olika försök att reg­ lera bebyggelsetillväxten. Under tidigt 1900-tal inordnades Bymarken, enligt 1874 års byggnads­ stadga (Berglund 2008:72-86), i byggnadsnämn­ dens arbete med en övergripande stadsplan. Detta föranleddes bland annat av den oreglerade bebyggelse som uppkommit i samband med att stadens industriarbetare, kring sekelskiftet 1900, fick möjlighet att förvärva egna tomter. Samtidigt blev omlandet allt viktigare som en motpol i förhållande till det moderna stadslivet. I flera fall fick det också en tydlig social 74 | Att planera det förflutna Figur 3: Historisk bebyggelse­ utveckling i västra delen av Jönköping. Riksintressen för kulturmiljövården. Järstorp, Ekelundshov och Jönköpings stad är markerade med röd skraffering. Karta: Aadel V. Franzén. Att planera det förflutna | 75 och kulturell innebörd. I den norra delen av Bymarken etablerades under 1800-talets senare del Vilhelmsro, en vårdinrättning för barn med epilepsi, och på 1920-talet koloniträdgården Ekelundshov. Avståndet till staden var i dessa fall av dubbel betydelse. I båda fall handlar det om urbana perspektiv på landsbygden som lös­ ning på olika problem i det moderna samhället. Det kunde exempelvis handla om ren luft och distans till den urbana miljöns moraliska förfall, men också om tillgängligheten från staden, till exempel för brukarna av kolonilotterna. Under modern tid är det emellertid villabe­ byggelsen som kommit att karaktärisera områ­ det. Den tidiga villabebyggelsen skulle nästan kunna sägas ha agrara inslag. Den egna vil­ lan, med möjlighet till mindre trädgårdsodling, var ett framträdande ideal även i senare plane­ ring. Utvecklingen mot en mer urban livsstil innebar dock också en tydlig kvalitetsförändring av den stadsnära bebyggelsen, bland annat då trädgårdsodlingens uthus i allt högre grad byttes mot bilgarage. Utbyggnaden av området skulle dock inte ta ordentlig fart förrän efter 1950, i och med efterkrigstidens högkonjunktur och utveck­ lingen av den högindustriella erans offentliga tjänsteproduktion. Kravet på att möta den väx­ ande urbana befolkningens behov av bostäder påtalas också i Jönköpings Generalplan, utgiven från slutet av 40-talet (Byggnadsnämnden, Jön­ köping 1957:7). Även efter att ett övergripande plandoku­ ment kommit till, har utvecklingen av bebyg­ gelsen följt de större vägarna, som bildat ett slags axlar eller fingrar. Utifrån dessa har olika expansionsfaser utgjort ett slags årsringar i för­ hållande till den historiska stadskärnan (figur 3). Då rummet mellan vägarnas huvudaxlar fyllts ut, har det planerade gatunätet kommit att utgöra en grundstruktur. Planerna hade emel­ lertid en begränsad livslängd och nya planer utvecklades i takt med att behov, personer och planideologi förändrades. Generellt har den sek­ ventiella utbyggnaden inneburit att äldre befint­ lig bebyggelse har kapslats in av yngre. Samti­ digt finns sammanhängande stråk och områden med hög synkronitet i husbeståndet. I flera fall går det därför också att avläsa tydliga krono­ logiska ordningsföljder mellan hus, vägsträck­ ningar och fastighetsgränser av olika generatio­ ner (figur 4). Kanske skulle man något tillspetsat kunna säga att utbyggnadstakten var lägre än planeringstakten. Detta står i tydlig kontrast till det sena 1900-talets mer momentana blockvisa exploatering i etableringen av större samman­ hängande villaområden. De olika vågorna i bebyggelseexpansion och utbyggnad av stadsrummet har emeller­ tid också fyllt igen historiska strukturer. Även om de inte helt utraderats har de blivit mer svår­ tydda. Ett tydligt sådant exempel är utfyllna­ den av det agrart präglade landskapsrum som 76 | Att planera det förflutna tidigare legat mellan staden och området kring Vilhelmsro och Ekelundshov. Området utveck­ lade, genom sina borgliga sommarvillor, sanato­ rier och koloniträdgårdar, en särpräglad bebyg­ gelsestruktur som, både rumsligt och kulturellt, utgjorde ett gränssnitt mellan det agrara och det urbana. I dag är markeringen mellan stad och landsbygd fortfarande synlig, men på väg att långsamt byggas igen. För att sammanfatta den korta historiska exposé över landskapet väster om Jönköping som lämnats ovan, kan dagens landskap förstås med utgångspunkt från två olika, men inbördes rela­ terade, förändringsrörelser. Det ena är kopplat till ett godslandskap med rötter i 1600-talets ägostruktur och det andra till den moderna sta­ dens behov av omland för att tillgodose sina intressen. Detta har i flera fall inneburit genom­ gripande förändringar av landskapets sociala och fysiska dimensioner. Det kan ha rört sig om uttryck för status och social hierarki i frälsets omgestaltning av landskapet under historisk tid, om den gradvisa urbaniseringen av det agrara landskapet eller om efterkrigstidens omgestalt­ ning från stadsnära omland till modern villa­ bebyggelse. Samtidigt som detta har inneburit en förändring av området, där de äldre spåren i landskapet nästan helt och hållet successivt suddats ut, rymmer det också flera historiska dimensioner, lagrade i områdets markanvänd­ ning, vägnät, ägarförhållanden och bebyggelse. Det sena 1900-talets och det tidiga 2000-talets storskaliga momentana exploateringar av större sammanhängande ytor, kontrasterar också mot planläggningen under tidigare delar av 1900­ talet. Då utgick planeringen istället från en övergripande plan med utgångspunkt i ett över­ gripande gatunät, längs vilket ny husbebyggelse successivt kunde läggas till. Landskapet som antikvariskt intresse Hur förhåller sig då detta historiska perspektiv på förändringen i landskapet, i förhållande till det befintliga planeringssystemets förutsätt­ ningar? Detta kan undersökas genom att analy­ sera hur den historiska dimensionen har kommit till uttryck i rådande praktik. Undersöknings­ området motsvarar området för den historiska analys som presenterats ovan och grundas på arkivmaterial vid Jönköpings läns museum, samt planprogram och antikvariska rapporter från Jönköpings kommun, Länsstyrelsen i Jönkö­ pings län samt Jönköpings länsmuseum. Grundförutsättningarna finns, som tidigare framförts, i lagstiftningens generella formule­ ringar, framförallt i Kulturminneslagen, Miljö­ balken och Plan- och Bygglagen. De betonar vikten av att sörja för en god livsmiljö och att visa aktsamhet om gemensamma resurser. De konkreta instrumenten handlar emellertid om avgränsningen av enskilda objekt. I Kultur­ minneslagen (SFS 1988:950) ges till exempel Att planera det förflutna | 77 förutsättningen för kulturmiljövårdens domine­ rande reservatsformer, fasta fornlämningar res­ pektive byggnadsminnen. Den bebyggda miljön och hanteringen av gemensamma resurser reg­ leras också inom ramen för Plan- och bygglagen (SFS 2010:900 2 kap §6). Plan- och bygglagen anknyter också till Miljöbalkens riksintressen och kulturreservat (SFS 1998:808 3 kap §6, 7 kap §9). Den konkreta hanteringen av dessa värden i planeringsprocessen får här fungera som exem­ pel på relationen till landskapet som samman­ hållen organisk helhet i det moderna planerings­ systemet. Bebyggelsevärden (KML 3 kap, PBL 2 kap §6) För att börja med hanteringen av byggnads­ minnen och kulturhistoriskt värdefull bebyg­ gelse, så har bebyggelsen i Jönköping inventerats och värderats av Stadbyggnadskontoret i Jönkö­ ping tillsammans med Jönköpings läns museum. Arbetet resulterade i upprättandet av ett beva­ randeprogram (Kulturminnesvårdsprogram för Jönköpings kommun 1988). I programmet beskrivs den historiska utvecklingen av olika stadsdelar, samt olika byggnader, miljöer och planstruktu­ rers historiska karaktär och ursprung. Kultur­ minnesvårdsprogrammets främsta uppgift var att ligga till grund för den planmässiga hante­ ringen av kulturhistoriskt värdefulla byggna­ der och miljöer, vilka kräver särskild hänsyn vid bygglovgivning. I beskrivningen av olika värden ligger dock betoningen i programmet vid enstaka objekt, snarare än sammanhållna miljöer. Detta gör det svårt att bedöma ur ett landskapsperspektiv. En jämförelse visar också att förändringar har skett på ett sätt som inte kan sägas visa hänsyn till de värden som pekas ut i programmet, exempelvis genom nybyggnation, omgestaltning eller rivning av utvärderad bebyggelse. Som en konsekvens har de kronologiska och stilmässiga skillnaderna mellan enskilda hus, såväl som mellan olika kvarter, till viss del kommit att suddas ut. Denna trend har i stor utsträckning fortsatt i och med de senaste årens renoverings- och heminredningstrend. Det ska dock understrykas att den historiska dimensionen i villalandskapet fortfarande är tydligt läsbar. Detta är en följd av vad som skulle kunna beskrivas som en strukturell seghet i villalandskapet, snarare än en aktiv förvaltning av kulturhistoriska värden. Fasta fornlämningar (Lag om Kulturminnen med mera 2 kap) Villalandskapets historia har definierats med utgångspunkt i enskilda objekt. På motsvarande sätt har det agrara landskapets historiska värden hanterats i form av fasta fornlämningar. De exploateringsprojekt som genomförts har på ett sedvanligt sätt bedrivits i form utredningar och arkeologiska undersökningar (SFS 1987:989 2 kap). Som regel har detta inneburit arkeologiska 78 | Att planera det förflutna Figur 4: Det historiska tidsdjupet i kvarterstrukturen. Utbyggnaden av bebygg­ elsen har inte varit momentan utan kommit att ske gradvis, och äldre former har ofta kommit att kapslas in i nya strukturer. Karta: Aadel V. Franzén. Att planera det förflutna | 79 fältinventeringar, byråinventeringar av arkivma­ terial och, i några fall, arkeologiska undersök­ ningar. Mer generella kulturhistoriska analyser har dock till stor del lyst med sin frånvaro. I den mån de genomförts har de inte fått något egent­ ligt genomslag i det efterföljande planarbetet. De arkeologiska insatserna har också i huvud­ sak riktats mot traditionella fornlämningskate­ gorier, såsom förhistoriska boplatser. Potentiella landskapshistoriska värden – yngre än den veder­ tagna kronologiska definitionen av fasta fornläm­ ningar innan 2014 års kulturmiljölag – har därför i praktiken bortdefinierats. Även mer omfat­ tande landskapshistoriska undersökningar (jäm­ för Nordman & Connelid 2003, Hylén 2004) visar att det moderna odlingslandskapets materi­ ella strukturer har haft svårt att göra sig gällande i den konkreta utformningen av exempelvis nya bebyggelsemiljöer. Riksintressen (Miljöbalken 3 kap 6§) Ambivalensen inför landskapets värden märks också i hanteringen av riksintresseområden för kulturmiljövården, inte minst i samband med det urbana landskapets expansion. Herrgårds­ landskapet vid Järstorp (riksintresse nr 67 Jön­ köpings län), i utkanten av västra Jönköping, får här tjäna som ett exempel. Riksintresseområdena springer både idémäs­ sigt och empiriskt ur den Fysiska Riksplane­ ringens (FRP) storskaliga avgränsningar av kul­ turhistoriska värden. Dessa avgränsningar var i första hand inte tänkta att fungera som utestängande, utan snarare som ett slags bevak­ ningsområden. Liknande ambitioner lig­ ger också till grund för kulturmiljövårdens riksintressen, men har, genom sina begräns­ ningar i fråga om rumslig och tematisk omfatt­ ning, kommit att utvecklas till ett slags storska­ liga statiska impediment (jmf. Vestbö-Franzén 2010). Samtidigt verkar det också som om det finns skillnader mellan olika myndighetsnivåer. I Riksantikvarieämbetets motivering till riksin­ tresset Järstorp, Jönköpings kommun (figur 5), står ”Herrgårdslandskap kring Järstorps sock­ encentrum, med säterier och stora gårdar som under 1700-talet och 1800-talet förvärvades och omgestaltades av ämbetsmän och borgare i Jönköping”. (Kulturmiljövårdens riksintressen. Jönköpings län. 1996:187–189.) I länsstyrelsens egen utredning från 1996 anges under ”Uttryck för riksintresset”: ”Järstorps sockencentrum med 1100-talskyrka (ombyggd 1831), skola, fattigstuga och präst­ gård. Pestkyrkogård. Björnebergs 1700-tals­ säteri med engelsk park och alléer. Järstorps 1600-talssäteri med huvudbyggnad i italiensk stil från 1878. Klockarps gård med manbyggnad från 1888. Tolarp med huvudbyggnad från 1906 i jugend och nationalromantisk stil. Området kring herrgårdarna har hög uppodlingsgrad.” (Ibid) 80 | Att planera det förflutna Figur 5: Riksintresse för Kultur­ miljövården vid Järstorp. Karta: Aadel V. Franzén. Att planera det förflutna | 81 Riksantikvarieämbetets motivering beskriver ett maktens landskap, där anläggandet av säte­ rier och herrgårdar har präglat landskapets gestaltning och utveckling. De fysiska spåren kring Järstorp kan därmed stå som representant för en landskapstyp som är värd att bevara som en påminnelse i landskapet om hur stadens omland en gång var organiserat. Detta kan jämföras med Länsstyrelsen i Jönköpings läns beskrivning, som i sin sammanfattning klumpar ihop en medeltidskyrka, öppet odlingslanskap, pestkyrkogårdar, fattigstugor och säterimiljöer. I beskrivningen av riksintressets komponenter blandas allt från gravhögar, alléer och byggnads­ antikvariska detaljer. Därmed skapas ett slags konglomerat av olika värden som, bortsett från att de sammanfaller rumsligt, saknar en konkret historisk relation. Den kvalitativa skillnaden mellan Riksantik­ varieämbetets och Länsstyrelsens beskrivningar kring godslandskapets värden, kan verka hår­ fin. Hanteringen av riksintressen i länet i övrigt (Vestbö-Franzén 2010) kan också tolkas som ett uttryck för olika praktiker och roller inom kulturmiljövården. Riksantikvarieämbetets beskrivning skulle då kunna vara ett uttryck för den miljöorienterade landskapssyn som suc­ cessivt utvecklades från och med 1960-talet. Beskrivningen ligger till exempel nära den form av idealiserade och enhetligt framställda kulturmiljösystem som presenterades i Riksan­ tikvarieämbetets publikation Vad berättar en by (jmf. Blomkvist, Strömberg, Berg & Bergström 1993). Länsstyrelsens hantering av värdena är å sin sida lika typisk, men kan snarast antas åter­ spegla den vardagliga handläggningens praktik och behovet av att skapa starka impediment som kan motstå ett yttre tryck. Slutsats Undersökningen av områdets antikvariska his­ toria samt relationen mellan den historiska mil­ jön och avgränsningen, tydliggör objektens betydelse i den svenska planeringen och kultur­ miljövården. I sin praktiska tillämpning är det fortfarande de enskilda objekten som blir utgångspunkten för olika beslut och utred­ ningar, medan övergripande värden relaterade till landskapet blir svåra att hantera. Historiska värden har också haft svårt att göra sig gällande i det konkreta planarbetet. I några fall har det tidigare produktionslandskapet omvandlats till grönområden vid utbyggnaden av ny bostads­ bebyggelse. Ofta har dock spåren av landskapet helt raderats ut, för att istället ersättas med ett designat landskap som, snarare än att anknyta till ett lokalt historiskt sammanhang, anknyter till andra liknande villaområden från samma tid. Detta hänger av allt att döma också samman med planeringens organisation och tempo, där större områden exploaterats i större sjok. 82 | Att planera det förflutna Arbetet med fallstudierna har också tydlig­ gjort det historiska värdets funktion i plane­ ringen. Dels bidrar planeringssystemets praxis och arbetsdelning mellan olika funktioner till att ”göra” bebyggelsevärden, fornlämningar och riksintressen till frågor för länsmuseets anti­ kvarier och Länsstyrelsernas handläggare. Dels bidrar den antikvariska verksamheten, genom att identifiera olika historiska värden, också till att indirekt definiera vilka ytor som är tillgäng­ liga för olika former av modern markanvänd­ ning. Därigenom utgör de etablerade värdena ett slags administrativa territorier att värna och slå vakt om. Sammanslagningen av preparat bidrar sannolikt till att, på kort sikt, faktiskt stärka skyddet av området (jmf. Vestbö-Franzén 2010). Den gör det samtidigt också svårare att vidta planeringshandlingar inom området. Det starka impedimentet bidrar också, genom att stöta bort planeringshandlingar, indirekt till ett ökat tryck på andra platser. För kulturmiljövården, och ur ett tidsgeogra­ fiskt perspektiv, framstår därmed planeringssys­ temets etablerade värden – i form av byggnads­ minnen, fornminnen och riksintressen – som historiska impediment i ett ohistoriskt tomrum. Landskapet som utgångspunkt? För att sammanfatta, så verkar det som om det kulturhistoriska innehållet i olika avgränsade värden har svårt att hävda sig vid expansionen av det urbana landskapet. Det är i stället så att det är landskapets indelning av olika intressen – exempelvis i form av fastighetsgränser, projekte­ ringsområden och, i några fall, de historiska vär­ denas avgränsningar – som i sig ger upphov till de bestående spåren. Hur väl till exempel riks­ intresseområdet vid Järstorp kommer att kunna värna sina värden, i förhållande till den expan­ derande staden, är oklart. I det längre perspek­ tivet är dock expansionen av stadsrummet ound­ viklig. Paradoxalt nog kan sammanslagningen av värden i själva verket göra det svårare att anpassa planeringen inom ytan, så att olika vär­ den kan tas tillvara. Som tidigare antytts, kan ett alternativt för­ hållningssätt sökas i en mer dynamiskt analys av bebyggelseutvecklingen i västra Jönköping, som här presenterats, antyder en alternativ utgångs­ punkt för en framtida planering. I likhet med de tidigare stadsplanerna skulle till exempel över­ gripande formelement i landskapet kunna ge en sammanhållande struktur åt framtida plane­ ring. Konkret skulle det kunna innebära att his­ toriska kunskapsunderlag inriktas på att kart­ lägga landskapets historiska utveckling, snarare än att enbart avgränsa enskilda objekt. På så sätt kan strukturer och karaktärsdrag identifieras. Sådana kunskapsunderlag skulle då, i ett senare skede, också kunna fungera som en utgångs­ punkt för att skapa ett möte mellan befint­ liga historiska strukturer och nya funktioner. Att planera det förflutna | 83 Därigenom kan man undvika den blockvisa exploateringen av landskapet. Det är viktigt att understryka att en hel del av detta redan finns, både i tidigare kunskaps­ underlag och till viss mån i den befintliga hand­ läggningen av ärenden. I första hand handlar det om ökad grad av tillämpning samtidigt som synen på det historiska värdet måste vidgas. Detta ställer emellertid också nya krav, både på kompetens och samverkan mellan planerare och antikvariskt sakkunniga specialister. Till exempel skulle det historiska säteri- och godslandskapet runt Jönköping kunna utgöra ett ”dolt” riksintresse för Kulturmiljövården. Det blir dock svårt att hävda detta potentiella riks­ intresse som ett sammanhållet preparat, efter­ som efterföljande urban utveckling har raderat ut eller kapslat in det tidigare godslandskapet. Om vi däremot anlägger ett vertikalperspektiv, kan kvarvarande fragment bli utgångspunkten för olika bevarande, restaurerande och utveck­ lande åtgärder. Vertikalperspektivet utesluter heller inte mer rumsligt avgränsade objekt. Vårdinrättningen vid Villhelmsro och Eklundshovs koloniträdgårdar kan ses som två exempel på detta. Den administrativa hanteringen av dessa två platser ställer krav på gestaltning och bevarandeåtgärder. Delvis för att områdenas kulturhistoriska kvaliteter skall kunna tillvara­ tas, men också på utformningen av omgivningen utanför avgränsningen. Diskussion – då, nu och sedan? Utbredningen av infrastruktur, industri- och bostadsområden innebär en konsumtion av rum samt en investering av resurser, som kommer att ligga fast för en lång tid. I flera fall innebär det också att historiska sociala och ekologiska sam­ manhang, som byggts upp under mycket lång tid, försvinner på vad som, i jämförelse, endast framstår som några korta ögonblick. Hanteringen av historiska värden i den fysiska planeringen, kan ur ett historiskt perspektiv förstås ur samhällets behov av att, å ena sidan, forma en berättelse om ett gemensamt förflutet och, å andra sidan, göra det fysiska rummet till­ gängligt för en modern användning. Begräns­ ningarna i det kronologiska omfånget har varit en viktig del i detta, eftersom det gett förut­ sättningar för väl avgränsade värden. Arkeolo­ gin har i detta sammanhang kunnat erbjuda väl avgränsade värden, men också en relativt kost­ nadseffektiv metod för att på ett legitimt sätt ta bort dem. Som en konsekvens har antikva­ riska insatser – i form av inventeringar, förstu­ dier, utredningar och undersökningar – snarast kommit att fungera som ett sätt att lokalisera fria ytor i landskapet eller, alternativt, att ”noll­ ställa” dem inför exploateringen. Ur ett plane­ ringshistoriskt perspektiv innebär det att frågan om vardagslandskapets värden kläms mellan, å ena sidan, den moderna planeringens och miljö­ vårdens facettartade (jmf. Hägerstrand 1991:43) 84 | Reservat, jordbruk, aktörer och värden Att planera det förflutna | 85 uppdelning av funktionella impediment, och, å andra sidan, en allt mer avreglerad planering. Ur det tidsgeografiska perspektivet får alla handlingar, genom att uppta utrymme i ett begränsat gemensamt tid-rum, konsekvenser i förhållande till sin omgivning. Användningen av landskapets resurser är därför också en poli­ tisk fråga, som överskrider den formella avgräns­ ningen av olika värden. Samtidigt som frågan om medbestämmande utgör centrala inslag i det demokratiska systemet, skulle man också kunna säga att landskapet förhåller sig neutralt till frå­ gan om vem som fattar besluten. Det vertikala förhållningssätt som tidigare nämnts kan dock, tillsammans med andra kvalitativa metoder, bli utgångspunkt för ett utökat lokalt landskapsper­ spektiv, där olika ekologiska, sociala och eko­ nomiska perspektiv kan sammanföras och utfall värderas. Betraktat som ett ihållande utfall av olika mänskliga aktiviteter och ekologiska pro­ cesser, blir förändringen i sig en viktig del i landskapet, men inom ramen för vissa historiskt givna ramar. Källor och litteratur Berg, J. (2008), Från bymark till stadsjord. Bebyggelse­ historisk tidskrift nr 55 (red. Ulf Jansson & Bo Lund­ ström). S. 57–71. Berglund, K. (2008), Plan för byggd miljö – förr och nu. Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 55 (red. Ulf Jansson & Bo Lundström). s. 72–86. Björklund, A. (2010) Historical urban agriculture: food pro­ duction and access to land in Swedish towns before 1900. Avhandling. Stockholm : Stockholms Universitet. Blomkvist, N. , Strömberg, L.G., Berg, K. och Berg­ ström, C. (1993) Vad berättar en by?: om äldre kulturmiljösystem i odlingslandskapet. 1. uppl. Stockholm: Riksantikvarieämbetet. Byggnadsnämnden, Jönköping (1957), Beskrivning av generalplan för Jönköping upprättad åren 1947-1949. Carlstein, T. (1982),Time resources, society and ecology. On the capacity for human interaction in space and time in preindustrial societies. Lund Stuides in Geography. Ser B. Human Geograpghy No.49. Connlid,P., Nordman, A–M. (2003), Samset – inför planerat bostadsbyggande. Sofia församling, Ljung­ arums socken i Jönköpings län. Jönköpings läns museum. Arkeologisk rapport 2003:26. Daugstad, K. Svarstad, H. och Vistad, O. I. (2006), Community-based Nature Protection. Lessons from Norway. International Journal of Environemtal, Cultural, Enonomic and Social Sustainability, Volume 2, number 3. S. 127–135. Duncan, J. och Duncan, N. (2001), The Aesteticiza­ tion of the Politics of Landscape Preservation. Annals of the Association of Amerivan Geographers, 91 (2). S. 287 –409. Ek, R. (2005), Regional Experiencescapes as Geo-eco­ nomic Ammunition. I: O´Dell, T. och Billing, P. (red.) Experiencescapes: Tourism, culture and economy. Rester efter äldre hägnad. Foto: Helena Duveborg. 86 | Att planera det förflutna Florida, R. (2002), The rise of the creative class: And how it's transforming work, leisure, community and everyday life. Lewan, N. (2004), Perspektiv på skånska landskap. Natur­ skyddsföreningen i Skåne. Forsberg, H. (1992), En politisk nödvändighet. En studie av den fysiska riksplaneringens introduktion och tillämpning. Linköping studies in Arts and Science 74. Germundsson, T. och Riddersprorre, M. (1994), För­ loppslandskap och bevarande. Svensk Geografisk Årsbok 1994. Harvey, D. (2005), A brief history of Neoliberalism. Harvey, D. (2009), Neo-liberalism as creative destruc­ tion. Geografiska Annaler 88 B (2). S. 145 – 158. Hylén, Håkan (2004), Minnet av ett landskap. Arkeologisk utredning inför planerad bebyggelse inom delar av fastigheterna Hisingstorp 1:1 och 2:1. Ljungarums socken i Jönköpings kommun, Jönköpings län. Jönköping: Jönköpings läns museum. Hägerstrand (1985), Time Geography: Fokus on the corporeality of man. I: The science and practice of com­ plexity. The United Nations University. S. 193 – 216. Hägerstrand, T. (1991a), Landet som trädgård. I: Carles­ tam & Solbe Tidens vidd och tingens ordning. S. 39 – 46. Hägerstrand (1991b), Tidsgeografi. I: Carlestam & Solbe Tidens vidd och tingens ordning. S. 133 – 142. Hägerstrand, T. (1994), Samhälle och natur. NordREFO. S. 14–59. Hägerstrand, T. (200), Tillvaroväven. Ihse, M. och Skånes, H. (2008), The Swedish Agropasto­ ral Hagmark Landscape: An Approach to Integrated Landscapes Analysis. I: Jones och Olwig (red.), Nordic Landscapes. Region and Belonging on the Northern Edge of Europe. S. 251 – 280. Jameson, F. (1992), Postmodernism, or, The cultural logic of late capitalism. Jones, M., Howard. P., Olwig, K., Primdahl, J., Särlöv Herling, I. (2007), Multiple interfaces of the European Landscape Convention. Norsk Geografisk Tidskrift 61 2007. S. 207 – 215. Jones, M. The European Landscape Convention and the Question of Public Participation. Landscape Research, Vol. 32, No. 5. S. 613 – 633. Kulturminnesvårdsprogram för Jönköpings kommun (1998). Jönköping: Stadsarkitektkontoret, Jönköpings kommun. Larsson, T. och Bäck, H. (2012), Governing and gover­ nance in Sweden. Lindborg, R. (2005), Naturbetesmarker i landskapsperspek­ tiv – en analys av kvaliteter och värden på landskapsnivå. CBM:s skriftserie nr 12. Lundgren, L. (1991), Miljöpolitik på längden och tvären. Några synpunkter på svensk miljövårdunder 1900-talet. I: Lundgren, L. (red.), Människan och miljön. XXI Nordiska Historikermötet Umeå 1991. S. 143 – 162. Länsstyrelsen Jönköpings län (1991), Kulturmiljövårdens riksintressen, Jönköpings län. Meddelande 4/96. Jönköping: Länsstyrelsen i Jönköpings län. Matthewman & Hoey (2006), What Happened to Post­ modernism? Sociology Volume 40(3). S. 529 – 547. Muller, D. (2006), Unplanned Development of Literary Tourism in Two Municipalities. Rural Scandinavian Journal of Hospitality and Tourism, vol 6 no 3. S. 214–228 Olwig, K. (2007), The Practice of Landscape ‘Conventions’and the Just Landscape: The Case of the European Landscape Convention. Landscape Research. Vol. 32, No. 5. S. 579 – 594. Riksantikvarieämbetet (2008), Förslag till genomförande av den europeiska landskapskonventionen i Sverige. Slutredovisning av regeringsuppdrag. Riksantikvarie­ ämbetet Rapport 2008-01-15 Dnr: 103-03188-2006. Att planera det förflutna | 87 Schønning Sørensen, M. (2007), Projective planning: an inquiry into the justifications for urban planning. Avhandling. Lunds universitet. Lund. Stadsarkitektkontoret, Jönköpings kommun (1988), Jönköpings kommun, landsbygden. Kulturhistorisk utredning. Jönköpings kommun, rapport nr 17, 4/88. Stenseke, M. (2008), Local participation in cultural landscape maintenance: Lessons from Sweden. Land Use Policy 26. Strömgren, A. (2007), Samordning, hyfs och reda. Stabilitet och förändring i svensk planpolitik 1945–2005. Avhandling. Uppsala Universitet. Uppsala. Vestbö-Franzén, Å. (2010) Några vackra stenar i en påse. Riksintressen för Kulturmiljövården i Jönköpings län. I: Tomas Germundsson & Carl-Johan Sanglert (red.), Offentliga tryck mm: Europarådet (1985), Europeiska stadgan om lokalt självstyre. Europarådet (2000), Europeiska landskapskonventionen. Prop. 2009/10:155 Svenska miljömål - för ett effektivare miljöarbet. Sanering i Jönköping. Kulturhistorisk inventering av bebyggelse i Jönköpings kommun. Del 5. Jönköpings kommun, 1975. SFS 1987:989 Lag om Kulturminnen med mera. SFS 1998:808 Miljöbalken SFS 2010:900 Plan och bygglag 88 | Reservat, jordbruk, aktörer och värden Foto: Helena Duveborg. Om ägande och brukande i landskapet | 89 Elisabeth Gräslund Berg Om ägande och brukande i landskapet Några reflektioner kring fastigheter och äganderätt i landskapsvården Många av de värden som landskapsvården vär­ nar om kräver kontinuerligt brukande. Där­ för står hävd och brukande i centrum för land­ skapsvården. Det är då ofta fråga om en hävd som försvunnit ur det konventionella jordbruket och som kräver särskilda insatser för att komma till stånd. Kanske är det därför som ägandet och dess roll i landskapsvården inte diskuteras och problematiseras på samma sätt som brukandets praktik.1 Landskaps- och miljövärden definieras bland annat utifrån biologiska värden, historiska läm­ ningar och spår av äldre hävd. I synnerhet land­ skapsvärden omfattar större områden och relate­ ras till olika landskapliga rum, som till exempel en dalgång, en bygd, en ö eller en strandlinje. Fokus i värderingen och avgränsningar är på landskapets innehåll och karaktär. Värderingen stannar därför inte vid en fastighetsgräns. Men när det sedan kommer till det faktiska genom­ förandet är landskapsvården i praktiken mycket fastighetsbunden. Avtal, restriktioner, reservats- beslut och liknande måste förhandlas och upp­ rättas med berörda fastighetsägare och i rela­ tion till specifika fastigheter, utöver de avtal som görs med brukare. Därför är fastigheterna och ägandesituationen, även när de inte ingår i land­ skapsvårdens värderingar och målsättning, ändå alltid en del av hur man främjar värden och når fram till målen. Detta förhållande hanteras pragmatiskt i det vardagliga arbetet med landskapsvård, men skulle också kunna diskuteras mer principiellt för att möjliggöra ett mer medvetet förhåll­ ningssätt. Syftet med denna artikel är därför att reflektera över hur fastigheter och markägan­ desituationer spelar en roll i landskapsvården. Utifrån ett antal specifika rumsliga och tidsliga aspekter diskuteras äganderätt, egendom och fastigheter i förhållande till några exempel på landskapsvård i Sverige och Frankrike. Exem­ plen är hämtade från fallstudier i ett projekt om ägande och brukande för långsiktigt hållbar landskapsvård.2 90 | Om ägande och brukande i landskapet Äganderätt och fastigheter Äganderätt och egendom handlar mer om rela­ tioner mellan människor och hur rättigheterna är fördelade mellan dem, än vad det handlar om saker, mark eller tillgångar i sig själva.3 Ägande kan därför sägas bestå av tre delar: de personer eller grupper som innehar rättigheter, de före­ mål eller tillgångar som rättigheterna rör, samt de rättigheter någon har i förhållande till en viss tillgång eller ett visst föremål.4 En förutsättning för att man ska kunna tala om äganderätt är också att den är erkänd av det omgivande sam­ hället. Ett sådant erkännande är dock inte något som är givet, en gång för alla, utan en ständigt pågående process där rättigheter åberopas och ifrågasätts. Det gör att både verbal argumenta­ tion och praktiskt hävdande av rättigheter också är viktiga beståndsdelar av äganderätt och egen­ dom.5 Grundmotiveringen för äganderätt är att den ska syfta till en bra användning av resurser och tillgångar, där de är till gagn för samhället. Det gäller både historiskt och i dag, och både när det rådande samhällets ideal är enskilt ägande och när det är kollektivt.6 Äganderätt som företeelse ter sig dock gan­ ska annorlunda om man fokuserar på utövandet av den i en praktisk verklighet, jämfört med rent teoretiska eller filosofiska diskussioner. I denna artikel behandlas de specifika förhållanden som gäller praktiken kring den äganderätt som rör fast egendom och mark. Gemensamt för empi­ riska studier av äganderätt i olika tider och sam­ hällen är att de visar upp komplexa förhållanden mellan olika rättigheter och rättighetsinnehavare, samt att individuella och kollektiva rättigheter kombineras på olika intrikata sätt. Antropo­ loger har därför karaktäriserat äganderätt som ”ett knippe rättigheter”, långt ifrån föreställ­ ningen om en äganderätt i form av ”totalt herra­ välde”, där en ägare har en total och oinskränkt makt över sin mark.7 Samtidigt finns en tendens att äganderätt framstår som något evigt, totalt och av antingen-eller-karaktär: antingen har man äganderätt till något eller så har man det inte. Denna förföriska enkelhet kan sägas vara ett sätt som äganderätten verkar på, och den gör det viktigt att undersöka hur ägandet egentligen spelar in i olika delar av samhället.8 Äganderätt och landskapsvård För att förstå vilken roll egendom spelar i land­ skapsvård behöver kopplingarna mellan ägande­ rätt, egendom och landskap lyftas fram och problematiseras. Två fundamentala aspekter av landskapet är tid och rum. Därför kommer fokus i den följande diskussionen läggas på några rumsliga och tidsliga aspekter av relatio­ nerna mellan äganderätt, egendom, landskap och landskapsvård. Rumsliga dimensioner på äganderätt och fast­ igheter är centrala för hur vi förstår egendoms­ förhållandena, exempelvis när det gäller frågor Om ägande och brukande i landskapet | 91 om gränsdragning, olaga intrång och markan­ vändning. Äganderätt utgörs av relationer och överenskommelser mellan människor. Dessa är en förutsättning för brukande och hävd. Därför blir det viktigt att analysera hur de manifesteras materiellt i landskapet.9 Förvånansvärt ofta sak­ nas ändå rumsliga aspekter i forskning om ägan­ derätt. Detta gäller inte minst den på många andra sätt intressanta och omfattande forsk­ ningen om allmänningar (commons),10 som visat hur olika former av kollektiva rättigheter till en resurs kan vara ett långsiktigt hållbart sätt att förvalta den.11 Motsatsen till en allmänning, när enskilda rättighetsinnehavare kan hindra andras nyttjande av resursen, karaktäriseras som en anti-common.12 I sådana fall har den rums­ liga aspekten lyfts fram i något högre utsträck­ ning, eftersom anti-commons-effekten lätt upp­ står om en resurs är uppdelad på olika fysiska fastigheter.13 Slutsatserna av olika former av ägande- och rättighetssituationer kring mark är i många fall ideologiskt färgade. Antingen anser man att man måste främja ett mer samlat och individu­ aliserat privat ägande,14 eller att olika former av kollektivt ägande är att föredra.15 Forskning om landskapsvård och ägande i europeiskt sammanhang har i första hand berört olika former av kollektiva ägandearrangemang: Shorts undersökningar av allmänningar som specifik ägande- och brukningsmässig kon­ text för landskapsvård i England,16 van Rens­ burg med flera om allmänningar och kollektiva former som goda förutsättningar för landskaps­ vård i Irland,17 samt Pencker om hur landskapets förvaltning påverkas av att allt fler markägare bor på annan ort och inte behöver försörja sig av sitt markinnehav.18 Inom forskningen om land­ skapsvård och brukningspraktik kan ägostruk­ turen nämnas, men brukar inte närmare under­ sökas och problematiseras eftersom det inte uppfattas som den centrala frågan.19 Fallstudier av landskapsvård i Västergötland och på Öland I Söne socken i Västergötland bildades i bör­ jan av 1990-talet en betesförening för restaure­ ring och brukande av en sötvattensmad, Söne mad.20 Maden hade då under ett antal decennier använts av militären som bombmål. Våtmarken var i dåligt skick och på väg att försumpas. Maden är uppdelad på 35 olika fastigheter som alla består av flera olika ägolotter. Lotterna är smala och svåra att bruka inom ramen för ett modernt och rationellt jordbruk. För många av fastighetsägarna var den återlämnade mar­ ken därför brukningsmässigt utan värde. Majo­ riteten av ägarna var dessutom inte längre själva lantbrukare. Genom att bilda en gemensam betesförening för nyttjandet av maden kunde man göra en enda stor betesfålla av hela området och erhålla miljöstöd för den betade marken. 92 | Om ägande och brukande i landskapet Miljöstödet fördelades mellan djurhållarna, som initialt var sex stycken, och fastighetsägarna. Arrangemanget har beskrivits som en "win-win­ situation", där markägarna får inkomst av annars värdelös mark och lantbrukarna får tillgång till stora ytor ogödslad betesmark, något som varit betydelsefullt för utvecklingen av framgångsrik ekologisk produktion i området. Sedan maden försumpades i början av 1990-talet spreds illa­ luktande odörer över bygden, och det var inte möjligt att vandra i området. Lokalbefolkningen har därför fått en bättre miljö och bättre rekre­ ationsmöjligheter, och naturvårdsmyndighe­ terna är positiva till de stora väl hävdade betes­ markerna. Fallstudien är baserad på intervjuer av brukare, markägare, andra lokala intressen­ ter och myndigheter, samt data om miljöersätt­ ningar. Betesföreningen i Söne är ett nystartat kol­ lektivt arrangemang, men det finns också sam­ fälligheter och allmänningar av äldre ursprung på olika håll i landet. På Öland finns förhål­ landevis många äldre samfälligheter, varför det varit ett intressant område för denna studie. Södra delen av Öland är sedan år 2000 utsedd till världsarv, i egenskap av ett levande odlings­ landskap med lång historia av mänskligt bru­ kande och unika biologiska värden.21 Alvarmarken, som utgör en kärna i världsarvet, har i sekler brukats genom samfällt bete, men dela­ des i och med laga skiftet till stor del in i indivi­ duella fastigheter. Ölands långa östra strandlinje med flacka strandängar (sjömarker) har dock ofta bibehållits som samfälligheter och under de senaste decennierna har sjömarkerna upp­ märksammats för sina biologiska värden. De har fått medel för skydd och stöd för hävden. Även alvarmarken har, trots utskiftningen, i många fall fortsatt att brukas i någon gemensam form, på grund av brist på vatten till djuren inom de enskilda ägolotterna på Alvaret. I arbetet med ekologisk djurhållning har det också tagits ini­ tiativ till större gemensamma beteshagar.22 Ett par fallstudier har gjorts på södra Öland med intervjuer med brukare, markägare och lokala myndigheter, 23 samt därtill ett par intervjuer med brukare på andra platser på ön. I anslutning till undersökningarna i Sverige besöktes också ett antal platser i Frankrike och Rumänien. I denna artikel kommer ett exempel från dessa fältarbeten, nämligen ett naturreser­ vat utanför Limoges i centrala Frankrike, Tour­ bière des Dauges. Naturreservatet består av ett sextiotal olika fastigheter och är centrerat runt en myr. Intervjuer genomfördes med förestån­ dare för naturreservatet. Med exempel från dessa fallstudier följer nu en diskussion av tre rumsliga aspekter av ägande och fastigheter, nämligen storlek, läge, rumsliga relationer, samt en aspekt om tid, nämligen var­ aktighet. Om ägande och brukande i landskapet | 93 Storlek Figur 1 visar betesmark i Lidköpings kommun som fick miljöstöd år 2006. Det stora områ­ det ungefär mitt på den västra strandlinjen mot Vänern är Söne mad. Det utmärker sig mot övriga områden genom sin storlek. De andra ytor som närmar sig i storlek är de långsmala betesmarkerna längs olika vattendrag. Storleken beror delvis på naturliga förutsättningar i exem­ pelvis berggrund, jordarter och vattentillgång. Men den hänger också samman med hävden och dess förutsättningar, och där spelar ägandeoch fastighetsstrukturen in. Om ett värdefullt landskap består av en mängd olika fastigheter innebär det ofta att förhandlingar om skydds­ former, skötselplaner och ersättningar blir kom­ plicerade och riskerar att haverera. Detta vitt­ nar tjänstemän inom såväl kulturmiljövård som naturvård om.24 Risken med detta är att land­ skap med många olika fastigheter och mark­ ägare väljs bort i mer specifikt målinriktade landskapsvårdsarbete som exempelvis reservatsbildning eller riktad skötsel. I Storbritannien har traditionella commons ofta valts bort som föremål för landskapsvårdsinsatser, eftersom de upplevts som krångliga att hantera.25 Eftersom ägandeoch fastighetsstruktur varierar regionalt och kan representera såväl skilda historiska rötter som skilda resursförhållanden, innebär det i så fall att vissa typer av landskap har större chans att bli vårdade än andra. Figur 1. Betesmarker i Lidköpings kommun. Karta ESRI och SJV. Situationen i Söne kan på ett sätt karaktäri­ seras som en anti-common. Enskilda markägare i maden kunde inte utnyttja sin mark på grund av fastigheternas rumsliga utformning. Lösningen med att bilda en gemensam betesförening inne­ bar där att man istället vände om fastighetssitu­ ationen till en samfällighetsvariant. Brukarna i trakten menar att om inte föreningen hade bil­ dats, hade den landskapsvård som nu bedrivs där inte kommit till stånd.26 94 | Om ägande och brukande i landskapet Från myndighetshåll är skillnaden betydande mellan ett stort område, där alla delägare är enade, och ett där en eller två delägare som inte vill delta har markstycken utspridda i det aktu­ ella området. I det förra fallet går det dels att få ett sammanhängande område, dels har läns­ styrelsen bara en part att förhandla med istället för mängder av enskilda markägare. I det senare fallet blir processen krångligare med fler för­ handlingar och osäkrare utgång. Etableringen av betet på Söne mad som landskapsvårdsinsats blev därför enkelt, medan motsvarande betes­ hävd på en gräsmark vid en fågelsjö i norra Västergötland inte kunde komma till stånd, trots mycket arbete med förhandlingar och avtal, eftersom en enskild fastighetsägare inte ville vara med.27 Läge All landskapsvård äger rum i specifika ägandeoch fastighetskontexter. Det innebär att förut­ sättningarna för hävd och vård kan se helt olika ut i två för övrigt rätt lika landskap.28 Samtidigt kan man diskutera om det inte är så att vissa typer av landskapsvärden i högre grad än andra tenderar att finnas i specifika typer av ägandeoch fastighetskontexter. Betes- och gräsmarker har historiskt sett oftast innehafts i olika former av samfällda, kollektiva, arrangemang. I det förmoderna agrarsamhället var åker och ängsmark indivi­ duellt ägd och brukad, men inom bysamfällig­ hetens gemensamma ramar. Betesmarken var som regel kollektivt innehavd inom en eller flera byar, och nyttjanderätten kopplad till det indi­ viduella innehavet i åker och äng. Det innebar att betesmarken ofta utgjorde betydligt större områden då, jämfört med vad de gör i dag. Där­ för är de nya försök att organisera betet i kollek­ tiv form, över fastighetsgränserna, intressanta för om hävden får andra biologiska resultat som en följd av det. Ett exempel på det är konflikten i Söne mad. Där stod frågan om jämnt eller ojämnt betestryck i centrum och myndighetens kritik var att betestrycket var för ojämnt.29 Men utifrån resonemanget ovan om större samman­ hängande betesmarker i äldre tid, stämmer kan­ ske ett ojämnt betestryck bättre överens med den historiska hävden på platsen, än det jämna betestryck som nu eftersträvas i miljövården. Även om laga skiftet var en radikal omfördel­ ning av marken, behölls i många fall några resur­ ser samfällda. Anledningen var att de inte kunde delas upp på ett rättvist sätt. Det är vanligt med samfälligheter för sand- och grustag, stränder där alger och blåstång kan samlas in som göd­ sel, brunnar och andra typer av vattenresur­ ser, broar, bryggor, lastningsplatser och vägar. Många av dessa resurser upptog en liten yta och andra har ofta minskat i ekonomiskt värde och användning över tiden. Så är fallet med sjömar­ kerna på Öland. Dessa behölls som samfällighe­ Om ägande och brukande i landskapet | 95 ter för att blåstången, som flöt iland på ett obe­ räkneligt och ojämnt sätt, skulle kunna fördelas rättvist mellan gårdarna i byn, där de användes för gödsling av åkermarken. Blåstången har minskat kraftigt under 1900-talet, samtidigt som jordbruket moderniserats med konstgöd­ ning. Det ursprungliga skälet att hålla denna mark samfälld är därmed egentligen borta sedan länge. Eftersom den varit samfälld och varit eko­ nomiskt ”värdelös” har den ofta förblivit rela­ tivt orörd. Under senare delen av 1900-talet har den istället kommit att uppmärksammas för sina biologiska värden, med olika former av skydd och ersättning för hävd. Här är det tydligt att ägande- och fastighetskontexten för en viss kate­ gori värdefullt landskap inte är slumpmässig, utan istället är en del av landskapet och uppkom­ sten av det uppmärksammade värdet.30 Här finns alltså en historisk dimension på kombinationen av ägande- och fastighetsstruktur samt land­ skapsvärden, som bör vara av särskilt intresse för kulturmiljövårdens landskapsvård. Rumsliga relationer Fastigheter och äganderätt består av en rad rela­ tioner mellan människor samt mellan människor och mark. Men utöver dessa finns det också rent rumsliga relationer, som är av betydelse. Den utveckling som ägt rum i Söne, i och med att Söne mad erbjudit ett storskaligt bete inom ramen för ekologisk produktion, kan karaktäriseras som att den historiska markan­ vändningsmodellen, där näringsflödet går från betes- och ängsmark till åkermark genom kom­ binerad djurhållning och odling, återinförts.31 Genom att bilda en kollektiv betesorganisation, som överskrider de enskilda fastigheterna, har relationen mellan olika markslag och mark­ användning stärkts i linje med den historiska markanvändningen. Den specifika ägande- och fastighetskontexten, praktiken runt dess nytt­ jande, spelar följaktligen en roll för hävden av landskapet i Söne på en större skalnivå. Figur 2, som är en detalj av figur 1, visar områden med betesstöd i Söne socken och där­ omkring år 2006. Utöver den stora yta som Söne mad utgör, finns dels flera halvstora betes­ marker, dels en hel rad småytor, framför allt i madens närhet. Genom betet på maden är djur­ hållningen i socknen omfattande. Det inne­ bär att det finns en stor och ökad efterfrågan på arrende, även av mindre betesmarker.32 Likaså kan mindre lantbruk klara av att upprätthålla bete på sina egna små betesmarker, då också de kan utnyttja betet på maden.33 Den förhållande­ vis stora andelen små betesmarker i närheten av maden kan alltså ses som en sorts ”spill-over”­ effekt av betesföreningens etablering och det samfällda nyttjandet. Man kan därför konsta­ tera att utöver det faktum att Söne mad i sig är ett stort beteshägn, med en stor sammanhäng­ ande yta som betas, så gynnas också små betes­ 96 | Om ägande och brukande i landskapet Figur 2. Söne mad är den stora betes­ markern i centrum av kartan. Röd färg = betesmark. Karta ESRI och SJV. marker som annars haft liten chans till fortsatt hävd. Det hänger dels samman med den mark­ användning som betesföreningen möjliggör, dels med att olika fastigheter inte är enskilda objekt utan sammanlänkade genom de sätt som ägande och brukande hänger ihop. Varaktighet Landskapets tidsdimensioner är centrala för vår förståelse av landskapet34. Därför vill jag här avslutningsvis reflektera något över två tidsdi­ mensioner på äganderätt och fastighetsstruktur som medverkar till att dessa spelar en roll i land­ skapsvården, nämligen kontinuitet och varaktig­ het. Tiden är också en grundläggande dimen­ sion av landskapsvård, bland annat genom att den handlar om att för framtiden förvalta vär­ den från en äldre hävd. En viktig del av äganderätten är att säkra rät­ tigheter och minska risken för omförhandlingar och ifrågasättande. Detta gör kontinuitet och varaktighet centralt. Kontinuiteten finns ofta i den fysiska fastigheten, medan både de personer som har rättigheter till marken och de rättighe­ ter som de har kan förändras (jämför ägande­ rättens tre beståndsdelar ovan). Fastighetsstruk­ Om ägande och brukande i landskapet | 97 turen, eller vissa delar av den, kan ha en mycket lång historia, vilket gör att fastighetsstrukturen i sig ofta lyfts fram som en viktig historisk dimension av landskapet.35 Samfälligheterna på Öland är fastigheter med en lång historia och därmed i sig delar av det som beskrivs som landskapets långa historia. Detta är inte något som särskilt lyfts fram i pre­ sentationen av världsarvet på södra Öland, där fokus istället ligger på markanvändningen och dess historia.36 Dessa samfälligheter kan vara relativt små och har länge varit ekonomiskt helt försumbara resurser. Trots detta är samfällighe­ ternas fortlevande som social institution intres­ sant för kunskapen om och vanan att gemen­ samt organisera markanvändning och rättigheter till resurser. Ofta hanteras även andra frågor inom ramen för den etablerade samfälligheten.37 Eftersom Söne mad brukades samfällt före skiftena, innebär bildandet av betesföreningen i en mening att den moderna fastighetsstrukturen har förts in i en rumslig organisation av historisk karaktär. De fysiska fastigheterna visar moder­ nitetens sätt att organisera resurser, medan fast­ ighetsägarnas relationer till varandra och rättig­ heter till resurserna omorganiserats till en mer historisk form. Ofta poängteras de historiska rötterna till tra­ ditionella samfälligheter eller allmänningar, men även framtiden är en viktig tidsdimen­ sion vad gäller kollektiva ägande- och brukan- dearrangemang. Tiden som en dimension på dessa handlar inte bara om långa historiska röt­ ter, utan kan också relateras till framtiden. Att idén om samfälligheter också innehåller en idé om framtiden och långsiktiga lösningar, 38 är en intressant aspekt i förhållande till landskapsvård med målen för hållbarhet. En annan aspekt av kontinuiteten och var­ aktigheten är samfälligheter som trögrörliga och svårföränderliga. En liknande effekt kan en mängd mindre fastighetsägare få. Naturre­ servatet norr om Limoges i Frankrike bestod av ett 60-tal fastigheter, med vilka man hade avtal, utöver det markstycke som var inköpt för natur­ reservatet (Figur 3). Föreståndaren såg inte det som ett problem, även om det innebar mycket arbete, utan uppfattade det istället som tryg­ gare för naturreservatets framtid, eftersom varje enskild markägares brukande inte ensamt kunde få så stor påverkan.39 Landskapsvården påverkar också ägandefor­ mer och -rättigheter. Den historiska kontexten för fastighetsstrukturen är 1800-talets målsätt­ ning att effektivisera jordbruket för livsmedels­ produktion i en situation där jorden som resurs var knapp. I dag handlar landskapsvården om att hitta sätt att fördela ansvaret för hävd av kol­ lektiva, samhälleliga värden. Genom ökade ersättningar för olika typer av landskapsvärden har tidigare värdelösa marker fått ett nytt värde. Former och praktiker kring rättigheter till de 98 | Om ägande och brukande i landskapet Figur 3. Tourbière des Dauges. Kollektivt uttnyttjad betesmark med många olika fastighetsägare norr om staden Limoges I Frankrike. markerna får nytt liv, vilket kan leda till såväl en benägenhet att individualisera äganderätten, som att stärka eller skapa kollektiva former. Avslutning Denna artikel har pekat på några av de många sätt som äganderätt och fastigheter spelar en roll i landskapsvården. Syftet har varit att öppna för en mer principiell diskussion om hur det sker och vilken betydelse det har för landskapsvården idag och i framtiden. Några andra viktiga frå­ gor kring detta är exempelvis frågan om regio­ nal skillnad i markägarstrukturen och företeel­ sen med markägare som bor utsocknes.40 Fastighetsstrukturen kan vara begränsande och innebära att landskapsvårdsinsatser inte görs på ett visst landskap, utan istället satsas någon annanstans. När samordning av flera fastighets­ ägare och fastigheter blir för krångligt är ris­ ken, som vi sett ovan, att sådana landskap inte blir föremål för landskapsvård. Men olika ägan­ dearrangemang kan också innebära möjligheter för fruktbar landskapsvård. Kollektiva former av ägande kan innebära en mindre benägenhet för förändring av brukandet, vilket i sig kan leda både till att äldre tiders hävd ännu finns kvar, och att etablerad markanvändning har en stor potential till långsiktighet framöver. Kollektiva Om ägande och brukande i landskapet | 99 arrangemang kring individuellt ägande kan vara ett sätt att hantera förvaltnings- och bruknings­ mässiga problem av fastighetsmässigt uppsplitt­ rade landskap. Samtidigt kan enskilt och indi­ viduellt ägda och förvaltade marker enklare inordnas i en önskad hävd. Utifrån de fallstudier som gjorts inom detta projekt är intrycket att denna typ av ägande­ frågor inte är något som diskuteras explicit inom landskapsvården. Hur skall man förhålla sig till de komplikationer som olika ägande- och fastig­ hetsstrukturer innebär och varför? Ägande- och fastighetskontexten i ett visst landskap spelar en roll i landskapsvården, inte bara som en historisk dimension eller som prak­ tiska förutsättningar för landskapsvårdens genomförande. Genom ett mer medvetet för­ hållningssätt till ägande- och fastighetssituatio­ nen, kan landskapsvården bli mer målinriktad i förhållande till målsättningar och värden. Källor och litteratur Intervjuer A = tjänsteman på länsstyrelsen, kulturmiljövård, 20070612 B = tjänsteman länsstyrelsen, naturvård, 20080512 C = markägare, 20070611 D= brukare och markägare, 20070611 E = föreståndare för naturreservat, 20080226 F = brukare, 20070628 von Benda-Beckmann, F., von Benda-Beckmann, K. och Wiber, M. (2006), The Property of Property. I: von Benda-Beckmann F., von Benda-Beckmann K. och Wiber M. (red.), Changing Properties of Property. New York, Oxford: Berghan Books. S. 1–39. Blomley, N. (1998), Landscapes of property. Law & Society vol 32 no 3. S 567–612. Blomley, N. (2008), Simplification is complicated: property, nature, and the rivers of law. Environment and Planning A 2008, vol 40. S. 1825–1842. Davies, M. (2007), Property. Meanings, Histories, Theories. Critical Approaches to Law Abingdon/New York: Routledge Cavendish. Dietz, Th., Dolšak, N., Ostrom, E. och P.C.Stern (2002), The Drama of the Commons. I: E.Ostrom, Th. Dietz, N. Dolšak, P.C. Stern, S. Stonich och E.U. Weber (red.), The Drama of the Commons. Washington D.C.:National Academy Press. S 3–35. Heller, M. (1998). The Tragedy of the Anticommons: Property in the Transition from Marx to markets. Harvard Law Review Vol 111, no 3. S. 621–688. Ingold, T. (1993), The temporality of landscape. World Archaeology 25. S. 152–174. Jansson, U. (2003), Allmänningarnas institutionella geografi i Viby socken på 1600-talet – en plats för lokalsamhället. I: U. Jansson (red.), Med landska­ 100 | Om ägande och brukande i landskapet pet i centrum: kulturgeografiska perspektiv på nutida och historiska landskap. Meddelanden från Kulturgeogra­ fiska institutionen, nr 119. Stockholm: Kulturgeogra­ fiska institutionen, Stockholms universitet. Lundqvist, E. (2008), Bysamfälligheten i världsarvet: Kollektivt ägande och brukande i Södra Ölands odlings­ landskap. C-uppsats. Stockholm: Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet. Länsstyrelsen i Kalmar län (2009), Världsarvet Södra Ölands odlingslandskap. http://www.lansstyrel­ sen.se/lstweb/Common/Templates/NormalPage. aspx?NRMOD/ Senast uppdaterad 2009-11-19. Hämtad 2010-01-26. MacPherson, CB. (1978), The Meaning of Property. I: MacPherson (red.), Property: mainstream and criti­ cal approaches. Toronto: University of Toronto Press. S. 1–13. Mukhija, V. (2005), Collective Action and Property Rights: Planner’s Critical Look at the Dogma of Private Property. International Journal of Urban and Regional Research vol 29:4. Penker, M. (2009). Landscape governance for or by the local population? A property rights analysis in Austria. Land Use Policy vol 26 no 4. S. 947–953. RAÄ (2004), Kulturreservaten – återrapportering enligt 2004 års regleringsbrev. Riksantikvarieämbetet. RAÄ (2011), Kulturvärden i odlingslandskapet: defini­ tioner och samband. Riksantikvarieämbetet. http://www. raa.se/cms/showdocument/documents/extern_webb­ plats/landskapsvard/kulturvarden_i_odlingslandska­ pet/register_och_info/kulturvarden_i_odlingslands­ kapet.pdf Rose, C. (1994), Property and Persuasion. Essays on the History, Theory and Rhetoric of Ownership. Boulder: Westview Press. Seabright, P. (1993), Managing Local Commons: Theo­ retical Issues in Incentive Design. Journal of Economic Perspectives. Vol 7 no 4. S. 113–134. Schleuter, A. (2008), Small-scale European forestry, an anticommons? International Journal of the Commons Vol 2 no2. S. 248–268. Short, C. (2000), Common land and ELMS:s a need for policy innovation in England and Wales. Land Use Policy vol 17. S. 121–133. Stenseke, M. (2004), Bönder och naturbetesmarker. Del 1: Bygdeperspektiv. Choros 2004:1. Göteborg: Kulturgeo­ grafiska institutionen, Handelshögskolan vid Göte­ borgs universitet. van Laerhoven, F. och Ostrom, E. (2007), Traditions and Trends in the Study of the Commons. International Journal of the Commons.Vol 1 no1. S. 3– 28. van Rensburg, T.M, Murphy, E och Rocks, P. (2009), Commonage land and farmer uptake of the rural envi­ ronment protection scheme in Ireland. Land Use Policy vol 26 no 2. S. 345–355. Waldron, J. (1991), Homelessness and the issue of free­ dom. UCLA Law Review 39. S. 295–324. Ågren, M. (1997), Att hävda sin rätt. Synen på jordägandet i 1600-talets Sverige, speglad i institutet urminnes hävd. Skrifter utgivna av Institutet för rättshistorisk forskning, grundat av Gustav och Carin Olin. Serien 1, Rättshistoriskt bibliotek 57. Stockholm. Om ägande och brukande i landskapet | 101 Noter 1. För exempel på detta, se t.ex. Stenseke 2004. Jfr också intervju B, samt Lundqvist 2008 s. 16. 2. RAÄ-projektet ”Ägande och brukande för långsik­ tigt hållbar landskapsvård. Individuella och kollektiva arrangemang”. 3. Davies 2007 s. 19, McPherson 1978 s.2f. 4. von Benda-Beckmann et al 2006 s. 15. 5. Rose 1994. 6. Se t.ex. Rose 1994, Ågren 1997. 7. von Benda-Beckmann et al 2006 s. 14. 8. Jfr Blomley 2008 s. 1840. 9. Jfr Blomley 1998. 10. Jfr Jansson 2003 s. 213. 11. Dietz et al 2002. 12. Heller 1998. 13. T.ex. Schleuter 2008. 14. T.ex. Heller 1998. 15. T.ex. Mukhija 2005. 16. Short 2000, 2009. 17. van Rensburg mfl 2009. 18. Pencker 2009. 19. T.ex. Stenseke 2004. 20. Se närmare Wästfelt denna volym. 21. Länsstyrelsen i Kalmar län 2009. 22. Intervju F. 23. Lundqvist 2008. 24. Intervju A och B. Se också RAÄ 2004 s. 12. 25. Short 2000 s. 127–128. 26. Se även Wästfelt, denna volym. 27. Intervju B. 28. Vilket är ett generellt geografiskt fenomen, se Waldron 1991 för ägorättsliga aspekter av detta. 29. Se även Wästfelt, denna volym. 30. Jfr Short 2000 s. 124. 31. Se Wästfelt, denna volym. 32. Intervju C. 33. Intervju D. 34. Jfr Ingold 1993. 35. Se RAÄ 2011. 36. Länsstyrelsen i Kalmar 2009. 37. Lundqvist 2008 s. 31. 38. Seabright 1993, van Lerhoven & Ostrom 2007. 39. Intervju E. 40.Se Stensekes studie om brukare 2004 s. 84, 96. 102 | Reservat, jordbruk, aktörer och värden Foto: Helena Duveborg. Landskapets historiska värden i framtidens landskapsvård | 103 Anders Wästfelt Landskapets historiska värden i framtidens landskapsvård Sociala och ekologiska effekter av bildandet av Söne mad betesförening M arkanvändningens inriktning och rums­ liga organisation har varierat genom his­ torien. Kollektiva betesmarker och äldre allmän­ ningar har under de senaste seklerna uppfattats som en förlegad organisationsform med låg effektivitet. De som finns kvar har utgjort ett arv från tiden före de stora skiftesreformernas (Jansson, 2003). Visserligen har kollektivt användande av naturresurser fått ett förnyat intresse, inte minst i ljuset av nobelpristagaren Ellinor Ostroms uppmärksammade forskning. Nya samarbetsformer skapas också ständigt för att tillmötesgå nya gemensamma intres­ sen, såsom maskinstationer, brukningsbolag och vägföreningar. Söne mad betesförening som bil­ dades söder om Lidköping i Västergötland på 1990-talet är ett sådant exempel. Hur ser en långsiktig och hållbar mark­ användning ut är den fråga som diskuteras i denna artikel. Konkret undersöks vilka sociala och ekologiska effekter bildandet av Söne mad betesförening har haft för markanvändning­ ens inriktning och organisering. En annan fråga är vad landskapets historiska värde består av? Ytterligare frågor som berörs är vilka eventuella förskjutningar som skett i maktrelationen mel­ lan lantbrukare/markägare och myndigheter? Vidare diskuteras de fördelar som markägare och jordbrukare haft av att föreningen bilda­ des, samt konsekvenserna som bildandet fått för jordbrukets inriktning. Europeisk landskapsvård strävar bland annat efter att ta till vara miljövärden genom regel­ verk och ersättning till Europas lantbrukare. Genom ersättningen stöttas lantbruket i de fall där marknadsekonomiska överväganden gör att den enskilda lantbrukaren inte har incitament att producera de värden som landskaps- och miljövården eftersträvar. Frågan är vad som hän­ der när dessa ersättningar möter den konkreta verklighet där lantbrukarna är verksamma och där all mark är någons enskilda fastighet och företag? 104 | Landskapets historiska värden i framtidens landskapsvård Landskapsvårdens framväxt och 1900-talets jordbruksomvandling – en kort bakgrund Det historiska odlingslandskapet har under de senaste decennierna hamnat i fokus för land­ skapsvårdens bevarandearbete. Sedan slutet av 1980-talet har landskapsvård (numera en del av EU:s Common Agricultural Policy, CAP) byggts upp i Sverige med fokus på objekt (stenmurar, hamlade träd) och ytor (slåtterängar, betesmar­ ker) i landskapet. Utgångspunkten har ofta varit spåren efter den historiska markanvändningen och det därmed ofta förknippade värdefulla bio­ logiska innehållet. Landskapsvården har i takt med att den vuxit blivit en fråga för administra­ tiv distribution och kontroll av stora resurser. Ängs- och betesmarkerna kom tidigt att stå i centrum för landskapsvårdsarbetet. Ursprunget till dessa marker var den förindustriella bruk­ ningsmodellen där djurhållning och spannmåls­ odling förekom i symbios, och där näringsäm­ nen fördes från de magra betesmarkerna till åkern (Jmf. Olwigs artikel). Denna driftsform avvecklades i stor utsträckning under det sena 1800-talet och 1900-talet, men blev ofta kvar längre i områden där småskaligt blandjordbruk fortsatte att bedrivas. Bevarandearbetet fokuse­ rades genom riktade stöd till ängs- och betes­ marker. Målet blev att bevara ett bestående avtryck av det ålderdomliga landskapet, medan den brukningsmodell som skapat dessa värden inte tillmättes något bevarandevärde (Flygare, 2004). Istället ledde jordbrukspolitiken till att det svenska jordbruket under 1900-talets andra hälft i princip slutade att använda ängar och naturbetesmarker. Vall kom att odlas på åker­ mark för vinterfoder och djuren fick beta på före detta åker (Flygare and Isacson, 2003; Myrdal and Morell, 2001). Denna förändring blev möj­ lig genom en frikoppling från de ekologiska begränsningarna. Med hjälp av fossil energi kunde mekanisering och framställning av konst­ gödsel effektiviseras (Weis, 2010). Den bakomliggande drivkraften till efter­ krigstidens stora förändringar var den effektivi­ sering av jordbruket som eftersträvades både för att öka produktionen men också för att frigöra arbetskraft. Jordbrukets produktion kunde med ny teknik ökas och allt färre lantbrukare behövdes för att producera livsmedel. Miljöoch landskapsvårdens framväxt kan ses som en konsekvens och motreaktion mot denna snabba omvandling av jordbrukslandskapet. Värdefulla naturvärden kom att uppfattas som hotade i denna process på 1960 och 1970-talen. När den svenska jordbrukspolitiken lades om helt 1990 inrättades det första konkreta landskapsvårds­ programmet, just mot bakgrund av att man förutsåg att förändringarna nu väntades bli ännu större. I och med EU-inträdet 1995 återreglerades jordbruket delvis och ett nytt natur- och kulturmiljövårdsarbete formades, med specifika och Landskapets historiska värden i framtidens landskapsvård | 105 riktade skötselinsatser för objekt och biologiska värden i landskapet. Till stora delar berörde dessa insatser dock samma gårdar, och samma ängs- och betesmarker, som landskapsvårdspro­ grammet från 1990 (Päiviö, 2008). Den beskrivna utvecklingen med stora ersätt­ ningar för landskapsvård har under de senaste decennierna diskuterats av forskare i termer av att de är del av ett post-produktivistiskt jord­ bruk, vilket sysslar med en rad andra verksam­ heter utöver produktion av jordbruksprodukter (Myrdal and Jordbruksdepartementet, 2001; Wilson, 2001; Wilson, 2009; Wilson and Rigg, 2003). Jordbruket ses då som ett samhällskon­ trakt mellan jordbrukarna och de europeiska medborgarna. Detta kan tolkas som en lösning och ett svar på tidigare decenniers överproduk­ tion och miljöskadliga driftsinriktning. Över ett par generationer förvandlades alltså produktionen av odlingslandskap från att ha varit en biprodukt av produktionen till att bli en delvis egen verksamhet (Flygare, 2004). Sammantaget betyder det att det i dag är ett annat landskap som skapas än det vi känner från förr (Wästfelt, 2004). Parallellt med att fragment av forna tiders markanvändning bevaras, har samtidigt en intensifiering skett i rationalisering och moder­ nisering bland de aktiva jordbruksföretagen. Frågan är om den nya landskapsvård som växt fram formats på ett effektivt och långsiktigt hållbart sätt? Finns det möjligen andra former av landskapsvård, eller andra vägar för organisa­ tion av markanvändning, som ger en mer effek­ tiv och långsiktigt hållbar landskapsvård? De byråkratiska systemen för distribution av ersättning för skötsel har inte reformerats under perioden. Istället har i princip samma modell för distribution av ersättning till enskilda lantbruk­ are som etablerades under tidigt 1990-tal bestått. Trots en omorientering i diskursen har små ändringar skett i praktiken när det gäller land­ skapsvårdens mål och ersättningar. Sedan Sverige blev medlem i EU 1995 har ersättningen för landskapsvård distribuerats genom EU:s gemensamma system för ersätt­ ningar till jordbruket, med nationella tillägg och särskilda inriktningar. För Sveriges del innebar detta att arealen betesmark i Sverige ökat något som en respons på möjligheten till ersättning från EU. Detta kan förklaras av att lönsamheten för skötsel av betesmarker varit god (Päiviö, 2008). Numera omfattas närmare 500 000 hektar av miljöersättningar till betesmarker, varav cirka 200 000 utgörs av värdefull ängs- och betesmark med höga biologiska värden. År 1990, det vill säga fem år innan EU-medlemskapet och sam­ tidigt som Sverige beslutade att avreglera jord­ bruket, uppgick den totala arealen som omfatta­ des av det nationella systemet för landskapsvård till cirka 400 000 hektar. Något mindre än hälf­ ten av dessa utgjordes av värdefulla ängs- och 106 | Landskapets historiska värden i framtidens landskapsvård Betande kor på Söne mad. Foto: A. Wästfelt. Söne mad betesförening – ett nygammalt samfällt bruk Söne mad är en strandäng längs den östra stran­ den av sjön Vänern. Söne Socken är belägen 10 km söder om Lidköpings stad. Markerna i området är bördiga och jordbruket bestod under 1800- och 1900-talen i huvudsak av spannmåls­ odling och djurhållning på medelstora (20–50 hektar) familjejordbruk. Under de senaste 40 åren har de flesta gårdarna upphört som själv­ ständiga jordbruksenheter. Ofta har de delats upp så att tomten med byggnader separerats från jordbruksmarken. Jordbruksmarken har sedan lagts till de fåtal kvarvarande större jordbruksfö­ retagen genom köp eller arrende. De avstyckade byggnaderna har i princip alltid omvandlats till betesmarker. Det betyder att i stort sett samma arealer som identifierades som värdefulla på 1990-talet, i dag ingår i de marker som får ersättning genom CAP. Såväl forskare som policyskapare har under senare år pekat på behovet av att se hela land­ skapet och därmed lyfta blicken från detaljerna. Detta har senast kommit till uttryck i den Euro­ peiska Landskapskonventionen, ELC, som Sve­ rige undertecknade år 2011. För att kunna disku­ tera helheter måste vi studera hur det fungerar idag. I det följande analyseras konsekvenserna av bildandet av Söne mad betesförening. Landskapets historiska värden i framtidens landskapsvård | 107 permanentboende eller fritidshus, en utveckling som kan iakttas i de flesta svenska jordbruks­ områden och även i andra delar av Europa. Man skulle kunna tro att denna strukturomvandling varit negativ för jordbruket och landskapsvården i Söne, men det har snarare varit tvärtom. Omorganiseringen har, tillsammans med bil­ dandet av Söne mad betesförening, inneburit ett återinfört blandjordbruk, där magra betesmarker på nytt utgör en central del av jordbruksföreta­ gens markanvändning. Däremot har bildandet av Söne mad betesförening lett till en rad kon­ flikter som belyser problemen i hur dagens offi­ ciella landskapsvård relaterar till jordbruket. Denna artikeln bygger på ett återkommande fältarbete under perioden 2008–2011. I huvudsak har de aktiva jordbrukarna i området intervjuats, i vissa fall vid ett par olika tillfällen. Företrädare för Söne mad betesförening samt representanter från länsstyrelsen har också intervjuats. Utöver detta har både fältkontroller och kartanalyser gjorts för att bekräfta utsagor kring den histo­ riska markanvändningen. Söne mad utnyttjades innan skiftesreformerna på 1700- och 1800-talen som en samfälld betes­ mark. Den skiftades i samband med laga skifte så att varje gård i socknen fick sitt eget skifte, men maden gick vare sig då eller senare att omvandlas och brukas som åker på grund av det fuktiga läget. Trots det hägnades och bru­ kades flera av dessa skiften som mindre samfäl- ligheter under olika långa perioder en bit in på 1900-talet. Vid torrår berättas det att socknens bönder även lät grannsocknarnas bönder släppa sina djur på bete, då maden i princip aldrig tor­ kade ut. Efter andra världskriget utarrendera­ des området som bombmål till flygvapnet då man inte kunde använda det som åker, vilket var en direkt konsekvens av rationalisering och den förändrade brukningsmodellen där naturbetes­ marker var överflödiga. 1995 återlämnade flyg­ vapnet området till markägarna. Då var mar­ kerna kraftigt försumpade och igenväxta med vass och en otrevlig odör spred sig över socknen vid västliga vindar. I samband med att flygvapnet lämnade till­ baka området 1995, formade en grupp markägare med intresse för naturvård Söne mad betesför­ ening. Sammanlagt arrenderade föreningen då markerna från de 35 markägare som ägde skif­ tena på maden, samtidigt som man hade fått löfte från länsstyrelsen om medel för natur­ vårdsåtgärder i odlingslandskapet (NOLA) för betet. Med hjälp av ett arbetslag från kom­ munen inhägnas hela området i ett enda stort hägn om 180 hektar, vilket sammanföll med det område som i äldre historisk tid varit Söne sam­ fällda betesmark (jmf. Olwigs artikel i denna bok). Föreningen organiserades så att markägarna, genom arrendekontrakt med föreningen, äger rätten att erhålla tio procent av föreningens 108 | Landskapets historiska värden i framtidens landskapsvård intäkter. Till en början utgjordes detta av NOLA-bidrag, vilket sedermera kom att bli EU:s miljöstöd. Alla medlemmar i föreningen har också rätt att hålla djur på bete. Vid starten 1995 var man sex djurhållare och 2007 var man fyra. Flera hundra nötkreatur, samt en del vilda djur, betar numera strandängen över sommar­ säsongen. Djurhållarna delar på resterande 90 procent av intäkterna i förhållande till antal betesdagar, det vill säga hur många betesdagar deras respek­ tive djur betat. Betesföreningen har organiserats som en egen juridisk person, vilket bidragit till transparens och öppenhet. Detta innebar att alla inblandade får full kännedom om storleken på de ersättningar som överförts till både brukare och ägare. Flera markägare påpekar att detta är särskilt positivt. Även markägare som inte längre är aktiva jordbrukare menar att effekterna av föreningen är värdefulla. Tidigare "värdelös" mark har genom föreningens bildande nu gett upphov till en ekonomisk intäkt. Till fördelarna hör också det delade ansva­ ret för tillsynen av stängslet, samt att läng­ den hägn per ytenhet blir unikt låg – dels på grund av storleken, men också på att betet grän­ sar mot sjön. Tillgången till den stora sam­ manhållna betesmarken har också gett upp­ hov till en rad andra effekter. Ett exempel är att det åter blivit möjligt att odla åker som tidigare använts som betesmark. Ett annat är att bru­ karna inte behöver administrera och hantera individuella arrendeavtal för utspridda områ­ den. Ett tredje exempel är att de sammanta­ get har kunnat öka sitt djurantal. Det ökade djurantalet har i sin tur resulterat i att tre av de fyra jordbrukarna kunnat omvandla sin verk­ samhet i stor skala till ekologisk produktion, vil­ ket gynnat de biologiska värdena i hela socknen. Ekologisk odling förutsätter en riklig tillgång till gödsel från beten på naturliga fodermarker, något som betesmarken numera alltså indirekt ger upphov till genom att ett större antal djur stallas över vintern. Inom området produceras idag bland annat ekologiskt speltvete (Triticum spelta) för export till London. En särskild för­ ening som gör det möjligt att sälja större kvanti­ teter till bättre priser har också bildats för detta ändamål. Ökningen av antalet djur har också inneburit att många små övergivna betesmarker i socknen har återupptagits för bete under senare år, något som sannolikt inte skulle ha skett utan betesföreningen etablerats (jmf. Gräslund Berg i denna bok). En lantbrukare pekar också på att det för honom som heltidslantbrukare gäl­ ler att sprida den egna arbetsinsatsen över året. Han menar att en kombinerad djurhållning och spannmålsodling är bästa sättet att uppnå detta och att betesmarken är en effektiv del i detta. Bildandet av Söne mad betesförening har alltså resulterat i återinförandet av en kombi­ nation av djurhållning och spannmålsodling Landskapets historiska värden i framtidens landskapsvård | 109 utan konstgödning. De näringsfattiga betesmar­ kerna fyller alltså återigen en central funktion i jordbruket. Det betyder att den praktik som var grundbulten i det förindustriella jordbruket har återinförts. Ekologiska värden i hela områ­ det har stärkts ytterligare. Genom att flera livs­ kraftiga heltidsjordbruk utvecklas kan vi anta att också långsiktighet premieras. Samtidigt som betet av Söne mad har med­ fört ett ur landskapsvårdsperspektiv positiva förändringar, för såväl jordbrukarna som för ekologin, så har också en rad tvetydigheter och konflikter sett dagens ljus. Ett exempel är att djuren går ned i vikt under sommaren och måste stödutfodras på hösten för att kunna gå till slakt. Detta kan tolkas som att myndighet­ erna kräver att betestrycket är så högt som när dessa marker och djur var som mest utarmade i äldre tider. Det kan också tolkas som att betet, med miljöstödets hjälp, syftar till att återspegla det överbetade landskap som orsakades av en brist på betesmark bland bönder under 1800-tal (Wästfelt et al.). Lantbrukarna i betesföringen menar att utan bistånd skulle inte det hårda betestrycket kunna upprätthållas, åtminstone inte på ett sätt som gör att djuren minskar i vikt. Ett annat exempel är att länsstyrelsen i slutet av 1990-talet framförde klagomål på det ojämna betestrycket på Söne mad. Länsstyrel­ sen ansåg vid en kontroll på platsen att vissa delar av maden fått ett reducerat biologiskt värde genom det ojämna betestrycket, och där­ för skulle räknas bort från den area som initi­ alt beviljats ersättning. Enligt föreskrifterna är de belopp som betalas ut som ersättning direkt relaterade till biologiska kvaliteter och inte till själva betet som aktivitet. Medlemmarna i betes­ föreningen hävdade att det ojämna betestrycket var ett oundvikligt resultat av storleken på häg­ net och att storleken i sig utgör en unik kvalitet (det vill säga ett värde) som borde beaktas. Dju­ ren betar ju där det är frodigast gräs, inte där de biologiska värdena är högst. Återkommande översvämningar har varit ytterligare en källa till konflikt mellan fören­ ingen och myndigheterna. Ungefär vart fjärde år drabbas Söne mad av översvämning, då Vänerns vattenstånd stiger upp över gräsmarkens nivå. Myndigheterna har då hävdat att eftersom dju­ ren inte betar hela säsongen bör föreningen få reducerad ersättning dessa år. I denna situation hävdar myndigheterna alltså att arbetet inte utförs, medan bönderna insisterar på att de bio­ logiska egenskaperna bibehållits. Lantbrukarna hävdar å sin sida att myndigheterna inte förstår att ersättningen för betet utgör en integrerad del av deras jordbruksföretag och att minskade ersättning gör det mycket svårt att uppnå lång­ siktig ekonomisk uthållighet. Länsstyrelsen och brukarna har i denna konflikt bytt perspektiv gentemot när de tvistade om de biologiska vär­ dena. Där länsstyrelsen nu menar att arbete inte 110 | Landskapets historiska värden i framtidens landskapsvård utförs, menar brukarna att de biologiska värdena visst bevaras och att man måste se till det lång­ siktiga värdet. Helt uppenbart är dagens system oflexibelt och saknar möjlighet att anpassas till rådande naturförhållanden. Ett allvarligare pro­ blem består i att konflikterna i sig undergräver brukarnas förtroende för såväl myndigheter som för landskapsvården. Hur ser då länsstyrelsen på de mervärden som uppkommit som en effekt av inrättandet av Söne mad bestesförening? Länsstyrelsens företrädare menar att det, trots den omlagda jordbruks­ driften i området, är ointressant vad som hän­ der utanför Söne mad ur ett administrativt per­ spektiv. Enligt gällande regelverk är det bara betets biologiska värden och det som sker inom den avgränsade ytan som ska bedömas. Detta illus­ trerar på ett påtagligt sätt att administrationen av landskapsvården inte alls har närmat sig landskapet som en helhet. Detta trots att lant­ brukarna organiserat sina jordbruk på en ny skalnivå, där agrara synergier mellan olika markslags ekologiska funktioner är en central komponent med ett långt historiskt perspektiv. Sammanfattningsvis så kan man konstatera att miljöersättningen gett upphov till en rad positiva miljöeffekter, men också skapat konflik­ ter och obalans mellan lantbrukare och myndig­ heter. En av de aktiva brukarna påpekar att den detaljreglering som länsstyrelsen står för gör att man i förlängningen kan fråga sig vem som äger marken. (Jmf. med Dahlberg i denna bok.) En annan av brukarna menar att mottagandet av ersättning medför att man kan bli betraktad som en fuskare. Dessa kommentarer ger uttryck för den underlägsna position som brukarna upp­ fattar sig befinna i gentemot länsstyrelsen. Sam­ tidigt pekar analysen på att bildandet av Söne mad betesförening inneburit att maktrelationen delvis förskjutits till brukarnas fördel. Det har blivit starkare tillsammans genom att de vunnit strider (frågan om arealen höga värden i betes­ marken) som ingen av de intervjuade tror att de skulle ha klarat på egen hand. Flera slutsatser kan dras av dessa exem­ pel. En är att regelverkets avsaknad av värde­ ring av landskapets helhet och jordbrukets prak­ tik (kompositionen av landskap såväl materiellt som socialt) paradoxalt upprätthåller ett avstånd mellan landskapsvården och de aktiva lantbru­ karna. En annan är att lantbrukarna håller ihop helheten genom att pragmatiskt förhålla sig till miljöersättningarna, då de länkar landskaps­ vården till sina respektive företag. Som fram­ kommit bidrar de också till att mervärde skapas på andra platser i landskapet. Samhället som kollektiv har sedan slutet av 1980-talet valt att bygga upp landskapsvården kring avgränsade ytor och ting, inte funktio­ nella relationer och hela sammanhang. Myndig­ heterna hanterar därmed landskapets värden Landskapets historiska värden i framtidens landskapsvård | 111 helt och hållet inom ramen för en kartesisk rumsuppfattning: den geometriska ytans område och storlek är avgörande för hanteringen av ”landskapets” värde. Denna världsbild överens­ stämmer inte med den verklighet som dagens lantbrukare och deras företag verkar i, vilken istället utgår ifrån lantbrukets praktik och fram­ tidens möjligheter. Diskussion Denna studie har belyst hur mervärden tillkom­ mit på flera nivåer genom bildandet av Söne mad betesförening; mervärden utöver det som den officiella landskapsvården bidragit med i form av miljöersättningar till själva betesmarken. Mark­ ägare och brukare har dragit nytta av de eko­ logiska värden som i dag produceras med stöd av ersättningssystemen, samtidigt som de vär­ den de producerar är väsentligen större än de som ersättningen är avsedda att upprätthålla. Dessutom har det bidragit till att dagens mark­ användning får en historisk förankring i funk­ tionellt avseende, samtidigt som den blivit fram­ åtsyftande. Fokus har legat på det aktiva jordbrukets rela­ tion till landskapsvård. Jordbruk är strängt bero­ ende av kontinuerligt arbete och hur jordbruket som sådant är praktiskt organiserat spelar stor roll för vilka värden som kommer ut av driften. Förutom att jordbruket använder det begagnade landskapet för att producera jordbruksprodukter producerar det också kontinuerligt landskap och nya förutsättningar för framtidens jordbruk. Detta innebär att jordbrukets praktik alltid är framåtriktad, medan landskapsvården fram tills nu har varit fokuserad på det förflutna landska­ pet. I detta exempel kan vi dock se att det för­ flutna landskapet till stora delar smälter samman med framtidens jordbruk. På vilket sätt histo­ rien och framtiden beskrivs och formas i tanke och handling spelar roll för framtidens mark­ användning och landskap (Wästfelt, 2004). Är det landskapet som ting eller jordbrukets prak­ tik som långsiktigt utgör det värde som land­ skapsvården vill värna? I fallet med Söne mad befinner sig gårdarnas åkermark åter i symbios med betesmarken, vilka tillsammans skapar för­ utsättningar för såväl framtidens jordbruk som landskap. Det har dock krävt – och kommer att kräva – kontinuerligt arbete för att bestå. Samtidens riktade landskapsvårdsinsatser är paradoxalt nog mest fokuserade på vad som gått förlorat vilket har lett till att konflikter upp­ stått. Landskapsvården saknar ett framtidspers­ pektiv för själva markanvändningen. Detta trots att man stödjer jordbruket som i sig självt alltid är framåtsyftande. Detta är på många sätt para­ doxalt då landskapsvården förutsätter ett aktivt jordbruk och världen som helhet står inför en situation där det ekologiska systemets kapac­ itet kommer att behöva utnyttjas alltmer (Rock­ ström and Wijkman, 2011). 112 | Landskapets historiska värden i framtidens landskapsvård Genom det ensidiga fokus på det förflutna landskapet kan den svenska och europeiska land­ skapsvårdens insatser tolkas som att de syftar till att kolonisera framtiden med dåtiden (Wästfelt et al.). Men det saknas ett verkligt framtidsperspek­ tiv. Avsaknaden av framtidsperspektiv styrks av att de allra flesta lantbrukare uppfattar att land­ skapsvården har ett kortsiktigt perspektiv. Utifrån studien av Söne mad betesförening kan man ställa frågan om det inte vore en fördel att aktivt och medvetet understödja bruknings­ modeller som skapar variation och kombine­ rar odling och djurhållning. Detta skulle kunna kombineras med att man understödjer samver­ kan i markanvändning för att uppnå långsiktig­ het i hävden. Kollektivt organiserat samfällt bruk kan ses som en katalysator för en långsiktig och effektivt organiserad landskapsvård samt en nyckel till långsiktig betesdrift, med många olika brukare och markägare inblandade. Risken för att sådana arrangemang skall läggas ned är väsentligt mindre än att en enskild lantbrukare bestämmer sig för att sluta. Jordbrukssamhällen som har överlevt under lång tid har historiskt visat sig ofta bestå av mark­ användning som byggs runt ett relativt jämnt för­ delat ägandeinnehav och en varierad produktion med utnyttjandet av den samfällda allmännings­ marken (jmf. Olwig i denna bok). Knappa eko­ logiska resurser har ofta gjort att en anpassning skett till rådande ekologiska möjligheter och för­ hållanden. På samma sätt tycks kombinatio­ ner av enskilt ägd mark och kollektiva rättigheter leda till ett långsiktigt och hållbart lokalt resurs­ användande. Under historisk tid organiserade man ofta mycket storskaliga lösningar för exem­ pelvis betesdrift inom ramen för byns organisa­ tion. I rent driftavseende var dessa ofta lika stora som moderna och storskaliga jordbruk, vilka vi har kunnat se etablera sig i Söne under de senaste decennierna. Skalan och inriktningen är delvis desamma som förr, men den sociala organisatio­ nen är annorlunda, med många markägare men ett fåtal stora jordbruksföretag. Slutsatser Syftet med 1800-talets skiftesreformer, samt införandet av moderna växtföljder och bruk­ ningstekniker, var att effektivisera produktio­ nen. Senare kom mekaniseringen och konst­ gödningen att göra slåtter och betesmarker överflödiga. Den typ av extensiv markanvänd­ ning som bete utgör, organiseras mest effektivt genom stora fållor. Där kom samfälligheter att spela en central roll. Bete organiseras inte nöd­ vändigtvis mest effektivt som en enskild aktivi­ tet. Det kan tyckas paradoxalt att en organise­ ring av markanvändningen (kollektivt brukad betesmark) som liknar den som fanns under his­ torisk tid, i dag kan ge ett mervärde såsom i Söne. Det är dock inte konstigt om man beaktar att varje enskild lantbrukare hushåller med sin Landskapets historiska värden i framtidens landskapsvård | 113 tid och att djuren till stor del sköter sig själva. Skalfördelarna uppväger de små ökade kostna­ derna för samarbete så länge ett bra arrange­ mang kan upprätthållas; ett arrangemang som reglerar relationen mellan ägare och brukare. En ytterligare slutsats som kan dras från denna studie är att det, för att nå långsiktig kostnads­ effektivitet i landskapsvård, är mer effektivt att fokusera på organisationen av heltidslantbruk i relation till betesmarker, än enbart på betet av den enskilda ytan. Exemplet pekar också på att en kollektiv organisation och ett samfällt bruk i sig ger upphov till effektivitet i skötseln, samt en rad positiva mervärden och bieffekter. Uppenbart är dock att myndigheterna, genom sitt fokus på ytor, fastigheter och biologiska mått, skaffat sig skygglappar för att se dessa bieffekter (jmf. Gräs­ lund Berg i denna bok). Söne mad betesförening har också påverkat balansen i maktrelationen mellan länsstyrelsen och brukarna. Den obalans som lantbrukarna uppfattar mellan sig och myndigheterna har minskat genom bildandet av betesföreningen. Tack vare denna har länsstyrelsen inte haft lika enkelt att utöva makt över varje enskild brukare och markägare. Odlingslandskapets historiska värden består till lika del av en social organisation och ett aktivt jordbruk, som av objekt och ytor med bio­ logiska värden i landskapet. Det är hög tid att den officiella landskapsvården tar till sig detta. Bara genom att förstå och samverka med markä­ gare och lantbrukare, kan en långsiktigt hållbar landskapsvård utvecklas. Jordbrukets inriktning och dess organisation i ett område, spelar roll för hur landskapets vär­ den kan skapas på ett effektivt sätt i framtiden. Hur landskapets historiska dimensioner uppfat­ tas spelar också en avgörande roll för hur fram­ tidens landskapsvård utformas. En förutsättning för framtidens landskap är aktiva jordbruksfö­ retag och lantbrukare i samverkan. Hur dessa är organiserade spelar roll, dels för dem, dels för landskapsvården i stort. Den kartesiska rumsuppfattningen, där varje del av rummet kan avgränsas och knytas till en individuell ägare och person, har under modern tid fått nå ända ut i fingerspetsarna på förvalt­ ningens uppbyggnad. Genom att istället foku­ sera på grupper som samverkar kan större nytta uppnås till samma kostnad. Lokala institutioner bör få en nyckelroll i framtidens landskapsvård. Sannolikt skulle det resultera i ett mer varierat och skiftande landskap samt en mer varierad markanvändning, istället för den tilltagande standardisering som har kunnat iakttas under senare år. Detta förutsätter dock en utvecklad diskussion om framtidens jordbruk i relation till landskapsvården, där landskapet uppfattas till lika delar som ett ting och en praktik. 114 | Landskapets historiska värden i framtidens landskapsvård Källor och litteratur Intervju med lantbrukare och företrädare för Söne mad betesförening i Söne, 2008, 2009. Intervju med länsstyrelsen i Västra Götaland 2008, 2009. Flygare, I., 2004, Öppna landskap – Det agrar landska­ pet i efterkrigstidens riksdagsdebatt, in: Bebyggelse­ historisk tidskrift. Flygare, I., Isacson, M., 2003, Det svenska jordbrukets historia. [Bd 5], Jordbruket i välfärdssamhället : 1945– 2000, Natur och kultur/LT i samarbete med Nordiska museet och Stift. Lagersberg, Stockholm. Jansson, U., 2003, Allmänningarnas institutionella geo­ grafi i Viby socken på 1600-talet - en plats för lokal­ samhället, Med landskapet i centrum : kulturgeo­ grafiska perspektiv på nutida och historiska landskap 2003. Myrdal, J., Jordbruksdepartementet, 2001, Den nya pro­ duktionen – det nya uppdraget : jordbrukets framtid i ett historiskt perspektiv, in: Ds : departementsserien, 2001:68, Fritzes offentliga publikationer : Jordbruks­ dep., Regeringskansliet, Stockholm, pp. 134, [4] s. Myrdal, J., Morell, M., 2001, Det svenska jordbrukets historia. Bd 4, Jordbruket i industrisamhället : 1870­ 1945, Natur och kultur/LT i samarbete med Nordiska museet och Stift. Lagersberg, Stockholm. Päiviö, E.-L., 2008, Det agrara landskapet på vinst eller förlust : biologiska och historiska värden inom lant­ brukets nya uppdrag, in: Department of Economics, Swedish University of Agricultural Sciences, 2008, Uppsala, pp. 231. Rockström, J., Wijkman, A., 2011, Den stora förnekelsen, Medström, Stockholm. Weis, T., 2010, The Accelerating Biophysical Contra­ dictions of Industrial Capitalist Agriculture, Journal of Agrarian Change 10(3):315–341. Wilson, G. A., 2001, From productivism to post-produc­ tivism ... and back again? Exploring the (un)changed natural and mental landscapes of European agricul­ ture, Transactions of the Institute of British Geographers 26(1):77-102. Wilson, G. A., 2009, The spatiality of multifunctio­ nal agriculture: A human geography perspective, Geoforum 40(2):269-280. Wilson, G. A., Rigg, J., 2003, 'Post-productivist' agri­ cultural regimes and the South: Discordant concepts?, Progress in Human Geography 27(6):681–707. Wästfelt, A., 2004, Continuous landscapes in finite space : making sense of satellite images in social science, Hugo, Stockholm. Wästfelt, A., Saltzman, K., Gräslund Berg, E., Dahlberg, A., Landscape care paradoxes: Swedish landscape care arrangements in a European context, Geoforum (0). Författarförteckning | 115 Författarförteckning Annika Dahlberg är docent i geografi vid Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi, Stockholms universitet, där hon är verksam som lärare och forskare. Hon har lång erfarenhet inom tvärvetenskaplig miljöforskning med inriktning på frågor som rör naturresurshantering, bevarandefrågor (naturskydd, naturvård), och lokal ekologisk kunskap. Här applicerar hon ofta ett politiskt ekologiskt perspektiv som inklude­ rar makt- och rättviseaspekter. Hon är även intresserad av landskaps­ historia, främst den långsiktiga interaktionen mellan sociala och bio­ fysiska processer. Elisabeth Gräslund Berg är fil. Dr. i kulturgeografi och universitetslektor vid Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet. Elisabeth forskar inom historisk geografi, landskapsgeografi, rättsgeografi och genusgeografi. Frågor om sociala relationer i förhållande till männis­ kans miljö är ett genomgående tema i forskningen, som sträcker sig från medeltiden till idag. Jan Olof Helldin är fil dr i zooekologi och verksam som forskningsledare och seniorkonsult vid Calluna AB. Han bedriver forskning inom bland annat viltekologi, landskapsekologi och om miljöeffekter av olika typer av exploateringar. Han har lång erfarenhet från forskning och myndig­ hetssamverkan vid Sveriges Lantbruksuniversitet/Grimsö forsknings­ station och Centrum för biologisk mångfald.  Kenneth R. Olwig är Professor emeritus i landskapsplanering och land­ skapsteori vid Institutionen för landskapsarkitektur planering och för­ valtning vid Sveriges lantbruksuniversitet I Alnarp. Han sä utbildad som geograf och hans forskning har främst rört landskapsbegreppets idéhistoria, bland annat i relation till kulturmiljön. Den pågående 116 | Författarförteckning forskningen rör en kritisk granskning av Landscape Character Assess­ ment, samt gastronomins betydelse för mat konsumtion och produk­ tion i relation till landskapets kulturvärden. Carl-Johan Sanglert är fil. Dr. i kulturgeografi och fil kand i arkeologi. Han har i sin avhandling undersökt det historiska landskapets bety­ delse och funktion i det moderna planerings- och miljövårdssystemet. Arbetet med avhandlingen har också inneburit en kritisk diskussion kring olika natur- och kulturvårdande insatser, sett i ett mer övergri­ pande politiskt perspektiv. Ådel Vestbö-Franzén är fil. dr. i kulturgeografi och verksam som antikva­ rie vid Jönköpings läns museum, med agrarhistoria och landskapsana­ lys som specialitet. Hon har skrivit flera artiklar inom ämnena agrar­ historia och arkeologi. Vidare har hon har deltagit i forskningsprojekt vid kvartärgeologiska institutionen och institutionen för ekonomisk geografi och kulturgeografi vid Lunds universitet. Hon har även haft utredningsuppdrag vid Länsstyrelsen i Jönköping. Anders Wästfelt är docent i kulturgeografi och verksam som forskare vid avdelningen för agrarhistoria vid Sveriges Lantbruksuniversitet, samt som lektor i kulturgeografi vid Stockholms Universitet. Hans pågående forskning rör svensk lantbrukshistoria med särskilt fokus på arrende och ägande av jordbruksmark samt framtidens globalt integrerade jord­ bruk. Ett ytterligare forskningsfält är bildanalys och då särskilt satel­ litbildsanalys av jordbrukslandskap där han utvecklat metoder för tolk­ ning av markanvändning. Landskapet är resultatet av samspelet mellan människa och miljö i över tusentals år. Spåren av det förflutna finns överallt omkring oss, såväl i det öppna odlingslandskapet som i skogen eller mitt i storstaden liksom i de institutioner och praktiker som utvecklats över lång tid. Tidsdjupet är därför en viktig dimension i landskapet som bidrar till att skapa mening och sammanhang. Landskapet ändrar utseende i takt med att samhället förändras och det måste ske utifrån principen om ett hållbart nyttjande och i medvetenhet om förändringarnas konsekvenser för kommande markanvändning.