. . SOCKENKYRKORNA KULTURARV OCH BEBYGGELSEHISTORIA en forskningspmjf'kl med stöd frän Riksbankens Jubileumsfond III ~{ .;' l:_. . .-v J:l-r /' ~ . ,r. • ft:[/··r?h· ., .. '· sockenkyrkorna. kulturarv och bebyggelsehistoria Sockenkyrkorna kulturarv och bebyggelsehistoria Markus Dahlberg & Kristina Franzén, red. Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria Universiteten i Stockholm, Umeå och Uppsala samt Riksantikvarieämbetet med stöd av Riksbankens Jubileumsfond, Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien forskningsprojektet sockenkyrkorna. kulturarv och bebyggelsehistoria projektledning Docent Ingrid Sjöström (konstvetenskap), Stockholm, projektledare Fil.dr Markus Dahlberg (konstvetenskap), Riksantikvarieämbetet, bitr. projektledare Professor Egil Johansson (religionsvetenskap), Umeå Professor Göran Lindahl (konst- och arkitekturhistoria), Uppsala Professor Ulf Sporrong (kulturgeografi), Stockholm Professor Anders Åman (konstvetenskap), Uppsala övriga medarbetare i projektet Konst- och arkitekturhistoriker: Ann Catherine Bonnier, Britt-Inger Johansson, Margareta Kempff Östlind, Henrik Lindblad, Jakob Lindblad, Sverker Michélsen, Ing-Marie Nilsson, Marian Rittsel Ullén, Eva Vikström. Kulturgeografer: Stefan Ene, Kristina Franzén, Elisabeth Gräslund Berg, Mikael Johansson, Gunnar Risberg, Birgitta Roeck Hansen. kontakt Riksantikvarieämbetet Box 5405 114 84 Stockholm Telefon: 08/5191 85 20, e-post: markus.dahlberg@raa.se Tryckt med anslag från Riksbankens jubileumsfond, Riksantikvarieämbetet, Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur Riksantikvarieämbetet box 5405, se 114 84 Stockholm tfn +46 8 5191 8000 fax +46 8 5191 8083 e-post bocker@raa.se gr afisk form Sture Balgård layout och original Sverker Michélsen digital k art tek nik Stefan Ene översiktskartan © Lantmäteriet Gävle, 2002. Medgivande M2002/1639. historisk a församlingsgr ä nser Nationell Arkivdatabas, Riksarkivet. © 2008 Riksantikvarieämbetet och författarna 1:1 isbn 978-91-7209-526-7 tryck Kristianstads boktryckeri, 2008 Innehåll 7 Utgivarens förord Inger Liliequist 8 Projektledningens förord 11 Några huvudlinjer Göran Lindahl del 1 sockenkyrkorna – projektets metod och material 23 Den kvantitativa grundvalen – ramprojektet Markus Dahlberg 27 Socknar och församlingar över tid Markus Dahlberg 31 Kulturgeografisk metod och materialredovisning Kristina Franzén 39 Byggnadshistorisk analys Markus Dahlberg 53 Basmaterialets tillgänglighet Markus Dahlberg del 11 kyrkan i landskapet 59 Kyrkan i landskapet Ulf Sporrong 73 Kyrkolandskapets förändringar Kristina Franzén 97 Kyrkornas lägen Birgitta Roeck Hansen 107 Kyrkomiljöerna i dag Kristina Franzén del 111 sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 129 Sockenkyrkorna under medeltiden Ann Catherine Bonnier 177 Kyrkorna från reformationen till 1760 Göran Lindahl 235 Kyrkorna 1760–1860 Ingrid Sjöström 273 Sockenkyrkornas förnyelse genom ombyggnad Eva Vikström 291 Kyrkorna 1860–1950 Jakob Lindblad 325 Restaureringar och receptionshistoria 1860–2000 Anders Åman del 1v det kvantitativa perspektivet 345 Sockenkyrkorna – en överblick Markus Dahlberg 377 Litteratur om Sveriges kyrkor sammanställd av Markus Dahlberg bilagor 381 Medarbetare 384 Projektets publikationer 387 Förkortningar 388 Förteckning över kartor, diagram, tabeller och plansammanställningar 393 Register Utgivarens förord Sedan 1600 -talet har kyrkorna betraktats som en omistlig del av vårt kulturarv. Lagar och förordningar ger kyrkorna ett starkt skydd, senast uttryckt i kulturminneslagen. Riksantikvarieämbetet och den regionala kulturmiljövården har tillsammans med Svenska kyrkan och dess försam­ lingar ansvaret för att kyrkorna bevaras och vårdas väl och för att kunska­ pen om kyrkornas kulturvärden utvecklas och förs ut. Kunskapen om våra kyrkor har väsentligt ökat genom projektet Socken­ kyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria som pågick åren 1996 –2001 i ett samarbete mellan universiteten i Stockholm, Uppsala och Umeå och Riksantikvarieämbetet med generöst stöd av Riksbankens Jubileumsfond och Vitterhetsakademien. Projektets resultat har publicerats i olika former: i en serie landskapsrapporter utgivna av Riksantikvarieämbetet, i avhand­ lingar vid universiteten och genom artiklar, symposier och föredrag. Flera projektdeltagare var anställda vid Riksantikvarieämbetets forsk­ ningsavdelning Sveriges Kyrkor, som fungerat som projektets bas. Däri­ genom har projektets resultat kontinuerligt kunnat tillämpas i den antikva­ riska verksamheten. Det har givit viktiga bidrag till bland annat de s.k. Karakteriseringsprojekten, som av stiften genomförs för att fördjupa kän­ nedomen om kyrkorna. Projektets omfattande datamaterial, kartor och beskrivningar av kyrkplatser och enskilda kyrkor läggs löpande in i Riks­ antikvarieämbetets informationssystem Bebyggelseregistret, för att bli all­ mänt tillgängligt. Projektets samlade resultat framläggs nu i föreliggande rapport, som närmare presenteras i projektledningens förord. Riksantikvarieämbetet vill härmed framföra ett varmt tack till Riksbankens Jubileumsfond och till Vitterhetsakademien för deras uthålliga och frikostiga stöd till detta projekt och till tryckningen av den sammanfattande skriften. Liksom de tidigare utgivna landskapsrapporterna – vars publicering fortsätter – är skriften en värdefull kunskapskälla för kulturmiljövården, för församlingar och stift som förvaltar kyrkorna och för forskare och alla andra som intresserar sig för kyrkorna och deras samband med landskap och historia. Inger Liliequist Riksantikvarie Projektledningens förord Sveriges kyrkor har länge studerats i monografisk form, som individer och som grupper av individer. I projektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och be­ byggelsehistoria har samtliga kyrkor, bevarade likaväl som försvunna, för första gången studerats samlat. Det blir därigenom möjligt att dra kvanti­ tativa slutsatser för hela landet och för hela det långa skedet från kyrko­ byggandets äldsta tid till 1950. Landskap och regioner kan jämföras med varandra på ett sätt som inte tidigare varit möjligt. Detsamma gäller för olika byggnadsskeden. Eftersom ingen annan kategori av byggnader har en motsvarande kronologisk och geografisk utbredning är detta ett viktigt steg framåt för hela den bebyggelsehistoriska forskningen. Arbetet har möjliggjorts genom att Riksbankens Jubileumsfond under åren 1996 –2001 finansierade projektet, ett av de större humanistiska pro­ jekten på senare år. Fonden har även därefter givit sitt stöd till publicering av projektresultaten landskapsvis i landskapsrapporter. Därtill har tre av­ handlingar, en i konstvetenskap och två i kulturgeografi, hittills lagts fram inom projektet. En specialstudie om kyrkorummet som social arena, med en analys av hur kyrkornas bänkplatser varit fördelade i landets olika delar, har också genomförts. Projektets hittills utgivna publikationer förtecknas på sidan 384. Projektet var förlagt till Riksantikvarieämbetet, som fungerat som värd, med alla de kostnader detta innebär. Riksantikvarieämbetet har liksom den tredje stödjande parten, Vitterhetsakademien, även tillskjutit medel till tjänster och till tryckning av projektrapporter. Projektet var ett omfattande samarbete över institutions- och ämnes­ gränser. I detta ingick kulturgeografer, konstvetare och arkitekturhistoriker från Stockholms och Uppsala universitet, till en början även religionsvetare från Umeå universitet. Viktig var den ämnesmässiga bredden, som i prakti­ ken också gick längre än som antyds av deltagarnas ämnestillhörighet. Det kulturgeografiska perspektivet på kyrkorna i landskapet har inte prövats i tidigare forskning. Forskare och andra medverkande i projektet förtecknas på sidan 381. I denna sammanfattande skrift beskrivs först projektets kärna, det så kal­ lade Ramprojektet. Där redovisas hur det mycket omfattande grundmate­ rialet insamlats och vilka överväganden som då gjordes. Därefter beskrivs hur denna baskunskap använts för att ge en bild av kyrkobyggandets ut­ veckling rumsligt och tidsmässigt. I det följande kulturgeografiska avsnittet Kyrkan i landskapet analyseras kyrkobyggandets samband med de natur­ givna förutsättningarna och även de enskilda kyrkornas närmiljö. Ett stort basmaterial insamlades både genom kartstudier och genom studier på plats 8 under resor genom landet. I olika avsnitt redovisas kyrkornas lokalisering inom socknen och lägen i terrängen. Här beskrivs även byggnader i kyr­ kornas närmaste omgivning som fortfarande är kopplade till den kyrkliga verksamheten eller tidigare varit det. Det tredje huvudavsnittet Kyrkorna från medeltiden till 1950 är en kronologisk sammanställning på nationell nivå av de resultat som vunnits genom ramprojektet och studierna på landskapsnivå. Här sammanställs i kartor och tabeller nybyggnader och ombyggnader av samtliga kyrkor som så vitt känt har funnits eller ännu finns i Sverige, fördelade på landskap. Ut­ vecklingen av kyrkobyggnadernas arkitektur och konstnärliga utsmyckning skildras i fyra tidsskeden: medeltiden, 1550 –1760, 1760 –1860, 1860 –1950. Regionala skillnader och likheter framhävs och analyseras. Hur kyrkor­ na förnyats genom ombyggnad belyses i ett kapitel, och hur de förändrats genom restaureringar i ett annat. I kapitlet om restaurering och reception följs utvecklingen in i våra dagar, medan projektet i övrigt gör halt vid år 1950. Kyrkobyggandet efter detta år behandlas dock översiktligt i en ex­ kurs. De tre huvudavsnitten kompletteras av dels en inledande text, Några hu­ vudlinjer, som lyfter fram viktiga aspekter i projektets arbete och resultat, dels en avslutande summering, Sockenkyrkorna – en överblick. Ambitionen att beskriva alla svenska kyrkor och sammanfatta beskrivning­ arna landskapsvis hade redan Sigurd Curman och Johnny Roosval när de startade forskningsföretaget Sveriges Kyrkor 1912. Uppgiften blev dock övermäktig för dem och deras efterföljare. Endast cirka 600 kyrkor fi nns i någon form beskrivna i Sveriges Kyrkors skriftserie. Även om en rik litte­ ratur därutöver finns om kyrkor, så kvarstod stora luckor. Möjligheten att lyckas med en totalinventering på 1990 -talet låg dels i de nya IT-redskapen, dels i den koncentrerade satsningen i projektform. Curman och Roosval ville dokumentera kyrkorna för att lyfta fram ett delvis bortglömt kulturarv, som utsattes både för hårdhänta restaureringar och för vanvård. Vid 1900 -talets slut var det snarare den tilltagande seku­ lariseringen och det planerade skiljandet mellan stat och kyrka som gjorde det angeläget att uppmärksamma kyrkorna som kulturarv. För att Svenska kyrkan och kulturmiljövården ska stå väl rustade inför framtidens bevaran­ deproblem måste de ha tillgång till en god kunskapsbas med likvärdiga och jämförbara data om alla kyrkor. Mot denna bakgrund växte projektplanen fram i den grupp som utgjorde projektledningen, arkitekturforskarna Göran Lindahl och Anders Åman, kulturgeografen Ulf Sporrong, religionsvetaren Egil Johansson samt chefen för Sveriges Kyrkor vid Riksantikvarieämbetet, Ingrid Sjöström. Huvudan­ svarig för datainsamling och metodutveckling var Markus Dahlberg. Sedan projektplanerna diskuterats på två konferenser i Vitterhetsakademiens regi formulerades en projektansökan till Riksbankens Jubileumsfonds Kultur­ vetenskapliga program, vilken beviljades 1996. Projektet slutredovisades 2003. Det är projektdeltagarnas förhoppning att denna syntes, liksom tidigare rapporter från projektet, ska komma till nytta i det antikvariska arbetet med sockenkyrkorna och bidra till att de bli mer uppmärksammade som kulturarv och som historiskt källmaterial. Vi är förvissade om att de resul­ tat vi lägger fram kan stimulera till fortsatt och fördjupad forskning, inom och utom de akademiska discipliner som medverkat i projektet. Projektledning och medverkande vill här framföra ett stort tack till Projektledningens förord 9 huvudfinansiären Riksbankens Jubileumsfond för dess aldrig sviktande stöd och uppmuntran, samt till Riksantikvarieämbetet och till Vitterhetsa­ kademien för långsiktigt och värdefullt stöd. Vi tackar även arkitekt Sture Balgård som formgivit samtliga projektpublikationer samt till Sverker Mi­ chélsen, som varit tålmodig och noggrann teknisk redaktör för skrifterna. Anders Åman var en drivande kraft i projektet från dess begynnelse. Före sin bortgång i juli 2008 hann han färdigställa sin egen text i denna skrift och ge synpunkter på övriga avsnitt. I de hittills publicerade landskapsrap­ porterna, och i flera som ännu ej tryckts, har Anders Åman också medver­ kat med ett stort antal viktiga texter. Där kan vi möta hans djupa förtrogen­ het med kyrkorna och hans förmåga att göra dem levande och angelägna. Hans kunskaper och uppslagsrikedom har på ett oförglömligt sätt berikat projektet och inspirerat dess medarbetare. Stockholm den 28 november 2008 Markus Dahlberg, Göran Lindahl, Ingrid Sjöström, Ulf Sporrong 10 Projektledningens förord Några huvudlinjer av Göran Lindahl Inledning Den omfångsrika volym som redovisar Sockenkyrkoprojektet har förfat­ tats av tio forskare, var och en med sitt personliga skrivsätt. Resultatet kan förefalla oenhetligt och svåröverskådligt. Där finns dock ett antal huvud­ linjer, gemensamma för alla de medverkande författarna, som binder ihop kapitlen och bygger upp en helhetsbild. Syftet med nedanstående samman­ fattning är att peka ut dessa huvudlinjer och kortfattat beskriva dem så tydligt som möjligt. Sockenkyrkoprojektets grundval utgörs av ett mycket omfattande mate­ rial avsett för statistisk bearbetning. Det består av data insamlade för att i huvuddrag beskriva samtliga sockenkyrkor som någon gång funnits inom Sveriges nuvarande gränser. Detta ramprojekt, avsett som bas för vidare forskning, innefattar således inte bara de nu befi ntliga församlingskyrkorna utan också, såvitt möjligt, alla de som rivits under århundradenas lopp. Ramprojektets data gör det möjligt att beskriva sockenkyrkorna ur fyra aspekter. Två av dem avser nybyggnad av kyrkor respektive ombygg­ nad. Med ombyggnad menas företag av sådan omfattning att själva pla­ nen förändrats. De två övriga aspekterna skiljer mellan byggande i sten respektive trä. Dessa kyrkobyggandets fundamenta redovisas både i tiden och i rummet – det vill säga hur de utvecklats över tid och hur de fördelat sig rumsligt. Det intressantaste resultatet är inte bara den kvantitativa totalbilden. Bryts materialet ner i olika tidsskeden framgår i hur hög grad aktiviteten växlat, hur perioder av omfattande nybyggnad följts av tider av stagnation. Sockenkyrkoprojektet räknar med fem tidsskeden: den äldre medeltiden till 1350, den yngre medeltiden till 1550, 1550 –1760, 1760 –1860, 1860 –1950. Fördelas materialet dessutom samtidigt över landets 25 landskap framgår vilka trakter som från början blev de kyrktätaste, i vad mån de bevarat denna position och överhuvud var tyngdpunkterna i kyrkobyggandet legat under århundradenas lopp. Det säger sig självt att materialet, behandlat på detta sätt, gör det möjligt att granska sambanden mellan befolknings­ utveckling och kyrkobyggande och också att åskådliggöra hur olika land­ skapstyper inverkat på byggandets omfång och fördelning. Det fi nns här skäl att stryka under att Sockenkyrkoprojektet med sitt eget material öpp­ nar ett perspektiv om ca 900 år vilket mycket överträffar samhällsforsk­ ningens vanliga tidshorisonter. Den nedan följande sammanfattningen av Sockenkyrkoprojektet har koncentrerats till de fyra nämnda aspekterna och till de resultat som 11 vunnits i arbetet med dem. Ett flertal hänvisningar görs därvid till de kartor och diagram som återfinns i de olika kapitlen. Det torde vara svårt att förstå sammanfattningen utan att ha denna grafiska redovisning för ögonen. Befolkningsutveckling och landskapstyper har inverkat på kyrkobyg­ gandet liksom också tillgången på alla slag av behövliga resurser. Kyrko­ byggandets yttersta motiv är dock av annat och immateriellt slag. Därmed ställs frågor som varit svåra att bemästra i en massundersökning av det slag som Sockenkyrkoprojektet utgör. Det handlar inte bara om tydligt uttryckta liturgiska krav utan också om successiva förändringar i de kristna trosföre­ ställningarna och synen på kyrkobyggandets rätta inriktning. Allmänt sett kan sägas att de som tolkat händelseförloppet föredragit profana aspekter. Ofta har det handlat om att understryka de materiella villkoren eller upp­ visa hur världsliga makthavare inverkat, drivna av politiska motiv. Det kan finnas skäl att ifrågasätta alltför kategoriska tolkningar av detta slag och i stället eftersträva en djupare inlevelse både i det förflutnas trosfrågor och i nutida föreställningar, svåra att fånga i ord, men betydelsefulla för det kyrkliga kulturarvets överlevnad. Tidsgränsen 1100 I kartan över samtliga kyrkor av sten byggda före 1350 framträder några täta koncentrationer tydligt (fig. 69). Väl avgränsade är stenkyrkorna i Västergötlands slättbygder. Det gäller i mindre grad Mälardalen med dess förgrening till Närkeslätten. Via ett något glesare bestånd av kyrkor i Södermanland knyts Mälardalen samman med Östergötland, där ett band sträcker sig tvärs över landskapet. Sammanlagt utgör detta en östsvensk konfiguration, mer komplex genom landskapets omväxlande karaktär. En tyngdpunkt utgör vidare Skåne, varifrån band av stenkyrkor sträcker sig längs Västkusten och Blekinges kustland. Öland och Gotland utgör sina egna världar. Denna karta summerar det byggande av stenkyrkor som inletts långt tidigare. De äldsta säkert daterade kyrkorna i Väster- och Östergötland här­ rör från början av 1100 -talet. I Uppland kan byggandet ha kommit igång senare, i Skåne något tidigare. En gräns kan således dras ca 1100. Hur skall då förhistorien beskrivas innan detta stenkyrkobyggande inleddes? En enig forskning understryker att kristnandet av Sverige utgjorde en långt utdragen process. Försök har också gjorts att urskilja vissa skeden, alla dock svåra eller omöjliga att tidsfästa. Man kan tala om ett tidigt infi l­ trationsskede, individuellt präglat och sammanhängande med utländska kontakter. Utspridda kristna gårdshushåll kan efterhand ha vunnit ökad anslutning och börjat likna församlingar, kanske också med någon form av tionde men ännu utan någon tydlig territoriell utbredning. Från några land­ skap är avgörande tingsbeslut kända, då den kristna tron förklarades vara den enda i landskapet gällande. Det kan ha funnits fler överenskommelser av detta slag. De har utgjort grundvalen för ett slutgiltigt organisations­ skede med sockenbildning och tionde i kanonisk mening. Det återstår att ge kyrkobyggandet dess plats inom detta schema. För att bygga en kyrka fordrades att där också fanns en präst. Utan präst, utan de rätta kulthandlingarna, var byggnaden ingen kyrka och således meningslös. Det kan, i ett tidigt skede, ha funnits tillresta ambulerande präster som invigt begravningsplatser och också utfört andra förrättningar som dop och begravning. Kyrkobyggnader kan ha funnits, kanske i stort antal och sannolikt byggda i trä, men säker kunskap saknas helt. Med begynnande 12 Några huvudlinjer konsolidering och mer permanent tillgång till prästerliga tjänster öppnades möjligheter till ett mer stabilt och omsorgsfullt byggande. Det monumen­ tala stenbyggande, som inleddes i tidigt 1100 -tal, betydde att där också fanns ett välorganiserat prästerskap. Den ovan nämnda kartan visar således den rumsliga fördelningen av de stenkyrkor som tillkom från 1100 -talets början till 1350. Det är svårare att beskriva förloppet i tiden. Antalet säkert daterade kyrkor är för litet för en mer exakt framställning. Någon jämn utveckling handlade det dock inte om. Den mest intensiva byggnadstiden sträckte sig från början av 1100 ­ talet in i 1200 -talet. Man får intrycket av en koncentrerad byggnadsinsats, en slutgiltig manifestation av den kristna trons seger. De tidiga stenkyrkorna 1100 -talets och det tidiga 1200 -talets stenkyrkor representerade en redan färdigbildad formvärld. Både långhus och kor utgör rätvinkliga rum, pro­ portionerade efter bestämda regler. Korabsidens båge är mindre än en halv­ cirkel – just därigenom framstår den som en del av rummet och inte en utbyggnad. Oftast benämns denna byggnadskonst romansk men den kan lika gärna kallas klassisk. Så såg också denna tid på sin situation. Tillväx­ ten och framgången under tidig medeltid i Europas kärnländer betydde en upplevelse av förnyat samband med den antika världen, dess samhällsliv och byggnadskonst. Alldeles särskilt gällde detta kyrkans folk som såg sig som det kristna romerska rikets arvtagare. Klassisk arkitektur krävde inte nödvändigt välvda rum. Romarna hade utvecklat konsten att slå valv men täckte ändå viktiga prestigebyggnader med synliga trätakstolar. I tidigmedeltida kyrkoarkitektur kunde således kvalificerad träbyggnadskonst ingå. 1100 -talets stenbyggande har studerats noga ur teknisk synpunkt. Vi vet således mycket om olika typer av murverk, socklar, lister och skulpte­ rad utsmyckning. Det är svårare att få en uppfattning om hur själva byg­ gandet tillgick uttryckt i tidsåtgång och antalet medverkande. Man får gå till skildringar från senare tider för att förstå behoven av kvalifi cerad och okvalificerad arbetskraft i stenbrotten och på byggarbetsplatsen. Avbrott i arbetet var vanligt förekommande, fullbordan kunde kräva nytt folk med andra kvalifikationer. Tid behövdes således, också goda möjligheter att förfoga över arbetskraft. Där tycks ha funnits ett samband mellan stenbyggandet, sockenindelningen och tillkomsten av tionden. Byggnads­ arbetets omfång och dess mål att uppföra en kyrka av sten för evigheten snarast förutsatte en territoriell organisation med en ekonomi ordnad för all framtid. Hur nåddes Norden av denna kunskap om en redan färdigbildad kyrk­ lig byggnadskonst? Den överordnade organisationen måste ha varit kyrkan själv. Bara där fanns den erfarenhet av klassiskt stenbyggande sam nu mani­ festerades i trakter som dittills bara byggt i trä. Ingen annan kraft än kyrkan kunde mobilisera de specialister som behövdes i stenbrotten och på byggarbetsplatserna, och som efterhand kunde utbilda inhemska stenhuggare och byggmästare. Ingenting tyder på att kungarna hade förmåga att samla sig till företag i denna storleksord­ ning. De var inbegripna i inbördes fejder – nästan alla med kungatitel under 1100 -talet och 1200 -talets början dödades av sina motståndare. Ännu min­ dre kan de lokala stormännen ha haft kontakter som sträckt sig ut i Europa och intresse att värva folk för en byggnadsverksamhet artskild från den de själva tillämpade på sina gårdar. Några huvudlinjer 13 Om detta råder i huvudsak enighet forskarna emellan. Meningarna delar sig tydligare i det fortsatta resonemanget. Flera författare tolkar det följande förloppet ur kungarnas och stormännens synpunkt. Dessa världs­ liga makthavare, som tillskrivs mer stabila positioner än ovan antytts, grep möjligheterna att utnyttja kyrkans kapacitet för sina syften. Den nya sten­ byggnadskonsten och den organisation den krävde blev för dem ett medel att bygga upp den egna makten och efterhand vidga den till en rikssam­ lande politik. Man kan kalla denna tolkning en profan historieskrivning, ett sätt att förstå det förflutna som länge dominerat i Sverige. Det kan också finnas en annan tolkning. Visst grep kungar, tronpre­ tendenter och stormän in. De ställde resurser till kyrkans förfogande och kan också ha haft synpunkter på byggnadernas utformning. Den avgörande motiveringen för deras handlande tillhandahölls dock av kyrkan själv, den utgjorde en grundtanke inte bara under denna tid utan i medeltidens tros­ liv överhuvud. Tron måste omsättas i gärningar. Att medverka i kyrkobyg­ gande betydde en gåva till Gud, som öppnade vägen för den enskildes salig­ het. Allt måste dock tillgå i kyrkans ordning. De döda måste begravas i vigd jord, gudstjänsten försiggå på fastställt sätt, de rätta orden uttalas, de sanna formerna iakttagas i liturgin likaväl som i byggandet. Salkyrkorna Läget 1350 beskrevs ovan med utgångspunkt från fig. 69. Nybyggandets omfattning till medeltidens slut framgår av fig. 87, som registrerar alla sten­ kyrkor byggda efter 1350 och in i 1500 -talet. De är anmärkningsvärt få och koncentrerade till Uppland, också den norra delen av landskapet. Påfallande är också att Västergötland knappast berörs alls. Denna brist på aktivitet kan tolkas som en nedgång, möjligen tidigt inledd men säkert påskyndad av pesten kring 1350, som drabbade Västsverige hårt. Ytterligare uppgifter kan tillfogas som gör bilden både tydligare och mer mångsidig. Det handlar då i någon mån om nybyggnad men främst om ombyggnad. Stenkyrkorna visade sig inte helt orubbliga, de lät sig förändras genom ombyggnad. Mot rivningar däremot ägde de ända in i 1800 -talet en nästan total motståndskraft. Vissa ingrepp, olika under olika tider, visade sig dock möjliga. Antalet salkyrkor, d.v.s. kyrkorum med kor av samma bredd som lång­ huset, framgår av fig. 83. Främst åskådliggörs här vad som skedde under den senare medeltiden, både nybyggande av salkyrkor och ombyggnad av äldre kyrkor med smalare kor till denna nya och förenklade form. Mälar­ dalen dominerar här eftertryckligt, vilket också framgår av andelen sal­ kyrkor i respektive landskap. Ett tydligt inslag är också förgreningar från Uppland in i Dalarna och längs Norrlandskusten – antalet kyrkor är i dessa fall litet men utgör ända en majoritet i respektive landskap. I Västergötland och Skåne ses bara ett fåtal salkyrkor. Härtill kan läggas ytterligare en karaktärsskapande insats, valvslagning (fig. 88). I viss grad är spridningen densamma som salkyrkornas. Östergöt­ land framträder dock tydligare liksom i någon mån också Västergötland. En frappant avvikelse är valvslagningens omfattning i Skåne, där salkyr­ korna var fåtaliga. Det har sagts att salkyrkorna byggdes för att ge lekmännen större möj­ lighet att följa prästen vid altaret och särskilt mässans höjdpunkt, när hos­ tian lyftes upp för att ses av alla. Med den välvda och utsmyckade salkyrkan uppnåddes mer än att prästen lämnade sin absid. Rummets helhetsform och följden av valvtravéer gav församlingen en annan roll än tidigare. Därmed 14 Några huvudlinjer främjades ett kyrkligt liv mer än förut inriktat på att engagera och väcka. En förändring i troslivet fick sitt gensvar i en ny typ av kyrkorum. De medeltida salkyrkorna kan också ses som en mätare av olikheten mellan Öst- och Västsverige. Den ringa aktiviteten i väst, särskilt i Väster­ götland med dess stora antal församlingar, kontrasterar mot det expan­ siva Östsverige. För Upplands del blev 1400 -talet något av en storhetstid som rikets centrum och skådeplats för politiska uppgörelser som inte bara berörde de ledande släkterna utan också grep in på folklig nivå. Där fanns också en mångfald inom det kyrkliga livet som kan ha innehållit både hän­ givenhet, kritik och konkurrens. Om allt detta vittnar de materiella insat­ serna, byggnads- och ombyggnadsföretagen, muralmåleriet och de många inköpen från både inhemska och utländska ateljéer och verkstäder. Träkyrkorna Uppbyggnaden av en ny orubblig kyrklig organisation krävde byggnader av sten. Denna anslutning till en europeisk klassisk tradition betydde inte något fullständigt avståndstagande från nordiskt byggnadssätt. Träet behöll sin roll som byggnadsmaterial, där fanns ett samspel mellan att bygga i sten och trä. Kartan över de medeltida träkyrkorna visar snarast ett slumpmäs­ sigt urval, det begränsade antal vi har någon kännedom om (fig. 67). Man får tänka sig många fler nu okända. På kartan saknas mer omfattande spår av träkyrkor i de områden vi känner som de främsta koncentrationerna av kyrkor i sten, Västgötaslätten, Mälardalen, Östergötland, Skåne. Man kan ändå anta att dessa stenkyrkor föregåtts av kyrkor i trä. Därmed kunde en redan befintlig byggnad utnyttjas medan det tidskrävande stenbyggandet genomfördes. I samma syfte kan också provisoriska träkyrkor ha förekom­ mit. När den nya stenkyrkan stod färdig fanns inget skäl att behålla vad som varit till hjälp under byggnadsarbetet. Utanför de områden där de äldsta stenkyrkorna restes kan träkyrkor ha stått kvar och först efter lång tid ersatts. Expansion av bebyggelsen betydde ett behov av nya träkyrkor, vilkas livslängd bestämdes av tillväxtens styrka och uthållighet. I glest bebodda områden med ringa växtkraft kunde ett sådant förlopp sträckas ut över århundraden. Situationen i norra Värm­ land, en perifer del av Skara stift, är i sina huvuddrag väl dokumenterad. Sockenindelning genomfördes och kyrkor och kapell byggdes som utposter i ödemarken både för de bofasta och för pilgrimer på väg till Nidaros. Det handlade om timmerbyggnader, oftast diminutiva, i några fall förvånans­ värt stora, som i sin tur skulle komma att ersättas av nya timmerkyrkor, ibland i flera omgångar. Först långt senare, under 1700 - och 1800 -talen, skulle de flesta av dem nås av den nya tidens stenbyggande. En station på denna långa väg redovisar kartan över de vid medeltidens slut befi ntliga kyrkorna i sten och trä (fig. 94). I Värmland och Dalsland är träkyrkorna talrika, liksom i perifera delar av Västergötland och Småland. Allt detta åskådliggör skillnaden mellan att bygga i sten och trä vad gäl­ ler organisation, tidsåtgång och arbetskraft. Från senare tider fi nns många uppgifter om hur raskt timmerbyggandet tillgick. Var stockar och bräder väl framforslade kunde ett lag tränade timmerkarlar resa kyrkan över som­ maren. Man blir också varse det länge nästan axiomatiska förhållandet att kyrkor i trä föregått kyrkor i sten och att denna process skett med mycket olika hastighet, ibland sträckt sig över århundraden och i några fall inte nått ända fram: den medeltida träkyrkan eller dess förbättrade och utvid­ gade efterföljare i samma material står fortfarande kvar. Några huvudlinjer 15 Reformationens kyrkorum Inledningsvis skall två mer allmänna synpunkter antydas. Luthersk tro fyllde sockenbegreppet med nytt innehåll. Alla sockenbor måste nås av den nya förkunnelsen, alla måste undervisas i dess huvudstycken, samlas i sock­ enkyrkan för att lyssna till predikan och delta i nattvardsfirandet. På sock­ enstämman avhandlades praktiska byggnads- och underhållsfrågor men också sockenbornas samlevnadsproblem, ordet fattat i vid mening. Efter­ hand framstod fattigvård och skolundervisning som de viktigaste frågorna och till sist ställdes krav på särskilda byggnader för uppgifter som länge lösts inom hushållens ram. Stämman leddes av prästen men han var också vald av sockenborna. Ur allt detta växte en socknens gemenskap och former för kollektivt handlande. Protestantismen som den formulerades i tidigt 1500 -tal tillmätte varken kyrkobyggandet eller dess inredande och utsmyckande något religiöst värde. Radikal protestantism gick i detta avseende mycket långt. Kyrkorummen rensades, nybyggen fick formen av enkla och osmyckade samlingslokaler. Idéer av detta drastiska slag fick aldrig något fäste i Sverige. En kompromiss växte fram, aktivt stödd av kyrkans ledning. De undervisande momenten fick stort utrymme och gjorde predikstol och bänkkvarter till dominerande inslag i kyrkorummen. Nytillskott av detta slag lät sig dock förenas med medeltida inventarier, snart också med en allt rikare luthersk bildkonst. Med ett särskilt ceremoniel för invigning av nya kyrkor fjärmade man sig ytterligare från den radikala protestantismens ideal. Reformationen försvagade kyrkans ledning och raserade församlingar­ nas ekonomi. Först omkring 1600 förelåg möjligheter till mer aktiva insat­ ser. Det gällde inte något byggnadsprogram för att förändra det väldiga arvet av medeltida kyrkor. Uppgiften blev blygsammare än så, nyinredning av kyrkorummen för gudstjänster som ställde andra krav än tidigare. Denna arbetsuppgift, att på lämpligt sätt nyinreda de befi ntliga kyr­ korna, torde i huvudsak ha varit avslutad i början av 1700 -talet. En mängd målare, träbildhuggare, skulptörer i sten, snickare och andra hantverkare, det stora flertalet inhemska krafter, hade engagerats i en kampanj som torde vara bland de största i svensk konsthistoria. Inredningsarbetet fortsatte när nya kyrkor började byggas. Alltför enkla, redan föråldrade eller på annat sätt olämpliga inventarier byttes undan för undan ut i en förändringspro­ cess som sträckt sig in i nutida restaureringsverksamhet. Överblickar man kyrkornas tillstånd i mitten av 1700 -talet kan två olika typer av inredningskonst urskiljas. Den ena hade sitt ursprung i Stockholm med spridning i Mälardalen, in i Dalarna, längs Norrlandskusten och i någon mån till Östergötland. Om Stockholm utgjorde ett självklart cen­ trum spelade Nicodemus Tessin d.y. en lika självklar huvudroll. Det var genom honom som en återhållen barockkonst, en romersk barockklassi­ cism, kom att prägla både hans efterföljares verk och produkterna från de stockholmska verkstäder, som fick uppdrag utifrån landet. Ytterligare däm­ pad och anpassad för mer anspråkslösa förhållanden blev det denna syn på byggande och inredande som Överintendentsämbetet såg som sin uppgift att sprida. I Västsverige växte en kyrkokonst av rakt motsatt prägel fram. Det har sagts, om också med någon överdrift, att dess ursprung var det arbete på Läckö slott som Magnus Gabriel De la Gardie drev med sina byggmäs­ tare och konstnärer på 1660 - och 70 -talen. Snart följde dock en fullstän­ dig decentralisering med en mängd lokala mästare, oftast träbildhuggare med predikstolar och altaruppsatser på programmet, som var på sitt sätt 16 Några huvudlinjer utvecklade lärdomarna. Samtidigt växte en målarkonst fram för att fylla kyrkornas trätak med bilder. Historiskt sett finns inget samband med det senmedeltida måleriet. I bägge fallen möter dock ofta en vilja till drastisk åskådlighet. Inom Sockenkyrkoprojektet har inte något försök gjorts att kvantitativt beräkna de två typer av kyrkoinredningar som antytts ovan. Fig. 104 visar något annat, att det medeltida Västsverige inte ägde någon motsvarighet till det samtida valvmåleriet i Uppland, i Skåne och på Gotland. Först långt senare inleddes arbetet med de västsvenska kyrkorummen, med prediksto­ lar, altaruppsatser och takmålningar. Det hade, som sagts, sin motsvarighet också i öster, men där på ett mer restriktivt sätt med klassiska kolonn­ uppställningar över altaret och vitputsade valv. Kring mitten av 1700 -talet torde det ha funnits en betydande kvantitativ övervikt för de västsvenskt präglade inredningarna, ett resultat av en aktivitet från prästers och för­ samlingars sida utan motsvarighet i öster. Det är ett förhållande, låt vara otillräckligt studerat, som skall läggas till de uppgifter om byggande och ombyggande, som lämnas i följande avsnitt. Byggandet återupptas Kyrkobyggandet 1550 –1950 redovisas i stapeldiagram (fig. 185). Först skall här det inledande skedet behandlas, de drygt 200 åren 1550 –1760. Det inrymde byggandets långsamma begynnelse, dess stabilisering och senare starka uppgång. Kartor och diagram visar Västsveriges tydliga dominans (fig. 114–115). En viktig drivkraft utgjorde järnhanteringen i Bergslagen som expanderade västerut och drog in det tidigare så öde Värmland. Vad som där hände ger ytterligare prov på träkyrkobyggandets villkor. Landskapets små medeltida timmerkyrkor ersattes av rymliga nybyggen men också denna gång oftast i trä. Arbetskraft för långvariga mödor med sten som byggnadsmaterial saknades, och hur som helst önskade man att snabbt ha tillgång till en kyrka. Flera av dessa nybyggen i trä från 1700 -talets början fick en sådan kvalitet att de snarare framstår sam ett slutmål än ett provisorium. Stenkyrkor tillkom dock efterhand som de centrala och mer folkrika bygdernas kännetecken. Förloppet kunde rymma komplikationer men helhetsbilden blev ändå den vanliga, träkyrkornas successiva ersät­ tande med byggen i sten. Medan nybyggandet stabiliserade eller t.o.m. minskade något blev ombyggnad ett allt vanligare alternativ. Och då handlade det om kyrkor av sten: de revs inte utan byggdes om. Denna verksamhet var betydligt jäm­ nare fördelad över landet än nybyggandet (fig. 116–117). Västsverige berör­ des men också Mälardalen, Östergötland och Skåne. Mest anmärknings­ värt är ändå vad som nu skedde i Västergötland. Där hade inte mycket hänt med de många kyrkorna från tidig medeltid. De hade inte välvts, inte heller, som i många fall i Uppland, byggts om till salkyrkor. Nu, i slutet av 1600 ­ talet och början av 1700 -talet beslöt ett stort antal västgötska församlingar att förändra sina kyrkor på ett sätt som bättre svarade mot behoven. De förlängdes mot öster och fick ett nytt tresidigt kor. Antalet bänkplatser i kyrkan ökade något men framför allt blev koret rymligare och fick bättre belysning. Det är självklart att arbetet med att bygga om en kyrka i mycket bestäm­ des av lokala omständigheter som det tekniska tillståndet eller speciella utrymmesbehov. Vissa återkommande typer av åtgärder utvecklades dock, som ibland kunde få fäste i ett landskap och sätta sin prägel på ett stort antal kyrkor. Ett tydligt exempel utgör den västgötska metoden med ett nytt Några huvudlinjer 17 kor. I Skåne, som också hade ett långt skede av stiltje bakom sig, blev det vanligare att utvidga långhuset med en korsarm. Det framgår både av källmaterial och i dag bevarade kyrkor att man i det längsta tvekade inför ingrepp som de här nämnda för att nu inte tala om rivning och nybyggnad. Fallfärdiga murar stöttades med grova strävor, spruckna valv pressades ihop med smidda dragband. Inne i kyrkorummet utnyttjades utrymmet till det yttersta med läktare i flera våningar. Man kan föreställa sig en växande beredskap för mer drastiska åtgärder. Kyrkobyggandet under detta skede åskådliggör en begynnande samhälls­ förändring av stor räckvidd, Västsveriges växande styrka. Under senme­ deltiden kontrasterade aktiviteten i öster mot stagnationen i väster. Under 1600 -talet började denna obalans förminskas. Kyrkobyggandet, kyrkornas antal, deras utformning och inredning har i detta projekt förts fram som konkreta uttryck för vad som hände. Det tillför både nytt material och ett långt tidsperspektiv till den omfattande diskussion som länge förts om detta riksomfattande tema. Den stora byggnadsvågen De följande två århundradena, tiden 1760 –1950, inrymmer en kraftan­ strängning av märkliga mått. Kring mitten av 1700 -talet sköt byggandet fart, avbröts under krisåren kring 1810 för att sedan återupptas med för­ nyad styrka. En gräns går ca 1900, därefter har det rört sig om låga siffror ungefär i nivå med det tidiga 1600 -talet. Detsamma gäller det ofta omta­ lade kyrkbyggandet under 1950 - och 60 -talen. Nybyggandet under de 100 åren 1760 –1860 var av en omfattning som bara ägt en tidigare motsvarighet, stenkyrkobyggandet i tidig medeltid (fig. 69, 123). Denna gång omfattades hela landet. Den tidigare blygsamma expansionen i Norrland tog nu fart, tydligast vid kusten men också i mel­ lersta Norrlands inland. Den stora mängden av nybyggen återfinns dock vid Västkusten, i Västergötland och Småland. Den starka aktiviteten i Västsve­ rige fortsatte således, i detta fall i slående kontrast till Mälardalen. Det framgår också att de nybyggda stenkyrkorna trängt in i några av medeltidskyrkornas kärnområden. Där räckte det inte längre med ombygg­ nad, det tidigare vanliga sättet att gå tillväga. Rivning och nybyggnad fram­ stod nu som ett möjligt alternativ. Både i Väster- och Östergötland bör­ jade beståndet av medeltidskyrkor att decimeras. Ett märkligt inslag utgör den nästan totala bortrivningen av de öländska medeltidskyrkorna. Under 1800 -talets första hälft ersattes de av nybyggen. Upplands och den övriga Mälardalens medeltidskyrkor visade större motståndskraft. Där dög fortfa­ rande ombyggnad i de få fall åtgärder överhuvud var på tal. Ombyggnad, sedd över hela riket, var inte längre något vanligt tillväga­ gångssätt – nybyggnad hade tagit över. Ett undantag utgjorde Skåne, där en omfattande ombyggnadsverksamhet kommit igång (fig. 125). I detta land­ skap hade aktiviteten länge varit ytterst begränsad. Inte mycket hade hänt sedan den senare medeltiden, då valv slogs i ett stort antal kyrkor. De skån­ ska kyrkornas kronologi överensstämmer således inte helt med det övriga Sydsverige. Nybyggandet under åren 1860 –1950 visar en fortsatt aktivitet i Väs­ tergötland och delar av Västkusten (fig. 157). Den tidigare bilden förstärks därmed ytterligare. Av speciellt intresse är Skåne. Där har nybyggandet nu tagit över, ombyggnad trängts tillbaka. Det mest uppmärksammade insla­ get i denna stora byggnadsmassa blev det sena 1800 -talets och sekelskiftets nygotik på Söderslätt. Både antal och utformning har väckt förvåning bl.a. 18 Några huvudlinjer därför att ingen samtida motsvarighet återfinns på den danska sidan. För­ klaringen står att finna i ett större sammanhang. Till sist, mot 1800 -talets slut, framträdde Skånes länge fördolda styrka. Den betydde forcerad urba­ nisering men också omdaning av landsbygden med både enkla byggnader och uppseendeväckande slott och kyrkor. Några av aktörerna I ett 900 -årigt perspektiv framträder, som ovan sagts, två skeden av speci­ ellt intensiv byggnadsverksamhet, det ena från 1100 -talets mitt till omkring 1250, det andra från mitten av 1700 -talet till mitten av 1800 -talet. Det kan finnas skäl att också för denna senare kulmen antyda några omständigheter som kan ha bidragit till dess styrka och karaktär. Lämpligt är då att återgå till de år då uppgången inleddes, tiden kring 1750. Enväldets fall gav makten i politik och förvaltning åt en ämbetsman­ naklass, som också hade intressen lokalt som ägare av säterier i socknarna. Man möter något av en gemensam ideologi, en föreställning om en nödvän­ dig modernisering av hela riket. I den mån det gällde byggande förmälde sig dessa idéer med tydliga estetiska preferenser, en dämpad upplaga av den tessinska klassicismen, mästerligt utvecklad for både kyrkliga och profana ändamål av Carl Hårleman. Resultatet blev en byggnadskonst som snart framstod som identisk med den goda smaken. För att lära ut det rätta hand­ laget tillkom Överintendentsämbetet. Avgörandet i kyrkliga byggnadsärenden låg dock till sist hos präst och församling. Det är möjligt att det i många församlingar fanns en uppdämd önskan att grundligt förbättra sockenkyrkan, kanske bygga nytt. I det sam­ manhanget spelade det en roll att prästerna fått sin ställning förstärkt. De hade redan en position som lokala auktoriteter över ett brett område. Nya privilegier gav dem ytterligare möjligheter att oomstridda leda och under­ visa sina församlingar. Mot dessa fördelar svarade att dessa präster ofta var väl utbildade. Där fanns teologisk lärdom som innefattade Gamla Testa­ mentets avlägsna värld men också förmåga att omsätta detta stoff i under­ visning, uppbyggelse och social verksamhet. Tiden kring 1700 -talets mitt framstår som något av ett slutmål i den uppbyggnad av en svensk luthersk kyrka som reformatorerna inlett. Ställda inför de byggnadsfrågor, som nu fått ökad aktualitet kunde också ett flertal präster formulera vad som liknade ett byggnadsprogram. Kraven gällde enkla, ljusa rum med stor rymd som gav väl fungerande villkor för predikan, församlingens lyssnande och psalmsång, för skriftermål och nattvardsgång. Egentligen fanns ingen motsättning mellan dessa önskemål och de ideal Överintendentsämbetet strävade att förverkliga. Det kan också ha funnits en idémässig förståelse från båda hållen. Här flöt ämbetsmannastatens krav på rationell modernisering samman med prästers och församlingars förhoppningar om gudstjänster som innebar både undervisning och väck­ else, och som försiggick i rum befriade från det förflutnas ofullkomligheter. Därmed förelåg i sina grunddrag en kyrkotyp som också tekniskt och eko­ nomiskt lämpade sig att byggas i massupplaga. Den behövdes också i det expansionsskede som väntade med nyodling och befolkningsökning långt utöver tidigare gränser. De klassiskt skolade arkitekterna i Överintendets­ ämbetet kom ibland till korta men i stort satte de ändå sin prägel på denna byggnadsvåg: ljusa rum med tunnvalv i trä, vitputsade murar, torn i väster, symmetri och säkra proportioner. Vart tog då den västsvenska särarten vägen, den som i någon mån märk­ tes i byggandet men framför allt i kyrkornas inredning? Svaret är att den Några huvudlinjer 19 löstes upp och försvann under 1700 -talets lopp. Det omfattande byggan­ det i Västsverige behöll några egenheter, men den stora estetiska skillnaden utplånades i en gemensam föreställning om ett lutherskt kyrkorum som också motsvarade den skolade smakens krav. I sent 1800 -tal var tiden ute för denna praktiskt så framgångsrika verk­ samhet. Präster med nya föreställningar om kyrkans roll i samhället och arkitekter med egna konstnärliga ideal kunde enas om kyrkobyggen av annat slag än tidigare, inte så rationella, så ljusa, så enkla och så lika varan­ dra. Medeltiden återvände med starkare färger och rikare former i dunkla rum. Massbyggandets tid var över, nu handlade det om ett mer begrän­ sat antal personligt präglade insatser. Landsbygden berördes i ringa grad. Detta sekelskiftets och 1900 -talets byggande hörde hemma i de växande städerna. Stapeldiagrammen (fig. 184–186) sammanfattar utvecklingen. Där redovi­ sas landskap för landskap vilka tidsskeden som just där spelat den vikti­ gaste rollen och svarat för den mest omfattande kyrkliga byggenskapen. Tre huvudtyper kan urskiljas. Den första utgörs av de landskap där ingen­ ting under senare år överträffat byggandet under medeltiden. Det är främst Gotland och Uppland, i mindre grad Södermanland. En andra typ bildas av landskap med två från varandra skilda höjdpunkter, den ena under medeltiden, den andra under 1700 - och 1800 -talen. Hit hör i första hand Småland och Västergötland men också Skåne, där nästan ingenting hände mellan de två topparna. Till den tredje typen med höjdpunkt under senare århundraden hör flertalet landskap, däribland alla de norrländska. 20 Några huvudlinjer de l 1 Sockenkyrkorna – projektets metod och material Den kvantitativa grundvalen – ramprojektet av Markus Dahlberg Som förberedelse till projektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggel­ sehistoria hölls 1994 ett symposium, vars föredrag återgivits i en rapport under titeln Sockenkyrkan i landskapet och sockenkyrkan som källmate­ rial (1995). Flera av föredragshållarna underströk behovet av regionala och rikstäckande översikter av kyrkorna, både som underlag för bebyggelsehis­ torisk forskning och för en bättre överblick över det lagskyddade byggnads­ beståndet. De perspektiv som lades på kyrkorna under detta symposium var en viktig utgångspunkt för den ansökan som inlämnades till Riksbankens Jubileumsfond och beviljades hösten 1995. Enligt den ansökan som legat till grund för projektarbetet har det över­ gripande syftet för Sockenkyrkoprojektet varit att upprätta, utveckla och utnyttja en kunskapsbas över Sveriges kyrkor, i avsikt att ge hittills saknade möjligheter till jämförelser och övergripande slutsatser. Tonvikten har legat på kyrkornas utveckling och betydelse i bygden samt på regionala särdrag i kyrkornas miljö, utformning och användning. Projektet har syftat till att nå generella slutsatser utifrån kvantitativa data, och till att integrera konst­ vetenskapliga, kulturgeografiska och religionssociologiska synsätt. Sockenkyrkoprojektets namn säger naturligtvis också något väsentligt om innehållet. Det är alltså socken- och församlingskyrkorna som pro­ jektet behandlat. Underrubriken betonar projektets historiska perspektiv, men också att projektet syftat till att uppmärksamma ett i dag angeläget kulturarv. Det förra ger också självklart en djupare förståelse av det senare. Inget i dag existerande byggnadsbestånd kan studeras i ett så långt histo­ riskt perspektiv som kyrkorna. Kyrkorna med sina funktioner för guds­ tjänst och församlingsliv har också en unik spridning i rummet. Den vit­ putsade skånska absidkyrkan från tidig medeltid, liksom den lappländska träkyrkan från 1800 -talet, har haft och har alltjämt en central ställning i det lokala samhällslivet. Kyrkorna har således unika kvaliteter som fysiskt material om man avser studera historiska förändringsprocesser och regio­ nal variation. Sockenkyrkoprojektet har bestått av ett s.k. ramprojekt samt flera djup­ studier, t.ex. i form av avhandlingsarbeten. Helheten fångas av de i slutet förtecknade projektpublikationerna (s. 384). Sambanden mellan ramprojek­ tets överblick och djupstudiernas problemorienterade arbetssätt har varit ömsesidigt berikande under hela projekttiden. I följande framställning lig­ ger fokus på ramprojektets utgångspunkter, målsättningar och metoder. Det finns en stor medvetenhet om kyrkornas betydelse för bebyggelse­ historia och kulturarv, både hos forskare och allmänhet. Detta till trots har ramprojektet sin utgångspunkt i en brist. Det finns visserligen högt 23 Halland landskapets kyrkor Jämtland landskapets kyrkor Härjedalen landskapets kyrkor Västergötland landskapets kyrkor Blekinge landskapets kyrkor Dalsland landskapets kyrkor kvalificerad forskning om enskilda kyrkor, vissa bestånd eller särskilda områden, men samtidigt förekommer stora vita fält på kunskapskartan. Detta har inneburit att vi haft svårt att visa det som redan vid ett ytligt betraktande kan förefalla uppenbart, nämligen att kyrkornas lokalisering samt kyrkobyggandets intensitet och utformning påtagligt skiljer sig över tid och från den ena landsdelen till den andra. Ramprojektets uppgift har varit att i ett riksperspektiv utarbeta metoder och ta fram ett basmate­ rial som gör detta möjligt. Ramprojektet syftar alltså till översikt och syntetisering. Ramprojektets arbetssätt utvecklades i en pilotrapport över landskapet Närke, som utkom i en enkel, stencilerad upplaga 1996. Rapporten inleds med en kulturgeografisk översikt som tar fasta på landskapets adminis­ trativa och kyrkliga indelning, en karakteristik av landskapsbilden som utmynnar i en regionindelning, samt en karakteristik av typiska eller unika kyrklägen och kyrkomiljöer. Därpå följer en översikt av landskapets kyr­ kobyggnader. Ramprojektet arbetar med en indelning av kyrkobyggandets förlopp i fem perioder, vilken också ligger till grund för tematiska kar­ Fig. 1. Hittills publicerade landskaps­ rapporter inom projektet ”Socken­ kyrkorna. Kulturarv och bebyggelse­ historia”, i den serie som inleddes i mars 2002 med grafisk form av Sture Balgård. Publiceringsarbetet fortgår alltjämt med stöd av Riksbankens Jubileumsfond, Kungl. Vitterhets His­ torie och Antikvitets Akademien och Riksantikvarieämbetet. Alla rapporter pryds på framsidan av en akvarellerad teckning av en av landskapets kyrkor, utförd av arkitek­ ten Ferdinand Boberg: Rolfstorp (Hal­ land), Frösö (Jämtland), Vemdalen (Härjedalen), Lyrestad (Västergöt­ land), Fridlevstad (Blekinge), Fröskog (Dalsland), Långlöt (Öland), Bälinge (Södermanland), Vreta klosterkyrka 24 Sockenkyrkorna – projektets metod och material Öland landskapets kyrkor Södermanland landskapets kyrkor Östergötland landskapets kyrkor Uppland landskapets kyrkor Värmland landskapets kyrkor Småland landskapets kyrkor (Östergötland), Gamla Uppsala (Upp­ land), Brattfors (Värmland) och Gran­ hult (Småland). tor och diagram (beträffande perioderna, se s. 42). Periodöversikterna är skrivna av de konst- eller arkitekturhistoriker som medverkat i projektet. I ett avslutande kapitel sammanfattas och förtydligas några av landskapets karakteristiska drag, då det gäller byggnadsintensitet och den byggda mil­ jöns utformning. Efter Närkerapporten har tolv landskapsrapporter publicerats, med Hal­ land som den första i mars 2002 (fig. 1). Innehållet i de tryckta rapporterna är i huvudsak likt det som beskrivits ovan. I Närkerapporten fi nns dock en beståndsdel som saknas i de tryckta motsvarigheterna. Vid projektets början fanns i Riksantikvarieämbetets Byggnadsregister korta, beskri­ vande texter för samtliga befintliga kyrkor i Närke (beträffande registren, se s. 41–42). Dessa texter kom att bilda utgångspunkt för Närkerapportens avslutande katalog över rivna och bevarade kyrkor, äldre än 1950. På grund av omfånget saknas motsvarande katalogtexter i de tryckta rapporterna. Arbetet har dock bedrivits efter samma riktlinjer. Den grupp av projektmed­ arbetare som haft ansvar för ett landskap har i vissa fall haft att utgå från texter som sammanställts för Riksantikvarieämbetets Byggnadsregister, Den kvantitativa grundvalen – ramprojektet 25 vilket kompletterats med flera för Sockenkyrkoprojektet viktiga uppgifter. I andra landskap har Sockenkyrkoprojektet fått börja från början. Rapporternas analys och översikt av det kyrkliga landskapet, den kyrk­ liga miljön och kyrkobyggnaderna har från Sockenkyrkoprojektets sida krävt en systematisk kartexcerpering, genomgång av befi ntlig litteratur och visst arkivmaterial samt utveckling av digitala kart- och registerverk­ tyg. Följande genomgång ger en bakgrund till de överväganden som styrt faktainsamlingen, redovisar hur vi praktiskt gått till väga, vilka resultat som nåtts samt vilka källkritiska problem som det insamlade materialet är förknippat med. De avsnitt som rör det kulturgeografiska arbetet har skrivits av Kristina Franzén, medan Markus Dahlberg svarat för de princi­ per som gällt framställningen av de digitala kartorna samt arbetet med det byggnadshistoriska basmaterialet. Källor och litteratur Sockenkyrkan i landskapet och sockenkyrkan som källmaterial. Ett symposium med stöd av stiftelsen bokförlaget Natur och Kultur i Vitterhetsakademiens regi 16–17 juni 1994 , red. Margareta Kempff, stencil, 1995. Projektets publikationer fram till utgången av 2008, se s. 384–386. 26 Sockenkyrkorna – projektets metod och material Socknar och församlingar över tid av Markus Dahlberg Församlingar äldre än 1950 Sockenkyrkoprojektet har i sitt arbete utgått från socknarna eller, med annan benämning, församlingarna som minsta territoriella enhet. Sockenoch församlingsbegreppet avser här den kyrkliga indelningen. En fylligare historisk bakgrund till begreppen ”socken” och ”församling” ges i följande kapitel (se särskilt s. 73–74). För att följa församlingsnätets förändringar över tid har Sockenkyrkoprojektet givits möjlighet att använda de histo­ riska församlingsgränser som i digital form framtagits av Nationell Arkiv­ databas vid Riksarkivet. Som utgångspunkt för församlingshistoriken har vi nyttjat Riksskatteverkets sammanställning Sveriges församlingar genom tiderna från 1989. Här anges församlingsbildningens ålder, ifall denna är känd, samt eventuella förändringar i senare tid, exempelvis utbrytningar av eller sammanslagningar med andra församlingar. Landskapsrapporternas kartor visar antingen 1750, 1800, 1850, 1900 eller 1950 års församlingar, beroende på kartans innehåll. De historiska församlingarnas gränser är ritade efter de nuvarande. Avvikelser från de faktiska gränserna vid ett givet årtal kan alltså förekomma, ifall senare gränsjusteringar gjorts. Vid en genomgång av detta material kan man också konstatera vissa förenklingar, framför allt då det gäller förändringar av gränserna mellan stadsförsamlingar och närbelägna landsförsamlingar. En avvikelse har t.ex. kommenterats i Södermanlandsrapporten beträffande redovisningen av Nyköpings S:t Nicolai och Nyköpings Alla Helgona på församlingskartan 1950. Avvikelserna till trots har de digitala församlingsgränserna haft stort värde för Sockenkyrkoprojektet. Det basmaterial som projektet tagit fram förhåller sig på olika sätt till församlingarna som begrepp, funktion och område. Församlingsgränserna har därför utgjort en väsentlig bakgrunds­ information till de teman som finns presenterade i landskapsrapporternas kartor. Kartorna i sig ger också viktig information om det kyrkliga landska­ pets struktur. Det gäller framför allt kartorna över församlingarnas storlek 1750, d.v.s. den äldsta tidpunkt vi kan visa en heltäckande bild av rikets församlingsnät (fig. 27). Här möter ett mönster huvudsakligen av medel­ tida ursprung, men av stor betydelse för församlingsstruktur och kyrktäthet även i dag. Ramprojektet har utgått från församlingar äldre än 1950 och inom det nuvarande Sveriges gränser. Avgränsningen till 1950 svarar alltså mot det kartmaterial som ställts till vårt förfogande. Avgränsningen innebär också att den helt övervägande delen av de studerade kyrkorna, såväl befi ntliga 27 kulturminneslagen och det kyrkliga kulturarvet Den 1 januari 2000 upphörde Svenska kyrkan att vara statskyrka. Det inne­ bar att de formella banden mellan Svenska kyrkan och staten förändrades. Ansvaret för de kyrkliga kulturminnena reglerades genom en överenskom­ melse som slöts mellan parterna i februari 2000. Det finns ett stort allmänt intresse av att det kyrkliga kulturarvet bevaras för framtiden. En viktig utgångspunkt för staten vid relationsändringen var därför att förutsättningarna för ett bevarande av de kyrkliga kulturvärdena inte skulle försämras. Myndighetsarbetet då det gäller den del av det kyrk­ liga kulturarvet som ännu är i bruk regleras av 4 kap. i Lag (SFS 1988:950) om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen). Denna förblev i sina huvuddrag oförändrad vid relationsändringen. Det är Svenska kyrkan som äger och förvaltar kyrkobyggnaderna, inven­ tarierna och den närmiljö som funktionellt hör samman med kyrkobygg­ naderna (begravningsplatser och kyrkotomter). Kulturminneslagens 4 kap. omfattar de kyrkobyggnader som före den 1 januari 2000 har invigts för Svenska kyrkans gudstjänst och den 1 januari 2000 ägdes eller förvaltades av Svenska kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar. Kyrkobyggna­ derna, begravningsplatserna och kyrkotomterna skall, enligt lagtexten for­ muleringar, vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas och deras utseende och karaktär inte förvanskas. Församlingen ansvarar också för att en förteckning över inventarier av kulturhistoriskt värde upprättas samt att de förvaras och vårdas väl. Kyrkobyggnader och begravningsplatser äldre än 1940 omfattas dessutom av tillståndsplikt, d.v.s. de får inte på något väsentligt sätt ändras utan tillstånd av länsstyrelsen. Ett urval kyrkobyggnader yngre än 1940 omfattas likaså av sådan tillståndsplikt. Tillstånd krävs också för att avyttra, avföra, reparera, ändra eller flytta före­ mål som är upptagna i inventarieförteckningen. Vid relationsförändringen mellan staten och kyrkan initierades en ny stat­ lig finansiering av de antikvariska merkostnaderna, den s.k. kyrkoantikva­ riska ersättningen. Under tidsperioden 2002 – 2009 ställs sammanlagt 1 910 miljoner kronor till Svenska kyrkans förfogande, för att fördelas till kultur­ historiskt angelägna insatser i församlingar, stift och på riksnivå. Enligt reger­ ingens förslag skall anslaget successivt trappas upp från 50 miljoner kronor år 2002 till 460 miljoner år 2009. Därefter utvärderas systemet. De varaktigt övergivna kyrkplatserna, kyrkoruinerna och kyrkogårdarna skyddas av kulturminneslagens 2 kap. kyrkor som lämningar i form av kyrkplatser och kyrkoruiner, har ett sär­ skilt skydd i kulturminneslagen (se ovan). Vid 1900 -talets mitt skedde också viktiga förändringar av kyrkobyggandets karaktär. Efter denna tid­ punkt har antalet nybildade församlingar varit förhållandevis få, framför allt på landsbygden. Samtidigt har kyrkobyggandets tyngdpunkt under 1900 -talets lopp successivt förskjutits från församlingskyrkor till stads­ delskyrkor och kapell. Det nuvarande Sverige har fått sätta gränser för ramprojektets mate­ rial. När det gäller medeltida förhållanden inkluderas således även områden som fram till 1600 -talet hörde till Danmark (landskapen Blekinge, Halland och Skåne) samt Norge (landskapen Bohuslän, Härjedalen och Jämtland). Samtidigt exkluderas Finland som ända fram till 1809 hörde till svenskt territorium. 28 Sockenkyrkorna – projektets metod och material Socken- och församlingskyrkor För samtliga kända församlingar äldre än 1950 har vi följt huvudkyrkans byggnadshistoria så långt bak i tiden som det har varit möjligt, såväl för den befintliga kyrkan som för eventuella föregångare. Det innebär i sin tur att flertalet av de kyrkor som omfattats av undersökningen utgörs av sockenoch församlingskyrkor. Påståendet kan tyckas självklart, men är möjligt att problematisera. Många kyrkor i de centrala delarna av Götalandskapen kan troligen räkna sin historia tillbaka till 1000 -talet, även om de faktiska beläggen i form av arkeologiska undersökningar och bevarade byggnads­ delar är sparsamma (se vidare s. 131). De äldsta kyrkorna tillkom i en tid då socknarna som begrepp och funktion ännu inte fått den form vi kän­ ner från historisk tid. Sockenbildningens ålder och förlopp har säkerligen präglats av stora regionala skillnader. För Götalandskapen har forskningen under senare år lyft fram den viktiga roll som privata initiativ från kung och stormän haft för de äldsta kyrkornas tillkomst, d.v.s. innan den egent­ liga sockenbildningen tog fart under 1100 -talets senare del. Det är alltså knappast möjligt att beskriva de äldsta kända träkyrkorna som regelrätta sockenkyrkor. Troligen inte heller flertalet av de äldsta stenkyrkorna. Att en församling bildats kring en byggnad som ursprungligen haft annan status förekommer även efter medeltiden. Flertalet av de medeltida klosterkyrkorna övergavs eller revs i samband med reformationen eller snart därefter. Av klosterkyrkorna i Askeby, Bosjökloster, Nydala, Vad­ stena, Varnhem, Vreta samt S:t Peter i Lund, S:t Petri i Ystad, Mariakyrkan i Sigtuna och Riddarholmskyrkan i Stockholm fungerade några även som församlingskyrkor under medeltiden. Samtliga här nämnda kom i samband med reformationen eller därefter att bli renodlade församlingskyrkor. Kyrkor för icketerritoriella församlingar eller för andra samfund än Svenska kyrkan har också i några fall i ett sekundärt skede fungerat som huvudkyrkor i territoriella församlingar. Det gäller t.ex. Kristine kyrka i Göteborg och Hedvigs kyrka i Norrköping, bägge ursprungligen uppförda för tyska församlingar, men senare inlemmade i Svenska kyrkans territori­ ella organisation. Holmkyrkan och dess efterträdare Skeppsholmskyrkan i Stockholm uppfördes för flottans behov och har omväxlande räknats som icketerritoriell amiralitetskyrka och territoriell församlingskyrka. Det för en evangelisk-luthersk missionsförening uppförda bönehuset på Björkö i Uppland har från 1914 fungerat som huvudkyrka i Björkö-Arholma församling. Andra territoriella församlingar har avdelats kring redan etablerade kyr­ kor och kapell. Detta har förekommit såväl i städer som på landsbygden. Jakobs kyrka i Stockholm fullbordades 1634–43 som kyrka för den nybil­ dade S:t Jakobs församling. Kyrkan hade dock en medeltida föregångare, riven 1527. Att församlingar bildats kring kapell eller kapellag, d.v.s. en menighet som förutom att underhålla sitt eget kapell även hade ekonomiska förpliktelser mot ursprungsförsamlingen, är förhållandevis vanligt i de mel­ lersta och nordliga delarna av landet. Aspeboda i Dalarna visar en karak­ teristisk utveckling. Aspeboda var kapellag i (Stora) Tuna under medelti­ den, senast 1640 förändrad till kapellförsamling och 1746 fastställd som annexförsamling. Ibland har det gått kort tid mellan det att kapell uppförts och att någon form av territoriell reglering av den kyrkliga strukturen ägt rum. Det första kapellet i Malå i Lappland uppfördes 1851–52 , tätt följt av bildandet av en kapellförsamling 1862. Kårböle församling i Hälsingland bildades däremot först 1923 efter att under lång tid fungerat som kapellag i Färila församling. Kapell i Kårböle har funnits redan under medeltiden. Socknar och församlingar över tid 29 Ramprojektet har inte i varje enskilt fall strävat efter att klargöra dis­ tinktionen mellan socken-/församlingskyrka och vad som inte är eller har varit det. Denna uppgift skulle stundtals vara oöverstigligt problematisk. Vår utgångspunkt har varit de kända territoriella församlingarna. För dessa enheter har successionen av kyrkobyggnader följts så långt bak i tiden som möjligt, oavsett om denna historia omfattat en klosterkyrka, en kyrka upp­ förd för en icketerritoriell församling, ett kapell eller en kyrka uppförd i en nybildad eller en senare etablerad församling. Befolkningstal I samarbete med Demografiska databasen i Umeå har Sockenkyrkoprojektet tagit fram befolkningstal för rikets församlingar åren 1805, 1900 och 1995 i tabellform. Först 1805 finns tryckta folkmängdsuppgifter på sockennivå att tillgå för hela landet. Befolkningstalen för 1900 och 1995 avser fånga dels den befolkningstillväxt som skedde under 1800 -talet, dels den nutida befolkningsstrukturen. Befolkningssiffrorna ger alltså en uppfattning om den enskilda församlingens befolkningstal och befolkningsutveckling, men endast i ett relativt kort tidsperspektiv. Informationen på kartorna illustre­ rar framför allt den förtätning som under senare tid påverkat städerna och de stadsnära landsförsamlingarna (fig. 34). Lika tydlig är den uttunning av befolkningsunderlaget som skett i flertalet av landsförsamlingarna och som i dag ställer förvaltningen av det kyrkliga kulturarvet inför nya utma­ ningar. Genom det av Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet stödda forskningsprojektet ”Sveriges befolkning 1571–1751” har nyligen befolkningsdata på sockennivå rekonstruerats och tillgängliggjorts för en lång sekvens av år (Palm 2000). I flera av landskapsrapporterna har Sockenkyrkoprojektet använt detta material, som i digital form välvilligt ställts till vårt förfogande av professor Lennart Andersson Palm. I förelig­ gande rapport har vi också genom att hänvisa till dessa grunddata kunnat exemplifiera samband – eller avsaknad av sådana – mellan befolkningstill­ växt och kyrkobyggande i ett regionalt perspektiv. Källor och litteratur Riksarkivet, Nationell Arkivdatabas Historiska församlingsgränser i digital form, i femtioårsintervall för åren 1750– 1950. Riksantikvarieämbetet, Antikvarisk-topografiska arkivet, Sveriges Kyrkors arkiv Tabeller över folkmängden i landets församlingar åren 1805, 1900 och 1995. Framtagna i samarbete med Demografiska databasen vid Umeå universitet. Bidrag till Sveriges Offi ciella Statistik, 1857 –1912 . Palm, Lennart Andersson: Folkmängden i Sveriges socknar och kommuner 1571– 1997 med särskild hänsyn till perioden 1571–1751, 2000. Sveriges församlingar genom tiderna, Riksskatteverket, 1989. Även tillgänglig på Internet: www.skatteverket.se/folkbokforing. Sveriges Officiella Statistik, Befolkningsstatistik, 1992 – 97. 30 Sockenkyrkorna – projektets metod och material Kulturgeografisk metod och materialredovisning av Kristina Franzén Stommen i det kulturgeografiska arbetet har varit kartstudier samt resor i landskapen och visuell besiktning av kyrkomiljöerna. I ramprojektet som helhet har tonvikten legat på befintliga församlingskyrkor samt kända, men rivna församlingskyrkor, byggda före 1950. I den kulturgeografiska under­ sökningen har därför både befintliga kyrkor och övergivna kyrkplatser besökts, alternativt lokaliserats och studerats på kartorna. Kartstudier För kartstudierna har framför allt den Ekonomiska kartan använts. Denna karta framställdes under perioden 1940 –1980. Eftersom skalan är 1:10 000 (1 cm på kartan motsvarar 100 meter i verkligheten) är detaljeringsgraden hög. Kartan redovisar markslag, fastighetsgränser, ett detaljerat vägnät och har skilda symboler för bostadshus och övriga byggnader (fig. 2). Den visar även alléer, parker och större trädgårdar. De yngre karteditionerna har även höjdkurvor. På grund av kartans detaljrikedom har intressanta iakttagelser kunnat göras rörande kyrkornas närmiljöer. Förekomsten av prästgårdar och deras arrendegårdar, komminister- och klockarboställen, skolhus, för­ samlingshem och ålderdomshem har i stor utsträckning kunnat noteras. Skola och åldringsvård (fattigvård) var ju i äldre tider verksamheter som sorterade under kyrkan på sockennivå och är därför intressanta vittnesbörd om en svunnen epok. Det har även varit möjligt att studera kyrkans läge i bebyggelsen, d.v.s. huruvida kyrkan legat centralt i en by, i utkanten av en sådan eller exempelvis helt avskilt. Vidare har närheten till vattendrag, fasta fornlämningar och det närmast omgivande naturlandskapet kunnat observeras. Genom att det för vissa delar av landet finns editioner av den ekono­ miska kartan med ett 20 –30 -årsintervall har förändringar i kyrkomiljöerna kunnat iakttas som inträffat mellan karteringstillfällena och som därmed även grovt kunnat tidfästas. Därtill kommer att jämförelser har kunnat göras med den Ekonomiska kartans efterföljare, Gula kartan, vilken pro­ ducerades under perioden 1983– 95, i skala 1:20 000. Som komplement till de ovan nämnda kartorna har ytterligare en eko­ nomisk karta använts, nämligen den s.k. Häradskartan. Denna är fram­ ställd under perioden 1860 –1912 i skala 1:50 000, samt 1911–36 i skala 1:20 000. För norra Värmland och Norrbottens län användes skala 1:100 000. Häradskartan är inte rikstäckande, men i förekommande fall visar den ett äldre kulturlandskap än den ekonomiska kartan (fig. 3). Före­ teelser som senare försvunnit kan således återfinnas på denna karta. Det 31 0 100 m kan exempelvis röra sig om de ovan nämnda byggnaderna i kyrkomiljöerna. I vissa fall kan i dag övergivna kyrklägen återfinnas. Däremot redovisar kartan sällan ödekyrkor. Detta kan förklaras med att kartorna härrör just från den tid då många äldre kyrkor övergavs och fick ersättare på en annan plats i socknen. Det var då den nya kyrkan som var relevant att kartera, inte den övergivna. För delar av landet har den Geologiska kartan serie Aa (1:50 000) varit användbar. Eftersom denna karta dels visar förekomst och utbredning av olika jordarter och formationer skapade av inlandsisen, dels visar viss bebyggelse, har exempelvis kyrkornas lokalisering till rullstensåsar och andra utmärkande terrängformationer kunnat iakttas. Av speciellt värde har denna karta varit för Västergötlands del, där inlandsisen avsatt excep­ tionellt märkliga spår, som isälvsdeltan, kamelandskap och drumlinanhop­ ningar, för att inte tala om hur platåbergen skapat mycket speciella förut­ sättningar för bosättning och bebyggelseformer i detta landskap. Framställningen av den s.k. Generalstabskartan hade från början mili­ tära syften, vilket medför att denna karta har en mycket hög detaljerings­ grad vad gäller topografi, hydrografi, bebyggelse och infrastruktur. Kartan spänner över perioden 1826 –1923 och har skalan 1:100 000 för större delen av landet, medan mer glesbefolkade områden återges i skala 1:200 000. Den, trots skalan, höga detaljeringsgraden gör kartan värdefull, men genom det svartvita trycket tämligen svårläst (fig. 4). Kartan visar bland annat förekomsten av prästboställen och skolor vid karteringstillfället. Om bygg­ naderna funnits kvar vid senare karteringar men funktionerna upphört har kartans information om den ursprungliga användningen varit ovärderlig. Den Topografiska kartan visar ett större utsnitt av landskapet än den ekonomiska. Denna karta började produceras kring 1940 och har sina efterföljare i Gröna kartan från 1980 -talet samt Terrängkartan från år 2000 och framåt, alla i skala 1:50 000 (fig. 5). Kyrkornas lägen i ett större rumsligt sammanhang kan här studeras, exempelvis den omgivande ter­ rängen inklusive hydrografin, uppodlingsgraden, kommunikationslederna, Fig. 2. Ekonomiska kartan från 1960 över Fritsla kyrkby i Västergötland. Kyrkan ligger centralt i bebyggelsen. En separat begravningsplats syns ett stycke mot nordost och en skola fanns vid kyrkan. Den år 1849 övergivna kyrkplatsen är utmärkt med några kors. Den kan vara svår att upptäcka, men genom att återgå till det äldre kartmaterialet kan platsen lättare hittas (fig. 44–45). Ett gott hjälpmedel är att följa vägarnas sträckningar. Kyrkplatsen är belägen nordväst om den nya kyrkan, helt nära några större industrilokaler i kartans överkant. Fastighetsbeteckningen Kronogärdet står utsatt över den. Klockargården är borta men lever kvar i namnet Klockargårdsvägen, något som dock inte framgår av denna typ av karta. En pastorsexpedition finns utmärkt i kar­ tans nederkant. Originalkartans skala är 1:10 000. 32 Sockenkyrkorna – projektets metod och material 0 100 m Fig. 3. Häradskartan över Fritsla till­ kom på 1890-talet. Socknens namn stavas nu Frisla. Denna karta är mycket informationstät och därmed svårläst. Den något otydliga symbolen visar att kyrkan ligger i en trevägs­ korsning öster om järnvägen. Söder därom finns en grupp skolhus. Gården Stommen ligger kvar söder om den gamla kyrkplatsen, men den senare är inte utmärkt på kartan. I samhäl­ let finns en yllefabrik och vid Häggån flera färgerier. Originalkartans skala är 1:20 000. bebyggelsens omfattning och rumsliga spridning samt avstånden mellan kyrkorna. Sambanden mellan de naturgeografiska förhållandena och kyrk­ lägena blir tydliga, t.ex. hur kyrkorna ligger längs dalstråk, på moränhöjder i slättlandskapet eller i gläntor mellan skog och odlingsbygd. Beskrivning av kyrkomiljöer och kyrklägen De kulturgeografiska studierna har sammanfattats i en kort beskrivning av kyrkans läge och omgivning, i enlighet med dem som i begynnelsen av pro­ jektet utarbetades för Närkerapportens katalog. Dessa beskrivningar finns i Fig. 4. Generalstabskartan från 1871. En ny kyrka uppfördes 1849, ca 400 meter sydost om den gamla. Kartan visar den nya kyrkans plats och går­ darna i Fritsla kyrkby. Kyrkan ligger ännu, tjugotvå år efter uppförandet, avsides från bebyggelsen. I väster ligger komministergården Finabo, utmärkt med tecknet för prästgård. Fritsla var annex till Seglora fram till 1940. Längs Häggån syns flera vatten­ drivna kvarnar. Fritsla kom att bli ett av Västergötlands viktigaste samhällen för förläggarindustrin och en omfat­ tande bebyggelse växte fram längs ån. Originalkartans skala är 1:100 000. 0 500 m Kulturgeografisk metod och materialredovisning 33 0 1 km Fig. 5. De topografiska kartorna visar på ett överskådligt sätt landskapsfor­ mationer, hydrografi, vägsträckningar och exempelvis kyrkplatsernas inbör­ des relationer. Kartan visar Fritsla tätort med omgivningar. Den visar ett skogrikt och kuperat landskap, med den kraftigt meandrande Häggån som gör en större krök kring Fritsla samhälle. Originalkartans skala är 1:50 000. © Lantmäteriverket Gävle 2008, GSD-Terrängkartan. Medgi­ vande I 2008/1578. projektets förvar samt läggs successivt över i Bebyggelseregistret tillsammans med den bebyggelsehistoriska beskrivningen för respektive kyrka (beträffande registren se vidare s. 41–42). Det har varit tanken att ge texterna en tämligen enhetligt struktur, men att tillåta vissa innehållsmässiga variationer utifrån kvaliteten på kartmaterialet och landskapets karaktär. Det är sammanlagt fem personer som har formulerat beskrivningarna, och det är därför natur­ ligt att de är något olika till sin utformning. Gemensamt för texterna är att de ger information om kyrkans läge i landskapet och bebyggelsen, samt om den ingår i eller utgör riksintresse för kulturmiljövården. Om en ödekyrka eller övergiven kyrkplats funnits i socknen har dess läge i förhållande till den befintliga kyrkans beskrivits, samt avståndet mellan de båda platserna angetts. I möjligaste mån anges förekomsten av för socknen gemensamma byggnader samt församlingens geografiska belägenhet. Den senare har angetts som ett ungefärligt avstånd samt med riktningen till närmaste stad eller större ort. En stor andel av landets kyrkomiljöer har också besökts. Resorna före­ togs åren 1996 –2002 och jämte kartstudierna har den visuella besiktningen legat till grund för beskrivningen av kyrkomiljöerna och kyrkans läge i landskapet. Vid besiktning på plats och vid resor genom landskapet har kartornas information kunnat jämföras med förhållandena vid besökstill­ fället. Tolkningen av de karterade företeelserna har då kunnat verifieras, exempelvis vad de ovannämnda sockenfunktionella byggnaderna användes till vid tiden för besöket och om de överhuvudtaget fanns kvar. Dessutom har bland annat förekomsten av på kartorna ”misstänkta” sockenmagasin och kyrkstallar kunnat styrkas eller avfärdas. Vidare har åldern på bebyg­ gelsen kring kyrkan grovt uppskattats på plats utifrån arkitektoniska rikt­ märken. I många fall har också funnits exakta uppgifter om byggnadsår att tillgå. I katalogtexterna har den byggda miljön beskrivits utifrån om den är exempelvis agrar eller stadsmässig eller om kyrkan ligger inreglerad i en herrgårdsmiljö. Miljöerna har tidfästs i enkla termer som äldre, modern, av 1800 - eller tidig 1900 -talskaraktär etc. I de flesta landskap har samtliga kyrkomiljöer synats. I de största land­ skapen, d.v.s. Skåne, Västergötland och Småland har dock inte alla mäktats 34 Sockenkyrkorna – projektets metod och material Fig. 6. Ullångers kyrka i Ångerman­ land ligger i en brant västsluttning. Kyrkan har förlorat sitt tidigare vatten­ nära läge p.g.a. landhöjningen. Foto Kristina Franzén 2002. med, inte heller i de vidsträckta nordligaste landskapen. Den i allt väsent­ ligt systematiska genomgången av kyrkornas lägen har lett till att dessa kan beskrivas i både regionala och generella termer. Kyrkplatsstudierna har bjudit på intressanta iakttagelser. Det har exempelvis visat sig att det så vanliga antagandet att den svenska sockenkyrkan ofta ligger högt endast delvis kan bekräftas. En stor andel av de medeltida kyrklägena återfi nns nämligen lågt i terrängen och ibland till och med på något sanka platser. De flesta äldre kyrkor ligger dock på åtminstone den lilla höjd som uppstått av kyrkogårdens kulturlager. Beskrivningen av hur kyrkan ligger i landskapet har krävt en rad ställ­ ningstaganden. Många kyrkor ligger på terrasskanter eller i sluttande ter­ räng vilket medför att läget är högt från det ena hållet, medan kyrkan från motsatt håll syns ligga på samma nivå som den omgivande bebyggelsen, eller till och med lägre. Med utgångspunkt i en mindre skala, exempelvis topografiska kartans, är det naturligt att beskriva kyrkans läge i termer som ”vid foten av fjället” eller ”i gränsen mellan dalgång och skogsbygd” eller ”nära älven”. Sådana lägen framträder inte alltid tydligt för besökaren på platsen. Beskrivningen av kyrkan i landskapet måste alltså förstås uti­ från en ”utzoomad”, vidare utblick, ett fågelperspektiv av socknen/landska­ pet. Ur ett sådant perspektiv – kalla det ett sockenperspektiv – kan således kyrkan exempelvis ligga nära älven, men faktiskt utom synhåll från denna eller på bergssluttningen, fast på en plan tomt (fig. 6 – 7). Regionindelning Landskapsbeskrivningarna tar sin utgångspunkt i en regionindelning av landets kulturlandskap som i sina huvuddrag fi nns i Sveriges National­ atlas, bandet Kulturlandskapet och bebyggelsen. För några landskap fi nns mer detaljerade indelningar publicerade. Efter kartstudier och resor genom landskapet inom Sockenkyrkoprojektet har dessa regionindelningar ibland modifierats eller mindre delregioner kunnat urskiljas. Regionerna har varit det grundmönster mot vilket den kyrkliga bebyggelsen kunnat studeras. Kulturgeografisk metod och materialredovisning 35 Fig. 7. Kattnäs kyrka i Södermanland ligger på en skogbeklädd höjd. Den forna vattenleden mellan Saltsjön och Mälaren ligger inte långt bort, men helt utom synhåll från kyrkplatsen. Foto Jan Norrman 1997, RAÄ. Regioner har aldrig skarpa gränser, såvida de inte sammanfaller med politiska gränser, utan övergår gradvis i varandra. Därför ska heller inte re­ gionindelningen i landskapsrapporterna studeras på detaljnivå, utan tjänar bäst till att visa det aktuella landskapets olika utmärkande karaktärsdrag i fråga om markslag, odlingsbetingelser, klimat, topografi etc. som i sin tur har påverkat bebyggelsehistorien. De grundläggande kriterierna för region­ indelningen är således naturgeografiska. På grund av de stora variationerna i landskapens arealer finns också en skalskillnad i regionindelningarna och generellt gäller att de mindre landskapen har en mer detaljerad indelning än de större. För den äldsta byggnadsperioden är den odlade jordens belägenhet och utbredning av intresse eftersom det som även i dag är de bästa odlings­ bygderna vid denna tid utgjorde landets mest befolkade trakter och här återfinns en mycket stor andel av de äldsta kyrkorna. Naturligtvis har även alternativa näringar som fiske, boskapsskötsel, handel och bergshantering gett upphov till att andra delar av landet tagits i anspråk, men de bördigaste odlingsbygderna urskiljer sig ändå som de viktigaste centralbygderna ifråga om tidig kyrklig etablering. De kriterier som regionindelningen utgår ifrån har i princip minskat i betydelse över tid. I stället för de medeltida sambanden mellan odlingsbyg­ der och kyrkobyggande måste andra faktorer sökas för senare tiders bygg­ nadsverksamhet. Exempelvis har innovationer inom jordbruket lett till att nya marker kunnat brytas. Även industrins framväxt och urbaniseringen har givit upphov till förändrade befolknings- och bebyggelsemönster, vilka i sin tur påverkat kyrkobyggandet. Den stora överensstämmelsen mellan regionerna och medeltidens kyrkobyggande står därför naturligt nog inte att finna för senare perioder. I stället är det befolkningsutvecklingen på grundval av framför allt de ovan nämnda kriterierna som initierat kyrko­ byggande. Det är också viktigt att hålla i minnet dels att kyrkobyggandet över tid är cykliskt på lokal nivå, dels att det i allmänhet förekommer en rätt betydande tidslig eftersläpning från uppkommet behov till färdig kyrka. Efter medeltiden kan exempelvis södra Sveriges skogsbygder, Bergslagen och Norrlands inland nämnas som större regioner med hög kyrkobyggnads­ frekvens men med helt skilda bakomliggande orsaker. De senare århundra­ denas tätortsbildningar är en annan företeelse som inte låter sig förklaras 36 Sockenkyrkorna – projektets metod och material utifrån den gjorda regionindelningen, utan har i stället bland annat både kommunikationsmässiga och politiska förtecken. Den genomförda regionin­ delningen skulle dock kunna vara en utgångspunkt vid mer omfattande stu­ dier av kyrkobyggandet över tid på såväl regional nivå som på riksplanet. Materialets möjligheter och begränsningar Det ovan presenterade kartmaterialet kan inte användas för detaljerade inventeringar av kyrkomiljöerna eftersom brister i kartorna iakttagits. I flera fall har byggnader som är viktiga för vår beskrivning saknats i kartan. Framför allt gäller detta den Gula kartan. De byggnader som tillsammans bildar sockencentrumet är av varierande ålder, men är ofta byggda ungefär under perioden 1880 –1930. Trots den relativt låga åldern är byggnaderna ett viktigt inslag i miljöerna, eftersom de speglar de olika funktionerna som vilade på kyrkan och socknen, som skolundervisning och åldringsvård. Eftersom byggnadernas funktion sällan är redovisad i kartan kan några slutsatser om deras nuvarande status inte dras. Det är endast besök på platsen eller genom kontakt med personer på platsen som byggnadernas ursprungliga och nuvarande funktion kan kon­ trolleras. Ur materialet har vi kunnat utläsa hur bebyggelsen kring kyrkan för­ ändrades under perioden 1950 –1960 i grova drag. En tydlig förändring rör alla de kyrkskolor som kring 1960 blev församlingshem. En annan föränd­ ring gäller åldringsvården som i de flesta fall flyttat till mer ändamålsen­ liga lokaler i centralorten. Dessa förändringar har naturligtvis att göra med kommunreformerna efter 1952 och de strukturella förändringar av de kom­ munala verksamheterna som företagits. På vissa håll har kyrkomiljöerna kompletterats genom att hembygds- eller bygdegårdar inrättats, kanske med utgångspunkt i en äldre prästgård eller skola, kompletterad med samman­ flyttade äldre allmogebyggnader av olika slag. Sådana företeelser medför Fig. 8. Tärna kyrka i tätorten Tärnaby i Lappland. Kyrkan ligger i nivå med samhället, på en terrass som stupar brant ner mot dalgången. Foto PålNils Nilsson, trol. sent 1970-tal, RAÄ. Kulturgeografisk metod och materialredovisning 37 givetvis att kyrkomiljöerna får höga miljömässiga kvaliteter genom en mer ålderdomlig karaktär, om än en ”falsk” sådan. Vad har vi då uppnått? Inom kulturgeografin har forskning om kyrkor och kyrkliga förhållanden i princip inte förekommit alls före medverkan i Sockenkyrkoprojektet. Genom den systematiska genomgången av kartorna har det varit möjligt att upptäcka regionala särdrag såväl i kyrkornas lägen i landskapet, i förhållande till bebyggelsen som i kyrkomiljöernas utformning och bevarandegrad. Eftersom kartmaterialet är rikstäckande och genom att noggranna förberedelser i inledningsskedet gjordes har en metodutveckling skett. Metoden har visat sig användbar för ändamålet och en omfattande kunskap på området har samlats. De systematiska studierna har i hög grad ökat förståelsen för landets kyrkliga landskap och uppenbarat materialets forskningspotential. Nya frågor har väckts som kan initiera fortsatt forsk­ ning i ämnet. Källor och litteratur Riksantikvarieämbetet Bebyggelseregistret – kulturhistorisk bebyggelseinformation. Internetadress: www.bebyggelseregistret.raa.se Riksantikvarieämbetet, Antikvarisk-topografiska arkivet, Sveriges Kyrkors arkiv Kartexcerpter och arbetsmaterial i anslutning till projektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria. Ekonomiska kartan, 1:10 000, Rikets allmänna kartverk, senare ersatt av Gula Kartan, Lantmäteriet. Generalstabskartan, 1:100 000 (1:200 000), Rikets allmänna kartverk, Lantmä­ teriet. Häradsekonomiska kartan, 1:50 000 (1:100 000), Rikets allmänna kartverk, Lant­ mäteriet. Jordarts- och berggrundskartor, Serie Aa, 1:50 000, Sveriges Geologiska Under­ sökning. Topografisk karta över Sverige, 1:50 000, Lantmäteristyrelsens arkiv, senare ersatt av Gröna Kartan, Lantmäteriet. Sveriges Nationalatlas. Sveriges kartor, red. Ulf Sporrong och Hans-Fredrik Wenn­ ström, 1990. 38 Sockenkyrkorna – projektets metod och material Byggnadshistorisk analys av Markus Dahlberg Planutvecklingen – en del av en byggnads historia En kyrkas historia kan spänna över nära tusen år. Glanshammars kyrka i Närke kan tjäna som exempel (fig. 9). Två plankor som påträffats återan­ vända i tornets ljudöppningar utgör de enda spåren efter den träkyrka som stått på platsen, troligen redan under 1000 -talet. Träkyrkan ersattes redan under 1100 - eller tidigt 1200 -tal av en stenkyrka med samtida västtorn, varav delar ännu kvarstår i den befintliga kyrkans väst- och sydmur. Redan under 1200 -talet ombyggdes kyrkan. Ett troligen smalare kor ersattes med ett korparti av långhusets bredd och två tillbyggnader fogades till kyrkans nordsida, dels ett sidokapell i väster, dels en sakristia i öster. Under den senare medeltiden revs mellanväggarna till de nordliga tillbyggnaderna och ett nytt korparti uppfördes. Det nya kyrkorum som skapades på detta sätt välvdes i två skepp. En ny sakristia byggdes i norr. Gravkoret i norr från 1678 – 79 kompletterar i allt väsentligt kyrkans plan så som vi nu känner den. Mot kyrkans plan svarar en rik exteriör och interiör, vars utformning till stor del, men inte helt, är resultat av den byggnadshistoria som format själva stommen. Det tvåskeppiga kyrkorummet framträder nu i sin senmedeltida volym. De målningar som i mycket sätter prägel på interiören härrör från 1589. Den nuvarande fasta inredningen har tillkommit i etapper efter refor­ mationen, däribland predikstolen 1633 och altaruppsatsen 1727. Slutligen har också kyrkorummet och det sätt helheten nu presenteras påverkats av restaureringar och åtgärder under 1900 -talet, däribland 1910 –12 under ledning av arkitekt Magnus Dahlander. Glanshammar är en noga undersökt och väl publicerad kyrka (SvK vol. 92, 1961). Som nämnts är detta långt ifrån alltid fallet (se s. 23–24). Litte­ raturen varierar betydligt då det gäller omfattning, kvalitet och ålder, både kyrka för kyrka och för olika regioner. Vitterhetsakademiens bibliotek och Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA) i Stockholm har varit en stor till­ gång för ramprojektet. Som specialbibliotek för bl.a. arkeologi och medeltida konsthistoria har Vitterhetsakademiens bibliotek det mesta av den litteratur som berör kyrkorna, allt från monografier, regionala bebyggelsehistoriska översikter till sockenkrönikor och hembygdsböcker. I ATA finns dels arki­ vet från Byggnadsstyrelsens Kulturhistoriska byrå, med uppmätningar och restaureringsritningar över landets kyrkor, dels de handlingar som är re­ sultat av Riksantikvarieämbetets och länsstyrelsernas kyrkohandläggning samt en stor samling av äldre fotomaterial. Att beskriva den historia som format t.ex. Glanshammars kyrka kan göras på flera sätt. Ramprojektet har haft i uppdrag att utarbeta metoder 39 –1350 1350 –1550 1550 –1760 1760 –1860 0 5 1860 –1950 1950 – Ospec. 10M Fig. 9. Glanshammars kyrka, Närke. Planritning i skala 1:800. De äldsta byggnadsdelarna i Glanshammars kyrka är från 1100- och 1200-talen och återstår till stora delar i väster. Genom en radikal omgestaltning under medeltidens senare hälft ska­ pades ett tvåskeppigt kyrkorum. Interiören får också sin karaktär av de inventarier som förvärvats under 1600- och 1700-talen samt arkitekt Magnus Dahlanders restaurering från 1910–12. Foto Estrid Esbjörnson 2000, Örebro läns museum. och ta fram ett basmaterial som gör det möjligt att karakterisera det kyrk­ liga landskapets regionala variation. Ramprojektet har inte syftat till att fånga nyanser i det enskilda, utan snarare till att utarbeta verktyg som gör det möjligt att generalisera och kvantifiera. Ur den sammansatta historia som format varje enskild kyrka har vi därför varit tvungna att välja en aspekt som låter sig studeras med en översiktlig metod och på ett likartat sätt för hela landet. Planutvecklingen är den röda tråd som ramprojektet låtit löpa genom det byggnadshistoriska materialet, d.v.s. tillkomsten och de successiva föränd­ ringarna i plan av kyrkans byggnadsstomme. Det är i de flesta fall möjligt att i stora drag följa kyrkornas planutveckling genom den litteratur och det arkivmaterial som är centralt tillgänglig. Även om fördjupade undersök­ ningar i framtiden kommer att ge en förändrad bild av enskilda kyrkors byggnadshistoria, vet vi tillräckligt för att med denna utgångspunkt teckna en översiktlig bild av kyrkobyggandets intensitet och regionala särdrag. 40 Sockenkyrkorna – projektets metod och material Registerverktyg Vid Riksantikvarieämbetet har sedan slutet av 1980 -talet pågått ett arbete med en digital registeruppbyggnad kring landets skyddade byggnadsbestånd. Då tillkom Riksantikvarieämbetets Byggnadsregister, ett offentligt regis­ ter utvecklat för kulturminnesvårdens behov och följaktligen framför allt inriktat på befintliga byggnader. Registret omfattade det av kulturminnes­ lagen skyddade byggnadsbeståndet, d.v.s. kyrkor och byggnadsminnen. För varje byggnad fanns administrativ information och koordinater. Möjlighet fanns därutöver att registrera ett stort antal uppgifter bl.a. om skyddsform, byggnadshistoria, planform och byggnadsmaterial. I registret fanns också fält för en karakteristik i löptext samt referenser. Sockenkyrkoprojektet har under hela projekttiden sökt samverkan i registerfrågor med den enhet på Riksantikvarieämbetet som ansvarar för den digitala registeruppbyggnaden. För vårt arbete med basuppgifter om kyrkorna har vi använt uppgifter och sökmöjligheter i Riksantikvarieäm­ betets Byggnadsregister som utgångspunkt, men också haft behov av att komplettera dem, framför allt då det gäller rivna kyrkor. Sockenkyrkopro­ jektets ramprojekt har därför utvecklat ett eget registerverktyg som fär­ digställts inom projekttiden, det s.k. Projektregistret. Det är att betrakta som Sockenkyrkoprojektets eget arbetsregister och har en struktur och be­ greppsapparat utformad för att fånga såväl rivna som befintliga kyrkors planutveckling. Registret ligger till grund för de kartor och den statistik som presenteras i projektets rapporter och utgör således en viktig del av ramprojektets resultat. I det följande kommer därför huvudvikten att läggas vid Projektregistrets struktur och innehåll. Riksantikvarieämbetets Byggnadsregister är inte längre allmänt till­ gängligt. I samband med relationsändringen mellan staten och Svenska kyrkan fanns ett önskemål om att modernisera de kulturhistoriska regis­ terlösningarna för kyrkornas del. Beslut fattades 2001 om att överföra all information om Svenska kyrkans kyrkobyggnader till Bebyggelseregistret – kulturhistorisk bebyggelseinformation, ett informationssystem som varit i drift sedan 1998 (www.bebyggelseregistret.raa.se). Ansvaret för bebyggelse­ registret delas mellan flera olika parter. Registrets kulturhistoriska innehåll svarar den inventerande institutionen för, t.ex. regionala museer, länssty­ relser, kommuner och i vissa fall även stift, medan Riksantikvarieämbetet utvecklar och förvaltar själva registret. Då det gäller basinformationen om kyrkorna står emellertid Riksantikvarieämbetet för att denna överförs från Byggnadsregistret. Även Sockenkyrkoprojektet har ställt delar av sitt mate­ rial till Riksantikvarieämbetets förfogande. Ett fortsatt samarbete i dessa frågor är önskvärt, vilket kommer att beröras nedan. Projektregistret Projektregistret är konstruerat i Microsoft Access utifrån Sockenkyrko­ projektets specifika krav. Markus Dahlberg har ansvarat för utveckling och definition av begrepp. I registret finns uppgifter om kyrkor som har fungerat eller fungerar som huvudkyrkor i församlingar bildade före 1950, såväl befintliga som rivna kyrkor. Registret innehåller ett sovrat urval upp­ gifter om objektens byggnadshistoria, planform, material och bevarande­ grad. Projektets historiska perspektiv har inneburit att såväl befi ntliga som rivna kyrkors egenskaper registrerats. Kyrkornas namn samt uppgift om socken- och landskapstillhörighet har hämtats från Riksantikvarieämbe­ tets Byggnadsregister. Från Byggnadsregistret härrör också det s.k. internByggnadshistorisk analys 41 numret, som är unikt för varje kyrka. En koppling mellan Byggnadsregistret och Sockenkyrkoprojektets register, via internnumret, gör det också möjligt att kombinera sökningar samt att via Byggnadsregistrets koordinater pre­ sentera Sockenkyrkoprojektets data på karta. I och med publiceringen av projektets rapporter har Projektregistret använts till det syfte som var avsett. Delar av materialet rörande de befi nt­ liga kyrkorna har dock som nämnts levererats även till Bebyggelseregistret. En aktuell kopia av Projektregistret finns i digital form tillgänglig i ATA, Sveriges Kyrkors arkiv. Uppgifterna för Projektregistret är hämtade ur till­ gänglig litteratur, kompletterad med viss genomgång av materialet i ATA. Ansvaret att ta fram basmaterialet för respektive landskap har vilat på en landskapsansvarig bland Sockenkyrkoprojektets medarbetare. Beträffande Skåne har vi samarbetat med docent Barbro Sundnér och fi l. mag. Mattias Karlsson i Lund. De uppgifter som levererats av de landskapsansvariga har kontrollerats, registrerats och i viss mån kompletterats av Markus Dahlberg och Sverker Michélsen. Projektregistret omfattar i aktuell version 17 686 händelser, fördelade på 3 079 objekt. Som objekt räknas här en kyrka, kyrkoruin eller kyrkplats till vilket informationen kan knytas. Uppgifterna om en riven kyrka, belägen på den befintliga kyrkans plats eller absoluta närområde, är följaktligen knuten till den befintliga kyrkans koordinat. Riven kyrka, belägen på annan plats, är knuten till särskild koordinat om den utgjort en från den nuvarande särskild kyrkomiljö samt varit möjlig att lokalisera. Genomgången av hela materialet har inneburit att 487 kyrkoruiner och kyrkplatser identifierats, som kan knytas till kända församlingar äldre än 1950 (fig. 30). Spridningen av kyrkplatser och kyrkoruiner visar stor regional variation. Delvis avspeg­ lar detta forskningsläget. För Västergötland, det landskap som i särklass har flest kyrkplatser och kyrkoruiner, finns en tidigare gjord inventering (Börjeson 1994). Dock räcker inte detta som enda förklaring till att antalet kända kyrkplatser är så stort i landskapet (se vidare s. 87). Även Upplands kyrkplatser och kyrkoruiner är inventerade, men antalet kända lokaler är här betydligt färre (Anund m.fl. 1997). Koordinater till kyrkoruiner och kyrkplatser har hämtats från tidigare inventeringar i Fornminnesregistret vid Riksantikvarieämbetet samt, om uppgifter saknats, mätts in på den Ekonomiska kartan av Sockenkyrkoprojektets medarbetare. I det följande redogörs för de faktorer och egenskaper som i Projekt­ registret anges för varje kyrka: period och eventuellt årtal för förändring, förändringstyp, förändringsresultat, material och bevarandegrad. periodindelning och absoluta årtal Registreringen av de byggnadshistoriska förändringarna i Projektegistret tar fasta på en indelning i fem perioder. i: ii: iii: iv: v: –1350 (äldre medeltid) 1350–1550 (yngre medeltid) 1550–1760 1760–1860 1860–1950 Periodgränserna ansluter delvis till andra rikstäckande inventeringar vid Sveriges Kyrkor (Medeltida träkyrkor; Kyrkobyggnader 1760–1860; Kyrko­ byggnader inom Svenska kyrkan 1860–1920 samt Nya svenska kyrkor). Avgränsningen av medeltiden tar vanligen fasta på kyrkopolitiska hän­ delser och beslut, t.ex. brukar Västerås riksdag 1527 lyftas fram som ett viktigt genombrott för reformationen (se vidare s. 181). Kyrkobyggandets 42 Sockenkyrkorna – projektets metod och material generella förändringar sker i regel inte vid ett givet årtal. Förändringarna sker i olika takt, d.v.s. det gamla beprövade och det nya kan under lång tid finnas sida vid sida. Periodernas tidsgränser, t.ex. vid 1500 -talets mitt, är valda för att antyda att förändringarna i kyrkobyggandet är sammansatta och ofta representerar utdragna förlopp. När den uppskattade dateringen är osäker, d.v.s. inte på goda grunder kan preciseras, fi nns även möjlighet att i Projektregistret placera den bygg­ nadshistoriska förändringen på två sammanhängande perioder. ”Medel­ tiden” kan alltså uttryckas som perioderna 1–2. Detta gäller också när den uppskattade dateringen faller över en periodgräns. ”1700 -tal” kan alltså uttryckas som perioderna 3–4. Om underlaget för datering är ännu brist­ fälligare finns också möjlighet att lämna fältet för period tomt. Flertalet av de förändringar som inte kan knytas till någon period rör vid-/tillbyggna­ der, t.ex. vapenhus eller sakristior, vars förekomst är kända genom kyrkans äldre arkivalier, men som senare rivits. I de fall en datering i absoluta årtal är känd anges denna i registret (t.ex. ”1762–64”). I praktiken innebär detta att de byggnadshistoriska föränd­ ringarna under medeltiden i de flesta fallen endast kommer att placeras på period (period 1, 2 eller 1–2), de tidigaste av de efterreformatoriska föränd­ ringarna (period 3) i ett större antal kommer att kunna tillknytas absoluta dateringar, medan de sena dateringarna (period 4 och 5) i det närmaste uteslutande består av kända årtal. Detta tillvägagångssätt gör det möjligt att uppskatta det medeltida kyrkobyggandet i förhållande till de efterrefor­ matoriska periodernas (fig. 183), men också att mer fi nfördelat följa bygg­ konjunkturerna i nyare tid (fig. 185). förändringstyper Registreringen av kyrkornas byggnadshistoria i Projektregistret utgår från några valda förändringstyper, nämligen nybyggnad, ombyggnad, vid-/ tillbyggnad och i undantagsfall påbyggnad. Ny- och ombyggnader avser kyrkans funktionella kärna (kärnkyrkan), d.v.s. långhus och kor/korparti, medan vid-/tillbyggnad avser byggnadskroppar för andra typer av funk­ tioner, exempelvis torn, sakristior, vapenhus, korsarm/-ar och gravkor. Påbyggnader registreras endast avseende tornkroppar (se nedan). Med nybyggnad avses uppförandet av: – en helt ny kyrka på ny kyrkplats – en helt ny kyrka, som ersätter en äldre, helt raserad – en helt ny kärnkyrka, som ersätter en äldre, vars vid-/tillbyggnader, t.ex. torn, helt eller delvis fortfarande står kvar, – en radikal omgestaltning som resulterar i en helt ny rumsbildning, även om partier av den gamla kärnkyrkan fortfarande återstår (exempelvis att långhuset i samma byggnadsetapp både breddas och förlängs). Orsaken till att det sista exemplet registreras som en nybyggnad, fastän partier ändå kvarstår av den gamla kyrkan, kan belysas med följande reso­ nemang. Ett tämligen stort antal stenkyrkor, som radikalt förändrats under efterreformatorisk tid, innefattar ännu mindre partier av medeltida mur­ verk. I vissa fall har murverket blottats, t.ex. om kyrkan varit föremål för fullständig putsavknackning. Dock har långt ifrån alla kyrkor undersökts med denna frågeställning. Sannolikt innefattar fler kyrkor än vad vi i dag vet medeltida murverk. Av detta skäl förefaller det rimligt att både kyrkor som helt nyuppförts och de kyrkorum som i plan helt förändrats, betecknas som nybyggda. Byggnadshistorisk analys 43 Svenneby gamla kyrka, Bohuslän, nybyggd under äldre medeltid. Dalhem, Gotland, nybyggd i två etapper under äldre medeltid. Torpa, Södermanland, nybyggd under yngre medeltid. Habo, Västergötland, nybyggd 1680–1723. Mockfjärd, Dalarna, nybyggd 1694–1700. Västra Tunhem, Västergötland, nybyggd 1736–40. Häggdånger, Ångermanland, nybyggd 1784–85. Högsrum, Öland, nybyggd 1822. Osby, Skåne, nybyggd 1833–35. Valleberga, Skåne, nybyggd 1908–10. Örebro, Olaus Petri, Närke, nybyggd 1908–12. En sammanställning visar den variation som begreppet rymmer (fig. 10). Att Svenneby gamla kyrka i Bohuslän, Mockfjärd i Dalarna, Hägg­ dånger i Ångermanland och Olaus Petri i Örebro räknas till de vid ett tillfälle nybyggda kyrkorna torde knappast förvåna. Av allt att döma har inte vid något av dessa nybyggnadstillfällen hänsyn tagits till en eventuell föregångare på platsen – även om en sådan bevisligen funnits i Häggdång­ er. Spår efter en äldre stenkyrka, känd genom grävningar under golvet, ger sig dock indirekt tillkänna i murverket i Dalhems kyrka på Gotland. Den befintliga kyrkan har nybyggts i två etapper under 1200 -talet. Skarvar­ na i den östra delen av långhuset avslöjar ett kortare byggnadsuppehåll, sannolikt i samband med att en äldre stenkyrka rivits. Västra Tunhem i Västergötland exemplifierar ett tillvägagångssätt som var förhållande­ vis vanligt vid nybyggnad under 1700 -talet. Större delen av en medeltida stenkyrkas sydmur fick stå kvar medan långhuset vidgades i norr och ett Fig. 10. Ett urval nybyggda kyrkor återgivna i skala 1:800. Med ”nybygg­ nad” avses med ramprojektets termi­ nologi en ny kyrkobyggnad på ny plats (t.ex. Olaus Petri i Örebro och Mock­ fjärd), men också ett nytt långhus och kor som uppförs intill en ännu kvarstå­ ende vid-/tillbyggnad (t.ex. Habo och Högsrum), liksom en radikal omge­ staltning av en befintlig kyrka genom att den i en och samma byggnadsetapp både breddas och förlängs (t.ex. Väst­ ra Tunhem). 44 Sockenkyrkorna – projektets metod och material Mosjö, Närke, koret ombyggt i öster under yngre medeltid. Runtuna, Södermanland, koret ombyggt i öster under äldre medeltid. Forshem, Västergötland, ombyggd i öster under äldre medeltid. Östra Eneby, Östergötland, ombyggd i öster under yngre medeltid. Harmånger, Hälsingland, ombyggd i öster under yngre medeltid och 1888. Fulltofta, Skåne, ombyggd i väster under yngre medeltid. Råda (Kållands härad), Västergötland, ombyggd i väster (långhus förlängt) under äldre medeltid. Romelanda, Bohuslän, ombyggd i öster 1706. Steneby, Dalsland, ombyggd i öster 1732–33 och i väster 1751 (långhus förlängt). –1350 1350 –1550 1550 –1760 1760 –1860 0 5 1860 –1950 1950 – Ospec. 10M Förkärla, Blekinge, ombyggd i öster och i väster 1864–65 (kor och långhus). Österåker, Södermanland, ombyggd i flera etapper (långhus vidgat 1663, ombyggnad av korparti 1699, långhus förlängt 1786). Fig. 11. Ett urval ombyggda kyr­ kor återgivna i skala 1:800. Med ”ombyggnad” avses med Socken­ kyrkoprojektets terminologi endast planförändringar i långhus/kor. Vid en ombyggnad återstår, till skillnad från nybyggnad, väsentliga delar av det befintliga kyrkorummets proportioner. Typiska ombyggnader är förlängning av långhuset i väster (t.ex. Råda och Förkärla) och omgestaltning i plan av korpartiet (t.ex. Östra Eneby och Romelanda). nytt korparti skapades i öster. Förändringen 1736 –40 räknas alltså som en nybyggnad, även om betydande partier av föregångaren finns kvar i de befintliga murarna. Habo i Västergötland och Högsrum på Öland ex­ emplifierar nybyggnader intill kvarstående vid-/tillbyggnader: i Habo har man sparat en senmedeltida stensakristia, ursprungligen uppförd intill en medeltida träkyrka; i Högsrum är 1200 -talstornet det enda som återstår av den medeltida stenkyrkan. Ovanligare varianter av nybyggnader ut­ görs av Torpa i Södermanland samt Valleberga och Osby i Skåne. Vid nybyggnaden i Osby 1833– 35 sparades det romanska absidkoret, som fick ny funktion som sakristia, samt korsarmar från 1700 -talet. I Torpa och Valleberga har man hanterat de äldre kyrkorna på ett likartat sätt, även om flera århundraden skiljer nybyggnadsföretagen. Vid den senmedeltida nybyggnaden i Torpa lät man den lilla romanska kyrkan kvarstå i öster. Det gamla koret fick ny funktion som sakristia och det gamla långhuset Byggnadshistorisk analys 45 som kor. Byggnadsensemblen i Valleberga framstår som minst lika an­ slående. Kyrkan är nybyggd 1908 –10. Östpartiet utgörs dock av en nära nog intakt romansk rundkyrka. Med ombyggnad avses ingrepp i kärnkyrkan, d.v.s. långhus och/eller kor, som påverkar de befintliga mur- eller väggsträckningarna, exempelvis att långhuset förlängs eller koret breddas. Mindre förändringar, som försto­ rade fönsteröppningar, har däremot inte registrerats. Vid en ombyggnad återstår väsentliga delar av det gamla kyrkorummets proportioner (jämför nybyggnad). Plansammanställningen visar några karakteristiska ombyggnader (fig. 11). Runtuna i Södermanland, Forshem i Västergötland och Östra Eneby i Östergötland gick samtliga igenom ombyggnader av koret under medel­ tiden, antingen genom att det förlängdes eller förstorades. Mosjö i Närke ombyggdes till rakt koravslut genom att en ursprunglig absid revs. I Väst­ sverige dröjde korombyggnaderna vanligen till 1600 - eller 1700 -talet, då ett stort antal kyrkor i likhet med Romelanda i Bohuslän fick ett tresidigt avslutat korparti. Många kyrkor har genomgått flera ombyggnader. Varje ombyggnad är då registrerad som en händelse för sig. Exempelvis är kor­ partiet i Harmånger, Hälsingland, resultat av en ombyggnad dels under yngre medeltid, dels 1888, medan Steneby i Dalsland ombyggts i två etap­ per under 1700 -talet. Olika typer av ombyggnader kan också ha skett vid ett och samma tillfälle. Även då är de registrerade som separata händelser. Exempelvis ombyggdes Förkärla i Blekinge 1864 – 65 både genom att koret fick en absidial avslutning i öster och genom att långhuset förlängdes i väster. Med vid-/tillbyggnader avses byggnadskroppar för särskilda funktioner, torn, sakristior, vapenhus och gravkor. Även korsarmar som tillfogats en existerande kyrka är registrerade som vid-/tillbyggnader (fig. 13). Byggnads­ kropparna förutsätts vara synliga i plan. Inbyggnader eller underbyggna­ der med funktion som exempelvis sakristia eller gravkor har däremot inte registrerats. Bland de vid-/tillbyggda torntyperna förekommer västtorn, indragna torn och sidoställda torn. I de fall en vid-/tillbyggnad uppförts i samma byggnadsetapp som kyrkan ny- eller ombyggts finns möjlighet att ange detta i registret. I undantagsfall registreras även påbyggnader. Detta avser endast tillkomst av tornkroppar som rests över en befintlig byggnadsdel, vanligen över kor, korsmitt, korsarm eller genom påbyggnad av ett tidigare vapenhus. Förhöj­ ningar av redan befintliga torn har däremot inte registrerats. Under förändringstypen övrigt har ytterligare några valda byggnadshisto­ riska egenskaper samlats. Här anges förekomst av flerskeppigt kyrkorum, stenvalv, byggnadsskulptur och målning på vägg/valv (se vidare nedan). förändringsresultat Varje byggnadshistorisk förändringstyp svarar i registret mot ett föränd­ ringsresultat. Då det gäller ny- och ombyggnader resulterar förändringen i en specifik planform. Med planform avses de sammanhängande inre ytor som begränsas av murar och mellanväggar, vilka alltså inte alltid är iden­ tiska med de yttre sträckningarna. Terminologin då det gäller plantyper motsvarar i huvudsak den som utarbetats för Riksantikvarieämbetets regis­ ter. Denna åtskiljer främst två typer av kyrkorum. Korkyrkan har en dis­ 46 Sockenkyrkorna – projektets metod och material tinkt markering i plan av församlingsrum och altarrum, i form av skilda byggnadskroppar för långhus och kor (fig. 12). I salkyrkans plan är dessa enheter integrerade i en sammanhängande, rektangulär rumsbildning. Under medeltiden framstår dessa typer som väl avgränsade. Framför allt under 1800 -talets mitt och senare hälft uppkommer dock en mängd plan­ varianter, som snarare upphäver dessa begrepp. Registreringen avser att göra det möjligt att identifiera de vanligaste planvarianterna. Planformen som regional markör är väsentlig främst under äldre tid, men väsentliga mönster uppträder även i 1800 -talets byggande. Beträffande vid-/tillbyggnader och påbyggnader resulterar förändringen vanligen i en byggnadskropp med specifik funktion, som sakristia, vapen­ hus och torn. Bland de vid-/tillbyggda byggnadskropparna har korsarmar­ na en särställning. Under medeltiden fungerade korsarmarna vanligen som sidokapell och fanns framför allt vid kyrkor med särskilt rik liturgi (fig. 13). Efter reformationen förändrades byggnadskropparnas funktion till att vara en del av församlingsrummet, även om de på ett liknande sätt slöts till långhusets sidor. I rapporternas sammanställningar av väsentliga plan­ förändringar efter medeltiden har vid-/tillbyggnad av korsarmar jämställts med ombyggnader. Under förändringstypen övrigt registreras fl erskeppiga kyrkorum, sten­ valv, byggnadsskulptur samt målningar på vägg/valv, egenskaper som be­ dömts som väsentliga i ett regionalt sammanhang. Med flerskeppigt kyrko­ rum menas att kyrkorummet uppförts med eller i ett senare skede avdelats i skepp genom inställda kolonner eller pelare. Registrerade stenvalv avser en­ dast murade valv i långhus, kor/korparti eller korsarm/-ar. Med byggnads­ skulptur åsyftas murfast portalutsmyckning av arkitektonisk karaktär, ex­ empelvis kolonner och kapitäl, eller annan murfast figurskulptur, däremot inte finhuggna omfattningar eller profileringar. Med målning på vägg/valv avses större dekorativa eller figurativa målningssviter, oavsett var i kyrkan dessa förekommer, däremot inte konsekrationskors, dekorativt schablon­ måleri eller målning på fast inredning. material För samtliga nybyggnader, ombyggnader, vid-/tillbyggnader och påbygg­ nader preciseras byggnadstommens material, om denna är känd. Angivel­ sen inskränks till trä eller murverk. Det fåtal kända kyrkor som uppförts i korsvirke, med bärande konstruktion av trä, räknas här som träkyrkor. I gruppen murverkskyrkor ingår även kyrkor murade av tegel. bevarandegrad För samtliga förändringar anges om dessa är bevarade. Då det gäller nybyggnader, ombyggnader, vid-/tillbyggnader och påbyggnader preciseras bevarandegraden i helt, delvis eller ruin. Med helt bevarad menas att den aktuella förändringen helt eller till vä­ sentliga delar är intakt (fig. 14). Eventuella senare ingrepp är av marginell art, vad gäller mur- och väggsträckningar. En helt bevarad kyrka är inte ombyggd i ett senare skede, men kan vara vid-/tillbyggd. Med delvis beva­ rad avses att den aktuella förändringen endast återstår till vissa delar. De senare ingreppen har varit omfattande och resulterat i att delar av bygg­ nadskroppens mur- eller väggsträckningar rivits. En delvis bevarad kyrka är antingen ombyggd och/eller nybyggd i ett senare skede. Med ruin åsyftas att den aktuella förändringen kvarstår med blottade dagermurar, men utan taktäckning. Byggnadshistorisk analys 47 Flistad, Östergötland, uppförd under äldre medeltid med smalare absidförsett kor. Träkumla, Gotland, uppförd under äldre medeltid med smalare rakslutet kor. Tensta, Uppland, uppförd under äldre medeltid med smalare polygonalt avslutat kor. Skållerud, Dalsland, uppförd 1676–79 med smalare polygonalt avslutat kor. Södra Ljunga, Småland, uppförd 1790–92 med smalare rakt avslutat kor. Torstuna, Uppland, uppförd 1792–95 med smalare rakt avslutat kor (inbyggt). Bäckaby, Småland, uppförd 1897–99 med smalare absidförsett kor. Vara, Västergötland, uppförd 1900–02 med smalare polygonalt avslutat kor. Gävle, Staffan, Gästrikland, uppförd 1932 med smalare rakslutet kor. Planritningar Inom ramprojektet har utvecklats en metod att digitalt bearbeta planrit­ ningar (fig. 9 –14). Syftet med planritningarna har varit att på ett åskådligt sätt ge en uppfattning om den befintliga kyrkans byggnadshistoria, plan­ form och storlek. De renritade planerna sparas lokalt i ATA, Sveriges Kyr­ kors arkiv och i Riksantikvarieämbetets värddator. Förlagor till planritningarna har hämtats från olika håll. I första hand har de hämtats från Sveriges Kyrkor, i andra hand från vederhäftiga vägled­ ningar, och i tredje hand från ATA:s ritningssamling. Underlagsritningarnas kvalitet är av naturliga skäl skiftande. Ritningarna i Sveriges Kyrkors pu­ blikationer utgörs vanligen av detaljerade uppmätningar. I praktiken har ritningarna från Byggnadsstyrelsen Kulturhistoriska byrå i ATA varit den dominerande källan. Vanligen utgörs de då av ritningar inför restaure­ ringar. De ger ofta tillräcklig information för projektets syfte, men det är naturligtvis viktigt att påpeka att de genom sin schematisering ofta förenk­ lat information som kan vara viktig för en byggnadshistorisk analys, t.ex. orgelbundna mursträckningar och varierande murtjocklekar. Arbetet med de digitala planritningarna har utförts av Sverker Michél­ sen, Claes Sörstedt, Markus Dahlberg, Daniel Sundlin och Kristina Fran­ zén. Ritningsförlagor har tagits fram för Sveriges samtliga befi ntliga försam­ lingskyrkor, äldre än 1950, och förvaras nu i ATA, Sveriges Kyrkors arkiv. Förlagorna utgör främst ett underlag för renritningen, men har givetvis i sig –1350 1350 –1550 1550 –1760 1760 –1860 0 5 1860 –1950 1950 – Ospec. 10M Fig. 12 a–b. Exempel på plantyper från olika tidsperioder återgivna i skala 1:800. Ovan visas ”korkyrkor” och på motstående sida ”salkyrkor” enligt ramprojektets terminologi. Fig. 12 a. Korkyrkorna har en uppdel­ ning i plan av långhus och altarrum i två distinkta byggnadskroppar. Plan­ typen förekommer under alla bygg­ nadsperioder, men är särskilt vanlig under äldre medeltid och det sena 1800-talet samt tiden omkring sekel­ skiftet 1900. 48 Sockenkyrkorna – projektets metod och material Täby, Uppland, salkyrka från äldre medeltid med rakslutet korparti. Malma, Västmanland, salkyrka från yngre medeltid med polygonalt avslutat korparti. Trosa stadskyrka, Södermanland, salkyrka med polygonalt korparti, uppförd 1694–1710. Gräsö, Uppland, salkyrka med polygonalt avslutat korparti (inbyggt), uppförd 1695–97. Råggärd, Dalsland, salkyrka med polygonalt avslutat korparti, uppförd 1734–36. Bjuråker, Hälsingland, salkyrka med rakt avslutat korparti, uppförd 1748–50. Yxnerum, Östergötland, salkyrka med rakt avslutat korparti (inbyggt), uppförd 1798–1802. Gamleby, Småland, salkyrka med rundat korutsprång (inbyggt), uppförd 1832–33. Fig. 12 b. I salkyrkan är långhus och korparti integrerade i en sammanhängande rumsbildning. Den medeltida salkyrkans karak­ teristiska planform har formen av en enkel rektangel (t.ex. Täby). Planformen introducerades vid 1200-talets mitt och blev därefter den gängse under den resterande medeltiden. Även det reforme­ rade kyrkorummet hade vanligen salformad plan, antingen med rakt eller flersidigt avslutat kor­ parti. Under 1800-talet utveck­ lades ett flertal varianter som på olika sätt kombinerade ett salfor­ mat kyrkorum med en bakomlig­ gande sakristia (t.ex. Gamleby, Nyhem, Stafsinge, Mollösund, Åryd). Nyhem, Jämtland, salkyrka med rakt avslutat korparti, uppförd 1852–55. Stafsinge, Halland, salkyrka med rundat korutsprång (med skrank), uppförd 1862–65. Mollösund, Bohuslän, salkyrka med rakt korparti, uppförd 1866. Åryd, Blekinge, salkyrka med rundat korutsprång (med skrank), uppförd 1870–73. 49 själva ett informationsvärde. Bl.a. har de varit viktiga för tolkningen och registreringen av kyrkans planutveckling. Flertalet av förlagorna har skannats och därefter renritats i program­ met MapInfo. Programmet används vanligen för kartframställning, men har av Sockenkyrkoprojektet även nyttjats i arbetet med att rita planer. Programmet registrerar förlagan i en kartprojektion med måttsatt x- och y-axel, vilket gör såväl förlagan som renritningen skalbar. Antalet planer som hittills renritats är ca 2 200. Ca 450 planer har hittills publicerats i Sockenkyrkoprojektets landskapsrapporter och ca 200 i publikationer utanför projektet. Drygt 1 300 planer har hittills lagts ut i Bebyggelsere­ gistret (se nedan). En återkommande fråga har varit att hantera ritningsförlagor där lin­ jerna av olika skäl är skeva. Om bedömningen har gjorts att skevheten med all sannolikhet inte finns hos byggnaden eller om den är mycket marginell har räta linjer ritats. En kompromiss har eftersträvats mellan att å ena sidan följa förlagorna så troget som möjligt och, å andra sidan, att åstad­ komma en illustration som inte överdriver ojämnheter, något som särskilt kan bli missvisande vid betraktande av ritningen på skärm. Påpekas bör att det färdiga resultatet inte gör anspråk på stor precision – ritningarna är som framhållits i första hand illustrationer av planform, storlek och byggnadshistoria, och den nämnda avvägningen har inte någon inverkan på detta syfte. Förlagornas mer detaljerade information har med hänsyn till syftet för­ enklats eller uteslutits. Kyrkans mur- eller väggsträckningar anges endast med genombrytningar till golv, d.v.s. större öppningar eller portaler, såle­ des inte för fönster. Igenmurade portaler har endast angivits i de fall infor­ mationen varit tillgänglig i ritningsunderlaget. Varken golvnivåerna eller innertakets form har markerats. Planen anger endast innerväggar i anslut­ ning till koret eller korpartiet. Av inredningen är endast altaret medtaget. I de fall byggnadshistorien är känd har planen rastrerats. Rastrering­ arna följer den i rapporterna genomgående periodindelningen. Byggnads­ kroppar uppförda efter 1950 är till skillnad från äldre angivna med grå linjesträckningar. Som tidigare framhållits kan forskningsläget beträffande enskilda kyrkor variera betydligt. Om kunskapsunderlaget bedömts allt för bristfälligt eller osäkert har dock hela eller delar av planerna lämnats utan rastrering. De byggnadshistoriska tolkningarna är därför att betrakta som preliminära. Arkeologiska undersökningar, putsavknackningar eller för­ djupade forskningsinsatser kan komma att förändra vår bild av enskilda kyrkors byggnadskronologi. Fig. 14 (t.h.). Ett urval helt och delvis bevarade kyrkor från medeltiden och perioden 1760–1860. Planritningar i skala 1:800. Med ”helt bevarade” avses enligt Sockenkyrkoprojektets terminologi en kyrka som varken är ny- eller ombyggd i ett senare skede, dock kan den vara vid-/tillbyggd (t.ex. Arbrå). ”Delvis bevarade” kyrkor är antingen nybyggda (t.ex. Motala) eller ombyggda i ett senare skede (t.ex. Adelsö, Indal). Bevarandegraden tar endast fasta på planutvecklingen. Det innebär att en ”helt bevarad” kyrka enligt denna terminologi kan ha genomgått omfattande förändringar i exteriör och interiör. Hackvads kyrka i Närke framstår efter återuppbyggna­ den efter branden 1902 (med återbruk av 1782 års murar) som en utpräglad och väl bevarad jugendkyrka. Fig. 13 (nedan). Exempel på kyrkor med korsarmar från olika tidsperioder återgivna i skala 1:800. Bland vid-/ tillbyggnaderna har korsarmarna en särställning genom att de utgjort en särskilt viktig och integrerad del av kyrkorummets funktion och gestalt­ ning. Under medeltiden utgjorde kors­ armarna undantagslöst sidokapell, medan de efter reformationen kunde fungera t.ex. som gravkor eller vara en del av församlingsrummet. –1350 1350 –1550 1550 –1760 1760 –1860 0 5 1860 –1950 1950 – Ospec. 10M Vänge, Uppland, korsarmar tillbyggda 1882–86. Ronneby, Blekinge, korsarmar tillbyggda under äldre medeltid. Västervik, S:ta Gertrud, Småland, korsarmar tillbyggda 1737–39 och 1763–67. 50 Helt bevarade kyrkor från medeltiden Uråsa, Småland. Kaga, Östergötland. Arbrå, Hälsingland. Delvis bevarade kyrkor från medeltiden Adelsö, Uppland, ombyggd under yngre medeltid. Björlanda, Bohuslän, ombyggd 1734. Motala, Östergötland, uppförd 1772–74. Helt bevarade kyrkor från 1760–1860 Löt, Öland, uppförd 1842. Nössemark, Dalsland, uppförd 1790–94. Hackvad, Närke, uppförd 1780–82. Delvis bevarade kyrkor från 1760 –1860 Rätan, Jämtland, ombyggd 1853–54. Indal, Medelpad, ombyggd 1849. Ingatorp, Småland, ombyggd 1914. Materialets möjligheter och begränsningar I vilka avseenden har då ramprojektets analys och kvantifiering av kyr­ kornas planutveckling ökat vår kunskap? Genom genomgång av samtliga församlingskyrkor, äldre än 1950, kan vi för första gången med enhetliga begrepp i ett riksperspektiv beskriva regionala mönster i kyrkobyggandets utveckling. Iakttagelserna är möjliga att relatera till allmänhistoriska och kulturgeografiska bakgrundsfaktorer. Resultaten har således inte bara byggnadshistorisk relevans. Ramprojektet har i flera avseenden nått fram till en heltäckande bild av landets kyrkor. I detta finns såväl ett nyhetsvärde som en pedagogisk vinst. Vi kan på ett konkret sätt visa hur betydelsefullt detta byggnadsbestånd är för förståelsen av vår bebyggelsehistoria, och därmed också som viktig Byggnadshistorisk analys 51 del av vårt kulturarv. Ramprojektet har syftat till översiktlighet. Detta har också fått sätta mått på ambitioner och metoder. I detta sammanhang är det också viktigt att understryka vad ramprojektet inte kan ge. För att för­ stå den enskilda kyrkan i all sin komplexitet och utifrån sina egna förutsätt­ ningar kommer det alltjämt att vara nödvändigt med ett djupstudium. Men kyrkorna måste också ur vissa aspekter kunna analyseras på nationell nivå, för att tydliggöra det representativa och unika i en enskild kyrka, i ett stift eller ett län. Här har ramprojektet sin plats. Skalan på undersökningen har också inneburit att nya metoder utveck­ lats. Ramprojektets metoder att rita planer, definiera begrepp samt att kvantifiera och kartera byggnadshistoriska egenskaper har efterfrågats i sammanhang även utanför Sockenyrkoprojektet (t.ex. Kyrkobyggnader i Kronobergs län 1998, Esbjörnsson 2000, Kyrka af träd 2000, Jacobs­ son 2002 , Sveriges kyrkohistoria 2003). Av de kronologiska översikterna i denna rapport framgår också att kunskapen om helheten på många sätt kastar nytt ljus över de enskilda kyrkorna, och gör det möjligt att formulera nya frågor. Källor och litteratur Riksantikvarieämbetet Byggnadsregistret Bebyggelseregistret – kulturhistorisk bebyggelseinformation. Internetadress: www.bebyggelseregistret.raa.se Fornminnesregistret Riksantikvarieämbetet, Antikvariska-topografi ska arkivet Foton och akter upprättade vid Riksantikvarieämbetets och länsstyrelsernas handläggning. Planritningar i f.d. Kulturhistoriska byråns arkiv vid Kungliga Byggnads­ styrelsen. Riksantikvarieämbetet, Antikvarisk-topografiska arkivet, Sveriges Kyrkors arkiv Arbetsmaterial (inklusive kopierade planritningar från ATA) i anslutning till projektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria. Renritade planer över socken- och församlingskyrkor i digital form. Sockenkyrkoprojektets register över byggnadshistoriska förändringar (Projekt­ registret) i digital form. Anund, Johan, Mattias Bäck & Göran Ulväng: ”Upplands bortglömda kyrkor”, i Uppland 1997. Börjeson, Gösta: Ödekyrkor i Västergötland, Skrifter från Skaraborgs länsmusum 20, 1994. Esbjörnson, Estrid: Kyrkor i Örebro län. En vägledning till Svenska kyrkans kyr­ kobyggnader, Örebro läns museum, 2000. Jacobsson, Carina: Beställare och fi nansiärer. Träskulptur från 1300-talet i gamla ärkestiftet, 2002 . Kyrka af träd. Kyrkobyggande under 1600- och 1700-talen i Finland, Norge och Sverige, red. Ingrid Sjöström, Museiverket, Niku och RAÄ, 2000. Kyrkobyggnader i Kronobergs län, red. Heidi Vassi, Länsstyrelsen i Kronobergs län, 1998. Nya svenska kyrkor, 1– 3, Rapport RAÄ, 1990 – 98. Sveriges Kyrkor. Konsthistoriskt inventarium, vol. 1– , 1912 – . Sveriges kyrkohistoria, 7, Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid, red. Oloph Bexell, 2003. 52 Sockenkyrkorna – projektets metod och material Basmaterialets tillgänglighet av Markus Dahlberg Som framgått har Sockenkyrkoprojektets medarbetare samlat in ett sov­ rat antal uppgifter om kyrkorna och deras närmiljö ur kartor, arkiv och befintlig litteratur, med primärt syfte att skapa möjligheter för att sätta in dem i ett historiskt, kulturgeografiskt och konstvetenskapligt samman­ hang. Basmaterialet förvaras nu i ATA, Sveriges Kyrkors arkiv. Ramprojek­ tets resultat presenteras landskapsvis i en serie rapporter, varav hittills tolv publicerats (fig. 1), samt genom det rikstäckande materialet i föreliggande rapport. I rapporterna analyseras basmaterialet i beskrivande och analyse­ rande texter, illustrerade med ett rikt kartmaterial och med statistiska sam­ manställningar. Även om överblicken är projektets huvudsyfte utesluter det inte att basmaterialet genom sin enhetliga utformning och översiktlighet ger väsentlig information även om enskildheterna. Inledningsvis konstaterades att motsvarigheten till Närkerapportens katalog saknas i de tryckta landskapsrapporterna. Trots detta har arbetet bedrivits efter samma riktlinjer. Den redigering av Byggnadsregistrets tex­ ter som gjordes för Närkerapportens katalog, är alltså möjlig för en stor del av landet. Däri ingår de uppgifter som Sockenkyrkoprojektet tagit fram beträffande församlingshistorik, befolkningstal, kyrkomiljön och kyrkans läge i landskapet. Sockenkyrkoprojektet kan också bidra med byggnads­ historiska uppgifter, med fokus på planutvecklingen, för samtliga kända församlingskyrkor äldre än 1950. För flertalet av de befi ntliga kyrkorna finns också en schematisk planritning som förtydligar byggnadens krono­ logi och storlek. Behovet av ökade kunskaper om det kyrkliga kulturarvet har under senare tid aktualiserats i olika sammanhang. I utredningen och regelverket för den nya kyrkoantikvariska ersättningen (se s. 28) betonas behovet av olika typer av inventeringar i den inledande fasen, för att få en översiktlig kunskap om kyrkobeståndet som underlag för planering av vård och under­ håll. Nästan samtliga stift har också i sina ansökningar om kyrkoantikva­ risk ersättning äskat och fått medel för inventeringar, såväl av kyrkobygg­ nader som av inventarier. I Falköping bedrevs under 2002 i samarbete mellan berörda läns­ styrelser, stift och Riksantikvarieämbetet en inventering av kontraktets samtliga kyrkor (Sjölund 2003). Syftet var dels att testa tillämpningen av Riksantikvarieämbetets projekt ”Karakterisering och bedömning av kyr­ kor” (Schwanborg 2002), en metod att lyfta fram de egenskaper hos varje kyrka som är särskilt viktiga att ta hänsyn till vid bruk och förvaltning, dels att testa och utvärdera Bebyggelseregistret som regional registrerings­ applikation. 53 Fig. 15. Utdrag ur Bebyggelseregistret (www.bebyggelseregistret.raa.se). Information om Valtorps kyrka i Väs­ tergötland. Uppslaget visar delar av Sockenkyrkoprojektets basmaterial. Planritningen med färgmarkeringar för de olika byggnadsperioderna ger en grafisk framställning av kyrkans planutveckling. Under rubriken ”anläggningshistorik” placeras Sock­ enkyrkoprojektets beskrivande texter, med bl.a. en kortfattad miljöbeskriv­ ning och byggnadshistorik. Under de senaste åren har fältinventeringar skett i stiftens och/eller den regionala kul­ turmiljövårdens regi, vilket för många kyrkor gett en fylligare beskrivning och historik samt ett rikt fotomaterial i registret. Fältinventeringarna har utmynnat i en kulturhistorisk karaktä­ ristik och bedömning (längst ned t.h.), som syftar till att uppmärksamma sådana värden som särskilt bör beak­ tas i förvaltning och användning av kyrkan och kyrkomiljön. 54 55 Även Sockenkyrkoprojektet deltog i samarbetsprojektet och ställde bas­ material om de aktuella kyrkorna till Bebyggelseregistrets förfogande, i form av texter av den art som finns i Närkerapportens katalog. Informationen i Bebyggelseregistret innehåller alltså för kyrkorna i Falköpings kontrakt såväl basuppgifter från Riksantikvarieämbetet och Sockenkyrkoprojektet, som uppgifter från en fältinventering och karakterisering i regional regi (fig. 15). Sockenkyrkoprojektet har för närvarande levererat ett liknande material för landskapen Bohuslän, Halland, Jämtland, Härjedalen, Dals­ land och Östergötland. Fältinventeringar och karakteriseringar har under de senaste åren bedrivits i flertalet av stiften. Detta samarbete kring informationen om de lagskyddade kyrkorna, med Bebyggelseregistret som gemensam plattform, ger sammantaget för enskilda kyrkor ett väsentligt förbättrat kunskapsläge. Eftersom det är Sockenkyr­ koprojektets ambition att allt insamlat och bearbetat material ska komma till användning och nå ut så brett som möjligt är det naturligtvis önskvärt att fortsätta samarbetet. En fortsatt redigering av Sockenkyrkoprojektets basmaterial för de offentliga registren kräver samverkan med andra intres­ senter. Genom satsningen på sysselsättningsåtgärder inom kultursektorn åren 2006 –2008, s.k. Access-tjänster, pågår för närvarande vid Riksan­ tikvarieämbetet ett arbete med att lägga in delar av Sockenkyrkoprojektets basmaterial i Bebyggelseregistret. Framför allt prioriteras de i flera sam­ manhang efterfrågade planritningarna. Källor och litteratur Riksantikvarieämbetet Bebyggelseregistret – kulturhistorisk bebyggelseinformation. Internetadress: www.bebyggelseregistret.raa.se Schwanborg, Ingrid: Kulturhistorisk karakterisering och bedömning av kyrkor. En handledning för kulturmiljövården och Svenska kyrkan, RAÄ, 2002 . Sjölund, Cathrine: Inventering av kyrkorna i Falköpings kontrakt. Ett pilotprojekt, Länsstyrelsen Västra Götaland, 2003. 56 Sockenkyrkorna – projektets metod och material de l i i Kyrkan i landskapet Kyrkan i landskapet av Ulf Sporrong Om landskapsbegreppet I Sockenkyrkoprojektet har landets kyrkobyggnader bearbetats landskaps­ vis. Det finns många skäl att välja just landskapen som redovisningsområde, främst därför att landskapsgränserna ännu i dag utgör ganska tydliga kul­ turella skiljemärken mellan landets olika regioner. Landskapsgränserna saknar visserligen numera nästan helt administrativ betydelse men de har varit historiskt stabila och de är ofta ännu levande i människors föreställ­ ningsvärld, man presenterar sig ofta efter landskapstillhörighet. Ordet landskap har ju emellertid också en annan innebörd. Det utgör en samlad beteckning på den omgivning som finns runt om oss såväl i fysisk som immateriell mening. I den fysiska betydelsen kan landskap defi nieras genom såväl fysiskgeografiska som kulturella fenomen. I denna mening kan man närmast tala om ett landområde (panorama, sceneri) som kan upple­ vas på jordytan från en viss given utsiktspunkt, eller annorlunda uttryckt, summan av alla detaljer – materiella som immateriella – som påverkar våra sinnen och som tillsammans ger själva landskapsupplevelsen. Landskapet inrymmer i sig också en tidsdimension, landskapet har en historia. Detta innebär att landskap inte kan uppfattas som statiska. Olika rörelser och processer, ofta över lång tidrymd, måste därför också länkas till land­ skapsbegreppet, som alltså omfattar såväl påtagliga fysiskgeografiska som kulturella fenomen, liksom också de rörelser och förändringsprocesser som efter hand kan iakttas. Landskap har således också med upplevelser att göra, inte sällan med estetisk anknytning. Man skulle kunna tala om ett inre och ett yttre land­ skap. Mellan det fysiska, påtagliga och den inre upplevelsen fi nns natur­ ligtvis en koppling som gör att landskapet upplevs olika från individ till individ. Lägger vi därtill tidsdimensionen blir variationerna i upplevelserna än större beroende bl.a. på var i landet vi befinner oss. Allmänt kan sägas att ju mer vi känner till om landskapets innehåll och utveckling desto rikare blir vår upplevelse i landskapsrummet i varje särskilt fall. Genom kunskaps­ inhämtande ”läser” vi landskapets innehåll allt säkrare, något som natur­ ligtvis äger stor relevans till exempel i ett restaurerings- eller bevarande­ perspektiv. Vad man således i detta sammanhang vill understryka är att ordet land­ skap står för ett slags helhetsbegrepp. Det innehåller såväl en tidsdimen­ sion som en rumsdimension – ett historiskt respektive geografi skt perspek­ tiv – som tillsammans skapar en slags miljömässig helhet. Kyrkorna och deras omgivningar är naturligtvis en viktig del av denna helhet, något som 59 motiverar att vi ger ett lite bredare perspektiv på kyrkobeståndets framväxt i de kommande beskrivningarna. Vi vill så långt möjligt kartlägga de fakto­ rer som i olika avseende påverkat landskapet och miljön runt kyrkorna på olika sätt. Hur förändringar kommer till stånd är naturligtvis beroende av vilka aktörerna är, vilken makt och vilket inflytande de har samt vilka idéer och mål de satt upp. Kanske kan man tala om olika ideologiska förhåll­ ningssätt med påverkan på och återkopplingar i landskapet, som därmed kan ses som en spegling av varjehanda värderingar och handlingsnormer. Landskapet och dess innehåll kan och bör tolkas med dessa utgångspunk­ ter. Genom att koppla in den geografiska landskapsforskningen i studiet av sockenkyrkorna vill vi sålunda uppmärksamma och så långt möjligt tolka den miljö som omger dessa byggnader. Få byggnadsverk i vårt land ger en sådan karaktär åt det bebyggda landskapet som kyrkorna. Ofta kan man omedelbart utläsa de miljömässiga sambanden med omgivande landskap och bebyggelse genom det byggnadsmaterial man valt vid kyrkornas upp­ förande. Många gånger representerar också kyrkorna de byggnadstradi­ tioner som utvecklats i respektive region. De kan betraktas som regionens byggnadstekniska arkiv. Till sockenkyrkorna finns vanligen en begravningsplats, i åtskilliga fall manifesterad genom bogårdsmur och stigluckor. Vidare ingår i miljöerna en uppsättning byggnader som på ett eller annat sätt anknyter till sock­ nens centrum. Det gäller i första hand bostäder till kyrkans tjänare samt byggnader som har anknytning till begravningsritualerna jämte lokaler för magasinering. Förhållandena varierar rätt mycket över landet, men oftast finner man också byggnader i närheten av kyrkan som är, eller har varit, avsedda för skola och åldringsvård. Inte sällan möter man dessutom lo­ kaler som samtidigt har fungerat som samlingsplats för socknens inne­ byggare, också i mera profana sammanhang, som t.ex. sockenstugorna. I nutid har oftast dessa byggnader fått nya användningsområden, särskilt ute på landsbygden. Det är inte ovanligt att de moderna kyrkomiljöerna kompletterats med hembygdsgårdar och någon gång också festplatser (se vidare s. 117–118). Kyrkplatserna utgjorde alltså ett slags centra i det preindustriella sam­ Fig. 16. Kyrkogårdsbesökare vid Björ­ landa kyrka i Bohuslän. Runtom i landet bär kyrkogårdarna med sina välvårdade gravar och planteringar vittnesbörd om vilken betydelse de har för bygden. Besöket på kyrkogården är så mycket mer än omsorgen om de anhörigas gravar. Det stärker också de kollektiva minnen som lagrats på plat­ sen genom generationer och skapar en delaktighet i socknens historia. Även den tillfällige besökaren kan här få en inblick i denna historia genom monu­ ment och inskriptioner som ofta är utformade på ett för bygden specifikt sätt. Det mångkulturella samhället gör sig också påmint genom inlån av nya estetiska praktiker i gravbruket. Foto­ grafier, maträtter, minnesföremål och dylikt kan i dag förekomma på gra­ varna. I städerna har kyrkogårdarna blivit viktiga oaser i det urbana bruset. Oavsett om besöket sker på en lands­ eller stadskyrkogård ger det tillfälle till stillhet, vila och kontemplation. Foto Håkan Berg 1999. 60 Kyrkan i landskapet Fig. 17. Dop i Bergums kyrka i Väster­ götland. De kyrkliga sederna och hög­ tiderna är viktiga traditionsbärare som ger delaktighet och gemenskap i byg­ den. Förutom den religiösa betydelsen av dop, konfirmation, nattvard och jordfästning stärker också den fysiska närvaron och ritualen banden mellan människorna och sockenkyrkan. Kyr­ kans lokaler är även samlingsrum för andra aktiviteter. Den stora folkrörelse som körverksamheten är i vårt land bedrivs exempelvis i stor utsträckning i kyrkans regi. Foto Håkan Berg 1999. hället, en funktion som i dag vanligtvis har gått förlorad i och med att jordebokssocknarna försvann med 1952 års kommunreform. I det fall kyr­ kan inte dessförinnan hade omgivits av den nya tidens urbana attribut i form av industrier, kommunikationsanläggningar etc. för dessa gamla sockencentra på åtskilliga håll numera en tynande tillvaro – de har fallit i en slags törnrosaslummer. Förhållandena varierar emellertid rätt kraftigt över landet. Inte minst på många håll i Norrland har sockencentrum ännu flera samhälleliga funktioner och uppfattas därför som levande. En sak har alla dessa platser emellertid gemensamt, kyrkogården vid kyrkan är fortfarande socknens begravningsplats ute på landsbygden. Just i detta speciella avseende lever alltså sockenbegreppet och anknyt­ ningen till socknens kyrka och begravningsplats är alltjämt stark hos be­ folkningen. Här döps man, gifter sig och begravs (fig. 16–18). Kontakten med generationerna bakåt får man via familjegraven. På de allra flesta håll hålls kyrkor, gravar och kyrkogård i ett föredömligt skick. Ett syfte med Sockenkyrkoprojektet är sålunda att uppmärksamma de miljömässiga kva­ liteter som finns runt våra kyrkobyggnader. Här finns alltså kollektiva an­ knytningar mellan bygd och kyrka men här finns också många band som har stort värde för enskilda människor. Huruvida dessa relationer kommer att ändras i och med att kyrka/stat-reformen nu är genomförd är svårt att säga men hittills tyder mycket på att kyrkplatsen kommer att behålla sin betydelse som identitetsskapare i bygden, ett förhållande som de flesta män­ niskor vill bevara för framtiden. I de större städerna kan man dessutom under senare tid allt tydligare märka en lite annorlunda trend. Kyrkogårdarna är inte längre aktivt an­ vända begravningsplatser, utom i undantagsfall. I stället anläggs begrav­ ningsplatserna vanligtvis utanför bebyggt område. I Stockholm förbjöds gravläggning på stadens kyrkogårdar i princip redan under 1700 -talet men undantag medges ännu i dag. I större städer försvagas därmed sambandet alltmer med generationerna bakåt i tiden. Exempelvis i Stockholm var år 2002 inte mindre än 30 % av gravbeståndet vanvårdat, eller om man så vill, hade fallit i glömska (Ekot i Sveriges Radio 12 /7 – 02). Sammanfattningsvis, i den kommande beskrivningen av kyrkorna i landKyrkan i landskapet 61 skapet utgår vi från den geografiska definitionen av begreppet landskap, vilken i det följande i första hand tar fasta på landskapets naturgeografi och kulturella traditioner. Som förklaringsbakgrund till hur landskapet är organiserat tar vi också ofta utgångspunkten i det historiska perspektivet. Dessa förhållanden har varierat över landet – ett regionalt perspektiv ut­ vecklar sig. Geografi och naturlandskap Den beskrivning som närmast följer har sålunda till syfte att sätta in kyr­ kobyggandet i vårt land i ett regionalt utvecklingsperspektiv. För att förstå kyrkornas tillkomsthistoria, utformning och geografiska spridning kan det vara lämpligt att utgå från ett slags resurstänkande. Vilka förutsättningar har funnits för kolonisation av landets olika bygder? Vid vilken tidpunkt har kolonisationen skett? Vi inskränker oss av naturliga skäl till den del av bebyggelsehistorien som kan hänföras till kristen tid, alltså från ca år 1000 och framåt. I enlighet med Sockenkyrkoprojektets ambition och målsätt­ ning diskuteras i föreliggande sammanhang endast den landyta som omfat­ tas av Sveriges nuvarande gränser. Det svenska naturlandskapet har några drag som är tämligen unika. I första hand gäller det berggrunden som till övervägande del består av de re­ lativt sura bergarterna granit och gnejs samt det faktum att landytan täck­ tes av inlandsis till för ungefär 10 000 år sedan. Landskapets topografiska utformning har i vårt land i mångt och mycket i sina detaljer formats genom inlandsisens verksamhet, t.ex. i form av åsar och drumliner, som ofta utgör platser för vägdragning och bebyggelse men också för kyrkornas placering i landskapet. Dessutom har landet varit nerpressat under det kilometertjocka Fig. 18. Allhelgonahelg på Lundby gamla kyrkogård på Hisingen i Göte­ borg. Ljuständningsseden lär ha förts till Sverige av italienska arbetare på Gustavsbergs porslinsfabrik utanför Stockholm i början av 1900-talet. Den så kallade gravsmyckningsdagen blev snabbt en stark tradition i hela landet. Det är under allhelgonahelgen vi minns våra döda och begrundar vår egen bortgång. Överallt på begrav­ ningsplatserna tänds ljus och på många håll ordnas andakter med stilla musik och körsång. Genom kyrko­ gårdarnas ofta väl exponerade lägen blir mångfalden av ljus som tänds i novembermörkret en överväldigande syn även för den avlägsne betraktaren. Foto Håkan Berg 1999. 62 Kyrkan i landskapet Fig. 19. Klimatet, berggrunden och det lösa jordtäcket bestämde en gång i tiden hur landet koloniserades. Hög­ sta kustlinjen (HK) – den linje där vattnet stod som högst under och efter istiden – är den viktigaste skiljegränsen för odlingsbetingelser. HK ligger som högst i Ångermanland, mer än 300 meter över havet, och lägst i sydligaste Sverige, ca 20 meter. Ovanför HK är jorden osvallad och blockrik. I vatten­ linjen, vid och under HK, är moränen ofta omlagrad av vågor. Sand och grus som svallades ut finns i dag på sluttningarna nedanför. Under vattnet avsattes lera och silt på de djupast belägna bottnarna. Genom landhöj­ ningen torrlades bottnarna och for­ made i många områden plana lerslät­ ter. De finkorniga jordarterna har hög vattenhållande förmåga och innehåller rikligt med näringsämnen. De utnytt­ jas därför i stor utsträckning som jordbruksmark. Landets befolkning är koncentrerad till trakter under HK. Över HK förekommer emellertid här och var finkorniga moränlager som är lättodlade och har brukats under lång tid, t.ex. i Småland och Jämtland. istäcket och håller alltjämt på att höja sig ur havet, något som hela tiden på­ verkar strandkonturen – i varje fall utefter Norrlands och Svealands kuster. En bebyggelsehistoriskt intressant detalj är den linje i terrängen som mar­ kerar var havet stod strax efter nedisningen – högsta kustlinjen – vilken vanligtvis ligger mellan 100 och 250 meter över nuvarande havsnivå, högst i mellersta Norrland (fig. 19). Med några få speciella undantag befi nner sig landets odlingsbygder under denna nivå. Över högsta kustlinjen möter vi en mera omfattande bebyggelse framför allt på Sydsvenska höglandet och i Storsjöbygden i Jämtland. Den mest iögonfallande effekten av landisens verksamhet är emellertid jordartsbildningen. Den sura och vanligtvis svårvittrade berggrunden ger oftast upphov till morän, som stundtals är blockrik och med rika inslag av grus och sand. På sina håll, som just på Sydsvenska höglandet, kan dessa sandiga jordar ha en omfattning som medgivit odlingsmöjligheter. De geo­ logiska förhållandena medför således att uppodlingsgraden i Sverige är låg, bara omkring 7– 8 % av landytan, men stora variationer förekommer. Desto mer lämpar sig marken för skogsväxt, i huvudsak barrträd. I den sydligaste delen av landet finns emellertid naturliga förutsättningar för lövskog. Sam­ mantaget är över 55 % av landets yta täckt med produktiv skog medan 35 % består av svårföryngrad skog, impediment, myrar, sjöar och vatten­ drag. Endast ett par procent av landytan täcks av bebyggelse. I storstads­ länen kan andelen dock vara betydligt större – upp till 15 %. På några ställen, särskilt i söder, har emellertid berggrunden en annan karaktär. Den består av kalk och är lätteroderad (fig. 20). Jordtäcket består i dylika fall av moränlera och det är just här som vi möter landets äldsta odlingsbygder och följaktligen också de äldsta kyrkobyggnaderna (fig. 23). Lucker, fertil moränlera eller moig morän finns också över högsta kustlinjen på några ställen, t.ex. i Falbygden och Storsjöområdet, vilket även där re­ sulterat i goda odlingsbetingelser och en tidig kolonisation. Landhöjningens effekter har medfört att vi har odlingsvärda jordar utefter kusterna, särskilt i norra Götaland samt i Svealand och i Norrland jämte ett lågt liggande stråk mellan Stockholm och Göteborg. Sedimenterat material som funnits på den forna havsbottnen har på så sätt kommit i dagen och uppträder i dag som styva leror. Det sagda innebär att den nivå till vilket havet nådde i land­ skapet efter nedisningen – högsta kustlinjen – utgör en viktig skiljegräns i landskapet mellan grov morän och finare sediment – en gräns som natur­ ligtvis haft stor kolonisationshistorisk betydelse – landskapet över högsta kustlinjen har i allmänhet bebyggts först under medeltiden eller senare. Om vi ser till den svenska landytan i sin helhet i början av medeltiden har vi alltså odlingsområden där vi har kalkberggrund, runt kusterna samt i trakter som ligger under högsta kustlinjen, särskilt i ett stråk tvärs över landet mellan Göteborg och Stockholm. Detta hindrar emellertid inte att bebyggelse sedan länge också funnits över högsta kustlinjen, särskilt där jordtäcket består av moränlera eller sjösediment. De senare har uppstått i vissa lägen då inlandsisen drog sig tillbaka från djupare dalgångar och se­ dimentbäcken med bildandet av isdämda sjöar som följd. Sådana områden återfinner vi framför allt på Sydsvenska höglandet och är förklaringen till att Småland uppvisar ett omfattande odlingslandskap och gamla kultur­ bygder över högsta kustlinjen. Denna naturgeografiska beskrivning kan ligga till grund för hur sock­ narna och sockenkyrkorna utvecklats. De bästa förutsättningarna ger helt naturligt den tidigaste kolonisationen. Där finner vi de äldsta kyrkorna och de till ytan minsta kyrksocknarna (fig. 27). Utformningen av de små sock­ narna representerar ett tidigt planeringsskede kyrkoadministrativt sett. Kyrkan i landskapet 63 Det regionalt differentierade kyrkolandskapet Vi skall här ta upp den regionala aspekten på kyrkornas fördelning över landet, vilket har blivit möjligt genom projektets omfattande kartläggning av landets ca 2 600 församlingskyrkor och dess föregångare. För första gången har vi fått möjlighet att i ett sammanhang undersöka hur alla dessa byggnader gestaltats och förändrats. Hur ser åldersstrukturen ut när det gäller det nuvarande beståndet av kyrkobyggnader? Hur har man gått till väga för att ge dessa byggnader sin arkitektoniska utformning? Vilka sed­ vanor har funnits när det gäller att hävda kyrkogårdarna och komplettera kyrkomiljöerna med ett byggnadsbestånd avsett för socknens mera var­ dagliga verksamhet? Det visar sig som redan antytts att det svenska sock­ enkyrkobeståndet skiljer sig åt avsevärt område för område vad beträffar byggnadernas ursprungliga ålder och successiva tillbyggnad, storlek och arkitektoniska utformning men också när det gäller kyrkans fysiska inpla­ cering i den byggda miljön. De stora kyrkobyggnadsepokerna i vårt land hänför sig av rätt natur­ liga skäl i första hand till medeltiden då landet kristnades. Men också till perioden 1760 –1880, då invånarantalet i landet ökade kraftigt (fig. 22). I någon mån kan vi också räkna efterkrigstidens kyrkobyggande runt våra större städer och tätorter som en sådan expansiv fas, som emellertid inte be­ handlas inom ramen för Sockenkyrkoprojektet. Genom projektet har man alltså för första gången fått en sammanställning rörande landets samtliga sockenkyrkor vad bland annat avser tillkomsttid och omgivande miljö. Med hjälp av denna inventering har vi således fått möjligheten att i kartform pre­ sentera vilken tid det aktuella svenska kyrkobeståndet representerar, från medeltiden fram till 1950 (fig. 23). Det är denna karta som ligger till grund för några reflexioner som här följer. Kartan uppvisar många intressanta drag, som, förutom olika naturgivna förutsättningar, i en hel del fall hänger samman med demografiska, sociala, kulturella och ekonomiska olikheter mellan olika delar av vårt land men också med samhällets förändringar på olika sätt och i olika takt runt om i Sverige under den långa tid som projektet behandlar. Låt oss därför först beröra några studier som uppmärksammat några av de tydliga, regionala skillnader som tycks finna sina paralleller i de aktuella undersökningarna av sockenkyrkorna. Större förekomst av kalkhaltig jord Nord och syd, öst och väst Vi kan utgå från Gustav Sundbärgs demografiska indelning av Sverige i tre regioner, nämligen Östsverige, Västsverige och Nordsverige. Östsverige upptas av Mälardalen, Östergötland samt delar av södra Norrland. Örebro län intar en mellanställning mellan öst och väst. Västsverige omfattar en stor del av landet från Värmland och Dalarna i norr till Skåne i söder. Små­ land och Öland tillhör också denna västliga region. Det egentliga Norrland placerar Sundbärg norr om Indalsälven. Vad som i första hand är intres­ sant för Sockenkyrkoprojektets del är kanske den gräns som tycks föreligga mellan östra och västra Sverige och som kan återfinnas i en mängd olika sammanhang. Ja, skillnaderna mellan öst och väst är så pass påfallande att man kan tala om en kulturgräns genom södra delen av vårt land – allmänt kallad Flodströmslinjen. Man kan i vissa avseenden till och med betrakta de båda landsändarna som varandras motsatser. Sockenkyrkoprojektet kan nu bidra med ytterligare aspekter på dessa regionala skillnader. Senare tiders bebyggelsehistoriska forskning har justerat Sundbärgs Fig. 20. Förekomst av kalkhaltig jord som härrör från kalksten och skiffrar, vilka avlagrats i havet under de geo­ logiska perioderna Kambrium, Ordo­ vicium och Silur för ca 500 miljoner år sedan. På de flesta håll i landet är dessa sedimentära bergarter bort­ eroderade men i vissa områden har de legat skyddade från erosion och där finns rester bevarade. Genom inlands­ isens inverkan har de malts ner till en finkornig, lerhaltig och näringsrik morän, som är grunden för landets bästa jordar med lång odlingshistoria. 64 Kyrkan i landskapet Öst Väst Fig. 21. Kartan visar historikern Christer Winbergs vidareutveckling av den demografiska indelningen av landet i Västsverige, Östsverige och Norrland som först demografen Gus­ tav Sundbärg och statistikern Isidor Flodström observerade och beskrev. Inom den bebyggelsehistoriska forsk­ ningen justerades denna första gräns­ dragning så att Öland kom att räknas till Östsverige och Skåne kom att bilda en egen region. Winberg tillförde ytterligare demografiska och sociala faktorer, vilka underströk kulturskill­ naderna mellan Öst- och Västsverige. Efter Winberg 2000. gränsdragning på så sätt att Öland tillhör den östliga sfären medan Skåne i allmänhet betraktas som en egen region. Sundbärgs syfte var att genom­ föra en statistisk-historisk undersökning kopplad till den s.k. Emigrations­ utredningen. Han ville finna strukturerna och orsakerna bakom de kraftiga utflyttningarna från delar av Sverige under 1800 -talet och det tidiga 1900 ­ talet. I korthet kan man säga att Västsverige i mycket högre grad drabbades av utflyttningsvågorna än Östsverige. Den västra delen av landet hade också flest återflyttare. Västsverige uppvisade alltså en större rörelsebenägenhet, något som kan förklaras dels med demografiska skillnader gentemot öst, dels också genom andra sociala faktorer. Historikern Christer Winberg har utvecklat och sammanställt en rad faktorer som från ett västsvenskt per­ spektiv kartlägger skillnader mellan de båda riksdelarna genom ytterligare andra demografiska faktorer (fig. 21). En sådan demografisk faktor utgör befolkningstillväxten som efter 1750 varit starkare i väst än i öst, en olikhet som utjämnats först i modern tid (fig. 22). En orsak till detta förhållande är att äktenskapet under denna tid haft en starkare ställning i Västsverige, vilket bl.a. manifesterats genom en högre inomäktenskaplig fruktsamhet i väst medan ett motsatt förhållande rått i öst där den utomäktenskapliga fruktsamheten alltså varit högre under förindustriell tid, även på landsbygden. Andra befolkningsgeografiska frå­ gor kan anföras. En intressant iakttagelse gäller till exempel troheten mot födelseorten. Fler personer kvarstannar i födelsetrakten i väst än i öst. Västsverige har i modern tid betraktats som mera borgerligt-liberalt än Östsverige – ett fenomen som var mycket tydligt under största delen av 1900 -talet. Kyrkan har också haft ett starkare grepp om själarna i Väst­ sverige jämfört med förhållandena i öst. Till delar kan detta förklaras genom den inomkyrkliga väckelserörelse som utvecklades i väst under första hälf­ ten av 1800 -talet. I öst fick däremot de frikyrkliga rörelserna relativt stora framgångar under 1800 -talets senare del. Dessa förhållanden har ändrats i modern tid men länge återspeglades dessa skillnader också i det politiska livet med en klar övervikt för liberalt/frisinnade väljare i väst. I flera delar av Syd- och Västsverige är detta drag ännu skönjbart, inte minst i Småland. Det finns emellertid skillnader mellan öst och väst som är av betydligt äldre datum än de flesta exemplen ovan. I östra Sverige har man sedan mitten av medeltiden värderat jord efter byamål, vilket innebär att man genomfört en jordvärdering i exakta mått som varit såväl storleks- som i många fall bonitetsrelaterade. I Västsverige däremot har man relaterat jord­ innehavet till begrepp som gårdsstorlek och hemmanstal. Denna skillnad har sannolikt sina rötter i Östsveriges feodalisering under medeltiden. Man införde där förstfödslorätt, jordaskiften (solskifte) och en exakt jordvärde­ ring som mycket skiljer sig från ett ”friare” och troligen äldre system i väst. En feodal överklass fanns i båda landsdelarna men den fick ett starkare ut­ tryck i relation till underlydande gårdar och torp i Östsverige. I Västsverige rådde ett mera personligt och fast förhållande mellan bönderna och deras underlydande. Avståndet mellan bönder och godsägare till de egendomslösa var större i öst, ett förhållande som stått sig över tiderna. I väst däremot förändrades maktrelationerna successivt, bl.a. genom att s.k. frälseköp blev möjliga redan under 1600 -talet och framåt, Västsverige blev Bondesverige med ett friare förhållande till jordinnehavet. Ingen förstfödslorätt infördes formellt. Utvecklingen i öst följde inte denna trend, tvärtom, här behöll man förstfödslorätten och här fördjupades klyftorna mellan jordägare och jordlösa i och med statsystemets införande. Sannolikt har principen med förstfödslorätt, med syftet att hålla gårdarna odelade, också bidragit till en lägre ökningstakt i befolkningstalen i öst jämfört med väst. Kyrkan i landskapet 65 33 % 5% 92 % 67 % 60 % 46 % 2% -3 % 41 % 51 % 20 % 32 % -34 % 48 % 50 % 40 % 30 % 8% 73 % 59 % 53 % 20 % 55 % 23 % 36 % 35 % 7% 32 % 60 % 78 % 87 % 66 % 86 % 31 % 42 % 40 % 34 % 20 % 97 % 76 % 67 % 60 % 57% 40 % 175 % 72 % 83% 66 % 19 % 31% 28 % 100 % 68 % 46 % 15 % 41 % 18 % -4 % 45 % 58 % 53 % 14 % 41 % 12 % 94 % 19 % 44 % 26 % 51 % 26 % 37 % 30 % 34 % 35 % 30 % Total befolkningstillväxt i procent 1571–1620 Naturliga brytpunkter för värden över 0 -34–0 0–28 28–40 40–53 53–97 Total befolkningstillväxt i procent 1620 –1699 Naturliga brytpunkter 12–41 41–66 66–175 175 Total befolkningstillväxt i procent 1699–1751 Naturliga brytpunkter 15–26 26–37 37–50 50–66 Skillnader i jordägande och jordinnehav kan också vara intressant att belysa ur ett annat perspektiv. Landet genomgick två stora jordreformer under 1700 - och 1800 -talen, nämligen storskifte och laga skifte. Särskilt laga skiftet kan vara intressant i sammanhanget eftersom just denna skif­ tesreform till stora delar sprängde landsbygdens byar. Det kom därigenom att påverka en rumslig situation där sockenkyrkorna var inblandade. Sär­ skilt Sydsverige och Västsverige uppvisar en tidig acceptans när det gäller reformen. Här finner vi generellt också de mest radikala effekterna av skif­ tet – just dessa områden har till exempel flest utflyttade gårdar i samband med skiftets genomförande. Sambandet mellan jordreformen och effekten på kyrkobyggandet är inte utrett men det har antagits att böndernas bestyr med skiftesverksamheten ledde till ett sämre underhåll av kyrkobyggna­ derna under de mest intensiva perioderna, kanske också till att nya kyrko­ byggnader fick vänta på att bli uppförda. Också när det gäller de medeltida städernas utveckling har man fun­ nit motsvarande regionala olikheter. Städerna i öst har tillkommit under en koncentrerad period (främst 1200 -talet) och utvecklades därefter på ett tämligen ensartat sätt. Uppenbart har en dirigerande hand funnits i planeringen av dessa städer. I väst däremot har de äldre städerna en lång tillkomsttid och en betydligt friare utveckling. Lokaliseringen kunde till exempel ändras från tid till annan, något som inte skedde i öst. Västsveriges Fig. 22 a–f. Total befolkningstillväxt i procent i intervallen 1571–1620, 1620–1699, 1699–1751, 1751–1805, 1805–1900, 1900–1995. Stockholms församlingar är exkluderade. Befolk­ ningstalen före 1751 är endast unge­ färliga. Underlag Palm 2000 samt Sockenkyrkoprojektets befolkningstal för församlingarna år 1805, 1900 och 1995. Klassindelningen är naturliga bryt­ punkter, vilket innebär att socknar med sinsemellan liten areell skillnad är förda till samma grupp. Variatio­ nen inom varje klass är således liten, medan nästa klass bildas då en större förändring i storlek uppträder i mate­ rialet. 66 Kyrkan i landskapet 25 % 103 % 537 % 255 % 83 % 128 % 96 % 61 % 254 % 285 % 21 % 67 % 68 % 253 % -1% 24 % 66 % 61 % 153 % 364 % 165 % 3% 35 % -2 % 28 % 53 % 20 % 20 % 82 % 74 % 215 % 52 % 79 % 59 % 32 % 56 % 302 % 310 % 51 % 20 % 24% 85 % 80 % 101% 22 % 64 % 51% 56 % 35 % 28 % 32 % 76 % 73 % 120 % -23% 45 % 85 % 41 % 33 % 25 % 35 % 43 % 59 % 132 % 105 % 91 % 73 % 34 % 60 % 91 % 30 % -16 % 77 % 6% 10 % Total befolkningstillväxt i procent 1751–1805 Naturliga brytpunkter 20–32 32–51 51–96 96–103 Total befolkningstillväxt i procent 1805–1900 Naturliga brytpunkter 34–73 73–132 132–253 253–537 Total befolkningstillväxt i procent 1900–1995 Naturliga brytpunkter för värden över 0 -23–0 0–21 21–56 56–302 302–310 medeltida städer hade dessutom en tydligare relation till sitt omedelbara jordbruksomland (marknader). Meningen har varit att belysa vissa uppenbara regionala skillnader i landet i några avseenden. Om vi återgår till Sundbärgs indelning kan vi konstatera att utvecklingen i Norrland har klart västsvenska drag. Denna landsända låg i bondehand utan feodala inslag. Skåne däremot följde såväl det västsvenska som det östsvenska mönstret. Fler sakområden förstärker ytterligare de olikartade mönstren, t.ex. på hantverkets, industrins och in­ dustrialiseringens område, där öst varit mera innovativt och i ett tidigt skede också haft en kvalitativt mera högtstående hantverksproduktion, något som troligen kan förklaras med närheten till Stockholm. Att Sveriges huvudstad ligger i öst har naturligtvis haft stort inflytande över många regionalt för­ ankrade fenomen i landet. Ytterligare sakområden kan anföras, till exempel på den moderna politikens område eller när det gäller fackföreningsrörel­ sens grepp om människorna. Det senare har varit mycket starkare i öst. Alla dessa skillnader har djupa historiska rötter. I stora drag kan man peka på en politisk och ekonomisk tyngdpunktsförskjutning från väst till öst sedan medeltiden. Utvecklingen i modern tid återspeglar emellertid i många avseenden en slags återkomst för väst på flera viktiga områden bero­ ende bl.a. på det västsvenska samhällets tidiga liberalisering. Tanken är nu att undersöka bakgrunden till den regionala differentiering Kyrkan i landskapet 67 som vi kan iaktta genom olika församlingsaktiviteter samt på kyrkobyg­ gandets område. Finns det paralleller till vad som ovan anförts och som kan vara intressanta att dra fram? Vilka frågor kan vi ställa oss för att belysa de regionala skillnaderna samt i vilken utsträckning har forskningsprojektet kunnat finna förklaringar till dessa skillnader? Sveriges kyrkors kronologi och regionala geografi Det kan nu vara dags att betrakta kartan (fig. 23) lite mera ingående för att fånga några regionala likheter och olikheter som kännetecknar landets kyr­ kobestånd. Vi utnyttjar därvidlag den kronologiska indelning av materialet som Sockenkyrkoprojektet arbetat efter. medeltiden Medeltidens kyrkobyggande kan av naturliga skäl hänföras till våra kärn­ bygder i Götaland, östra Svealand, ute på öarna Öland och Gotland samt i viss mån också utefter Norrlands kustland och i Storsjöbygden – alltså till de tidigast bebyggda trakterna i landet. Betraktar vi kartan lite mera noggrant kan vi emellertid i nutiden genast se intressanta skillnader mel­ lan dessa bygder. Stora delar av Mälardalen och Gotland kan ännu sägas karakteriseras av sina medeltida kyrkor. På Gotland har praktiskt taget varenda kyrka sina rötter i 1200 -talets kyrkobyggande och även om tilloch ombyggnader skett så förmedlar dessa kyrkor alltjämt en bild av den rikedom och makt som kännetecknade ön under högmedeltiden. Hur kom det sig att kyrkobyggandet på Gotland stelnade i denna påkostade, hög­ medeltida form? Mälardalen är också rik på välbevarade medeltida kyrkobyggnader. I Uppland kan t.ex. 90 % av beståndet härledas tillbaka till medeltiden. Kyr­ korna är emellertid här i allmänhet betydligt mera anspråkslösa än på Got­ land, åtminstone om vi tänker på den mest frekventa byggnadstypen, den enkla salkyrkan utan torn, i huvudsak ett 1300 -talsfenomen. De äldre, ofta tornförsedda romanska kyrkorna, som uppträder i Mälarområdets centrala delar, kan sägas ha ett mera påkostat utförande och har också förknippats med högreståndsintressen. I centrala Uppland har dessutom den kyrkliga makten i landet manifesterats genom kyrkobyggnader som kvalitetsmässigt befinner sig över det normala för området, t.ex. i Sigtuna och Gamla Upp­ sala med omgivningar. Det framstår som märkligt att det centrala och ex­ pansiva Mälarområdet har kommit att hålla fast vid sina tempel utformade i olika etapper redan under medeltiden. Vilka orsaker kan tänkas till detta? Även Vadstenaslätten i Östergötland har ett stort antal medeltida kyrkor bevarade. På sätt och vis speglas även här skillnader inom regionen genom de enklare kyrkorna på Vikbolandet och de mera påkostade romanska byggnadsprojekten väster om Linköping. På Vadstenaslätten finns för öv­ rigt några av landets mest välbevarade romanska kyrkor. Vilka kopplingar kan finnas mellan Östergötland och Mälarområdet och hur kommer det sig att kyrkobeståndet i hela Östsverige hyser så pass många välbevarade medeltida former ända in i vår tid? Sockenkyrkorna i de övriga delarna av landet återgår numera inte på samma klara sätt till det medeltida byggandet. Kyrkobyggnaderna kan vis­ serligen många gånger innehålla delar som är medeltida, som t.ex. på Öland, men ofta handlar det om att man valt att utvidga byggnaderna, framför allt under 1800 -talets första hälft. Likaså har Skåne ett flertal medeltidskyrkor bevarade, särskilt i de centrala och östra delarna av landskapet. Även Hal­ land har ett relativt stort antal kyrkor bevarade från medeltiden liksom 68 Kyrkan i landskapet Fig. 23. Befi ntliga församlingskyrkor äldre än 1950. Kyrkornas ålder har angivits utifrån den senaste nybyggnadsperiod som bevarats i långhus/ kor. Medeltidskyrka, helt eller delvis bevarad Kyrka uppförd 1550 –1760 Kyrka uppförd 1760 –1860 Kyrka uppförd 1860 –1950 Kyrka av okänd/osäker ålder 69 Småland. Den senare iakttagelsen är på sätt och vis särskilt intressant mot bakgrund av den propaganda som fördes mot de trånga och mörka äldre smålandskyrkorna, inte minst från biskopen i Växjö, Esaias Tegnérs sida. Märkvärdigt många medeltidsbyggnader står emellertid ännu kvar i Små­ land och majoriteten av landets medeltida träkyrkor förekommer just i detta landskap. Man kan notera att blandningen mellan gammalt och nytt är stark just i Västsverige. Blandningen är kanske som mest iögonfallande i Västergöt­ land, det utan jämförelse kyrktätaste landskapet i Sverige. Befolkningstill­ växt och sockensammanslagningar har här medfört att kyrkobeståndet är mycket varierat. Redan under medeltiden har man rivit många små kyrkor som betjänade endast ett fåtal gårdar. Här finns ytterligare några exempel på välbevarade medeltida tempel i landet. I Västergötland har man under senare perioder fortsatt att riva medeltida kyrkor för att bygga nytt, främst i samband med församlingssammanslagningar. Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att det finns en rätt påtaglig skillnad mellan östra och väs­ tra Sverige när det gäller det medeltida kyrkobeståndets överlevnad. Fast­ hållandet vid det gamla har tydligen varit starkast i öster. Det bör tilläggas att det också finns en hel del medeltidskyrkor i övriga delar av landet, t.ex. i Bohuslän liksom också i Ådalen och övriga Ånger­ manland samt i centrala Jämtland. kyrkobyggandet 1550–1760 Om medeltiden av naturliga skäl kan betraktas som en rik kyrkobyggnads­ period med koncentration till de centrala delarna av landet så har den efter­ följande perioden fram till mitten av 1700 -talet lämnat betydligt blygsam­ mare spår efter sig. Vi kan konstatera att kyrkobyggandet mellan 1550 och 1760 i första hand berörde de perifera delar av landet som då var befol­ kade. Framträdande i detta sammanhang är södra Västergötland, Dalsland, Värmland samt Dalarna. Vidare förekom en del kyrkliga nybyggen i Små­ land och i delar av Norrland medan landet i övrigt inte kan uppvisa någon högre byggnadsaktivitet under perioden. Detta kan synas desto märkligare eftersom landet övergav katolicismen under denna tid. Vilka skäl kan vi finna som förklaring till detta? den stora kyrkobyggnadsepoken 1760 –1860 Den starka befolkningstillväxten under 1700 -talet men också inomkyrk­ liga motiv kan antas ligga bakom det faktum att kyrkobyggandet i landet på nytt tog fart. Om nära nog alla centrala delar av södra Sverige knappast berörts alls av nybyggande under den närmast föregående perioden, så kom en förnyelse av kyrkobeståndet nu igång på allvar över stora delar av Sve­ rige. I många fall rörde det sig om att ersätta äldre, medeltida byggnader med rymliga, tornförsedda och ljusa salkyrkor. Man skulle kunna påstå att just denna kyrkotyp är ett karakteristikum för svensk landsbygd på många håll än i dag. Öland är kanske det landskap framför andra vars medeltidskyrkor för­ ändrades under det sena 1700 -talet och 1800 -talets första hälft men detta gäller i hög grad även Småland, centrala Östergötland, Halland, Västergöt­ land, Bohuslän och Dalsland samt Bergslagen. Man kan konstatera att pe­ rioden 1760 –1860 också blev den stora kyrkobyggnadsepoken i södra Norr­ land. Det kan tilläggas att den aktuella perioden också uppvisar en stark byggnadsaktivitet i våra städer. Vilka krafter bidrog till att förnya kyrko­ beståndet i vissa delar av landet medan andra knappast berördes alls? 70 Kyrkan i landskapet tiden 1860 – 1950 Om dagens kyrkolandskap kan karakteriseras genom de medeltida bygg­ naderna som finns bevarade i Mälardalen och på Gotland kan man säga att 1800 - och 1900 -talens kyrkobyggande fortsatt främst kom att beröra västra och södra Sverige. I många fall revs de medeltida byggnaderna och de nya kyrkorna förlades ofta till nya platser, inte sällan till järnvägssamhällen och andra centralorter. Under senare tid har man emellertid i många fall återgått till de äldre kyrkorna i den mån de inte har rivits. Det finns till och med exempel på att denna återgång föranlett församlingarna att i stället välja att riva sina 1800 -talsbyggen. Denna relativt unga kyrkobyggnadsepok fick sitt geografiska centrum i Skåne och i Västsverige. Särskilt sydvästra Skånes kyrkolandskap karakte­ riseras genom kyrkor från det sena 1800 -talet. Detsamma kan i viss mån sägas om Västgötaslätten där emellertid sammanslagningar eller samman­ läggningar av mindre församlingar i hög grad blev incitamentet till det nya kyrkobyggandet. Mera naturligt kan det tyckas att övre Norrlands kyrkor härstammar från denna epok. I de gigantiska socknarna med centrum neråt kusten avsöndrades dotterförsamlingar i inlandet, en process som inte upphörde förrän en bra bit in på 1900 -talet. Sammanfattning Vi kan alltså konstatera att det nutida svenska kyrkolandskapet har tydliga regionala särdrag. De naturgivna förutsättningarna spelar en viktig roll i sammanhanget, åtminstone om vi explicit tänker på själva kyrkobyggnader­ nas lokalisering i landskapet. Också möjligheten att utnyttja lokala bygg­ nadsmaterial har varit av betydelse. Vi har vidare påpekat att det föreligger intressanta skillnader mellan västra och östra, norra och södra Sveriges kyr­ kobyggande som kan kopplas till kulturella och sociala orsaker. Dessa regio­ nala skillnader kan som visats också återfinnas i många andra sammanhang. I det följande kan vi sålunda visa att det förekommer regionala intressanta skillnader i Sverige också när det gäller de omgivande kyrkomiljöernas inne­ håll och deras kopplingar till det omgivande lokala samhället. Flera, helt olika inriktade, forskningsdiscipliner har medverkat till be­ skrivningen av de regionala skillnader vi möter mellan öst och väst. Det in­ tressanta i föreliggande sammanhang är således att vi kan skönja likartade regionala särdrag mycket tidigt på kyrkobyggandets område. Dessa skill­ nader kan ofta vara en frukt av händelser som ägt rum under medeltiden. Till stora delar tycks de regionala strukturerna kunna förklaras genom skillnader i jordägande, där Östsverige och Skåne har haft inflytande från godsdrift och feodalisering, ofta med anknytning till maktcentra som Kal­ mar, Linköping, Nyköping, Västerås och Stockholm jämte ytterligare några orter. Samtidigt kan Västsverige ursprungligen betecknas som ett Bonde­ sverige och borgerligt med en relativt stor andel självägande bönder, se­ dermera – under 1800 -talet – med stor uppmärksamhet på ”gammalkyrk­ lighet” och religiösa väckelsefrågor. En skarp konkurrens utvecklades för övrigt där mellan de frikyrkliga och nyevangeliska rörelserna. Under 1900 ­ talet förblev de frisinnade starkare i denna del av landet än i öster. Skall man i generaliserande mening jämföra öst och väst skulle man kunna säga att öst länge dominerats av en sekulariserad överhet medan man i väst ver­ kat utan denna överhet och i stället utvecklat ett samhälle som bygger på individualism, småskalighet och flexibilitet. Kyrkan i landskapet 71 Christer Winberg har med hänvisning till Knut Kjeldstadli formulerat ett antal ”formativa faser” i utvecklingen, d.v.s. när ett visst fenomen ”satt sig”, institutionaliserats och blivit stabilt i sin utformning fram till dess att en avgörande omdaning skett genom en mötande motkraft. Denna tanke har Winberg utnyttjat i sin jämförande studie som diskuterar regionala skillnader i Sverige genom århundradena, särskilt dem mellan öst och väst. 1. Den första fasen inträffar under 1200 -talet då en inledande tyngd­ punktsförskjutning av rikets politiska centrum sker från Götalandskapen till Mälardalen. Denna förskjutning ackompanjeras av en stärkt statlig kon­ troll och en genomgripande reglering av det östliga området vari bl.a. stads­ planering och jordtaxering ingår. I väst lever ett äldre, mera oregelbundet system kvar. Landsbygden förblir oberoende av städerna i högre grad. Detta ger väst en viktig flexibilitet genom historien. 2. Nästa fas inträffar under 1600 -talet då Stockholm blir en fungerande huvudstad med en framväxande centraliserad byråkrati med viktiga följ­ der för den svenska adeln. Till huvudstaden knöts också ett kvalificerat hantverkskunnande, av betydelse inte minst för kyrkobyggande och kyr­ koinredning i landet. I väst däremot försvagas det ”feodala trycket” och de därav följande goda förutsättningarna för en stark hemmansägarklass och en mera folklig kultur, som bl.a. manifesteras i kyrkokonsten. 3. Den tredje fasen som stärkt skillnaden mellan öst och väst inträffar under slutet av 1700 -talet och i början av 1800 -talet då en stark hemmans­ ägarklass vuxit fram i väst samtidigt som adeln i öst rationaliserar godsdrif­ ten och statarklassen växer fram. Kulturellt börjar öst sekulariseras medan inomkyrkliga väckelserörelser växer fram i väst med betydelse långt in i nutiden. 4. En fjärde fas präglas av industrialiseringen och framväxten av en stark fackföreningsrörelse samt en fortsatt sekularisering i öst samtidigt som ett borgerligt-liberalt samhälle växer fram i väst. Här ansluter Bergslagen och Norrland till de östliga traditionerna. 5. I förening med det moderna projektets framväxt efter 1950 tenderar skillnaderna mellan landets delar att minska i vissa avseenden, till exempel demografiskt och socialt. Inom andra sektorer åter består vissa skillnader, bl.a. inom industriproduktion och kultur – inte minst media har en stark ställning i öst. Som vi senare skall se finns det skäl att väva in utvecklingen på kyrko­ byggandets område i dessa formativa faser i landets utveckling. Källor och litteratur Sveriges Radio: Ekot 12 /7 2002 Franzén, Kristina: Att flytta Axis Mundi. Om det kyrkliga landskapets struktur och förändring i Strängnäs och Växjö stift 1780–1880, Meddelande / Kultur­ geografiska institutionen, Stockholms universitet 127, 2004. Diss. Norborg, Knut et al: Svensk landsbygd. Kulturgeografiska studier av markanvänd­ ning, bebyggelse och miljö, 1973. Palm, Lennart Andersson: Folkmängden i Sveriges socknar och kommuner 1571– 1997 med särskild hänsyn till perioden 1571–1751, 2000. Palm, Lennart Andersson: Livet, kärleken och döden. Fyra uppsatser om svensk befolkningsutveckling 1300–1850, 2001. Winberg, Christer: Hur Västsverige blev västsvenskt, Göteborgs universitet, Huma­ nistiska fakulteten, 2000. 72 Kyrkan i landskapet Kyrkolandskapets förändringar av Kristina Franzén Begreppen socken och församling Landets sockenstruktur har medeltida rötter. Med ordet socken (fornsven­ ska sokn) menas dels den grundläggande enheten i den kristna kyrkans organisation och verksamhet, dels en territoriell enhet och den bofasta befolkningen inom denna med gemensam kyrka. I allmänhet kan socken användas synonymt med församling. Begreppet socken är belagt i svenska språket från medeltiden och förekommer exempelvis i Västgötalagarna, där det talas om att de som bodde i utmarkerna skulle söka sig kyrka där de tyckte det var närmast (Mellberg 1995). Socken har varit det i särklass van­ ligaste uttrycket utom i städerna där man i stället talat om församlingar, ett ord som är belagt sedan 1500 -talet. I samband med kommunreformen 1862 fick socken och församling del­ vis nya innebörder. Från 1863 till 1952 förekom i officiellt språk termen jor­ debokssocken, varmed avsågs de hemman och lägenheter som för beskatt­ ningsändamål var sammanförda under samma sockennamn i jordeboken. Det var således en territoriell enhet i kameralt hänseende. Jordebokssock­ nen särskiljdes från kyrksocknen, vilken fortsättningsvis omfattade den kyrkliga enheten, det geografiska territoriet och befolkningen inom detta. I den kyrkliga organisationen ersattes i sin tur termen kyrksocken efter hand av församling. Att socknen var ett viktigt begrepp i människornas liv visas i otaliga av­ ledningar av ordet, där sockenmän, sockengång, inomsocknes, närsocknes och utsocknes bara är några. Socken som begrepp har stakat ut gränser för människornas sedvänjor likaväl i det vardagliga som det kyrkliga livet. Det var socknen/församlingen som skulle svara för kyrkans underhåll och prästens försörjning. En församling måste därför vara så pass stor att den kunde uppfylla försörjnings- och underhållskraven. Varje församling var en självständig ekonomisk och administrativ enhet i stiftet. Två eller flera församlingar kunde i sin tur utgöra ett pastorat, skött av en kyrko­ herde (pastor) och eventuell hjälppräst (komminister, kaplan). Även om flertalet församlingar omfattar ett bestämt geografiskt om­ råde finns det även icke territoriella församlingar, i allmänhet bildade för ständigt tjänstgörande truppförband eller för främmande nationaliteter och trosutövare. I de större städerna har det redan från medeltiden fun­ nits tyska församlingar, senare även för andra nationaliteter med stadig­ varande befolkning i landet. Efter reformationen fick den fi nska befolk­ ningen egen församling, vilken än i dag samlar finskättlingar och inflyt­ tade inom Stockholms kommun. Trots de här nämnda församlingarnas 73 Fig. 24. Geometrisk avmätning av Öjelunda by i Norra Åsarps socken, Västergötland, år 1700. I ängen har lantmätaren ritat in ett muromgärdat område som vid karteringstillfället tillhörde Åsarps prästgård. Han upp­ lyser även om att ”här berättas warit en Kyrkiogård”. I dag syns inga spår av denna. territorielöshet har de egna kyrkor, vilka således rent fysiskt är belägna inom en annan församlings domän. Det fanns fram till 1900 -talets början tre huvudtyper av församlingar avseende rätten att tillsätta präst. Ett hundratal av landets församlingar var patronella. Den s.k. patronatsrätten omnämns redan i landskapsla­ garna och gavs åt den som byggt kyrka eller donerat mark till kyrka. Den kom tidigt att förbehållas frälset och i ridderskapets och adelns privilegier bekräftades den senare vid upprepade tillfällen. Patronatsrätten var först personlig, därefter ärftlig, men kom så småningom att följa den fastighet varpå kyrkan och prästgården en gång byggts, eller den från vars mark kyrkplats hade donerats (Bäckström 1914). I andra församlingar var det i stället konungen som valde präst, men i merparten var det sockenmännen själva som hade kallelserätten. Denna typ av församling kom sedermera att benämnas konsistoriell medan sådan där kungen hade kallelserätt benämn­ des regal. Domkapitlen skulle i samtliga församlingar bifalla valet av präst och det var inte givet att parterna var överens. År 1914 upphörde patronatssystemet men patronatskapet hade då sedan länge förlorat sin betydelse. Undantagen fanns framför allt i Skåne där nya kyrkor ännu kring 1850 infogades i slottsmiljöerna för att påvisa ägarsam­ banden, och där patronatsrätten, som en ännu viktig tillgång, nämndes i köpekontrakt jämsides med byggnader, inventarier och kreatur. Spår av ett äldre kyrkligt landskap Det kyrkliga landskapet har vuxit fram under en period av dryga tusen år. I dag betraktar vi kyrkobyggnaderna som en manifestation av stabilitet i samhällsutvecklingen och som vittnen om en lång historisk kontinuitet men det vi ser är produkten av många förändringar framför allt i deras arkitek­ tur, men även i deras lokalisering. De flesta lämningar av äldre kyrkor hör hemma i den sockenstruktur som är känd från historisk tid och som fortfarande utgör huvuddragen för dagens församlingsindelning. Men spår av äldre strukturer finns på många 74 Kyrkan i landskapet håll i form av övergivna kyrkplatser och kyrkoruiner (fig. 24). De faller utanför den kända sockenindelningen och vittnar om ett äldre kyrkligt ut­ bredningsmönster som vi i allmänhet inte vet mycket om. Utan kunskap om bebyggelsehistorien kan vi inte förstå ett sådant perifert läge och varför det valdes till kyrkplats. Dessa, de allra tidigaste kyrkplatserna, torde vara spår efter det tidiga kristnandets oreglerade kyrkobyggande. I Skåne och Västergötland över­ gavs ett stort antal kyrkor redan under medeltiden. Likaså finns i Närke övergivna kyrkplatser med oviss historia. I Värmland kan spår anas efter en tidig kyrklig struktur där nya sockenkyrkor byggts på annan plats än de äldre kapell som troligen hörde samman med pilgrimsfärder till Nidaros och som kanske kan knytas till enskilda gårdar. De många rui­ nerna efter medeltida kapell på Öland ligger också utanför den senare församlingsstrukturen. Inte bara på landsbygden utan även i tidiga städer som Lund och Sigtuna övergavs kyrkor redan före sockenbildningen. Här fanns också ända fram till reformationen kyrkor som inte var försam­ lingskyrkor. För att förstå varför en kyrka en gång byggdes och så småningom över­ gavs behövs en rekonstruktion av markägandet och bebyggelseutveckling­ en i området, men också själva byggnadens karaktär och utformning kan bidra till att kasta ljus över ett kyrkligt landskap före eller i ett tidigt skede av sockenbildningen i vårt land. Samtidigt är de övergivna kyrkplatserna pusselbitar som är nödvändiga för att kunna rekonstruera bilden av det äldre bebyggda landskapet, och i dessa sammanhang kan vissa äldre ort­ och platsnamn samt fornlämningsbeståndet i kyrkans närhet utgöra viktiga ledtrådar till kyrkplatsens historia. I Kvissle i nuvarande Njurunda socken i Medelpad finns ett exempel på en eventuell gårdskyrka med intressant anknytning till fornlämningar (fig. 25). Ett par kilometer från ruinen av den medeltida sockenkyrkan fi nns i Prästegårds storäng ytterligare en ruin, efter en liten romansk kyrka. En gård finns i närheten samt två storhögar från sen järnålder. Den lilla kyr­ kan antas ha varit ett privat bygge som kanske kan knytas till den lokala stormannasläkt som tidigare manifesterat sin makt och sitt ägande i grav­ högarna. Ett annat exempel är Murängen, en plats ca en kilometer sydväst om nuvarande kyrkan i Gestads socken i Dalsland, där det finns rester av en medeltida tegelkyrka. Mellan ruinen och kyrkan ligger gården Kyrkeby som Fig. 25. Kvissle kyrkoruin med storhö­ garna, i nuvarande Njurunda socken i Medelpad. Foto Birgitta Roeck Han­ sen 1999. Kyrkolandskapets förändringar 75 enligt äldre kartor var Gestads Stom. Stommen i sin tur var i de västsvenska landskapen hemman avsatta för prästens försörjning. Fornlämningar från järnåldern fi nns i omgivningen. Det är ovisst om ruinen är en okänd före­ gångare till Gestads sockenkyrka eller en gårdskyrka. Man kan fråga sig om Gestads socken alltid har haft samma utsträckning eller om den är ett resultat av en tidig sockensammanslagning. Fler exempel skulle kunna anföras på äldre kyrkplatser där vi ibland kan ana i vilket bebyggelsehistoriskt sammanhang som kyrkan en gång uppför­ des, i andra fall står vi utan svar. En kategori av kyrkor är således de som inte kom att bli sockenkyrkor, utan övergavs. Men vi får också räkna med att en okänd, men relativt stor, mängd av de kyrkor som vi i dag känner som sockenkyrkor byggdes på privat initiativ, före sockenbildningen. Som en sådan har exempelvis Bjäresjö kyrka i Skåne tolkats (Anglert 1998). En annan grupp av kyrkobyggare var de kloster som etablerade sig och byggde egna kyrkor ute i bygderna. I städerna var det framför allt tiggar­ konventen som uppförde egna kyrkor. Till följd av reformationen kom många av kloster- och konventkyrkorna att bli sockenkyrkor, medan andra övergavs (Sveriges kyrkohistoria 1998). Ett särskilt stort antal klosterkyr­ kor fanns i Skåne, exempelvis Herrevad (cisterciensmunkar), Bosjö (bene­ diktinnunnor) och Dalby (augustinkorherrar), alla tre med fortsatt funktion som sockenkyrkor. Sockenstrukturen under medeltiden Kring sekelskiftet 1300 beräknas det nuvarande Sverige ha haft en folk­ mängd på ca en miljon (Palm 2000). Befolkningstyngdpunkterna låg i Skåne, på Västkusten, i centrala delarna av Väster- och Östergötland, i Mälarlandskapen och Närke samt på Öland och Gotland. I Norrland var det framför allt södra Norrlands kustland och Storsjöområdet, som hyste en befolkning av nämnvärd storlek. Lakuner fi nner vi i södra Sverige framför allt i sydöstra Småland och gränstrakterna mot det dåvarande danska riket, i norra Väster- och Östergötland samt i bergslagstrakterna, nämligen större delen av Värmland och nordvästra Västmanland. Dalarna var också glest befolkat vid denna tid. Befolkningsstrukturen under medeltiden speglas också av socknarnas storlek såsom vi känner dem från 1700 -talet (fig. 27). Det mest slående intrycket av befolkningsfördelningen är naturligtvis den generella uttunning som ägt rum efter den senmedeltida nedgången. Framför allt drabbades landskapen Västergötland samt Öland och Gotland. Det sistnämnda landskapet kan ha förlorat upp mot 80 – 90 % av sin be­ folkning. Även centrala bygder i Skåne, Halland, Östergötland och Mälar­ dalen tycks ha stagnerat. Däremot verkar inte sydöstra Småland, Dalarna och Norrland nämnvärt ha berörts av befolkningsnedgången, medan åter Värmland och västra Västmanland ännu efter medeltidens slut saknade befolkning inom stora områden. Mot bakgrund av befolkningsberäkningarna kan vi bättre förstå den överetablering av kyrkor och socknar som förelåg redan under medel­ tiden. Det hände nämligen att vissa socknar tappade sin bärkraft och inte kunde fungera som självständiga enheter, utan lades som annex under en angränsande socken och med denna bildade ett pastorat. En sådan sam­ manläggning kunde bero på ett försämrat ekonomiskt underlag till följd av befolkningsminskning eller av andra anledningar uppkomna, övermäktiga utgifter för kyrkounderhåll. Om det var prästens försörjning som orsakade de ekonomiska svårigheterna drogs prästtjänsten in, i vissa fall övergavs också kyrkan. Ett annat skäl till övergivande var helt enkelt prästbrist i det 10 MILJ. 1 MILJ. 100 000 1300 1400 1600 1800 Fig. 26. Befolkningsmängd från medel­ tid till 1950. Befolkningstalen före 1751 är endast ungefärliga. Logarit­ misk skala. Efter Palm 2001. 76 Kyrkan i landskapet 1900 1500 1700 Fig. 27. Kartan visar församlingarnas ytstorlek i kvadratkilometer år 1750. Klassindelningen är naturliga bryt­ punkter. Anhopningen av små socknar sam­ manfaller med landets centralbygder. Strukturen kan i grova drag tänkas vara giltig även för medeltiden. Nya församlingar under 1500-, 1600- och 1700-talen tillkom främst i Bergslagen och i norra Norrland (jfr fig. 29). 1–76 76–305 305–1 322 1 322–5 607 5 607–19 350 77 27–212 3–27 0–3 Stockholm aktuella stiftet. I Skara stift förde exempelvis de danska krigshärjningarna längs Ätrastigen kring 1500 -talets mitt med sig att många socknar lades ned (Mellberg 1995). Orostider och återhämtning Allmänt kan man säga att landet ännu vid 1600 -talets början inte åter­ hämtat sig från den senmedeltida krisen (Palm 2000). Speciellt anmärk­ ningsvärt är detta beträffande landets gamla centralbygder såsom i Skåne, Väster- och Östergötland, Mälarbygden, på Öland samt framför allt på Gotland. Däremot sker en viss befolkningstillväxt i de tidigare gräns­ trakterna mot Danmark samt i Värmland, Dalarna och i övre Norrlands kustområden. Speciellt tydlig är befolkningsökningen i Bergslagsregionen (fig. 28 a–d) Fram till mitten av 1800 -talet framstår också västra Sverige (utom sydvästra Småland) som ett tillväxtområde medan siffrorna i t.ex. centrala Västergötland och de inre delarna av Uppland periodvis redovisar en befolkningsminskning. Gränstrakterna mot det danska riket utsattes ända till 1600 -talets mitt för fientliga attacker som både riktades mot lokalbefolkningen och kyr­ korna. Att återuppbygga skövlade och brända kyrkor lät sig inte alltid göras, utan kyrkan fick lämnas öde. Ett exempel på ett sådant övergivande finns i Småland norr om Växjö. I nuvarande Dörarps socken ligger Hall­ sjö kyrkoruin på en höjdsträckning ett stycke från gårdsbebyggelse i ett uppodlat landskap med rötter i förhistorisk tid. Till miljön hör tre gravfält från järnåldern med sammanlagt över 150 högar, flera resta stenar m.m. Antalet gravar visar att platsen varit bebodd länge, av en inte helt oansen­ lig skara människor. Området utgör riksintresse och kyrkplatsen sägs vara övergiven på 1500 -talet. På en lantmäterikarta från 1769 över byn är plat­ sen för den gamla kyrkan markerad och försedd med följande kommentar: ”Hallsjö kyrka. Raserad och afbränd i Kong. Christian d. IV tid.”, d.v.s. under perioden 1588 –1648. Hallsjö by bestod vid karteringstillfället av fyra gårdar samt Prästgår­ Fig. 28 a. Bergslagsregionen, invånare per kvadratkilometer 1571. Utifrån 1750 års sockengränser har ett försök till rekonstruktion av ett äldre tidsskikt av sockenstrukturen gjorts genom sammanläggning av de ytor som enligt uppgift tidigare tillhört samma socken (Sveriges församlingar genom tiderna, 1989). Kartan visar en förmodad socken­ struktur omkring år 1600 samt befolk­ ningssiffror enligt Andersson Palms beräkningar för året 1571. Lokala avvikelser kan förekomma. Stock­ holms församlingar är exkluderade. Kontrasten mellan de mellansven­ ska centralbygderna kring Mälaren och skogsbygderna nordväst därom är tydlig. Det är framför allt i Upplands, Södermanlands och Närkes central­ bygder som någon befolkningstäthet att tala om förekommer. Även kring sjön Runn samt Öster- och Västerdal­ älvens sammanflöden i södra Dalarna finns några mer befolkningstäta sock­ nar, liksom längs Vänerstranden. Den sörmländska sjöplatån, liksom norra Upplands skogsbygder, är glest befol­ kade. I städerna var befolkningstätheten över 27 personer per kvadratkilome­ ter, men många hade ännu en ytterst blygsam folkmängd. I Uppland var naturligt nog huvudstaden störst med 9 600 invånare, följd av Uppsala med dryga 2 000. Däremot hade Öregrund endast 364, Östhammar 216 och Sig­ tuna 270 invånare. I Södermanland var den största staden Nyköping med fler än 1 900 invånare. Torshälla hade drygt 700, medan stiftsstaden Sträng­ näs endast hade 300 och det relativt nya Eskilstuna endast 72 invånare. I Västmanland hade både Västerås och Arboga en folkmängd kring tusen invånare. 78 Kyrkan i landskapet Fig. 28 b. Bergslagsregionen, invånare per kvadratkilometer 1699. Från 1500-talets slut till sekelskiftet 1700 var befolkningsökningen mycket kraftig i de fl esta bergslagssocknar. Lindesberg, Nora, Avesta, Säter och Falu Kristine bröts under perioden ut som egna församlingar. Som städer och tätorter framträdde Askersund och Örebro i Närke och Köping i Västmanland, utom Bergslagsregionen även Trosa i Södermanland och Norr­ tälje i Uppland. Även socknarna Vansö i Söderman­ land och Torsvi i Uppland hade en hög befolkningstäthet utan att ha någon anmärkningsvärt stor folkmängd, kring 600 respektive 700 invånare. Något som däremot är uppseendeväck­ ande är de tätbefolkade socknarna i Dalarna. Stora Kopparberg, med över 6 000 invånare, hade naturligtvis kop­ parhanteringen som förklaringsfaktor, medan den till ytan relativt lilla sock­ nen Djura mer exponerar de särdrag för Dalarnas kärnbygder som karta 28 d visar, nämligen en extrem folkri­ kedom. 27–300 3–27 0–3 Stockholm den. Dessutom fanns två torp. Alla gårdar utom den minsta om 1/8 mantal hade förmedlats till halva sitt värde, d.v.s. deras uppskattade försörjnings­ kapacitet hade halverats. Fyra av gårdarna, inklusive Prästgården, låg under Toftaholms säteri. Varje gård hade två åbor. Om man räknar med fem till sju personer i varje familj kan det alltså ha bott mellan 60 och 80 personer i byn. Det låga befolkningstalet och gårdarnas minskade bärkraft visar att Hallsjö ännu ungefär 250 år senare inte hade hämtat sig från de tidigare orostider som drabbat byn. Hallsjö återuppstod inte som socken utan kom att ingå i Dörarp. Kyrkorna ligger tätt här; till Dörarp i norr är det ca 3 km och till Berga i söder ungefär 2 , 5 kilometer. Hallsjö var bara en av flera kyrkor i Småland som brändes under de upprepade gränsfejderna och det fi nns flera, ej säkert belagda berättelser om övergivna kyrkplatser. Ödeläggelse i samband med fiendeattacker påverkade naturligtvis det kyrkliga landskapet på flera håll i landet, exempelvis 1700 -talets rysshärj­ ningar längs Östersjökusten. En annan orsak till ödeläggelse var i högsta grad inrikespolitisk. En mycket stor del självständiga församlingar för­ vandlades till annex som konsekvens av de indragningar av kyrkliga medel som följde i reformationens spår. Församlingsstrukturen för riket i sin hel­ het är inte systematiskt undersökt men det vanligast förekommande pas­ toratet förefaller att efter reformationen bestå av en moder- och en annex­ församling. I de delar av landet där socknarna var som minst kom dock de nya pastoraten att innefatta såväl två som tre annex. Antalet präster som kunde avlönas i varje pastorat varierade, men det kom att bli vanligt att två präster skötte tre eller fyra församlingar, vilka då var för sig antingen fick hålla gudstjänster i flera av pastoratets kyrkor samma dag, eller sam­ manlysa gudstjänsten till en kyrka. Vissa avlägset belägna annexkyrkor fick i fortsättningen endast tre-fyra gudstjänster per år, men befolkningen i dessa annex skulle ändå infinna sig i den av pastoratets kyrkor där guds­ tjänst för tillfället hölls. Naturligtvis var dessa olägenheter, både för präs­ terna och församlingsborna, ofta förekommande ärenden hos respektive stiftsledningar. Även om 1600 -talet medförde förändringar av kyrkolandskapet genom Kyrkolandskapets förändringar 79 8 200–50 700 700 –8 200 300–700 200–300 0–200 Stockholm Fig. 28 c. Bergslagsregionen, total befolkningstillväxt i procent 1571– 1699. Församlingsgränser 1700, natur­ liga brytpunkter. Kartan visar hur många procent befolkningen hade ökat mellan de två årtalen och bergshanteringens inverkan på befolkningssiffrorna inom regionen, i Värmland, Närke, Västmanland och västra delarna av Södermanland. Hällefors, Ljusnars­ berg, Brattfors, Karlskoga, Bjurtjärn, Nysund, Skagershult och Ramunde­ boda hade alla en total befolknings­ tillväxt på över 8 200 %. Den totala befolkningstillväxten i Uppland och Södermanland översteg sällan 300 %. I flertalet församlingar var den till och med mindre än 200 %. Det är endast Norrtälje i Uppland som uppvisar en ökning på mer än 700 %. pastoratsreduceringar kom det också att i vissa trakter innebära förtätning, genom tillkomsten av fler kyrkor och församlingar. Dessa nybildningar be­ stod i att nya annex nu bröts ur befintliga församlingar. Det var frågan om församlingar där folkmängden ökat så kraftigt och där avstånden till den befintliga kyrkan var så pass stora, att ett lämpligt geografiskt område kunde utbrytas. I samband med utbrytningen byggdes kyrka, men plane­ ringsprocessen var lång för både församlingsnybildning och kyrkobygge. Den kunde sträcka sig över hundra år eller mer, eftersom nya församlingar inte grundades förrän den absoluta smärtgränsen, dels för pastoralvården, dels för utrymmet i kyrkan var nådd. Ofta föregicks den nya kyrkan i såda­ na fall av ett enklare s.k. bönehus, uppfört på sockenmännens eget initiativ och med egen avlönad kaplan. Efter 30 -åriga krigets slut började en återhämtningsfas i landet och en medveten uppbyggnad av landets näringar. Förutom den naturligt sti­ gande folkmängden då landet fått fred finns flera samverkande orsaker till 1600 -talets och det följande seklets förändringar av kyrkolandskapet. En är knuten till näringsgeografiska och nationalekonomiska faktorer, nämligen uppsvinget inom bergshanteringen. Landets största koncentration av järn­ framställningsplatser fanns sedan järnåldern i den mellansvenska region vi i dag benämner Bergslagen. Mycket talar för att de redan under tidig medel­ tid stod under kontroll av högfrälset. Ägande och kontroll av gruvor och hyttor var ett viktigt led i aristokratins strävan att befästa sin ställning i landet, och avsättningen var god. För kyrko- och borgbyggen åtgick stora mängder järn. Inte så lite krävdes för att uppfylla riddaridealet, att rusta en man i Kristus och konungens tjänst. Godsen var i princip självförsörjande och utnyttjade effektivt olika ekologiska zoner i de glest befolkade skogs­ bygderna. Arbetskraften var trälar och landbor. Redan under 1300 -talet började emellertid kungens strävan att genom egendomsbyten minska fräl­ sets makt i området och delar av de forna frälsegodsen lades ut som skatte­ jord. Bergslagens skattebönder kom att erlägga sina utskylder i järn i stället för i jordbruksprodukter och fram växte en särskilt privilegierad allmoge, bergsmännen (Törnqvist 2008). 80 Kyrkan i landskapet Fig. 28 d. Bergslagsregionen, invånare per socken 1699. Församlingsgränser 1700. Kartan visar folkmängden i sock­ narna, men även i princip hur många personer som hörde till respektive sockenkyrka. I flera av de större sock­ narna, framför allt i Dalarna, fanns dock kompletterande kapell i socknar­ nas perifera delar. Flera socknar hade delats under perioden 1571–1699, men ännu fanns församlingar där långt fler än tusen personer skulle samsas i kyrkan. Det var inte längre i Mälarbygdens städer som folkmängden var som störst, och ännu hade endast Stockholm och Upp­ sala över 2 000 invånare. Däremot hade den år 1665 bildade Falu Kris­ tine församling redan vid sekelskiftet 1700 närmare 6 000 invånare. I övrigt var de nybildade städerna små, med folkmängder mellan 300 och 700 invå­ nare. Det fanns landsbygdssocknar med mycket höga befolkningstal. Några exempel är den stora Sörmlandssock­ nen Vingåker som delades i en östlig och en västlig del år 1642. Även Sörm­ landssocknarna Floda och Stora Malm var folkrika. Socknarna hör till land­ skapets till ytan största och har goda åkerjordar. I det sörmländska inlandet däremot hade flertalet socknar färre än 300 invånare. I Östergötland skymtar Risinge församling, där en större kyrka kom att byggas 1845 i bruksorten Finspång. Redan tidigt skiljde flera av sock­ narna i Dalarna ut sig som mycket folkrika. En av förklaringarna till detta är sannolikt de speciella arvs­ regler som tillämpades och som gav möjligheter för nya generationer att stanna och försörja sig i hembygden. Stora Tuna hade 4 200 invånare, Lek­ sand 4 104, varifrån Djura med 1 620 invånare utbröts 1640. Bland nära förestående församlings­ nybildningar i Dalarna märks Hede­ mora (3 273) som blev egen församling år 1700. Söderbärke och Malingsbo var då fortfarande en församling, trots en folkmängd på dryga 3 700, men delades år 1708. I Värmland hade Sunne (Sund) fler än 2 000 invånare år 1699 och Gräsmark bröts ut 1751, då folkmängden stigit till ca 4 000. 4 000–6 190 2 000–4 000 1 000–2 000 500–1 000 59–500 Stockholm Som följd av 1600 -talets teknologiska innovationer inom järnfram­ ställningen anlades nya bruk och många äldre hyttor expanderade till att omfatta flera led i förädlingsprocessen. Malmen, skogen och vattnet var fortsättningsvis viktiga lokaliseringsfaktorer. Bergshanteringen kom att er­ bjuda försörjning åt helt nya och större yrkesgrupper. Detta banade väg för en kraftig befolkningsökning, men medförde även att bruken kom att fungera som avgränsade samhällen i miniatyr, med en annorlunda social struktur, till en början inom de befi ntliga socknarna. Bruksetableringarna företogs antingen av de inbjudna, främst vallonska, yrkesmännen eller av nyadlade svenska undersåtar, vilka med bruksdrift och kyrkobygge som motprestation kunde få en socken eller en utbruten sockendel i förläning med därtill hörande rätt att upptaga skatt. Det var således bergshanteringen och förläningarna som banade väg för nya för­ samlingsbildningar. I Värmland bröts exempelvis Brattfors ur Nyed 1661. I Västmanland tillkom Grythyttan 1633, Hällefors 1644, Västanfors senast 1661 samt Karbenning 1686 (fig. 28 b–c). Vallonbruket Forsmark i Uppland bröts ur Valö redan 1612. I Småland bildades annexen Loftahammar 1609, Västra Ed 1619, Västrum 1622 och Tingsås senast 1636. Dock kom merpar­ ten av de småländska bruken att fortsättningsvis verka inom sina respektive medeltida församlingar och begagna de befintliga sockenkyrkorna. Först under 1700 -talet, då skogsbristen i Bergslagen blev uppenbar, kom bruks­ etableringarna i större skala att styras längre från malmråvaran. Förutom brukspatronernas ekonomiska intressen av förläningarna fanns ytterligare en orsak till annexbildningar. Det var den höga status som samtiden tillmätte innehavet av patronatskap över en kyrka. Många ansökningar inlades till Kungl. Maj:t eller Konungen personligen från adeln om att få utbryta en egen församling mot åtagandet att bygga kyrka, eller efter att kyrkobygge redan bekostats. Källeryd i Småland och Skagershult i Närke är exempel på förläningar med samtida kyrkobyggen. I Källeryd omfattade förläningen dock ett befintligt annex. I den år 1672 uppförda kyrkan byggdes ett ståtligt gravkor för patronus och hans familj. Även om formellt patronatskap inte alltid erhölls – kyrkan motarbetade Kyrkolandskapets förändringar 81 sådana – hade byggherren naturligtvis stort inflytande över byggnadens ut­ formning och framför allt möjlighet att uppföra de av samtiden högt värde­ rade privata gravkoren. I Näshulta, Södermanland, sökte Gustaf Rosenhane förgäves tillstånd att uppföra kyrka och dela socknen under 1640 -talet. En segsliten tvist mellan socknens båda högreståndsfamiljer om patronatska­ pet löstes först ett stycke in på 1700 -talet och man fick samsas om den befi ntliga kyrkan. Man kan sammanfattningsvis säga att alla de tre intressenterna bruks­ patronerna, kronan och kyrkan hade fördelar av de ovan nämnda arrange­ mangen i fråga om bruksetablering och kyrkobyggande. Också i befint­ liga socknar manifesterade sig adeln genom kyrkobyggen, underhåll av kyrkorna och gravkorsbyggande, oavsett om de hade patronatskap eller ej. Sådana exempel finns i de flesta syd- och mellansvenska landskap men Sö­ dermanland utmärker sig speciellt i detta avseende. I ett riksperspektiv är de verkliga patronatskyrkorna få, men de adliga attributen i många av landets kyrkor är ännu synliga vittnesbörd om den viktiga roll som kyrkan spelade som symbolbärare för detta stånd. Det var inte alltid som ett kapellbygge genast kunde resultera i att en för­ samling eller ett annex kunde brytas ut. Åtskilliga brukskapell blev i stäl­ let samlingsplats för ett kapellag, vilket framgent ingick i modersocknen. Det var i första hand bruksbefolkningen som tillhörde kapellaget. Sådana kapellag tillkom också från 1600 -talets mitt och fortlöpande under kom­ mande sekler. Vid bruksdöden, efter 1850, upphörde de minst livskraftiga medan flera av de större då hade fått status av annex eller till och med själv­ ständiga församlingar. Det var även under 1600 -talet som ett stort antal av landets städer grundades och här ligger upphovet till en annan grupp nya församlingsbild­ ningar. Ur landsbygdsförsamlingarna bröts nu en eller flera stadsförsam­ lingar och i allmänhet byggdes särskilda kyrkor för stadsbefolkningen. Ett nytt problem var att de kyrkliga utskylderna var beräknade på mantalet, vilket i sin tur hade jordbruket som bas, medan andra beräkningssystem måste användas som underlag för stadsbefolkningens skyldigheter. I stads­ kyrkorna förekom bänkhyra, vilken gav en viss inkomst. Landskyrkornas fördelning av bänkrum skedde utifrån hemman, ålder eller lottning, någon gång bänkhyra. Nya församlingsbildningar i norr Om man studerar kartan över Sveriges församlingars kronologi fi nner man ett tydligt samband mellan församlingstillkomst, naturgeografiska förhål­ landen och kolonisation (fig. 29). Medan det kyrkliga landskapet, som tidi­ gare nämnts, på många håll rationaliserades genom sammanbyggnad ledde befolkningsökning och nya kolonisationsvågor främst i norr till försam­ lingsnybildningar. Vid medeltidens slut hade sockenbildningen nått allra längst norrut i kustlandet, men i inlandet gick det långsammare. Norr om Ådalen och Storsjöbygden finns i princip inga medeltida församlingar utom längs kusten. Församlingar bildades här framför allt från 1600 -talet, en process som fortsatte under kommande sekler. Den svenska kolonisationen av Norrlands inland kan, visserligen med viss eftersläpning, följas i försam­ lingsbildandet. De norrländska församlingarna är mycket stora till ytan. Lapplands socknar är nästan i samtliga fall större än flertalet sydsvenska landskap. Norrlandssocknarna delades i takt med kolonisationsrörelserna från kusttrakterna, längs dalgångarna och sträcker sig som långa parallella band upp mot fjällkedjan. Under 1700 - och 1800 -talen avdelades många av 82 Kyrkan i landskapet Fig. 29. Församlingarnas tillkomst­ tid. Av landets 2 539 församlingar år 1950 har det övervägande antalet sitt ursprung i medeltiden (ca 85 %). Under 1600-talet tillkommer dryga hundratalet församlingar, främst i Bergslagen. Längs kusten blir många större öar egna församlingar. Men det är i Norrland som de stora föränd­ ringarna efter medeltiden sker. Mellan år 1600 och sekelskiftet 1900 delas etappvis de stora medeltida socknarna i Lappland, Norr- och Västerbotten. Värmlands norra fi nnbygder avsön­ dras till egna församlingar under 1800-talet, liksom skogsbältet i norra Blekinge. Medeltid 1500-tal 1600-tal 1700-tal 1800-tal 1900-tal 83 de långsträckta socknarnas övre delar till annex eller självständiga försam­ lingar. I Jämtland tillkom exempelvis Tännäs 1768, Frostviken 1842 och Laxsjö 1887. I Lappland, Norrbotten och Västerbotten berördes samtliga församlingar av territoriella förändringar. Efter reformationen hade kraven på deltagande i gudstjänstlivet skärpts i hela riket och ungefär samtidigt växte de norrländska kyrkstäderna fram, med början i kustlandet. År 1602 grundades på Karl IX:s befallning Lappmarkens ecklesiastikverk med uppgift att missionera bland samerna. Detta var även ett sätt att markera rikets närvaro i de delar av landet som ännu saknade fastställd gräns mot Norge. Kyrkor skulle uppföras vid fem samtidigt stadfästa marknadsplatser, en i varje lappmark: Lycksele, Ar­ vidsjaur, Jokkmokk, Jukkasjärvi och Enontekis (i dag i Finland). Samerna blev skyldiga att inställa sig till kyrkplatserna vid särskilda helger för att erlägga skatt och delta i kyrkans gudstjänster, undervisning och förhör. Här skulle också ting hållas och all handel äga rum. De första kyrk- och marknadsplatserna anlades nära samernas vintervisten och redan 1607 fanns kyrkor på alla stadfästa platser utom Enontekis, där kyrkan färdig­ ställdes 1661. Lappmarkskolonisationen inleddes i syfte att skapa nya skattehemman men sköt fart först vid 1700 -talets mitt. Samtidigt omlades den lappska missionen och blev ett civilisationsprojekt, där statens intresse inte bara handlade om religion utan också om näringar, beskattning och språk. Sameskolor inrättades i kyrkbyarna. Nya, ännu bestående kyrkplatser eta­ blerades i takt med nybyggenas spridning uppåt lappmarkerna. På grund av sin rörlighet var dock fjällområdenas samer indelade i icke territoriella lappförsamlingar och kapell byggdes även längs renflyttningslederna och i sommarbeteslanden i fjällen. Genom att marknader och kyrkhelger var samordnade i tid och rum befrämjades tillväxten av mötesplatserna, vilka efterhand fick en allt större stationär befolkning. Moderna tätorter med ursprung i marknadsplatser är exempelvis Jokkmokk, Arjeplog och Åsele. Lappmarkens samiska kapell är Europas yngsta missionskyrkor och lappmarkens tillväxt genom kolonisa­ tion anmärkningsvärd även i ett internationellt perspektiv. En annan typ av kolonisation men även den med församlingsbildningar som följd var invandringen från den finska rikshalvan. Finnkolonisationen började visserligen på allvar redan kring år 1600, men det var först efter sekelskiftet 1700 som folkmängden i finnmarkerna hade ökat så pass att församlingsutbrytningar blev aktuella. Avstånden till de befi ntliga kyrkor­ na hade dock hela tiden varit ett betydande problem för pastoralvården och den kyrkliga sedens upprätthållande. På sina håll hade skogsfi nnarna både åtta, tio, ja upp till tolv mil till närmaste kyrka. Det var framför allt i Värmland som nya församlingar mot denna bakgrund bildades, men också i Dalarna, Gästrikland, Västmanland och Hälsingland (fig. 29). Även mellan församlingar, stift och län genomfördes flera gränsjuste­ ringar. I gränstrakterna mellan Hälsingland, Dalarna och Härjedalen bilda­ des exempelvis år 1820 en helt ny församling, Los, genom avstyckning från fem medeltida socknar. Den primära anledningen till Los tillkomst går till­ baka till 1748, med en bruksförsamling för den nystartade koboltgruvan. Genom församlingsbildningen och ett kyrkobygge förbättrades emellertid också de kyrkliga förhållandena för folket i finnmarkerna. Ytterligare en förbättring inträdde då Hamra kapellag bildades kring 1800 -talets mitt, utgörande Los västligaste del. Genom kapellbygge i Hamra by, med åtta årliga gudstjänster, underlättades den kyrkliga seden för gränsbygdernas befolkning. 84 Kyrkan i landskapet Församlingarnas inbördes relationer Det har alltid funnits en skillnad i status mellan moder- och annexförsam­ lingar. Moderkyrkan var pastoratets huvudkyrka, och den var i allmänhet störst och bäst underhållen. I moderförsamlingen fanns också prästgården, vilken på flera sätt fungerade som ett viktigt kulturellt och socialt nav för sockenborna. Ibland hände dock att förhållandet moder–annex kastades om, exempelvis till följd av en förskjutning av befolknings- och bebyggelse­ tyngdpunkten inom pastoratet. Om annexförsamlingen växte om moderför­ samlingen ifråga om folkmängd kunde den senare nedgraderas till annex. Ett exempel från Småland är Kvenneberga, som fram till 1841 var moder­ församling till det med åren allt större annexet Hjortsberga. Kvenneberga förlorade slutligen sin församlingsstatus och kyrkan övergavs. I sådana fall, där en omkastning i församlingsstatus skett, kan ibland rester av den för- och tidigkristna bebyggelsestrukturen med dess viktiga centralorter anas och vittna om att senare tiders centralorter inte alltid överensstämmer med äldre tiders. Ett sådant exempel kan hämtas från Torsåker i Södermanland, där både sockennamnet och fornlämnings­ beståndet vittnar om bygdens forna dignitet. Torsåker var fram till 1550 eget pastorat, därefter till 1593 annex under Sättersta, varefter Torsåker blev moderförsamling till annexet Lästringe. 1980 upphörde Torsåker som församling och införlivades helt i Lästringe. Från år 2002 tillhör Torsåker åter Frustuna pastorat (fig. 33). Det var i samband med reformationen som Torsåker miste sin status som självständigt pastorat och redan vid denna tid hade således bygden förlorat sin tidigare viktiga betydelse. Rationalisering av det kyrkliga landskapet Kartan över 1750 års sockengränser – vilka är de äldsta som fi nns samman­ ställda på riksnivå – visar att det i flera landskap fanns mycket små socknar insprängda bland de normalstora för landskapet ifråga (fig. 27). Befolk­ ningssiffrorna för 1571 visar att folkmängden i dessa socknar låg kring 100 –150 och att de omgivande socknarna var befolkningsmässigt betydligt större. I Västergötland fanns socknar som endast omfattade en enda by, och kring 1750 ibland med endast 200 –300 invånare. Framför allt i Småland fanns en liknande församlingsstruktur, även om befolkningen där, genom ensamgårdsstrukturen, var mer utspridd över sockenterritoriet. De ojämna yt- och befolkningsstorlekarna kan tyda på olikartad tillkomsthistoria; kanske är de små socknarna senare utbrytningar ur ett äldsta lager sock­ nar, kanske är de i stället rester av en mycket tidig gårdskyrkoetablering? I jämförelse med de små socknar som övergavs redan under medeltiden var 1750 -talskartans små socknar uppenbarligen något mer bärkraftiga och hade klarat sig ekonomiskt några sekler längre. De kom dock i stor utsträck­ ning att försvinna eller åtminstone att bli av med sina kyrkor under en dryg hundraårsperiod från 1700 -talets senare hälft och framåt. Vid 1800 -talets mitt hade folkmängden stigit betydligt i praktiskt taget samtliga landets församlingar (fig. 34). Skillnaderna i faktiska tal kunde dock vara stora församlingarna emellan. Trängseln blev allt större i de befi ntliga kyrkorna, vilka ännu till stor del var medeltida. Då byggandet av en rymligare kyrka började övervägas beaktades förhållandena i hela pastoratet. Hur stor var folkmängden? Hur rymliga var kyrkorna? I vilket skick var de? I vilken del av pastoratet bodde flest människor? Det kunde då hända att den mest ra­ tionella lösningen var att en enda ny kyrka byggdes för hela pastoratet och det var alltid de små socknarnas kyrkor som offrades. Kyrkolandskapets förändringar 85 40 35 30 25 20 15 10 5 0 1600 1800 1900 1650 1850 1950 1700 1750 Senast vid 1500-talets utgång Under 1600-talet Under 1700-talet Under 1800-talet Under 1900-talet Fig. 30 a–b. Kyrkplatser och kyrko­ ruiner. Kartan anger kända platser för varaktigt övergivna församlingskyrkor, äldre än 1950. Diagrammet anger antal övergivna kyrkplatser per årti­ onde. Endast kända årtal. I de kyrktäta delarna av Västergöt­ land uppträder den största koncen­ trationen av kyrkplatser/kyrkoruiner, många övergivna under senmedeltiden eller strax efter reformationen i sam­ band med att socknen upphörde. Kyrk­ platserna kan också markera äldre lägen för församlingens kyrka. I t.ex. Värmland, som tidigt dominerades av träkyrkor, har man påfallande ofta valt att överge den gamla kyrkplatsen när ny kyrka uppfördes under 1600-, 1700- och 1800-talen. Som framgår av såväl karta som diagram är fl ertalet av kyrkplatserna övergivna i förhållan­ devis sen tid. Under 1800-talet valde många församlingar i de kyrktäta delarna av landet att bygga ny gemen­ sam kyrka (s.k. sammanbyggnad), varvid de gamla kyrkorna revs eller lämnades öde. 86 Fig. 31. Lilla Rytterne kyrkoruin, Västmanland. Lilla Rytterne införli­ vades i Stora Rytterne 1818, varefter en ny gemensam kyrka uppfördes på ny plats för de två forna socknarna. Miljön utgör riksintresse för kulturmil­ jövården. Foto Kristina Franzén 2003. I praktiskt taget varje syd- och mellansvenskt landskap fanns sådana små socknar där kyrkan övergavs under perioden 1780 –1880. Övergi­ vandet berodde till viss del på den rådande stiftspolitiken. Biskoparna in­ tresserade sig i olika hög grad för kyrkounderhåll och genom en kunglig kungörelse 1823 förenklades s.k. sammanbyggnad av kyrkor genom att den berörda församlingens röster för och mot ett övergivande inte enbart vägdes mot varandra utan sammanräknades med den större grannförsamlingens i vilken den mindre tänktes uppgå. Röstutfallet var naturligtvis givet på för­ hand; församlingarna röstade ju för bevarandet av den egna kyrkan. Kyr­ kans övergivande mot församlingens vilja väckte alltid sorg och besvikelse, ibland transformerad till generationslånga motsättningar som kunde ta sig uttryck i arrogans mot prästerskapet och vägran att besöka den nya gemen­ samma kyrkan (Franzén 2004). Kyrkobyggandet var en betungande uppgift som involverade praktiskt taget hela pastoratet. Från kyrkans och statsmakternas sida gjordes an­ strängningar att förmå två, tre eller till och med fyra små församlingar att bygga gemensam kyrka för att mildra både kostnader och arbete. Trots att ett kompakt motstånd mot de så kallade sammanbyggnaderna fanns, genomfördes ett stort antal. Själva församlingsstrukturen förändrades där­ med också. I vissa fall uppgick helt enkelt den ena församlingen i den andra, i andra fanns fortsättningsvis viss egen administration. Kyrkorådet blev na­ turligtvis gemensamt när endast en kyrka fanns, oftast även skolråd och fattigkassa. Någon gång skapades ett nytt sockennamn vid sammanslagningen, t.ex. Fasterna av Fasta och Esterna socknar. Ibland användes båda sockennam­ nen, som i Söderby-Karl. Om endast kyrkan var gemensam kunde den på motsvarande sätt få namn efter de sammanbyggande socknarna, t.ex. Edhems kyrka för Edåsa och Ljunghem eller Bjärklunda kyrka för Bjärka och Härlunda. Det vanligaste var dock att båda församlingars namn fick bilda den nya kyrkans, t.ex. Drev-Hornaryds eller Håle-Tängs kyrka. I sådana fall kom dock med tiden de nya kyrkonamnen ofta att inofficiellt ge namn åt hela bygden, något som visar på den starka identitetsskapare som sock­ enkyrkan var och är. Man kan urskilja vissa regionala skillnader i hur utrymmesproblemen i kyrkorna löstes. I landets östra delar tillbyggdes ofta korsarmar, medan helt nya kyrkor i större utsträckning kom att ersätta de äldre i Västsverige. Spe­ ciellt i Västergötland, Småland och Skåne genomfördes tämligen radikala sammanbyggningar. I Västergötland minner ett tjugotal ruiner om denna intensiva rationaliseringsperiod (fig. 30). I de nämnda landskapen byggdes i allmänhet nya gemensamma kyrkor, ofta på en helt ny plats. I andra land­ skap, som Södermanland, Uppland och Västmanland, övergavs också små församlingars kyrkor om än i mindre omfattning. I de två sammanbyggna­ der som genomfördes i Södermanland restaurerades de större församlingar­ nas befintliga kyrkor och blev sedan gemensamma för respektive pastorat. Senare har flera av de övergivna kyrkorna åter tagits i bruk. Där kyrkan har rivits används i dag de övergivna kyrkplatserna ofta i samband med som­ margudstjänster, dop och vigslar. På många håll har ett stort träkors rests på den plats där altaret stod och en ny klockstapel tillkommit (fig. 31). I ett längre perspektiv var sammanbyggnaderna sannolikt det ekono­ miskt och praktiskt mest fördelaktiga för församlingen, dock fi nns exempel på det motsatta, bland annat i Västergötland. Då Österplana och Kestad på Kinnekulle enades om gemensam kyrka år 1877 valdes en ny kyrkplats mitt emellan de gamla kyrkorna. Platsen, en ödslig kalkhed, attraherade aldrig annan bebyggelse eller verksamhet. I dag används Österplana stora Kyrkolandskapets förändringar 87 0 5 km Ripsa Ripsa Torsåker RIPSA LUDGO Ludgo TO R S Å K E R RIPSA Torsåker LUDGO TO R S Å K E R Ludgo Lid Spelvik S ÄT T E R S TA Sättersta Bogsta Lästringe Lid Spelvik S ÄT T E R S TA Sättersta Bogsta LÄSTRINGE Runtuna Råby Lästringe Runtuna Råby RUNTUNA Tystberga Bälinge RUNTUNA Tystberga Bälinge RÅBY Bärbo Svärta RÅBY BÄLINGE Bärbo Svärta BÄLINGE H ELGONA NYKÖPINGS ÖSTRA Helgona Helgona a:1549 b:1600 kyrka sparsamt och mestadels för konsertändamål. Österplana församling rev sin medeltida kyrka medan Kestad senare restaurerade sin. De gamla kyrkogårdarna används av respektive församling och mer ändamålsenliga församlingslokaler har uppförts i en närbelägen tätort. Fig. 32 a–d. Församlingsstrukturen i det medeltida Rönö härad och närom­ råde vid fyra årtal. a: 1549. Pastorat med moder- och annexförsamlingar. Alla försam­ lingar förutom annexförsamlingen Bärbo ligger i Rönö härad. Tre för­ samlingar är egna pastorat. b: 1600. Pastorat med moder- och annexförsamlingar. Runtuna utgör eget pastorat. c: 1946. Pastorat med moder- och annexförsamlingar. Pastoraten är nu sex till antalet. d: 2006. Fem pastorat omfattar nu hela området och ytterligare för­ samlingar utanför. Det medeltida Rönö härad bestod av fjorton församlingar. Dessa, inklusive Bärbo socken i Jönåkers härad, bildade år 1549 tillsammans nio pastorat. Av dem utgjorde tre församlingar egna pastorat. Efter reformationen grupperades församlingarna om i nya konstellatio­ ner, för att år 1600 bilda åtta pastorat. Endast en församling, Runtuna, var då eget pastorat. Församlingsstrukturen därefter var stabil i drygt 300 år. Under 1900-talet började de minst bärkraftiga försam­ lingarna läggas till större pastorat: Kyrkor omlokaliseras I vissa socknar försköts befolkningstyngdpunkten under seklernas gång och förslag om kyrkans omlokalisering väcktes. En orsak var att den gamla centralbygden kring kyrkan inte längre hyste merparten av befolkningen. En annan kunde vara att kyrkan uppförts på privat initiativ i anslutning till en avsides belägen stormansgård, som troligen var fallet i Fänneslunda i Västergötland. I flera församlingar passade man på att uppföra kyrkan på ny plats efter att den gamla brunnit, exempelvis i Björkvik i Södermanland. Framför allt initierades omlokaliseringar från 1700 -talets slut och framåt. I Ångermanland fick exempelvis de medeltida kyrkorna i Högsjö, Vibyg­ gerå och Ytterlännäs efterföljare i nya lägen och i Småland bl.a. Hannäs, Hemmesjö, Älmeboda och Hångers kyrkor. I Värmland övergavs en stor del av de medeltida kyrkplatserna under 1800 -talet, även så i Dalsland. Flera av kyrkorna i de två senare landskapen hade uppförts längs pilgrims­ vägarna till Nidaros. Generellt var omlokaliseringarna svar på ökade krav på bekvämare kyrkfärder. I Östergötland fick exempelvis kyrkan i Horn ett mera centralt läge och sockenborna slapp den farofyllda sjöresan till kyrkan som låg av­ sides på en udde i Åsunden. Det var dock inte alltid det var allmogen som ställde kraven på kyrkans omlokalisering utan socknens högreståndsper­ soner. I Tryserum, Småland, fördes under en lång period på 1700 -talet en infekterad strid mellan sockenborna och greve Horn på Fågelvik, vilken 88 Kyrkan i landskapet 0 5 km Kattnäs Frustuna FRUSTUNA Ripsa Torsåker Ripsa Torsåker LUDGO RÖNÖ Ludgo Lid Spelvik LÄSTRINGE Lästringe HusbyOppunda Sättersta Lid Ludgo Spelvik Lästringe Runtuna Bogsta Sättersta Runtuna Bogsta Råby RUNTUNA Tystberga Bälinge Råby-Rönö Tystberga Bälinge RÅBY-RÖNÖ Bärbo Svärta TYSTBERGA Bärbo NYKÖPINGS ÖSTRA S T I G TO M TA VRENA Svärta TYSTBERGA -BYGDEN NYKÖPINGS ALL A H ELGONA Helgona Helgona c:1946 d: 2006 Ripsa och Lid lades till Runtuna 1934; Sättersta, Bogsta och Torsåker till Lästringe pastorat 1946. År 1980 uppgick de medeltida socknarna Tors­ åker, Sättersta och Bogsta i Lästringe församling. Senare kom hela Lästringe att ingå i Frustuna- Kattnäs pastorat. Ännu en förändring skedde år 2002 då Lästringe (inklusive Sättersta och Bogsta) bröts ur Frustuna-Kattnäs och tillsammans med Tystberga-Bälinge församling bildade Tystbergabygdens pastorat. År 2002 bildades ett pastorat av Ripsa, Lid, Ludgo, Spelvik, Runtuna och Råby. Det nya namnet – Rönö – lånades från häradet. Bärbo försam­ ling lades 1962 till Stigtomta-Vrena pastorat. Det medeltida Helgona eller Krå­ kelunds pastorat omfattade under 1500-talet Svärta, och Nyköpings Östra församling, eller (All) Helgona församling. Vilken som var pastoratets moderförsamling växlade vid fl era till­ fällen. 1989 skedde en namnändring till Nyköpings Östra och senare ytterli­ gare en, till Nyköpings Alla Helgona. önskade kyrkan närmare sitt gods. När Horn, efter att ha sökt stöd hos Gustav III personligen, lyckades genomdriva ett nytt kyrkbygge närmare godset lät han även flytta sina anförvanters kistor från det privata gravkoret i den gamla kyrkan. I allmänhet var det relativt lätt för en liten grupp stora jordägare att genomdriva sin vilja ifråga om kyrkans omlokalisering, något som också kunde få negativa konsekvenser för kyrkans centralitet och förutsättningar för ett livskraftigt sockencentrum. Generellt kan sägas att i de fall den nya kyrkan inte uppfördes förrän mot 1800 -talets slut, eller ännu senare, kom sällan något riktigt sockencentrum att utvecklas kring den och i vissa fall kunde i stället den gamla kyrkbyn behålla och stärka sina centrumfunktio­ ner med skola, post, gästgiveri och handelsbod. Konsekvensen blev en ny stor kyrka avsides från den centrala bygden. Det var åter igen den långa be­ slutsprocessen som orsakade att inaktuella lokaliseringskriterier och ibland privata intressen låg till grund för det avgörande platsvalet. Exempel på sena kyrkor utan anknytning till centrumfunktioner är Jät (1908–10) och Sjösås (1862–65) i Småland, Härjevad (1915) i Västergötland samt Balingsta (1869–72) i Uppland. Balingsta är en av ett fåtal av 1800 -talets stenkyrkor som till dags dato rivits. Detta skedde 1932. Ett annat exempel är Hanhals i Halland, riven 1952 efter en brand 1936. Den övergivna nya kyrkan i Mag­ larp från 1908–09 revs 2007 efter en uppmärksammad dom i Regeringsrät­ ten. I alla tre fallen togs den medeltida kyrkan åter i bruk. Städernas expansion och landsbygdens avfolkning I de större städerna var församlingsstrukturen relativt stabil långt in på 1800 -talet. Med städernas expansion tillkom nya församlingar, följande sta­ dens ”årsringar” under hela 1900 -talet. En ny typ av administrativ indelning Kyrkolandskapets förändringar 89 2002 Tystbergabygden Frustuna Rönö Nyköpings Alla Helgona Frustuna Kattnäs Lästringe Bärbo till Stigtomta Råby-Rönö 1962 1946 Lästringe 1934 1595 1550 Tystberga Bälinge Bogsta Sättersta Ludgo Torsåker Frustuna Kattnäs Ripsa Lid Runtuna Spelvik Råby Bärbo var kyrkobokföringsdistrikten som utgjorde delar av befi ntliga församlingar och som kunde omfatta en eller flera stadsdelskyrkor. Idén med stadsdelskyrkan var ursprungligen tysk, men passade som hand i handske i de nya förorterna, där tanken om lokala servicecentra var ledande i planeringen. Stadsdels- eller ”småkyrkan” låg nära församlingsborna och i lokalerna rymdes utom gudstjänsterna även andra typer av verksamheter. Uppförandet av småkyrkor kan således ses som en decentralisering av församlingslivet; en enda församlingskyrka samlade inte längre hela menigheten. De största förändringarna av församlingsstrukturen sedan medeltiden genomfördes med accelererande fart under 1900 -talets sista decennium och efter millennieskiftet (fig. 35). Man kan förklara dessa som en konsekvens av den allmänt avtagande kyrksamheten i kombination med avståndens minskade betydelse genom förbättrade kommunikationer. Efter relations­ ändringen mellan stat och kyrka år 2000 är församlingsindelningen en fråga som Svenska kyrkan själv beslutar om. För att bibehålla en hållbar Fig. 33. Diorama över församlingarna i Rönö härad, Bärbo i Jönåkers samt Frustuna och Kattnäs i Daga härad. Grafiken visar hur församlingarna över tid har skiftat status och bytt pastoratstillhörighet. Tjocka linjer anger status som moderförsamling, tunna linjer anger status som annex­ församling. Rektanglar anger pastorat/ samfällighet. En församlings ”livslinje” slutar då den införlivas i en annan församling. 90 Kyrkan i landskapet Svärta Helgona (Nyköpings östra) Lästringe År Fig. 34 a–c. Folkmängd 1805, 1900 och 1995. En punkt motsvarar 200 invånare. Under 1800-talet ökade folkmäng­ den i så gott som varje församling, i städer såväl som på landsbygden. Under 1900-talet är det framför allt i städer och regionala tätorter som tillväxten sker. Landsbygden avfolkas kontinuerligt och på 1995 års karta har ett tydligt mönster av befolk­ ningsagglomerationer blivit tydligt. De befi ntliga kyrkobyggnaderna (jfr fig. 23) har till stor del tillkommit utifrån den befolkningsstruktur som är avläs­ bar på kartorna över 1805 och 1900 års folkmängd. ekonomisk bas har stora delar av det kyrkliga landskapet omstrukturerats och gamla pastoratskonstellationer brutits upp. Vid en tillbakablick kan en trend urskiljas. I ett första skede omvandlades tre pastorat till två. Senare följde mer genomgripande förändringar, och fem-sex församlingar lades samman till ett enda stort pastorat. För dessa ”storpastorat” bestämdes också helt nya namn, om än med historisk anknytning. Rönö härad i Sö­ dermanland kan tjäna som exempel på församlingsstrukturens förändring över en femhundraårsperiod (fig. 32). Det medeltida Rönö härad bestod av fjorton församlingar som, inklusive Bärbo i Jönåkers härad, tillsammans bildade nio pastorat. Efter reformatio­ nen grupperades församlingarna om i nya konstellationer, för att år 1600 bilda åtta pastorat. Under drygt 300 år var denna församlingsstruktur stabil, men under 1900 -talet började omorganisationer som resulterade i än större och färre pastorat. År 2002 bildades exempelvis Tystbergabyg­ dens församling av fem av de medeltida socknarna. Sammanläggningen var, enligt biskop Jonas Jonsons ord vid visitationen i november 2003, en anpassning till ”rådande förhållanden och kyrkoordningens krav”. I församlingen fanns år 2006 sammanlagt drygt 2 000 kyrkotillhöriga och fem medeltida kyrkor. Den nya församlingens ”sockencentrum” ligger i Tystberga samhälle, vid järnvägen. Här fi nns pastorsexpedition och sam­ lingslokaler. I Sättersta används den gamla skolan som församlingshem, medan fyra tidigare församlingshem uthyrs som privatbostäder. Torsåker tillhör, tillsammans med Kattnäs, åter Frustuna kyrkliga samfällighet. Tystberga kyrka hade redan under 1800 -talets senare hälft, i samband Kyrkolandskapets förändringar 91 440 420 400 380 360 340 320 300 280 260 Lund 240 Skara Göteborg 220 Växjö 200 180 Linköping Uppsala 160 140 Strängnäs 120 Karlstad Härnösand 100 Västerås Visby 80 Stockholm 60 Luleå 40 20 2000 2002 2003 2004 2005 92 Kyrkan i landskapet 2006 1990 1992 1993 1994 1995 1996 1998 1999 2001 1991 1997 Fig. 35 a–b. Ecklesiastisk indelning. Diagrammet visar antal församlingar per stift 1990–2006. Kartan visar församlingar bildade genom samman­ slagning 1990–2006. Antalet församlingar i stiften har i stort sett varit stabilt sedan medeltiden. Vissa församlingar har tillkommit, andra har försvunnit. De stora förändringarna har skett under de senaste decennierna. I samtliga stift har antalet församlingar reducerats. I Skara och Lunds stift har antalet församlingar halverats sedan 1990. Även i Strängnäs och Visby stift har stora neddragningar gjorts. De minsta förändringarna uppvisar Karlstads, Härnösands och Växjö stift. En jämförelse mellan kartorna i fig. 34 och 35 b visar ett tydligt sam­ band mellan landsbygdens avfolkning och församlingssammanslagningar. I Lunds och Skara stift måste försam­ lingssammanslagningarna dock främst härledas till de sedan medeltiden många och ytmässigt små socknarna och de därav korta avstånden mellan kyrkorna. I båda stiften har antalet församlingar halverats sedan 1990. Denna omvälvande förändring kan alltså inte enbart förklaras med mins­ kad folkmängd på landsbygden. Källor: Matrikel över svenska kyrkans prästerskap 1990– 2006 (diagram), Statistiska centralbyrån (karta). 1992 1995 1998 2000 2002 2003 2004 2005 2006 93 Fig. 36. Den gamla och nya kyrkan i Degerfors by, nu en del av tätorten Vindeln i Västerbotten. Den gamla träkyrkan monterades ned i samband med att den nya kyrkan uppfördes 1901–03. Ett kort stycke nordväst om den nya kyrkan återuppfördes 1963 en rekonstruktion av den gamla kyrkan, nu kallad S:t Mikaels kapell. Kyrko­ miljön med omgivande äldre bebyg­ gelse och odlingslandskap utgör riks­ intresseområde. Foto Birgitta Roeck Hansen 1999. med stationssamhällets framväxt, kommit att få ett perifert läge och från 1877 hölls mer välbesökta gudstjänster i sockenskolan där. Redan vid 1700 -talets slut hade biskopen framfört sin åsikt att Tystberga och Bälinge kyrkor borde sammanbyggas. Ett över perioden stabilt pastorat var Råby, med annexet Bärbo. År 2002 bildades dock ett pastorat av de sex medeltida församlingarna: Ripsa, Lid, Ludgo, Spelvik, Runtuna och Råby. Pastoratet fick namnet Rönö, vil­ ket togs från häradet. Centralort för denna nya samfällighet är Runtuna, där prästgården ännu (2008) fungerar som pastorsexpedition och bostad för pastor. Liksom i Tystbergabygden ligger det nya ”sockencentrumet” centralt i förhållande till befolkningen. Bärbo församling lades 1962 till Stigtomta-Vrena pastorat. Nämnas kan även att Råby församling år 1885 fick det geografiskt bestämmande suffi xet Rönö, eftersom ytterligare två församlingar med namnet Råby fanns i länet. Gamla kyrkor tas åter i bruk Som tidigare nämnts var beslutsprocessen vid kyrkobyggen i allmänhet lång. Detta medförde speciellt kring mitten av 1800 -talet att de befolk­ ningsprognoser som gjordes inför kyrkobyggena blev väl positiva och de nya kyrkorna byggdes alltför stora. Ibland hade till och med folkmängden redan börjat minska då kyrkan stod färdig. Om den nya kyrkan inte bygg­ des på samma grund som den gamla hände det ofta att den gamla kyrkan fick stå kvar i väntan på närmare beslut om användning eller rivning. Då så småningom folkmängden, och även den kyrkliga seden, avtog började man på flera håll iståndsätta och senare återinviga sin gamla kyrka, vilken nu befanns vara lagom stor. Synen på medeltidskyrkan hade också ändrats och den sågs alltmer som ett kärt och viktigt monument för socknen och dess invånare. Bland församlingar där medeltidskyrkan restaurerats under 1900 -talet och åter tagits i bruk stadigvarande eller som säsongskyrka kan nämnas: Maglarp, Kävlinge, Näs, Sjörup och S:t Ibb i Skåne; Hyssna, Ornunga och Eriksberg i Västergötland; Hemmesjö, Sjösås, Drev, Myresjö, Lannaskede, Vallsjö, Hjälmseryd och Norra Solberga i Småland; Nykyrka och Spelvik i Södermanland; Hidinge i Närke; Balingsta i Uppland, Ragunda i Jämtland; Trönö i Hälsingland och Ytterlännäs i Ångermanland. Inte alla församlingar kunde eller ville bevara sina gamla kyrkor och 94 Kyrkan i landskapet i några ledde den starka känslan för den försvunna sockenkyrkan till att kopior uppfördes, exempelvis i Kvenneberga i Småland där sockenborna tvingades överge sin kyrka på 1840 -talet. En kopia av den lilla träkyrkan i Kvenneberga uppfördes 1982–83. I Gladhammar i Småland har en kopia av en äldre kyrka uppförts som begravningskapell. I smålandssocknen Edshult har en miniatyrkopia av medeltidskyrkan och klockstapeln byggts i närhe­ ten av den nya kyrkan. I Vindeln i Västerbotten byggdes en ny kyrka 1903 och i samband därmed återanvändes delar av församlingens gamla (och första) kyrka, från 1769, till sockenstuga. Men 1963 rekonstruerades och återuppsattes den gamla kyrkan på sin ursprungliga plats strax intill den nya kyrkan (fig. 36). En viktig anledning till att församlingsborna inte ville överge sina kyrkor var att deras anhöriga vilade på kyrkogården. I detta hänseende var i all­ mänhet prästerskapet förstående och tillmötesgående, och det blev möjligt att fortsättningsvis begrava på ödekyrkogården. I vissa fall används fortfa­ rande kyrkogårdarna på de övergivna kyrkplatserna, vilket således grundar sig på gamla löften. Några ännu använda ödekyrkogårdar är Älmeboda och Agunnaryd i Småland. Sammanfattning Det kyrkliga landskapet har aldrig haft en konstant struktur. Det innehål­ ler flera mer eller mindre urskiljbara lager varav det äldsta är över tusen år gammalt. Socknar har tillkommit och försvunnit, kyrkor har byggts, omlo­ kaliserats och övergivits. På flera håll i landet har ett minskat befolknings­ underlag i kombination med avtagande kyrklig sed lett till att stora kyrkor står oanvända samtidigt som små, tidigare övergivna medeltidskyrkor åter tagits i bruk. Trots de många förändringarna är just det kyrkliga landskapet en av de äldsta strukturerna i vårt land. Strukturer som på ett grundläggande sätt har format väsentliga delar av vår bebyggda miljö och infrastruktur och samlat människorna i olika kyrkliga och sociala sammanhang. Till kyr­ korna har vägar byggts; kring kyrkorna har samhällen vuxit fram. Genom näringsgeografiska förändringar har också det kyrkliga landskapet föränd­ rats då nya socknar och kyrkor tillkommit i kolonisationens spår. Även städernas historia och expansion kan utläsas ur det kyrkliga landskapets geografi. Källor och litteratur Lantmäteristyrelsens arkiv Hallsjö, Dörarps socken, Kronobergs län, 1769: Rågångsbeskrivning med byarna Flattinge och Hulje, F 17:41 Riksantikvarieämbetet, Antikvarisk-topografiska arkivet, Sveriges Kyrkors arkiv Församlingshistorik samt excerpter av bänklängder. Arbetsmaterial i anslut­ ning till projektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria. Kartexcerpter i anslutning till projektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyg­ gelsehistoria. Statistiska centralbyrån Internetadress: www.scb.se. Strängnäs stift Biskop Jonas Jonsson, visitationsstämma, Tystbergabygden, den 16/11 2003. Internetadress: www.strangnasstift.com Kyrkolandskapets förändringar 95 Anglert, Mats: ”Från gårdskyrka till sockenkyrka – Bjäresjö i Skåne”, i Sveriges kyrkohistoria, 1, Missionstid och tidig medeltid, 1998. Arell, Nils: Kolonisationen i lappmarken. Några näringsgeografi ska aspekter, 1979. Bergström, Carin: Lantprästen. Prästens funktion i det agrara samhället 1720– 1800. Oland-Frösåkers kontrakt av ärkestiftet, Nordiska museets handlingar 110, 1991. Diss. Bäckström, Arvid: Utredning rörande de i vårt land utom Skåne, Halland och Bohuslän förefintliga patronatsrättigheter och därmed jämförliga kallelserät­ ter, 1914. Elmén Berg, Anna: Fem ödekyrkor i Norrland. Kyrklig förnyelse, kulturmiljövård och kyrkorestaureringar vid 1900-talets början, 1997. Diss. Eriksson, Emelie & Kristina Franzén: ”Stadens kyrkliga silhuett”, i Bebyggelsehis­ torisk Tidskrift 46, 2004. Fernlund, Siegrun: ”Godsherren och sockenkyrkan. Patronatskap på gott och ont”, i Skånes hembygdsförbunds årsbok 2001. Franzén, Kristina: Att flytta Axis Mundi. Om det kyrkliga landskapets organisa­ tion och förändring i Strängnäs och Växjö stift 1780–1880, Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet, 2004. Diss. Kalderstam, Johnny: Kungamakt och kyrkojord, 1989. Nilsson, Bertil: Sveriges kyrkohistoria, 1, Missionstid och tidig medeltid, 1998. Palm, Lennart Andersson: Folkmängden i Sveriges socknar och kommuner 1571– 1997 med särskild hänsyn till perioden 1571–1751, 2000. Palm, Lennart Andersson: Livet, kärleken och döden. Fyra uppsatser om svensk befolkningsutveckling 1300–1850, 2001. Svenska akademiens ordbok, 1893– , uppslagsorden ”socken” och ”församling”. Även tillgänglig på Internet: http://g3.spraakdata.gu.se/osa/index.html. Sveriges församlingar genom tiderna, Riksskatteverket, 1989. Även tillgänglig på Internet: www.skatteverket.se/folkbokforing. Törnqvist, Anders: Bergsbruk och aristokrati. Järnhantering, jordbruk och land­ skap i Norbergs bergslag 800–1580, Meddelanden från Kulturgeografiska insti­ tutionen vid Stockholms universitet 138, 2008. Diss. Wadensjö, Bengt: Gud i Vänerland, Värmlands museums årsbok, 2004. Österberg, Eva: Gränsbygd under krig. Ekonomiska, demografiska och adminis­ trativa förhållanden i sydvästra Sverige under och efter nordiska sjuårskriget, Bibliotheca historica Lundensis 26, 1971. Diss. Övre Norrlands kyrkor, red. Anders Åman & Marta Järnfeldt-Carlsson, Bebyg­ gelsehistorisk tidskrift 22 , 1992 . 96 Kyrkan i landskapet Kyrkornas lägen av Birgitta Roeck Hansen Hur är sockenkyrkorna placerade i landskapet? Kyrkornas läge kan ses ur tre aspekter: läget i terrängen, rumsligt inom socknen och i förhållande till övrig bebyggelse. Kyrkornas placering i terrängen är naturligtvis avhängig det omgivande landskapets karaktär, om det t.ex. är skogsbygd eller slätt, flackt eller med större eller mindre variationer i höjdled. För läget inom socknen har bebyggelsemönstret inom varje enskild socken avgjort kyrkans placering. Grundprincipen var att alla sockenbor skulle ha möjlighet att ta sig till kyrkan. Tillgänglighet bör därför i allmänhet ha varit en viktig fak­ tor vid val av kyrkplats. Undantag kan utgöras av äldre kyrkor som byggts som gårdskyrkor för privat bruk och därför i stället lagts intill byggherrens storgård eller gods. Den tredje aspekten hänger framför allt samman med tillgången på mark för ett kyrkobygge. Läget i terrängen Uppgifter om kyrkornas lägen kommer som tidigare beskrivits från kart­ studier men också i många fall från besök på platsen där man kunnat få ett bättre begrepp om de verkliga förhållandena. En förenklad sammanfatt­ ning av uppgifter om ca 2 600 kyrkobyggnader kan från denna utgångs­ punkt uttryckas som att kyrkorna oftast ligger på en höjd. Höjd är här ett relativt begrepp och innefattar allt från magnifi ka lägen på åsar och ovanför älvbranter till impediment i flacka åkerlandskap. På Karlslundsåsen i Närke, som sträcker sig mellan skogsbygder över slätt och sprickdalslandskap, ligger fem kyrkor: Lerbäck, Hallsberg, Kumla, Mosjö och Kil. I Södermanland fi nner man Kjula, Tumbo och Sundby kyrkor på åsar. Också i Skåne finns dominanta höjdlägen som Dagstorp i moränback­ landskapet i landskapets sydvästra del och Linderöd på åsen med samma namn som socknen. Denna placering har säkerligen byggnadstekniska orsa­ ker – en säker grund för byggnaden – men härigenom vann man också syn­ lighet. En så speciell byggnad som en kyrka skulle också ligga på en särskilt utvald plats. Framför allt under senare århundraden, när sockenstämman fattade beslut om var en ny kyrka skulle ligga, var ett viktigt argument att platsen som valdes var vacker. Detta drag tycks bli allt mer påtagligt med tiden. Ett exempel från Gäst­ rikland är Åmots kyrka som uppfördes 1914–17 (fig. 38). Yngre kyrkor ligger inte sällan högre än sina äldre föregångare. Ett exempel är Högsäter i Dalsland där den nya kyrkan, byggd 1900 – 02 , har ett dominerande läge på en höjd som lär ha varit platsen för storhögar från järnålder medan resterna av den medeltida kyrkan ligger betydligt lägre intill kyrkogården nedanför. 97 Fig. 37. Sunne kyrkor ligger på ett näs i Storsjön i Jämtland. Ruinen av den medeltida kyrkan samt en kastal ligger längst ut på udden i bildens mitt. Där intill finns även prästgård med välbe­ varade byggnader från 1800-talets senare hälft. Ett betydligt högre läge valdes då den nya kyrkan uppför­ des 1833–35. I direkt anslutning till denna ligger sockenstuga, kyrkstallar, härbren samt ett hitflyttat spruthus. Kyrkomiljön ingår i Storsjöbygdens riksintresseområde. Foto Jan Norrman 1996, RAÄ. Fig. 38. Åmots kyrka i Gästrikland uppfördes 1914–17. Den ligger på en markerad höjd i Testeboåns dalgång och har en vid utblick över nejden. Foto Erik Andrén 1930, RAÄ. Ett annat exempel är Sunne i Jämtland (fig. 37). De medeltida pilgrimska­ pell som i många fall föregått de senare sockenkyrkorna i Värmland låg alla lägre än kyrkorna och i de flesta fall också närmare en älv eller en sjö. Närheten till vatten – havsvikar, älvar, åar eller sjöar – är det vanligast förekommande draget i kyrkornas placering. Kyrkans läge kan vara högt som i stora delar av Norrland med sitt älvlandskap där detta läge domine­ rar, exempelvis ovanför Indalsälven i Jämtland där Ragunda gamla, Stu­ guns gamla och Fors kyrkor ligger på sedimentterrasser. Undantag fi nns dock, exempelvis i Ytterhogdal, men framför allt i Härjedalen där de flesta av kyrkorna intar låga lägen i odlingsbygden i älvdalar och dälder: Lillhär­ dal, Sveg, Hede, Vemdalen, Älvros gamla och Storsjö. I landskap där det öppna jordbrukslandskapet överväger, som i södra Skåne, på Kristianstadsslätten, i Östergötland, sydvästra Dalsland, Sörm­ land, på Närke- och Uppsalaslätterna eller på Skara-Varaslätten är däre­ mot de flesta kyrkorna belägna på impediment/moränhöjder på slätten eller 98 Kyrkan i landskapet Fig. 39. Vårviks kyrka, Dalsland. Den år 1846 uppförda kyrkan ligger på en nästan helt vattenomfl uten landtunga i sjön Västra Silen. Foto Pål-Nils Nils­ son, trol. 1980-tal, RAÄ. Fig. 40. Under 1800-talet och det tidiga 1900-talet valdes gärna kyrk­ platser i monumentala lägen. Ljungs nya kyrka i Bohuslän uppfördes 1902. Den har ett högt och vattennära läge på en terrasskant vid Ljungskileviken. Foto Dan Samuelsson 1924, ATA. i uppodlade sprickdalar. I äldre tider har dock närheten till vatten varit mer påtaglig även i vissa av dessa områden som södra Skåne och sydvästra Dalsland, där numera utdikade åar och bäckar kan ses på kartan i kyrkor­ nas närhet. Kyrkans närhet till vattendrag kan också i några fall ha gått förlorad genom strandförskjutningen på ett sätt som påtagligt förändrat kyrkans tillgänglighet. Torsåker har nämnts tidigare (se s. 85), då som ex­ empel på hur församlingsstrukturen förändrats. En omständighet som kan ha bidragit till att bygden och kyrkan förlorade sin position är att Torsåker ännu under 1400 -talet hade förbindelse sjöledes både med Östersjön och via ett sjösystem med flera socknar i den äldsta bygden. I Ångermanland har flera kyrkor genom den kraftiga strandförskjutningen förlorat den ti­ digare anslutningen till älv eller hav: Bjärtrå och Ytterlännäs gamla kyrkor samt Torsåker vid Ångermanälven, liksom Ullånger (fig. 6) och Vibyggerå gamla kyrka, båda vid tidigare havsfjärdar. I många fall innebär läget invid vatten naturligtvis att kyrkan ligger lågt i landskapet. Så är t.ex. fallet i Tåkernområdet i Östergötland i de äldre, små socknarna med medeltida kyrkor. Två lågt liggande kyrkor i andra delar av landet har ett speciellt läge med besläktade drag när det gäller terrängen och den omgivande bebyggelsen, särskilt dess äldre historia. Kyrkorna är Mar­ kim i sprickdalslandskapet i sydöstra Uppland (fig. 41) och Råby-Rekarne i Mälarbygden i norra Södermanland. I båda fallen är kyrkobyggnaderna medeltida och belägna mitt i socknen och lågt i terrängen som sedan höjer sig runt omkring, mest påtagligt skålformat i Råby-Rekarne, där kyrkan och den omgivande bygden bildar en avgränsad s.k. ”Siedlungskammer”. Högre upp mot terrängskålens kanter ligger bebyggelsen i båda socknarna Kyrkornas lägen 99 Fig. 41. Markims medeltida kyrka i Uppland ligger på en svag höjd mitt i odlingsmarken. Den övriga bebyggel­ sen är uppdragen mot skogsranden i en vid cirkel kring kyrkplatsen. Foto Jan Norrman 1991, RAÄ. Fig. 42. Ramsele medeltida kyrkplats i Ångermanland är belägen på ett smalt och högt näs vid en kraftig krök av Faxälven. Foto Jan Norrman 1988, RAÄ. och i båda fallen har bebyggelseenheterna förhistoriska namn, i Råby-Re­ karne med ändelserna – sta och – by, i Markim – sta, -by och – inge. I några fall kan läget möjligen förklaras med att kyrkor har haft flera funktioner i äldre tider frånsett de rent kyrkliga. Särskilt i Norrland där stenhus i övrigt knappast fanns, men även på andra håll i landet, kan en funktion som tillflykt för människor i orostider och förvaring av värdefulla varor och föremål tänkas. Gemensamt för följande exempel på sådana kyr­ kor/kyrkplatser är att de ligger på relativt svårtillgängliga platser, oftast mer eller mindre omslutna av ett vattendrag som bildar en naturlig vall­ grav. Enångers gamla kyrka ligger på en udde vid en krök i Enångerån, som rinner helt nära kyrkobyggnaden. Ramsele gamla kyrka ligger på ett högt smalt näs som stupar ner mot Faxälven vid ett smalt parti av älven där den gör en kraftig krök (fig. 42). Lidens gamla kyrka ligger relativt högt i ter­ rängen ovanför vad som i dag är en bäck som nästan omsluter kyrkplatsen. Ett sydligare exempel utgörs av Gammalstorps kyrkplats på Listerlandet i Blekinge, som ligger på en holme i ett omgivande låglänt åkerlandskap, och kan ha varit helt vattenomfluten under medeltiden. 100 Kyrkan i landskapet Läget inom socknen När platsen för ett kyrkobygge skulle väljas, gällde det att finna den plats som lättast kunde nås av alla de som hörde till sockenmenigheten, även om detta hänsynstagande har växlat över tiden och med lokala förhållanden. Det betydde, framför allt under senare tider, ett läge centralt i bygden och med godtagbara möjligheter att ta sig till kyrkan. Att detta var en viktig fråga kan ses i väl dokumenterade diskussioner i sockenstämmoprotokoll som följer kyrkobyggnadsprocesser under 1700 - och 1800 -talen (Franzén 2004). Kyrkvägens längd och skick för olika delar av socknen var avgörande för om det överhuvudtaget var möjligt att ta sig till kyrkan varje söndag. Kyrk­ vägens orimliga längd kunde ibland vara anledning till byggandet av en ny kyrka på närmare håll och bildandet av nya socknar. Bildandet av Edefors församling i Norrbotten 1824 är ett exempel på detta. Innan denna försam­ ling tillkom hade byborna i Harads och Bladåker 48 kilometer till kyrkan som låg i Överluleå. Bristen på farbara vägar gjorde att ett kyrkobesök kunde ta en vecka. Att det delvis låg ekonomiska intressen bakom ansökan om egen socken hjälpte säkert ärendet. Förutom byamännen i Harads och Bladåker fanns också ägarna till det lokala sågverket och disponenten vid Svartlå bruk bland undertecknarna. Ett läge centralt i förhållande till den bebodda och uppodlade delen av socknen innebar långt ifrån alltid att kyrkan låg i socknens geografiska mitt. I Närkesocknarna Kil, Tysslinge, Hidinge, Knista och Kvistbro i land­ skapets nordvästra del ligger kyrkorna i socknarnas östra del, alltså geo­ grafiskt en perifer placering. Större delen av socknarna består emellertid av skogsbygd medan slättbygden och bebyggelsen är helt koncentrerade till de östra delarna. Kyrkorna ligger således i befolkningstyngdpunkten, centralt i det öppna landskapet. Liknande placeringar av kyrkorna kan ses också i övergångsbygder i Halland, Södermanland, Dalarna, Gästrikland, Hälsing­ land och Östergötland samt i Stockholms skärgård. Läget i förhållande till bebyggelsen En grundförutsättning för ett kyrkobygge har i alla tider varit tillgången på mark. Var fanns då denna mark? Studiet av landets samtliga sockenkyrkor visar att de sällan fanns inne bland bebyggelsen – ”kyrkan mitt i byn” är således inte någon allmänt förekommande företeelse i vårt land. I stället lig­ ger flertalet kyrkor avskilt men ofta tillsammans med prästgård, eventuellt en klockargård, skola och andra byggnader med funktioner i ett äldre sock­ encentrum. Att dessa funktioner, som tillhörde den kyrkliga organisationen, samlades omkring kyrkan kan dels ha med tillgängligheten att göra, dels i hög grad med markägandet. Ett perifert läge i förhållande till närmaste bebyggelse innebar emellertid ofta, som i fallet med Närkesocknarna ovan, att kyrkan låg centralt i en bygd, d.v.s. med bästa möjliga tillgänglighet för flertalet i sockenmenigheten. I 16 av de 25 landskapen ligger flertalet kyrkor avskilt (fig. 43). Det vanli­ gaste läget är strax utanför en tätort. I Västergötland och Småland ligger en nästan lika stor andel av kyrkorna avskilt respektive i en tätort eller annan bebyggelsekoncentration. I Dalarna är det vanligast att kyrkorna ligger i utkanten, men här ligger även ett stort antal inne i tätort. Det vanligaste i Skåne är att kyrkorna ligger i tätort eller annan bebyggelsekoncentration, ofta i den gamla kyrkbyn, så även i Blekinge, på Öland, i Härjedalen samt i Norrbotten och Lappland. På Gotland där ensamgårdar dominerar ligger kyrkorna med någon enstaka gård (fig. 60). Kyrkornas lägen I eller i anslutning till tätort/by Avskilt Varierande Fig. 43. Kyrkans läge i förhållande till bebyggelsen. 101 Det avskilda läget har dessutom varit än vanligare förr då prästgårdens åkermark låg vid kyrkan. Denna mark kanske inte odlas i dag utan har sålts för bostadsbebyggelse, så att en närbelägen by har vuxit ut till en tätort som närmar sig eller omsluter kyrkan. I t.ex. Halland fi nns flera ex­ empel på detta. Gårdar kan ha flyttats bort från eller närmare kyrkan vid laga skiftet (fig. 44–45). På flera platser i Närke bestod bebyggelsen runt kyrkan efter laga skiftet av torp, backstugor och nyanlagda gårdar, ett bebyggelseläge som inte tidigare var ianspråktaget. Urbaniseringsgraden i landskapet och nya vägdragningar har påverkat kyrkans läge i förhållande till bebyggelsen. I Uppland ligger flera kyrkor i regionala tätorter som expanderat under 1900 -talet, som Björklinge och Östervåla eller Täby och Vallentuna inom Stockholmsregionen. Ett drastiskt exempel på hur en ny vägdragning påverkat miljön runt kyrkan är Kropps församling nord­ ost om Helsingborg. Den gamla kyrkbyn som tidigare utgjorde ett tydligt blickfång på jordbruksslätten ligger nu skymd av en stor trafi kplats där två motorvägar möts i tre plan (fig. 46 –47). Ett annat exempel är Lästringe i Södermanland, där kyrkan ligger helt nära E 4:an. I övre Norrland har kyrkstäderna vuxit ut till moderna tätorter medan rurala/agrara landskap som Öland och Gotland har behållit mycket av den gamla bebyggelse­ strukturen. Kyrkans avskilda läge kan förklaras på flera sätt men äldre kyrkors läge måste framför allt ses som en relikt från ett tidigare bebyggelsemönster som inte alltid kan förstås utifrån dagens situation. När kyrkan byggdes kan läget ha varit det bästa för flertalet i socknen när det gäller tillgänglighet men det kan också ha handlat om tillgång på mark i en redan tätt be­ byggd och nyttjad trakt. Läget kan också som nämnts kopplas till vem som tagit initiativet till och bekostat det ursprungliga kyrkobygget på platsen. Ett perifert läge i socknen kan ofta förklaras med närhet till någon med­ eltida storgård eller något gods men även ett centralt läge i odlingsbygden kan ha denna koppling såsom i Östergötland, där kyrkorna i slättbygden ofta ligger i närheten av bosgårdar, kungsgårdar och tuna- eller husa-byar. Liknande anknytningar fi nns också i Södermanland och Uppland. Också i Skåne finns en stark koppling mellan gods och kyrka. Det finns också en hel del kyrkplatser med anknytning till sakrala ort­ namn. I socknarna Alsen, Frösö, Hackås, Norderö och Ås i Jämtland lig­ Fig. 44. Geometrisk jordebok 1707 föreställande Fritsla kyrkby i Väster­ götland. På kartan ligger Fritsla kyrka norr om landsvägen till Göteborg och Borås. Söder om kyrkan syns gårdarna Stommen och Lilla Bängtsgården. Söder om landsvägen ligger Klockar­ gården. En kort sträcka av Häggån är utritad strax ovanför kyrkan, märkt med ”Dito åå”. Kartan visar en tornlös kyrka i samma kulör som gårdarna. Enligt ett syneprotokoll från 1847 (RA) var den uppförd 1618, spånklädd och rödmålad. Tornet bygg­ des senare, okänt när. Kartorna kan ibland ge värdefulla uppgifter om kyr­ kans och andra byggnaders utseende, men ofta är de schematiskt ritade. Fig. 45. Laga skifte genomfördes i Fritsla by 1826–29. Kartan visar kyr­ kans läge mitt i åker- och ängsmarken men utan någon kontakt med bebyg­ gelsen, som flyttats. Marken är skiftad i stora sammanhängande ägofigurer. Gårdslägena är markerade med gula rektanglar. Kartan visar nu en kyrka med torn och rund koravslutning. Troligen har tornet uppförts efter det förra karteringstillfället 1707. Enligt syneprotokollet 1847 var kyrkan liten och mörk samt angripen av röta. Kyrk­ platsen låg i en sluttning mot Häggån och var delvis sank, dessutom var den trång och olämplig för en ny kyrka. En ny kyrka byggdes mer centralt år 1849. Se vidare fig. 2–5. 102 Kyrkan i landskapet Fig. 46. Kartan från 1900-talets bör­ jan visar Kropps kyrkby nordväst om Helsingborg i Skåne. Byn är omgiven av åker, ängs- och hagmark. Till kyrk­ byn leder långa alléer från flera håll. I kartans övre kant ligger Hyllstorp, en s.k. plattgård, en stordriftsgård som före laga skiftet var en by med fem går­ dar. Socknen är frälsedominerad och marken ligger till stor del under säte­ riet Rosendal. Häradskartan 1910–15. Fig. 47. I dag är Kropps kyrkomiljö omgiven av stora trafikleder (E4:an och E6:an) som ligger som ett nytt lager över odlingslandskapet. Delar av det äldre vägsystemet syns dock ännu tydligt. Kyrkbyn ingår i ett större riksintresseområde tillsammans med Rosendals slott, utanför bild. I kyrk­ byn finns prästgården från 1860-talet och annan värdefull äldre bebyggelse såsom de för Skåne typiska gatehusen – fattigbebyggelse på gemensam mark centralt i byn. Flygfoto 2006. © Lant­ mäteriverket Gävle 2008. Medgivande nr 75808448. ger kyrkan intill en fastighet med namnet Hov. Enligt Stefan Brink (1996) betyder Hov ”stormannasäte”, ”förkristen församlings- och kultplats”. Kyrkplatsen i dessa socknar har alltså en lång tradition som bygdens sam­ lingsplats och i flera av socknarna kan den knytas till en lokal stormanna­ släkt som ägde jord där under 1400 -talet. Enligt Per Vikstrand (1996) kan man här räkna med inte bara en platskontinuitet utan också en kontinuitet när det gäller kult. Fastighetsnamn med kyrklig anknytning – sammanfattande kommentar till kartstudierna Under medeltiden, då de flesta av socknarna i vårt land bildades, skulle också mark för prästens försörjning, en prästgård, sättas av enligt regler i landskapslagarna. En rest av detta äldre system kan ses på moderna kartor i form av fastighets- eller marknamn med kyrklig anknytning som Prästgår­ den, Prästbolet, Klockargården eller Kyrkängen och liknande. Delar av den kyrkliga jorden har ägarkontinuitet från medeltiden men man måste också hålla i minnet att jordinnehavet förändrats över tid. De hemman som under Kyrkornas lägen 103 sekler donerats exempelvis till prästens försörjning kan senare ha bytts mot bättre belägna inom socknen och i förhållande till kyrkan. Hemman har också köpts in för komministerns räkning vid nya församlingsbildningar. Inte sällan har dessa givits namn med förleden Präst-. Det är således omöj­ ligt att utan detaljstudier avgöra hur länge en viss fastighet tillhört kyrkan eller församlingen. Vid genomgången av kartmaterialet över landets kyrkomiljöer har sär­ skilt noterats förekomsten av fastighetsnamn med anknytning till den kyrk­ liga organisationen. De namn som har observerats i denna undersökning är Prästgården, Prästbolet/Prästbordet och Klockargården/Klockarbolet/ Klockarjorden och betecknar fastigheter i kyrkans omedelbara närhet. Ofta ligger kyrkan på denna mark. Ett annat vanligt namn som dock alltid utgör en mindre del av namnen i respektive landskap är Kyrkbyn, Kyrkojor­ den eller dylikt. I vissa landskap, främst i Västsverige, förekommer namnet Stommen, ett begrepp som troligen syftar på den ursprungliga prästgården, men som mot slutet av 1500 -talet även avsåg annan mark som avsatts för församlingsprästens försörjning (Mellberg 1995). En kartläggning av dessa namns utbredning kan i många fall ge en upp­ fattning om bebyggelsesituationen när jorden till prästgård/kyrka avsattes och när detta skedde, kyrkans status (huvudkyrka eller annex) och vidare vem eller vilka som avsatte jorden, d.v.s. kyrkans/kyrkojordens anknytning till den omgivande bebyggelsen (fig. 48). Eftersom namnen insamlats från den moderna ekonomiska kartan får man naturligtvis räkna med att en hel del förändringar kan ha skett sedan länge svunna tider. Även om ägoför­ hållandena inte har varit stabila över tiden kan kartläggningen av namnen ge en antydan om äldre förhållanden och tjäna som uppslag till fördjupad bebyggelsehistorisk forskning. Vi går här inte in på namnelementens ålder eller tolkning utan redovisar endast de olika namnens spridning över lan­ det. De aktuella namnen har alltså excerperats från den ekonomiska kartan i skala 1:10 000 (se s. 31). Det visade sig dock viktigt att kartan inte var för modern, eftersom många av dessa namn inte längre finns med på senare karteditioner. När det gäller Uppland var editionerna från 1950 -talet de mest givande. Att namnen har försvunnit beror säkert i stor utsträckning på att funktionen prästgårdsjord, för att inte tala om klockarjord, inte existerar längre. I Skåne finns påfallande få namn att se på moderna kar­ tor och det är uppenbart att enskifte och laga skifte men också betydligt tidigare förändringar i landskapsorganisationen här har lett till en omfat­ tande omvandling av landskapet: spåren efter en äldre tids markägande har raderats ut. Prästgården och Klockargården finns påfallande frekvent i Uppland och Västmanland, ibland båda i samma socken, ibland enbart ett av namnen. Även i Östergötland finns dessa namn men här ligger prästgårdarna ofta ett stycke bort från kyrkan och kan då ha namn efter någon annan bebyggelse, t.ex. en större gård. I Skåne förekommer dessa fastighetsnamn men med få noteringar för Prästgården och något flera för Klockargården. Också i Halland förekommer de. På Gotland fi nns Prästgården i ungefär hälften av församlingarna, däremot inga namn som tyder på klockarjord. I stora delar av Norrland, i Gästrikland, Medelpad, Ångermanland, Jämtland, Härjedalen och Västerbotten kallas prästgårdsjorden Prästbor­ det eller Prästbolet. Här finns ingen klockarjord. I Ångermanland, Gästrik­ land och Västerbotten förekommer också Kyrkobordet eller Kyrkojorden. Fyra landskap har kyrklig jord med både beteckningarna Prästgården och Prästbordet/Prästbolet: Hälsingland, Bohuslän, Närke och Söderman­ Prästbordet Prästbolet Prästgården Prästbordet Prästbordet Prästgården Klockargården Prästgården Prästbordet Prästbolet Klockargården Stommen Prästgården Klockargården Prästgården Klockargården Prästgården Klockargården Prästgården Fig. 48. Vanliga namn på kyrkans fastigheter, grupperade utifrån excerpter av ekonomiska kartan. 104 Kyrkan i landskapet Fig. 49. Norra Solberga i Småland, 1935. Socknen ligger på det Sydsven­ ska höglandet. Under 1200-talet uppfördes här en kyrka av sten. Åren 1898–1900 uppfördes den nya kyrkan och den gamla byggdes om till begrav­ ningskapell. Strax norr om kyrkan uppfördes en kombinerad sockenstuga och skola år 1863, vilken i dag används som admi­ nistrations- och personallokal. Efter det att bilden togs uppfördes även ett ålderdomshem (1936), senare ombyggt till privatbostad, i dag rivet samt ett församlingshem (1939), tillbyggt 1964, som är i bruk. Kyrkomiljön utgör riks­ intresse för kulturmiljövården. Foto AB Flygtrafik 1935. Jönköpings läns museum. land. I Södermanland och Närke finns klockarjord men inte i Hälsingland eller Bohuslän. Södermanlands prästgårdar ligger ofta ett stycke ifrån kyr­ kan och har vanliga fastighetsnamn som inte skiljer sig från namnen i den omgivande bygden. Klockarjorden däremot ligger oftare i kyrkans närhet. I Västsverige finns kyrklig jord med beteckningarna Prästgården, Präst­ bol, Klockargården och Stommen i Dalsland, Värmland, Västergötland och Småland. I de två senare landskapen varierar förekomsten av de olika nam­ nen regionalt. I Småland ligger många prästgårdar också på avstånd från kyrkan och har då ofta ett vanligt bebyggelsenamn. I Blekinge har endast Prästgården noterats. I Dalarna förekommer Präst­ gården men vanligast är beteckningar som Kyrkoherdebostället eller med förled som Pastors-, Komminister- eller Präst-. Öland saknar helt fastig­ hetsnamn med förleden Präst-. Jord i kyrkans närhet betecknas ibland som Kyrkogården eller ibland Kyrkoplanen, något som även förekommer i Små­ land. Också marknamn med förleden Präst- är sällsynta på Öland. I en socken (Ås) har en perifert belägen Klockarängen registrerats. Kyrkornas lägen – ett sammanfattande exempel Som en illustration till hur valet av plats för kyrkan i en bygd kunde för­ ändras genom tiderna har de tre generationerna kyrkor i Njurunda socken, Medelpad, valts. I stora drag kan utvecklingen där kännas igen från exem­ pel i andra delar av landet. Den äldsta kyrkan anses ha byggts som gårdskyrka. Det var en liten romansk kyrka, nu ruin, som ligger i Kvissleby, norr om den nuvarande tät­ orten Njurundabommen. Området där kyrkan ligger avgränsas i söder och öster av Ljungan. Kyrkan ligger på fastigheten Prästbolet som omfattar en stor yta som sträcker sig från kyrkan och ner mot Ljungan i söder. Kyrkan ligger lågt i terrängen med Norrlands största gravhög från järnålder inom nära synhåll. I närheten av kyrkan fi nns flera gravfält från järnålder och en runsten från 1000 -talet som tillsammans med kyrkan visar på kontinuitet i området från äldre järnålder till högmedeltid. Njurunda kyrka från 1200 -talet var troligen den första egentliga sockenKyrkornas lägen 105 kyrkan. Kyrkan är bevarad som ruin och ligger lågt, ca 200 meter söder om Ljungan på Prästbolets mark (ekonomiska kartan 1964). På en sockenkarta från 1855, när kyrkan fortfarande var i bruk som församlingskyrka, fanns här också skola. I omgivningen söder om kyrkan fanns spridda gårdar. Ut­ grävningar av äldre murrester visar att den ursprungligen var något större än kyrkan i Kvissle. Den byggdes senare ut så att kyrkorummet blev ungefär fyra gånger så långt. Njurunda nuvarande församlingskyrka byggdes 1856–62 (fig. 138). Den ligger väl synlig från samhället på en markant höjd ovanför Stångån, ett biflöde till Ljungan, ca 1 500 m söder om föregångaren, mellan tätort och odlingsbygd. Kyrkan ligger isolerat jämfört med den gamla, utan någon bebyggelse i närheten och längre ifrån älven. Här har heller inte funnits någon kyrkojord. Olika principer har gällt för val av plats när de tre generationerna kyr­ kor skulle byggas. Den äldsta gårdskyrkan i Kvissleby bör ha utgjort en del av en jordägande familjs gårdskomplex medan den första sockenkyrkans läge mellan älven och gårdsbebyggelsen valdes med tanke på tillgänglighet för en större grupp människor. Tillgängligheten var med säkerhet en viktig faktor också när den nuvarande församlingskyrkan skulle byggas – kyrkan ligger centralt i förhållande till den öppna bygden i socknen – men place­ ringen på en höjd betonade framför allt synligheten. Det var också mark som vid den här tiden inte var attraktiv för annan användning medan lägre liggande delar av landskapet var uppodlade och bebodda. Det var svårare nu att finna en plats att bygga på än tidigare men det var inte heller aktuellt att avsätta mark för prästens försörjning som skett under tidigare perioder. Däremot var det viktigt att det fanns utrymme för en kyrkogård. Källor och litteratur Riksantikvarieämbetet, Antikvarisk-topografiska arkivet, Sveriges Kyrkors arkiv Kartexcerpter och arbetsmaterial i anslutning till projektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria. Karta över Njurunda socken, 1858. Akt X 37. Lantmäteristyrelsens arkiv, Lant­ mäteriet. Ekonomiska kartan, 17 H Sundsvall 1 g Njurunda, 1964. Rikets allmänna kartverk, Lantmäteriet. Brink, Stefan: ”Kristnande och kyrklig organisation i Jämtland”, i Jämtlands krist­ nande, red. Stefan Brink, Publikationer. Projektet Sveriges kristnande 4, 1996. Franzén, Kristina: Att flytta Axis Mundi. Om det kyrkliga landskapets struktur och förändring i Strängnäs och Växjö stift 1780–1880, Meddelande / Kultur­ geografiska institutionen, Stockholms universitet 127, 2004. Diss. Mellberg, Gösta: Församlings- och gällindelning. En kyrkorättslig undersökning av utvecklingen i Vänerlandskapen 1527–1680, Bibliotheca theologiae practi­ cae 55, 1995. Diss. Vikstrand, Per: ”Jämtland mellan Frö och Kristus”, i Jämtlands kristnande, red. Stefan Brink, Publikationer. Projektet Sveriges kristnande 4, 1996. 106 Kyrkan i landskapet Kyrkomiljöerna i dag av Kristina Franzén Bebyggelsestrukturen på den svenska landsbygden uppvisar regionala sär­ drag och har genomgått olika förändringsprocesser, så även bebyggelsen kring kyrkorna. På sina håll är hela socknens bebyggelse samlad kring kyr­ kan. På andra håll ligger kyrkan helt ensam och på åter andra omgiven av de för socknen gemensamma byggnaderna, medan övrig bebyggelse åter­ finns i större eller mindre grupperingar i det omgivande sockenterritoriet. Vid 1800 -talets slut fanns kring de flesta kyrkor, i allmänhet på kyrkans mark, en grupp byggnader som hade det gemensamt att de var avsedda för socknens samfällda angelägenheter. I ett sådant sockencentrum kunde fin­ nas prästgård, ibland klockargård, skola med lärarbostad, fattighus, kyrk­ stallar, sockenmagasin, sockenstuga och tiondebod. Byggnaderna fick över tid särdrag genom olika kungliga direktiv (angående förekomst, läge och utforming), sina specifika funktioner och genom lokala byggnadstraditioner. I ett välbevarat svenskt sockencentrum kan man således ännu i dag ut­ läsa byggnadernas olika ändamål och ålder trots att de för länge sedan mist sina ursprungliga funktioner. Välbevarade byggnader från 1700 - och 1800 ­ talen finns på många håll och drygt 260 av landets ca 1 700 riksintressen är kyrkomiljöer. Genom jämförande studier av landets samtliga kyrkomiljöer i olika kartserier har det blivit tydligt hur kyrkomiljöerna har förändrats under 1900 -talet. Förändringarna var som mest genomgripande omkring 1960. Genom kompletterande studier framträder 1990 -talet som den tid då störst förändringar skett för prästgårdarnas vidkommande. Så sent som på 1950 ­ talet hade således kyrkomiljöerna ett tämligen stort inslag av byggnader från huvudsakligen de två närmast föregående seklen, men därefter har en påtaglig förändring skett. Orsakerna till detta är flera. Flertalet byggna­ der kom med tiden att representera föråldrade och övergivna funktioner. Exempelvis omvandlades prästerskapets avlöningssystem genom 1910 års ecklesiastiska boställsförordning. Huvudmannaskapet för socialvård i vid bemärkelse samt undervisning övergick till kommun och stat, funktioner som tidigare varit socknens gemensamma ansvar. Landsbygdens avfolkning medförde att de olika funktionerna centraliserades. Bidragande var även ökade krav på ändamålsenliga lokaler m.m. för de olika institutionerna. Kyrkomiljöerna och deras byggnader I kyrkomiljöerna är framför allt kyrkogårdarna en viktig beståndsdel. De omsluter i allmänhet sockenkyrkan och har i regel sin äldsta del på kyr­ kans sydsida. Kyrkogårdarna har en intressant regional variation och olika 107 traditioner har sprungit ur de möjligheter och begränsningar som klimatet erbjudit. Några mycket olika exempel ska här nämnas. De frostkänsliga buxbomshäckarna på exempelvis Sireköpinge (fig. 50) och Stävie kyrko­ gårdar i Skåne står i slående kontrast till grusgravarna på övre Norrlands kyrkogårdar, med sina krattade mönster som t.ex. i Korpilombolo (fig. 51), Haparanda och Åmsele. Likaså kan traktens huvudsakliga näringsinrikt­ ning ofta avläsas på kyrkogårdarna, särskilt järnhanteringen i landets berg­ slagssocknar och Västkustens stenindustri, vars hantverkskunnande och -stolthet de smidda järnkorsen respektive konstfärdigt formade granithäl­ larna i alla sina olika utföranden vittnar om. Egna gravkor i anslutning till kyrkorna var viktiga attribut för speciellt 1600 - och 1700 -talsadeln (se s. 202–203). Framför allt i Södermanland är sådana vanliga men även i andra delar av landet. På många kyrkogårdar finns iögonfallande gravmonument över socknens högreståndspersoner och prästerskap. Ibland finns minnesmonument och kenotafer. Ett allt vanligare inslag är minneslundarna, tidigare ett storstadsfenomen. Bruket att vårda och planera kyrkogårdarna stammar från 1800 -talets mitt. Överallt i landet uppmanades sockenborna att underhålla de omgi­ vande murarna, anskaffa vackra grindar, resa grindstolpar av sten och att plantera träd. Även begravningssättet ändrades, från det familjevisa, som Fig. 50. Kyrkogården i Sireköpinge, Skåne med sina låga buxbomshäckar. Foto Birgitta Roeck Hansen 2000. Fig. 51. Den grusbelagda kyrkogården i Korpilombolo, Lappland. Foto Bir­ gitta Roeck Hansen 1999. 108 Kyrkan i landskapet Fig. 52. Fattigstuga vid Viksta kyrka i Uppland. Foto Bengt A Lundberg 2001, RAÄ. hade kontinuitet åtminstone från yngre järnålder, till begravningar ”i varv”, d.v.s. kronologiskt i rader och kvarter. Anledningen var ökade hygieniska krav. Parallellt började dock samhällets övre skikt anlägga mer påkostade familjegravar. Vid denna tid förbjöds även generellt begravningar på stads­ kyrkogårdarna. I stället anlades separata begravningsplatser i städernas ut­ kanter. 1800 -talets befolkningsökning, och epidemier, resulterade i utvidg­ ningar av de befi ntliga landskyrkogårdarna. I de fall utrymme i anslutning till den befintliga kyrkogården saknades kom även på landsbygden separata begravningsplatser att anläggas. I en stor del av landets församlingar fi nns även särskilda pest- eller kolerakyrkogårdar, vilka för smittans skull lades avsides från bebyggelsen. Även om kyrkogårdarna har sin regionala prä­ gel är det genomgående tydligt hur väl de är underhållna, något som blir uppenbart då man besöker landets många socknar. Den byggnad i kyrkomiljön som i allra störst utsträckning har fått skat­ ta åt förgängelsen är fattigstugan (fig. 52). Redan i 1571 års kyrkoordning var socknarna rekommenderade att bygga fattigstuga och i 1734 års lag blev det en skyldighet att bygga sådana. Om mark fanns att tillgå vid kyr­ kan kunde de uppföras där. Visserligen kunde fattigunderhållet lösas på varierande sätt i socknarna, på sina håll dominerade rote- eller sockengång, men fattigstugor var vanliga och enligt en utredning 1836 fanns då 1 396 fattigstugor runt om i landet. År 1862 delades socknarna i en kyrklig och en borgerlig kommun men med i stort sett sammanfallande territoriella gränser. Fattig- och sjukvård samt äldreomsorg blev därefter helt borgerliga frågor. I 1918 års fattigvårdslag bestämdes att beteckningen ålderdomshem skulle gälla för de anstalter varje kommun hade skyldighet att bygga. I och med detta hoppades man att ordet ”fattighus” skulle försvinna, men uttrycket levde länge kvar i folkmun. Lag­ stiftningen i början av 1900 -talet koncentrerades på förbättrade ekonomiska villkor för samhällets svaga grupper och på att rensa ut det mest förnedrande i tidigare seklers fattigvård. De gamla fattighusen utplånades också snabbt, eftersom de sågs som en skamfläck för bygden och påminde om ett samhälle man ville lämna bakom sig. Några kvarvarande exempel i Mellansverige är fattigstugorna i Knista i Närke, i bruk 1756 –1909, Irsta i Västmanland och Turinge i Södermland, alla av sten och byggda på 1700 -talet. En för 1900 -talet ny byggnadstyp var alltså ålderdomshemmet och landsbygdens äldre bestånd härrör från tiden efter 1918 års fattigvårdsKyrkomiljöerna i dag 109 lag. Från 1960 -talet stängdes emellertid många av dessa institutioner och ersattes med olika typer av äldreboende i mer ändamålsenliga byggnader, mestadels i tätorterna. Denna process syns tydligt vid en jämförelse mellan kartor från 1900 -talets förra respektive senare hälft. Några kvantitativa sammanställningar har inte låtit sig göras men det förefaller som om Små­ land utmärker sig som ett landskap med jämförelsevis många bevarade och använda äldre ålderdomshem. I några få fall har också sådana omvandlats till privatbostäder. Särskilda byggnader för sockenstämman, sockenstugor, förefaller länge ha varit ett vanligt inslag i landets kyrkomiljöer. Det är oklart hur gammal sockenstämman som institution är, men den kom först att regleras i 1650 års prästprivilegier (se vidare s. 187). Det är också oklart var den från bör­ jan sammanträdde. I allmänhet verkar kyrkornas sakristior ha använts men från 1600 -talet byggdes sockenstugor för stämmornas sammankomster. Se­ nast i 1817 års förordning om sockenstämmor ålades varje socken att bygga särskild sockenstuga. Det var inte ovanligt att en kombinerad fattig- och sockenstuga uppfördes. Dessa flerfunktionella byggnader, ibland även med skolsal, finns i varierande omfattning kvar. Särskilt i Småland fi nns ännu sockenstugor som används för sammankomster av olika slag; exempel kan hämtas från Bringetofta (fig. 53), Vireda och Ödestugu. Bevarade exempel på sockenstugor invid kyrkan finns även i Uppland, i Lena och i Funbo socknar. I varje fall den senare var både sockenstuga och fattighus. En byggnad som fortfarande mycket ofta finns kvar i kyrkomiljöerna är skolhuset. Redan från 1700 -talet fanns så kallade donationsskolor i många socknar, ett fenomen med både ekonomiska och fi lantropiska förtecken, särskilt vanliga i Skåne. Donationsskolorna var i allmänhet uppförda av någon ståndsperson i socknen och var ett utslag av adelns växande intresse för allmogens utbildning, något som ansågs gagna både dem själva och nationalekonomin, genom bättre förutsättningar för ökad produktion och lönsamhet. Efter folkskolereformens genomförande 1842 skulle dock en allmän och Fig. 53. Bringetofta kyrkby i Småland omkring 1910. Bringetofta ligger i Nässjö kommun och utgör område av riksintresse för kulturmiljövården. Kyrkobyggnadens äldsta delar härrör från 1100-talets andra hälft. Klockstapeln uppfördes omkring 1730. Strax utanför bogårdsmuren står ett timrat sockenmagasin från 1850-talet. Detta används i dag som förråd, per­ sonalutrymme och skolmuseum. På andra sidan vägen står socken­ stugan från år 1830, som i dag byggts om till församlingshem. Kyrkomiljön består i dag dessutom av f.d. prästgården (i dag frånsåld) med bostadshus från 1800-talets första hälft, en f.d. skolbyggnad från 1926 (i dag privatbostad), ytterli­ gare en f.d. skolbyggnad från 1953 (i dag ombyggd till bostäder), och ett missionshus från 1917, som fort­ farande nyttjas som sådant. I närheten av kyrkomiljön fi nns järnåldersgrav­ fält. Foto Källström, Sävsjö. Jönkö­ pings läns museum. 110 Kyrkan i landskapet Fig. 54. Eggby f.d. skola, Västergöt­ land, nu i privat ägo. År 1828 byggdes det första skolhuset här, på Klock­ argårdens mark. Skolan var fram till 1843 gemensam för hela Varnhems pastorat med fem socknar, därefter för Eggby, Istrum och Öglunda. 1961 blev Eggbyskolan småskola och fungerade som sådan till 1990. Byggnaden fi ck sitt nuvarande utseende på 1920-talet. Foto Kristina Franzén 2005. Fig. 55. Klockargården i Eggby, Västergötland, nu församlingshem. Byggnaden uppfördes ca 1912. Foto Kristina Franzén 2005. obligatorisk barnundervisning organiseras i varje socken helst genom fast skola. Mycket snart byggdes också skolhus och eftersom kyrkbyn i flertalet socknar i landet ännu var den folktätaste kom många skolor att uppföras just vid kyrkan. Kyrkan var huvudman för skolan och i många fall byggdes skolan också på kyrkans mark. I vidsträckta socknar byggdes de första sko­ lorna i de barnrikaste byarna medan vissa mindre socknar byggde ett ge­ mensamt skolhus vid sockengränsen. Efter hand inrättades fler skolor ute i socknarna. Då barnundervisningen senare delades i småskola och folkskola kom i allmänhet folkskolan att placeras i kyrkbyn, och kallades vanligen Kyrkskolan. I samband med 1952 års storkommunreform centraliserades skolväsendet. Landsbygdens småskolor stängdes och kyrkbyns skola blev (åter) den enda i socknen. Vid en stor andel kyrkor i Syd- och Mellansverige fanns, enligt 1950 -talets karteditioner, ett skolhus. Av drygt 850 ur kartorna excerperade uppgifter om skolbyggnader i kyrkans närhet var endast en liten del, ca 6 %, i användning som skolor år 2004. Särskilt på Gotland, i Skåne, Blekinge, Småland, Södermanland, Uppland och Östergötland finns många äldre skolhus. I de norra delarna av landet är förekomsten av skolhus vid kyrkan mindre, ett norrländskt ex­ empel är dock Jokkmokk där sameskolan ligger omedelbart söder om den gamla kyrkans bogårdsmur. Äldre skolhus är ofta uppförda enligt 1865 eller 1878 års normalrit­ ningar. De är lätta att känna igen. I vinkel mot skolbyggnaden med dess stora fönster ligger den lägre lärarbostaden. 1920 års normalritningar gav en större variation, anpassad efter respektive landskaps byggnadstraditio­ ner. De stora fönstren, den tydliga rumsliga dispositionen med skolgården, den obligatoriska flaggstången och ibland med den kvarstående hemlighus­ längan vid skolgårdens bortersta hörn är några karaktäristiska drag för de bevarade skolhusen. Många skolhus har fått nya funktioner, inte sällan som dag- eller fritidshem, utrustade med barnvagnsramper och brandstegar, ex­ empelvis i Tolg och Vederslöv i Småland. Ibland har de blivit församlings­ hem, hembygdsgårdar, museer eller rymmer någon form av affärsverksam­ het. Många är privatbostäder (fig. 54). Om skolhusen är lätt igenkännbara kan nästa kategori sockengemen­ samma byggnader vara svårare att identifiera på grund av både utformning och läge. Kyrkstallarna eller -bodarna kan vara placerade helt nära kyr­ kan men också ett stycke ifrån. De var ofta privatägda, om än gemensamt uppförda, och tjänade som stall och förvaring av allehanda förnödenheter för kyrkfolket. Stallarna kunde vara fristående, av varierande storlek, eller Kyrkomiljöerna i dag 111 uppförda som längor. På vissa håll fanns bodar vid ett farbart vattendrag för motsvarande funktion, då kyrkfärden gick sjöledes. Då bilen blev vanlig i de bredare lagren revs i allmänhet stallarna. Det finns dock en relativt stor mängd kyrkomiljöer med bevarade stallar eller bodar, i dag upprustade för alternativa ändamål som museer eller vandrar­ hem exempelvis i Linneryd, Madesjö och Långasjö i Småland. Även i Små­ landssocknarna Ljuder och Hallingeberg finns välbevarade stallar. En speciell form i detta sammanhang är de norrländska kyrkstäderna där bönder och andra jordägare byggde sig kyrkstugor för övernattning under de stora kyrkhelgerna. Husen ägdes enskilt, men stod i allmänhet på kyrkans eller kronans mark. Ofta byggde flera bönder gemensamt så att varje hushåll disponerade en eller ett par kamrar i kyrkstugan. 74 kyrkstä­ der är kända, flertalet i övre Norrland. Ett dussintal är helt eller delvis be­ varade. De äldsta kyrkstäderna härstammar från tiden efter reformationen, medan de yngsta tillkom i början av 1900 -talet. På lappmarkernas kombinerade kyrk- och marknadsplatser fanns en rumslig social differentiering mellan samernas lappstad, böndernas bond­ stad och handelsmännens borgarstad med marknadsbodar. Dessutom fanns officiella byggnader för socknen, rätts- och skolväsendet. Mindre lappmarkskyrkstäder hade kåtor för samer och stugor för nybyggare, t.ex. Fatmomakke. Denna etniska differentiering är i det närmaste unik i äldre svensk bebyggelse. Bland landets bevarade kyrkstäder kan nämnas Piteå kyrkstad i Öjebyn (fig. 56), Luleå Gammelstad, Bonnstan i Skellefteå och Lappstaden i Arvidsjaur. Lövångers kyrkstad har sedan 1960 -talet fungerat som vandrarhem (fig. 61). Under seklernas lopp kom fler byggnadstyper att utvecklas för de olika sockenangelägenheterna. En typ av förvaringsbodar var de sädeslåne- eller sockenmagasin som enligt en kunglig resolution från 1700 -talets senare hälft skulle uppföras i varje socken. Dessa skulle fungera som utlånings­ depåer vid missväxt. Genom en årlig magasinering av en del av säden fanns en reserv att ta till vid nödår eller vådeld. Magasinen var således socken­ männens gemensamma angelägenhet men ersattes så småningom av ett ut­ byggt försäkringssystem. Det var inte ovanligt att man lånade ur magasins­ kassan för att finansiera kyrko- och skolbyggen. Om sockenmagasinen var sockenmännens gemensamma angelägenhet var tiondebodarna närmare knutna till den kyrkliga organisationen. De Fig. 56. Öjebyns kyrkstad, Norrbot­ ten. Kyrkstäderna åtnjuter olika typer av skydd enligt kommunala planbe­ stämmelser. Vissa av dem är dessutom förklarade som byggnadsminnen enligt kulturminneslagen. Flertalet av dem ingår också i områden som klassats som riksintressen för kulturmiljövår­ den enligt miljöbalken. Foto Birgitta Roeck Hansen 1999. 112 Kyrkan i landskapet Fig. 57. Söderala prästgård, Hälsing­ land, ingår i ett större riksintres­ seområde som omfattar både sock­ encentrum och bymiljöer med stora hälsingegårdar. Foto Kristina Franzén 1997. hörde samman med de kyrkliga skatterna som erlades in natura och inklu­ derade prästens avlöning, kyrkans underhåll samt fattigvården. De tappade sin funktion när dessa bördor övertogs av centrala instanser inom statlig och kyrklig förvaltning. Tiondebodarna återfinns på kyrkans mark, inte sällan i anslutning till prästgården. Sockenmagasinen däremot kan vara belägna på en byallmänning eller på tomt som inköpts från en privatper­ son. Magasinen behöver heller inte ligga i anslutning till kyrkan men gör det oftast, eftersom denna var socknens naturliga samlingspunkt. Magasin och bodar var förstås stabilt byggda och kunde efter den pri­ mära funktionens upphörande användas för något annat ändamål, men van­ ligtvis har de en fortsatt funktion som förvaringsplats av trädgårdsredskap och dylikt för kyrkogårdsskötseln. På många håll har säkerligen byggnader­ na nedmonterats och flyttats, i andra fall står de alltså kvar men är genom sin enkla och fönsterlösa utformning relativt anonyma i kyrkomiljöerna. På Gotland förefaller nästan alla sockenmagasin vara bevarade. Några av landets äldsta träbyggnader är tiondebodarna i Ingatorp och Älvdalen. Den förra är dendrokronologiskt daterad till 1229, den senare till 1285. Varken präst-, komminister- eller klockargårdar har funnits i varje sock­ en. Däremot måste varje pastorat ha haft en prästgård (kyrkoherdebostad). Eftersom pastoraten omfattat olika många annex är också kyrkoherdebo­ städerna ojämnt fördelade; drygt 800 kyrkoherdebostäder är observerade i kartorna vilket utgör ca 40 % av antalet församlingar 1950 (fig. 57–58). Om pastoratet var till ytan stort, och om kyrkoherden hade råd, kunde han anställa en hjälppräst (kaplan eller komminister). Denne avlönades ur kyrkoherdens egen ficka, men eftersom kyrkoherdelönen var baserad på församlingsbornas ekonomi hade fattiga pastorat sällan mer än en präst. Om en hjälppräst fanns kunde en komministergård införskaffas, exempel­ vis genom köp av en befintlig gård i trakten. I förekommande fall kunde han bosätta sig i annexets före detta prästgård, vilken hädanefter således blev kaplans- eller komministergård. Förekomsten av klockargårdar är betydligt sparsammare. Enligt 1686 års kyrkolag hade kyrkan ansvar för folkundervisningen. Denna uppgift skulle skötas av en hjälppräst eller av klockaren. I 1723 års prästerliga privilegier formulerades kraven på klockarens kompetens och samtidigt tillerkändes Kyrkomiljöerna i dag 113 Fig. 58. Prästgården i Bräkne-Hoby, Blekinge, ingår i ett riksintresseområde som bland annat även omfattar tings­ hus, sockenstuga och klockargård. Foto Kristina Franzén 2002. han samma skattelättnader som prästerna. Han skulle utöver undervisning­ en bland annat leda sången och senare även vara sjukvårdskunnig. Klockaren har i senare tid inte haft någon ”tjänstebostad” och tjäns­ ten tillsattes efter val där bl.a. sångrösten var en viktig egenskap. Den nye klockaren förefaller i allmänhet ha bott kvar i sin ordinarie bostad, eventu­ ellt i ett torp på kyrkans mark, och inte sällan gick klockaryrket i arv i ge­ nerationer. I allmänhet fanns endast en klockare per pastorat och klockar­ gårdarnas storlek visar en anmärkningsvärd spännvidd, beroende på pas­ toratens ekonomiska förhållanden. År 1950 upphörde klockarinstitutionen helt. En välbevarad klockargård från 1700 -talets mitt finns i Knislinge i Skåne. Exempel på 1800 -talets klockargårdar fi nns i Väse i Värmland samt Eggby i Västergötland (fig. 55). Fram till 1971, då Riksskatteverket bildades, sköttes folkbokföringen helt av kyrkan. I prästgården eller i annan lämplig byggnad fanns en pas­ torsexpedition inrättad, där präst och i senare tid även annan personal ar­ betade. Efter att den centrala skatteförvaltningen den första juli 1991 helt övertagit folkbokföringen koncentrerades pastorsexpeditionens uppgifter mer på den kyrkliga verksamheten men trots detta separerades i allmän­ het expeditionen från prästgården och lokaliserades till socknens tätort om denna var en annan än kyrkbyn. Prästgården övergick till att vara uteslu­ tande privatbostad och tappade därmed en av sina samlande funktioner inom socknen. Förordningar och lagar om prästgårdarna fram till år 2000 Prästgårdens jord lösgjordes redan 1862 från prästens direkta ansvar och lades under arrende i form av s.k. löneboställen (Boställsförordningen 1863). Kvar blev själva bostaden. De förändringar av prästernas avlönings­ system som vidtogs i omgångar 1910 – 88 medförde i ett första skede att tiondet upphörde till förmån för en fast prästlön, i det sista skedet att tjänstebostadstvånget avskaffades. I 1932 års lag om förvaltning av kyrklig jord uppmärksammades den kulturhistoriskt värdefulla miljö som många prästgårdar utgjorde, och sta­ tuerades att förändringar av dessa inte fick företas utan föregående utred­ ning. 1971 överfördes egendomsförvaltningen från kyrkans centrala organ till respektive stiftsnämnder. I 1988 års lag om förvaltningen av kyrklig jord (SFS 1988:183) gavs 114 Kyrkan i landskapet prästen rätt att välja en annan bostad än prästgården. Kombinationen av förbättrade kommunikationer, att prästgården åsattes en viss marknads­ hyra samtidigt som byggnaderna var mycket stora, dyra i drift och arbet­ samma att sköta, förde med sig att många präster valde att bosätta sig på annat håll, i eller utanför församlingen. Bidragande var naturligtvis också att den traditionella prästfrurollen alltmer försvunnit samt en allmänt stör­ re rörlighet inom prästyrket. Prästgården kunde således efter 1988 hyras ut. Men lagändringen med­ förde också att de prästgårdar som fortfarande tjänade som tjänstebostäder åtnjöt skydd enligt 1932 års förvaltningslag (SFS 1932:400) medan de präst­ gårdar som arrenderats ut inte åtnjöt samma skydd. Stiftsnämnderna ålades dock att upprätta plan för beaktande av natur- och kulturmiljövårdens in­ tressen. Den 1 juli 1989 ersattes stiftsnämnderna av egendomsnämnder. Från och med den 1 januari 1993 upphörde prästgårdarna att vara kyrklig jord och fick köpas av pastoraten för en symbolisk summa. En institution som i sina essentiella beståndsdelar stått oförändrad sedan tidig medeltid var alltså under loppet av 1900 -talet på väg mot sin upplösning. Enligt den kyrkolagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1995 skulle som tidigare den kyrkliga jorden förvaltas av egendomsnämnderna. Präst­ gård och församlingskyrkas fastighet skulle dock förvaltas av pastoratet. Prästgård som inte anvisades som tjänstebostad blev församlingskyrkas fastighet. Även då prästgården tagits ur bruk som tjänstebostad skulle den således förvaltas av pastoratet och inte av egendomsnämnden. Det tidigare kravet, att egendomsnämnden skulle upprätta plan för beaktande av natur­ och kulturminnesvårdens intressen, liksom samrådsskyldigheten med läns­ styrelsen hade tagits bort (SFS 1994:1849). Fram till 2000 skulle egendoms­ nämnden sätta hyrorna och medverka vid försäljning av kyrklig jord som skedde på begäran av pastoratet. Efter 2000 äger och förvaltar varje pasto­ rat sin prästgård. Prästgårdarnas förvaltning och skydd Enligt den ecklesiastiska boställsförordningen 1940 skulle prästgård utfor­ mas med beaktande av god byggnadskultur. Både nybyggnad och för­ ändringar av befintlig prästgård skulle godkännas av stiftsnämnden efter yttrande av länsarkitekten. Om det gällde kulturhistoriska värden ålades länsarkitekten att samråda med landsantikvarien. Prästgårdarna var alltså ännu tämligen väl skyddade. Men detta skydd kom allt mer att urholkas. Den första förändringen inträdde med 1970 års lag om kyrkliga kostna­ der, då pastoraten gavs frihet att själva bestämma huruvida tjänstebostad åt prästen skulle anvisas. Stiftsnämndens ansvar över den kyrkliga jorden ändrades samtidigt och innebar att nämnden även skulle handha ärenden rörande byggnadsminne och naturvårdsområde. Stiftsnämnden kom där­ med att hamna i intressekonflikt. Dels skulle den se till församlingarnas ekonomi och eventuella minskade behov av tjänstebostäder, dels skulle den skydda de byggnader som den bedömde som obehövliga. På regeringens uppdrag genomförde Riksantikvarieämbetet åren 1985– 87 en sammanställning av landets prästgårdsinventeringar (Prästgårdar i Sverige 1989). Ett register upprättades. Byggnader indelades i tre kategorier och fastigheter miljöklassades i tre grupper (tab. 1). Av de 10 801 byggna­ derna på 2 792 fastigheter bedömdes 562 byggnader vara värda byggnads­ minnesförklaring. Materialet visade sig emellertid ha vissa brister. Registret upptog näm­ ligen ibland även fastigheter som inte längre var i kyrkans ägo. Det gick Kyrkomiljöerna i dag 115 miljöklass Byggnadsminne (eller värda att bli byggnadsminne) Övriga byggnader av kulturhistoriskt värde Övriga byggnader Ej bedömda summa 1 288 514 623 8 1 433 2 108 1 197 2 230 12 3 547 övriga 166 1 150 4 479 26 5 821 summa 562 2 861 7 332 46 10 801 Tab. 1. Riksantikvarieämbetets indel­ ning av byggnader och miljöer i mil­ jöklasser, utifrån sammanställnningen av prästgårdsinventeringar 1989. Mil­ jöklass 1: miljö av nationell betydelse. Miljöklass 2: miljö av lokalt eller läns­ intresse. Tabellen är hämtad ur Skyd­ det av kulturmiljön, 1996. inte att utläsa vilka fastigheter som tidigare varit prästgårdar och vilka som tagits med ändå, exempelvis löneboställen. Dessutom var miljö­ klassificeringen fristående från värderingen av de enskilda byggnaderna och man kunde inte avgöra på vilken fastighet en viss byggnad av stort värde fanns. En översyn av Kulturminneslagens bestämmelser om bl.a. prästgårdar inleddes 1994, den s.k. kulturarvsutredningen (Skyddet av kulturmiljön 1996). Kulturarvsutredningen remitterade inventeringsmaterialet till egen­ domsnämnderna 1995. I utredningens slutbetänkande konstaterades att mycket stora förändringar av kyrkans fastighetsinnehav skett sedan den föregående granskningen 1987. Åtskilliga prästgårdar var sålda. Även en enkät angående utarbetandet av skötselföreskrifter sändes ut till egen­ domsnämnderna. Av de tretton nämnderna svarade tolv. Enkäten visade på en diskrepans nämnderna emellan. Deras kontakter med pastoraten och respektive länsstyrelser varierade, så även deras ambitioner att utforma skyddsföreskifter. Av det dryga tusentalet prästgårdar som var tjänstebo­ städer hade endast 91 stycken fått föreskrifter. Dessa fanns alla i två av landets tretton stift. Under utredning var 398 prästgårdar, medan sådana med behov av skyddsföreskrifter uppgavs vara 88 stycken. Prästgårdar som blev föremål för försäljning under 1940 - och 1950 ­ talen genomgick en hårdare kontroll från myndigheternas sida än vad som senare blev fallet. När exempelvis Älmeboda församling i Småland år 1943 beslutade bygga ny prästgård vid den i tätorten uppförda kyrkan ville man sälja den gamla prästgården, vilken var belägen vid medeltidskyrkan 2 ,5 km norr om den nya kyrkan. Detta stötte omedelbart på patrull. Den nya präst­ gården var emellertid redan byggd då ärendet hamnade hos Riksantikva­ rieämbetet. Man lyckades ändå, efter förhandlingar, nå en kompromiss och församlingen behöll den gamla prästgården som församlingshem (ATA). Tjänstebostadstvånget försvann alltså 1988 och därefter löstes frågor om bostad och byggnadsunderhåll på olika sätt i pastoraten. Eftersom prästgårdarna ofta är kulturhistoriskt värdefulla byggnader fi nns många ännu kvar. Några exempel på byggnadsminnen är prästgårdarna i Västra Tunhem i Västergötland, Transtrand i Dalarna, Everöd och Burlöv i Skåne, Bönared och Seglora i Västergötland, Fläckebo och Skuttunge i Uppland samt Tjällmo, Hällestad och Risinge i Östergötland. Ett stort antal präst­ gårdar har dock sålts som privatbostäder, andra till mindre företag, inte sällan inom kultur-, media- eller databranschen. I exempelvis Södra Ljunga i Småland och Ockelbo i Gästrikland är prästgårdarna vandrarhem. Hur stor andel av respektive stifts prästgårdar som hittills sålts varierar och avyttringarna fortsätter. Enligt Riksantikvarieämbetets sammanställning som avslutades 1987 fanns då 1 528 prästgårdar i kyrkans ägo. Sedan millennieskiftet har antalet 116 Kyrkan i landskapet prästgårdar som nyttjas som tjänstebostäder mer än halverats. I Luleå stift har tjänstebostäderna minskat med omkring 60 procent bara sedan år 2003 (Kyrkans tidning 6 /2008). På Gotland var endast 46 prästgårdar i bruk år 2004, d.v.s. i hälften av landskapets samtliga församlingar (Matrikel för Svenska kyrkan). En hög andel prästgårdar i ursprunglig funktion fanns dock ännu 2004 i Västerbotten, Jämtland, Hälsingland och Uppland, samt även i Småland. Försäljningarna har ett klart samband med församlings­ sammanslagningarna, men åtminstone från början fanns på många håll en uttalad strävan att söka behålla en prästgård per nybildat pastorat (Karlsson 1997). Detta har dock visat sig omöjligt i längden, då allt fler församlingar läggs samman. De senaste sex åren har 42 procent av kyrkans tjänstebostä­ der sålts och år 2008 fanns enligt uppgift 588 tjänstebostäder kvar i landet (Kyrkans tidning 6 /2008). Den väsentligaste anledningen till avvecklingen av tjänstebostäderna är enligt Kyrkans tidning inte att prästerna skulle vara ointresserade av att bo i prästgårdarna utan att kyrkan som arbetsgivare endast får subventionera hyran för 100 kvadratmeter. De flesta prästgårdar är, som tidigare framgått, betydligt större än så och blir därför mycket dyra som privatbostäder. En annan anledning till försäljningarna är församlingssammanslagningarna. Prästgårdarna blir övertaliga. Vare sig prästgården säljs eller hyrs ut blir frågan om dess nya funktion och den verksamhet som framöver bedrivs i den viktig. Harmonierar den nya användningen med de värden som kyrkomiljön vill avspegla? Den fort­ satta funktionen står det ju inte i kyrkans makt att reglera. Församlingshem – en ny företeelse Från 1950 -talet blev det allt vanligare att församlingshem inrättades i sock­ narna. Denna nya företeelse var nära förknippad med kyrkans verksamhet. En anledning var att aktiviteter och samvaro utanför själva gudstjänsten blev ett viktigt inslag i församlingslivet, exempelvis konfi rmationsundervis­ ningen, olika typer av föredrag, kyrkliga föreningar och inte minst kyrk­ kaffet. En annan var en viss oro över de avtagande besökssiffrorna, att kyr­ korummet upplevdes som för stort och opersonligt. En mer intim lokal för gudstjänstbruk kunde då vara ett alternativ – en influens från frikyrkorna. En tidig förespråkare för anskaffandet av alternativa gudstjänstlokaler var ärkebiskop Nathan Söderblom. Även om han alltid satte kyrkorna i för­ sta hand verkade han också för att mindre kyrksalar skulle iordningstäl­ las, gärna i anslutning till hembygdsföreningar och -museer. Ett exempel är Tensta hembygdsgård med samlingslokal i Uppland, vilken Söderblom själv invigde 1921. Ett stort antal församlingshem har även under de senaste decennierna byggts i nära anslutning till kyrkorna, som t.ex. i Bälinge, Upp­ land och Hackås i Jämtland. I många fall är de omsorgsfullt inplacerade i kyrkomiljön. Lämpliga lokaler för de nya aktiviteterna inom församlingslivet kunde i många socknar ordnas i de övergivna skolhusen som på så sätt fick en ny funktion, med ett passande läge vid kyrkan. På andra håll byggdes nya för­ samlingshem eller flyttades äldre hus till en plats nära kyrkan, eventuellt i samband med inrättandet av en hembygds- eller bygdegård. I dag sköts dessa byggnader till stor del på ideell basis. En stor del av landets församlingshem är således gamla skolbyggnader, men även äldre präst- eller klockargårdar eller sockenstugor används på detta sätt. På vissa håll har dock församling­ arna sett sig nödsakade att sälja bort även dessa stora byggnader. Kyrkomiljöerna i dag 117 Sockencentrum i dag? Hembygds- och bygdegårdarna och sammanflyttandet av äldre byggnader till kyrkans närhet ger i dag en ålderdomlig prägel åt många kyrkomiljöer som således har kommit till på ”konstgjord” väg, genom ett medvetet arrang­ emang. I särklass vanligast är dock att endast någon av de sockengemensamma byggnaderna finns kvar. Mer innehållsrika miljöer är tämligen ovanliga, men några exempel är Bringetofta, Haurida, Säby och Kärda i Småland. Miljöer av ovan nämnda slag kan vara mer eller mindre museala. I all­ mänhet har kyrkbyn förändrats i takt med socknen i övrigt. Byggnader och funktioner har avlöst varandra. Kyrkbyn har precis som alla andra byar förändrats kontinuerligt. Omfattande förändringar har inträffat de senaste 150 åren. Finns det då några kyrkomiljöer som i dag fungerar som socken­ centra? För att betrakta en miljö som ett sockencentrum har vi haft som kriterium att det ska finnas någon verksamhet där som pågår även utanför kyrkobyggnaden och kyrkliga högtider. Det finns gott om exempel på att de gamla husen har fått en modern funktion och är i användning. De byggnader som vanligast förekommer på den moderna ekonomiska kartan från och med 1900 -talets första hälft är prästgård, klockargård, skola, ålderdomshem och församlingshem. Ibland finns också hembygdsgård, museum och bibliotek. På senare kartor, Gula kartan eller fastighetskartan, har många av dessa företeelser och verksam­ heter försvunnit, vilket dock inte behöver betyda att byggnaderna är borta. Detta har också bekräftats genom våra resor genom landets socknar. En ungefärlig brytpunkt i sockencentrumets funktion kan som tidigare nämnts fastställas till 1960 -talet. Nedan följer några exempel på ett antal kyrkomiljöers olika utveck­ ling. Det första exemplet hämtas från Härad i Södermanland, där det finns daghem, idrottshall och skola, i nya och äldre byggnader i kyrkans Fig. 59. Tjällmo sockencentrum, Östergötland. Foto Jan Norrman 1991, RAÄ. 118 Kyrkan i landskapet närhet. I Kjula i samma landskap finns ett välhållet äldre sockencentrum med flera skolor som fungerar i dag, liksom i Skå i Uppland. I övre Norr­ land är flera av de bevarade kyrkstäderna påtagligt levande miljöer vid stora kyrkliga högtider, då de ännu används för övernattning, i andra fall har kyrkstadsseden upplösts. I synnerhet de äldre kyrkorna har offentliga byggnader i sin närmiljö. Ett exempel är tätorten och kyrkbyn Öjebyn i Piteå landsförsamling (fig. 56) där man finner äldreboende, bibliotek, församlingshem och en större skola med idrottsanläggningar i kyrkans närhet. Liksom på skilda håll i landet har de gamla kyrkbyarna expande­ rat till moderna tätorter. I Västmanland har tre församlingar i den norra delen av landskapet detaljstuderats. Möklinta kyrka ligger i den sent uppkomna tätorten med samma namn. Prästgården och den f.d. komministergården används fort­ farande för kyrklig verksamhet men kyrkans mark har sedan 1930 -talet sålts till framför allt privata bostäder. I Västervåla är prästgården privat­ bostad och ålderdomshemmet rivet. Den gamla prästgårdsmarken ägs av den kyrkliga samfälligheten medan skogsmarken förvaltas av stiftet. Någon kyrklig verksamhet utanför kyrkan förekommer inte här utan i Västanfors i utkanten av Fagersta, en dryg mil bort. Kyrkan i Karbenning ligger två–tre kilometer från det nya stationssamhället. Prästgården är såld medan klock­ argården ägs av församlingen och hembygdsföreningen. I Östergötland har sex församlingar detaljstuderats: Tjällmo, Regna och Hällestad i bergslagsbygd och Vikingstad, Sjögestad och Högby i slättbygd. Tjällmo har ett ännu levande sockencentrum med två generationer präst­ gårdar, ny skola, ålderdomshem och gästgivaregård (fig. 59). Bostäder har byggts på kyrkans mark under första hälften av 1900 -talet. Närheten till Motala har medfört att Tjällmo blivit ett samhälle med stor utpendling. I Regna har ålderdomshemmet blivit vandrarhem och den gamla skolan från 1800 -talet är privatägd och byggnadsminne. Här har folkmängden minskat sedan 1960 -talet och miljön kring kyrkan riskerar att bli museal. Bara fem kilometer bort ligger den nya centralorten Igelfors. I Hällestad finns den gamla byn kvar kring kyrkan men även här har en ny tätort vuxit upp kring järnvägsstationen någon kilometer bort. Vid kyrkan fi nns präst­ gård och hembygdsgård. Bostäder har byggts på den gamla bymarken och utpendlingen till framför allt Finspång är stor. Båda dessa kyrkbyar har så­ ledes mist sina traditionella centrumfunktioner och fungerar i dag framför allt som bostadsområden. Sjögestad är en ort med stor utpendling. Någon prästgård har inte fun­ nits sedan reformationen och klockargården, sockenstugan och den gamla skolan revs när järnvägen byggdes. Sedan laga skiftet finns bostadshus intill kyrkan. Här finns också skolan, belägen på tidigare kyrkomark. Viking­ stads sockencentrum växte fram under andra hälften av 1800 -talet liksom flera andra i landskapet med magasin, stallar, skola och fattighus, allt på kyrkans eller prästgårdens mark. I dag är den gamla skolan privatbostad. Intill kyrkan finns också en vaktmästarbostad och ett församlingshem. De offentliga funktionerna fi nns i Vikingstads stationssamhälle och kyrkomil­ jön är slumrande. I Högby revs kyrkan i samband med laga skiftet då en sammanbyggnad skedde med Västra Skrukeby församling år 1870. Något sockencentrum hann aldrig utbildas där. Generellt har järnvägsdragningarna haft en negativ inverkan på landets sockencentra eftersom relativt få kyrkbyar kom att ligga vid banan och få station. Järnvägen var således en viktig påverkansfaktor för kyrkbyn och ofta utslagsgivande för expansionsmöjligheterna. Socknarnas hantverkare sökte sig snart från byarna mot järnvägsområdet där utbudet av arbetsuppKyrkomiljöerna i dag 119 gifter var större. Hit lokaliserades också post, gästgiveri och handelsbod. Ju fler instanser som etablerade sig i stationssamhället desto mer attraherades ytterligare verksamheter. Ett flertal exempel finns från Skåne där kyrkan numera ligger på avstånd från en nyare tätort som i flera fall har börjat som stationssamhälle. Ett exempel är Stehag i inre Skånes sjö- och åslandskap. Den gamla kyrkbyn består i dag endast av kyrkan med sin kyrkogård samt ett fåtal hus, däribland prästgården. Tätorten, det tidigare stationssamhäl­ let, ligger två kilometer bort. Ytterligare exempel är Lövestad och Vollsjö ävenså i inre Skånes sjö- och åslandskap, Stora Köpinge och Örtofta på slät­ ten i söder samt Finja, Tjörnarp och Vankiva i norra Skånes skogsbygd. Det går att urskilja grova regionala särdrag i andelen levande socken­ centra med en äldre välbevarad miljö. I detta avseende utmärker sig Små­ land med en mångfald levande funktioner kring kyrkorna. Bidragande or­ saker står att finna i ensamgårdsstrukturen och småskaligheten inom jord­ bruk och industri. De många smalspåriga järnvägslinjerna som korsade landskapet och förband bruksorter och köpingar kan också ha varit en viktig faktor. Även om det i första hand var för godstransport som de pri­ vata initiativen till järnvägsbyggen togs och sträckningarna fastlades, kom många kyrkbyar att få stationer, exempelvis Björkö, Ryd, Byarum, Fager­ hult, Traryd och Öggestorp. Flertalet järnvägar är i dag nedlagda. Men oavsett närhet till tidigare stationssamhällen är landskapets små kyrkbyar ofta fortfarande de viktigaste centralorterna i socknarna och givna lokali­ seringsplatser för skola, barnomsorg och äldreboende men även för annan verksamhet. Den småländska landsbygden är inte avfolkad i samma ut­ sträckning som på många andra håll, vilket i sin tur lett till ett bevarande och fortsatt utnyttjande av kyrkbyn för traditionella verksamheter. Den fortfarande på många håll höga kyrksamheten torde också vara en avgö­ rande faktor. Några exempel är Linneryd, Nävelsjö, Edsbruk (Västra Ed), Blacksta och Odensvi. Fig. 60. I rurala/agrara landskap som Öland och Gotland har mycket av den äldre bebyggelsestrukturen beva­ rats kring kyrkorna. På Gotland är den agrara bebyggelsen utspridd över sockenterritorierna som ensamgårdar eller mindre gårdsgrupperingar. Anga kyrka ligger något avsides tillsammans med skolan. Foto Jan Norrman 1996, RAÄ. 120 Kyrkan i landskapet Fig. 61. Lövånger, Västerbotten. Kyr­ kan ligger i tätorten, men något avsi­ des. Framför kyrkan breder kyrksta­ den ut sig. Nedan till höger i bild syns skolhus av varierande åldrar. Foto Jan Norrman 1995, RAÄ. I Västergötland ser bilden något annorlunda ut. Här är den äldre be­ byggelsen inte bevarad i samma utsträckning. Äldre skolor har ersatts med nya. Även moderna församlingshem har uppförts, vilka också kan rymma lokaler för barnomsorgen. En viss centralisering av verksamheterna har skett, dels mot vissa äldre sockencentra, dels mot andra tätorter, ofta längs järnvägen. En av anledningarna till detta är de många sockensamman­ slagningarna som skedde under 1700 - och 1800 -talen och som tidigare diskuterats (se s. 85–88). I Blekinge har exempelvis Bräkne-Hoby och Fridlevstad innehållsrika och levande sockencentra och för Södermanland kan Österåker nämnas. I det sedan länge folkrika Dalarna har kyrkbyarna vuxit ut till större tätorter, även om själva kyrkan oftast ligger något avskilt. Så är även fallet i Värm­ land och stora delar av Norrland där bebyggelsen framför allt är koncentre­ rad till dalgångar och sjöstränder, mellan milsvida glesbefolkade trakter. I sockencentra med fortsatt levande miljö är kontinuiteten i markutnytt­ jandet tydlig vad gäller de forna sockengemensamma institutionerna, något som naturligtvis hänger samman med markägandet. Är den gamla skolan riven har ofta en modern uppförts på dess plats. Finns den gamla kvar står ofta en ny strax intill. Samma gäller för ålderdomshem och modernt äldre­ boende. Det finns även exempel på att skolor har byggts på övergivna kyrk­ tomter. I Björnlunda i Södermanland ligger ålderdomshemmet från 1959 på platsen för två äldre fattigstugor och skolhuset från 1826 tjänar i dag som matbespisning för den år 1962 uppförda skolan. Sammanfattningsvis kan konstateras att församlingssammanslag­ ningar och namnreformer fått påtagliga konsekvenser för möjligheten att orientera sig i det kyrkliga landskapet. För informationssökaren, inte minst Internetanvändaren, därför att det enbart är storpastoratets namn och huvudkyrka som är sökbara och förekommer i olika media. Besö­ karen upptäcker att kyrkorna inte lika allmänt som tidigare har samma Kyrkomiljöerna i dag 121 namn som tätorterna de ligger i eller i närheten av och det blir svårare att hitta fram. Dessutom skyltas allt färre sockenkyrkor vid vägarna och än färre övergivna kyrkplatser. Skyltningen och vården av de övergivna kyrkplatserna visar också stora olikheter över landet. Ett annat resultat av de territoriella förändringarna är att den struktur som det närmare tusen­ åriga församlingsmönstret och kyrkolandskapet bildat nu har sönderbru­ tits. Sammanhangen bakåt har blivit svåra att se och förstå. Vidare har avskaffandet av församlingen som indelningsgrund för folkbokföringen fått konsekvenser för släkt- och hembygdsforskningen genom svårigheter att identifiera och återfi nna personer och platser i det äldre källmaterialet. Kyrkolandskapet har aldrig varit konstant, men under det senaste seklet har mycket stora omvälvningar skett, sannolikt större än någonsin tidigare i landets kristna historia. Den enkla ekvationen en kyrka är lika med en socken är inte längre allmängiltig. Riksintressen av Birgitta Roeck Hansen Svenska kyrkans kyrkobyggnader samt därtill hörande kyrktomter och begravningsplatser skyddas enligt kulturminneslagen (se s. 28). För väsent­ lig ändring av kyrkobyggnad, kyrktomt eller begravningsplats äldre än 1940 gäller generell tillståndsplikt, d.v.s. församlingarna måste innan sådan för­ ändring vidtas inhämta tillstånd av länsstyrelsen. Detta gäller också efter särskilt beslut av Riksantikvarieämbetet ett urval av de kyrkor, kyrktomter och begravningsplatser som är yngre än 1940. Som framgått kan bygg­ nader som hör till sockencentrum, men som är belägna utanför kyrktomt eller begravningsplats, också omfattas av kulturminneslagen. Däribland är ett flertal prästgårdar skyddade som byggnadsminnen. Varaktigt över­ givna kyrkplatser och kyrkoruiner räknas till de fasta fornlämningarna, och åtnjuter som sådana skydd enligt kulturminneslagen. Kyrkorna och kyrkomiljöerna berörs också av annan skyddslagstiftning. Riksintressen för kulturmiljövården utgörs av områden eller objekt som i ett nationellt perspektiv särskilt väl belyser Sveriges historia och tidigare generationers liv och livsbetingelser. Enligt miljöbalken (SFS 1998:808) ska områden som är av riksintresse för kulturmiljövården så långt som möj­ ligt skyddas från åtgärder som påtagligt kan skada kulturmiljön. Det är Riksantikvarieämbetets uppgift att ange vilka miljöer som ska klassas som riksintressen ur kulturmiljösynpunkt. Kommunerna har att ta hänsyn till riksintressen av olika typer i sin översiktsplanering. Drygt 1 700 områden utgör riksintressen för kulturmiljövården. Urvalet sker länsvis och varierar över landet både till antal och art. Av landets samtliga riksintressen för kulturmiljövården utgör eller ingår kyrkomiljöer i ca 40 % eller cirka 720 stycken. Vi har i vår gruppering av dessa kyrkomiljöer landskapsvis identifierat fyra kategorier. De tre första består av en miljö med en befi ntlig kyrka, med en äldre ödekyrka, eller med en ruin/övergiven kyrkplats. Den fjärde kategorin utgörs av en kyrkomiljö bestående av kyrkby eller sockencentrum med ett äldre bevarat byggnads­ bestånd. Många kyrkomiljöer ingår i större riksintresseområden och bildar då en viktig, men inte huvudsaklig, del av en större helhet. Ett exempel är Falbyg­ den, som omfattar ett flertal kyrkomiljöer men där ingen är omnämnd sär­ skilt. Vi har här endast räknat med de riksintressen där någon eller några av de ovanstående fyra kategorierna nämns explicit i riksintressebeskrivningen Fig. 62. Riksintressen som omfattar kyrkor/kyrkomiljöer. 122 Kyrkan i landskapet Fig. 63. Hietaniemi vid Torneälven var ursprungligen annex till Övertorneå församling och kyrkan betjänade för­ samlingsbor på båda sidor om älven fram till 1809. Den nuvarande kyrkan uppfördes 1746. Ingår i Tornedalens riksintresseområde. Foto Birgitta Roeck Hansen 1999. och lämnat de större riksintresseområdena därhän. Många stadskärnor är riksintressen och omfattar även en eller flera kyrkor. Även många periodvis använda kapell i skärgårdssocknarna är riksintressen. I sammanställningen ingår sockenkyrkor och samekapell. De senare fungerade ju i praktiken som sockenkyrkor även om de endast hade kapellstatus inom de vidsträckta Norrlandssocknarna. Kartan visar således ett minimum av de kyrkomiljöer som utgör eller ingår i riksintressen. Andelen kyrkomiljöer i riksintressen varierar mellan de olika landskapen, från 100 % på Gotland till 5 % i Blekinge. En relativt låg andel finns i Närke, Värmland, Bohuslän och Ångermanland, 16 –18 %. I Lappland är det fram­ för allt samekapell som utgör riksintressen, men även kyrkstäder är repre­ senterade där, liksom i Norrbotten och Västerbotten (fig. 56, 61, 63). På Öland omfattas ett tiotal kyrkomiljöer, men här finns också ytterligare ett tiotal riksintressen med lämningar efter medeltida kapell som så vitt känt inte varit sockenkyrkor. I Uppland och Södermanland utgör mer än hälften av kyrkomiljöerna riksintressen. Äldre ödekyrkor i Jämtland, Härjedalen, Hälsingland, Ångermanland och Medelpad utgör en stor del av de kyrk­ liga riksintressena, inte sällan ingår även den senare byggda kyrkan. Även i Småland och Västergötland förekommer sådana till stor del, men även kyr­ koruiner och övergivna kyrkplatser. I Skåne, Halland och Småland finns en Kyrkomiljöerna i dag 123 stor representation av sockencentra (fig. 53). En detaljstudie av Skåne visar att riksintressena är geografiskt koncentrerade till landskapets södra delar medan norra Skånes skogsbygd inte har någon kyrkomiljö som berörs av riksintresseområde. I landskap med låg andel kyrkomiljöer i riksintressen framträder i stället äldre stadskärnor, agrara miljöer, fortifi kationsmiljöer eller miljöer kopplade till tidigare seklers järnframställning. Sammanfattning Att en företeelse som sockencentrum uppstod, d.v.s. offentliga byggnader samlade i kyrkans närhet, har sin förklaring i markägandet och i kyrkans huvudmannaskap över undervisning, fattigvård och sockenstämma. Mark har på olika sätt avsatts för kyrkobyggnaden och för prästgården och här gavs det även utrymme för de byggnader som var knutna till socken­ gemensamma verksamheter. Numera vilar ansvaret för dessa verksamheter på stat och kommun, vilket också är anledningen till att verksamheterna har flyttats från kyrkans närhet till en plats där andra offentliga verksamheter finns, oftast närmaste större tätort. Andra anledningar är minskande befolkningsunderlag på landsbygden men också bättre kommunikationer som gjort det möjligt och nödvändigt att samla sådana verksamheter på färre platser. Till detta hör även den omfattande omstrukturering som skett och sker, till allt större pastorat. Järnvägens tillkomst med nya knutpunkter för kommunikation på landsbygden tycks i många fall ha betytt dödsstöten för närbelägna sockencentra och kyrkbyar. Endast i de fall där ny befolk­ ning flyttat in och avståndet till närmaste tätort är långt tycks sockencen­ trum i dag kunna leva vidare inte bara som museal miljö. Källor och litteratur Riksantikvarieämbetet Bebyggelseregistret – kulturhistorisk bebyggelseinformation. Internetadress: www.bebyggelseregistret.raa.se Riksantikvarieämbetet, Antikvariska-topografi ska arkivet Foton och akter rörande Älmeboda kyrka. Riksantikvarieämbetet, Antikvarisk-topografiska arkivet, Sveriges Kyrkors arkiv Kartexcerpter och arbetsmaterial i anslutning till projektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria. Bergling, Ragnar: Kyrkstaden i övre Norrland. Kyrkliga, merkantila och judiciella funktioner under 1600- och 1700-talen, Meddelanden från Uppsala universi­ tets geografiska institution, Ser. A, 195, 1964. Bergström, Carin: Lantprästen. Prästens funktion i det agrara samhället 1720– 1800. Oland-Frösåkers kontrakt av ärkestiftet, Nordiska museets handlingar 110, 1991. Diss. Bergström, Carin: Kyrkplatsen som socknens centrum, Studier till kulturmiljöpro­ gram för Sverige, Riksantikvarieämbetet, 1992 . Bergström, Carin: Skolmostrar och läsmästare, Lärare på landet före folkskolere­ formen 1842, 2000. Boställsförordningen, SFS 1863. Elmén Berg, Anna: Fem ödekyrkor i Norrland. Kyrklig förnyelse, kulturmiljövård och kyrkorestaureringar vid 1900-talets början, 1997. Diss. Gerger, Torvald: Skolans geografiska utveckling i Sverige, Meddelanden från Kul­ turgeografiska institutionen vid Stockholms universitet B 25, 1972 . Karlsson, Åsa: Försäljning av prästgårdar. En studie av Västerhaninge och Bäckebo 124 Kyrkan i landskapet pastorat, uppsats, Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet, 1997. Kulturminnen och kulturmiljövård, red. Karl-Göran Selinge, Sveriges Nationalat­ las, 1994. Kulturlandskapet och bebyggelsen, red. Staffan Helmfrid, Sveriges Nationalatlas, 1994. Kyrkans tidning 6/2006. Lindahl, Göran: Grav och rum. Svenskt gravskick från medeltiden till 1800-talets slut, Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens handlingar. Antikvariska serien 21, 1969. Matrikel för Svenska kyrkan, 1976 –. Nordin, Katarina: Sockenkyrkans bebyggelse och mark. Förändringar av bebyg­ gelse och mark under 1900-talet i tre socknar i Västmanland, uppsats, Kultur­ geografiska institutionen, Stockholms universitet, 1997. Prästgårdar i Sverige. Inventeringar 1973–1986, Rapport RAÄ, 1989. Kyrkolagen, SFS 1994:1849. Religion i Sverige, red. Ingvar Svanberg & David Westerlund, 2008. Skyddet av kulturmiljön. En översyn av kulturminneslagens bestämmelser om byggnader och kulturmiljöer, prästgårdar, kyrkstäder och ortnamn, SOU 1996:128, 1996. Strandin, Marianne: 6 kyrkbyar i Östergötland 1600–2000 – en jämförande studie av bebyggelseutvecklingen under 400 år, examensarbete Samhällsplanerarlin­ jen. Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet, 1997. Sveriges kyrkohistoria, huvudred. Lennart Tegborg, 1– 8, 1998 – 2005. Wallin, Sigurd: De svenska prästgårdarna som objekt för kulturhistorisk forskning, 1919 (omtryckt i Byggnadsskick i herrgårdar, boställen och städer, Gångna tiders högreståndskultur, 1947). Åman, Anders: Om den offentliga vården. Byggnader och verksamheter vid svenska vårdinstitutioner under 1800- och 1900-talen. En arkitekturhistorisk undersökning, 1976. Kyrkomiljöerna i dag 125 de l 111 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Sockenkyrkorna under medeltiden av Ann Catherine Bonnier Utvecklingen under äldre medeltid kristnandet och de första kyrkorna Med äldre medeltid avses här tiden från kristnandet vid 1000 -talets mitt – då man anser att större delen av befolkningen var kristen – till digerdöden cirka 1350, alltså en period på 300 år. Kristnandet av det vi i dag kallar Sverige var en utdragen process. Mission bedrevs från de frankiska och tyska rikena samt från England, och arkeologiskt material visar inflytan­ den även från den bysantinska kristenheten. Mycket tyder på att det var samhällets överskikt som stödde den nya religionen och att kristendomen utnyttjades som ideologisk bas i kungamaktens strävan till riksbildning. Det var i de rika järnåldersbygderna som kristendomen tidigast fick fäste, d.v.s. framför allt i centrala slättområden med goda möjligheter till upp­ odling. Övergången till den nya religionen tycks ha gått förhållandevis friktions­ fritt. Den danske kungen Knut den store organiserade den engelska kyr­ kan, vilket troligen så småningom kom att påverka uppbyggnaden även i de svenska landskapen (Nilsson 1998). Under 1000 -talets senare hälft fanns fasta biskopssäten i Skara och Sigtuna, och vid 1100 -talets mitt hade de flesta medeltida stiften fått sina gränser. Hela Norden lades 1104 under den danske ärkebiskopen i Lund, och först 1164 bröts den svenska kyrko­ provinsen ut och fick sitt ärkesäte i (Gamla) Uppsala. Till Uppsala ärkestift hörde hela Norrland, även Jämtland, trots att landskapet under större delen av medeltiden var nära knutet till Norge. Bohuslän och Härjedalen ingick i den norska kyrkoorganisationen, medan Skåneland (Halland, Skåne och Blekinge) tillhörde den danska. Öland och Gotland lydde medeltiden ige­ nom under Linköpingsbiskopen. I landskapens slättbygder, som ligger under högsta kustlinjen, har för­ utsättningarna för goda skördar resulterat i tät bebyggelse redan under tidig förhistorisk tid. De små socknarna i de olika centralbygderna (fig. 27) speglar sannolikt befolkningskoncentrationen under tidig medeltid och det är också där man finner de äldsta kyrkorna. Skogs- och bergstrakter är liksom inlandets gränsbygder senare koloniserade och har inte varit lika tättbebyggda. I dessa bygder är sockenbildningen senare och därmed också kyrkorna, och ofta har träkyrkorna dominerat där även under efterrefor­ matorisk tid. På en del kyrkogårdar, framför allt i Götaland, tyder spår av tidiga kristna gravar på att en lika tidig kyrkobyggnad funnits. Kyrkogårdarna känns igen på att man där påträffar hällar av kalksten eller sandsten med 129 vikingatida ornamentik, s.k. eskilstunakistor, vilka markerat kristna gra­ var. Liknande gravmarkeringar har sannolikt funnits också i Uppland (Bon­ nier 1992) men är inte kända längre norrut i landet. De tidigaste kyrkorna finns inte bevarade; de uppfördes av trä, ett material med gammal hävd i vårt skogrika land. Redan på 800 -talet uppfördes en kyrka i Birka, omta­ lad i Ansgarslegenden, men det är först under vikingatidens slutskede som vi säkert vet att det byggdes kyrkor. En träkyrka uppfördes i Lund senast på 990 -talet, medan flera andra kyrkor i staden byggdes under 1000 -talet (Cinthio 2002). Enligt Adam av Bremen fanns under 1000 -talets senare del inte mindre än 300 kyrkor i Skåne. medeltida träkyrkor Vår kännedom om de tidiga träkyrkorna grundar sig vanligen på arkeo­ logiska fynd, som fallet är med Lundakyrkorna, eller på stavkyrkoplan­ kor som återanvänts, normalt som golvbräder. Sådana finns bevarade från ett 30 -tal kyrkor i framför allt den södra delen av fastlandet men även på Öland och Gotland. Plankor från Vänga i Västergötland har enligt dendrokronologisk årsringsdatering huggits tidigast 1059, medan virket i Alvesta/Aringsås i Småland avverkats 1116. Den enda bibehållna stav­ kyrkan finns i Hedared i Sandhults socken i Västergötland och har byggts så sent som i början av 1500 -talet, troligen som en kopia av en äldre kyrka på samma plats (fig. 64). Ett litet antal kyrkor i denna teknik har haft stora, treskeppiga långhus, som Gärdserum i Småland och Björsäter i Östergötland. Alla träkyrkor var inte stavkyrkor i resvirkesteknik. Även skiftesverk tycks ha använts i enstaka fall och de senare generationerna kyrkor upp­ fördes i liggtimmer. Ek användes vanligen till stavkyrkorna, medan tim­ merkyrkorna byggdes av furu eller gran. I princip har alla träkyrkor från 1200 -talet och framåt byggts i timmer. Ett tiotal har bevarats i Götaland, de flesta i Småland. Det rör sig vanligen om kyrkor med smalare kor som uppförts under 1200 - eller 1300 -talen. Den äldsta finns i Granhult i Små­ land och har dendrodaterats till tiden strax efter 1217 (fig. 65–66). Kyrkan har haft ingångar i både norr och söder och de få fönstren har varit små och mycket högt placerade. Själva kyrkorummet är täckt av ett plant trätak som visar spår efter medeltida målningar. Fig. 64. Hundratals stavkyrkor har sannolikt funnits i Sverige under medeltiden. Stavkyrkor byggdes redan på 1000-talet eller ännu tidi­ gare i Skåne, och ännu på 1800-talet fanns det enstaka stavkyrkor kvar i exempelvis Småland. Den enda bevarade stavkyrkan finns i Hedared i Västergötland. Dendrokronologisk årsringsdatering av ekvirket visar att kyrkan byggts så sent som i början av 1500-talet, sannolikt som en kopia av en äldre kyrka. Foto Rolft Hintze 1981, ATA. 130 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Fig. 65. Kyrkor byggda av liggande timmer innebär en stabilare och varak­ tigare konstruktion än stavkyrkornas resvirke. De flesta träkyrkorna i vårt land har uppförts av timmer, men endast ett tiotal medeltida finns kvar i dag. En av dem är kyrkan i Granhult i Småland, som också är den bäst bevarade och äldsta, uppförd ca 1220. Sakristian byggdes troligen i början på 1600-talet och vapenhuset under 1700-talets första hälft. Foto Sören Hallgren 1972, ATA. Fig. 66. Ett urval av de till planformen bäst bevarade timmerkyrkorna från 1200-talet eller tiden omkring 1300, återgivna i skala 1:800. Pelarne kyrka uppfördes ovanligt nog med ett sam­ tida västtorn. Pelarne, Tidersrum och Tångeråsa fick senare under medel­ tiden en tillbyggd sakristia av sten, för brandskyddat förvar av bl.a. skrudar och liturgiska kärl. Den medeltida tim­ merkyrkan i Hammarö, som kvarstår i öster, om- och tillbyggdes till kors­ kyrka i två etapper under 1700-talet. –1350 1350 –1550 1550 –1760 1760 –1860 0 5 Några småländska timmerkyrkor med smalare kor har märkligt nog varit omgivna av en omgång på samma sätt som stavkyrkorna i Norge (exempelvis Pjätteryd). Av enkla, rektangulära timmerkyrkor fi nns enstaka kvar, t.ex. Vireda i Småland, men typen är belagd i Östergötland och Upp­ land och har troligen funnits även längre norrut. Eftersom man mycket ofta kunnat konstatera att en stenkyrka föregåtts av en kyrkobyggnad av trä, kan man anta att detta har varit det normala. Ibland stod träkyrkan kanske endast något eller några decennier innan man reste stenkyrkans murar, ibland kanske den avlöstes av en ny och mer mo­ numental gudstjänstbyggnad först efter århundraden. Långt ifrån alla sock­ nar byggde dock sin kyrka i sten, vare sig under medeltiden eller senare. Kartan över de medeltida träkyrkorna visar dem som är kända genom bevarade delar, arkeologiska fynd eller arkivaliska uppgifter (fig. 67). De första träkyrkorna är inte redovisade på kartan om de försvunnit utan att lämna några spår, så det riktiga antalet har varit betydligt större. Det fram­ går som mest tydligt i Skåne, där majoriteten av de 300 kyrkor som uppges Pelarne, Småland Granhult, Småland Tidersrum, Östergötland 1860 –1950 1950 – Ospec. 10 M Tångeråsa, Närke Hammarö, Värmland 131 Fig. 67. Medeltida träkyrkor, belagda eller rimligen förmodade. De på kar­ tan markerade träkyrkorna är belagda genom att delar av träkyrkan bevarats eller påträffats vid arkeologiska under­ sökningar, eller genom beskrivningar i äldre källor. På kartan har även förmodade träkyrkor markerats; de socknar med medeltida ursprung, vars äldsta kända kyrka var av trä, kan med rimlig säkerhet antas ha haft en träkyrka också under medeltiden. Kyrkor av trä byggdes under hela medeltiden. Genom arkeologiska undersökningar och bevarade kon­ struktionsdelar känner vi till ett fl ertal tidiga träkyrkor, främst från de cen­ trala delarna av Götalandskapen. Van­ ligen kom de redan under 1100- eller tidigt 1200-tal att ersättas med kyrkor av sten (jfr fig. 69). Från 1200-talet uppfördes träkyrkorna företrädesvis i liggtimmer. Ett stort antal sådana timmerkyrkor är kända genom äldre avbildingar, t.ex. från de mer perifera delarna av Västergötland. Många av dessa timmerkyrkor kvarstod under hela medeltiden (jfr fig. 94). Den enda medeltida träkyrka som vi säkert kan belägga i de allra nordligaste landskapen är Särkilax, föregångaren till Övertorneå kyrka. Sannolikt har de varit fler. Därför talar främst historiska omständigheter. De äldsta sockenbildningarna i norra Norrland torde härröra åtminstone från 1300-talet. Enstaka bevarade inventarier från medeltiden antyder också att den kyrkliga etableringen kan vara betydligt äldre än de befi nt­ liga kyrkorna. Då inga konkreta belägg eller lämningar finns för dessa förmodade träkyrkor har de inte heller medtagits på kartbilden. Det tiotal medeltida timmerkyrkor som bevarats till våra dagar utgör en liten rest av ett ursprungligen tal­ rikt bestånd i Småland, utkanterna av Öster- och Västergötland samt i Värmland. 132 ha funnits under 1000 -talet säkerligen var uppförda av trä. Av dessa är endast en handfull kända. Kartbilden ger således inte en fullständig bild av de träkyrkor som fanns tidigt under medeltiden. Vi kan snarare förmoda att träkyrkorna under 1000 -talet faktiskt stod tätast i de områden som karak­ teriseras av ett tidigt stenkyrkobyggande (se nedan). Många medeltida träkyrkor är kända endast genom arkivaliska uppgif­ ter, t.ex. äldre avbildningar. Med tanke på framför allt timmerkyrkornas traditionsbundna form är det ofta svårt eller t.o.m. omöjligt att avgöra hu­ ruvida avbildningen verkligen återger en medeltida byggnad. Rimligen har de medeltida socknar vars äldsta kända kyrka var av trä haft en träkyrka även under medeltiden. De har därför redovisats på kartbilden. Samman­ taget ger således huvuddragen i kartan en rimlig bild av hur den regionala fördelningen av träkyrkor såg ut först vid medeltidens utgång. domkyrkor, klosterkyrkor och de första stenkyrkorna Med kristendomen kom kunskapen att bygga i sten. Men det var de stora byggherrarna med kontakter och resurser – kungar, biskopar – som först hade möjlighet att anlita byggmästare, murare och annat erfaret arbetsfolk från länder som varit kristna längre. Den äldsta domkyrkan i Lund bygg­ des av den danske kungen Sven Estridsen vid 1000 -talets mitt och var en enskeppig kyrka med torn över östra delen av långhuset. Redan vid slutet av århundradet påbörjades en större kyrka, som så småningom fick den form domkyrkan har i dag, med treskeppigt långhus, tvärskepp och absid­ försett kor med en stor krypta. I Dalby, inte långt från Lund, uppfördes strax efter 1060 en biskopskyrka intill kungens gård. Kyrkan är en av de äldsta bevarade stenkyrkorna i Norden och byggdes ursprungligen som en stor treskeppig basilika. Domkyrkan i Skara, också den troligen föregången av en äldre stenkyrka, hade en krypta under koret, medan biskopskyrkan i Linköping från 1100 -talets början saknade en sådan. Båda var stora tre­ skeppiga anläggningar med absidförsedda korsarmar. Så tidigt som på 1080 -talet instiftades Allhelgonaklostret i det dans­ ka Lund, ett munkkloster tillhörigt benediktinorden. Mycket lite är känt om dess äldsta kyrka. Längre norrut grundades 1143 cistercienskloster för munkar i Alvastra i Östergötland och Nydala i Småland, de äldsta säkert kända klostren i det medeltida Sverige. Bevarade delar av klosterkyrkorna visar treskeppiga långhus, tvärskepp och ett rakslutet högkor omgivet av korkapell efter mönster av cistercienskyrkan i Fontenay i Bourgogne. Tidiga nunnekloster fanns i Gudhem i Västergötland och Vreta i Östergötland, det senare med en nästan helt bevarad treskeppig kyrka från tidigt 1100 ­ tal som senare fungerade också som sockenkyrka. Cisterciensernas strama arkitektur och utsökta stenbehandling blev förebildlig på Gotland (Markus 1999) och kanske också i andra huggstensområden. De äldsta stenkyrkorna ingick inte i någon fast sockenstruktur i dagens mening. Vissa centrala kyrkor behövdes för dop och begravning, men dessa kyrkor hade sannolikt ett stort uppsamlingsområde. Kungar, biskopar och den jordägande eliten byggde kyrkor för eget bruk. På kontinenten hade i princip varje huvudgård sin privata kyrka och kyrkans patronus gjorde anspråk på inkomster mot att han eller hon tillhandahöll kyrka och präst. Troligen var det likadant här (Nilsson 1998). På kungsgårdarna byggdes kyrkor tidigt, vilket Vreta i Östergötland och ett antal kyrkor vid husabyar i Uppland är exempel på. Efter hand började även lokalsamhällets elit att uppföra kyrkor av sten vid sina huvudgårdar. Det nära sammanhanget mel­ lan gårdens bostadshus och kyrkan finns belagt på ett antal ställen, framför allt i Skåne och Småland, exempelvis i Bjäresjö samt Ströja på Visingsö. Sockenkyrkorna under medeltiden 133 Fig. 68. Många av de första stenkyr­ korna var privatkyrkor, uppförda av tidens aristokrati. Ett exempel på en sannolik privatkyrka finns i Örberga i Östergötland. Gravmonument i vikingatidsstil talar för att en träkyrka funnits på platsen, och på kyrkogården direkt intill kyrkan har man påträf­ fat grunden efter ett tidigt stenhus. Den äldsta delen av stenkyrkan är den västra delen. Tornet med sina två utskjutande trapphus för spiraltrappor är mycket ovanligt och har dendrokro­ nologiskt daterats till 1117–18, vilket gör kyrkan till en av de allra äldsta bevarade i Sverige. Under 1200-talet har det romanska koret rivits och kyr­ kan fått ett nytt korsformat kor, också det ovanligt. Från samma tid är sten­ magasinet inne på kyrkogården. Den magnifika tornspiran, rest av östgöta­ byggmästaren Petter Frimodig, härrör från 1700-talets mitt. Foto Bengt A. Lundberg 2003, ATA. En handfull kyrkobyggnader i Götaland har kunnat dateras till 1100 -ta­ lets första decennier med hjälp av dendrokronologisk datering av taksto­ larnas trävirke. Av bevarade kyrkor återfinns de äldsta dendrodaterade i Tåkernbygden i västra Östergötland (fig. 68) samt i Falbygden och Kinne­ kulleområdet med Skara-Varaslätten i Västergötland. Troligen finns mycket tidiga kyrkor kvar också i Skåne. I Småland samt i mellersta Sverige har de äldsta dendrodaterade sten­ kyrkorna däremot byggts först under 1100 -talets senare hälft, även om det sannolikt finns äldre byggnader som ännu inte identifierats. Nedre Norr­ land har troligen i huvudsak fått sina stenkyrkor först under 1200 -talet och Övre Norrland ännu senare. sockenkyrkorna På kontinenten och i England blev de privatägda kyrkorna grunden i sock­ enorganisationen, eftersom en kyrkobyggnad måste finnas innan en socken kunde bildas (Nilsson 1998). Förmodligen har det varit likadant i Sverige. Tidigast vid 1100 -talets slut anser man att tiondet, den ekonomiska för­ utsättningen för en socken, kan ha genomförts i hela landet. Kyrkans allt starkare maktställning under 1200 -talet gjorde att den världsliga inbland­ ningen så småningom upphörde och många privatbyggda kyrkor kunde därmed övergå i socknens ägo. Några gamla gårdskyrkor som lämnades öde återstår i ruinerad form eller är kända genom utgrävning, som t.ex. Flasta mur i Uppland och Granhammarskyrkan i Närke. Bildandet av socknar har varit en långsam process som troligen startade i de centrala bygderna. Nya kyrkor byggdes på lättåtkomliga platser och nya socknar bildades och betalade tionde. I Götaland och Svealand var sock­ ennätet i princip färdigbildat under 1200 -talet, medan sockenbildningen i Norrland fortsatte långt efter medeltidens slut (fig. 29). Den kronologiska förskjutningen i stort kan delvis avläsas av åldern på bevarade dopfuntar, eftersom en sockenkyrka måste ha en funt för att kunna fungera. Under den äldre medeltiden uppfördes ett stort antal murade kyrkor, vanligen i natursten, men även tegel förekom (fig. 69). Kyrkor från den äldre medeltiden kan se ganska olika ut, beroende på när de byggts och i vilket 134 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Fig. 69. Stenkyrkor från äldre medel­ tid (före 1350). Med stenkyrkor avses kyrkor uppförda antingen av natursten eller tegel. Bedömningen av kyrkornas ålder baseras ofta på planformen, då en kyrka med belagt smalare kor van­ ligen daterats till äldre medeltid, men även egenskaper som stenbearbetning, skulptural utsmyckning och muröpp­ ningarnas form har vägts in. Ett antal kyrkor uppfördes eller tillbyggdes med torn under äldre medeltid (jfr fig. 77), vilket också kan bidra till en datering av den då befintliga kyrkan, även om dess övriga egenskaper är obekanta. Den äldre medeltidens stenkyrko­ byggande utgjorde en byggboom som senare aldrig överträffats. I de centrala Göta- och Svealanskapen innebar denna bygnadsperiod en radikal omdaning av det kyrkliga landskapet. Ett troligen stort antal träkyrkor ersat­ tes nästan undantagslöst av beständi­ gare byggnader av sten. De stenkyrkor som uppfördes under främst 1100- och 1200-talen uppträder i påtagliga kon­ centrationer i de bördiga slättbygderna samt längs kuster och älvdalar. Mellan dem uppträder stora sammanhängande områden som under medeltiden var mindre tätbebyggda eller som kolo­ niserats först efter medeltiden. I fl era av dessa områden byggde man i trä medeltiden igenom (jfr fig. 94). 135 Korkyrkor, rakslutet kor Frösö, Jämtland Götene, Västergötland Jäts gamla kyrka, Småland Kattnäs, Södermanland Kullerstad, Östergötland Stora Herrestad, Skåne Naverstad, Bohuslän Silte, Gotland Torpa, Halland Västeråker, Uppland Korkyrkor, absid Bokenäs gamla kyrka, Bohuslän Hagebyhöga, Östergötland Hemmesjö gamla kyrka, Småland Orkesta, Uppland Resmo, Öland Skummeslöv, Halland Västerhejde, Gotland Östra Gerum, Västergötland Salkyrkor Sköllersta, Närke Tolfta, Uppland Berg, Västmanland 136 Fig. 71. De romanska stenkyrkornas kor är lägre och smalare än långhuset. Ungefär hälften av kyrkorna med sma­ lare kor har haft absid i öster, som den lilla 1100-talskyrkan i Våmb i Väster­ götland. Ungefär lika vanligt har varit att de försetts med torn. Foto Bengt A. Lundberg 2002, ATA. Fig. 70. Ett urval kyrkor från äldre medeltid, murade av natursten eller tegel, återgivna i skala 1:800. Den vanligaste planformen under äldre medeltid utgjordes av ett rektangulärt långhus och ett samlare kor, antingen rakt avslutat eller försett med absid i öster. De två korgestaltningarna uppträder parallellt under 1100-talet och 1200-talets förra hälft i kyrkor av romansk karaktär. Det smalare, rakt avslutade koret förekom även bland de kyrkor som uppfördes under 1200-talets mitt och senare hälft, här exemplifierade med Silte och Torpa, den senare murad i tegel. Även Väs­ teråkers kyrka, delvis byggd av tegel och genom inskrift daterad 1331, har denna planform. Under 1200-talets mitt inroduceras en ny plantyp, nämli­ gen den rektangulära salkyrkan. Några mer ovanliga planvarianter återges i fig. 74 och 75. –1350 1350 –1550 1550 –1760 1760 –1860 0 5 område. Tidens stenkyrkor återfinns framför allt i Götaland och östra Svea­ land. Särskilt påfallande är tätheten i Skåne och på Öland och Gotland, där praktiskt taget alla socknar fått en kyrkobyggnad av sten under perioden. Tätt med stenkyrkor har det också varit i centralbygderna i Väster- och Östergötland, Närke och Småland, men även i stora delar av kustbygden. Kunskapen om de äldsta kyrkorna varierar mycket i landet. Tomheten i vissa områden betyder inte nödvändigtvis att kyrkor saknats under äldre medeltid, även om detta troligen gäller Övre Norrland. I östra delen av Småland samt i Dalsland och Värmland dominerade träkyrkorna under hela medeltiden (fig. 94). de romanska kyrkornas egenskaper En typisk 1100 -talskyrka består normalt av ett rektangulärt långhus för församlingen samt ett lägre och smalare kor, antingen rakt avslutat i öster eller försett med en halvrund absid (fig. 70–73). Korkyrkor, d.v.s. kyrkor med smalare kor, har dominerat bland de medeltida kyrkorna i Skåne­ land (Skåne, Halland och Blekinge) och på Gotland och Öland, men några sådana är inte kända från Härjedalen, Norrbotten eller Västerbotten. Däre­ mot förekommer de i Nedre Norrlands kustområden och i Storsjöbygden i Jämtland. Fördelningen landskapsvis framgår av fig. 72 a–b. Såväl kar­ tan som statistiken redovisar nybyggnader både av sten och av trä, vilkas äldsta kända planform haft ett i förhållande till långhuset smalare kor. Som nämnts nybyggde ett antal socknar sin kyrka två eller flera gånger under medeltiden, varför flera generationer kyrkor finns med i statistiken. Korkyrkorna har till största delen byggts före 1200 -talets mitt. Trä­ kyrkor i södra Sverige har dock inte sällan hållit fast vid denna äldre planform under hela medeltiden, vilket också gäller majoriteten av sten­ kyrkorna på Gotland. Även om alltså ett mindre antal höggotiska eller Sockenkyrkorna under medeltiden 1860 –1950 1950 – Ospec. 10 M 137 Absid Rak östvägg Polygonal östvägg Okänd form Fig. 72 a–b. Kartan visar medeltids­ kyrkor vars äldsta planform bestått av ett rektangulärt långhus och ett smalare kor. Diagrammen visar ande­ len nyuppförda medeltidskyrkor med smalare kor för hela riket samt för respektive landskap. Den högsta andelen kända korkyr­ kor fi nns i Götalandskapen, framför allt i landskapen Skåne, Blekinge, Halland, samt på Gotland och Öland. En stor andel har också Småland samt Väster- och Östergötland. Götaland­ skapen utgjorde i sina centrala delar kyrktäta områden med en tidigt sock­ enbildning. Kyrkobyggandet under 1100-talet och det tidiga 1200-talet var talrikt och de kyrkor som uppför­ des hade nästan undantagslöst långhus och smalare kor. Kunskapen om den ursprungliga korgestaltningen varierar, framför allt beroende på kyrkornas bevarandegrad. Få medeltida träkyrkor är bevarade, varför kännedomen om kyrkornas äldsta korgestaltning är begränsad t.ex. i ett landskap som Värmland. I landskapen kring Mälaren kom många av de romanska stenkyrkorna att byggas om till salkyrkor, med början redan under 1200-talet (jfr fig. 83). Sannolikt har fl ertalet av de tidigt ombyggda kyrkorna ursprungligen haft ett smalare kor men såvida inga säkra belägg fi nns, t.ex. i form av påträffade grundmurar, har de inte medtagits i statistiken. Den förhållan­ devis låga andelen belagda kor i Upp­ land, Västmanland och Södermanland beror till stora delar på denna omstän­ dighet. Fördelningen mellan de två vanli­ gaste korgestaltningarna, d.v.s. rakslu­ tet kor och absidkor, varierar i olika landsändar. I söder dominerar absid­ kyrkorna stort över de rakslutna, t.ex. i landskapen Skåne och Öland. Längre norrut är absidkyrkor direkt ovan­ liga, men uppträder dock i enstaka exemplar i landskap som Gästrikland, Hälsingland och Jämtland. Regio­ nala skillnader uppträder också i de enskilda landskapen. I Småland, Väs­ tergötland och Östergötland förekom­ mer absidkyrkorna framför allt i de kyrktäta centralområdena. Sannolikt avspeglar de regionala olikheterna såväl skillnader i kronologi som i soci­ ala och ekonomiska förhållanden. 138 1 (2 %) 6 30 (44 %) 1269 (50 %) 22 (79 %) Blekinge 1269 4 (9 %) 36 5 (42 %) 38 Bohuslän 40 Dalarna Hela landet 42 Dalsland Gotland 117 (76 %) 7 Gästrikland (0 %) 32 12 (34 %) 51 (61 %) Halland 23 Hälsingland 5 Härjedalen (0 %) 14 (33 %) 5 (24 %) 29 Jämtland 9 (20 %) 16 Medelpad 65 3 Norrbotten 134 (46 %) 37 Närke Skåne 376 (85 %) 156 Småland 40 (34 %) 66 (33 %) 15 (22 %) 79 Södermanland (0 %) 134 Uppland 53 Värmland 9 (16 %) 245 (47 %) 4 Västerbotten 280 Västergötland 46 Västmanland 9 (24 %) 11 74 (45 %) 29 Ångermanland Öland 28 (72 %) 92 Östergötland 139 Fig. 73. Alnö gamla kyrka i Medelpad är ett troligen ganska sent exempel på en romansk kyrka med smalare, rak­ slutet kor och en av få som bevarats i Norrland. Sakristian tillhör sannolikt en senare byggnadsperiod. Taken är prydda av genombrutna takkammar, något som varit typiskt för Norrlands­ kyrkorna och kan vara en medeltida tradition. Foto Bengt A. Lundberg 2002, RAÄ. senmedeltida kyrkor har byggts med smalare rakslutet kor, är de inte så många att de förändrar bilden i stort. Utbredningsbilden liknar den i fi g. 69 men med vissa undantag. Det gäller framför allt östra delen av Små­ land, där rivna men kända träkyrkor är redovisade. I många fall är det svårt att tidsbestämma de arkivaliskt kända kyrkorna av trä, såvida inga andra egenskaper är bekanta. Ett smalare kor tycks ha varit gängse även bland dem som uppfördes under medeltidens senare hälft. Som framgår av statistiken har hälften av de nybyggnader som registrerats under medel­ tiden ursprungligen haft ett smalare kor. Sannolikt har de varit betydligt fler, men genom att kyrkorna rivits eller kraftigt byggts om kan vi inte komma antalet närmare än så. Då det gäller stenkyrkor har de två plantyperna, d.v.s. kyrkor med rak­ slutet kor och de med absidkor, varit ungefär lika vanliga. De regionala variationerna är dock påtagliga. I Götalandskapen har absid varit vanligt förekommande. På Öland samt i Skåne, Östergötland och Småland har absidkor klart dominerat bland de nyuppförda stenkyrkorna. På Gotland samt i Halland och Blekinge fördelar sig typerna förhållandevis jämnt. I landskapen Bohuslän och Västergötland dominerar i stället de rakslutna korkyrkorna. Bilden i Svealand är betydligt mer svårtolkad, beroende på att så många kyrkor byggdes om redan under medeltiden. Vissa skillnader mel­ lan landskapen är dock synliga. Absidkor tycks t.ex. ha varit betydligt van­ ligare i Uppland än i Södermanland. De kända absidkyrkorna i Norrland framstår som unika solitärer, däribland Valbo i Gästrikland, Hälsingtuna i Hälsingland samt Hackås och Offerdal i Jämtland. Av dem är det endast Hackås, Sveriges nordligast belägna absidkyrka, som bevarat den ursprung­ liga korgestaltningen. Kombinationen rakslutet yttre och absidialt inre, s.k. inre absid (fig. 74), skulle kunna tyda på att det rakslutna koret som typ är yngre än absidkoret. Typen förekommer framför allt i Blekinge och Småland samt på Gotland och har också funnits på Öland. Å andra sidan förekommer enstaka exempel på att ursprungligen rakslutna korkyrkor i ett senare skede byggts om till absidkyrkor. Det tydligaste och bäst kända exemplet på detta är den på kungligt initiativ uppförda Mariakyrkan i Vä, senare donerad till biskopen och då försedd med absid. Även för några andra av de arkeologiskt kända eller bevarade absidkyrkorna finns det anledning att förmoda att absiden sekundärt fogats till ett rakslutet kor. Det gäller t.ex. Hjortsberga, Blekinge Stenkyrka, Gotland –1350 1350 –1550 1550 –1760 1760 –1860 0 5 1860 –1950 1950 – Ospec. 10M Fig. 74. Ett urval stenkyrkor med in­ vändig absid, återgivna i skala 1:800. 140 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Hagby, Småland Munsö, Uppland Skörstorp, Västergötland Vårdsberg, Östergötland Fig. 75. Ett urval rundkyrkor från äldre medeltid återgivna i skala 1:800. Rundkyrkan i Valleberga återges i fig. 10. de undersökta lämningarna av en stenkyrka i Östra Fågelvik i Värmland. Bland de äldsta dendrodaterade kyrkorna uppträder också några med rak koravslutning, däribland Götene i Västergötland (fig. 70) och Stora Her­ restad i Skåne (fig. 70), vilket talar emot en enkel kronologisk förklaring till de två typernas uppträdande. Som ovan påpekats förekommer den rakslutna korkyrkan även under andra delar av medeltiden, såväl under 1200 -talets senare hälft som under yngre medeltid. Absidkyrkan har en tydligare avgränsning till den romanska stilperioden. Absidkyrkorna utmärker sig ofta gentemot kyrkor med rakslutet kor även på andra sätt, t.ex. genom västtorn med kapell- och läktarvåningar, romanska kalkmålningar, rika portaler eller stenskulptur. Det har föresla­ gits att absider byggts som symbol för biskopens överhöghet under stri­ derna mellan världslig och andlig makt under äldre medeltid (Wienberg 1997). De områden som i ett bebyggelseperspektiv framstår som centrala var ju också viktiga brofästen för den tidiga kyrkans organisation. I t.ex. Småland, Västergötland och Uppland uppträder de kända absidkyrkorna främst i de bygder där sockenstrukturen är som tätast. Av olika skäl har ett litet antal romanska kyrkobyggnader ett runt lång­ hus (fig. 75), som ofta varit kombinerat med ett halvrunt kor. Rundkyrkor har byggts i Skåne, Småland, Västergötland, Östergötland och Uppland. De har vanligen varit uppförda i flera våningar, där de övre kunnat användas för profana ändamål. På det viset är de besläktade med en grupp flerfunk­ tionella kyrkor på Öland och vid Kalmarkusten, som försetts med en eller två nya våningar ovanpå långhuset, samtidigt som de ofta också haft torn i både väster och öster (se även nedan). Det vanligaste byggnadsmaterialet i romanska stenkyrkor är vald och kluven marksten, som normalt endast tuktats lätt, men tekniken med fi nhuggen kvadersten i regelbundna skiftgångar spreds så småningom i om­ råden med tillgång på sedimentära bergarter. Att kvadermurverk kunde åstadkommas även i granit är känt från Jylland, och troligen var det jyl­ ländska stenhuggare som i Småland började uppföra Nydala klosterkyrka och Rydaholms kyrka i svårhuggen gnejs. I områden med tillgång på se­ dimentär sten har man haft större möjlighet att smycka arkitekturen med stenskulptur än i områden med gnejs och granit. På Gotland har de flesta kyrkorna två eller flera portalomfattningar med skulpturalt smyckade kapi­ tälband, och några av dem har haft hela fasaderna dekorerade med reliefer. Några av de mest kända av de senare är kyrkorna i Väte och Vänge. I den mån ursprungliga fönster och ingångar finns kvar i kyrkorna, är de rundbågiga, relativt enkla och förhållandevis små. I delar av Götaland före­ kommer både syd- och nordportal i de äldre kyrkorna, ibland – men sällsynt – också västportal. Korportal, som är regeln i Småland och på Gotland och förekommer sporadiskt i andra landskap, saknas helt i Skåne. Kyrkorummet i de romanska stenkyrkorna hade ursprungligen öppen takstol, vilket framgår av bevarade takkonstruktioner med dekorativa de­ taljer. Ett senare inlagt plant innertak eller trävalv förändrade dock interi­ ören redan under äldre medeltid. Stenvalv var ovanliga under denna period, bortsett från hjälmvalv över absiderna eller tunnvalv i några kor och en del torn. I triumfbågsöppningen mellan kor och långhus fanns troligen någon form av avgränsning, ett draperi eller grindar. Runt väggarna i vissa roman­ ska kyrkor finns rester av murade sittbänkar, men i andra kyrkor kan de i stället ha varit av trä. De mest påkostade kyrkorna har försetts med romanska kalkmålningar, vilket är känt framför allt från Skåne, Småland och Östergötland. Som kult­ bilder fungerade triumfkrucifix och madonnabilder, ofta också skulpturer Sockenkyrkorna under medeltiden 141 Fig. 76. Kyrkorummet i de äldsta romanska stenkyrkorna hade en öppen takstol som var synlig för besökarna. Senast under 1200-talet började man täcka det inre med plana innertak. Absidkyrkan i Suntak i Västergötland är helt och hållet romansk, även om inredning och utsmyckning härrör från barocken. Triumfbågen är ovanligt nog bevarad i sin ursprungliga form med utskjutande nedre delar. Kanske har murklackarna nedtill i triumfbågs­ öppningen fungerat som sidoaltaren. Takmålningen är från 1769. Foto Bengt A. Lundberg 2001, RAÄ. av heliga biskopar och av kyrkornas skyddshelgon. I Sverige har bevarats fler romanska madonnor med ursprunglig bemålning än vad som samman­ lagt fi nns på kontinenten, och många hundra romanska dopfuntar av sten, ofta med bildframställningar, står ännu kvar i kyrkorna i Götaland. de romanska tornkyrkorna Många av de romanska stenkyrkorna försågs med torn från början eller tillbyggdes med ett torn något senare. Kartan på nästa sida visar kända tornkyrkor från äldre medeltid (fig. 77). De flesta är västtorn, men här fi nns även östtorn, d.v.s. torn byggda över koret eller över långhusets östra del; i några fall rör det sig också om torn över korsmitten. Utbredningen av tor­ nen liknar den för korkyrkor med absid (fig. 72 a). På Öland och Gotland har praktiskt taget alla kyrkor försetts med torn före 1350. I Skåneland är tornkyrkorna koncentrerade till Skånes slättbygder i sydväst och i trakten av Kristianstad, medan de uppträder mer sparsamt i övriga delar av Skåne samt i Halland och Blekinge. Förhållandevis få av de många romanska kyr­ korna i Västergötland har försetts med torn, vilket även gäller det kyrk­ täta Småland, medan Östergötland, Närke och Södermanland har en större andel torn från äldre medeltid. Under äldre medeltid förekom torn av varierande utformning. I Skåne har en liten grupp kyrkor byggts med runda torn (t.ex. Hammarlunda, Hammarlöv och Blentarp, fig. 120) och några har haft tvillingtorn som senare förändrats (Vä och Färlöv). Typiskt för Skåne, Blekinge och Småland är det breda västtornet, som har rektangulär planform och är lika brett som eller ibland bredare än långhuset. Exempel finns i Fjälkinge i Skåne, Bräkne-Hoby i Blekinge och Rydaholm i Småland. Norr om Småland är tornen vanligen (men inte alltid) smalare än långhuset. 142 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Fig. 77. Tornkyrkor från äldre medel­ tid (före 1350). Spridningsbilden över de kyrkor som uppfördes eller försågs med torn under äldre medeltid liknar den över absidkyrkorna (jfr fig. 72 a). Sannolikt ger kartan över tornkyr­ korna en mer rättvisande uppfattning om den ursprungliga spridningen, beroende på att tornen inte byggdes om i samma omfattning som koren. Många torn av romansk karaktär kan därför identifi eras genom avbildningar från t.ex. 1600- och 1700-talen. En tydlig överensstämmelse fi nns mellan tornkyrkorna och de naturgeografi ska bakgrundsfaktorer som gav viktiga förutsättningar för den medeltida ekonomin, t.ex. förekomsten av kalk­ haltiga jordar (jfr fig. 20). Liksom absidkyrkorna uppträder tornkyr­ korna under äldre medeltid framför allt i de områden som så småningom skulle kännetecknas av den tätaste sockenstrukturen i landet, d.v.s. den sydvästra delen av Skåne, på Öland och Gotland, slätten intill Kinnekulle och på Falbygden, på Östgöta- och Närkeslätten, Södermanlands Mälar­ bygd samt den centrala och sydvästra delen av Uppland. 143 De kompakta öländska tornen med välvda kamrar i flera våningar har några enstaka släktingar på fastlandet, framför allt i Östergötland. Öländs­ ka exempel finns i Föra och Persnäs, östgötska i Bjälbo och S:t Lars i Linkö­ ping. På Gotland, där alltså nästan alla kyrkor försetts med torn, byggdes under äldre medeltid allt mer högtsträvande och galleriförsedda sådana, från 1100 -talet och ett stycke in på 1300 -talet. Även träkyrkor har byggts med torn, åtminstone i Småland (fig. 66). Man kan ofta konstatera att en kyrkas torn har tillkommit i en senare byggnadsetapp, även om det kanske ingått i de ursprungliga planerna. I en del fall har torn planerats men inte kommit till utförande. Tornen fi nns van­ ligen vid långhusets västra del, men det förekommer även att sådana byggts i öster – över koret eller den östra delen av långhuset. Östtorn fi nns bevarade i Blekinge, på Öland samt i Östergötland och Uppland. Något tiotal kyrkor har redan från början försetts med östtorn, men särskilt på Öland och vid Kalmarkusten har kortorn byggts i en senare etapp. Många kyrkor där har på så sätt kommit att ha torn både i öster och väster, s.k. klövsadelskyrkor, samtidigt som de ofta fått en eller två profana övervåningar. Övervåningen i flera av de öländska tornen har fungerat som magasin, arbetsplats och till­ fällig bostad. Klövsadelskyrkor har även funnits i Södermanland (Ytteren­ hörna, Överjärna), Hälsingland (Hälsingtuna, Norrala), Medelpad (Skön) och Ångermanland (Styrnäs). Det är sannolikt att tornen hade till huvuduppgift att hysa klockor, som då genom sin höga placering kunde höras långt. Att det fanns klockor i tornen framgår också av ljudöppningar och av hål för klocklinor som kan ses i bevarade tornvalv, även i östtornen. Ändå finns det exempel på att de äldsta tornförsedda kyrkorna även haft klockor som hängt inne i lång­ husen, exempelvis i Hagebyhöga och Kaga i Östergötland. När klockorna blev större under senmedeltiden, flyttades de ofta till en trästapel för att inte vibrationerna skulle skada tornet. Under 1700 - och 1800 -talen har de inte sällan flyttats tillbaka efter det att tornen fått en ny inre träkonstruktion. De romanska tornen tycks även ha haft en representativ funktion och markerat ställningen hos sin patronus, som i Husaby i Västergötland och Örberga (fig. 68) i Östergötland kan ha varit kungen. Tornen i dessa kyrkor efterliknar med sina dubbla spiraltrappor kejsarkyrkorna på kontinenten. Även de äldsta domkyrkorna har haft torn och läktare för den världsliga Fig. 78. Tornen i de medeltida kyr­ korna har något varierande karaktär i olika delar av landet. Vanliga i Skåne är romanska torn som är lika breda som eller bredare än långhuset. Ett exempel är det ståtliga tornet i Norra Åsum, som har kolonnettförsedda ljudöppningar. Under senmedeltiden har tornet byggts på med trappstegs­ gavlar, också det typiskt för Skåne. Foto Bengt A. Lundberg 1985, RAÄ. Fig. 79. På Gotland är majoriteten av kyrkorna försedda med torn. I inget annat landskap har man byggt så intensivt under medeltiden som på Gotland. Många små absidkyrkor har försetts med ett nytt kor, därefter med ett nytt långhus och ofta också med ett nytt torn. Någon gång under 1300­ talet avbröts byggnadsverksamheten, och flera av kyrkorna var då halvfär­ diga. Ett exempel är Grötlingbo kyrka, där det senromanska tornet står kvar vid den gotiskt moderniserade kyrkan. Typiskt för Gotland är att portalerna ofta är praktfullt utsmyckade med vimperger och kapitälskulpturer. Foto Gabriel Hildebrand 1997, ATA. 144 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 makthavaren. Det finns också en rad exempel på kapell- och läktarvåningar i landskyrkornas torn, särskilt i Skåne, med förnämliga representanter i Vä och Lyngsjö. Sporadiskt förekommer sådana även längre norrut, med ett särskilt fint exempel i Källstad i Östergötland. Torn över korsmitten i dom­ kyrkor och klosterkyrkor har liksom vissa östtorn troligen betonat altaren och reliker. Eftersom många av absidkyrkorna också är försedda med torn, skulle en och samma byggnad kunna ses som en manifestation av både andlig och världslig makt, en aspekt som inte noterats av forskningen. samhälleliga förändringar under 1200-talet Skänninge möte 1248, ett koncilium med den svenska kyrkoprovinsen under ledning av den påvlige legaten Vilhelm av Sabina, lade grunden för den svenska kyrkans framtida utveckling. Det världsliga inflytandet över kyrkorna minskade, och den kanoniska rätten började gälla för kyrkliga angelägenheter. Vid mitten av 1200 -talet inrättades moderna domkapitel och biskopen fick en rad kaniker vid sin sida som kunde dela ansvaret för gudstjänstlivet, leda prästutbildningen och hjälpa till med förvaltningen av stiftet. Regelbundna prästmöten bidrog till att sprida kunskap och informa­ tion till församlingarna. Med Birger jarl och hans ättlingar utvecklades en modern svensk stat, med administrativa förvaltningsenheter ute i landet och politiskt centrum i Stockholm. Fjärrhandeln och tiggarordnarna medförde närmare kontakter med kontinenten, och både kungamakten och kyrkan stärkte sina positio­ ner. Under 1200 -talet grundades också många av våra medeltida städer, särskilt i områdena runt Mälaren, vilket ledde till att pengar kom i omlopp och kunde investeras i byggnation och i utsmyckning av kyrkorna. Med tiden kom kyrkobyggandet att regleras. De äldsta landskapslagar­ na är från 1200 - och 1300 -talen och innehåller bestämmelser om hur ett kyrkobygge skulle gå till och vilka inventarier som skulle finnas. Av for­ muleringarna i Smålandslagen framgår det att man förutsätter att det är en kyrka av trä som skall uppföras, medan Upplandslagen planerar för en sten­ kyrka. Gemensamt för landskapslagarnas bestämmelser är att kyrkbygget var ett samfällt ansvar och att alla i socknen skulle hjälpa till efter förmåga med material och arbete. På likartat sätt har sockenkyrkorna byggts långt in på 1800 -talet. nybyggda och ombyggda salkyrkor Vid 1200 -talets mitt började den gotiska stilen slå igenom i konst och arki­ tektur, och en ny kyrkotyp – salkyrkan – introducerades (fig. 81). Salkyrkan kännetecknas av sin rektangulära form och av att koret inte längre utgör en separat byggnadsdel. Inspirationen förmodas ha kommit från tiggarord­ narnas öppna kyrkorum, som var väl lämpade för predikan. Förändringen gjorde det möjligt för församlingen att bättre se mässans höjdpunkt, mäss­ undret, vid den helgalekamensfest som genom påvligt påbud firades i hela kristenheten från år 1264. Den förhållandevis enkla salkyrkan var dessutom betydligt lättare att uppföra i sten än den gamla kyrkotypen, och den gotiska kyrkobyggnaden kan också sägas markera en mer ”demokratisk” gudstjänst­ lokal i förhållande till tidigare privatkyrkor (Wienberg 1993). Ett stort antal salkyrkor byggdes både före och efter 1350 och de kan vara svåra att skilja åt. Under hela medeltiden tillkom salkyrkor både genom nybyggnad och ombyggnad av redan befintliga kyrkor. Resultatet i ombyggda kyrkor blir ofta en mer långsmal kyrka än en som är helt ny­ byggd (fig. 82). Som framgår av kartbilden (fig. 83 a) är relativt få medeltida Sockenkyrkorna under medeltiden Fig. 80. I Norrland har torn inte varit vanliga i de medeltida kyrkorna. Ett undantag finns i Hälsingtuna i Hälsingland, där det höga romanska tornet varit ett riktmärke. Nischerna i den översta delen är i själva verket igensatta öppningar. Kyrkan har under en period varit försett med ett torn också över sitt absidkor, men detta revs redan under senmedeltiden. Den nuvarande tornhuven är från 1700­ talet. Foto Bengt A. Lundberg 2002, RAÄ. 145 Salkyrkor från äldre medeltid Dingtuna, Västmanland Angarn, Uppland Frustuna, Södermanland Frösthult, Uppland Mölltorp, Västergötland Örebro, S:t Nicolai, Närke Salkyrkor från yngre medeltid (efter 1350) Anundsjö, Ångermanland Bergshammar, Södermanland Dannemora, Uppland Enångers gamla, Hälsingland Fullestad, Västergötland Härnevi, Uppland Kyrkås gamla, Jämtland Lunda, Uppland Lundby gamla, Västergötland Ragunda gamla, Jämtland Sjösås gamla, Småland Öjaby, Småland Österlövsta, Uppland Aspö, Södermanland Halmstad, S:t Nikolai, Halland 146 Kyrkor med salformad plan ombyggda under äldre medeltid (före 1350) Fogdö, Södermanland Björksta, Västmanland Follingbo, Gotland Frötuna, Uppland Kyrkor med salformad plan ombyggda under yngre medeltid (efter 1350) Fig. 81 (t.v.). Ett urval nybyggda medeltidskyrkor med salformad plan återgivna i skala 1:800. Den rektangulära salkyrkan, utan i plan markerat kor, introducerades under 1200-talet och förblev därefter den gängse kyrkotypen. I kartor och statistik över kyrkor med salformad plan har även medtagits fl erskep­ piga kyrkor, här exemplifi erade med stadskyrkorna S:t Nicolai i Örebro och S:t Nikolai i Halmstad. I Här­ nevi, Lunda och Sjösås är sakristian den äldsta byggnadskroppen i den befintliga stenkyrkan. Sannolikt har sakristian i dessa fall uppförts intill en äldre träkyrka (jfr fig. 66). Grundstenarna till träkyrkan i Sjö­ sås har påträffats vid grävningar under den nuvarande kyrkans golv­ läggning. Fig. 82. Ett urval kyrkor som genom ombyggnad under medeltiden fått salformad plan, återgivna i skala 1:800. Kyrkor som ombyggts till denna planform får i regel ett sma­ lare och mer långsträckt kyrkorum jämfört med de nybyggda salkyr­ korna. –1350 1350 –1550 1550 –1760 1760 –1860 0 5 Askeby, Östergötland Bara, Skåna Bogsta, Södermanland Edsbro, Uppland Kärrbo, Västmanland Hälsingtuna, Hälsingland Marbäck, Småland 1860 –1950 1950 – Ospec. 10 M Täby, Närke Närtuna, Uppland 147 Fig. 83 a–b. Kartan visar kyrkor som vid medeltidens utgång hade salfor­ mad plan, antingen genom nybyggnad eller ombyggnad. Diagrammen visar andelen kyrkor med salformad plan vid medeltidens utgång i hela riket samt för respektive landskap. Kärnan i kartbilden över medel­ tidens salkyrkor utgörs av Mälar­ landskapen. Nya salkyrkor tillkom kontinuerligt från 1200-talets mitt fram till medeltidens utgång, många genom ombyggnad av redan befi ntliga kyrkor. Ett likartat mönster står att fi nna i landskapen i de nedre delarna av Norrland. Störst andel salkyrkor hade de nordligaste, sent koloniserade landskapen, även om antalet kyrkor här var få. Nybyggnad av salkyrkor och ombyggnad till salformad plan förekom även i Götaland, men uppträ­ der här betydligt mer sporadiskt. 148 3 (11 %) 563 (24 %) (0 %) 13 25 Blekinge (0 %) 1825 68 Bohuslän 5 (5 %) Dalarna 21 (62 %) 5 (50 %) Hela landet 46 Dalsland 14 (15 %) 8 2 (40 %) 97 Gotland 5 Gästrikland 78 Halland Hälsingland 25 (76 %) 3 Härjedalen 20 (50 %) 6 (33 %) 20 Jämtland 12 Medelpad 27 (6 %) 19 (48 %) Norrbotten 3 (100 %) 52 (19 %) 21 Närke 400 Skåne 225 Småland 1 (2 %) 36 53 74 (67 %) Södermanland Uppland 137 (72 %) 64 Värmland 30 (6 %) 15 4 (100 %) Västerbotten 484 Västergötland Västmanland 39 (72 %) 11 9 (26 %) 47 (30 %) 27 (71 %) Ångermanland 25 Öland 108 Östergötland 149 salkyrkor kända i de södra och västra delarna av landet. Detta beror på flera samverkande faktorer. Delvis avspeglas här en kronologisk skillnad. Kyrkobyggandet i Götalandskapen uppnådde sin kulmen redan under 1100 - och tidigt 1200 -tal, d.v.s. innan salkyrkan som typ hade fått sitt all­ männa genombrott. Detta gäller även de centrala delarna av Svealand. I de mer perifera delarna, t.ex. i Upplands bergslagsbygd, uppfördes emellertid många nya kyrkor fortfarande omkring 1300 och under medeltidens senare del. I spåren av fortsatt sockenbildning uppfördes också flera senmedeltida salkyrkor i Norrland. Men också för de salkyrkor som tillkom genom ombyggnad av äldre kyrkor är det möjligt att iaktta regionala skillnader. Endast få av de kyrkor som ursprungligen uppfördes med ett smalare kor i de södra och västra delarna av landet moderniserades, utan behöll sin korgestaltning medel­ tiden igenom. I landskapen kring Mälaren kom däremot den övervägande delen av de tidiga kyrkorna att byggas om till salkyrkor, antingen redan under 1200 -talet eller senare under medeltiden. Slutligen skall också påpe­ kas att vi genom sentida rivningar och ombyggnader har sämre kännedom om medeltidskyrkornas utformning i flera av de västsvenska landskapen. Vi kan t.ex. inte i detalj följa träkyrkornas utveckling i ett landskap som Värmland. Avsaknaden av salkyrkor i detta av träkyrkor dominerade land­ skap kan därför vara skenbar. Salkyrkan fick alltså sitt genombrott under 1200 -talets senare hälft och förblev den allmänna plantypen under resten av medeltiden. Kartbilden över de medeltida salkyrkorna innehåller därför flera kronologiska skikt som inte på något enkelt sätt låter sig särskiljas. Kartan och den statistiska sammanställningen ger dock en uppfattning om hur den regionala och pro­ centuella andelen av salkyrkor såg ut vid medeltidens slut (fig. 83 a–b). I Norrbotten och Västerbotten med sina få socknar var plantypen allena­ rådande, vilket speglar den sena utvecklingen i dessa landskap. Av kyrkor­ na i Hälsingland och Ångermanland var cirka tre fjärdedelar salformade vid medeltidens slut, men i det mellanliggande Medelpad mindre än hälften. Salkyrkorna dominerade i Västmanland, Uppland och Södermanland. Här rör det sig såväl om nyuppförda salkyrkor från 1200 -talet eller senare som om äldre kyrkor ombyggda under samma tidsrymd. Andelen salkyrkor sjunker söderut. I landskap som Småland, Väster­ götland och Skåne bibehöll många stenkyrkor sin ursprungliga, romanska korform. Som redan nämnts, kan frånvaron av salkyrkor i de av träkyrkor dominerade landskapen Dalsland och Värmland bero på bristande kunskap om de kyrkobyggnader som föregått de nuvarande. Trots att salkyrkan var den dominerande typen, uppfördes ett mindre antal gotiska stenkyrkor med ett smalare, rakslutet kor men vanligtvis med vidare proportioner än i de romanska kyrkobyggnaderna. Särskilt gäller detta Gotland, där salkyrkan aldrig blev allmän, men även i de småländska träkyrkorna tycks man ha föredragit smalare kor under resten av medel­ tiden. I Uppland är det möjligt att det smalare gotiska koret markerar ett fasthållande vid äldre aristokratiska ideal gentemot den mer folkliga sal­ kyrkan, exempelvis i Västeråkers kyrka som byggdes på bekostnad av fru Ramborg Israelsdotter (And) till Vik cirka 1331 (fig. 70). kyrkornas egenskaper ca 1250–1350 Under 1200 -talet byggdes alltjämt kyrkor av sten eller trä, men till de tidigare byggnadsmaterialen kom nu också teglet, först använt i tidens klosterkyrkor och domkyrkor. I sockenkyrkorna nyttjades det främst för att utforma de gotiska stilidealen i fönster och portaler och för konstruktioner som krävde 150 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Fig. 84. Redan under 1200-talet börjar det gotiska stilidealet prägla kyrko­ byggnaderna och deras inredning och inventarier. En ny kyrkotyp, salkyr­ kan, blev nu modern. En anledning var förändringar i liturgin, en annan var kanske att sockenkyrkorna nu förvaltades av sockenborna själva. De tidigaste kyrkorna av denna typ hade ett tunnvalv av trä över kyrkorummet och en grupp av tre smala fönster­ öppningar i koret. Trävalvet ersattes av tegelvalv senare under medeltiden, men fönstren kan fortfarande ses i Härkeberga kyrka i Uppland, en av de många bevarade medeltida kyrkorna i detta landskap. Kyrkan är också berömd för sina aldrig överkalkade målningar av Albertus Pictor från slu­ tet av 1400-talet. Foto Sören Hallgren 1967, ATA. ett precist utformande. Ingångarna accentuerades gärna med en profilerad tegelomfattning och i öster fanns ofta en trefönstergrupp (fig. 84). Fönstren gjordes nu också större än tidigare, och i påkostade kyrkor kunde de förses med masverk av kalksten. Flera av de gotiska kyrkorna med smalare kor tillhör de förhållande­ vis få tegelkyrkor som byggdes under medeltiden. Stadskyrkor är uppförda av tegel därför att det var det enda byggnadsmaterial som stod städernas borgerskap till buds, men tegelkyrkorna på landsbygden är ofta påkostade även när det gäller inredningen. Det finns därför anledning att tro att det var välbesuttna medlemmar av samhällets elit som – likt fru Ramborg – lät uppföra de exklusiva kyrkorna som ett uttryck för tidens höviska och and­ liga kultur. Ännu under 1600 -talet användes tegel som byggnadsmaterial i privat bekostade praktbyggen, vilket kyrkorna i Jäder och Tyresö i Söder­ manland är exempel på. Tegelkyrkorna återfinns framför allt i Skåneland och Uppland i socknar med stora frälsegods, tillhörande rikets andliga och världsliga elit. Järstads kyrka i Östergötland har troligen uppförts av Birger jarls släkt. I Dalsland har det också funnits ett litet antal kyrkor av detta material, trots att inga storgods är belagda under 1200 - eller 1300 -talen, och man har föreslagit att teglet där använts i brist på lämpligt stenmaterial (Ekre 2000). På 1200 -talet tillkom sakristian som en ny byggnadsdel, och de flesta nyuppförda kyrkobyggnaderna försågs redan från början med en sådan Sockenkyrkorna under medeltiden 151 Lekaryd, Småland Edestad, Blekinge Lidköping, Västergötland Marby gamla, Jämtland Nederluleå, Norrbotten Spelvik, Södermanland Värmdö, Uppland norr om koret, även träkyrkorna. Dock var sakristior sällsynta i det ännu danska Skåne. En anledning till att man började bygga sakristior vid denna tid kan vara att församlingarna nu genom kyrkvärdarna själva förvaltade kyrkans egendom. Rummet kunde fungera både som förvaringsplats, sam­ manträdesrum och i vissa fall kapell. I Mälarlandskapen är sakristian inte sällan kyrkans äldsta del, vilket beror på att den byggts intill en träkyrka som senare avlösts av en ny i sten (fig. 81). Platskontinuiteten var viktig, och en ny kyrka byggdes vanligen på samma plats som en äldre. Även i Småland har man i flera fall byggt sakristior av sten – ibland även kor – intill träkyr­ kor men sedan inte fullföljt med en total ombyggnad i sten. Typiskt för de höga, gotiska kyrkorummen vid denna tid var tunnvalv av trä, ibland med treklöverformad genomskärning, men ett litet antal kyrkor försågs redan nu med murade valv. Framför allt gäller det domkyrkor, klos­ terkyrkor och städernas kyrkor, men även en del sockenkyrkor fick undan­ tagsvis tegelvalv, bl.a. i Skåne med Gumlösa som tidigast kända exempel. Öland och Gotland skiljer sig som så ofta radikalt från fastlandet genom att kyrkorna där fick kalkstensvalv över kyrkorummet redan under 1200 ­ talet. Nästan alla öländska valv har rivits, men på Gotland är de vanligen bibehållna. De gotländska kyrkorummen smyckades samtidigt med kalkmålningar i form av figurmåleri, vilket inte var lika vanligt på fastlandet eller i alla fall inte har bevarats i samma utsträckning. I några av de få bevarade trä­ kyrkorna finns ännu spår av målningsutsmyckning från 1300 -talets början (Pelarne i Småland och Tångeråsa i Närke). Södra Råda i Värmland var ett sådant exempel, där målningarna i koret från 1323 var av högsta interna­ tionella klass. Enastående är de samtida målningarna från den rivna kyrkan i Björsäter i Östergötland, nu i SHM. Även plana trätak bemålades, vilket Dädesjö gamla kyrka i Småland ännu vittnar om. För kult och andakt tillverkades gotiska helgonbilder av hög kvalitet vid domkyrkohyttorna, men nu fanns även verkstäder i städerna för sock­ enkyrkornas behov. En ny typ av dopfuntar, mer stereotypa och vanligen utan bildutsmyckning, massproducerades på Gotland och spreds till i stort sett hela landet. –1350 1350 –1550 1550 –1760 1760 –1860 0 5 1860 –1950 1950 – Ospec. 10M Fig. 85. Ett urval stenkyrkor från yngre medeltid (efter 1350) återgivna i skala 1:800. Fler exempel på kyrkor uppförda under yngre medeltid ges i fig. 81. 152 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Utvecklingen under yngre medeltid Den yngre medeltiden varade i närmare 200 år, från 1300 -talets mitt och långt in på 1500 -talet, då reformationen förändrade förutsättningarna för kyrkolivet. Efter digerdödens härjningar dröjde det till ett stycke in på 1400 -talet innan någon byggnadsaktivitet kom igång igen, dock inte i samma omfattning som perioden omkring sekelskiftet 1300. Nya salkyrkor av sten uppfördes nu, särskilt i Uppland. Somliga av de senmedeltida kyr­ korna byggdes mycket stora och i områden som sent koloniserats, medan andra omfattar bara två valvtravéer. Till de största hör Stora Tuna i Dalarna och Nederluleå i Norrbotten (fig. 85, 86). Fortfarande var det i Mälardalen vanligt vid denna tid att sakristian uppfördes som första del när en träkyrka avlöstes av en varaktigare byggnad. Stenkyrkobyggandet fram till 1300 -talets mitt dominerar således den bild vi har av medeltidens kyrkobyggande. De stenkyrkor som nyuppfördes under yngre medeltid är betydligt färre och har en ganska gles spridning över landet (fig. 87). Det kan konstateras att de påfallande ofta återfi nns längs kusterna, både i södra Sverige och i Övre Norrland. I det norrländska fallet beror det sannolikt på att området koloniserats sent och att det inte funnits förutsättningar för stenkyrkobygge förrän på 1400 -talet. I landskap som Östergötland kan man uppfatta de sena kyrkorna som ett randfeno­ men, där socknarna utanför centralbygden först under senmedeltiden ersatt sina träkyrkor med nya av sten. Nybyggandet i inlandet är mest påtagligt i Uppland och Småland. I Da­ larna förtätades sockennätet under 1400 -talet och många stenkyrkor bygg­ des eller ombyggdes då. Av kartbilden framgår också att den senmedeltida nybyggnadsaktiviteten i Götalandskapens kärnbygder, liksom på Gotland och Öland, var nära nog obefintlig. De många stenkyrkor som uppfördes fram till 1300 -talets mitt tycks här ha fyllt behovet av adekvata kyrkobygg­ nader för århundraden framöver. Att inga senmedeltida stenkyrkor åter­ finns i Dalsland och Värmland beror som nämnts på att dessa landskap präglats av träkyrkor långt fram i tiden. Salkyrkan dominerade fortfarande, men som redan påpekats förekom ännu att man byggde kyrkor med smalare, rakslutet kor. Sena exempel på stenkyrkor med denna plantyp är Edestad i Blekinge (fig. 85) och Åtvids gamla kyrka i Östergötland, sannolikt byggda vid början av 1400 -talet Fig. 86. De sena salkyrkorna från 1400-talet och det tidiga 1500-talet har vanligen gavlar utsmyckade av tegelblinderingar. Den ovanligt stora kyrkan i Nederluleå i Norrbotten är ett av flera norrländska exempel på detta. Typiskt för den sena medeltiden är också ett vapenhus framför syd­ portalen. I bakgrunden står ett murat klocktorn från 1800-talets mitt. Foto Gabriel Hildebrand 1996, ATA. Sockenkyrkorna under medeltiden 153 Fig. 87. Stenkyrkor från yngre medel­ tid (ca 1350–1550). Antalet nybyggda kyrkor var blygsamt i förhållande till den föregående perioden (jfr fig. 69). Bland landssocknarna i inlandet var det endast Uppland och Småland som visade en mer betydande bygg­ nadsaktivitet. Längs den sydvästra kustremsan i Halland och Skåne omeller nybyggdes fl era monumentala stadskyrkor, däribland S:t Nikolai i Halmstad (fig. 81). Under senmedel­ tiden togs den norrländska kusten i anspråk i hela sin sträckning. Stora salkykor uppfördes i de nybildade socknar som sträckte sig från kustbygd till lappmark. 154 respektive början av 1500 -talet (Andersson 1997, Nisbeth 1958). Om nu nybyggnaderna var relativt få under den yngre medeltiden, så var ombygg­ nader och tillbyggnader av redan befintliga kyrkor desto fler. En del ro­ manska kyrkor hade omvandlats till salkyrkor redan vid tiden omkring 1300, medan andra genomgick denna förändring först under 1400 -talet eller det tidiga 1500 -talet (fig. 82). Naturligtvis hände det också att kyr­ kor utvidgades genom att kyrkorummet breddades eller förlängdes, ibland också genom tillbyggnad av torn och kapell. Tornen vid domkyrkorna har i många fall fungerat som förebild för sockenkyrkornas torn, särskilt tydligt i Västerås stift, men de flesta salkyrkorna på landsbygden var även fort­ sättningsvis tornlösa. Kapellutbyggnader vid vanliga sockenkyrkor blev inte heller allmänna men förekommer framför allt i ärkestiftet och hänger troligen samman med senmedeltidens rika helgonkult. Särskilt många har funnits i Hälsingland men senare rivits. Kanske uppfördes kapellen både av sockengillen och av privatpersoner som ville ha själamässor lästa över sig och sin familj. I Da­ larna, Västmanland och västra Uppland förekommer också en lite större utbyggnad i norr, nästan som ett sidoskepp. Det är möjligt att detta hänger samman med att tyskar i bergslagsområdena kan ha krävt särskilt bänk­ rum. Samma kyrkor har ofta också haft en ”gapskulle”, en läktare ovanpå sakristian med öppning ut mot koret. Namnet antyder funktionen som sång- och orgelläktare och den omedelbara förebilden kan ha varit Västerås domkyrka (Lundberg 1936), men motsvarigheter finns också i Tyskland (Boëthius 1921). Även i Åtvids socken i Östergötland, där man bröt kop­ parmalm under 1400 - och 1500 -talen, har den medeltida kyrkan haft både gapskulle och utbyggnad i norr. De första sakristiorna hade ju byggts under 1200 -talet, men sådana tillkom också under senmedeltiden. Absidkyrkorna försågs med sakristia senare än andra, kanske därför att utrymmet bakom högaltaret kunde an­ vändas för olika funktioner. Detta är särskilt tydligt på Gotland, där ett antal bevarade kyrkor med absidkor alltjämt saknar en sådan byggnadsdel. De få sakristiorna i Skåne förmodas ha uppförts vid kyrkor med en högre ställning än andra, såsom stads- och häradskyrkor (Holmberg 1990). Enstaka vapenhus är kända från äldre medeltid, men under 1400 -talet byggdes det ovanligt många sådana framför kyrkornas sydportaler, i Skåne ibland också framför nordportalen. I Mälarlandskapen, där de flesta beva­ rade vapenhusen finns, har de också fungerat som kapell. Det framgår av altarnischer och rester av altaren – ett helt sådant finns bevarat i Färentuna i Uppland – och av motiven i vapenhusens kalkmålningar. Vid de gotländska sockenkyrkorna byggdes dock inga vapenhus. Många kyrkor fick klockbärande takryttare över långhuset, vilka är kända genom avbildningar eller rester på kyrkvindarna. Hål i tegelvalven visar att klockorna kunde ringas nedifrån kyrkan. I områden med stenkyr­ kor blev det under senmedeltiden också vanligare med höga murar runt kyr­ kogården och murade ingångar i form av stigluckor, något som på Gotland fanns redan under äldre medeltid (Johansson 1993). För kyrkorummen innebar 1400 -talet vanligen en stor förändring. Nu slogs tegelvalv i kyrkor i nästan hela landet (fig. 88 – 89). Murade tunnvalv förekom som nämnts sporadiskt i de romanska kyrkornas kor. Kalkstens­ valv hade också i stort antal slagits i kyrkorna på Gotland och Öland redan under 1200 -talet. Den välvning som tog vid under 1400 -talet var särskilt omfattande i Skåne och i landskapen kring Mälaren, men valv slogs också i många kyrkor i de centrala delarna av Väster- och Östergötland samt i Da­ larna och landskapen längs Norrlandskusten. De landskap som omfattades Sockenkyrkorna under medeltiden 155 Fig. 88 a–b. Kartan visar kyrkor som under medeltiden försågs med murade valv i långhus/kor. Diagrammen visar andelen kyrkorum med murade valv vid medeltidens utgång i hela riket samt för respektive landskap. I de romanska stenkyrkor som upp­ fördes under 1100-talet och det tidiga 1200-talet hade kyrkorummen öppen takstol eller ett plant innertak av trä. I de fall murade valv förekom rörde det sig vanligtvis om tunnvalv i koret. Fortfarande under 1200-talets mitt och senare hälft var murade valv en ovanlighet i stora delar av landet. I de öländska kyrkorna samt i de ståtliga gotländska kyrkorummen slogs emel­ lertid ett stort antal naturstensvalv under denna tid, samtidigt som tegel­ valv fick sitt genombrott bl.a. i Skåne. Den stora valsvagningsperioden inträf­ fade dock under senmedeltiden, främst under det sena 1400-talet och det tidiga 1500-talet. De ribbförstärkta tegelvalven från senmedeltiden finns representerade i fl ertalet av landska­ pen, men mest genomgripande blev denna förnyelse av kyrkorummen i landskapen kring Mälaren, längs Norrlandskusten och i Dalarna. Kartan över valvförsedda kyrkor vid medeltidens utgång avspeglar således ett förlopp på fl era hundra år. Öland och Gotland, två av landskapen med störst andel välvda kyrkorum, dominerades av 1200-talet, medan landskapen kring Mälaren och längs Norrlandskusten likaså hade hög andel, men här präglades kyrkorum­ men av senmedeltidens gestaltning. Andelen kyrkorum med murade valv står naturligtvis i förhållande till fördelningen av trä- och stenkyrkor i respektive landskap (jfr fig. 94 ). Det är dock noterbart att fl era av landska­ pen i Västsverige hade förhållandevis låg andel välvda kyrkorum, trots att inslaget av stenkyrkor var stort vid medeltidens utgång. 156 2 (3 %) 9 (32 %) 1137 (48 %) 19 Blekinge 1 (2 %) 1251 66 Bohuslän 4 2 Dalarna 18 (55 %) 15 Hela landet 45 Dalsland 5 21 (23 %) Gotland 98 (96 %) Gästrikland (0 %) 8 (80 %) 71 Halland (0 %) Hälsingland 28 (85 %) 5 Härjedalen 6 (33 %) 40 Jämtland 12 Medelpad 70 13 (33 %) Norrbotten 3 (100 %) 61 (22 %) 27 Närke Skåne 10 35 357 (84 %) 216 Småland 1 (2 %) 75 (68 %) Södermanland Uppland 178 (95 %) 64 Värmland 81 (16 %) 14 4 (100 %) Västerbotten 433 Västergötland 4 Västmanland 40 (74 %) 18 (47 %) 50 20 Ångermanland Öland 30 (88 %) Östergötland 105 (68 %) 157 minst av denna senmedeltida förnyelse var dels de landskap där stenkyr­ korna till stora delar redan var välvda, d.v.s. Gotland och Öland, dels de landskap som hade ett betydande inslag av träkyrkor, främst Småland, Dalsland och Värmland. De regionala skillnaderna kan dock inte helt och hållet förklaras på detta sätt. I Småland, Halland, Bohuslän och Bohus­ län fanns många stenkyrkor som förblev utan valv medeltiden igenom, och inget murat valv är känt från kyrkorna i Jämtland. Under 1400 -talets förra del dominerade kryssvalv, men under århund­ radets senare del slogs stjärnvalv med allt mer komplicerade former (fig. 89). Det senare gäller speciellt Skåne, Östergötland, stora delar av Svealand samt Norrlandskusten. En speciell form av stjärnvalv bärs av ”gubbar”, en sorts atlanter utformade i puts. Typen finns framför allt i Bergslagsområdet (Karlsson 1986). Det bör påpekas att även i träkyrkorna kunde kyrkorum­ men undantagsvis förses med kryssvalv, fast då naturligtvis av trä. Kända exempel är Gärdserum och Edshult i Småland samt Björsäter i Östergöt­ land, men inga fi nns bevarade. Tegel användes inte bara för valv utan även för att smycka kyrkornas ex­ teriör, genom blinderingar på gavlarna och genom gesimser och friser längs murkrönen (fig. 86). Trappgavlar är en företeelse som också hör senme­ deltiden till, åtminstone i Mälarlandskapen, och som fick stor utbredning i Skåneland. Murade stigluckor, ofta med blinderingar, i kyrkogårdarnas hägnad är en annan senmedeltida företeelse. De senmedeltida kyrkorna dekorerades ofta, och särskilt många kalk­ målningar kan ännu ses i Skåne, Östergötland och i Mälarlandskapen (fig. 84). Inte sällan visar målade vapensköldar att utsmyckningen bekostats av socknens herrskap. Den tilltagande helgonkulten resulterade under sen­ medeltiden i fler träskulpturer och altarskåp än tidigare, och av dessa är en stor mängd bevarad. Sett i ett internationellt perspektiv är Sverige ena­ stående genom att så många medeltida träskulpturer med originalbemålning finns kvar. Även våra 40 flandriska altarskåp har en särställning, eftersom de är ovanligt välbevarade och utgör en femtedel av alla som finns kvar i Europa. Även under senmedeltiden tillverkades nya dopfuntar av sten, nu oftast på fastlandet. Det medeltida kyrkorummet Kyrkorummet var utformat för den katolska mässan och hade sitt centrum i mässfirandet vid högaltaret. Varje stift hade under medeltiden sin egen liturgiska tradition, som avspeglade dess historia. Även om mässordningen i stort var densamma, fanns skillnader beträffande helgonlängder och vilka böcker som användes (Helander 1993). Högaltaret var fristående och bestod av ett murat altarbord med en något utskjutande altarskiva av sten. Altarskivan hade som regel fem ristade invigningskors; i de fyra hörnen samt i mitten, vilket symboliserade Kristi sår. I träkyrkorna var altarna dock vanligtvis av trä med en liten invigd, infälld altarskiva. Först under 1300 -talet började man sätta enkla altartavlor på högaltaret, något som så småningom utvecklades till senmedeltidens snidade och målade altarskåp med stängbara dörrar (Stolt 1993). Skillnaden mellan kor och församlingsdel markerades i de romanska kyrkorna genom triumfbågen. Rester efter murade korskrank har påträf­ fats i några skånska kyrkor, men bevarade kalkmålningar i triumfbågarna talar emot att detta har varit allmänt förekommande. I salkyrkorna avskilj­ des koret sannolikt genom någon enklare form av markering och genom att korgolvet var beläget i en högre nivå. Kyrkans triumfkrucifix var vanligen 158 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Fig. 89. Många senmedeltida kyr­ korum fick sin prägel av nyinslagna tegelvalv. Typiskt för den senare delen av 1400-talet är olika varianter av stjärnvalv, som här i Edebo kyrka i Uppland. Ofta dekorerades kyrkan samtidigt med kalkmålningar på väg­ gar och valv. Kyrkan i Edebo fick sina målningar vid 1500-talets början. Pre­ dikstolen och altaruppsatsen är från 1700-talet. Foto Nils Lagergren 1954, ATA. placerat vid gränsen mellan kor och församlingsdel, där det kunde stå på en piedestal. På Gotland finns en rad sådana krucifixstockar, som också hyst en offerbössa. Andra lägen för krucifixet var möjliga, och i vissa fall har det stått på eller bakom högaltaret (Nilsén 2003). Förutom högaltaret fanns det andra altaren i kyrkorummet. Ett ”lek­ mannaaltare” framför öppningen in till koret förekom endast i kyrkor med stort prästerskap och rik liturgi. Praktiskt taget alla kyrkor hade dock sido­ altaren i långhusets östra del, normalt ett i norr och ett i söder. Det norra sidoaltaret var invigt åt jungfru Maria, och den norra sidan av kyrkorum­ met förblev genom århundraden kvinnornas sida. Även långt efter reforma­ tionen hade många kyrkor kvar sitt ”kakaltare”, där barnsängskvinnor i samband med kyrktagningen kunde lägga en gåva i form av bröd eller ost. Det södra sidoaltaret var invigt åt något av kyrkans särskilda skydds­ helgon men kunde också fungera som ett korsaltare, som exempelvis i t i Värmland. I stora kyrkor kunde det finnas ytterligare ett antal altaren i kyr­ korummet. Av bevarade avlatsbrev framgår att Kumla kyrka i Närke hade inte mindre än åtta altaren, och i S:t Olof i Skåne kvarstår fortfarande flera medeltida altaren i långhuset. På kyrkornas sidoaltaren stod helgonbilder, men de många bevarade träskulpturerna visar att även andra placeringar måste ha förekommit. Från Bollnäs kyrka i Hälsingland har t.ex. bevarats inte mindre än tre altarskåp, tre helgonskåp och ett 20 -tal lösa skulpturer. Dop förrättades i äldsta tid enbart under vissa perioder av året, däri­ bland vid påsk och pingst, och först under senmedeltiden blev det vanligt att låta döpa barnen kort efter födseln. Dopvattnet invigdes vid påsken, om så var möjligt, och skyddades sedan troligen av ett lock. De äldsta dopfun­ tarna var försedda med uttömningshål som ledde vattnet vidare ned i den vigda jorden under kyrkan. Genom framgrävda fundament kan man se att Sockenkyrkorna under medeltiden 159 de romanska kyrkorna hade dopfunten centralt placerad i långhuset eller i dess västra del. Man ville ha den nära kyrkans ingång, eftersom det odöpta barnet ansågs vara behärskat av ondskans makter, som inte fick släppas in i kyrkorummet. Ceremonier och böner för att avvärja detta hot kunde ske utanför ingången och i vapenhuset. Predikan skulle hållas i samband med högmässa, men få medeltida pre­ dikstolsanordningar är kända. Prästen kunde predika från altaret eller från en lös ambo i anslutning till gränsen mellan kor och församlingsdel. Mu­ rade anordningar fi nns bevarade i bl.a. Vamlingbo på Gotland och Munk­ torp i Västmanland. Större kyrkor som domkyrkor och klosterkyrkor hade ett lektorium, en korläktare, för läsningen av epistel och evangelium. Ett känt exempel är lektoriet i Vreta klosterkyrka, vilken också fungerade som församlingskyrka. I svenska sockenkyrkor har det troligen varit sällsynt, även om det förekommit i Norge och Danmark. Rester av korstolar fi nns i en rad ordinära sockenkyrkor, vilket är svår­ förklarligt. I Veckholm i Uppland finns bevarade korstolar med sex sittplat­ ser från cirka 1500, försedda med snidade gavlar och ryggstycke prydda av reliefer och vapensköldar. En äldre planritning från Kil i Närke visar korstolar i både norr och söder, med inte mindre än 12 sittplatser. Kyrkan hade ett särskilt långt kor samt plats för sidoaltaren i korsarmarna, och det är möjligt att kyrkan användes vid speciella tillfällen för prästerna inom ett större område. Praktfulla medeltida bänkar, som kan ha använts av kören, finns kvar på nordsidan i koren i Gothem och Dalhem på Gotland. Murade bänkar har konstaterats längs långhusets väggar i några roman­ ska kyrkor, och det är sannolikt att det i andra kyrkor fanns väggfasta bänkar av trä. Enstaka lösa bänkar har också bevarats, särskilt på Gotland. Från kyrkor på fastlandet finns exempel på senmedeltida bänkgavlar med snidade eller målade frälsevapen, som kan ha utmärkt fasta bänkplatser (om de inte kommer från korstolar). I några av de privat uppförda roman­ ska kyrkorna kunde ägarfamiljen följa mässan från en läktare i väster, och möjligen förekom privata läktare även senare under medeltiden. Församlingens främsta medlemmar kunde köpa sig gravplats inne i kyr­ kan, något som inte var tillåtet under den äldsta kristna tiden. I romanska kyrkor återfinns kyrkägarnas gravar i tornen, i senare tid framför triumf­ bågen, och så småningom blev det också möjligt att välja sin gravplats inne i koret, nära högaltaret. Regionala särdrag kyrkobyggandet under 500 år Den äldre och yngre medeltiden har ovan givit utgångspunkter för en översiktlig skildring av kyrkobyggandets utveckling. Avgränsningen mel­ lan de två perioderna har satts vid 1300 -talets mitt. Som framgått är även denna grova indelning i många fall problematisk när vi skall hantera lan­ dets samtliga medeltida kyrkor. De rivna eller kraftigt ombyggda kyrkorna kan vanligen inte periodbestämmas. Å andra sidan finns det ofta goda för­ utsättningar att följa byggnadskronologin mer i detalj i de områden där medeltiden är välbevarad. Det var alltså i de gamla centralbygderna som de första kyrkorna byggdes, av trä och med början under 1000 -talet. Genom bevarade konstruktionsdelar och arkeologiska undersökningar känner vi flera exempel på de tidiga träkyrkornas utformning. Först med stenkyrkor­ nas genomslag under 1100 -talet får emellertid kyrkobyggandets omfattning och egenskaper tydligare konturer. Av den allmänna utveckling som teck­ nats framgår att stenkyrkobyggandet i stilhistoriskt och kronologiskt hän­ 160 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 seende kan knytas till tre aktiva skeden, av vilka de båda första omfattar den äldre medeltidens kyrkor och den tredje den yngre medeltiden. Äldre medeltid: Första skedet: 1100 -talet och första hälften av 1200 -talet (i flera fall etableringsfas för stenkyrkorna) Andra skedet: tiden från 1200 -talets slut fram till 1300 -talets mitt (nyeller ombyggda kyrkor av sten eller trä, sakristior) Yngre medeltid: Tredje skedet: 1400 -talet (med särskild intensitet under århundradets senare del) samt de första decennierna på 1500 -talet (ny- eller ombygg­ da kyrkor av sten eller trä, murade valv, vapenhus) I många fall avlöstes den ursprungliga träkyrkan redan under det första skedet av en romansk stenkyrka med ett smalare kor, rakslutet eller försett med absid. Den hade öppen takstol eller ett plant innertak samt ett hjälm­ valv över absiden, om sådan fanns. I vissa fall var kyrkan tornförsedd. Ofta har denna första stenkyrka sedan byggts om till salkyrka och försetts med sakristia, under det andra skedet eller senare, samt försetts med valv och vapenhus under det tredje skedet. Biskopskulla kyrka i Uppland kan exem­ plifiera denna byggnadsutveckling (fig. 90). I andra fall har socknens första stenkyrka byggts under det andra ske­ det, normalt som en salkyrka med tillhörande sakristia. I dess inre var kyr­ korummet kanske täckt av ett trävalv, som under det tredje skedet ersattes av murade valv samtidigt som också ett vapenhus byggdes. Svedvi kyrka i Västmanland kan tjäna som exempel (fig. 91). Slutligen byggdes det under det tredje skedet en rad nya stenkyrkor på platser där det tidigare stått en träkyrka. Äldre kyrkor ombyggdes, utbygg­ des eller nybyggdes, men salkyrkan var fortfarande den dominerande plan­ typen. Många både ombyggda och nybyggda kyrkor fick nu murade valv och vapenhus. Torsångs kyrka i Dalarna, som också försågs med ett kapell i norr, representerar denna sena utveckling (fig. 92). Genom att studera kyrkobyggnadernas förändringar kan man också ut­ läsa något om en sockens och ett områdes historia. På så sätt blir socken­ kyrkorna ett historiskt källmaterial, som har fördelen av att både vara rela­ tivt rikligt och dessutom täcka större delen av landet vid en tid från vilken de skrivna källorna är få och ojämnt bevarade. Därigenom kan byggna­ derna belysa såväl en enskild kyrkas eller sockens historia som likheter och olikheter i utvecklingen i stort. Tidpunkten när församlingar övergått från en kyrka av trä till en kyrka av sten varierar och visar därigenom att det fanns regionala skillnader i eko­ nomiskt och befolkningsmässigt hänseende. Variationerna över landet är stora: i glesbefolkade områden använde man sig under hela medeltiden (och även senare) av träkyrkor, som utökades och förnyades när så behövdes. Motsatsen kan ses i några av de centrala odlingsbygderna, där man tidigt byggde stenkyrkor som sedan kontinuerligt utvidgades, moderniserades och valvslogs under medeltidens lopp. I vissa områden har man alltså kontinuerligt förnyat och modernise­ rat sin kyrka medeltiden igenom, medan kyrkobyggandet på andra stäl­ len huvudsakligen skett under en eller två av de beskrivna skedena och därefter avstannat. En i stort sett oförändrad romansk stenkyrka antyder därför att de befolkningsmässiga och ekonomiska förhållandena i socknen inte genomgått någon nämnvärd förändring under senare århundraden. Om församlingen blivit påtagligt mycket större, borde det ha lett till att kyrkobyggnaden byggts ut (även om befolkningen i de minsta socknarna Sockenkyrkorna under medeltiden Fig. 90. Biskopskulla kyrka i Uppland. Den romanska, tornförsedda kyrkan byggdes om till salkyrka ca 1300 och försågs med sakristia. Under 1400­ talet välvdes den med tegelvalv och ett vapenhus byggdes i söder. Planritning i skala 1:800. Fig. 91. Svedvi kyrka i Västmanland. Den gotiska salkyrkan från ca 1300 välvdes på 1400-talet, då också vapen­ huset byggdes. Planritning i skala 1:800. Fig. 92. Torsångs kyrka i Dalarna. Salkyrkan är i sin helhet från 1400­ talet, även om valven och vapenhuset tillkommit i en något senare byggnads­ etapp. Planritning i skala 1:800. –1350 1350 –1550 1550 –1760 1760 –1860 0 5 1860 –1950 1950 – Ospec. 10 M 161 knappast kunde expandera), och med en ekonomisk utveckling skulle man ha kunnat modernisera kyrkan enligt schemat i fig. 93. Den tid som varit den mest expansiva i en sockens historia är vanligen också den som präglat kyrkobyggnadens nuvarande utseende. Detta är givetvis en iakttagelse som inte enbart rör medeltiden. Som exempel kan nämnas Gotland, där nästan alla de medeltida kyr­ korna är bevarade. De representerar byggnationen under den äldre medelti­ dens två skeden, men det finns få tecken på någon aktivitet under den yngre medeltiden – eller under senare perioder. De öländska kyrkorna byggdes och ombyggdes också under äldre medeltid och tycks inte ha genomgått några nämnvärda förändringar under senmedeltiden. Däremot är endast en handfull av dem bevarade, eftersom så många har om- eller nybyggts under 1700 - och 1800 -talen. Uppland är det landskap som näst efter Gotland har den största an­ delen av sina medeltida kyrkor kvar men uppvisar också, mer än något annat landskap, en jämn utveckling genom medeltidens alla skeden. Här finns romanska stenkyrkor som byggts om till salkyrkor under 1200 - och 1300 -talen, här har kyrkorna fått tegelvalv under 1400 -talet, då också nya kyrkor byggdes. De romanska kyrkorna talar för ett tidigt inslag av världs­ lig och kyrklig makt, men de många salkyrkorna kan ses som ett uttryck för sockenböndernas ambitioner – i Uppland fanns under medeltiden ett stort inslag av självägande bönder, större än i t.ex. Södermanland. Ärke­ biskoparnas påverkan bör också vägas in: under Jakob Ulvssons långa äm­ betstid (1469 –1515) försågs kyrkorna i Uppland och resten av ärkestiftet (med undantag av Jämtland) med tegelvalv, kalkmålningar och förnämliga träskulpturer. I Mälardalen har även Södermanland, Västmanland och Närke en för­ hållandevis stor andel av sina medeltidskyrkor bevarade. Liksom i Uppland finns de tre intensivaste byggnadsskedena representerade, men det är de två första som ser ut att ha varit dominerande. Det gäller troligen också för flera av Götalandskapen, medan de få stenkyrkorna i Norrbotten och Väs­ terbotten är byggda under senmedeltiden, det tredje skedet enligt nämnda schema. TRÄKYRKA skede 1 Romansk nybyggd stenkyrka skede 2 Gotisk om- eller tillbyggnad Gotisk nybyggd stenkyrka skede 3 Sengotisk om- eller tillbyggnad Sengotisk om- eller tillbyggnad Sengotisk nybyggd stenkyrka Fig. 93. Schema över vanliga varianter av hur en träkyrka kunde vidareut­ vecklas under medeltiden. varierande förutsättningar En grundläggande skillnad mellan olika områden är de topografiska för­ utsättningarna. Central odlingsbygd och en mer perifer skogsbygd kan ses i de flesta landskap, bland annat i Småland, där de många små ”landen” avgränsas av skogar. I andra skogrika landskap är det i älvdalarna man fi nner den öppna bygden och de äldsta kyrkorna, vilket exempelvis gäller för Värmland och Norrlandskusten. En naturgiven förutsättning är tillgången på lämpligt byggnadsmaterial. I skogsområdena var det naturligt att använda trä, men man bör komma ihåg att skogsbygden vanligtvis koloniserats sent och att det också kan fi n­ nas sociala och ekonomiska förklaringar till att man bygger i trä och inte i sten. De tidigaste stenkyrkorna finner man i områden i centralbygden med tillgång på kalksten eller sandsten, och det är också där som murverken lite senare uppfördes av kvadersten och kanske fick en skulptural utsmyckning. Detta gäller framför allt Skåne, Öland och Gotland samt Väster- och Öst­ ergötland med Närke. Gnejs eller granit i form av marksten har annars varit det vanligaste byggnadsmaterialet i stenkyrkorna. Medeltida sockenkyrkor som uppförts av tegel är som nämnts framför allt kända från Skåneland, Dalsland och Uppland. Det är inte bara landskapstypen som har påverkat det kyrkliga landska­ 162 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 pet. Stadsväsendets framväxt och koncentrationen av handeln till bestämda orter har haft stor ekonomisk betydelse, framför allt för närområdet, och östersjöhandeln har påverkat förhållandena utmed kusten, vilket inte minst framgår av kyrkorna på Öland och Gotland. Närheten till stiftsstäderna har dessutom troligen spelat en roll för spridningen av teknologi och specia­ liserad arbetskraft från domkyrkornas byggnadshyttor. En faktor som i hög grad måste ha påverkat kyrkobyggandet är digerdö­ den, den pest som drabbade Norden vid 1300 -talets mitt och hade återkom­ mande utbrott under mycket lång tid. Enligt beräkningar kan så mycket som drygt 60 % av befolkningen i det som nu är Sverige ha dött och en återhämtning påbörjats först vid 1400 -talets mitt (Palm 2000). Det fi nns tecken som tyder på att pesten drabbade olika hårt i olika områden. kronologin från söder till norr Kristnandet genomfördes tidigast i Götaland såvitt man kan se, och den kyrkliga tyngdpunkten låg länge i Lund. De första träkyrkorna uppfördes också i Götalandskapen och även många av de äldsta stenkyrkorna. Det gäller bl.a. Herrestad i Östergötland, som innehåller takstolsvirke som avverkats 1112 ( 5 år), och Götene i Västergötland, vars takstolar är från 1120 -talet. I Svealand byggdes de romanska stenkyrkorna företrädesvis i landskapen utmed Mälaren och Hjälmaren. Den äldsta dateringen hittills kommer från Funbo i Uppland, där takstolsvirket fällts cirka 1182 , men det fi nns troligen äldre kyrkobyggnader. Ett tänkbart exempel är Torpa i Södermanland, där dendroproverna talar för en tidig datering men avverkningsåret inte kunnat fastställas (fig. 10). En stark ekonomisk utveckling i de nämnda regionerna manifesterades som redan påpekats i byggande och ombyggnader inte bara under 1200 - och 1300 -talen utan också under senmedeltiden. Storsjöbygden och kustbygden urskiljer sig ur det skogrika och i övrigt sent koloniserade Norrland. Förhållandevis många romanska stenkyrkor kom att uppföras där. Den äldsta dateringen hittills kommer från Norderö i Jämtland, som innehåller takstolsvirke från 1171– 72. Jämtland tillhörde visserligen ärkestiftet men hade sina ekonomiska och kulturella förbindelser västerut, vilket tycks ha givit speciella förutsättningar för kyrkobyggandet. Norrlandskustens kyrkor visar större överensstämmelser med kyrkorna i Mälarområdet än de jämtländska och påverkades troligen söderifrån genom sjöfartsförbindelser. Stilistiska jämförelser talar för att de äldsta stenkyr­ korna byggdes under 1200 -talets förra hälft eller mitt, men detta har hittills inte kunnat bekräftas. En del av takkonstruktionen i Alnö i Medelpad (fig. 73) har daterats till 1280 -talet, men omständigheterna är svårtolkade och dateringen gäller möjligen inte kyrkans byggnadstid. De få stenkyrkorna i Västerbotten och Norrbotten visar alla tecken på att ha uppförts under senmedeltiden, sannolikt under ärkebiskop Jakob Ulvssons tid, d.v.s. 1400 -talets senare hälft och 1500 -talets början. kulturella skillnader I de gamla danska landskapen Skåne, Halland och Blekinge finns, liksom i andra delar av Danmark, många tidiga stenkyrkor med aristokratisk fram­ toning. Romanska torn och nordportaler finns på många ställen, medan korportaler saknas och sakristior är ovanliga. Ett förhållandevis stort antal kyrkor, framför allt i Skåne, har uppförts av tegel och det förekommer att de fått murade valv redan under 1200 -talet. Även kyrkorna i de områden som under medeltiden tillhörde Norge, d.v.s. Bohuslän, Härjedalen och Jämtland, har en del gemensamma egenskaper. Sockenkyrkorna under medeltiden 163 Vanligen har de byggts med ett smalare rakslutet kor och det fi nns exempel på korportal, västportal och ibland även nordportal, vilket har motsvarig­ heter på den norska sidan. I några av de jämtländska kyrkorna fi nns också en speciell takstolskonstruktion som återfinns i det norska Tröndelag. Kyrkor i trakter utmed gränserna mot Norge och Danmark har i större utsträckning än andra drabbats av härjningar och krigståg, både under medeltiden och senare. Det gäller framför allt kyrkorna i Dalsland och Värmland men också i delar av Småland och vid utsatta kuststräckor. skillnader mellan öst- och västsverige Det finns en skillnad mellan kyrkorna i västra och östra delen av landet som inte kan förklaras utifrån kända förutsättningar (se s. 71–72). I Väs­ tergötland försiggick ett intensivt nybyggande under det första stenkyrko­ skedet (fram till 1200 -talets början) och majoriteten av de tidiga romanska stenkyrkorna kännetecknas av ett rakt avslutat kor. Byggnadsutvecklingen avstannade sedan i stort sett, även om några enstaka ombyggnader av ung­ gotisk karaktär ägde rum i det andra skedet, snarare under 1200 -talets senare del än 1300 -talets förra hälft. Under medeltidens tredje skede tycks få förändringar ha skett. Vid slutet av medeltiden hade således den stora massan sockenkyrkor inte välvts eller genomgått några nämnvärda förändringar. Västergötland utgör dock inte ett enhetligt område. De tidiga stenkyr­ korna återfinns i Falbygden och Skara-Varaslätten runt Kinnekulle, medan träkyrkor länge stod kvar i randområdena, framför allt i väster och söder (fig. 94). Ännu längre västerut, i Dalsland och Värmland, har träkyrkorna dominerat i de skogrika gränstrakterna. Dock har en del stenkyrkor byggts i slättbygden utmed Vänern och i älvdalarna, och i Dalsland fi nns även några tegelkyrkor. Småland liknar Västergötland genom att tidiga kyrkor – med svag ut­ veckling senare under medeltiden – byggts i de centrala bygderna, medan stora omgivande områden präglats av träkyrkor. Kalmarkusten visar däre­ mot en annan bild och hänger snarare samman med utvecklingen i södra Östersjöområdet. Anledningen till den ringa aktiviteten i Västergötland senare under medeltiden kan vara både administrativ och ekonomisk. De många tidiga privatkyrkorna låg tätt, och när socknarna bildades och tog över de befi nt­ liga kyrkorna blev resultatet små socknar med dåliga möjligheter till ytter­ ligare uppodling och befolkningsökning. Redan 1234 fick Skarabiskopen påvens tillstånd att lägga ned kyrkor om församlingarna inte klarade av att underhålla dem (Lundahl 1961). Kanske var förhållandet detsamma i Små­ lands centralbygder. Kännedomen om pestens verkningar är alltför liten för att man skall kunna bedöma om den slagit särskilt hårt i dessa områden. Öster om Vättern har utvecklingen tagit en annan vändning. I Östergöt­ land återfinns de vanligen absidförsedda romanska kyrkorna i ett band tvärs över landskapet, och de få träkyrkorna har varit undanträngda till landska­ pets gränstrakter. Stenkyrkorna ombyggdes och moderniserades både under det andra och tredje skedet, och tre kyrkor av fyra fick murade valv. Under det tredje skedet, d.v.s. senmedeltiden, har kyrkorna särskilt i den östra delen byggts om och förstorats. Det förefaller därmed som om de befolkningsmäs­ siga och ekonomiska förutsättningarna varit goda, men en annan förklaring kan vara att det aristokratiska inflytandet kvarstod längre i Östergötland och fungerade som incitament till förändringar av kyrkorna. Uppland är på sätt och vis en parallell till Östergötland. De äldsta sten­ kyrkorna återfinns i den centrala slättbygden i södra halvan av landskapet, 164 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Fig. 94. Fördelningen av trä- och stenkyrkor vid medeltidens utgång. De tidiga träkyrkorna i Götalandska­ pens centralområden hade då för fl era hundra år sedan ersatts med bestän­ diga byggnader av sten. Denna succes­ sion från trä till sten försiggick i delar av Uppland och Småland medeltiden igenom. Parallellt skedde en fortsatt utbyggnad i trä, när mer perifera områden togs i anspråk. I Värmland, gränstrakterna mellan Västergötland och Småland samt i den östra delen av Småland kvarstod koncentrationer av träkyrkor fortfarande vid medeltidens utgång. Murverk Trä 165 men många kyrkor nybyggdes eller ombyggdes under det andra och tredje skedet och nästan alla kyrkorna hade murade valv vid medeltidens slut. Då fanns inte heller några träkyrkor kvar. bergslagen Stora delar av Värmland, Närke, Västmanland och Dalarna är liksom andra skogsbygder sent tagna i anspråk, vilket avspeglar sig i sockenbild­ ning och kyrkobyggnader. I Värmland har endast en bråkdel av de medel­ tida kyrkorna byggts av sten och sockenbildningen i den östra delen skedde först efter medeltidens slut i och med det då uppblomstrande bergsbruket. Många grunder efter tidiga träkyrkor har grävts ut, och det finns ett antal exempel på att kyrkplatsen flyttats redan under äldre medeltid. Möjligen speglar detta en övergång från en kyrka vid den egna gården till en centralt belägen sockenkyrka. En stor mängd romanska dopfuntar tyder på att det tidigt fanns sockenkyrkor i Värmland. Pilgrimslederna till Trondheim och de behov som pilgrimerna haft av andaktskapell har också framförts som en förklaring till kyrkornas spridning. Nästan samtliga av de fåtaliga stenkyrkorna ligger på Värmlandsnäs, utmed pilgrimsleden söderifrån över Vänern. Ett av de förnämsta godsen låg på Hammarön vid Klarälvens utlopp, men trots detta uppfördes en sock­ enkyrka av trä på ägorna, byggd vid 1300 -talets början och ännu bevarad (fig. 66). Det finns inga tecken på någon expansion eller byggnadsaktivi­ tet under det tredje medeltida skedet i de bevarade värmländska kyrkorna. Värmland i sin helhet uppvisar således liksom Västsverige i allmänhet en svag utveckling under senmedeltiden. Kyrkorna i det egentliga Bergslagen ger en lite annorlunda bild. I Dalar­ na är nämligen endast en romansk dopfunt känd; de övriga är gotländska exportfuntar från 1200 -talet eller inhemska funtar från 1400 -talet. Det är svårt att få ett grepp om de medeltida dalakyrkorna, eftersom de som bevarats vanligen är mycket om- och tillbyggda. Det är dock uppenbart att det tredje skedet varit betydelsefullt för landskapet och ofta resulterat i mycket stora senmedeltida kyrkor. Ett exempel är Mora kyrka, som bygg­ des som en salkyrka under 1400 -talet men redan under samma århundrade fördubblades i storlek. Kyrkorna i Stora Tuna och Stora Kopparberg, bygg­ da vid samma tid, är några av de allra största som byggts i Sverige under medeltiden. De rymliga kyrkorna har kanske fungerat som huvudkyrkor i de stora skogsområdena, där små kapellförsamlingar med bönehus av trä troligen funnits vid hyttor och smedjor. En annan förklaring kan vara att bergsbruket drog till sig stora mängder arbetskraft från andra områden under säsongen. Sockenbildningen fortgick hela medeltiden igenom och även under senare århundraden. östersjöområdet På Öland byggdes alla, eller nästan alla, kyrkorna med absid. Under det första och andra skedet försågs de med västtorn, östtorn samt valv och pro­ fanvåningar. Detta gäller delvis också några kyrkor vid Kalmarkusten (fler­ våniga kyrkor i bl.a. Hossmo, Halltorp och Söderåkra). Med utgången av 1200 -talet avklingade utvecklingen, och några förändringar av de öländska kyrkorna skedde inte förrän under 1700 - och 1800 -talen. Eftersom kyrkorna även haft profana funktioner och använts som magasin, är det sannolikt att nedgången har ekonomiska och politiska orsaker som hänger samman med handeln och maktförhållandena i Östersjöområdet (Wienberg 2000). Öland låg i gränslandet mellan Sverige och Danmark och utvecklingen kan ha påverkats av detta. Det är också möjligt att ekonomin styrdes från 166 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 fastlandet, vilket man kan ana av att gods på Öland ägdes av kungligheter och aristokratiska släkter. Redan under äldre medeltid övergick jorden genom donationer till kloster och kyrkliga stiftelser, vilket kan betyda att de forna ägarna vände sitt intresse åt annat håll. När det gäller kyrkorna utmed den småländska kusten så fortsatte utvecklingen längre norrut under senmedeltiden, men där kan de stora kyrkorna hänga samman med han­ delsplatser längs en viktig landväg. Förändringar i förhållandena i Östersjön kan ha drabbat mycket olika. Kyrkorna på Gotland genomgick liksom de öländska en intensiv period av byggande och ombyggande, men där fortsatte den intensiva aktiviteten ett stycke in på 1300 -talet. Så påkostade som de gotländska kyrkorna har inga andra svenska kyrkor blivit, vare sig då eller senare. Här avbröts ut­ vecklingen abrupt, och i flera påbörjade gotiska ombyggnader blev endast koret färdigställt. Redan vid 1200 -talets slut försvagades Gotland av inre stridigheter, och med brandskattningen av Visby och Hansans hegemoni över östersjöhandeln försvann det överskott som tidigare materialiserats i överdådiga kyrkor. Det förefaller även som om digerdöden drabbade ön extra hårt (Palm 2001). Utmed kusten och älvdalarna i Hälsingland, Medelpad och Ångerman­ land finns få kyrkor från äldre medeltid bevarade i ursprungligt skick. Många korkyrkor har dock funnits, dock endast några få med absid. En del har rivits under senare århundraden, men de flesta har byggts om till salkyrkor eller nybyggts under senmedeltiden. Det är 1400 -talets slut och det tidiga 1500 -talet som satt sin prägel på kyrkorummen med deras rika stjärnvalv. Formerna visar influenser från kyrkorna i Mälarområdet, fram­ för allt västra Uppland och Västmanland samt i viss mån Dalarna. Ofta finns bevarade kalkmålningar och träskulpturer från medeltidens sista årti­ onden, d.v.s. 1500 -talets början. Senmedeltiden präglar även Västerbotten och Norrbotten, där de fåta­ liga stenkyrkorna byggts först då och nära kusten. Mycket litet är känt om äldre kyrkor av trä i dessa områden, som sent koloniserats och kristnats. Kyrkorna vid medeltidens utgång Vid medeltidens utgång fanns cirka 2 350 sockenkyrkor (varav en del stads­ kyrkor). Majoriteten av alla kända socknar hade redan bildats, och de befintliga kyrkorna utgjorde den grund som senare århundraden hade att utgå ifrån. Det är därför intressant att se var de mest förgängliga kyrkorna fanns, något som kan utläsas av fig. 94. Där framgår det att träkyrkorna dominerade i Dalsland och Värmland, vilket redan tidigare påpekats, och påfallande många fanns även i de perifera skogsbygderna i Västergötland och Småland. Så mycket som närmare en tredjedel – eller cirka 100 – av de småländska sockenkyrkorna var fortfarande av trä, och även i Öster­ götlands skogsbygder fanns en del träkyrkor. Att träkyrkor alltjämt stod kvar i delar av Norrland är kanske inte lika överraskande, med tanke på att utvecklingen hade startat senare där. Vid medeltidens slut fanns stenkyrkor i alla landskap som då tagits i an­ språk (församlingarna i Lappland är samtliga tillkomna efter medeltiden). I Väster- och Norrbotten, Gästrikland och Uppland fanns då troligen inte längre några träkyrkor, inte heller på öarna i Östersjön eller i Skåne och Blekinge. Några av landskapen lämnade således uteslutande över stenkyr­ kor till följande generationers sockenbor. De kända stenkyrkorna i Västerbotten och Norrbotten hade alla välvts under senmedeltiden, medan inte ett enda murat valv är känt från Jämtland Sockenkyrkorna under medeltiden 167 Helt bevarade Delvis bevarade Fig. 95. Helt och delvis bevarade medeltidskyrkor. Medeltidskyrkor med intakt planform återstår i större koncentrationer i Skåne, på Gotland och landskapen norr om Mälaren. En mer detaljerad karta med hänsyn till de förändringar som skett under och efter medeltiden ges i fig. 189. De helt och delvis bevarade medeltidskyrkorna fi nns förtecknade i slutet av detta kapitel. 168 eller Härjedalen (fig. 88 a). I Uppland välvdes en påfallande stor del av kyr­ korna vid denna tid, liksom också i Hälsingland, Gästrikland och Väst­ manland. Gotland och Öland skiljer ut sig genom att en mycket stor andel av kyrkorna fick valv redan under äldre medeltid (vanligtvis bevarade på Gotland), och även i Skåne finns exempel på kyrkorum välvda före 1350. Däremot hade anmärkningsvärt få av stenkyrkorna i det kyrktäta Väs­ tergötland murade valv. Det kan också sägas gälla Småland, även om det ringa antalet murade valv där också sammanhänger med att så många av landskapets kyrkor var byggda av trä. Denna senare förklaring gäller även Värmland och Dalsland. Valv är med något enstaka undantag inte kända i Bohuslän, trots att många medeltida stenkyrkor byggts där. Källor och litteratur Förteckning över översikts- och speciallitteratur på landskapsnivå fi nns i de publi­ cerade landskapsrapporterna. Andersson, Karin: ”Nättraby, Hjortsberga och Edestads kyrkor”, i Blekingeboken, 1997. Anglert, Mats: Kyrkor och herravälde. Från kristnande till sockenbildning i Skåne, Lund Studies in Medieval Archaeology 16, 1995. Diss. Bonnier, Ann Catherine: ”Sandstensmonumentet i Kungs-Husby kyrka”, i KungsHusby i Trögd. Kungsgård, kyrka och socken, Studier till Det medeltida Sverige 6, 1992 . Cinthio, Maria: De första stadsborna. Medeltida gravar och människor i Lund, 2002 . Ekre, Rune: ”Tegel i 1200 -talet – om innovationen och Dalslandskyrkorna”, i Hembygden 2000. Hansson, Martin: Huvudgårdar och herravälden. En studie av småländsk medel­ tid, Lund Studies in Medieval Archaeology 25, 2001. Diss. Holmberg, Rikard: Kyrkobyggnad, kult och samhälle, Lund Studies in Medieval Archaeology 8, 1990. Johansson, Jan: Kyrkogårdens hägn i det medeltida Sverige. Om bogård, balk och stiglucka, 1993. Karlsson, Ann Mari: Stjärnvalv i det senmedeltida Sverige, 1986. Diss. Lundahl, Ivar: Det medeltida Västergötland, 1961. Markus, Kersti: Från Gotland till Estland. Kyrkokonst och politik under 1200­ talet, 1999. Diss. Nilsén, Anna: Focal Point of the Sacred Space. The Boundary between Chancel and Nave in Swedish Rural Churches. From Romanseque to Neo-Gothic, Acta Universitatis Upsaliensis, Figura Nova Series 30, 2003. Nilsson, Bertil: Sveriges kyrkohistoria, I, Missionstid och tidig medeltid, 1998. Nisbeth, Åke: Åtvids kyrkor, 1958. Palm, Lennart Andersson: Livet, kärleken och döden. Fyra uppsatser om svensk befolkningsutveckling 1300–1850, 2001. Rahmqvist, Sigurd: Sätesgård och gods. De medeltida frälsegodsens framväxt mot bakgrund av Upplands bebyggelsehistoria, Upplands fornminnesförenings tid­ skrift 53, 1996. Diss. Stolt, Bengt: ”Kyrkorum och kyrkoskrud”, i Mässa i medeltida socken, 1993. Wienberg, Jes: Den gotiske labyrint. Middelalderen og kirkerne i Danmark, Lund Studies in Medieval Archaeology 11, 1993. Diss. Wienberg, Jes: ”Enten – Eller. Apsidekirker i Norden”, i hikuin 24, 1997. Wienberg, Jes: ”Fæstinger, magasiner og symboler – Østersøens flertydige kirker”, i Meta 4, 200 Sockenkyrkorna under medeltiden 169 Befintliga kyrkor med ursprung i medeltiden, fördelade efter bevarandegrad Medeltidskyrkorna är indelade i två huvudgrupper, helt och delvis bevarade. Bevarandegraden anger i vilken mån som kyrkans ursprungliga planform i långhus/kor återstår i den befi ntliga byggnaden. Med helt bevarade medeltidskyrkor avses sådana som efter uppförandet inte genomgått planförändrande ombyggnad av långhus/kor. Med delvis bevarade kyrkor avses sådana som om- eller nybyggts i ett senare skede, men där partier av medeltidskyr­ kans långhus/kor alltjämt kvarstår. De delvis bevarade kyrkorna har grupperats i kyrkor ombyggda under medeltiden, kyrkor ombyggda efter medeltiden samt kyrkor som nybyggts och där endast mindre, medeltida partier återstår. För en diskussion kring begreppen ”nybyggnad”, ”ombyggnad” se s. 43–46. Bevarandegraden påverkas inte av vid-/tillbyggnader, t.ex. torn, sakristior och vapenhus. Även korsarmar räknas som vid-/tillbyggnader. I den mån de helt bevarade medeltidskyrkorna försetts med en eller två korsarmar har det särskilt angivits. Vissa kyrkor har ombyggts i flera etapper, vilket kan innebära att endast mindre, medeltida partier återstår. Även detta har då preciserats i tabellen. helt bevarade medeltidskyrkor Akebäck Alnö gamla Alva Anderslöv (tillb. korsarm /-ar) Anga Angarn Annelöv (tillb. korsarm /-ar) Anundsjö Araslöv Arboga, Heliga Trefaldighet Arbrå (tillb. korsarm /-ar) Arby Ardre Ask Asklanda Aspö Atlingbo Balingsta Barlingbo Berg Bergshammar Bergum Bjuv (tillb. korsarm /-ar) Bjällerup Björka Bladåker Boge Bokenäs gamla Bollnäs (tillb. korsarm /-ar) Bosjökloster Brandstad Sk Sk Sk Sk Up Go Bo Hs Sm Go Ög Vg Sö Go Up Go Vs Sö Vg Sk Hs Ån Sk Vs Go Up Sk Go Me Go Sk Breared Bro Brågarp Brösarp Bunge Bygdeå Bäl Bärfendal Börje Börstil Dalhem Dalköpinge Dalum Dannemora Dingtuna Drevs gamla Drothem Dörarp Edebo Edestad Egby Eke Ekeby Ekeby Eljaröd Emmislöv Enångers gamla Eriksbergs gamla Etelhem Everlöv Everöd (tillb. korsarm /-ar) Fardhem Farhult Faringe Farstorp (tillb. korsarm /-ar) Go Sk Up Sk Ha Go Sk Sk Go Vb Go Bo Up Up Go Sk Vg Up Vs Sm Ög Sm Up Bl Öl Go Go Up Sk Sk Hs Vg Go Sk Sk Felestad Fide Film Finja (tillb. korsarm /-ar) Fjelie (tillb. korsarm /-ar) Fjälkinge (tillb. korsarm /-ar) Fleninge (tillb. korsarm /-ar) Fleringe Flistad Fole Friel Frustuna Fröslunda Frösthult Frösunda Frösö Fullestad Färlöv (tillb. korsarm /-ar) Gammelgarn Ganthem Gerum Gislöv Glanshammar Gothem Granhult Grevbäck Grundsunda Gryt Gråmanstorp Grödinge Grötlingbo Go Go Go Sk Nä Go Sm Vg Ån Sk Sk Sö Go Go Ög Go Vg Sö Up Up Up Jä Vg Sk Sk Sk Sk Sk Go Up Sk Gumlösa (tillb. korsarm /-ar) Gustav Adolf (tillb. korsarm /-ar) Gårdeby Gårdstånga Götene Hablingbo Hacksta Haga Hagby Hagebyhöga Hall Halmstad, S:t Nikolai Hammarlunda Hammarlöv (tillb. korsarm /-ar) Hamra Hangvar Hannas Harlösa (tillb. korsarm /-ar) Hedared Hedeskoga Hejdeby Hejnum Hellvi Helsingborg, S:ta Maria Hemmesjö gamla Hemse Herrestad Hilleshög Hjortsberga Hjälsta Sm Go Ög Up Bl Up Vg Sk Go Go Go Sk Go Go Sk Sk Sk Sk Ög Sk Vg Go Up Up Sm Ög Go Ha Sk Sk 170 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Hjärsås (tillb. korsarm /-ar) Hjärtlanda Hofterup (tillb. korsarm /-ar) Hogrän Holm Horla Hov Hubbo Hurva Husaby Husby-Sjutolft Håbo-Tibble Hångsdala Håtuna Häradshammar Härkeberga Härnevi Härslöv (tillb. korsarm /-ar) Hässlunda Häverö Hög (tillb. korsarm /-ar) Högsby Högsjö gamla Hökshuvud Hörsne Igelösa Ivö Jonstorp Jumkil Järrestad Jäts gamla Kaga Kalix Kattnäs Kiaby (tillb. korsarm /-ar) Kinne-Vedum Klinte Knivsta Knutby Knästorp Knätte Kropp (tillb. korsarm /-ar) Kräklingbo Kullerstad Kumla Kumla Kumlaby (Visingsö) Kungs-Barkarö Kviinge (tillb. korsarm /-ar) Kvistofta Kyrkoköpinge Kyrkås gamla Sk Sm Sk Go Ha Vg Ög Vs Sk Vg Up Up Vg Up Ög Up Up Sk Sk Up Sk Sm Ån Up Go Sk Sk Sk Up Sk Sm Ög Nb Sö Sk Vg Go Up Up Sk Vg Sk Go Ög Vs Ög Sm Vs Sk Sk Sk Jä Kånna Kårsta Kävlinge gamla Lagga Lannaskede gamla Lekaryd Lena Levide Lidens gamla Lidköping Lillkyrka Linde Linderöd Lindärva Litslena Ljungby (Södra Möre härad) Lohärad Lojsta Lokrume Ludgo Lund, S:t Peters klosterkyrka Lunds domkyrka Lunda Lundby gamla Luttra Långtora Läby Länna Lärbro Lästringe Maglarps gamla (tillb. korsarm /-ar) Malma Malmö, S:t Petri Malsta Marby gamla Marka Markim Marstrand Martebo Mellby Mjäldrunga Morkarla Mortorp Mularp Munka-Ljungby (tillb. korsarm /-ar) Myresjö gamla Mästerby Möklinta Mölleberga Mölltorp Naverstad Nederluleå Norderö Nordmaling Sm Up Sk Up Sm Sm Up Go Me Vg Up Go Sk Vg Up Sm Up Go Go Sö Sk Sk Up Vg Vg Up Up Up Go Sö Sk Vs Sk Up Jä Vg Up Bo Go Sm Vg Up Sm Vg Sk Sm Go Vs Sk Vg Bo Nb Jä Ån Norra Kyrketorps gamla Norra Lundby Norra Mellby Norra Strö Norra Åsum Norrlanda Nymö Nysätra När Näs Näs (tillb. korsarm /-ar) Nässja Nättraby Nöttja Orkesta Othem Pelarne Piteå lands (Öjebyn) (tillb. korsarm /-ar) Ragunda gamla Ramdala Ramsele gamla Ramsåsa Rasbokil Ravlunda (tillb. korsarm /-ar) Resmo Resteröd Revinge Riala Rimbo Risekatslösa Roma Romfartuna Rone Rute Råbelöv S:t Ibbs gamla S:t Olof Sanda Sidensjö Sigtuna, Mariakyrkan Silte Silvåkra Simrishamn Sireköpinge Sjonhem Sjörups gamla Sjösås gamla Skabersjö (tillb. korsarm /-ar) Skeby Skederid Skivarp (tillb. korsarm /-ar) Skog Vg Vg Sk Sk Sk Go Sk Up Go Go Sk Ög Bl Sm Up Go Sm Nb Jä Bl Ån Sk Up Sk Öl Bo Sk Up Up Sk Go Vs Go Go Sk Sk Sk Go Ån Up Go Sk Sk Sk Go Sk Sm Sk Vg Up Sk Ån Skokloster Skummeslöv Skuttunge Skäfthammar Skällvik Skälvum Skänninge Sköllersta Skörstorp Snårestad Solberga Sorunda Sparrsätra Spelvik Sproge Stavby Stenestad Stenkumla Stenkyrka Stoby (tillb. korsarm /-ar) Stora Herrestad (tillb. korsarm /-ar) Stora Råby Stora Tuna Strö Stävie (tillb. korsarm /-ar) Sundre Suntaks gamla Svedvi Svenneby gamla Svinnegarn Sånga Säby (tillb. korsarm /-ar) Säby Särslöv Söderala Söderby-Karl Söderköping, S:t Laurentii Södra Sandby (tillb. korsarm /-ar) Södra Åsarp Södra Åsums gamla Sölvesborg Söne Sörby Tegelsmora Tensta Tidersrum Tierp Tingstad Tofta Tofta Tolfta Tolånga (tillb. korsarm /-ar) Up Ha Up Up Ög Vg Ög Nä Vg Sk Vg Sö Up Sö Go Up Sk Go Go Sk Sk Sk Dr Vg Sk Go Vg Vs Bo Up Ån Sm Vs Sk Hs Up Ög Sk Vg Sk Bl Vg Sk Up Up Ög Up Ög Go Sk Up Sk Sockenkyrkorna under medeltiden 171 Torpa Torpa Torpa Torshälla Torsvi Torsång Tortuna Trolle-Ljungby (tillb. korsarm /-ar) Trosa lands Träkumla Träne Tumbo Tuna Tuna Tuve Tångeråsa Täby Törnsfall Törringe Umeå lands (Backenkyrkan) Uppsala domkyrka Uppsala, Helga Trefaldighet Uppsala-Näs Uråsa Vadstena klosterkyrka Vagnhärad Vall Vallkärra (tillb. korsarm /-ar Vallsjö gamla Valö Vamlingbo Vendel (tillb. korsarm /-ar) Viby Vibyggerå gamla Vika Viksta Villberga Vinslöv (tillb. korsarm /-ar) Vitaby (tillb. korsarm /-ar) Vittaryd Vittskövle Vrena Våmb Vårkumla Våxtorp Välluv Vänge Värmdö Väskinde Västerfärnebo (tillb. korsarm /-ar) Ha Sö Ög Sö Up Dr Vs Sk Sö Go Sk Sö Sö Up Vg Nä Up Sm Sk Vb Up Up Up Sm Ög Sö Go Sk Sm Up Go Up Nä Ån Dr Up Up Sk Sk Sm Sk Sö Vg Vg Ha Sk Go Up Go Vs Västergarn Västerhejde Västerlövsta Västerplana (tillb. korsarm /-ar) Västervik, S:ta Gertrud (tillb. korsarm /-ar) Västeråker Västra Nöbbelöv (tillb. korsarm /-ar) Västra Tommarp Västra Torup Västra Vemmerlöv Väte Vätö Väversunda Ysby Ytterenhörna (tillb. korsarm /-ar) Åkerby Åland Åtvids gamla Ängsö Ärentuna Äsphult Öja Öjaby Örebro, S:t Nicolai Öregrund Örsjö Össeby-Garn Östergarn Österlövsta Österunda Östervåla Östra Gerum Östra Hoby (tillb. korsarm /-ar) Östra Ryd (tillb. korsarm /-ar) Östra Ryd Östra Sallerup (tillb. korsarm /-ar) Östra Strö (tillb. korsarm /-ar) Östra Vram Östuna Överjärna Överlännäs Övraby Go Go Up Vg Sm delvis bevarade medeltidskyrkor Kyrkor ombyggda redan under medeltiden, men därefter helt bevarade: Adelsö Ala Up Go Nä Up Go Up Vs Ög Sm Sk Sk Sm Sk Up Go Vs Sö Sö Up Sö Sk Ån Sö Up Vs Ög Go Sk Go Sk Sm Sö Up Sö Ög Up Up Up Ög Up Go Ha Go Enköping Enköpings-Näs Eskelhem Estuna Falkenbergs gamla Falköping Falsterbo Fellingsbro Fittja Fogdö Follingbo Fornåsa Forshem (tillb. korsarm /-ar) Fru Alstad Fröjel Frötuna Fulltofta Funbo Furingstad Fågeltofta Gamla Uppsala Garde Gottröra Gryt (tillb. korsarm /-ar) Guldrupe Gällersta (tillb. korsarm /-ar) Gärdslösa Gödelöv Gökhem Halla Halla Hammarby Hammarby Havdhem Hejde Hidinge gamla Hogstad Husby-Långhundra Husby-Ärlinghundra Häggeby Hälsingtuna Härad (tillb. korsarm /-ar) Högestad Högseröd Höör (tillb. korsarm /-ar) Idenor Irsta Järfälla Hs Vs Up Sk Sk Sk Öl Sk Vg Go Sö Sö Up Go Go Nä Ög Up Up Up Hs Sö Go Nä Sk Go Up Sk Up Ög Sk Up Go Up Sö Up Up Go Up Ha Vg Sk Vs Up Sö Go Ög Vg Up Sk Sk Sk Sk Go Up Ög Ha Sö Up Up Ög Vs Up Sk Go Sm Nä Up Sk Up Go Up Up Up Vg Sk Up Ög Sk Sk Sk Up Sö Ån Sk Almby Almunge Alskog Alunda (tillb. korsarm /-ar) Arboga, S:t Nicolai Askeby Askeryd (tillb. korsarm /-ar) Bara Barkåkra (tillb. korsarm /-ar) Barnarp (tillb. korsarm /-ar) Barsebäck (tillb. korsarm /-ar) Biskopskulla Björke Björksta Björnlunda (tillb. korsarm /-ar) Blacksta Boglösa Bogsta Bonderup Boteå Botkyrka Bro Bro Brunneby Buttle Burlövs gamla (tillb. korsarm /-ar) Burs Båstad Bälaryd (tillb. korsarm /-ar) Bälinge Bälinge (tillb. korsarm /-ar) Bärbo Dagsberg Danmark Ed Edsbro Ekebyborna Ekerö (tillb. korsarm /-ar) Eksta Eldsberga Endre 172 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Järstad Kalmar Kjula (tillb. korsarm /-ar) Kolbäck Kulla Kungslena Kågeröd (tillb. korsarm /-ar) Källa gamla Källunge Kärrbo Köpinge (tillb. korsarm /-ar) Lau Lilla Harrie Lillkyrka Linköpings domkyrka Lummelunda Lye Länna (tillb. korsarm /-ar) Marbäck (tillb. korsarm /-ar) Medåker Moheda Mosjö Munktorp Mörarp Njutånger Norra Ljunga Norra Vram (tillb. korsarm /-ar) Norrsunda Närtuna Odensala Rasbo Reslöv (tillb. korsarm /-ar) Rinkaby Rogslösa Ronneby Roslags-Bro Runtuna (tillb. korsarm /-ar) Råby-Rönö Råda (Kållands härad) Skalunda Skanör Skeda Skegrie Skeppsås (tillb. korsarm /-ar) Skepptuna Skerike Skogs-Tibble Ög Up Sö Vs Up Vg Sk Öl Go Vs Sk Go Sk Ög Ög Go Go Sö Sm Vs Sm Nä Vs Sk Hs Sm Sk Up Up Up Up Sk Sk Ög Bl Up Sö Sö Vg Vg Sk Ög Sk Ög Up Vs Up Skurup (tillb. korsarm /-ar) Skånela Skårby (tillb. korsarm /-ar) Skönberga Solna Spånga Stehag (tillb. korsarm /-ar) Stockholm, Riddarholmskyrkan Stockholms-Näs Stora Hammars gamla Stora Slågarp Strängnäs domkyrka Svanshals Sånga Sättersta Söndrum Sövde (tillb. korsarm /-ar) Sövestad Teda Tillinge Tingstäde Toresund Torsåker Trönö gamla Tynderö Tystberga Täby Ununge Vaksala Vallby Vallby Vallstena Varnhems klosterkyrka Veckholm Veinge (tillb. korsarm /-ar) Vellinge (tillb. korsarm /-ar) Veta (tillb. korsarm /-ar) Vidbo Vilske-Kleva Visby domkyrka Voxtorp (Södra Möre härad) Vreta kloster Vårdinge (tillb. korsarm /-ar) Vårdsberg (tillb. korsarm /-ar) Vä (tillb. korsarm /-ar) Sk Up Sk Ög Up Up Sk Up Up Sk Sk Sö Ög Up Sö Ha Sk Sk Up Up Go Sö Ån Hs Me Sö Nä Up Up Sö Up Go Vg Up Ha Sk Ög Up Vg Go Sm Ög Sö Ög Sk Vänge (tillb. korsarm /-ar) Västerhaninge Västerljung Västerås domkyrka Västerås-Barkarö Västra Sallerup Ystad, S:t Petri Ytterlännäs gamla Åhus Åker Årdala Up Sö Sö Vs Vs Sk Sk Ån Sk Sö Sö Åsbo (tillb. korsarm /-ar) Äspinge Örberga Österhaninge Östra Skrukeby Östraby (tillb. korsarm /-ar) Övergran Överselö Ög Sk Ög Sö Ög Sk Up Sö Senare ombyggda kyrkor, med bevarade partier av medeltidskyrkans långhus/kor: Abild Algutstorp Alingsås lands Allerum Almunge Alsike Alvesta Amnehärad Andrarum Angelstad Angered Arnö Asby Asige Badelunda Baldringe Barva Benestad Bergunda Bettna Binneberg Bjälbo Bjäresjö Björkeberg Björklinge Björlanda Björskog (omb. i flera etapper) Blentarp Blädinge Bodarp Bollerup Bolshög Bolstad Borgeby Borrie Botilsäter Bottna Bredestad Brevik Bringetofta Sk Sm Sk Sk Sk Ds Sk Sk Vr Bo Sm Vg Sm Ha Vg Vg Sk Up Up Sm Vg Sk Sm Vg Up Ög Ha Vs Sk Sö Sk Sm Sö Vg Ög Sk Ög Up Bo Vs Bro Bromma Bromma Brunnby Brålanda Brämhult Brännkyrka Brönnestad Byarum Bäckseda Bälinge Bällefors Böja Dagsås Dal Dalby Dalby Danderyd Dannike Dannäs Degeberga Dillnäs Djurröd Dunker Dädesjö gamla Dörby Ed Edsberg Edåsa Eggvena Ek Ekeby Eker Ekeskog Enåker Eskilstuna Fors Eskilsäter Fasterna Femsjö Finnekumla Fivlered Vr Sk Up Sk Ds Vg Sö Sk Sm Sm Vg Vg Vg Ha Ån Sk Up Up Vg Sm Sk Sö Sk Sö Sm Sm Ån Nä Vg Vg Vg Ög Nä Vg Up Sö Vr Up Sm Vg Vg Sockenkyrkorna under medeltiden 173 Fjälkestad Flen Flistad Floda (omb. i flera etapper) Fläckebo Fors Forsby Forserum Forssa Fosie Foss Fresta Fridlevstad Frinnaryd Fränninge Frösve Fullösa Fåglum Fårö Fägre Färed Färentuna Färingtofta Fölene Förkärla Gagnef (omb. i flera etapper) Getinge Gillberga Gillberga Gillstad Giresta Gladsax Glumslöv Godegård Grangärde (omb. i flera etapper) Grava Grevie Grimmared Grinstad Grude Gryta Grytnäs Gränna Grönby Gualöv Gudhem Gunnarsjö Gunnarsnäs Gylle Gåsinge Gällared Gällinge Gärdslöv Görslöv Gösslunda Göteve Sk Sö Vg Sö Vs Vg Vg Sm Sö Sk Bo Up Bl Sm Sk Vg Vg Vg Go Vg Vg Up Sk Vg Bl Dr Ha Sö Vr Vg Up Sk Sk Ög Dr Vr Sk Vg Ds Vg Up Dr Sm Sk Sk Vg Vg Ds Sk Sö Ha Ha Sk Sk Vg Vg Götlunda Götlunda Hackås Hagelberg Hagshult Hallaröd Hallsberg Halltorp Hammarö Hanebo Hanhals Haraker Harbo Hardeberga Harg Harmånger Haurida Heda Hedemora (omb. i flera etapper) Helgarö Helgesta Hemmesdynge Hillared Himmeta Hjälmseryds gamla Hjälstad Hjärtum Holm Hossmo Hov Hovsta Huaröd Huddinge Hulared Hunnestad Husby Husby-Oppunda Husby-Rekarne Husby-Sjuhundra Hylletofta Hyltinge Hyby gamla (endast koret kvarstår) Hyssna gamla Håby Hålanda Hållnäs Hålta Håstad Hägerstads gamla Hällestad Händene Härna Hästveda Hög Högstena Hömb Nä Vg Jä Vg Sm Sk Nä Sm Vr Hs Ha Vs Up Sk Up Hs Sm Ög Dr Sö Sö Sk Vg Vs Sm Vg Bo Up Sm Vg Nä Sk Sö Vg Ha Dr Sö Sö Up Sm Sö Sk Höreda Hörja Hörup Idala Ignaberga gamla Ilstorp Ivetofta Julita Jäder Jäla Jämshög (omb. i flera etapper) Järbo (omb. i flera etapper) Järsnäs Järn Järstorp Karaby Kareby Kattarp Kestad Kil Kila Kilanda Kinnared Kinneved Kisa Kläckeberga Knislinge Knista Konga Kristberg Kullings-Skövde Kulltorp Kungs-Husby Kvibille Kvillinge (omb. i flera etapper) Kvinnestad Kyrkheddinge Kållands-Åsaka Kållered Källunga Kälvene Kärna Sm Sk Sk Ha Sk Sk Sk Sö Sö Vg Bl Ds Sm Ds Sm Vg Bo Sk Vg Nä Vs Vg Ha Vg Ög Sm Sk Nä Sk Ög Vg Sm Up Ha Ög Vg Sk Vg Vg Vg Vg Ög Vg Vs Sk Ha Vg Vg Sm Dr Vg Vg Vg Sö Sö Lillhärad Lillkyrka (omb. i flera etapper) Lindesberg Lista Ljungs gamla Ljungsarp Lockarp Lovö Lundby Lyby Lyngsjö Långaröd Långlöt Låssa Låstad Löddeköpinge Löderup Löt Lövånger Maglehem Malung Marbäck Marum Matteröd (omb. i flera etapper) Mattmar Mo Molla Mora Morlanda Morup Munsö Myssjö Månstad Mörkö Nevishög Nyköping, S:t Nicolai Norberg Norra Fågelås Norra Härene (omb. i flera etapper) Norra Kedum Norra Rörum i flera etapper) Norra Skrävlinge Norra Solberga gamla Norra Ving Norrby Norrbyås Norrbärke (omb. i flera etapper) Norrvidinge Nydala klosterkyrka Nye Nykyrka Vs Nä Vs Sö Bo Vg Sk Up Vs Sk Sk Sk Öl Up Vg Sk Sk Up Vb Sk Dr Vg Vg Sk Jä Vg Vg Dr Bo Ha Up Jä Vg Sö Sk Sö Vs Vg Vg Vg Sk Vg Bo Vg Up Bo Sk Ög Sk Vg Vg Sk Hs Vg Vg Kärråkra Köping Lackalänga Landa Landvetter Lavad Lekeryd Leksand (omb. i flera etapper) Leksberg Lerdala Levene Lid Lilla Malma Norra Sandsjö (omb. Sm Sk Sm Vg Up Nä Dr Sk Sm Sm Sö 174 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Näs Näsby Nävelsjö Od Odarslöv Odensjö Onsala Ornunga gamla Orsa Ottarp Otterstad, S:ta Marie kapell Ova Oxie Partille Perstorp Rackeby Ramkvilla Ramnäs Ransberg Raus Rinkaby Ripsa Risinge gamla Rolfstorp Romelanda Råby-Rekarne Räng Rättvik Rävinge Rö Röddinge Rölanda Röstånga S:t Anna gamla (endast koret kvarstår) Sal Sala lands Salem Saxtorp Sibbarp Siene Simlinge Simris Simtuna Skara domkyrka Skarhult Skedevi Skee Skellefteå lands Skepperstad Skultuna Skå Sköldinge Skövde Slättåkra Solberga Sollentuna Jä Sm Sm Vg Sk Sm Ha Vg Dr Sk Vg Vg Sk Vg Sk Vg Sm Vs Vg Sk Nä Sö Ög Ha Bo Sö Sk Dr Ha Up Sk Ds Sk Ög Spannarp Spekeröd Starby Steneby Steninge Stigtomta Stockholm, Storkyrkan Stora Kopparberg Stora Köpinge Stora Malm Stora Mellösa Stora Skedvi (omb. i flera etapper) Strå Stråvalla Strövelstorp Stånga Stångby Sundals-Ryrs gamla Sundby Sunnersberg Svarteborg Svartrå Svenarum Sveneby Svärdsjö Svärta Säby Sällstorp Säter Säterbo Säve Södra Sallerup Södra Ving Sörby Tidavad Ha Bo Sk Ds Ha Sö Up Dr Sk Sö Nä Dr Ög Ha Sk Go Sk Ds Sö Vg Bo Ha Sm Vg Dr Sö Sk Ha Vg Vs Bo Sk Vg Vg Vg Vs Vg Vg Sk Ög Vg Sm Bo Sö Sk Sk Vg Sö Sm Sö Nä Sk Sk Vg Up Sm Ha Tösse gamla Ugglum Ullstorp Ullånger Ulricehamn Utvängstorp Vad Vada Vadensjö Vadsbro Valbo Vallby Vallda Vallentuna Valstad Valtorp Vankiva Vansö Vapnö Varnum Vartofta-Åsaka Vassunda Veberöd Vederslövs gamla Ventlinge Verum Vesene Vickleby Viklau Villie Vinnerstad Vireda Visseltofta Vittinge Vittsjö Vollsjö Vomb Vånga (omb. i flera etapper) Våthult Väla Väne-Åsaka Vänersnäs (omb. i flera etapper) Värna Väsby Västerlanda Västermo Västerås-Barkarö Västra Alstad (omb. i flera etapper) Västra Gerum Västra Ingelstad Västra Karup Västra Kärrstorp Västra Ny Västra Ryd Västra Vingåker Vättlösa Ds Vg Sk Ån Vg Vg Vg Up Sk Sö Gä Sk Ha Up Vg Vg Sk Sö Ha Vg Vg Up Sk Sm Öl Sk Vg Öl Go Sk Ög Sm Sk Up Sk Sk Sk Sk Sm Vg Vg Vg Ög Sk Bo Sö Vs Sk Vg Sk Sk Sk Ög Up Sö Vg Växjö domkyrka Ysane Ystad, S:ta Maria Yttergran Ytterjärna Ytterselö Ånimskog Åre gamla Årsunda Ås Ås Åseda Åsle Älekulla Älgarås Älvkarleby Älvsåker Ärtemark Äspö Öckerö gamla Ödeborg Ödeshög Ödestugu Öglunda Ölmstad Önnestad Ör Öra Örgryte gamla Örkelljunga Örtomta Ösmo Össjö Österåker Österåker (omb. i flera etapper) Östra Eneby Östra Harg Östra Herrestad Östra Ingelstad Östra Karaby Östra Karup Östra Ny Östra Nöbbelöv Östra Stenby (omb. i flera etapper) Östra Sönnarslöv Östra Vemmenhög Östra Vemmerlöv Överenhörna Öxnevalla Sm Bl Sk Up Sö Sö Ds Jä Gä Ha Öl Sm Vg Vg Vg Up Ha Ds Sk Bo Ds Ög Sm Vg Sm Sk Sm Vg Vg Sk Ög Sö Sk Up Sö Ög Ög Sk Sk Sk Ha Ög Sk Ög Sk Sk Sk Sö Vg Vg Vs Sö Sk Ha Vg Sk Sk Up Vg Sk Ög Bo Vb Sm Vs Up Sö Vg Ha Bo Up Tillberga Timmele Timmersdala Tirup Tjällmo Torestorp Torskinge Torslanda Torsåker Tottarp Trelleborg Tunge Turinge Tveta Tveta Tysslinge Tåssjö Tåstarp Tärby Tärna Tävelsås Tönnersjö Sockenkyrkorna under medeltiden 175 Senare nybyggda kyrkor, med bevarade partier av medel­ tidskyrkans långhus/kor: Ringarum Riseberga (stora delar av långhuset kvarstår som kor i Ög Sk Ale-Skövde Arrie Asa Asker Attmar Ausås Berghem Bitterna Björsäter Borgsjö Borgstena Borrby Bredsättra Bro Brunflo By Bäreberg Böda Delsbo Ekeby Ekeby Esarp Fjärås Floda Forsa Fridene Förslöv Gammalstorp Glömminge Gnarp Gräsgård Gräve Hackvad Hajom Hallen Hammerdal Hardemo Haverö Hedesunda (koret kvarstår som sakristia till den nya kyrkan) Herrestad Hol Holm Hova Hulterstad Högsrum Hölö Hörby (större delen av medeltidskyrkan bildar nu sidoskepp i den nya kyrkan) Indal Istorp Vg Sk Sm Nä Me Sk Vg Vg Vg Me Vg Sk Öl Bo Jä Dr Vg Öl Hs Nä Sk Sk Ha Dr Hs Vg Sk Bl Öl Hs Öl Nä Nä Vg Jä Jä Nä Me Gä Järna Jättendal Kimstad Kräcklinge Källby Källstad Köping Landeryd Laske-Vedum Lerbo Lillhärdal Listerby Ljungarum Ljusdal Ljustorp Lockne Lugnås Lyrestad Längjum Lännäs Lönsås Löt Magra Malmbäck Medelplana Mellösa Millesvik Motala Multrå Mörbylånga Mörrum Nora Normlösa Norra Björke Norra Vi Norrala Norum Näshulta Nässjö gamla Nödinge Odensåker Offerdal Dr Hs Ög Nä Vg Ög Öl Ög Vg Sö Hr Bl Sm Hs Me Jä Vg Vg Vg Nä Ög Öl Vg Sm Vg Sö Vr Ög Ån Öl Bl Up Ög Vg Ög Hs Bo Sö Sm Vg Vg Jä Sk den nya kyrkan) Rystad Räpplinge Rödön Skepplanda Slaka Snavlunda Sollefteå Stockholm, Maria Magdalena Stora Harrie Stora Mellby Styrstad Surteby Sya Säbrå Sätila Södertälje Södra Björke Södra Ljunga Södra Lundby Södra Möckleby Södra Åkarp Tengene Timrå Tofteryd Torp Torsby Torslunda Torsåker Torsås Tosterup Tun Tuna Törnevalla Valleberga (medeltidskyrkan kvarstår i den nya kyrkans östparti) Villstad Vissefjärda Vist Västerlösa Västra Husby Västra Klagstorp Västra Tunhem Sm Sm Ög Ög Ög Sk Vg Sm Dr Vg Ög Nä Ds Sk Vg Ög Vg Ög Ån Vg Sö Vg Sm Vg Öl Sk Vg Me Sm Me Bo Öl Gä Sm Sk Vg Me Ög Sk Ög Öl Jä Vg Ög Nä Ån Sö Bo Vg Ds Vg Öl Öl Sö Sk Oppmanna (absidkoret kvarstår nu som sakristia till nya kyrkan) Osby (absidkoret kvarstår nu som sakristia till nya kyrkan) Ovansjö Ovikens gamla Persnäs Sk Åby Ål Ås Älvestad Gä Jä Öl Ög Sk Ödeby Ör Me Vg Rappestad Rebbelberga 176 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Kyrkorna från reformationen till 1760 av Göran Lindahl Inledning Människan, menade Luther, lever under två skilda styrelseformer, det and­ liga regementet och det världsliga, båda med sina uppgifter. Hans efterföl­ jare har ibland bortsett från denna skillnad eller medvetet försökt förringa den. I den enväldiga furstestaten, så menade dess anhängare, borde båda dessa regementen sammanfalla. I Sverige fick dessa frågor aktualitet på ett tidigt stadium. Redan under 1520 -talets lopp måste innebörden ha framstått tydlig för de två i samman­ hanget viktigaste aktörerna, Gustav Vasa själv, och hans kansler, ärkedjäk­ nen från Strängnäs Laurentius Andreæ, som blivit övertygad lutheran och från sin nya maktposition en reformationens pådrivare. I anknytning till Luther och med förenklade ord kan man tala om två projekt. Om det ena av dem, Gustav Vasas projekt, hans politiska program, vet vi mycket, om hur hans planer utvecklades, hur de förändrades och vad han till sist uppnådde. Detsamma gäller om de kungar som fortsatte hans verk under 1500 - och 1600 -talen. Tillsammans bildar dessa insatser ett förlopp som historikerna beskrivit som uppkomsten av den tidigmoderna staten. I ett internationellt sammanhang framstår Sverige som ett ovan­ ligt renodlat fall: där genomfördes en sällsynt effektiv mobilisering av de begränsade resurserna. Krigen och viljan att försvara en stormaktsställning pressade upp kraven, till sist över rikets förmåga. Det andra projektet, det andliga, hur utvecklades då det? För reforma­ torerna, för Laurentius Andreæ, hans mycket yngre kollega från kapitlet i Strängnäs Olaus Petri och alla deras efterföljare, framstod målet tydligt nog, att befria människorna från den påviska vantron, att undervisa dem i den nya tron, få dem att leva efter den och till sist göra dem beredda för Guds rike. Olaus Petri såg sig själv som utsedd av Gud till denna stora upp­ gift. Det har inte varit lätt för profana forskare att handskas med ett projekt av så vanskligt innehåll. Oftast har det nog snarast setts som ett inslag i statsbyggandet. Kyrkan bidrog på sitt sätt till att legitimera krigspolitiken och lokalt, ute i socknarna, medverka till att alla resurser, mänskliga och materiella, kom statsmakten till godo. Självklart finns det också studier av helt annat slag. Den svenska kyrko­ historiska litteraturen är synnerligen omfattande med både översikter och en snarast oöverskådlig mängd delundersökningar. Äldre forskning, som i nutiden ofta skjutits undan som alltför konfessionellt bunden, förefaller ha lyckats bäst med uppgiften att verkligen förstå och uttrycka vad reforma­ torernas projekt egentligen innebar. Kanske det kan sägas att den moderna 177 kyrkohistoriska forskningen på detta område inte förmått forma någon motsvarighet till den profana helhetsbilden av den tidigmoderna staten. Ett i sammanhanget något udda verk må här omnämnas särskilt, Strind­ bergs drama Mäster Olof. Innebörden av Gustav Vasas maktprojekt fram­ ställs inte mer ingående men blir ändå tydlig för åskådaren. Tyngdpunkten ligger dock på den motsatta sidan. Olaus Petri grips och hänförs av sin väl­ diga uppgift, men ställd inför avgörandet väljer han kompromissen. Andra och djärvare drar de fulla konsekvenserna av sin nya tro och tar steget från reformation till revolution. Pjäsens huvudperson är Olaus Petri men dess huvudämne är reformationen som idé, hur en andlig kraft banar sig väg och avgör människors öden. Strindbergs pjäs är av intresse också av andra skäl. Där råder ingen tve­ kan om reformationens värde. Den framstår som en andlig befrielse och en moralisk seger. Medeltidskyrkan och de personer som representerar den, tecknas i mörka färger. I detta synsätt hade Strindberg ett brett stöd i sin samtid. Sedan dess har en genomgripande idéförändring skett, stegvis, och på olika fält som inte alltid varit relaterade till varandra. Fram växte en bild av reformationen som kulturförstörelse. Omfattande studier har ägnats hur kulturbärande institutioner bröts ned, hur konstverk och bokskatter rövades. Allt detta gav kulturminnesvården en huvuduppgift, att återfi nna, rekonstruera och så vitt möjligt återställa. Inte mycket intresse ägnades åt reformationens positiva insatser. Så enkel är inte situationen i dag. Ett skäl kan vara de europeiska per­ spektiven, som nu är mer självklara än tidigare. Det finns fortfarande ett protestantiskt och ett katolskt Europa, präglade av reformation och mot­ reformation och därmed ett behov av både historisk förståelse och person­ lig värdering. I nya internationella översiktsverk görs också försök att foga samman forskningsresultat från många håll till en helhetsbild (Cameron 1991, Mac Culloch 2005, Naphy 2007, Ozment 1980). Rimligt nog spelar det tyska 1500 -talet en huvudroll – där formulerades de nya tankarna, som snabbt fick gensvar i hela det nät av handelsstäder, som också sträckte sig upp till Östersjön. Kring denna centrala berättelse grupperas sedan de län­ der som tog starka intryck, England, Nederländerna, det stora polsk-litau­ iska riket, och å andra sidan de som representerade det hårdnande katolska motståndet, Spanien, Italien, Österrike. De nordiska länderna behandlas också men påfallande knapphändigt och oengagerat. Det kan möjligen bero på avsaknaden av nyskriven och intresseväckande litteratur på internation­ ellt gångbara språk. Ett viktigt tema i denna internationella forskning har varit att visa hur religion och politik smälte samman till en enhetlig statsmakt. Kyrka och stat förstärkte varandra ömsesidigt, båda strävade att leda samhället i samma riktning, mot lydnad, trosvisshet, offervillighet och sammanhåll­ ning. I de extrema fallen av denna konfessionalisering – för att bruka den av flera forskare använda benämningen – blev resultatet det absoluta enväl­ det. Gud hade insatt fursten, dennes ord och befallningar var Guds egna, undandragna varje form av kritik eller opposition. Ett också internationellt välkänt exempel på denna typ av teokratisk furstestat utgör det karolinska enväldet, vars fulla innebörd till sist, under Karl XII:s olycksår, uppenbara­ des för rikets invånare. Denna forskning handlar både om protestantiska och katolska länder. Med sin förståelse för samspelet mellan religion och politik innebär den en fördjupning av tidigare mer schematiska föreställningar. Det gäller också den svenska forskningens syn på den lutherska kyrkan och dess förhållande till staten (Ekedahl 1999). Frågan är då om denna nya helhetssyn bättre 178 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 beskriver situationen i det svenska riket sedan reformationen konsoliderats och en fastare ordning byggts upp. Det kan hävdas att bilden trots allt är ofullständig och i behov av komplettering. En inledande fråga gäller prästernas position lokalt och i samhället i stort. I materiellt avseende var de beroende av att ingen inkräktade på de egendomar som gav dem och deras medhjälpare den nödvändiga försörj­ ningen, prästjord, stomhemman, kaplans- och klockarbol. I sådana fall kunde det gälla att hålla tillbaka den lokala adelns framstötar. Prästens andel av tionden, tertialen, måste också bevakas. Utan statligt stöd hade det knappast varit möjligt att behålla, ibland också förbättra dessa ma­ teriella förmåner och därmed mura en solid grund för prästens auktori­ tet inom socknen. En svaghet utgjorde prästernas begränsade möjligheter att förvärva egendomar med äganderätt och därmed personlig trygghet vid sjukdom och dödsfall. Följden blev komplicerade och ibland märkliga arrangemang för att försörja orkeslösa präster, änkor och föräldralösa barn. Verkliga prästdynastier växte fram, som inom sig, ofta i samarbete med socknarna, fördelade tjänster och försörjningsmöjligheter. Från sta­ tens sida fanns också ett vagt, aldrig klart uttalat löfte, att hjälpa präst­ söner till studier och karriärer. Överhuvud kom prästerna att bilda en tydligt urskiljbar grupp inom samhället med egen studiegång, vigning och ämbetsdräkt. Tillsammans bil­ dade de också ett eget stånd inom riksdagen. Den politiska betydelsen har diskuterats men i varje fall gav detta internationellt ovanliga arrangemang en möjlighet för statsmakt och prästerskap att avhandla det stöd de kunde ge varandra och som båda behövde (Ihse 2005). En stark motpart var i denna situation en tillgång. Staten hade ingen användning för fattiga präs­ ter utan auktoritet och inflytande i sina bygder. Så långt förefaller histori­ kernas beskrivning av sammansmältningen mellan kyrkliga och politiska intressen att stämma rätt väl med den svenska verkligheten. En större fråga än den enskilde prästens position gäller hans verksam­ hetsfält, d.v.s. vanligtvis socknen. Luthersk tro gjorde varje sockenbo till lärjunge och gudstjänsten i kyrkan till ett självklart centrum, andligt och geografiskt. Från denna kärna utgick andra åtgärder för att främja ett fromt levnadssätt och öka kunskapen om trons huvudstycken. Det kunde ske i po­ sitiv mening men också med ingripanden och straff. Ytterligare steg gällde den världsliga omsorgen om sjuka, fattiga, förkomna och brottsliga. Goda gärningar hade inget religiöst egenvärde men borde ändå vara den troendes uppgift. Denna kyrkliga verksamhet, utövad inom socknen, inkräktade på det världsliga samhällets kompetens. Vem avgjorde hur ett felsteg skulle uppfat­ tas, vem dömde? Det fanns världsliga straff och kyrkliga. Skulle den felande dömas av häradshövding och nämndemän eller av präst och församling? Kyrkan hade sitt alternativ till de världsliga straffen, den skyldiges ånger, ibland drastiskt demonstrerad inför hela församlingen, med följande förlå­ telse och återupptagande i gemenskapen. Landshövdingen utgjorde stats­ maktens främste representant i provinsen, enligt instruktionen 1687 for­ mellt överordnad kyrkans befattningshavare. Vad det egentligen innebar klargjordes dock aldrig. Man får intrycket av medveten försiktighet också på högsta nivå när det gällde att dra en gräns mellan världsligt och andligt. Så uppträdde inte statsmakten i sammanhang som kunde betecknas som entydigt profana. Den bild av statens konfessionalisering, dess sammansmältning med kyrkan, som historikerna tecknat, förefaller således missvisande eller ofull­ ständig. Där fanns en kyrkans egen värld, ett lokalsamhälle, där kyrklig Kyrkorna från reformationen till 1760 179 sed och aktivitet utgjorde de dominerande inslagen i det offentliga livet. Gemensamma kunskaper och föreställningar, ett resultat av kyrkans un­ dervisning, bar upp de kollektiva manifestationer, som gav året dess rytm. För generation efter generation utbildades en livsmiljö, där personliga öns­ kemål och religiösa krav ständigt blandades. Det var i denna värld som sockenstämman fann sina former och så småningom blev utgångspunkten för den kommunala demokratin. En tillväxt av detta slag med så omfat­ tande folkligt deltagande hade knappast varit möjlig inom det världsliga överhetssamhällets ramar. Det finns för Sveriges del en enormt omfattande litteratur om socknar­ nas historia, om sockenkyrkorna och det lokala kyrkliga livet. Däremot saknas de väl dokumenterade sammanfattningar som skulle kunna justera den förenklade bild som den historiska forskningen presenterat. En cen­ tral position i detta sammanhang intar sockenkyrkorna. De åskådliggör det kyrkliga samhällets styrka genom århundradena och utgör därigenom ett utomordentligt källmaterial. Reformationen i Sverige Att följa hur de svenska reformatorernas förkunnelse togs emot av landets invånare och hur en trosförändring successivt ägde rum torde vara ett ut­ siktslöst företag – källmaterial saknas för mer djupgående studier. Här skall dock några antydningar göras på grundval av den kunskap som ändå fi nns. Av intresse i sammanhanget är en jämförelse med Danmark. I Danmark (med Skåne, Blekinge och Halland) genomfördes reformatio­ nen efter en jämförelsevis kort tid av förberedelse genom ett kungligt beslut 1537. Naturligtvis betydde inte detta att hela riket blev lutherskt sinnat. Två förhållanden finns det dock skäl att uppmärksamma. I städerna – de var många och betydelsefulla – hade opinionsbildningen kommit långt med ett starkt stöd för reformatorernas krav. Speciellt gällde detta Malmö, som med sitt tidiga och engagerade gensvar snarast liknade de ledande tyska städerna. Den andra omständigheten av betydelse var det definitiva och orubbliga i beslutet 1537. Det kan mycket väl ha funnits ett personligt religi­ öst motstånd i breda lager. Det kom dock inte till något samlat uttryck som bröt upp eller förändrade de beslut som fattats. Uppenbart fanns där ändå i rikets ledning en medvetenhet om det faktiska läget. Stor vikt kom att läg­ gas vid undervisning, en verksamhet som tidigt fann sina för den danska kyrkan speciella former. I Sverige blev förloppet ett helt annat. För att förstå det måste man tänka sig in i utgångsläget. Vid medeltidens slut tycks den katolska kyrkan i landet ha varit anmärkningsvärt väl konsoliderad. Det har sagts att ett av skälen var de ledandes jämförelsevis folkliga ursprung. Med något undantag till­ hörde de inte aristokratin, vilket däremot var regel i det samtida Danmark. Viktigare torde nog ändå ha varit styrkan och intensiteten i den folkliga fromheten. Det finns en omfattande kunskap om det religiösa livet i svensk senmedeltid, om helgonkult, vallfärder, väckelsepredikningar, frikostiga gåvor och för den delen också kyrkokritik. Allt tyder på brett och engagerat deltagande. Till att börja med – i 1520 -talets början - tycktes Sverige och Danmark röra sig i samma riktning. När Olaus Petri inledde sin predikoverksam­ het i Stockholm utgjorde den en parallell till vad som samtidigt skedde i Malmö, Köpenhamn och flera andra danska städer. Stockholm mani­ festerade sig också tidigt som en luthersk stad, både på grund av Olaus Petris insats och Stockholmsborgarnas, speciellt de tyska borgarnas nära 180 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 kontakter med städerna på andra sidan Östersjön. Olaus Petri tycks dock ha förstått att där fanns skillnader. Efter det att en radikal agitator från Riga hastigt gästspelat i staden fann han sig föranlåten att förmana de tyska borgarnas ledare, samlade i Storkyrkans sakristia: ”Man måste fara sakta fram med detta folket här i landet” (Westman 1941). Stockholm var unikt i Sverige både i storlek och kontakter. I övrigt bestod landet av en vidsträckt landsbygd, där breda, folkfattiga skogsbarriärer skilde slätt­ bygderna från varandra. I ett land av det slaget, så olikt Danmark, fick inte nya idéer fäste så lätt. Riksdagen i Västerås med dess våldsamma förspel kunde uppfattas som ett reformationens genombrott – så tolkades också händelseförloppet i Dan­ mark. Väsentligen innebar det dock ett maktpolitiskt avgörande, kungens seger över Stureättens anhängare, som också blev till en uppgörelse både med biskopsmakten och med de tiggarordnar som spridit sin kritik under brödernas vandringar. De religiösa frågorna lämnades oavgjorda. Så för­ blev det också länge, vilket innebar ständiga attitydförändringar från den världsliga maktens sida, ibland försiktiga, ibland mer beslutsamma. En kon­ servativ folkvilja gjorde sig också oavbrutet gällande på det mest påtagliga sätt i form av väpnade uppror, som bara kunde betvingas genom överlägsna militära resurser. Motståndets styrka och det länge oavgjorda tillståndet ger en bakgrund till Johan III:s skiftande ståndpunktstaganden. Hans försök att finna en kompromisslösning mellan de katolska och protestantiska kyrkorna hade inga möjligheter till framgång – vid det laget var det Tridentinska mötet avslutat och dess resultat slutgiltigt kodifierade. Personligen sökte han sig bort från lutherska föreställningar, som hans kritiker ansåg grundläggande, och kan tidvis ha närmat sig katolicismen. De mer experimentella inslagen i hans kyrkopolitik blev inte bestående men däremot den kyrkoordning han godkände 1571, och som just på grund av sina försiktiga och toleranta for­ muleringar blev ett fundament för den följande utvecklingen. Upphovsman­ nen till detta dokument var ärkebiskopen Laurentius Petri, yngre bror till Olaus, vald redan 1531 och således med lång erfarenhet bakom sig. Kyrkoordningen 1571 kan läsas som ett långsiktigt program för under­ visning och uppbyggnad. På folklig nivå fanns mörka inslag, där mötte van­ tro och vidskepelse, trolldom, svartkonst och avguderi. På sikt skulle det bli möjligt att ingripa i och förändra denna föreställningsvärld. Inget skäl fanns dock att gå emot folkets religiösa upplevelse, som i så hög grad var knuten till de kyrkliga ceremonierna, främst mässan och dess höjdpunkt elevationen. Här möter från Laurentius Petris sida inte bara tolerans utan snarare sympati. Denna inställning till den traditionella kulten, omtolkad visserligen, be­ tydde också förståelse för dess konkreta iscensättning. Kyrkoordningen tar avstånd från den likgiltighet för kyrkorummets och gudstjänstens emotio­ nella och estetiska värden som framskymtat i de tidigare reformatorernas förkunnelse. Krucifix, helgonbilder, mässkläder, altarkläden, ljus, guld- och silverkärl, patener, upphöjelse, klämtning – allt kunde vara kvar men för­ stås på ett nytt sätt. Redan i inledningen avfärdas de bildfientligas, ”belätes­ stormarnas”, argument. Helgonbilderna borde behållas och t.o.m. vördas. Förkastligt vore däremot att tillbedja dem, att kläda dem och kröna dem med nya kronor av halm eller guld. Med denna hållning öppnades möjlig­ heten att bevara det mesta av allt det som köpts eller skänkts till kyrkornas inredning. När det gäller sockenprästerna stryks bristerna under. Där fanns olämp­ liga, t.o.m. brottsliga präster. Många gäll var dessutom svaga och krävde Kyrkorna från reformationen till 1760 181 Fig. 96. Olaus Petri underströk att också efter kyrkans reformering borde varje präst bära mässhake när nattvardsmässa firades. I 1686 års kyrkolag blev den ett obligatorium. Här knäböjer kyrkoherden i Ovanåker i Hälsingland Nicolaus Magni Celsius (1577–1658) i vit mässkjorta och svart guldgalonerad mässhake. Scenen är inte Ovanåkers då blygsamma kyrka utan snarare Salomos tempel. Fram­ för sig har Celsius inte ett altare med altaruppsats utan Arken som den beskrivs i 2 Mos. kap. 37. Målning i Ovanåkers kyrka av Celsius’ måg, den i övrigt okände konterfejaren Chris­ tian Fahlberg. Foto ATA. förbättringar eller sammanslagningar. Prästutbildningen stötte också på svårigheter. Det fanns en misstänksamhet mot skolor. Där, menade man, öppnades vägar till moraliskt fördärv. Andra hävdade att prästerna inte be­ hövde någon skolning, var och en som kunde läsa den nu till svenska över­ satta Bibeln hade rätt att predika – flera i Laurentius Petris samtid menade tydligen allvar med vad som kallats Det allmänna prästadömet. Samtidigt beskrivs ändå en positiv ordning. Församlingen skall själv välja sin präst, som dock måste godkännas av biskopen. Varje präst borde främst vara pre­ dikare, en apostlarnas och evangelisternas efterföljare. Prästen och hans hustru måste i sitt uppträdande och sin vandel framstå som föredömen i socknen. Främst satte ändå Laurentius Petri sin lit till biskoparna. Det är de och deras kapitel som skall utbilda prästerna. Välskolade präster kan sedan i sin tur undervisa folket. Man kan således urskilja ett program i tre steg. Att biskopsämbetet slutligen återupprättades framstår därmed som den grund­ läggande åtgärden. Det hade tidigare försvagats eller varit på väg att ersät­ tas av någon form av centralstyrelse. Nu fastställdes en ordning. Stiftets präster väljer biskopen, ett val, som när det väl genomförts, konfi rmeras av kungen. Biskopen installeras därefter ceremoniellt. Vid sin sida har han ett kapitel, som förutom tjänst i domkyrkan skall ägna sig åt undervisning, vilket närmast betydde prästutbildning. Biskopen har som huvuduppgift att leda sitt stift. 182 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Fig. 97. Detta senmedeltida altarskåp med Anna, Maria och Jesusbarnet i centrum, omgivna av musicerande änglar och helgonen Cecilia och Catharina, hade sin plats över altaret i Ekshärads kyrka i Värmland fram till 1697, då det ersattes av en ny altaruppsats. På altarskåpet läses: Christum adorandum Mariam hono­ randum credimus adfi rmamus Anno 1656 (Vi tro och bekräfta att Kristus bör tillbedjas och Maria hedras År 1656). Det låter som en luthersk deklaration av präst och församling tillsammans. Kyrkoherde i Ekshärad var då Jonas Benedicti Elfdalius av en i bygden redan väl etablerad präst­ släkt. Foto Lars Thorén, Värmlands museum. Laurentius Petris kyrkoordning summerade läget och pekade ut de framtida huvuduppgifterna. Med dess fastställande avgjordes en rad frå­ gor, grundläggande för det kyrkliga arbetet. Nu återstod själva läran och därmed en slutgiltig formulering av den tro, som borde delas av alla. Det skedde inte förrän 1593 – i Danmark hade både den politiska maktfördel­ ningen och kyrkans ordning och lära fastställts i ett sammanhang 1537. Det svenska beslutet att till sist komma överens i trosfrågan fattades i en situation, som upplevdes som hotfull. Personalunionen med det tidigare delvis protestantiska men just rekatolicerade Polen kunde öppna för svåra motsättningar både utrikespolitiskt och inom landet. Den blodiga religions­ kampen i Frankrike, som också var känd i Sverige, visade vad som kunde hända: kanske hotade ett svenskt inbördeskrig. Uppsala möte 1593 var formellt ett kyrkomöte, som samlat drygt trehundra präster, men skrevs sedan under av ett stort antal adelsmän, ämbetsmän och präster, som inte närvarit i Uppsala. Därtill kom representanter för landskap, härader och städer. Hertig Karl deltog inte men ruvade i bakgrunden i sina rum uppe på Uppsala slott. Detta möte har ofta beskrivits som den lutherska trons slutgiltiga befäs­ tande i landet. Ändå framgår det av slutdokumentet att mycket återstod ute bland folket. I överensstämmelse med gammal sed innefattade nattvardsfi­ randet fortfarande både elevation och klämtning. Om man nu till sist skulle avstå från dessa och andra förkastliga inslag måste det ske ”i stillhet”. Lära och kult borde fås att stämma överens ”dock utan någon förargelse och buller.” Det är inte alldeles lätt att karakterisera Uppsala möte. I viss mån ut­ gjorde det ytterligare ett steg i det undervisningsprogram som tecknats i 1571 års kyrkoordning. Därmed är också sagt att det inte handlade om demokrati i modern mening. Ändå har denna manifestation få europeiska motsvarigheter. Den bekanta formuleringen cujus regio, ejus religio – den som härskar över en stat bestämmer också dess religion – myntades för att beskriva situationen i territorialfurstarnas Europa. Den karakteristiken stämmer också relativt väl på Danmark, men i Sverige ställdes den snarast Kyrkorna från reformationen till 1760 183 på huvudet. Där blev förloppet ett helt annat än i Danmark, långt utdraget och präglat av ett folkligt motstånd, som dock till sist tvekande och kom­ promisspräglat förvandlades till reformationens stöd. Det finns anledning att tillfoga att den danska religionspolitiken inte utsträcktes till Norge. Den norske ärkebiskopens försök att etablera Norge som ett nästan självständigt katolskt land slogs visserligen ned, men sedan lämnades Norge att gå sin egen väg. Där finns påfallande likheter med Sve­ rige, som det dock skulle föra för långt att utveckla. Biskoparna Kring 1600, när ett målmedvetet uppbyggnadsarbete kommit igång, visade sig det återupprättade biskopsämbetets betydelse. Biskoparna saknade vis­ serligen de materiella resurser deras medeltida föregångare förfogat över, men kunde ändå agera med betydande auktoritet. Johannes Rudbeckius’ verksamhet som biskop över Västerås stift visar att det inledningsvis gällde att i åtskilliga församlingar uppfylla elementära krav. Kyrkorna måste ut­ rustas så att de överhuvud var möjligt att fira gudstjänst på ett värdigt sätt. Av formulär, som han skickade ut, framgår att han önskade att varje kyrka skulle vara försedd med altaruppsats över altaret, korskrank, predikstol, bänkar och dopfunt. Likaså måste prästgården, för vilken socknen hade ansvaret, vara beboelig. En viktig angelägenhet, som ytterst ankom på de enskilda församlingarna, men där biskopens medverkan var nödvändig, avsåg pastoratens organisation med moderkyrka och kapell. Hela territoriet måste täckas in med prästtjänster och kyrkobyggnader av något slag. Det var ett ständigt drivet krav att alla måste ha möjlighet till gudstjänstbesök, alla måste nås av predikan. Visitationerna bragte biskopen i närkontakt med församlingslivet (Lars­ son 1999). Kyrkolagen 1686 anger i detalj hur en visitation borde tillgå, en sen kodifiering av gällande praxis. Två dagar borde anslås till varje socken. Den första dagen sammanträdde biskopen med kyrkoherden och dennes kapellan, sexmän och kyrkvärdar i prästgården för huvudsakligen ekono­ miska överläggningar. Nästa dag mötte biskopen hela församlingen i kyr­ kan, där alla borde närvara och där möjlighet fanns att ta upp olika ämnen. Byggnadsfrågor kunde avhandlas både i prästgården och i kyrkan. De var en församlingens angelägenhet men biskopen kunde verka pådrivande. Samuel Enander, biskop i Linköping 1655– 70, och vars insatser gjorts till föremål för en detaljrik framställning, ställde ofta krav på ökad rymlighet i kyrkorna (Hassler 1935). Närmast torde han ha avsett utbyggnad av be­ fintliga kyrkor. Kyrkorummen borde också vara ljusa, större fönster huggas upp och interiörens väggar och valv vitkalkas. Speciellt intresserade han sig för dop och dopfuntar. De gamla stenfuntarna kunde bli kvar men nya anskaffas och då placeras intill koret – barnet behövde ju inte renas nere vid ingången utan kunde bäras fram och döpas inför församlingen. Det gällde alla barn, också de oäkta. Själv ville han rekommendera de nya mässings­ funtarna från gjuteriet i Norrköping. Antagligen finns det möjlighet att via bevarade visitationsprotokoll och annat källmaterial få en tydligare bild av hur biskoparna agerat. Under sina visitationer mötte de ett helt spektrum av frågor, där byggnadsärenden in­ gick som viktiga och kostnadskrävande inslag. Det är troligt att biskoparna med sina önskemål bidragit till att profilera de egna stiften också vad gäller kyrkornas utformning eller nybyggandets omfattning. Av de många cirku­ lärbrev Jesper Swedberg som biskop i Skara sände ut framgår att han i överensstämmelse med 1686 års kyrkolag krävde att i byggnads- och inred­ 184 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 ningsfrågor, måste domkapitlets råd inhämtas, ”som vid sådant tillfälle kan giva förslag på snälla arbetare, som för lindrigare bekostnad bättre arbeta än en del som mindre förstånd på sådant kunna hava” (Swedberg 1716). Biskoparna hade ett starkt stöd i de till sist välbemannade domkapitlen (Holmquist 1908). De sysslade med stiftets förvaltning men framför allt med undervisning. De nya gymnasiernas viktigaste uppgift blev prästut­ bildningen, vilket också för lång tid kom att ge dem deras prägel. Av stift­ städerna blev således skolstäder, lika varandra med samma slags byggnader i domkyrkans och biskopsgårdens närhet, konsistoriehus, gymnasium, lek­ torsgårdar, trivialskola. I ett senare skede övertog universiteten den kvalifi­ cerade prästutbildningen. Redan i gymnasierna, som länge fungerade som ett slags stiftshögskolor, formulerades det dubbla bildningsideal som i så hög grad kom att prägla de intellektuellt medvetna prästernas andliga ut­ rustning, det teologiska och det klassiskt-humanistiska. Sockenpräster och församlingar Under det långa uppbyggnadsskedet utgjorde predikan sockenprästens vik­ tigaste religiösa uppgift. Det var ju han som skulle undervisa folket. Refor­ matorerna förstod också att åhörarna måste läras upp från grunden. Predi­ kan borde utgå från Bibelns ord och vara så enkel och tydlig som möjligt. Lämpligt vore att repetera viktiga formuleringar. Att lära utantill utgjorde ett effektivt inslag i all undervisning, det hade redan Aristoteles understru­ kit. Detta inpräntande av lärosatserna har i senare tider blivit mycket kriti­ serat, det har talats om ”a schoolmasters religion”, vilket inte nödvändigtvis behöver uppfattas som ett nedsättande omdöme. Alla församlingsmedlemmar, som förmådde, borde närvara och lyssna. Det betydde att de förnämsta i socknen inte fick dra sig undan med egna kapell och huskaplaner, ett krav som också understöddes av den världsliga överheten. I flertalet fall behövdes inte stora arrangemang för att ordna kyrkorummet för detta lyssnande. Möjligheterna var också oftast begrän­ sade. Flertalet av de medeltida sockenkyrkor, som nu anpassades för nya ändamål, var ju byggnader av små mått, vilket gjorde nyordningen till en jämförelsevis okomplicerad affär. Att adeln sedan markerade sin position i kyrkorummet med framträdande bänkar var snarast en självklarhet. Däri­ genom förtydligades den gruppering av församlingen i övrigt efter rang och jordägande, som tillhörde det vanliga. Från adelns sida protesterade man inte heller när den ålades att avlägsna skrymmande uppbyggnader över gra­ var, som var till hinders för gudstjänsten – sådana hade tillkommit under det mer kaotiska 1500 -talet. De adliga familjerna var ju själva gudstjänst­ deltagare med behov av utrymme också för egen del. Sina gravmonument flyttade de i stället till nybyggda gravkor, adderade till kyrkorummet, men privatägda och utanför det gemensamma gudstjänstlivet. Ur luthersk synpunkt kunde inte mässan firas utan kommunikanter. Nattvarden var till sin innebörd ett möte mellan Kristus och församlingen, inte ett katolskt mässoffer, inte heller de reformerta kyrkornas arrangemang till åminnelse. Med nattvardens instiftelseord blev Kristus själv närvarande i lika måtto för sina sentida lärjungar som för den ursprungliga skaran. Länge räknade man med ett litet antal nattvardsgäster. Ett kor av begrän­ sad storlek var således väl användbart och kanske önskvärt, det framhävde nattvardens religiösa värde och särskilda högtidlighet. Förberedelsen för nattvarden, skriftermålet, gällde således under denna tid bara ett fåtal del­ tagare. Var och en av dem borde ha berett sig själv både i kunskaper och självrannsakan för att sedan förhöras och förmanas av prästen och till sist Kyrkorna från reformationen till 1760 185 mottaga syndernas förlåtelse. För handlingar av detta slag fordrades inga rumsliga arrangemang utöver prästens skriftestol. Det fanns tillräcklig plats i koret eller i sakristian, även om den bara var liten och trång. Det gällde i än högre grad det enskilda skriftermålet som snarast liknade bikt (Eckerdal 1970, Bergan 1982). Att korskranken under 1600 -talets lopp blev normala inslag i kyrko­ rummet kan ha sammanhang med det så att säga exklusiva nattvardsfi ran­ det, som länge tycks ha varit det vanliga. Ett mer påtagligt skäl fanns dock, tillkomsten av en gudstjänstform utan nattvard, bara omfattande predikan, bön och sång. Med skranket skärmades koret av från predikorummet med dess mängd av ovana människor, dess buller och trängsel innan var och en funnit sin plats, och alla de störande inslag, som samtida källor ofta beskri­ ver (Hamberg 1974, Nilsén 2003). Med växande befolkning ökade antalet kommunikanter och därmed också deltagare i skriftermålet. Det blev också vanligare med större grupper av skriftande, en utveckling från det enskilda skriftermålet till det allmän­ na. Kyrkolagen 1686 strök under att bara de mest obotfärdiga fick uteslutas. Alla andra hade rätt till deltagande och att få sina synder förlåtna. Det gällde minderåriga, som visat gott förstånd och kunde räknas som vuxna, och också de som inte förmått lära sig något, svårt sjuka, dövstumma och gamlingar som tappat minnet. Därmed ställdes nya krav på utrymme. Det dög inte att låta deltagarna stå framför de främsta bänkarna och i gång­ arna medan prästen ledde skriftermålet från sin stol i koret. En lösning, förverkligad både vid ombyggnader och nybyggnader, blev rymligare sak­ ristior. De kunde få avsevärda mått. Den sakristia som 1718 fogades till Stora Tuna kyrka var försedd med bänkar för skriftfolket och kunde enligt en samtida källa rymma nästan tvåhundra personer. Alla uppskattade inte denna förändring. Betydande kyrkomän som Jesper Swedberg höll fast vid skriftermål med få deltagare – det gav möjlighet till personlig fördjupning. Välbyggda sakristior behövdes men av traditionella mått. Skriftermålet följdes av nattvarden, som således kunde omfatta betydligt fler samtidiga kommunikanter än tidigare. I den situationen passade varken trånga kor eller avskärmande korskrank. Med början i tidigt 1700 -tal av­ lägsnades nu skranken. I den nämnda Stora Tuna kyrka revs skranket – det var murat till två alnars höjd med trägaller över – samma år som den nya sakristian byggdes. Idealet blev breda kor, samverkande med kyrkorummet i övrigt, och med endast en lätt, snarast symboliskt antydd gräns. I kyrkoordningen 1571 strök Laurentius Petri under prästutbildningens svårigheter. Det kan ändå inte råda någon tvekan om att det vid seklets slut, till exempel vid tiden för Uppsala möte, förutom biskoparna fanns ett avsevärt antal präster med teologisk skolning och ett säkert grepp om sina uppgifter. Därmed utgjorde de auktoriteter i sina socknar, förtrogna också med böndernas villkor. Det gav dem politisk makt: prästen var den som kunde öppna vägen in i lokalsamhället. Reformatorerna hade tidigt utbildat en idealbild av den lutherska präs­ tens samhällsroll. Bland sina församlingsbor borde han och hans hustru leva och uppträda på ett för andra förebildligt sätt. De goda prästhem­ men visade de värden som äktenskap och familjebildning kunde innebära. Klosterliv och celibat saknade stöd i Bibeln. Prästernas påtvungna celibat hade tidigare lett till förbindelser, som inte kunde visas öppet, och som var ovärdiga både mannen och kvinnan. Mängden av bevarade prästporträtt kan bidra till karakteristiken av prästerna och deras sociala roller. Den vanligaste porträttypen framställer honom stödd på sin Bibel, protestantismens enda men säkra fundament: 186 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Fig. 98. Denna troskyldiga målning är mer en familjebild än ett epita­ fium i meningen gravmonument. När den målades, år 1686, var alla de avbildade i livet, både Johannes Sahlamontanus, kyrkoherde i Rams­ berg i Västmanland, hans hustru Catharina Fellenia, de sju sönerna och de tre döttrarna. Äldst av sönerna är Andreas, 26 år gammal, senare faderns efterträdare med det nytagna namnet Ramzelius, yngst Catha­ rina, fyra år, som håller sin storebror Mathias, sju år, i handen. Hon skulle komma att gifta sig med komminis­ tern i Säterbo, han blev prost i Sala. Över dem alla höjer sig korset: det är Guds nåd genom Kristus som beva­ rat familjen så väl. Detta är vad både biskop och sockenbor ansåg vara ett gott och beskedligt prästhus. Målning av okänd konstnär, Ramsbergs kyrka. Foto ATA. scriptura sola, Bibeln och inget annat. Mer individualiserade bildtyper förekommer också, prästen som lärd, som tänkare och sökare. Intressan­ tast i detta sammanhang är dubbelporträtten av man och hustru, likvärdiga men med skilda uppgifter. Prästhemmen och de förhållanden som där borde råda, kunde också tjäna som illustration till ett mer omfattande samhällsprogram, den patriarkala ordning, vars huvuddrag beskrivs i Hustavlan, ett tillägg till Luthers kate­ kes. I sin tid handlade det om en framtidsidé, en föreställning om ett idealt samhällstillstånd med familjen som viktigaste byggsten. Det senmedeltida samhället såg annorlunda ut – det har antagits att det rymde stora mängder av ensamstående. På svensk församlingsnivå kan dessa tankar med deras både religiösa och världsliga innebörd, ha påverkat hushållen, ordet fattat i vid mening, både böndernas, de stora jordägarnas och stadsborgarnas. Man kan föreställa sig effekter av flera slag, å ena sidan en förstärkning av husbondeväldet och dess despotiska sidor, å den andra ett ansvarstagande för tjänstefolk och alla andra inom storhushållets ram. Sockenstämman Till sin hjälp hade prästen sockenstämman, och de av den valda förtroende­ männen kyrkvärdar och sexmän. Dit, till så ordnade villkor, var vägen dock lång och långtifrån enhetlig i riket. Utgångsläget var kyrkornas fattigdom, Kyrkorna från reformationen till 1760 187 Fig. 99. Bilden av Uppståndelsen med dess dramatik utgjorde sällan huvud­ motivet i 1600-talets epitafi er och altaruppsatser – där dominerar istäl­ let mer statuariska framställningar av Kristus på korset. Tiden återkom dock ofta till Pauli prövande ord: ”Men om Kristus icke är uppstånden, så är vår predikan fåfäng, så är också eder tro fåfäng (1 Kor. 15:14)”. De på detta epitafium avbildade tvivlar inte, med Kristi uppståndelse infrias också deras förhoppningar om frälsning och evigt liv. Med bönböcker framför sig på bän­ ken knäböjer här biskopen i Strängnäs Petrus Jonæ, död 1607, hans båda hustrur Benkta och Sigrid, och hans söner och döttrar. Äldste sonen Jonas var vid denna tid rektor för Örebro skola. Mittbilden i epitafium i Sträng­ näs domkyrka, målad 1608 av okänd mästare. Foto Sören Hallgren, ATA. ett resultat av Gustav Vasas följd av ingrepp. Församlingarna hade förlorat den del av tiondet som var avsedd för kyrkobyggnadernas underhåll, liksom inkomsterna från egna jordegendomar. Kvar var egentligen bara prästgår­ darna och därmed prästens försörjning. Också om det bara gällde nödtorf­ tiga reparationer av kyrkan eller enklare inredningsarbeten måste således erforderliga medel skaffas fram på annat sätt än tidigare. Det kunde bara ske genom frivilliga bidrag från sockenborna. I ett tidigt skede med bristfäl­ lig organisation kan kyrkvärdar och sexmän, möjligen utsedda av prästen själv, ha samlat in vad som oundgängligen behövdes. Efterhand växte stäm­ mor fram som svarade mot socknens befolkning, och som valde de nämnda funktionärerna som sina representanter. Ur praktisk synpunkt betydde detta att sakristiorna inte längre räckte till som mötesplatser. Sockenstugor byggdes för att tjäna som samlingslokaler. Det hela kan anses färdigbildat kring 1650 (Gullstrand 1923, Johansson 1937). Socknens kyrkoherde sammankallade stämman och ledde förhand­ lingarna. I princip hade alla i socknen boende rätt att delta. Det är ändå svårt att veta vad detta i praktiken innebar. Socknens jordägare, oavsett rang, var självskrivna. I tillämpliga fall företräddes hushållen av änkor. Frågan har 188 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 diskuterats i vilken utsträckning socknens förnämsta verkligen deltog. En studie av en adelspräglad socken i Uppland visar att under 1600 -talet före­ träddes vederbörande oftast av ett ombud, t.ex. en inspektor (Malmström 2006). Senare, under 1700 -talet, blev den personliga närvaron det vanliga. Prästen disponerade visserligen sin prästgård med lagens stöd men för kyrkobyggnadens skick och flera andra uppgifter var han snarast utlämnad åt sina sockenbors goda vilja. Resultatet blev både beroende och samverkan. Märkligt är att detta i rättslig mening frivilliga stöd så ofta växte till att omfatta mycket mer än det allra nödvändigaste. Alla dessa bidrag och gåvor som möjliggjorde byggande och förskönande utgick från församlingen. Där fanns ambitioner som sträckte sig utöver ett praktiskt minimum och där religiösa och sociala motiv förenades. Man möter en uppdelning stånden emellan om vad som lämpligen ålåg dem, vad bondekollektivet borde svara för, och säteri- eller bruksägare bidra med. Resultatet blev i många fall kyrkor som med tanke på de lokala resurserna framstår som överdådigt ut­ smyckade. I 1686 års kyrkolag sägs att biskopen från altaret borde förmana församlingen ”att de detta Templet så som en boning helgad Herranom i ära och vördning hålla”. Det behövdes kanske men kunde också överträffas med bred marginal. Sockenstämmornas förhållande till den världsliga makten, både lokalt och centralt, har gjorts till föremål för omfattande forskning. Oftast har dessa relationer till omvärlden diskuterats som profana former av makt­ delning. Det är ett högst rimligt synsätt, men förklarar ändå inte varför sockenstämmorna omgavs av något som hade prägel av en rättslig frizon. Kyrkolagen 1686, skriven av en enväldets tjänare med höga krav på preci­ sion, och därefter godkänd av Karl XI, noterar sockenstämmornas existens men behandlar dem inte närmare medan lagtexten i övriga frågor går in i detaljer. Det förblev således outsagt hur långt sockenstämmorna kunde sträcka sig i vad som snarast utgjorde maktutövning, och när landshöv­ ding eller häradsrätt borde ingripa. Påfallande är också att sockenstämmor kunde hävda sin självständighet i adelsdominerade socknar. Där fanns så­ ledes något av en kärna i socknens liv, en av religiösa föreställningar buren auktoritet, där profana krafter vek undan. Det kan kanske hävdas att just detta förhållande möjliggjorde sockenstämmornas överlevnad, och att de i sinom tid kunde ombildas till den profana, av författningar reglerade kom­ munala självstyrelsen. Efter hand ökade antalet frågor som sockenstämman hade att ägna sig åt. De ursprungliga gällde materiella ting som kyrkans och prästgårdens underhåll och mer immateriella frågor som det sant kristna uppträdandet i kyrkan eller i vardagslag ute i socknen. Den speciella undervisning som rymdes i predikningar och skriftermålsförhör fick tillägg av annat slag. Av klockarna krävdes läskunnighet och förmåga att lära ut sin färdighet. An­ talet fattiga ökade under 1700 -talet. Ensamma och fattiga människor på drift fann ingen plats inom de patriarkala hushållens ramar. Fattigvården blev därmed en av sockenstämmornas besvärligaste uppgifter, och skulle så förbli under många år. Bevarade sockenkyrkomiljöer med alla de vanliga inslagen – kyrka, prästgård, som i nutiden kommit i andra händer, tionde­ bod, sockenstuga, ibland kombinerad med fattigstuga, som sedan blivit församlingshem, nedlagd skola o.s.v. – vittnar fortfarande om olika steg i sockenstämmornas historia. Det var för reformatorerna en grundtanke att alla skulle nås och bringas att omfatta de nya tankarna. Alla skulle höra predikan, alla skulle deltaga i nattvardsfirandet, förberedda och med åtminstone elementära kunskaper. Andra undervisningsformer tillkom efterhand med liknande mål. Det var ur Kyrkorna från reformationen till 1760 189 denna religiösa kärna som också sockenstämmorna växte fram. Religions­ sociologiska studier har betonat denna allmängiltighet, denna önskan att involvera alla, och sett den som en grund för senare tiders generella väl­ färdspolitik (Knudsen 2000). I motreformationens länder blev utvecklingen en annan. Föreställningen om gärningarnas religiösa värde lade ansvaret på den enskilde, inte samhäl­ let. Där blev således klosterväsendet kvar, ibland reformerat eller intensi­ fierat till strängare klausur och total religiös koncentration. Helgonkulten levde vidare och tillfördes nya namn. En mängd initiativ togs för att möta behoven av undervisning och hjälp, men uppdelade på många aktörer, en­ samma eller förenade i grupper (Hills 2004, Pullan 1971). Nybildade ord­ nar valde att verka i världen, brödraskap och gillen bildades till inbördes hjälp men också för utåtriktade insatser. Mycket av detta har haft hög klass, överlägset vad lutherska sockenstämmor kunde åstadkomma. Kon­ sekvensen blev ändå att många lämnades utanför både på landsbygden och i städerna. I forskningen har Neapel uppmärksammats, under 1500 - och 1600 -talen en vida större stad än Rom. Nya kloster tillkom, inte minst nunnekloster, brödraskap bildades för uppoffrande insatser, men utanför stannade ändå fattiga, analfabetiska människomassor. Kyrkornas inredning Innan kyrkornas inredning omtalas skall här en grundläggande fråga be­ röras. Den gäller synen på kyrkorummet. Var det bara ett praktiskt utfor­ mat skydd för en gudstjänstfirande församling eller ett heligt rum? Kyr­ koordningen 1571 besvarade frågan genom att förneka att någon speciell invigning behövdes (Andrén 1985). En kyrka skilde sig inte från en profan byggnad. Genom sin allmänna inriktning och förståelse för det förflutna öppnade ändå kyrkoordningen dörren på glänt till en annan uppfattning. Redan före mitten av 1600 -talet var frågan avgjord – nu gällde det att fi nna former för en högtidlig invigning, som gjorde kyrkobyggnaden till ett heligt gudstjänstrum. I kyrkolagen 1686 fastställdes hur den rit borde tillgå, som skilde det heliga från det profana. Biskopen, till vars ämbete invigningen hörde, vände sig till Gud: ”Uppfyll och nu med tin heliga Ära och Härlighet detta tit Hus…” Med denna förändring följde också på hävdvunnet sätt andra föreställ­ ningar, att kyrkorummet borde utsmyckas och att gåvor till dess prydande inte bara ägde ett socialt värde utan också ett religiöst, även om nu detta inte gärna kläddes i ord. Vägen låg öppen för en rik konstproduktion, mestadels lokalt initierad av präster, lekmän eller hela församlingar. Konstnärer och hantverkare stod beredda, sinsemellan mycket olika i skolning och talang. Vad som förenade dem var deras tillhörighet till det svenska samhället. Vad de åstadkom har mer att säga om tillståndet i landet än den medeltida im­ portkonsten. Reformationens begynnelse innefattade inte något program för nybyg­ gande av kyrkor. Den helt dominerande uppgiften blev att handskas med alla de redan befintliga och efterhand vidta de arrangemang som det refor­ merade gudstjänstlivet krävde. Det skedde långsamt och med stor försik­ tighet, materiella åtgärder som helt svarar mot ordalagen i den viktigaste vägledningen, 1571 år kyrkoordning. valvmålningar och predikstolar Ett exempel som snarast övertydligt visar traditionens fortlevnad är det sen­ medeltida valvmåleriets sista utlöpare i slutet av 1500 -talet och omkring 190 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 1600 (Lindgren 1983). Den berörde framför allt Södermanland men också andra landskap i Mälardalen. Beställare var både församlingar och enskilda personer ur den lokala adeln. Ett skäl till den ålderdomliga prägeln är lätt att ange. De rent praktiska förutsättningarna var desamma som förut, att måla ribbvalv av vanligt sengotiskt slag. De betydde en mängd små scener, avgränsade av ribborna. Sträckte måleriet ut sig till kyrkorummets väggar behandlades de på liknande sätt med långa bildband, uppdelade i en följd av berättelser, var och en inramad som en enhet för sig. Man kan skönja en önskan om en viss förnyelse, en vilja att komponera på ett mer sam­ manhängande sätt. Målningarna i Knista kyrka i Närke (fig. 100), daterade 1615, visar vad en sådan utveckling kunde innebära. Målaren har trots allt känt behov av att dela upp och rama in sin ståtliga komposition och har därför försett de nybyggda ribblösa valven med målade ribbliknande band. Av allt att döma dog denna konstart med dess medeltida anor ut. Orsa­ ken går nog att ange. Om dessa målningar hade karaktär av predikan i bild fanns snart ett betydligt effektivare alternativ. När kyrkorna nu började ordnas för den lutherska gudstjänsten handlade det i första hand om pre­ dikstolar. De var nödvändiga för det omvändelse- och undervisningsarbete som nu inleddes. I kyrkoordningen 1571 ges ett kortfattat men tydligt om­ döme om läget. I flera kyrkor ute på landsbygden saknades predikstolar, på andra håll var de ”elaka och oskickliga”. Alla kyrkor måste nu förses med användbara predikstolar. Från denna tid har också ett antal bevarats, bland dem flera vackra men jämförelsevis enkla och diskreta pjäser. Med början på 1620 -talet togs ytterligare steg. Det var inom Västerås stift, där Johannes Rudbeckius härskade, som kraven ställdes högre. Pre­ dikstolarna borde få en mer monumental utformning, lyftas upp på väg­ gen och förses med tak som reflekterade ljudet och gjorde det lättare att höra prästens ord. Dessa krav blev signalen till framställning av ett antal praktpjäser men främst till en verklig massproduktion, som efterhand sträcktes långt utanför stiftets gränser. I arbetet kom en mängd mästare att engageras, snickare och bildsnidare ur städernas hantverkselit men också självlärda bondekonstnärer i avlägsna byar. Genomgående kom det dock att handla om samma utsmyckning på predikstolskorgen med i trä snidade figurer. Evangelisterna var självklara i sammanhanget. Därmed angavs att prästen i predikstolen fortsatte det verk som inletts av de första förkunnarna. Nya predikstolar uteslöt inte ett fortsatt måleri i valv och på väggar men måste ha gjort det allt mindre angeläget. Predikan behövde inte illustreras, i varje fall inte med de medel som den senmedeltida traditionen tillhanda­ höll. Med tillkomsten av de nya voluminösa predikstolarna förenhetligades rummet. Uppmärksamheten samlades i stället för att spridas till en mängd bilder. Här handlade det både om den lutherska liturgins krav och en ny tids estetiska uttrycksmedel. altaruppsatser Altaruppsatser var inte en lika brådskande angelägenhet redan av det skälet att de inte var nödvändiga för gudstjänstens genomförande. Dess­ utom fanns där i många fall medeltida altarskåp på plats. Varför väcka oro eller ovilja genom att bortskaffa dem? Ett behov av nyproduktion fanns ändå av skäl som antagligen var mer praktiska än dogmatiska. De tidigast tillkomna verken, från slutet av 1500 -talet och början av 1600 ­ talet, bevarar medeltida drag (Ångström 1992). De kunde få formen av triptyker med ett mittstycke, corpus, och sidoflyglar. Kring 1600 -talets mitt skedde en avgörande förändring. Nästan samtidigt tillkom ett antal Kyrkorna från reformationen till 1760 191 Fig. 100. Knista kyrka, Närke, långhu­ sets valv sedda mot väster. I det när­ maste valvets hjässa framställs utdri­ vandet ur paradiset och i scenen bred­ vid Abraham och Isak knäböjande vid altaret. Därunder ses fyra namngivna gestalter ur Adams släkttavla som de räknas upp i Mos. 5. Längst till höger Methusala som levde i 969 år. Det västligaste valvet ägnas Nya Testamen­ tet. Där intar apostlar och evangelister samma platser som Adams ättlingar. Foto Göran Lindahl 2005. verk som kombinerade en nu färdig, enkel och åskådlig luthersk ikono­ grafi med fasta renässansformer. I detta första skede handlade det inte om sockenkyrkor utan stadsförsamlingar med vidare kontaktnät och större ekonomiska resurser, Storkyrkan och Tyska kyrkan i Stockholm, Skara domkyrka, Trefaldighetskyrkan i Gävle och Kristine kyrka i Falun. Någon provinsiell konst var det heller inte fråga om, utan verk av skickliga tyska konstnärer och hantverkare. De hade kommit från nordtyska städer, en del av den betydande tyska invandringen i Sverige av specialister på olika områden. De kom inte för någon tillfällig verksamhet utan för att stanna och ingå i det svenska samhället. Snart kom också en lokal produktion igång. De verk Magnus Gabriel de la Gardie lät sina bildhuggare och snickare utföra att fördelas till kyrkor i hans västgötska grevskap, kunde i sin tur efterbildas i nystartade verkstäder i Västergötland, Dalsland och Värmland. Flera andra centra, framför allt några verkstäder i Stockholm, fick sina lokala efterföljare, som sedan i skrå­ väsendets former utbildade medarbetare och arvtagare. Så spreds denna verksamhet – för att till sist omfatta hela landet. I Finja i Skåne arbetade ”provinsialbildhuggaren” Johan Ullberg, i Rolfsbyn i Svanskogs socken i Värmland Isak Schullström och i Västanede i Fors socken i Jämtland Johan Edler. De här nämnda, födda i början av 1700 -talet och verksamma större delen av seklet, tillhör den sista generationen sysselsatt med att forma altar­ uppsatser. Sammanlagt rör det sig således om fyra eller fem generationer av snickare och bildhuggare. I bildmässigt avseende liknar många av dessa verk varandra. De är helt koncentrerade till att framställa Kristus, oftast Kristus på korset och Upp­ ståndelsen. I samtida katolsk konst tillkom nya ämnen, nya underverk, hel­ gon och martyrer. I dessa svenska altaruppsatser framträder ytterligare en begränsning. Det handlingspräglade berättandet undertrycks, Kristusbil­ 192 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Fig. 101. Läckö slottskyrka har en sockenkyrkas storlek och skulle också betjäna en församling av motsvarande antal medlemmar. I sin bildutsmyck­ ning är den dock en snarast unik företeelse. Bänkinredningens målade emblem manar var och en till personlig och innerlig tro. Med sexton monu­ mentala träskulpturer, däribland Kris­ tus och Maria, placerade i de djupa fönsternischerna och med väggtavlor mellan dem, åskådliggörs trons inne­ börd. I takets plafonder öppnar sig himlen över de församlade. Där saknas således det senare västsvenska kyrko­ måleriets framställningar av Yttersta domen. I fonden av det enhetligt for­ made rummet har predikstol, altarupp­ sats och orgel komponerats samman med två höga fönster. Ett flertal av de bildhuggare, målare, orgelbyggare och snickare som Magnus Gabriel De la Gardie förfogade över, har bidragit till denna totalbild av personligt omfattad luthersk tro, fullbordad 1669. Foto Göran Lindahl 2008. den fick prägel av symbol. Dess uppgift blev att åskådliggöra själva kärnan i den lutherska tron, den enskildes rättfärdiggörelse genom Kristi död och uppståndelse. Tidens epitafiemåleri uttryckte samma förhållningssätt. Den ur luthersk synpunkt sannaste typen visar i förgrunden den döde och hans familj bedjande eller med en andaktsbok. Bakom dem ses Kristus på korset eller som den uppståndne, framställd för att understryka det sanna i den dödes tro och det vissa i hans förhoppningar (Gillgren 1995). Desto mer dramatisk blev motreformationens konst. I skildringarna av martyrernas öden togs effekterna ut, där möter grymhet, smärta och salighet. Meningen var att åskådliggöra det exceptionella religiösa värdet i den totala självupp­ offringen och hur andra, mindre förtjänta, kunde få del av detta överskott. Allt dessutom gestaltat för att fånga också en icke läsande publik. Som ett nästan obligatoriskt inslag i flertalet altaruppsatser fanns längst ned en Nattvardsscen som en smal predella. Motivet kunde också ges en mer dominerande plats, flyttas upp och nästan fylla hela altaruppsatsen. Från 1700 -talet härrör en rad naiva men ståtligt regisserade bilder av detta slag. Kristus och lärjungarna sitter uppradade på bordets bortre sida och inbjuder de nattvardsfirande sockenborna att förena sig med dem. Kristi arm kunde sträckas ut ur bildytan och räcka kalken rakt fram mot dem vid altarringen samlade. Dessa bildhuggare och målare – några kända, andra anonyma – har med enkla medel tagit fasta på vad de lutherska teologerna kallade Kristi realpresens. Nu kom ändå den italienska barockkonsten att spela en roll för svenska Kyrkorna från reformationen till 1760 193 Fig. 102. Nattvarden som altarupp­ satsens mittscen återkommer under 1700-talet i en mängd varianter, oftast utförda av mästare i Väst- och Sydsverige. Den stora bildyta, som tidigare oftast upptogs av Kristus på korset, ger utrymme inte bara åt Jesus och hans lärjungar, sittande vid ett långbord, utan också dekorativa arrangemang som väcker föreställ­ ningen om en festsal. Här består de av ett draperi med förgyllda bårder och tofsar. Denna vackert komponerade altaruppsats utfördes 1769 för Snav­ lunda kyrka i Närke av bildhuggaren Johan Ebbe från Nora med utnyttjande av delar från en äldre uppställning. Foto ATA. kyrkor. Förmedlare var de båda Tessinarna, framför allt Nicodemus Tes­ sin d.y., som med sina ledaregenskaper och styrkan i sin estetiska vision snarast tvingade in den främsta av de stockholmska verkstäderna, den som leddes av Burchardt Precht, på nya vägar. Andra följde, en hel grupp av mestadels tyska hantverksmästare, lierade med varandra genom släktskap eller nära yrkeskontakter. Resultatet blev altaruppsatser av ny typ, klassiskt genomarbetade kolonnställningar och mellan dem en målning eller relief, som verkligen framställer en händelse, Kristi dop eller Kristus i Getsemane. En av dessa mästare, Caspar Schröder, formade friskulpturer av Kristus, framställd ensam, antingen som den lidande eller den uppståndne. Altaruppsatser av detta slag återfinns i Stockholmskyrkorna, i Mälar­ dalen, främst i Uppland där högadeln och några brukspatroner försåg sina patronatskyrkor, i Dalarna och vidare norrut längs Norrlandskusten och in i Jämtland. Där mötte bygdemästare, som nu fick nya impulser. De stöddes i sin tur av församlingar, som verkligen var beredda att satsa mer än det nöd­ vändiga på sina kyrkor, och som därmed möjliggjorde en lokal konstkultur av anmärkningsvärd glans. 194 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Fig. 103. I en nisch omgiven av korin­ tiska kolonner står här Kristus så som Pilatus lät honom framträda inför fol­ ket, klädd i purpurmantel, med törne­ krona och i stället för spira ett vassrör i sin hand. Denna storslagna altarupp­ sats för Ludgo kyrka i Södermanland, där också skulpturerna av Tron och Visheten ingår, har sannolikt utförts av hovbildhuggaren Caspar Schröder någon gång mellan 1699, då donators­ paret gifte sig, och 1710, skulptörens dödsår. Foto Göran Lindahl 2006. orglar Med orglar av tidigare okänd storlek tillfördes kyrkorummet ett nytt inslag. Därmed avslutades en utveckling i flera steg. Små kororglar hade tidigare varit vanliga, ibland kombinerade med en sångläktare. Arrangemanget kan ha skiftat men uppgiften bestod i att stödja prästen då han sjöng mässan – kontinuiteten med medeltiden är tydlig. Senare, med början i tidigt 1600 -tal, blev större orglar vanliga. Deras placering skiftade, flera alternativ fanns. Orgeln kunde få plats på en tidigare byggd läktare i predikstolens närhet eller på en orgelläktare tillkommen för musikens skull. Till sist, med inköp av ett nytt och större instrument blev en nybyggd läktare i väster det nor­ mala. Därmed var också orgelmusikens nya uppgift klar: den tillhörde för­ samlingen, ledande och förstärkande ingick den i församlingens psalmsång. Äldre nu obehövliga läktare, som dessutom störde helhetsintrycket revs. Redan tidigare hade korskranket avlägsnats för att öppna koret. Kyrkorum­ met fick därmed en organisation, som skulle bli oförändrad under lång tid. Det förlopp som här antytts, sträcker sig från tiden omkring 1600 till 1700 -talets slut. I stadskyrkor blev orglar vanliga under 1600 -talet. Rika församlingar som Storkyrkan och Tyska kyrkan i Stockholm försåg sig tidigt med stora och rikt utsmyckade instrument. På landsbygden dröjde det in i 1700 -talet och med en mycket ojämn fördelning över landet. I Abraham Hülphers orgelbok från 1773 understryks linköpingsstiftets sär­ ställning: ”De flesta orgverk träffas i detta stifts kyrkor” (Hülphers 1773). Orsakerna kan ha varit flera, biskoparnas och församlingsprästernas in­ tresse, rika donatorer och inte minst den lokala förekomsten av kompe­ tenta orgelbyggare. Kyrkorna från reformationen till 1760 195 Det stora Skara stift med nästan dubbelt så många socknar redovisade bara tolv orglar, en tiondel av antalet i Linköpings stift. Hülphers stryker under fattigdomen. Västergötlands pastorat kunde omfatta fyra till sex små och medellösa församlingar utan förmåga att köpa ett instrument, betyd­ ligt dyrare än inventarier som predikstol eller altaruppsats. Ytterligare ett skäl kan tillfogas. Jesper Swedberg, biskop i Skara 1702 –35, och flera med honom såg församlingens sång som viktigare eller den enda rätta uttrycks­ formen. Man borde ”sjunga skiftes eller ymsom”, d.v.s. mans- och kvinno­ sidan var för sig och svarande varandra. Så sjöng, menade Swedberg, Israels barn under kung Davids tid och så sjunger änglar och helgon i himmelriket. Orglar behövdes inte, däremot försångare. Andreas Rhyzelius, sedermera biskop i Linköping, motiverade sin kärlek till orgelmusik med mer mänsk­ liga skäl. När kyrkoorgeln ljuder ”tå varder själ och hjärta så uppfyllt med nöje och glädje att mången människa, som sorgbunden tit kommit, förgäter sin bedrövelse och går tröst- och glädjefull tädan” (Rhyzelius 1733). I mindre kyrkor brukade de nya orglarna omfatta ca tio stämmor, i stör­ re det dubbla. I bägge fallen blev de dominerande inslag i kyrkorummen. Fram till senare delen av 1700 -talet formades fasaderna ofta av orgelbyg­ garna själva. En bildhuggare tillfogade den skara av små änglar med mu­ sikinstrument i händerna, som fick sin plats överst som en antydan om de himmelska sammanhangen. Orgelbyggaren kan också ha samarbetat med de snickare som byggde läktaren. Ofta kom orgel och läktare att utgöra en väl sammanfogad helhet. Det blev senare vanligt att skolade arkitekter övertog uppgiften att forma orgelfasaden. Kompositionerna blev därmed mer klassiskt korrekta men också utan den äldre bildutsmyckningen. det nya valvmåleriet Samtidigt som de klassiska idealen spreds från Stockholm och norrut växte i Västsverige en annan konstform fram. Det handlade om en återkomst av det kyrkliga valvmåleriet men utan samband med tidigare insatser på om­ rådet (Fernlund 1983). Redan i tekniskt avseende var skillnaden stor, inte målning på putsade stenvalv utan på trätak. Begynnelsen kan också anges. Det var i sent 1600 -tal som målare, sedan knutna till Konst- och Måla­ reämbetet i Göteborg, började få uppdrag från västsvenska församlingar. Där fanns medeltida stenkyrkor som aldrig välvts utan försetts med trätak, och ombyggda eller nybyggda kyrkor, som behandlats på samma sätt. Stora takytor, byggda av furubräder stod till förfogande, som nu målades med oljefärg utan grundering. I kompositioner, utbredda över valven, åskådlig­ gjordes i en rad kyrkor den kristna trons huvudtankar, ofta med Treenig­ heten, Kristi förklaring, Domen och de dödas uppståndelse som motiv. På ett allmänt plan, inte som aktiv uppdragsgivare, bör Jesper Swedberg, Västsveriges ledande kyrkoman, ha spelat en roll för denna konst. Sin tro, som han själv beskrivit den, präglades av ovanlig konkretion (Swedberg 1941). Helvetet fanns, han hade själv sett det och hört de plågades jämmer. Djävulen hade visat sig för honom, skrämmande tydlig där han stod i mån­ skenet. Där fanns också en annan värld. Skyddsänglar gick vid Swedbergs sida. Jesus hade själv lett honom vid handen och Gud talade till honom. Själv kallade han sin trosupplevelse Theologia realis, att skilja från den innehålls­ lösa och ytliga Theologia verbalis. Den kamp mellan det onda och det goda, som Swedberg upplevde så realistiskt, fick kanske inte sin konstnärliga ut­ tolkning i detta kyrkomåleri. Just de makter som Swedberg nämner, och som så ofta ingrep i hans liv, möter dock åskådligt framställda i en rad kyr­ korum. Kvaliteten växlar i en vid skala ned till det grova och frånstötande. Det är rimligt: bildprogram i denna storlek och svårighetsgrad förutsatte 196 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 40 35 30 25 20 15 10 5 0 1600 1650 1550 1700 1750 Bohuslän, Dalsland, Halland, Småland, Västergötland Södermanland, Uppland, Västmanland Fig. 104 a–b. Målningar på vägg/valv tillkomna under medeltiden respektive perioden 1550–1760. Vad som registrerats är större deko­ rativa eller figurativa målningssviter. Även förlorade eller bara arkivaliskt kända målningar ingår. Det medeltida måleriet bestod främst av kalkmålningar på murade väggar och valv. På kartan framträder dess tyngdpunkter tydligt: Uppland, Gotland, Skåne. Spridningen i övrigt är omfattande men gles. Västergöt­ lands mängd av medeltida stenkyrkor fick ingen motsvarighet i antalet mål­ ningssviter. Den västgötska senmedel­ tiden tycks ha varit avsevärt kargare än den uppländska. Valvmåleriet 1550–1760 hade i fl er­ talet fall en annan karaktär, oljemåleri på plana trätak eller valv byggda i trä. Västkusten, Västergötland och Småland framträder tydligt men inte alls i lika täta koncentrationer som det medeltida måleriet. Diagrammet visar den ringa omfatt­ ningen av valvmåleriet i Mälardalen under tiden 1550–1760 och hur i stäl­ let det västsvenska måleriet tog fart ca 1700. Diagrammet visar antalet målningar per årtionde. Endast kända årtal har använts. Medeltid 1550–1760 197 en skolning, som egentligen ingen av dessa i hantverksskrån bundna mäs­ tare ägde, och nog också uppdragsgivare med högre krav än de präster och församlingar som stod för beställningarna. Med alla sina brister gör ändå många av dessa rum ett suggestivt intryck, några dystra i mörka färger, andra snarast festliga. Bland ett stort antal tänkbara namn må här några kyrkor i Göta älvs dalgång nämnas, där tydligen välstånd och ambitioner växte med början i tidigt 1700 -tal: Rommele (fig. 109), Åsbräcka (fig. 110), Skepplanda och Nödinge. Litteraturen har kommit att ägna stor uppmärksamhet åt de helvetes­ skildringar av drastiskt slag som detta måleri rymmer. Det är sant att de ger uttryck åt ett stort och mörkt eskatologiskt perspektiv. De utgör dock långtifrån något dominerande inslag. I åtskilliga fall har de berättande inslagen minskats ned och omgivits av rika dekorativa former. Akantus­ rankor målades ibland som ett tätt bladverk, ibland som stammar ur vilka kraftfullt ringlande grenar växer och breder ut sig över stora ytor. Här var ett fält där flera lokala mästare visade sig som verkliga virtuoser. Före­ ställningen om de eviga straffen utgjorde inte heller något kyrkligt huvud­ tema. I Jesper Swedbergs tro dominerade till sist förtröstan. Den tonen ljöd ännu starkare i den främsta kyrkliga manifestationen från dessa år, 1695 års psalmbok. Där finns inte mycket av dom och straff men desto mer av hjälp och tröst. Kyrkobyggandet Innan byggandet beskrivs i några av dess lokala varianter skall två inslag kortfattat beröras som inte så lätt låter sig infogas i en övergripande fram­ ställning. Den första av dessa mer udda företeelser gäller tiggarmunkarna och deras konventsbyggnader. I synen på tiggarordnarna var Gustav Vasa och reformationens ledare påfallande eniga. Båda såg dem som aktiva motståndare, farliga genom brödernas vandringar och vidsträckta folkliga kontakter. Gustav Vasa upptäckte att där fanns någon form av samarbete mellan dominikanerna i Västerås, Sturesläktens anhängare och de uppror­ iska dalkarlarna, för honom en livsfarlig konstellation. Laurentius Andreæ och Olaus Petri kan å sin sida ha förstått att Stureättens återkomst skulle ha omintetgjort den reformation av kyrkan som nu började avteckna sig. Påfallande är också den sistnämndes hårda fördömande av munkväsen och tiggeri. Förbuden mot brödernas vandringar omöjliggjorde tiggarordnarnas fort­ satta verksamhet. Avsikten var oftast att de tömda konventsbyggnaderna skulle övertas för olika borgerliga ändamål – de låg ju i städer. Slutresultatet blev ändå att det mesta revs bort. Det började med dominikankonventet i Västerås, vars salar utnyttjades vid riksdagen 1527, och som då tydligen var användbara. De revs dock året därpå; teglet gick till slottsbygget i staden. Av denna mängd av byggnader – inom landets dåvarande gränser räknades tjugo konvent – återstod omkring 1540 bara tre kyrkor, franciskanernas i Stockholm och Arboga och dominikanernas i Sigtuna, de båda sistnämnda förvandlade till församlingskyrkor (Berntson 2003). Det är anmärknings­ värt drastiska åtgärder. I Danmark, där munkarna trakasserades av luth­ erskt sinnade stadsborgare, blev åtminstone byggnaderna kvar. Vad Gustav Vasa kallade räntekloster, d.v.s. nunnornas Vadstena och Vreta med deras jordegendomar, munkarnas Alvastra o.s.v., behandlades annorlunda. Där var det snarare fråga om en långsam utsvältning, som också kunde innefatta motsägelsefulla inslag som klosterfolkets ökande tvivel på sin uppgift eller idéer om protestantismens behov av sina egna 198 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 och speciella kloster. Allt detta överensstämmer bättre med den allmänna bilden av en successiv utveckling och skiljer sig från det öde som drabbade tiggarmunkarna. Ett senare och på sitt sätt särpräglat inslag utgjorde Johan III:s kyr­ kobyggande. Därmed åsyftas inte hans strävan att reparera de skadade domkyrkorna i Uppsala och Linköping eller att främja byggandet av nya församlingskyrkor, utan hans egna slottskapell. De är talrika och dessutom olika varandra. Ingenting tyder på att han avsåg att anknyta till medel­ tida och gotiskt byggande. Tvärtom, med sitt programmatiskt valda ord superstitio kritiserade han den katolska medeltiden. I sin lutherska samtid mötte han prophanitas, som inte bara innebar vårdslöshet utan överhuvud oförståelse för den kyrkliga ritualens helgd. Vad Johan åsyftade var inte kyrkoarkitektur av något speciellt slag utan en liturgi, som med sin rikedom talade tydligare om det gudomligas närvaro. Det var inte byggnaden utan gudstjänsten som utgjorde konstverket. Vadstena slott rymmer det bäst be­ varade av Johans slottskapell. Ett enda högt inslaget valv täcker det stora, nästan kvadratiska rummet. Det ger rymd och ljus och därmed den rätta ramen för den liturgiska reformation kapellets byggherre åsyftade. Under tiden från 1500 -talets mitt till 1760 nybyggdes i hela landet 410 kyr­ kor. Något fler, 491, blev föremål för mer genomgripande ombyggnader i form av förlängning åt öster eller väster, breddning av kyrkorummet eller genom tillägg av korsarmar. Det kan förefalla som höga siffror men utgör en djup svacka mellan medeltidens stora byggnadsskeden och den nästa lika omfattande men i tid mer koncentrerade byggnadsverksamhet, som sträckte sig från senare delen av 1700 -talet till 1800 -talets mitt. Så ser helhetsbilden ut, angiven i stora drag. De mellanliggande tvåhundra åren av mer begrän­ sad aktivitet innebar att äldre idéer långsamt avvecklades och nya formades i ett samspel mellan religiösa krav och profana uppfattningar om teknik och estetik. I det följande skall detta förlopp exemplifieras lokalt. För en mer fullständig statistisk redovisning hänvisas till kartorna och cirkeldiagrammen s. 216–219. Uppgifterna om folkmängden har hämtats ur Andersson Palm (2000). Sist återfinns också planer till ett urval kyrkor, som belyser både nybyggnad och ombyggnad. Skåne Inom reformationens Danmark fick Skåne sin speciella prägel genom adelns starka ställning. Med de indragna klostrens jordar ökade den sitt godsin­ nehav och vidgade det ytterligare allt efter det den danska kronan avveck­ lade sina skånska domäner. Också kyrkornas förvaltning låg i godsägarnas händer. Från dem utgick initiativen att bygga och inreda. I detta adelns landskap växte befolkningen påfallande långsamt. Det gällde inte bara krigsåren utan också den rika fredstiden under senare delen av 1500 -talet och början av nästa århundrade. Slott och borgar byggdes, manifestationer av makt och lyx, som inte hade något sammanhang med befolkningsutvecklingen. Den framträder desto tydligare i kyrkobyggandets ringa omfattning. Det dröjde till 1500 -talets slut innan en första insats kom till stånd, som sedan inte heller skulle få någon efterföljare. Genarps kyrka (fig. 118) byggdes 1590 – 93 för församlingens behov men också som grav­ kyrka för byggherren, ägaren till det närbelägna Häckeberga (Widmark 2001). Den nya kyrkan var givetvis avsedd för luthersk gudstjänst men skiljer sig inte mycket från medeltida byggande, en förminskad upplaga av S:t Petri i Malmö. Kontinuiteten har betonats, vilket också kan sägas om de Kyrkorna från reformationen till 1760 199 Fig. 105. Baldakinaltare i S:t Olofs kyrka i Skanör enligt inskriften till­ kommet 1604 och möjligen utfört av Malmömästaren Daniel Thomisen. Korintiska kolonner bär baldakinen på vars valv solen och månen fram­ ställs i relief bland lätt antydda skyar. Ovanför denna framställning av him­ len ses Kristus som segrare. Under baldakinen riktar sig tio texttavlor till kyrkans besökare med ord ur Genesis, Psaltaren, Lukas och Johannes evang­ elier och Pauli brev till Korintierna. Tavlorna omges av skulpterade eller målade bilder av evangelisterna och sju kristna dygder. I mitten och i höjd med altarbordet ses kyrkans medeltida skyddshelgon ”S:Oluf Rex”. Helt kon­ sekvent är således inte denna rikt och vackert gestaltade lutherska predikan. Foto Göran Lindahl 2003. gravkor som byggdes vid andra kyrkor, och de mycket stora, reliefsmyckade gravhällar som senare tillkom. Kanske framträder här den skånska adelns tvekande attityd till reformationen. En tydlig förändringsvilja framträder däremot i de många kyrkor som nyinreddes i sent 1500 -tal och åren därefter. En ny typ av altaruppsatser tillkom som på ett märkligt sätt förenar äldre former med ett helt nytt ut­ tryck. Den framskjutande baldakin, som givit typen dess namn, har lik­ heter med medeltida helgonskulpturer och hur de brukade vara infogade. Ett dominerande inslag i dessa nya altaruppsatser blev texter, ofta målade i guld, av varierande längd men nästan alltid innehållande Nattvardens in­ stiftelseord. Språket kunde vara latin eller danska, någon gång tyska och i något enstaka fall alla tre. Syftet var att undervisa, att betona läsförmåga och inskärpa de viktigaste bibelorden. Någon bildfientlighet var det inte fråga om, text och bild var ofta förenade. Dessa nya tillskott förutsatte ljusa kor eller överhuvud ett ljust kyrko­ rum, helst vitkalkat med stora fönster upptagna. Nytilläggen, altarupp­ satsen och helst också en ny predikstol, blev rummets dominanter. Ofta handlade det om verkliga praktpjäser från verkstäder i någon av de större städerna, främst Malmö. Bygget av stadskyrkan i det nygrundade Kristianstad övervakades nära av Kristian IV själv och kan ha svarat mot hans egna föreställningar om det ideala lutherska kyrkorummet. Det blev också en byggnad av yppersta klass, tekniskt såväl som estetiskt. För att säkra de tolv höga och slanka ko­ lonner, som bär valven, kom en i sitt slag avancerad teknik till användning. När kyrkan invigdes – det skedde 1628 – framstod ändå rum av detta slag som föråldrade, som fortlevande senmedeltid. Nya typer av valvbyggande hade utvecklats, som på klassiskt romerskt sätt spände över vidsträckta 200 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Fig. 106. Stora Hammars kyrka i Skåne (nu Gamla kyrkan) ger en god bild av ett medeltida kyrkorum nyin­ rett i en tid då det svenska väldet kon­ soliderats. Altaruppsatsen från 1755, ett verk av ”provinsialbildhuggaren” Johan Ullberg, visar i mittscenen Nattvarden, arrangerad på det sätt som gjorde Ullberg känd och hans verk efterfrågade också utanför Skåne. Med sina sidofigurer som avtecknar sig mot muren och fritt hopfogade deko­ rativa delar blev resultatet onekligen effektfullt. För den samtidigt utförda predikstolen lånade Ullberg tessinska former som han omarbetade efter egen smak. Till vänster skymtar en baldakin utförd 1698, som höjer sig över den medeltida dopfunten. Både hantverks­ mässigt och konstnärligt är denna färgrika ensemble underlägsen vad som utfördes under danskt 1500- och 1600-tal. Foto Göran Lindahl 2003. rum. Katarina kyrka i Stockholm, som började byggas 25 år senare, har un­ gefär lika stor golvyta som kyrkan i Kristianstad, men utnyttjar inga andra medel än yttermurar och valv (fig. 118). Inte en skog av smäckra kolonner men ett enda stort rum. Kriget om Skåne 1675– 79 lämnade efter sig ett härjat landskap, som nu också fick sin position slutgiltigt förändrad. Om Skåne länge varit sitt eget centrum blev det nu en visserligen utvecklingsbar men avlägsen provins i ett rike med andra tyngdpunkter. Kyrkobyggandet fortsatte att ligga på låg nivå. Totalt under den svenska tiden fram till 1760 nybyggdes fyra kyrkor. Därtill kom 31 fall av ombygg­ nad och det i ett landskap med ca 400 församlingar. Krigsårens svårigheter kan ge en förklaring. Därtill kom den svaga befolkningsutvecklingen. Hela 1600 -talet fortsatte befolkningen visserligen att öka, men i påfallande lång­ sam takt. Först omkring 1730 inträdde en förändring med snabbare växt. Så såg inte förloppet ut i de annars jämförbara landskapen Småland och Västergötland, för vilka både 1500 - och 1600 -talen var tider av stark folk­ ökning och en jämförelsevis omfattande byggnadsverksamhet. Från 1680 gällde svensk kyrkolag. Den gav kyrkan en större självstän­ dighet än tidigare, vilket stärkte både biskopens och det lokala präster­ skapets ställning. Patronatsrätten bestod dock i ett stort antal fall. I Skåne innebar den ett hårdare grepp om kyrkans angelägenheter än i Sverige i övrigt. Sockenstämmor saknades och skulle inte bli vanliga förrän långt senare. Det är svårt att överblicka hur alla dessa faktorer samverkade eller motverkade varandra och vilka de mer långsiktiga följderna blev (Holm­ berg 1990). Ett antal lättare gripbara förändringar kan antagligen tillskrivas de krav på uniformitet i det kyrkliga livet, som drevs beslutsamt från svenskt håll. Kyrkorna från reformationen till 1760 201 Bruket av bikt- eller skriftestolar för det enskilda skriftermålet försvann således. De sakristior som byggdes kan dock ha avsetts för samma ända­ mål. Själva idén, den enskildes förberedelse för nattvarden, förändrades inte – den hade också sina förespråkare bland de svenska biskoparna. Också tillkomsten av korskrank kan ses som en anpassning till uppsvenska förhål­ landen. Det fanns också behov av predikstolar och altaruppsatser, som inte längre kunde tillgodoses av de tidigare anlitade verkstäderna. Med bild­ huggaren Johan Jerling introducerades i Skåne den karolinska barocken i Prechts och de andra Stockholmsmästarnas anda. Som förmedlare agerade Christina Piper på Krageholm, som förutom sina vidsträckta skånska do­ mäner också ägde gods i norr. Jerling bildade skola, andra mästare etable­ rade sig och efterhand förvandlades förebilderna till folkkonst. Att värdera dessa insatser återstår, liksom att försöka bedöma vad avsaknaden av sock­ enstämmor kan ha betytt. Uppland, Södermanland och Östergötland De tre landskapen Uppland, Södermanland och Östergötland liknade var­ andra i mängden av befintliga medeltida kyrkobyggnader. Det är en om­ ständighet som kan ha bidragit till att både nybyggande och ombyggande stannade på en jämförelsevis låg nivå – flertalet medeltida kyrkor uppfatta­ des som fortfarande väl användbara. Både vad gäller antalet nybyggen och antalet ombyggnader liknar de tre landskapen varandra, drygt tjugo nybyg­ gen och omkring fyrtio fall av ombyggnad för vart och ett av dem. Där fanns dock skillnader av betydelse. Omkring 1700 var Uppland det folkrikaste landskapet med ca 110 000 invånare, följt av Östergötland med 90 000. Södermanland räknade något färre, 85 000 invånare. Det betyder att relativt sett var aktiviteten starkast i detta landskap. Befolkningstill­ växten tillhörde där ett tidigt skede, inleddes redan i början av 1600 -talet för att sedan plana ut vid seklets slut och sedan ligga kvar på samma nivå hela 1700 -talet. Upplands befolkning växte också under 1600 -talet men något senare för att sedan fortsätta under 1700 -talet om också i långsam­ mare takt. Östergötlands profil blev en annan med en stark och obruten växt också under hela 1700 -talet. Det kan sägas att Södermanland blev ett 1600 -talets, Östergötland ett 1700 -talets landskap. Både för Uppland och Södermanland utgjorde Stockholm ett ojämför­ ligt kraftcentrum – staden växte från ca 10 000 invånare vid 1600 -talets början till 57 000 vid seklets slut. Till huvudstaden samlades under dessa år nära nog mangrant rikets politiska och ekonomiska elit. Deras idéer om jordägande och hur gods borde förvaltas och bebyggas grep djupt in i både Uppland och Södermanland. På samma sätt förhöll det sig med deras tan­ kar om sockenkyrkorna både som gudstjänstrum och som plats för egna och anhörigas gravar. Den gamla kyrkan förknippades med den egna släk­ tens anor, ett samband som gjorde kontinuitet viktigare än förändring. Det råder ingen tvekan om att denna attityd inte bara bidragit till att donationer tillförts kyrkorna utan också att de bevarats eller att deras ålderdomlighet inte utplånats. Här förenades religiösa och sociala föreställningar. Stockholms växt betydde också ekonomiska följder för omgivningarna. Socknar vid Mälaren och i skärgården blev leverantörer till staden av livs­ medel, ved och dessutom foder till mängden av hästar. I den tidigare glest befolkade skärgården växte antalet invånare, vilket så småningom innebar kapell- och kyrkobyggen. Också ett antal småstäder berördes, både städer­ na i den uppländska Roslagen och raden av orter på den sörmländska sidan Fig. 107 a–b. Gravkor byggda 1550– 1760. Gravkoren uppfördes som till­ byggnader till kyrkorna men var pri­ vatägda, byggda till ära för en enskild person och hans släkt. Ett gravvalv rymmer kistorna och över det höjer sig ett minnesrum, öppet mot kyrko­ rummet. Exteriört markerades ofta särprägeln, gravkoren underordnar sig inte kyrkan utan framträder som självständiga byggnadsverk. Varianter finns, t.ex. gravvalv under ett nybyggt kor. Av kartan framgår den starka koncentrationen till Mälardalen. Där hör gravkoren samman med andra manifestationer av tidens sociala och politiska elit, nybyggda säterier och palats i huvudstaden. Diagrammet visar antalet gravkor per årtionde. Endast kända årtal har använts. 202 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 20 15 10 5 av Mälaren. Å andra sidan innebar Stockholms dominans att de alla ändå blev kvar på en blygsam nivå. Antagligen sträckte sig dessa följder på gott och ont ända till Upplands och Södermanlands gamla huvudorter, Uppsala och Nyköping. Koncentrationen av makt och resurser gav också Stockholm en särställ­ ning inom byggande och inredning. Det gällde både på profana och reli­ giösa fält. Tre av de kyrkor som under denna tid uppfördes i Stockholm kom att spela en roll som förebilder, och då gällde det hela landet. Det förvånar inte att Klara kyrka (fig. 118) kunde ses som förebildlig. Planformen är visserligen inte originell och dess användande förutsatte knappast någon önskan att efterbilda just denna Stockholmskyrka. Proportioneringen är dock så säkert genomförd och användbar för byggande både i sten och trä att där uppenbart fanns lärdomar att inhämta och tillämpa. Jakobs kyrka fick en mer speciell form med en markant skillnad mellan det smala koret och det närmast kvadratiska treskeppiga kyrkorummet (fig. 118). Det var en tidsbunden form utan Klara kyrkas allmängiltighet. För att fungera väl förutsatte den också att de kolonner som skilde skeppen från varandra, måste ges slanka mått och inte muras upp som skrymmande volymer. Ka­ tarina kyrka, slutligen, gav en uppfattning om vilket öppet och vidsträckt rum som kunde åstadkommas med en korsplan av detta slag: korta, breda och lika långa armar. Rena efterbildningar var inte att tänka på annat än i undantagsfall och visade sig också då – domkyrkan i Karlstad – alltför krävande. Man kan tänka sig en påverkan av mer allmänt slag, en insikt om att liknande rumsliga värden kunde uppnås också om skalan blev en annan och andra och mer lätthanterliga material kom till användning. För Östergötland spelade Stockholm en mer begränsad roll. Land­ skapet utgjorde sin egen kraftkälla, främst genom jordbrukets kapaci­ tet. Adeln utgjorde inte ett lika markant inslag som i Mälarlandskapen. Den Stockholmsanknutna högadeln räknade få representanter. De lågad­ liga herrgårdsägarna var många fler men bröt sig inte på samma sätt ur samhällsgemenskapen. Gällde det kyrkorna fattades besluten om dem av församlingskollektiven med små skillnader mellan säteriägarna och välmå­ ende bönder. Det gav en starkt position för prästerna som församlingarnas ledare. Den grundmurade auktoritet som biskopen och domkapitlet i Lin­ köping ägde, betydde också ett stöd för socknarnas präster. Allt detta bildade en konstellation av delvis annat slag än i Uppland och Södermanland. Följderna blev också något annorlunda. Fler medeltidskyr­ kor kom efterhand att rivas – där fanns fortfarande ålderdomliga träkyrkor kvar, som nu ersattes av stenbyggnader. I gengäld utvecklades en ny och för framtiden betydelsefull byggnadstyp. Planformen blev enkel, en bred rektangel med rak östvägg, gärna med fönster på bägge sidor om altaret. I denna medvetet eftersträvade enhetlighet fanns ingen plats för korskrank eller andra liknande arrangemang. En mycket rymlig sakristia behövdes däremot, helst på traditionellt sätt förlagd till kyrkans norrsida. Det var för de allmänna skriftermålen med många deltagare som de stora sakristiorna behövdes. Skriftermålets slut, när alla efter bekännelse och förlåtelse ström­ made ut ur sakristian för att samlas kring altaret och det gemensamma nattvardsfirandet, framstod som något av en gudstjänstlivets höjdpunkt. Dessa enkla kyrkorum fick tre mer framträdande inslag. Altaruppsats och predikstol kunde beställas av lokalt verksamma bildhuggare, må­ lare och snickare. Något för Östergötland speciellt blev att också orglar kunde anskaffas på samma sätt. Där fanns orgelbyggare att tillgå och ett växande intresse, främjat av stiftsledningen, för orgelmusik som ett hela församlingens uttryckssätt. Västläktare med orgel blev tidigare än på andra Kyrkorna från reformationen till 1760 1600 1650 1550 1700 1750 203 håll ett normalt inslag i kyrkorummet. Med dessa tre form- och färgrika ac­ center lät man sig nöja. Både stenmurarna och det välvda trätaket putsades i vitt, där fanns tydligen inte något behov av utsmyckning. Västergötland och Småland Omkring 1700 hade Västergötland ca 182 000 invånare, ett resultat av en påfallande jämn tillväxt, som åtminstone sträckte sig tillbaka till 1500 -talet. Landskapet räknade lika många kyrkor som Uppland, Söder­ manland och Östergötland tillsammans. Under det här aktuella tidsskedet nybyggdes 77 kyrkor. Ända fram till ca 1720 handlade det om träkyrkor, därefter huvudsakligen om byggnader i sten. Det är inte speciellt höga siffror. En märkligare företeelse utgör antalet ombyggnader, samman­ lagt 109. Över huvud övervägde alternativet ombyggnad ända fram till 1800 -talets början. Genomgående rörde det sig om kyrkor i sten, som förlängdes åt öster med ett nytt kor. Olika modeller prövades men snart framstod en metod som den lämpligaste, förlängning och tresidig korav­ slutning. Denna bearbetning av landskapets medeltidskyrkor – det var dem det gällde – inleddes redan vid mitten av 1600 -talet, men väsentligen tillhör den 1700 -talet. Vilka var då de krafter som gav detta byggande dess prägel? Att hög­ adeln för länge sedan övergivit Västergötland står utom tvivel. Dess före­ trädare behöll sina domäner, om de nu inte reducerades till krono, men vistades inte där, och byggde bara vad jordbruket krävde. Ofrälse fogdar svarade för driften, personer med lokal makt men utan social särställning. Däremot fanns en talrik lågadel, många i militära befattningar – vad Väs­ tergötland och Småland kunde ställa upp utgjorde en kärna i den svenska krigsmakten. Det stora undantaget från denna bedömning utgjorde Magnus Gabriel de la Gardie och hans grevskap. Dess tyngdpunkter bildades av Läckö slott och staden Lidköping. Där fanns kvalificerade murmästare, bildhuggare, målare och orgelbyggare, som också utsträckte sin verksamhet till grev­ skapets sockenkyrkor. Allt, i meningen av ett aktivt centrum, gick dock mot sin definitiva upplösning redan 1680 efter en glanstid, som inte varat mer än ca tjugofem år. I många varianter drevs dock verksamheten vidare, nu av skråmästare med verkstäder inte bara i Västergötlands utan också i Värmlands och Dalslands städer. Under 1600 -talets lopp växte Göteborg in i rollen som västsvensk huvud­ stad. Framför allt gällde det i ekonomiskt avseende. Invånarantalet mätte inte fullt ut stadens betydelse. Göteborg utgjorde en koncentration av före­ tagare med materiella intressen långt in i Västsverige. Göteborgsköpmän­ nen bidrog på sitt sätt till den omdaning av stadsväsendet, som under dessa år också var ett statligt önskemål. Flera nya stadskyrkor tillkom, främst Caroli kyrka i Borås, medan andra byggdes om. Till företagarna i Göteborg bör också de hantverksmästare räknas, som flyttade dit eller kallades dit. Flera av dem kom att spela en roll i kyrkobyggandet, inte för planläggning i stort, men för insatser där specialister behövdes. Några förtjänar att näm­ nas: den tyske bildhuggaren Hans Swant, som etablerade sig i Göteborg redan på 1630 -talet och trettio år senare formade den stora altaruppsatsen i Skara domkyrka, bildhuggaren Marcus Jäger från Stralsund, som kom att anlitas av ett flertal församlingar i Västergötland och Bohuslän, och målaren Johan Hammer som efter åren i De la Gardies tjänst blev sin egen företagare i Göteborg, icke utan framgång. Av detta framgår också arten av Göteborgs inflytande över omgivningarna. Där fanns målare och bildhug­ 204 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Fig. 108 a–b. I södra delen av Linkö­ pings stift, mellan Östergötland och Småland, nybyggdes ett antal kyrkor kring mitten av 1700-talet på ett enhetligt sätt. Ett exempel är Södra Vi där en ny kyrka invigdes 1755 som ersättning för ”en gammal, skröpelig, låg, trång och mörk Trädkyrkio”. Stif­ tets biskop Andreas Rhyzelius hade själv gjort upp ritningen ”utan cirkel och lineal, blott med en illa skuren penna”. Den färdiga byggnaden åskådliggör väl vad biskopen ansåg väsentligt, en rymlig sal, 50 x 24,5 alnar, d.v.s. två kvadrater, bredare än hans egen ritning visar, och intill den en stor sakristia, 14 x 14 alnar, ca 60 kvadratmeter, lämpad för skriftermål med många deltagare. Något kor behövdes inte, däremot ett nära sam­ band sakristia och altare – skrifter­ målet följdes av gemensam nattvards­ gång. Läktaren i väster har en orgel om 12 stämmor. På församlingens önskan uppförde byggmästaren Petter Frimodig ett torn i väster, som stod färdigt 1764. Biskop Rhyzelius, ”Grundritning til Södra Wis nya Stenkyrkio”. Efter O. Aspan, 1942. Sydfasaden, teckning av Eric Ihr­ fors i Smolandia Sacra, Foto ATA. gare till församlingarnas tjänst men inte någon motsvarighet till den starka normbildande kraft som utgick från Stockholm. Ovan nämndes att flertalet ombyggnader genomfördes på samma sätt, långhuset förlängdes och avslutades med ett tresidigt kor. Normalt fick kyr­ kan samtidigt ett nytt innertak av trä. Där fanns olika varianter att välja mellan, ett plant tak som passade bäst för smala rum, eller tunnvalv av olika höjd. Plafondtaken utgjorde ett elegant mellanting med välvda sidor, som bar upp en plan mittdel. Målare från Göteborgs målareämbete, bosatta där Kyrkorna från reformationen till 1760 205 Fig. 109. Den i Pommern födde prästmannen J. F. Kreitlow fick 1701 fullmakt på Rommele pastorat i Väs­ tergötland nära Göta älvs dalgång. Han började med att bygga ny präst­ gård och tog sig därefter an pastoratets kyrkor. Rommele, Åsbräcka och Upp­ härad nybyggdes, Fors reparerades. Rommele nya kyrka byggdes i sten och stod färdig 1707. Ett årtionde senare tillkom altaruppsatsen som senare kompletterades till ett verkligt prakt­ nummer. Huvudscenen visar Nattvar­ den. Kristus och lärjungarna, samlade vid ett långbord har framställts i relief. Över dem hänger draperier och en ljuskrona målade i rött och guld. En väldig draperimålning omger hela altaruppsatsen. Foto Göran Lindahl 2006. eller i närmaste provinsstad, stod beredda att förse taken med målningar efter det teologiska program som kyrkoherden på platsen och församling­ ens talesmän förmedlade. Också nybyggen formades på ett liknande sätt med samma plan och oftast med ett välvt trätak. Där fanns således en idealbild av hur en sockenkyrka borde se ut och som sedan förverkligades allt efter tillgängliga resurser. Man kan föreställa sig att de allmänna omständigheterna liknade varandra i en mängd för­ samlingar. Det ledde också till snarlika lösningar, en företeelse som har flera paralleller i tidigare västgötsk historia. Till detta måste också läggas stiftsledningens vilja. Tresidiga kor med sidofönster och altare i mitten sva­ rade väl mot de former för skriftermål och nattvardsgång som vunnit fäste i stiftet. När hela västkusten och inte bara Göteborg blivit svenskt område inleddes efterhand omdaningen av kyrkorna i Bohuslän och Halland efter samma linjer. De bohuslänska medeltidskyrkorna med deras under den danska tiden bevarade rakslutna kor, blev efter den svenska ombyggnaden verkliga mönsterexempel på den västgötska eller västsvenska normaltypen. Det tyder på en målmedvetenhet som vid det laget omfattade hela den ny­ bildade göteborgska superintendentian. I stort kom samma kyrkotyp att dominera fram till det stora nybygg­ nadsskedet under 1800 -talet. En viss utveckling skedde dock. Man mär­ ker en tydlig strävan inte bara till ljusare rum med vidgade fönster utan också till större rymd. Stenmurarna höjdes också på de medeltidskyrkor som byggdes om. Det förblev vanligt att låta måla trävalven men nu i lättare former och ljusare färger. Samtidigt framträdde alltmer av slentrian. Hela denna genre hade haft sin bästa tid under 1700 -talets första hälft. Smålands befolkning uppgick omkring 1700 till ca 188 000 invånare, d.v.s. obetydligt fler än i Västergötland. Från 1500 -talet och fram till ca 1720 hade de båda landskapen följts åt på ett anmärkningsvärt sätt. Däref­ ter ökade dock Smålands befolkning i betydligt snabbare takt. Hemmans­ klyvning och torpbildning kom efterhand att göra delar av landskapet till 206 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Fig. 110. På gängse västsvenskt sätt fick Åsbräcka nya kyrka i Västergöt­ land, färdig 1715, tresidigt kor med altare mellan de två sidofönstren. Den är mindre än Rommele och enk­ lare inredd. Altaruppsatsen visar hur Adam och Eva just smakat av den för­ bjudna frukten. Över dem ses Kristus, som med sin död utplånar den troen­ des synd. Foto Göran Lindahl 2006. fattigland. Under perioden nybyggdes 59 kyrkor, därav tolv i sten. Det var en ojämnt utspridd verksamhet med en topp vid 1600 -talets slut, som sedan inte uppnåddes förrän kring mitten av 1700 -talet. Sammanlagt 74 kyrkor byggdes om, varav 39 i sten. Fördelningen i tid blev ungefär densamma som gällde nybyggandet. Med hänsyn till att i Småland antalet socknar var betydligt lägre än i Västergötland framstår verksamhetens omfattning som likvärdig. Att mer systematiskt jämföra de båda landskapen med varandra vore säkert givande, men kräver en detaljkunskap som är svår att uppnå. An­ tagligen saknade Småland det drag av enhetlighet och likformighet som i Västergötland framträdde på vissa områden. Flera omständigheter kan ha spelat en roll. Det ärvda beståndet av kyrkor kan ha varit mindre en­ hetligt och därför lett till mer skiftande ombyggnadssätt. Nybyggandet följde också olika vägar. Ytterst var det de geografiska förutsättningarna med från varandra skilda bygder som bestämde utvecklingen. Först under 1800 -talet gjorde sig krafter gällande som förenhetligade byggandet och gjorde nybyggnad till det helt dominerande alternativet. Domkyrkobygget i Kalmar, som inleddes 1660, hade inget som helst samband med någon lokal traditionsbildning. Det styrdes helt från Stock­ holm och har i detta sammanhang sitt intresse som jämförelseobjekt till ett samtidigt pågående bygge i huvudstaden av samma dimensioner, Katarina kyrka. Vad som främst utmärker domkyrkan i Kalmar är dess storslagna fasadarkitektur. Läget vid Stortorget ställde krav på exteriören som arki­ tekten Tessin d.ä. också motsvarat. Det inre blev en repetition av fasadens tunga arkitekturformer och därigenom utan den rumslighet man kunde vänta. Katarina kyrka är snarast tvärtom. Först 1700 -talets ombyggnad gav det yttre dess starka helhetsverkan. Det inre äger vad Kalmar dom­ kyrka saknar, en stor fri rymd. Kyrkorna från reformationen till 1760 207 Bergslagen Bergslagens utsträckning kan anges med de ursprungliga administrativa gränserna, som beskriver gruvornas och hyttornas områden. Här avses dock en större region, där de vitt utspridda bruken också ingår. Så definierat bildar Bergslagen ett band tvärs över landet: Gästrikland, Dalarna, Väst­ manland, Närke, Värmland och Dalsland. Omkring 1700 uppgick den sam­ manlagda befolkningen till ca 274 000 personer, d.v.s. betydligt mindre än invånarantalet i de två landskapen Västergötland och Småland tillsammans. För Bergslagens del var det dock fråga om en snabbare tillväxt. Framför allt gällde det Värmland, som kring 1600 kan ha haft ca 15 000 invånare, kring 1700 ca 58 000 och vid slutet av det här beskrivna tidsskedet ca 96 000. Värmlands befolkning växte alldeles särskilt under 1700 -talets första hälft, sedan krigsåren gått mot sitt slut och järnhanteringen tagit ny fart. I Bergslagen kom också nybyggandet att dominera med 112 kyrkor mot 72 ombyggda. I Västergötland blev siffrorna nästan exakt det omvända, 77 nybyggda kyrkor mot 110 ombyggda. Framför allt var det aktiviteten i Värmland som ledde till nybyggandets övervikt i Bergslagen. Landskapet svarade för mer än hälften av de nybyggda kyrkorna, vilka i sin tur repre­ senterade omkring två tredjedelar av alla Värmlandskyrkor. Sedan länge utgjorde Stockholm Bergslagens ekonomiska centrum, en roll som under 1600 -talet dessutom utsträcktes till den administrativa led­ ningen. Stockholms inflytande kan också spåras i byggandet, mest uppen­ bart då det gällde mer kvalificerade uppgifter. Det nära sambandet mellan Jakobs kyrka i Stockholm och Kristine kyrka i Falun är välkänt. I bägge fallen framträder en strävan att förtydliga skillnaden mellan kor och menig­ hetsrum, det förstnämnda smalt, det senare en närmast kvadratisk treskep­ pig hall (fig. 118). När kyrkan i Falun byggdes fanns möjlighet att korrigera vad som kunde uppfattas som ofullkomligheter i den äldre byggnaden. Ko­ lonnerna blev slankare, rummet mer enhetligt i en ännu tydligare kontrast till koret. Kristine kyrka fick också ett ovanligt tillägg. Koret omges av två likstora rum, en sakristia och en liten sal för skriftermål, ett ”skriftehus”. Trefaldighetskyrkan i Gävle åskådliggör vilka de nästan oundvikliga följ­ derna blev när denna byggnadstyp efterbildades (fig. 118). Med de resurser, ekonomiska och tekniska, som stod till en mer normal församlings förfogande, fanns inte möjlighet att bygga en kolonnhall av Kristine kyrkas kvalitet. Det blev i stället ett rum med låga valv, uppdelat av voluminösa murpelare. Efter hand tillkom fler kyrkor av samma slag, några genom ombyggnad andra från början enhetligt planerade. De imponerande kyrkorna i Grangärde, Norrbär­ ke och Söderbärke (fig. 118) har alla liknande prägel, breda rum uppdelade av grova murpelare. Här förenades impulser utifrån med en landskapets egen murarmästartradition, som hållits levande genom återkommande arbeten på medeltidskyrkorna i Stora Tuna, Leksand, Mora och Orsa. Redan under medeltiden hade delar av Bergslagen funnit sina arbets­ former, huvudorter och handelsvägar. Under 1500 -talets lopp drogs östra Värmland in med nya gruvor och hyttor. Bruken med deras hammarsmed­ jor drev bearbetningen av järnet ett steg längre. Det betydde nyetableringar över hela Bergslagen från Gävletrakten och till sist fram till Värmlands­ gränsen mot Norge. Kyrkobyggandet fortsatte nu i nya former. Det förefal­ ler som om dynamiken i utvecklingsförloppet främjade byggande i trä. Det gick fort undan och fordrade inte mycket arbetskraft. Redan efter ett eller två år kunde där finnas en kyrka, traktens enda rum för förkunnelse men också för samling och disciplinering av tillströmmande arbetskraft. Timmerbyggandet kunde ta sig många former. Till detta fanns det rent 208 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 tekniska skäl – med flerhörnighet förstyvades konstruktionen. I Bergslagen prövades flera olika planformer. Oktogonen gav både god stabilitet och rumslighet, men gjorde det jämförelsevis komplicerat att bygga valv och yttertak. Korsplanen tycks ha föredragits, där kunde man räkna både med god säkerhet och ett väl fungerande kyrkorum. Också salkyrkor förekom, ofta med tresidigt kor. En byggnad av detta slag, värd att framhålla är kyr­ kan i Ekshärad (fig. 119) i Värmland, tagen i bruk 1688. Dess upphovsman byggmästaren Anders Larsson Rang från Filipstad tycks ha ägt kännedom om Klara kyrka i Stockholm eller dess avläggare domkyrkan i Mariestad (fig. 118). Planen är densamma, tresidigt kor, vapenhus och sakristia mitt emot varandra på syd- och nordsidan, vilket för kyrkan i Ekshärad också betydde förstyvning av timmerväggarna. Också proportionerna är desam­ ma med breddmåttet fjorton meter. Att komplettera en timmerkyrka i salkyrkoform med korsarmar var ett jämförelsevis enkelt företag. Det fanns kanske också redan från början en plan för etappvis utbyggnad. Allt eftersom järnhanteringen med dess bebyg­ gelseformer stabiliserades blev det rimligare att bygga kyrkorna färdiga i ett sammanhang. En skillnad föreligger således mellan några kyrkor i Väst­ manland från 1600 -talet, som byggdes ut efter hand, och ett antal värm­ ländska korskyrkor, tillkomna under 1700 -talet och från början kompletta. Trots ökad befolkning och större resurser förblev träkyrkan i korsform ett utmärkande drag för delar av Bergslagen. Bättre ekonomi betydde högre kvalitet, inte minst vad gällde kyrkorummets inventarier, men inget skifte i material, teknik och planform. Som förmedlare kan kyrkan i Ramundeboda (fig. 119), byggd 1686 – 88, ha spelat en roll. Den kombinerade timret som byggnadsmaterial med en vacker korsplan och exklusiv inredning. Byggherre var bruksägaren Anton von Boij och arkitekt sannolikt Jean de la Vallée. Här demonstrerades tidigt vilken nivå den framgångsrike brukspatronen borde inta om han engage­ rade sig i byggandet av en ny kyrka. I västra Värmland mötte den expanderande bruksnäringen ett gammalt jordbrukssamhälle, som förstärkts socialt genom nygrundade militiehem­ man. Här fanns en redan etablerad västsvensk byggnadstradition, den tresidigt avslutade, i sten byggda salkyrkan. Vad som åstadkoms i dessa trakter kring 1700 -talets mitt tillhör de ståtligaste exemplen på denna så spridda byggnadstyp, rymliga stenkyrkor med höga trävalv, dessutom för­ sedda med monumentala torn. I flera fall leddes arbetet av byggmästaren Christian Haller, som skickats från Stockholm till Karlstad för att bygga den nya domkyrkan efter mönster av Katarina kyrka, men som dessutom kom att upprätthålla en praktik av annat slag ute på landsbygden. Verksam­ heten fortsattes av hans medhjälpare. Lokala bildhuggare svarade för altar­ uppsats och predikstol, men det blev inte lika nödvändigt att förse valven med målningar. Kring 1750 hade således på flera håll i Västsverige utbildats kyrkorum som i mycket liknade vad som samtidigt byggdes i Östergötland, stora ljusa rum med några få starka accenter. De tresidiga koren utgjorde dock en skillnad. Sakristiorna byggdes också mindre än i Östergötland, vilket tyder på andra sätt att genomföra skriftermålen. Södra Norrland Befolkningen i hela södra Norrland, landskapen Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland, Jämtland och Härjedalen, uppgick omkring 1700 till ca 84 000 personer, d.v.s. färre än i det samtida Östergötland. Flest invånare, 28 000, hade Hälsingland, följt av Ångermanland med 17 000. Kyrkorna från reformationen till 1760 209 Fig. 111. Säbrå nya kyrka i Ångerman­ land var ett resultat av superinten­ denten i Härnösand Olof Kiörnings bemödanden – Säbrå socken utgjorde hans prebende. Han hade tidigare haft kontakter med arkitekten Carl Hårleman i Stockholm och inför det planerade nybygget föll det sig natur­ ligt att vända sig till samme man. Försedd med en ritning av Hårleman började byggmästaren Daniel Hag­ man sitt arbete 1757; tre år senare stod kyrkan färdig. Den är både en långkyrka och en centralbyggnad, med altare i öster men med ett kvadratiskt mittvalv i centrum och en yttre mar­ kering av dess plats. Likheter fi nns med den några år äldre kyrkan i Södra Vi. I båda fallen spelade stiftets chef en ledande roll. Planerna är också jämförbara med sakristior av samma mått och liknande inriktning mot det liturgiskt enkla och funktionella. I kyrkan i Säbrå möter dock arkitekto­ niska ambitioner av det slag som hade Stockholm som spridningscentrum. I senare tid har ett torn och en korut­ byggnad tillkommit. Plan och sydfasad. Här har en rit­ ning från 1859 för nytt torn (ATA) redigerats för att återge utseendet före tillbyggnaden. Tillväxten hade varit långsam, i några landskap obefintlig eller till och med ersatt av tillbakagång. Det förvånar inte att medeltidskyrkorna, också de mycket små, fortfarande var användbara. Kring 1750 stod det ändå klart att en tid av mer stadigvarande uppgång inletts (Lindahl 1977). Den tidigare sparsamma byggnadsverksamheten fick ny fart och kom att innehålla initiativ av stort intresse. I motsats till det vanliga i landet i övrigt gjordes stora ansträngningar inte bara att bygga kyrkor i sten utan också att täcka dem med stenvalv. Orsakerna kan ha varit flera, den mest påtagliga tillgången på kompetenta yrkesmän. Till dessa trakter sökte sig byggfolk från Dalarna, representanter för den murmäs­ tartradition som sedan länge haft en hemvist i detta landskap. Mest kända blev bröderna Romberg från Leksand, som tidigare arbetat med hemsock­ nens kyrka och nu fick en rad uppdrag från Gästrikland i söder och upp till Ångermanland. Tydligen lyckades de inte alltid så väl. I Sundsvall, vars stadskyrka vållade problem, vände man sig då åt annat håll, till Stockholm, naturligt för borgerskapet i Norrlandskustens städer. Till Sundsvall ankom således 1750 Daniel Hagman, om vilken inte mycket är känt, men som an­ tagligen arbetat på något bygge under Carl Hårlemans ledning. Snart tillföll honom ett flertal uppdrag, tidigast i Medelpad, senare i Ångermanland och Hälsingland. Med sig tycks han haft en idé som bär Hårlemans prägel, ett förslag till hur en modern församlingskyrka borde se ut, helt byggd i sten. Man kan tala om en miniversion av Katarina kyrka, ett mittvalv likt en kupol, stöttat av två sidovalv eller halvkupoler. Resultatet blev en salkyrka inredd på gängse sätt, men ändå med ett betonat centrum, som gav huvud­ ingången dess plats i sydfasadens mitt och också gjorde det lätt att kröna byggnaden med en lanternin. 210 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Daniel Hagmans kyrkor blev jämförelsevis rymliga, större än de medel­ tida stenkyrkorna i dessa trakter och till omfånget mer lika några av de uppländska. På sikt utgjorde Hagmans kyrkotyp ändå inte någon framtids­ väg. Konstruktiva skäl gjorde det svårt att bygga dem med större spännvid­ der och ännu besvärligare att förstora dem genom förlängning. Hur borde man då gå tillväga om man önskade ett större kyrkorum, längre, bredare, men ändå helt byggt i sten? När några socknar i Gästrik­ land med växande befolkning ansåg sig behöva nya och stort tilltagna kyr­ korum gick uppdraget till byggmästare i Gävle. Stadsmurmästaren Daniel Lundqvist byggde 1760 – 62 Ovansjö kyrka, som fick de anmärkningsvärda måtten ca 17 × 40 meter. Tunnvalvet i tegel krävde omfattande försträv­ ningar, synliga både i det inre och det yttre. Andra byggen av samma slag misslyckades dock och valven togs ned. Nu fanns ändå vid denna tid enklare lösningar, sedan länge väl utpro­ vade. Ett ovanligt väldokumenterat exempel från en socken jämförbar med Ovansjö skall här anföras. Efter en brand byggdes kyrkan i Delsbo upp 1740 –45, samtidigt som den förstorades till ungefär samma storlek som Ovansjö (Lenæus 1764). Ingen tvekan rådde dock om att trävalv var att föredra. En trätakstol byggdes på marken och lyftes sedan upp på murarna, varefter valvbräderna till sist spikades fast på dess undersida. Slutresultatet blev också här ett stort ljust rum, rakt avslutat i öster med plats för två fönster och altare mellan dem. I detta fall fick predikstolen sin plats över altaret, vilket var en sällsynt åtgärd, mer betingad av idéer om symmetri än liturgiska önskemål. Försöken med stenvalv har här beskrivits med en viss utförlighet. De förstärkte en redan spridd övertygelse att byggnadsexperiment av detta slag inte var mödan värda. Murar av sten och valv av trä blev den självklara kombinationen. Det förstod också Daniel Hagman när församlingarna i Brunflo och Indal uppdrog åt honom att bygga de nya kyrkorna. Kyrkan i Delsbo har senare omgestaltats till oigenkännlighet. Andra bättre bevarade kyrkor från något senare tid gör det dock möjligt att förstå den ursprungliga prägeln – här avses kyrkor som Oviken och Hallen i Jämt­ land. Exteriört eftersträvades en kontrast mellan den enkla helt osmyckade kyrkobyggnaden och den desto praktfullare klockstapeln. För den sist­ nämnda anlitades specialister, ryktbara för sin förmåga, och som fullföljde en annan och äldre byggnadstradition än kyrkbygget i övrigt. Norra Norrland I början av 1600 -talet bodde i Norra Norrland, landskapen Västerbotten, Norrbotten och Lappland, omkring 15 000 personer. Hundra år senare hade antalet stigit till ca 25 000, vilket ändå var en mycket låg siffra. Vid samma tid uppgick befolkningen i Hälsingland, ett litet och långtifrån folk­ rikt landskap, till omkring 28 000. Den begränsade befolkningstillväxten anger att också nybyggandet san­ nolikt var av ringa omfattning. Delvis hade det också en snarast symbolisk prägel. De kapell Karl IX åren 1606 – 08 lät bygga långt upp i Ume, Pite, Lule och Torne älvdalar hade främst till uppgift att markera svensk närvaro i vidder där ingen slutlig gränsdragning genomförts, och där den fåtaliga befolkningen bestod av samer. Under de följande årtiondena tillkom yt­ terligare ett antal ödemarkskapell. Några byggdes sedan silverbrytningen i Nasafjäll inletts omkring 1640, andra för att stödja den begynnande lapp­ marksmissionen, som dock först under 1700 -talet blev mer målmedveten (Beskow 1955, Åman 1991). Kyrkorna från reformationen till 1760 211 I samtliga fall handlade det om timmerbyggnader i liten skala, formade som små salkyrkor eller försedda med rakt avslutade kor. Kapellet i Gråträsk några mil från Arvidsjaur, som återuppbyggts på 1930 -talet, tillhör den se­ nare typen. Med sitt kvadratiska långhus om 7 × 7 meter och smala men djupa kor var det en i detta sammanhang ambitiös byggnad. Mindre kapell liknade mest ängslador i timmer. Det var inte heller fråga om någon kon­ tinuerlig kyrklig verksamhet utan förrättningar vid vissa helger av präster med hemvist på annat håll. Denna mängd av kapell har ägt sina motsvarigheter i andra landskap. I Värmland revs under 1600 -talets lopp ett stort antal medeltida timmer­ kapell. Händelseförloppet är relativt väl dokumenterat och liknar vad som senare skedde i norr. Det tog tid innan förhållandena stabiliserats och en kyrka byggts, som svarade mot mer långsiktiga krav. Flera kapell- eller kyrkobyggen kunde följa efter varandra innan en tillfredsställande lösning nåddes. Uppgifter av detta slag kan belysa skeenden från mer avlägsna tider, kristnandet och den antagligen långa vägen innan en stenkyrka fanns på plats. Stadsgrundandet i Väster- och Norrbotten speglade inte heller någon verklig expansion. Det var statsmaktens önskan att dirigera och beskatta som drev fram förändringar, handelns bortflyttning från marknaderna i de medeltida sockenkyrkornas hägn till de nya städerna Umeå, Piteå och Luleå, alla grundade 1621. Nya stadskyrkor måste således byggas. Deras utformning åskådliggör en situation som både innehöll tradition och för­ ändring. I Umeå och Luleå använde man sig av en beprövad timmerteknik, som snarast var en översättning av medeltida stenbyggande till ett annat material. Väggarna stabiliserades med en motsvarighet till strävmurar, höga och smala timmerkistor, i vilka väggtimmer avväxlades, och som höll fast stockvarven. Tvärs över kyrkorummet, från en timmerkista till den motstå­ ende på andra sidan, sträckte sig bjälkar, som också bidrog till att bära upp raden av valvkupor. Resultatet blev en särdeles stadig konstruktion men också låga rum, uppdelade i fack av tvärbjälkarna och de mörka kuporna. Nu fanns ju söderut andra föreställningar om hur kyrkor borde byggas. Som ett uttryck för denna nya inriktning framstår stadskyrkan i Piteå, in­ vigd 1686 och den sist tillkomna av de här nämnda. Den fick formen av en korskyrka i trä med korta korsarmar i norr och söder och valv som samlade rummet till en enhet. Ett mer vältaligt exempel både på det nya och det ännu kvardröjande utgör de delar av inredningen i medeltidskyrkan i Piteå landsförsamling, som tillkom omkring 1700. En ny predikstol beställdes av bildsnidaren Nils Fluur från Sunderbyn i Nederluleå, som redan förvärvat lokal ryktbarhet för sina verk. Han arbetade i renässansformer men om­ vandlade dem i ett naivt men högst slående manér. Samtidigt kom den nya altaruppsatsen på plats, hämtad från den verkstad i Stockholm, som leddes av Caspar Schröder, den konstnärligt främste av de klassiskt skolade bild­ huggarna i Stockholm. De nya stadskyrkorna var alla enkla och dimensionerade för små sam­ hällen. Piteå hade på 1690 -talet ca 450 invånare och var då betydligt större än de två övriga. Det finns anledning att jämföra dessa nybyggen med de medeltidskyrkor uppströms, som de nygrundade städerna frigjorts från. Den främsta av dem är Nederluleå kyrka med mått som nära överensstäm­ mer med den största av de uppländska medeltida sockenkyrkorna, Tierp. Kyrkorna i Piteå och Umeå landsförsamlingar är mindre men ändå ansen­ liga byggnader, välvda och med gavelorneringar i tegel. De senmedeltida kyrkbyggarna förfogade uppenbarligen över större resurser än deras efter­ följare 200 år senare. 212 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Fig. 112. Övertorneå kyrka i Norr­ botten byggdes 1735–37 över en korsplan med avsneddade hörn (jfr fig. 119). Proportionerna är anmärknings­ värda. Det branta yttertaket har ingen motsvarighet i valven i det inre. De är snarare låga, men bärs av höga väg­ gar med stora fönster. Bredvid kyrkan reser sig den mer klassiskt formade stapeln. Kyrka och stapel är ett verk av Hans Biskop från Kronoby i Öster­ botten. Han var också bildhuggare och svarade för kyrkans predikstol och därtill de pyramider och akantusverk, som symboliskt anger gränsen mellan koret och de främsta bänkarna. Foto Henrik Cornell 1915, ATA. Kring 1730 inleddes en något snabbare växt, framför allt i Norrbot­ ten, men som först vid 1800 -talets början innebar en ökningstakt jäm­ förbar med t.ex. Smålands 1700 -tal. Hela Norra Norrland räknade 1751 bara 36 000 invånare men hundra år senare 160 000. Det nybyggande som följde under åren fram till 1760 -talet var inriktat på sockenkyrkor, dels i Tornedalen, Hietaniemi (fig. 63), Övertorneå fig. (112, 119), dels vid några av inlandets knutpunkter, Arjeplog (fig. 131), Jokkmokk och Lycksele. På­ fallande är att ett flertal plantyper kom till användning. En princip förenar dem, de ansvariga har eftersträvat flerhörniga konstruktioner. Genom att snedda av hörnen på en rektangel fördubblades antalet från fyra till åtta. Behandlades en likarmad korsplan på samma sätt växte antalet hörn till 20. På så sätt förstyvades timmerväggarna samtidigt som rummen kunde ges en både vacker och mer samlad form. Som den ledande byggmästaren framträdde Hans Biskop från Krono­ by i Österbotten. Han hade lämnat det krigsdrabbade Finland och var på 1720 -talet verksam i Ångermanland. Nästa årtionde inledde han sin verk­ samhet längre norrut med att bygga de nya sockenkyrkorna i Lycksele och Övertorneå. Tveksamhet råder vilka ytterligare kyrkor som skall tillskrivas honom. Han var också en skicklig tornbyggare med klockstaplar som vik­ tigaste uppgift. I Biskops verk möter en kombination av gammalt och nytt som förefaller genuin och nog också åskådliggör hur andra förändringar grep in i denna avlägsna landsända. De plantyper Biskop använde för sina kyrkor, t.ex. korsplanen med avsneddade hörn, var både moderna och ef­ fektiva. De gav upphov till enhetliga rum som fick ytterligare rymd genom de anmärkningsvärt höga väggarna och stora fönstren. Byggnaderna kröns av mycket höga och branta tak, som snarast ger intryck av fortlevande sen­ gotik. Intill reser sig klassiskt proportionerade klockstaplar med botten­ våningen ordnad som portbyggnad till kyrkogården. Det var en typ som kanske kan kallas renässsansmässig, och som i varje fall etablerats långt tidigare på bägge sidor om Bottenviken. Så ser inte jämnåriga träkyrkor ut längre söderut, t.ex. i Värmland. De är betydligt större och med andra breddmått, som gav vidsträckta men jämfö­ relsevis låga rum. Det yttres tunga och vilande former har ingen ton av gotik. Ville man bygga högt i dessa trakter passade det bättre med väggar av sten. Kyrkorna från reformationen till 1760 213 Det färdiga kyrkorummet Under årtiondena före 1750 utbildades ett lutherskt kyrkorum med sina speciella egenskaper. Det skedde samtidigt på skilda håll i landet. Någon standardtyp var det inte fråga om utan ett tema med flera varianter. Räk­ nas också alla de medeltida kyrkorna in, som behandlats och förändrats på olika sätt, blir bilden otydligare och svårare att tolka. Några huvuddrag låter sig ändå urskiljas, ibland förverkligade, ibland bara antydda. Rummen borde vara jämförelsevis breda, något som kunde uppnås med olika plan­ former, enkla salkyrkor, korsformer med korta korsarmar, oktogoner. Vad som eftersträvades var samlade, enhetliga rum, rum utan gränser, där för­ samlingen i lika måtto kunde lyssna till predikan, medverka i psalmsången, som kanske stöddes av en orgel i väster, följa dop och nattvardsgång, eller själv deltaga i dem. Det borde också vara ljusa rum. Stora fönster uppskat­ tades, och det långt innan någon neologiskt sinnad predikant gjorde sig hörd. Valv föredrogs framför platta tak. Det gav större rymd, särskilt väl­ behövligt i rum med låga väggar. I rum av detta slag fyllde korskrank ingen uppgift. De avlägsnades också efter hand. Den enda kvarvarande gränsen utgjordes av altarringen längst fram, som vid denna tid oftast bestod av knäfall och en låg, icke genombru­ ten barriär. Först senare blev balustraden i miniformat med svarvade dock­ or ett vanligt inslag. Koret bildade inte någon självständig del, det ingick i det enhetliga rummet. I ett sådant sammanhang spelade inte östväggens utformning någon större roll. Den kunde vara rak eller tresidigt vinklad, helst i trubbiga former. I båda fallen betydde det fönster på båda sidor om altaret. Inom denna gemensamma ram framträdde en skillnad som snarast accentuerats. Kring 1750 utförde de målare, utspridda runtom i Västsve­ rige, som var organiserade i det göteborgska målareämbetet, sina mest omfångsrika verk. Deras motsvarighet i öster bestod av de stockholm­ ska bildhuggarverkstäderna med en helt annan inriktning och andra uppgifter, främst altaruppsatser alla romana med klassiska kolonnupp­ ställningar. Det var verk som fann sin väg till sockenkyrkorna genom beställningar från den lokala eliten. Lärjungar med verkstäder långt från Stockholm gav denna formvärld, ibland personligt omtolkad, ytterligare spridning. Det fanns, som framgått, en social skillnad mellan dessa båda uttrycks­ sätt, som också ägde en religiös innebörd. Det västsvenska måleriet i dess många förgreningar var en prästernas och församlingarnas konst. Kanske det kan sägas att den utgjorde en folkligt förankrad och genuint religiös manifestation. Därmed är inte sagt att den östsvenska inredningskonsten kan karakteriseras som profan. Där fanns dock, åtminstone i begynnelsen, en vilja att alldeles särskilt betona de upplysta kvalitetskraven. Ledande normbildare som Tessinarna och deras gynnare och beställare såg som sin uppgift att demonstrera svensk förståelse för internationella smakideal, också om dessa hade sina rötter i motreformationens Rom. Vid samma tid, 1730 –40 -talen, började nybyggandet skjuta fart. Den ärvda uppgiften, att nyinreda, ibland också bygga om medeltidskyrkorna och göra dem lämpade för luthersk gudstjänst, hade i huvudsak avslutats. Det var ett arbete som krävt ca 150 år. Betraktar man denna insats som en samlad aktion framstår den som den i särklass största som den svenska konsthistorien känner. Den var nästan utan undantag ett resultat av inhem­ ska hantverkares och konstnärers arbete. Det är sant att många av dem var invandrare, oftast från Tyskland. De kom dock till Sverige för att stanna 214 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Fig. 113. Nattvardsfirande med många deltagare som skriftat sig tillsam­ mans och sedan samlades inför altaret utgjorde en gudstjänstlivets höjdpunkt. Veterligen finns ingen bild från svenskt 1600- eller 1700-tal som skildrar en sådan händelse. Kanske den kan ersät­ tas av Bengt Nordenbergs målning Nattvardsgång i en lantkyrka, tillkom­ men 1856, då väckelserörelsernas kri­ tik av kyrkans hållning redan inletts. Målningen är realistisk i sina detaljer men främst bör den förstås som en hyllning till den kyrkliga enighet som dock fortfarande väsentligen bestod. Här samlas alla åldrar – småbarnen som åskådare – och alla samhällsklas­ ser för att på prästens inbjudan mot­ taga Nattvarden. Scenen är en trång medeltidskyrka – man kan förstå 1700-talets präster och deras önskan om stora och ljusa rum. Målningen tillhör Nasjonalmuseet i Oslo. Foto Jacques Lathion, Nasjonalmuseet. och blev också bofasta här, spridda över ett flertal städer. Den medeltida kyrkokonsten kände inte nationella gränser på samma sätt. Den tillhörde en kyrkoorganisation med internationell räckvidd. Det finns till sist skäl att återknyta till Luthers tanke om de två regemen­ tena. I det lutherska Sverige fick det andliga regementet en osedvanligt fast form. I sockenstämmornas regi byggdes något av kyrkans egna samhällen upp. Deras centra både i andlig och materiell mening utgjordes av socken­ kyrkorna – ovan har skildrats all den möda som ägnades dem. I kraft av en egen författning växte detta samhälles räckvidd, medan profana krafter vek undan. Tiden kring 1730, den snabba återhämtningens år, framstår som betydelsefull. Nu fanns en visshet, förankrad på flera håll i landet, om hur nya kyrkor borde byggas och utrustas. Sockenstämmornas ansvarsområde breddades samtidigt som prästerna såg sin samhällsroll ytterligare konsoli­ derad. Konventikelplakat och förordningar om husförhör strök under deras ställning som obestridda auktoriteter. Prästdynastier växte fram där gene­ rationerna stödde varandra och gav ekonomisk trygghet. På flera sätt var detta en kyrkans storhetstid. Nu hade de mål nåtts som i tidigt 1600 -tal utstakats av de ledande biskoparna, och en fast grund lagts för det andliga regementets utövande. Kyrkorna från reformationen till 1760 215 Murverk Trä Fig. 114. Kyrkor uppförda under tiden 1550–1760. Kartan åskådliggör en förskjutning inom landet. Med medeltidens utgång snarast upphörde byggnadsverksam­ heten i Mälardalen. I skärgårdssock­ narna tillkom dock ett antal kyrkor, ett förlopp som hade sammanhang med Stockholms tillväxt. I gengäld ökade byggandet i Väst­ sverige väsentligt – man kan tala om en återkomst efter den tydliga ned­ gången under senmedeltiden. Inom Västergötland framträder på kartan stråk av nybyggande, Göta älvs dal­ gång och ett band längs Ätran och Nissan. Järnhanteringens tillväxt västerut avtecknar sig också i Väst­ manland, Dalarna, Värmland och Dalsland. Värmlands bestånd av med­ eltidskyrkor som i många fall kan ha varit mycket små timmerbyggnader, förnyades nästan helt. Ett påfallande drag i denna västsvenska tillväxt är blandningen av kyrkor i sten och trä. Snabb expansion kunde vara svårt att förena med långsamt och arbetskrä­ vande stenbyggande. Ett anmärknings­ värt drag är det obetydliga nybyggan­ det i Skåne. 216 7 (22 %) 11 (15 %) 23 (43 %) 18 (42 %) (0 %) 25 Blekinge 60 Bohuslän 30 Dalarna 25 Dalsland 92 Gotland 3 (3 %) 3 (27 %) 10 (26 %) 5 (56 %) 6 (14 %) 8 Gästrikland 86 Halland 29 Hälsingland 4 Härjedalen 36 Jämtland 8 (2 %) 9 (20 %) 9 (100 %) 7 (33 %) 3 14 Lappland Medelpad Norrbotten 8 (73 %) 36 Närke 389 Skåne 23 (11 %) 59 (21 %) 22 (18 %) 23 4 (50 %) 225 Småland 98 Södermanland 181 Uppland Värmland 59 (72 %) 4 Västerbotten (0 %) 77 (17 %) 17 (26 %) 7 (18 %) 19 (12 %) 384 Västergötland 49 Västmanland 31 Ångermanland 33 Öland 139 Östergötland 410 (17 %) 2005 Fig. 115. Andelen kyrkor nybyggda under tiden 1550–1760 landskapsvis och i hela landet. Cirkeldiagrammen kan läsas på två sätt. Man kan uppmärksamma det stora antalet nybyggda kyrkor i Västergötland och Småland. I bägge dessa fall hand­ lade det dock om en jämförelsevis liten andel av ett stort bestånd av äldre bygg­ nader. I andra landskap blev de nya kyrkorna ett dominerande tillskott. Där framträder Värmland med en också i antal avsevärd mängd nybyggen. I Norrland rörde det sig om betydligt lägre siffror. I Lappland tillkom nio nya församlingar med tillhörande kyrkor. Anmärkningsvärt är att Jämtland i så liten utsträckning berördes – där fanns redan ett bestånd av fortfarande användbara medeltida sten­ kyrkor. Hela landet 217 Murverk Trä Fig. 116. Kyrkor ombyggda (planför­ ändrade) under tiden 1550–1760. Kartan över de kyrkor som byggdes om (planförändrades) ger en bild av hur man handskades med det stora arvet av medeltida stenkyrkor. Rivning och nybyggnad var sällan ett alterna­ tiv. Bättre var att bygga om och helst då efter något beprövat recept. I öster, i Mälardalen och Östergötland, bred­ dades koret till samma mått som lång­ huset. Därmed formades ett enhetligt rum, en salkyrka. Så hade man gått tillväga under medeltiden och fortsatte nu på samma sätt. Västsveriges mot­ svarighet blev nya, tresidigt avslutade kor. Samma plantyp kom också att dominera nybyggandet, som i dessa trakter fick avsevärd omfattning. 218 4 (13 %) 22 (31 %) 21 (40 %) 21 (49 %) (0 %) 28 Blekinge 49 Bohuslän 32 Dalarna 22 Dalsland 92 Gotland 10 (11 %) 4 (36 %) 8 (21 %) 1 (11 %) 7 (17 %) 7 Gästrikland 79 Halland 31 Hälsingland 8 Härjedalen 35 Jämtland 1 (11 %) (0 %) 1 (9 %) 9 (20 %) 43 (11 %) 8 Lappland 21 Medelpad 10 Norrbotten 36 Närke 354 Skåne 35 (17 %) 67 (24 %) 43 (36 %) 27 (33 %) 2 (25 %) 217 Småland 77 Södermanland 169 Uppland 55 Värmland 6 Västerbotten 3 (8 %) 13 (20 %) 110 (24 %) 1 (3 %) 38 (24 %) 351 Västergötland 53 Västmanland 35 Ångermanland 32 Öland 120 Östergötland 491 (20 %) 1924 Fig. 117. Andelen kyrkor som byggdes om (planförändrades) under tiden 1550– 1760 landskapsvis och i hela landet. Ombyggandet avsåg främst att anpassa medeltida stenkyrkor till nya krav. Landskap med stora bestånd av medeltidskyrkor är således väl representerade, Gotland och Öland undantagna. För Västergötland redovisas den mest omfat­ tande verksamheten. Också i Skåne, där nästan inga nya kyrkor tillkom under denna tid, började kyrkor byggas om, dock mycket färre än i det storleksmässigt jämförbara Västergötland. Hela landet 219 Stockholm, Klara, Uppland, uppförd 1572–90. Stockholm, Jakob, Uppland, uppförd 1588–1643. Genarp, Skåne, uppförd 1593. Mariestad, Västergötland, uppförd1593–1625. Kristianstad, Skåne, uppförd 1618–28. Gävle, Heliga Trefaldighet, Gästrikland, uppförd 1639–54. Falu Kristine, Dalarna, uppförd 1642–59. Stockholm, Katarina, Södermanland, uppförd 1656–64. 220 Kalmar domkyrka, Småland, uppförd 1660–82. Borås, Caroli, Västergötland, uppförd 1661–69. Ör, Dalsland, uppförd 1663. Järlåsa, Uppland, uppförd 1672–88. Ödeby, Närke, uppförd 1679–80. Kung Karl, Södermanland, uppförd 1690–97. Söderbärke, Dalarna, uppförd 1729–35. Karlstads domkyrka, Värmland, uppförd 1722–30. Torsåker, Gästrikland, uppförd 1754–58. –1350 1350 –1550 1550 –1760 1760 –1860 0 5 1860 –1950 1950 – Ospec. 10 M Fig. 118. Ett urval stenkyrkor upp­ förda under perioden 1550–1760, återgivna i skala 1:800. Loftahammar, Småland, uppförd 1756–60. Oppeby, Östergötland, uppförd 1759–64. 221 Nysund, Värmland, uppförd 1639, ombyggd 1683 och 1735–40. Skagershults gamla, Närke, uppförd 1647–51. Hjulsjö, Västmanland, uppförd 1643–46. Håsjö gamla, Jämtland, uppförd 1684. Kungälv, Bohuslän, uppförd 1679–1683. Ekshärad, Värmland, uppförd 1686–88. Ramundeboda, Närke, uppförd 1686–88. Malingsbo, Dalarna, uppförd 1707–08. Karlskrona, Amiralitetskyrkan Ulrica Pia, Blekinge, uppförd 1685. Nordmark, Värmland, uppförd 1727–31. Frödinge, Småland, uppförd 1739. Övertorneå, Norrbotten, uppförd 1735–37. Töftedal, Dalsland, uppförd 1748–49. Ludvika, Dalarna, uppförd 1749–52. –1350 1350 –1550 1550 –1760 1760 –1860 0 5 1860 –1950 1950 – Ospec. 10M Fig. 119. Ett urval träkyrkor uppförda under perioden 1550–1760. Ljusterö, Uppland, uppförd 1751–55. Gunnarp, Halland, uppförd 1755–56. Fig. 120 (motstående sida). Ett urval kyrkor planförändrade under perioden 1550–1760. Skala 1:800. 222 Edsberg, Närke, ombyggd i söder 1650. Helgarö, Södermanland, ombyggd i öster under 1660–talet. Sköldinge, Södermanland, ombyggd i söder 1650–56. Vallda, Halland, ombyggd i öster 1662. Grythyttan, Västmanland, korsarmar tillbyggda 1680. Asby, Östergötland, korsarm tillbyggd 1687 och 1733, långhus ombyggt i väster 1749–51. Knista, Närke, ombyggd i öster 1723–24. Ekerö, Uppland, korsarmar tillbyggda under 1680–tal. Näsby, Småland, ombyggd och omorienterad 1726–27. Åre gamla, Jämtland, ombyggd i väster 1736. Solberga, Bohuslän, ombyggd i öster 1739–41. Valbo, Gästrikland, ombyggd i väster 1742. Hålta, Bohuslän, ombyggd i öster 1744–45. Blentarp, Skåne, ombyggd i öster 1756. Laxarby, Dalsland, korsarmar tillbyggda 1759. 223 Källor och litteratur Andrén, Åke: Kyrkoinvigningen – liturgiska utvecklingslinjer. Svenska kyrkans gudstjänst. Bil. 7, SOU 1985:49, 1985. Aronsson, Peter: Bönder gör politik. Det lokala självstyret som social arena i tre smålandssocknar, 1680–1850, Bibl. Historica Lundensis 72 , 1992 . Diss. Bergan, Halvor: Skriftemål og skriftestol. Skriftemålet i Den norske kirke fra refor­ masjonstiden til idag, 1982 . Diss. Bergström, Carin: Kyrkplatsen som socknens centrum. Studier till kulturmiljöpro­ gram för Sverige, RAÄ, 1992 . Berntson, Martin: Klostren och reformationen. Upplösningen av kloster och kon­ vent i Sverige 1523–1596, 2003. Diss. Beskow, Hans: Bidrag till studiet av övre Norrlands kyrkor, KVHAA, Handlingar 79:1, 1952. Cameron, Euan: The European Reformation, 1991. Crafoord, Febe: Läter all ting ährliga och skickeliga tilgå. Prästerskapet i 1600-ta­ lets Sverige, 2002 . Eckerdal, Lars: Skriftermål och nattvardsberedelse, 1970. Diss. Ekedahl, Nils: Det svenska Israel. Myt och retorik i Haquin Spegels predikokonst, 1999. Fernlund, Siegrun: Götheborgs Stadz Konst- och Målare-Embete, 1983. Flynn, Maureen: Sacred Charity. Confraternities and Social Welfare in Spain, 1400–1700, 1989. Färnström, Maud: Himlens fröjd och helvetets fasa. Perspektiv på västsvenska kyr­ komålningar från 1700-talet, 2001. Diss. Gillgren, Peter: Gåva och själ. Epitafiemåleriet under stormaktstiden, Acta Univer­ sitatis Upsaliensis. Ars Suetica 17, 1995. Diss. Gullstrand, Ragnar: Bidrag till den svenska sockensjälvstyrelsens historia under 1600-talet, 1923. Diss. Hamberg, Per Gustaf: Tempelbygge för protestanter. Arkitekturhistoriska studier i reformert och evangelisk-luthersk miljö, 1955. Engelsk översättning 2002 . Hamberg, Per Gustaf: Norrländska kyrkoinredningar. Från reformation till orto­ doxi. Idéhistoria, kulturförbindelser, mästare, KVHAA, Monografier 52 , 1974. Hassler, Ove: Linköpings stift under biskop Samuel Enander 1655–1670, 1, Stiftet och stiftsstyrelsen, 1935. Hills, Helen: Invisible City. The Architecture of Devotion in Seventeenth-Century Neapolitan Churches, 2004. Holmberg, Rikard: Kyrkobyggnad, kult och samhälle. Landskyrkan i Lunds forna ärkestift genom tiderna, Lund Studies in Medieval Archaelogy 8, 1990. Holmquist, Hjalmar: De svenska domkapitlens förvandling till lärarekapitel 1571–1687, Uppsala universitets årsskrift 1908, 1908. Hülphers, Abrah. Abrah:s Son: Historisk Afhandling om Musik och Instrumenter. Särdeles om Orgwerks Inrättningen i Allmänhet, jemte Kort Beskrifning öfwer Orgwerken i Swerige, 1773. Ihse, Cecilia: Präst, stånd och stat. Kung och kyrka i förhandling 1642–1686, 2005. Inger, Göran: ”Den svenska kyrkolagen 300 år. Föreläsning vid Svenska kyrkohis­ toriska föreningens årssammankomst 22 april 1986”, i Kyrkohistorisk årsskrift 1986, 1987. Jarlert, Anders: ”Genom heligt bruk avskilt till allmännelighet. Det reformerade kyrkorummet enligt Kyrkoordningen 1571”, i Kyrkohistorisk årsskrift 1995, 1996. Johansson, Karl-Herbert: Svensk sockensjälvstyrelse 1686–1862. Studier med sär­ skild hänsyn till Linköpings stift, 1937. Diss. 224 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Knudsen, Tim: Tillblivelsen af den universalistiske velfærdsstat. Den nordiske pro­ testantisme og velfærdsstaten. 2000. Kyrka af träd. Kyrkobyggande under 1600- och 1700-talen i Finland, Norge och Sverige, red. Ingrid Sjöström, Museiverket, NIKU och RAÄ, 2000. Larsson, Olle: Biskopen visiterar. Den kyrkliga överhetens möte med lokalsamhäl­ let 1650–1760, Växjö stiftshistoriska sällskap. Skrifter 7, 1999. Diss. Lenæus, Knut Nilsson: Delsboa Illustrata eller Delsbo socken i Norra Helsingland, 1764. Lindahl, Göran: ”200 år i Västernorrlands län. En bebyggelsehistorisk skiss”, Länskommittén för byggnadsvårdsåret i Västernorrlands län. Byggnader och kulturmiljöer i Västernorrland, 1977. Lindgren, Mereth: Att lära och att pryda. Om efterreformatoriska kyrkmålningar i Sverige cirka 1530–1630, KVHAA, 1983. Diss. MacCulloch, Diarmaid: Reformation. Europe’s House Divided 1490–1700, 2003. Malmström, Carl Gustaf: Bidrag till svenska kyrkoförfattningens historia under sjuttonde seklet, 1850. Malmström, Joakim: Herrskapen och den lokala politiken. Eds socken ca 1650–1900, Studia Historica Upsaliensia 222, 2006. Diss. Naphy, William: The Protestant Revolution, 2007. Nilsén, Anna: Focal Point of the Sacred Space. The Boundary between Chancel and Nave in Swedish Rural Churches. From Romanseque to Neo-Gothic, Acta Universitatis Upsaliensis, Figura Nova Series 30, 2003. Ozment, Steven: The Age of Reform 1250–1550. An intellectual and religious his­ tory of late medieval and reformation Europe, 1980. Palm, Lennart Andersson: Folkmängden i Sveriges socknar och kommuner 1571–1997. Med särskild hänsyn till perioden 1571–1751, 2000. Pullan, Brian: Rich and Poor in Renaissance Venice. The Social Institutions of a Catholic State, to 1620, 1971. Rabén, Hans: Träskulptur och snickarkonst i Uppsverige under renässans och ba­ rock intill den prechtska stilens genombrott, 1934. Diss. Rhyzelius, A. O.: Christelig Orgelwerks-Inwigning Medelst thes Helgande genom Guds Ord och Böner, Uti Linköpings Domkyrkio, När på thes nya och herliga Orgelwerk första gången spelades, uti Högmesso Predikan 19 Augusti år 1733, 1733. Swedberg, Jesper: Cirkulärbrev 10.4.1716, Cirkulärbrev 1707–1729 (tryckta), Uppsala universitetsbibliotek. Swedberg, Jesper: Lefwernes Beskrifning, , utg. Gunnar Wetterberg, Skrifter ut­ givna av Vetenskapssocieteten i Lund 25:1, 1941. The Scandinavian Reformation. From Evangelical Movement to Institutionalisa­ tion of Reform, red. Ole Peter Grell, 1995. Westman, Knut B.: Reformation och revolution. En Olavus-Petri-studie, Uppsala universitets årsskrift 1941:7, 1941. Widmark, Henrik: Herrskapsbänkarna i Genarps kyrka. Inredningen i en patro­ natskyrka från det danska adelsväldets tid, Länsstyrelsen i Skåne, Miljöen­ heten, Rapport, 2001. Ångström, Inga Lena: Altartavlor i Sverige under renässans och barock. Studier i deras ikonografi och stil 1527–1686, Stockholm studies in history of art 36, 1992. Diss. Övre Norrlands kyrkor, red. Anders Åman & Marta Järnfeldt-Carlsson, Bebyg­ gelsehistorisk tidskrift 22 , 1992 . Kyrkorna från reformationen till 1760 225 Nybyggnader och viktigare planförändringar under perioden 1550–1760 Med nybyggnad menas att en helt ny kyrka uppförts, eller att ett helt nytt kyrkorum tillskapats genom att exempelvis en äldre kyrka i ett och samma skede både vidgats och förlängts. I de kyrkor som angivits som nybyggda kan alltså äldre murpartier eller tillbyggnader finnas kvar (långhusets nordvästra hörn, torn, sakristia etc.). Med ombyggnad menas en planförändring av långhus/kor, exempelvis genom en förlängning i väster eller genom att en kyrka med tidigare smalare kor erhållit ett korparti av långhusets bredd. Bland de viktigare planförändringarna har också medtagits tillbyggnad av en eller flera korsarmar. Det redovisas då som separat åtgärd. Tillbyggnad av torn, sakristia och annat som i regel inte berört kyrkorummets plan har däremot inte angivits. Asterisk anger att ny-, om- eller tillbyggnaden, såvitt känt, inte kvarstår i den nuvarande kyrkans stomme. Helgum Ökna Köpinge Stigsjö Vallby Väsby Norrköping, S:t Johannes Norrköping, S:t Olai Varberg, Ny Varberg Holm Åsle Algutsboda Stockholm, Klara Nyköping, S:t Nicolai Gryta Älvdalen Arnö Danderyd Jämshög Härnösand Edsleskog Stockholm, Katarina (Sturekapellet) Karlskoga Malexander Ramundeboda, S:t Olofs kapell Ramsberg Stockholm, Maria Magdalena Stockholm, Jakob Rystad Hudiksvall Södra Sandsjö Södertälje Nyköping, Alla Helgona Eksjö Genarp Ån Sm Sk Ån Sk Sk Ög Ög Ha Me Vg Sm Up Sö Up Dr Up Up Bl Ån Ds Sö Vr Ög Nä Vs Sö Up Ög Hs Sm Sö Sö Sm Sk Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Tillb. av korsarm Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm 1559 1559 1560 1560 1560 1560 Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Trä Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä (korsvirke) Hed Vä Mariestad Krokek Målilla Singö Tosterup Bjursås Kårböle Tingsås Näs Kristianopel Hägerstads gamla Jukkasjärvi Trolle-Ljungby Arvidsjaur Lycksele Jokkmokk Garpenberg Aspeboda Jonsberg Loftahammar Östra Ed Skog Gunnilbo (interimskyrka) Kungälv Mörlunda Forsmark Näskott Målilla Trosa stads Norrköping, S:t Olai Fosie Kvarsebo Övertorneå Varberg, Kyrkan på platsarna Boda Fritsla Vs Sk Vg Ög Sm Up Sk Dr Hs Sm Sk Bl Ög La Sk La La La Dr Dr Ög Sm Sm Hs Vs Nybyggnad (*) Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Tillb. av korsarm Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Tillb. av korsarm Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) 1593 1593 1594 1596 1596 1598 1599 1599 1590-tal 1600 1600–08 1602 1606 1606 1606–07 1606–07 1607 1608–10 1609 1609 1609 1609 1610–11 1612 1612 1612 1612 1613 1613–14 1614 1614 1614–26 1615 1615 1615–17 1615–20 1616 1616 Trä Murverk Trä Trä Trä Murverk Trä Trä Trä Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Trä Trä Trä Trä Trä Trä Trä Trä Trä Trä Trä Trä (korsvirke) Murverk Trä Trä Trä Trä Murverk Murverk Trä Trä Trä (korsvirke) Trä Trä 1593–1625 Murverk Omb. av långhus/kor (*) 1567 Nybyggnad (*) 1567 Omb. av långhus/kor (*) 1560-tal Nybyggnad (*) Tillb. av korsarm Nybyggnad (*) Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad 1570 1570 1571 1572–90 1574–82 1578–81 1578–83 1570-tal 1570-tal 1570-tal 1585–93 1586–90 Omb. av långhus/kor (*) 1586 Jönköping, Kristine Sm Bo Sm Up Jä Sm Sö Ög Sk Sö Nb Ha Vr Vg 1586–1600 Trä 1587 1587 1587–88 Trä Trä Trä 1588–1625 Murverk 1588–1643 Murverk 1580-tal 1590 1590 Murverk Trä Trä 1590–1615 Murverk 1590–1619 Murverk Murverk Murverk Omb. av långhus/kor (*) 1591 Nybyggnad 1593 226 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Hietaniemi Blackstad Lönsås Tunaberg Boda Kristianopel Kristianstad Lidingö Söderhamn Sundborn Göteborg, Gustavi (”Brädekyrkan”) Ovanåker Mariefred Ripsa Högbo Ambjörnarp Tostared Kroppa Nysätra Vemdalen Sjötofta Dragsmark Sollentuna Göteborg, Gustavi Levene Överselö Aspås Karlstad Mockfjärd Vadsbro Backaryd Långaröd Muskö Överkalix Eksjö Sala lands Grythyttan Gustafs, Enbacka kapell Uddevalla Säter, Ceciliakyrkan Röra Visingsö, Brahekyrkan (Ströja) Boo Fasterna Våmhus Ljusnarsberg Sala, Kristine Grava Landeryd Lillkyrka Floda Dalby, Likenäs kapell Risinge gamla Älvros gamla Nb Sm Ög Sö Dr Bl Sk Up Hs Dr Vg Hs Sö Sö Gä Vg Vg Vr Vb Hr Vg Bo Up Vg Vg Sö Jä Vr Dr Sö Bl Sk Sö Nb Sm Vs Vs Dr Bo Dr Bo Sm Up Up Dr Vs Vs Vr Ög Nä Sö Vr Ög Hr Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Tillb. av korsarmar (*) Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Tillb. av korsarm (*) Ombyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor 1617 1618 1618 1618–20 1618–23 1618–24 1618–28 1620 1620–21 1620–22 1621 1621–22 1621–24 1622 1622 1623 1623 1624 1624 1624 1625 1625–26 1625–52 1626 1626 1626 1620-tal 1620-tal 1620-tal 1630 1630 1630 1630 1631 1631 1632 1633 1633 1634–35 1635 1635 1635 1635 1635 1635–37 1635–41 1635–45 1637–38 1637–66 1638 1638 1638 Trä Trä Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Trä Trä Trä Trä Murverk Murverk Trä Trä Trä Trä Trä Trä Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Trä Murverk Trä Murverk Trä Trä Trä Murverk Trä Trä Trä Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Trä Tyresö Nysund Östervallskog Överkalix Gävle, Heliga Trefaldighet Gräsö Norrköping, S:t Johannes Norrtälje Rådmansö Sundsvall Öja Västervåla Arjeplog Nasafjäll Sunne Södra Unnaryd Rönö Eskilstuna Fors Eskilstuna Fors Västanfors Östra Vingåker Jäder Råneå Alingsås stads Falu Kristine Alster Bjurtjärn Lungsund Norra Råda gamla (flyttad) Nyed Hjulsjö Trehörna Burseryd Hällefors Vaxholm Askersunds lands Högerud Stala Ådals-Liden Umeå stads Amsberg Arvika, Mikaelikyrkan Järpås Skinnskatteberg Uvered Österåker Djura Ystad, S:ta Maria Åsele Ekeby Lövånger Simonstorp Sö Vr Vr Nb Gä Up Ög Up Up Me Sö Vs La La Vr Sm Ög Sö Sö Vs Sö Sö Nb Vg Dr Vr Vr Vr Vr Vr Vs Ög Sm Vs Up Nä Vr Bo Ån Vb Dr Vr Vg Vs Vg Up Dr Sk La Ög Vb Ög Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad (*) Tillb. av korsarmar (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad 1638–40 1639 1639 1639 1639 1639–54 1630-tal 1630-tal 1630-tal 1630-tal 1630-tal 1640 1641 1641 1641 1641 1641–42 1641–55 1641–55 1642 1642 1642 1642–43 1642–46 1642–51 1642–59 1643 1643 1643 1643 1643 1643–46 1643–47 1644 1644 1646 1646 1646 1646–49 1647 1647 Murverk Murverk Trä Trä Trä Murverk Trä Murverk Trä Trä Trä Murverk Trä Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Trä Murverk Trä Murverk Murverk Trä Trä Trä Trä Trä Trä Trä Trä Trä Trä Murverk Trä Trä Trä Trä Murverk Murverk Trä Trä Murverk Trä Trä Murverk Trä Murverk Murverk Trä Lagmansered (ruin) Vg Omb. av långhus/kor (*) 1630-tal Byske, Åbyns kapell Vb Omb. av långhus/kor (*) 1628–30 Omb. av långhus/kor (*) 1644 Omb. av långhus/kor (*) 1646 Omb. av långhus/kor (*) 1647 Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad 1647 1647 1647–50 1647–51 1648 1648 1648 1648–52 1649 1649–50 Omb. av långhus/kor (*) 1637 Skagershults gamla Nä Kyrkorna från reformationen till 1760 227 Stockholm, Johannes Up Nybyggnad (*) Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor 1649–51 1649–86 1640-tal 1640-tal 1640-tal 1640-tal 1640-tal 1640-tal 1650 1650 Trä Murverk Murverk Trä Trä Murverk Trä Murverk Trä Murverk Trä Murverk Trä Murverk Trä Trä Trä Trä Murverk Trä Trä Trä Trä Trä Trä Trä Trä Murverk Trä Trä Trä Trä Trä Trä Trä Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Trä Stjärnorp Dalby Salem Kimstad Mulseryd Mörkö Vänersborg Kalmar domkyrka Österplana Borås, Caroli Brattfors Grönahög Gunnilbo Kvistbro Mellösa Sillerud Vallda Västermo Ölme Gräsmark Almunge Forsby Hosjö Norra Solberga gamla Norra Solberga gamla Tölö Ölsremma Ör Österåker Ölserud Östhammar Gällaryd Mo Otterstad Silbodal Kungsbacka Visnum Askersunds lands Karlshamn Fägre Abild Algutsboda Bottnaryd Bredsäter Bällefors Eksjö Flo Frändefors Linderås Ög Up Sö Ög Sm Sö Vg Sm Vg Vg Vr Vg Vs Nä Sö Vr Ha Sö Vr Vr Up Vg Dr Sm Sm Ha Vg Ds Sö Vr Up Sm Bo Vg Vr Ha Vr Nä Bl Vg Ha Sm Sm Vg Vg Sm Vg Ds Sm Nb Ha Dr Dr Vr Vg Sm Ha Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad (*) Nybyggnad Tillb. av korsarmar (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad 1658–62 1659 1650-tal 1660 1660 1660 1660–76 1660–82 1661 1661–69 1661–69 1662 1662 1662 1662 1662 1662 1662 1662 1662–63 1662–72 1663 1663 Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Trä Trä Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Trä Trä Trä Murverk Trä Murverk Murverk Trä Murverk Trä Trä Murverk Trä Trä Trä Murverk Trä Murverk Murverk Trä Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Trä Murverk Jönköping, Kristine Sm Barva Nacka Silbojokk Strå Styrsö Ytterjärna Dalskog Edsberg (interimskyrka) Sandseryd Bäcke Sköldinge Askersunds stads Sättna Våmhus Sunnemo Avesta Bosebo gamla (flyttad) Dalarö Gåsborn Ludvika Långemåla Madesjö Ornö Vänersborg Kila Taxinge Karbenning Stockholm, Katarina Sundsvall Bjurbäck Kristvalla Nykyrka Uddevalla Vadsbro Vadsbro Blidö Stockholm, Katarina Björklinge Stockholm, Maria Magdalena Stockholm, Skeppsholm (Holmkyrkan) Badelunda Lindesberg Ljushult Mjöbäck Stora Skedvi Askeryd Järnboås Kungälv Vs Vs Vg Vg Dr Sm Vs Bo Up Up Sö Me Vg Sm Vg Bo Sö Sö Up Sö Sö Vr Dr Sm Sm Sö Vg Vr Sö Vs Sö Sm Ds Sö Nä Me Dr Vr Dr Sm Sö Sö La Ög Vg Sö Ds Nä Jönköping, Kristine Sm Omb. av långhus/kor (*) 1650 Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) 1650 1650–53 1650–56 1651 1651 1651–53 1651–55 1652 1652 1652 1652 1652 1652 1652 1652 1652–54 1653 1654 Omb. av långhus/kor (*) 1651 Omb. av långhus/kor (*) 1663 Tillb. av korsarm (*) 1663 Omb. av långhus/kor (*) 1663 Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor 1663 1663 1663 1663–68 1663–75 1664 1664 1664–65 1664–70 1664–75 1665 1665–75 1666 1666 1666 1666 Omb. av långhus/kor (*) 1654 Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Nybyggnad (*) Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar (*) 1654 1656 1656 1656 1656 1656–58 1656–58 1656–60 1656–64 1657–58 1657–59 1657 Omb. av långhus/kor (*) 1664 Omb. av långhus/kor (*) 1664 Omb. av långhus/kor (*) 1664–65 Omb. av långhus/kor (*) 1666 Omb. av långhus/kor (*) 1667 Omb. av långhus/kor (*) 1667 Tillb. av korsarmar (*) Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad 1667 1667 1668–70 1668–72 1668–72 1669 Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad (*) 1658 1658 1658 1658 1658 1658–59 1658–59 1658–62 Murverk Murverk Trä Trä Murverk Trä Trä Trä Luleå Tvååker Norrbärke Leksand Ransäter Mellby Angerdshestra Lindome Omb. av långhus/kor (*) 1668 Omb. av långhus/kor (*) 1668–77 Omb. av långhus/kor (*) 1669 228 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Släp Svärdsjö Täng Envikens gamla Bolstad Stockholm, Hedvig Eleonora Aspeboda Åsbräcka Flen Helgarö Åmåls gamla Öja Arnäs Asa Fristad Götlunda Transtrand Tveta Lovö Stockholm, Hedvig Eleonora (”Brädkyrkan”) Ervalla Svärdsjö Norrköping, Hedvig Bjurtjärn Kalv Lane-Ryr Marbäck Strängsered Stuguns gamla Sura gamla Västerlanda Boda Hudiksvall Källeryd Tännäs Övre Ullerud Västra Ämtervik Järlåsa Stockholm, Kungsholm Hedemora Göteborg, Kristine Ramsberg Stockholm, Hedvig Eleonora (”Brädkyrkan”) Stockholm, Hedvig Eleonora (”Brädkyrkan”) Stora Kil Stockholm, Adolf Fredrik Näshulta Lyrestad Strömstad Ha Dr Vg Dr Ds Up Dr Vg Sö Sö Ds Sö Ån Sm Vg Vg Dr Vr Up Up Omb. av långhus/kor (*) 1669 Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) 1669 1669–73 1669–75 1669–75, 1724–37 1669–81 1660-tal 1660-tal 1660-tal 1670 1670 1670 1670 1670 1670–71 1670–71 Omb. av långhus/kor (*) 1669 Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Trä Torpa Gagnef Redslared Skållerud Sorsele Holm Ödeby Kungälv Motala Simonstorp Tuna Fröskog Galtström Grythyttan Morlanda Stockholm, Maria Magdalena Fasta Karlshamn Habo Lerum Sundborn Ög Dr Vg Ds La Up Nä Bo Ög Ög Sm Ds Me Vs Bo Sö Up Bl Vg Vg Dr Ög Vs Bl Sm Dr Up Vr Vr Dr Sk Up Bl Vr Vr Jä Gä Vg Vg Ån Nb Dr Dr Sö Sm Vg Ds Ha Dr Hs Vb Sm Sk Ds Vr Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor 1674 1674–88 1675 1676–79 1677 1678 1679–80 1679–83 1670-tal 1670-tal 80-tal Trä Murverk Murverk Trä Trä Murverk Murverk Trä Murverk Trä Murverk Trä Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Trä Trä Murverk Trä Trä Trä Trä Murverk Trä (korsvirke) Trä Trä Murverk Trä Trä Murverk Murverk Trä Murverk Trä Murverk Trä Murverk Trä Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Trä 1669–1714 Murverk Omb. av långhus/kor (*) 1670– Nybyggnad (*) Nybyggnad Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar 1680 1680 1680 1680 1680 Omb. av långhus/kor (*) 1660-tal Omb. av långhus/kor (*) 1670 Omb. av långhus/kor (*) 1680 Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarmar (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Tillb. av korsarm Nybyggnad Ombyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad (*) Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad (*) 1680–96 1681–87 1682–84 1682–85 1682–85 1682–85 1683 1683 1683 1683 1683 1683 1683–84 1684 1684 1684 1684 1684 1684–85 1684–86 1684–86 1684–97 1685 1685 1685 1685 1685–87 1685–88 1685–92 1686 1686 1686 1686 1686 1680–1723 Trä Omb. av långhus/kor (*) 1682–83 Vs Dr Ög Vr Vg Bo Sm Vg Jä Vs Bo Vr Hs Sm Hr Vr Vr Up Up Dr Vg Vs Up Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Tillb. av korsarmar (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad (*) 1670–72 1670–72 1670–73 1671 1671 1671 1671 1671 1671 1671 1671 1671–74 1672 1672 1672 1672 1672–73 1672–88 1672–89 Murverk Murverk Murverk Trä Trä Trä Trä Trä Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Trä Murverk Murverk Östra Stenby Hed Karlskrona, Fredrikskyrkan Vimmerby Amsberg Djurö Kroppa Nysund Stora Skedvi Viken Söderfors Backaryd Grava Gunnarskog Håsjö gamla Torsåker Ulricehamn Älgarås Stigsjö Piteå stads Stora Kopparberg Särna gamla Björkvik (ruin) Bäckebo Bälinge Omb. av långhus/kor (*) 1683–90 Omb. av långhus/kor (*) 1684 1672–1707 Murverk 1673 1673 Murverk Trä Trä Omb. av långhus/kor (*) 1673 Up Tillb. av korsarm (*) 1673 Trä Mo Varberg Rättvik Vr Up Sö Vg Bo Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) 1673 1673–74 1673–78 1674 1674 Murverk Trä (korsvirke) Murverk Murverk Trä Söderhamn Burträsk Byarum Dalby Erikstad Holmedal Kyrkorna från reformationen till 1760 229 Mjölby Ramnäs Skallsjö (ruin) Barnarp Ekshärad Ramundeboda (flyttad) Alseda Asby Karlslunda Kville Norra Kedum Veta Västermo Älvdalen Köping Flistad Grude Mårdaklev Väla Hamrånge Brålanda Fredsberg Hjälstad Slaka Svärta Säby Värmskog Kläckeberga Rudskoga Skillingmark Gränna Ekerö Glava Härnösand Kristinehamn Bredestad Färentuna Längnum Roasjö Undenäs Östad Överkalix Östra Ryd Kung Karl Nacka Vänersnäs Älvkarleby Norrbyås Silbojokk Östra Fågelvik Ljusnarsberg Djursdala Södra Vi Tådene Väckelsång Bro Färed Ög Vs Vg Sm Vr Nä Sm Ög Sm Bo Vg Ög Sö Dr Vs Vg Vg Vg Vg Gä Ds Vg Vg Ög Sö Sm Vr Sm Vr Vr Sm Up Vr Ån Vr Sm Up Vg Vg Vg Vg Nb Up Sö Sö Vg Up Nä La Vr Vs Sm Sm Vg Sm Bo Vg Tillb. av korsarm (*) Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm (*) Tillb. av korsarm Nybyggnad (*) Tillb. av korsarm (*) Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad Tillb. av korsarmar Tillb. av korsarmar Tillb. av korsarm (*) Tillb. av korsarmar (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Tillb. av korsarmar (*) Nybyggnad Nybyggnad (*) Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Tillb. av korsarmar Nybyggnad Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad Omb. av långhus/kor 1686 1686 1686 1686–88 1686–88 1686–88 1687 1687 1687 1687 1687 1687 1687 1687–90 1688 1688 1688 1688 1689 1689 1689 1689 1689 1689 1689–90 1689–90 1689–96 1680-tal 1680-tal 1680-tal 1690 1690 1690 1690 1690 1690 1690–93 1690–97 1690–97 Trä Murverk Murverk Murverk Trä Trä Lemnhult Sandhem Tranum Västrum Ytterhogdal Alster Forsmark Hakarp Sm Vg Vg Sm Hs Vr Up Sm Sm Omb. av långhus/kor (*) 1693 Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad Tillb. av korsarmar (*) Nybyggnad Nybyggnad 1693 1693 1693–95 1694 1694 1694 Omb. av långhus/kor (*) 1693 Omb. av långhus/kor (*) 1693 Trä Murverk Murverk Trä Trä Trä Trä Murverk Trä Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Trä Trä Murverk Murverk Trä Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Trä Murverk Murverk Trä Jönköping, Slottskapellet (Västra kapellet) Tutaryd Bondstorp Mockfjärd Trosa stads Härlöv Ovanåker Trolle-Ljungby Hjärtum Umeå stads Gräsö Låssa Järnskog Skå Skå Holm Kinnarumma gamla (flyttad) Korsberga Kållered Vadstena, S:t Per Himmeta Norra Sandsjö Säfsnäs Asarum Blomskog Brandstorp Brunn (ruin) Målilla Simonstorp Vada Ölme Rättvik Ekeskog Marbäck Örkelljunga Skepplanda Ängelholm Rackeby Torö Österåker Stockaryd Köla Ytterby (ruin) Stavnäs Sövde Misterhult Taxinge Turinge Sm Sm Dr Sö Sm Hs Sk Bo Vb Up Up Vr Up Up Me Vg Vg Vg Ög Vs Sm Dr Bl Vr Vg Vg Sm Ög Up Vr Dr Vg Sm Sk Vg Sk Vg Sö Sö Sm Vr Bo Vr Sk Sm Sö Sö Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar (*) Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Tillb. av korsarm Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm (*) Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Tillb. av korsarmar Nybyggnad Omb. av långhus/kor 1694 1694–95 Trä Trä 1694–1700 Trä 1694–1710 Murverk 1695 1695 1695–96 1695–96 1695–97 1695–97 1695–99 Murverk Trä Murverk Murverk Trä Trä Murverk Murverk 1687–1706 Murverk Omb. av långhus/kor (*) 1695 Omb. av långhus/kor (*) 1688–99 Omb. av långhus/kor (*) 1689 1695–1702 Murverk 1695–1702 Murverk 1695 1696 1696 1696 1696–98 Trä Trä Trä Murverk Murverk Murverk Fässberg (Mölndal) Vg Omb. av långhus/kor (*) 1689–90 Omb. av långhus/kor (*) 1689–90 Omb. av långhus/kor (*) 1696 1696–1709 Murverk 1696–1723 Trä 1697 1697 1697 1697 1697 1697 1698 1698 Murverk Trä Trä Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Trä Trä Omb. av långhus/kor (*) 1680-tal Omb. av långhus/kor (*) 1697 Omb. av långhus/kor (*) 1697 Omb. av långhus/kor (*) 1690 1697–1703 Murverk Omb. av långhus/kor (*) 1698 1698–1705 Murverk 1698–1707 Murverk 1699 1699 1699 Murverk Trä Murverk 1690–1702 Murverk 1690–1702 Murverk 1691 1691 1691 1691–96 1692 1692 1692 1692–96 1693 Murverk Trä Trä Trä Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk 1699–1700 Trä 1699–1702 Murverk 1699–1703 Murverk 1699–1704 Murverk 1699–1706 Murverk Trä Murverk Murverk 1690-tal 1690-tal Omb. av långhus/kor (*) 1692 Omb. av långhus/kor (*) 1690-tal 230 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Almesåkra Hemsjö Utö Osby Södra Hestra Bräkne-Hoby Vireda Krokstad Nämdö Svarttorp Hög Bäckseda Kilanda Strå Villstad Nyed Arvidsjaur Bjurtjärn Filipstad Forsheda Tjällmo Tjällmo Västerlanda Brunskog Norrbärke Fägre Torskinge Almundsryd Karlskoga Roslags-Kulla Mangskog Bredaryd Frändefors Glimåkra Romelanda Färgelanda Rommele Södra Unnaryd Malingsbo Ramkvilla Nysätra Askum Forssa Svarteborg Svinhult Tengene Fors Sunnersberg Stora Malm Leksand Hyringa Sjögestad Lilla Malma Hömb Järsnäs Råda (Askims härad) Svedala Sm Vg Sö Sk Sm Bl Sm Bo Sö Sm Hs Sm Vg Ög Sm Vr La Vr Vr Sm Ög Ög Bo Vr Dr Vg Sm Sm Vr Up Vr Sm Ds Sk Bo Ds Vg Sm Dr Sm Vb Bo Sö Bo Ög Vg Vg Vg Sö Dr Vg Ög Sö Vg Sm Vg Sk Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Tillb. av korsarm 1700 1700 1700 1701 Trä Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Trä Trä (korsvirke) Elleholm Gullabo Rya Aneboda Månsarp Norra Unnaryd Svenljunga Östra Fågelvik Ösmo Borgvik Gnosjö Hammarö Ignaberga gamla Lögdö Kristberg Börrum Kinne-Kleva (ruin) Vättak Munsö Ornunga gamla Karlskrona, Fredrikskyrkan Backa Lidhult Starrkärr Ova Valtorp Lungsund Långserud Karlstad Mörlunda Hova Julita Mistelås Västerplana Älvdalen Godegård Knista Ambjörnarp Boo kapell Stora Mellby Upphärad Vad Norrtälje Älgå Tisselskog Odensåker Hedemora Lödöse, S:t Peder Floda Flakeberg Kävsjö Pajala, Fredrikskyrkan Sätila Tösse gamla Umeå stads Dalby Bl Sm Sk Sm Sm Sm Vg Vr Sö Vr Sm Vr Sk Me Ög Ög Vg Vg Up Vg Bl Bo Sm Vg Vg Vg Vr Vr Vr Sm Vg Sö Sm Vg Dr Ög Nä Vg Up Vg Vg Vg Up Vr Ds Vg Dr Vg Dr Vg Sm Nb Vg Ds Vb Vr Nybyggnad Nybyggnad (*) 1713 1713 Trä (korsvirke) Trä Trä Trä Trä Trä Trä Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Trä Murverk Trä Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Trä Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Murverk Trä Trä Omb. av långhus/kor (*) 1713–14 Omb. av långhus/kor (*) 1714 Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad 1714 1714 1714–18 1715–16 1716 1716–18 1717 1717 1717 1717 1717–25 1718 1718 1718 1719 1720 1720–58 Omb. av långhus/kor (*) 1701 Omb. av långhus/kor (*) 1701–04 Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad (*) Tillb. av korsarmar 1701–05 1702 1702–03 1703 1703 1703 1703 1703–06 1704 1704 Omb. av långhus/kor (*) 1702 Omb. av långhus/kor (*) 1702 Omb. av långhus/kor (*) 1704 Omb. av långhus/kor (*) 1704 Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad (*) 1704 1704 1704 1704–07 1704–24 1705 1705 1705–06 1705–06 1705–07 Omb. av långhus/kor (*) 1721 Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Tillb. av korsarmar Nybyggnad Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad Tillb. av korsarmar Nybyggnad Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) 1721 1721–22 1722 1722 1722–24 1722–24 1722–30 1722–34 1723 1723 1723 1723 1723 1723–24 1723–24 1724 1724 1724 1724 1724–26 1724–26 1724–27 1724–31 1724–31 1724–37 1725 1725 1725 1725 1725 1725–26 Omb. av långhus/kor (*) 1705–06 Omb. av långhus/kor (*) 1706 Omb. av långhus/kor (*) 1706 Tillb. av korsarm (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor 1706 1706 1707 1707–08 1707–08 1707–10 1708 1708 Omb. av långhus/kor (*) 1707 Omb. av långhus/kor (*) 1707 Omb. av långhus/kor (*) 1724 Omb. av långhus/kor (*) 1708 Omb. av långhus/kor (*) 1708 Omb. av långhus/kor (*) 1708 Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor 1709 1709 1709–10 1709–15 Omb. av långhus/kor (*) 1724–28 Omb. av långhus/kor (*) 1710 Omb. av långhus/kor (*) 1710 Omb. av långhus/kor (*) 1711 Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Tillb. av korsarm (*) 1711–14 1712 1712 1712 Omb. av långhus/kor (*) 1725 Kyrkorna från reformationen till 1760 231 Övre Ullerud Björkö Jonsberg Jukkasjärvi Järn Lerbäck Misterhult Rännelanda Tveta Gunnarskog Hammar Näsby Vånga Hede Nödinge Skinnskatteberg Väne-Åsaka Bromma Gärdhem (ruin) Nordmark Östra Eneby Dals-Ed Husby-Sjuhundra Hyssna gamla Stora Lundby Tidavad Ytterselö Älvsbacka Ärtemark Särestad-Bjärby Ölmstad Säve Åsenhöga Fröskog Hammerdal Seglora gamla (flyttad) Ljungs gamla Söderbärke Ödskölt Vintrosa Forshälla Grytnäs Nöbbele Tjärnö Västra Torsås Örtomta Östra Tollstad Kimstad Visnum Boda Hagelberg Svärdsjö Fåglum Håby Järbo Kristdala Stockholm, Johannes Vr Sm Ög La Ds Nä Sm Ds Sm Vr Nä Sm Sk Bo Vg Vs Vg Up Vg Vr Ög Ds Up Vg Vg Vg Sö Vr Ds Vg Sm Bo Sm Ds Jä Vg Bo Dr Ds Nä Bo Dr Sm Bo Sm Ög Ög Ög Vr Vr Vg Dr Vg Bo Ds Sm Up Nybyggnad Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad Tillb. av korsarmar (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad Tillb. av korsarm (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor 1725–27 1726 1726 1726 1726 1726 1726 1726 1726–27 1726–27 1726–27 1726–28 1727 1727 1727 1727 1727–28 1727–31 1727–31 1727–33 1728 1728 1728 1728 1728 1728 1728 1728 1728–37 1729 1729 1729–30 1729–30 1729–30 1729–33 1729–35 1720-tal Trä Trä Trä Trä Murverk Murverk Trä Trä Trä Murverk Murverk Trä Murverk Trä Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Trä Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Sollerön Väne-Ryr Gillberga Hjulsjö Högsäter Näshult Uvered Malung Asby Bergsjö Binneberg Låstad Riseberga Steneby Tjärstad Utby Vistorp Bo Svanskog Gräsmark Foss Björlanda Brönnestad Håle Nås Spekeröd Lycksele Råggärd Vendel Vänersnäs Stora Skedvi Vedevåg Örgryte gamla Österbybruk Norra Härene Övertorneå Glava Kjula Ytterhogdal Nysund Fryele Linköping, S:t Lars Linköping, S:t Lars Norra Rottne Åre gamla Ulrika Eringsboda Femsjö Västra Tunhem Amnehärad Västerplana Jämshög Västervik, S:ta Gertrud Dunker Sundsvall Barkeryd Leksberg Risinge gamla Dr Vg Vr Vs Ds Sm Vg Dr Ög Hs Vg Vg Sk Ds Ög Vg Vg Nä Vr Vr Bo Bo Sk Vg Dr Bo La Ds Up Vg Dr Vs Vg Up Vg Nb Vr Sö Hs Vr Sm Ög Ög Sm Jä Ög Bl Sm Vg Vg Vg Bl Sm Sö Me Sm Vg Ög Omb. av långhus/kor (*) 1731 Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Tillb. av korsarmar Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar (*) 1731–32 1731–33 1732 1732 1732–37 1733 1733 1733 1733 1733 1733 Trä Trä Murverk Trä Murverk Trä Trä Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Murverk Muverk Trä Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Trä Murverk Trä Murverk Murverk Trä Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Omb. av långhus/kor (*) 1732 Omb. av långhus/kor (*) 1732 Omb. av långhus/kor (*) 1726 Omb. av långhus/kor (*) 1733 Omb. av långhus/kor (*) 1733 Omb. av långhus/kor (*) 1733 Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor 1733–35 1733–38 1733–39 1733–44 1734 1734 Omb. av långhus/kor (*) 1734 Omb. av långhus/kor (*) 1734 Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm (*) Tillb. av korsarmar Tillb. av korsarm (*) Tillb. av korsarmar (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Tillb. av korsarm (*) Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm 1734–35 1734–36 1734–36 1734–36 1734–36 1735 1735 1735 1735 1735–36 1735–37 1735–38 1735–38 1735–40 1736 1736 1736 1736–37 1736–38 1736–40 1736–40 1737 1737 1737–39 1737–39 1737–40 1737–53 1738 1738 1738 Omb. av långhus/kor (*) 1728–29 Omb. av långhus/kor (*) 1735–39 1720–30-tal Murverk 1730 Omb. av långhus/kor (*) 1730 Omb. av långhus/kor (*) 1730 Omb. av långhus/kor (*) 1730 Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm (*) 1730 1730 1730 1730–33 1730–33 1730–34 1730–35 1730–40 1731 1731 1731 1731 Omb. av långhus/kor (*) 1736 Omb. av långhus/kor (*) 1736 Omb. av långhus/kor (*) 1731 232 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Husby-Rekarne Vårdnäs Segerstad Fagerhult Frödinge Vrå Älvros gamla Solberga Bjursås Boda Hånger Kareby Kvidinge Lekeryd Mo Mofalla Torsåker Bälaryd Länna Villie Västra Gerum Delsbo Ransäter Hällefors Södra Ving Fivlered Fullösa Holmestad Ockelbo Norra Vånga Sättna Valbo-Ryr Valbo Sorsele Bäreberg Long Od Östra Vemmenhög Götlunda Götlunda Näsum Hålta Karungi Öreryd Överhogdal Ovanåker Fryksände Huddinge Härjevads gamla (flyttad) Jällby Locknevi Norra Vram Skabersjö Säby Varnum Vist Ås Yttergran Sö Ög Vr Sm Sm Sm Hr Bo Dr Dr Sm Bo Sk Sm Vg Vg Sö Sm Sö Sk Vg Hs Vr Vs Vg Vg Vg Vg Gä Vg Me Ds Gä La Vg Vg Vg Sk Nä Nä Sk Bo Nb Sm Hr Hs Vr Sö Vg Vg Sm Sk Sk Sm Vg Ög Vg Up Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor 1738–39 1738–47 1739 1739 1739–40 1739–41 Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Trä Murverk Trä Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Trä Murverk Trä Murverk Trä Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Molla Alvesta Blomskog Flo Hietaniemi Lilla Slågarp Ljungarum Norrala Sveneby Gällivare gamla Järvsö Harlösa Krokek (ruin) Rumskulla Rö Hammarö Dalskog Algutstorp Grangärde Kvillinge Torrskog Kila Töftedal Bjuråker Tärby Svärta Bäck Glemminge Asarum Ryssby (Norra Möre härad) Asby Ludvika Åsbo Östra Vingåker Trankil Fjälkestad Floby Norrala Strövelstorp Otterstad, S:ta Marie kapell Transtrand Åsele Torp Dänningelanda Hagshult Lerdala Segerstad Sjögestad Steneby Storsjö Viksjö Östra Harg Norra Ving Partille Kungsåra Vg Sm Vr Vg Nb Sk Sm Hs Vg La Hs Sk Ög Sm Up Vr Ds Vg Dr Ög Ds Sö Ds Hs Vg Sö Vg Sk Bl Sm Ög Dr Ög Sö Vr Sk Vg Hs Sk Vg Dr La Ds Sm Sm Vg Öl Ög Ds Hr Ån Ög Vg Vg Vs Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad Tillb. av korsarm (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad Tillb. av korsarmar (*) Tillb. av korsarm Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Tillb. av korsarm Tillb. av korsarm Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Tillb. av korsarmar Tillb. av korsarmar Tillb. av korsarmar (*) Tillb. av korsarm (*) Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor 1745–54 1746 1746 1746 1746 1746 1746 1746 1746 1746–47 1746–48 1747 1747 1747 1747–48 1747–50 1748 1748 1748 1748 1748–49 1748–49 1748–50 1748–53 1749 1749 1749–50 1749–50 1749–51 1749–52 1749–52 1749–53 1740-tal 1750 1750 1750 1750 1750 Murverk Murverk Trä Murverk Trä Trä (korsvirke) Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Trä Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Omb. av långhus/kor (*) 1738–39 Omb. av långhus/kor (*) 1739 Omb. av långhus/kor (*) 1730-tal Omb. av långhus/kor (*) 1730-tal Omb. av långhus/kor (*) 1730-tal Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Tillb. av korsarm Tillb. av korsarm (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad Tillb. av korsarmar (*) Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor 1730-tal 1730-tal 1730-tal 1730-tal 1730-tal 1730-tal 1740 1740 1740 1740 1740–41 1740–42 1740–44 1740–47 1741 1741 Omb. av långhus/kor (*) 1747 Omb. av långhus/kor (*) 1748–55 Omb. av långhus/kor (*) 1741 Omb. av långhus/kor (*) 1741–42 Omb. av långhus/kor (*) 1742 Nybyggnad Nybyggnad (*) Ombyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Tillb. av korsarm (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Tillb. av korsarm Tillb. av korsarm Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor 1742 1742 1742–43 1742–44 1742–48 1743 1743 1743–44 1743–44 1744 1744–45 1744–45 1744–45 1744–49 1744–53 1745 1745 1745 1745 1745 1745 1745 1745 1745 1745 1745 1745–46 Omb. av långhus/kor (*) 1743 Omb. av långhus/kor (*) 1750 Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor 1750 1750–55 1751 1751 1751 Omb. av långhus/kor (*) 1751 Omb. av långhus/kor (*) 1751 Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad 1751 1751 1751 1751 1751–52 1751–52 1751–52 1751–53 Piteå lands (Öjebyn) Nb Kyrkorna från reformationen till 1760 233 Styrsö Ljusterö Brunnby Burseryd Harg Larv Norra Råda Tingsås Velinga Jokkmokks gamla Norra Hestra Orsa Nedre Ullerud Agnetorp Borgstena Gällivare gamla Göteve Landeryd Malexander Singö Södra Unnaryd Sörby Älvsåker Öglunda Öljehult Arbrå Mora Norra Björke Bollnäs Ljusdal Madesjö Lysvik Ale-Skövde Anderstorp Ekeberga Everöd Horn Ivetofta Kisa Norra Fågelås Synnerby Södra Vi Dragsmark Visnums-Kil Torsåker Landskrona Björsäter Vittinge Dala Ingatorp Jälluntofta Råby-Rekarne Sundborn Torrskog Gunnarp Kungs-Husby Vireda Vg Up Sk Sm Up Vg Vr Sm Vg La Sm Dr Vr Vg Vg La Vg Ög Ög Up Sm Ög Ha Vg Bl Hs Dr Vg Hs Hs Sm Vr Vg Sm Sm Sk Ög Sk Ög Vg Vg Sm Bo Vr Gä Sk Vg Up Vg Sm Sm Sö Dr Ds Ha Up Sm Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Nybyggnad Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad Tillb. av korsarm (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor Nybyggnad Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Tillb. av korsarm Nybyggnad Tillb. av korsarm (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm 1751–54 1751–55 1752 1752 1752 1752 1752 1752 1752 1752–53 1752–53 1752–55 1752–59 1753 1753 1753 1753 1753 1753 1753 1753 1753 1753 1753 1753–54 1753–54 1753–54 1753–55 1753–55 1753–57 1753–62 1754 1754 1754 1754 1754 1754 1754 1754 1754 1754–55 1754–56 1754–56 1754–58 1754–88 1754 1754 1755 1755 1755 1755 1755–56 1755–57 1755–57 Murverk Trä Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Trä Murverk Trä Blentarp Hålanda Kvänum Lidingö Ny Sala lands Stora Åby Tydje Tärna Vättlösa Älvestad Ljusnedal Kall Ytterenhörna Loftahammar Bolstad Edsvära Gestad (ruin) Källstorp Ljustorp Skeppsås Stora Herrestad Svartrå Alsen Stöde Södra Ny Bankekind Byarum Bäckaby Dalby Od Svalöv Tjällmo Ulricehamn Vederslövs gamla Odensåker Voxna Äspered Föllinge Säfsnäs Grolanda Ovikens gamla Åsarne gamla Eggby Härad Laxarby Säbrå Veta Önum Östra Broby Hallingeberg Graninge Öved Runtuna Oppeby Järna Bringetofta Malung Säter Sk Vg Vg Up Vr Vs Ög Ds Up Vg Ög Hr Jä Sö Sm Ds Vg Ds Sk Me Ög Sk Ha Jä Me Vr Ög Sm Sm Sk Vg Sk Ög Vg Sm Vg Hs Vg Jä Dr Vg Jä Jä Vg Sö Ds Ån Ög Vg Sk Sm Ån Sk Sö Ög Dr Sm Dr Vg Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar (*) Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad (*) Tillb. av korsarm Nybyggnad Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad Tillb. av korsarm Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Tillb. av korsarm Tillb. av korsarmar Nybyggnad Tillb. av korsarm Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarmar Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor 1756 1756 1756 1756 1756 1756 1756 1756 1756 1756 1756 1756–57 1756–58 1756–60 1756–61 1757 1757 1757 1757 1757 1757 1757–59 1757–73 1758 1758 1758 1758 1758 1758 1758 1758 1758–59 1758–59 1758–61 1758–62 1758–63 1758–63 1758–64 1759 1759 1759 1759 1759 1759 1759–60 1759–61 1759–61 1759–62 1759–64 1759–69 1750-tal 1750-tal 1750-tal Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Trä Trä Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Lagmansered (ruin) Vg Omb. av långhus/kor (*) 1752 Omb. av långhus/kor (*) 1756–58 Omb. av långhus/kor (*) 1757 Omb. av långhus/kor (*) 1753 Omb. av långhus/kor (*) 1757–58 Omb. av långhus/kor (*) 1758 Omb. av långhus/kor (*) 1754 Omb. av långhus/kor (*) 1758–60 Södra Härene (ruin) Vg Omb. av långhus/kor (*) 1759 Omb. av långhus/kor (*) 1755 Omb. av långhus/kor (*) 1755 234 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Kyrkorna 1760 –1860 av Ingrid Sjöström Svensk arkitektur under skedet från 1700 -talets mitt till 1800 -talets mitt hör till det vi uppskattar mest i vårt kulturarv. Kanske gäller popula­ riteten i första hand slott och herrgårdar och annan profan arkitektur, medan kyrkorna från tiden är mindre kända och omskrivna. Detta trots att de utgör en mycket stor andel av våra församlingskyrkor, cirka 700 nybyggda och 400 planförändrade kyrkor, vartill kommer kyrkor som fått sin huvudsakliga inredning under perioden. I litteraturen beskrivs de med stiletiketter som alla avser varianter av klassicism: senbarock, rokoko, gustavianskt, nyklassicism, nyantik och empir. Från 1840 -talet upphörde klassicismens hegemoni, och man började söka inspiration från andra his­ toriska stilar, främst de medeltida. Nyklassicistiska kyrkor byggdes dock ännu in på 1880 -talet – när stilen väl anammats ute i landet blev den fast förankrad. Från stormaktstiden ärvde 1700 -talets bildade elit och ledande konstnä­ rer övertygelsen om att den goda smaken och den rätta stilen var möjlig att förvärva genom studier av antikens och renässansens stora mästare i Italien och Frankrike. De kände också som sitt ansvar att föra ut kunskapen och därmed förkovra byggenskapen i landet. Genom det nyinrättade ämbetsver­ ket, Överintendentsämbetet, skulle den offentliga arkitekturen göras ”pryd­ lig och beständig”, alltså vacker och hållfast. Kyrkorna var den till antalet största gruppen som påverkades av detta storslagna projekt. Tydligare än tidigare ställdes nu huvudstadens kultur mot landsortens, högreståndsideal mot folkliga och lokala traditioner. Överintendentsämbetet och kyrkorna Riktlinjerna för Överintendentsämbetets arbete drogs upp av överintenden­ ten Carl Hårleman. Han dog 1753 men hans arbete fortsattes av efterträ­ darna Carl Johan Cronstedt och Carl Fredrik Adelcrantz. År 1759 utfärda­ des den förordning som innebar ökad statlig kontroll över det allmännas byggande. Överintendenten ledde ett arkitektkontor som på 1700 -talet hade en handfull tjänstgörande arkitekter, eller konduktörer som de då kallades. På 1820 -talet ökade ärendemängden kraftigt och ämbetet fick större resurser och personal. Från och med 1840 -talet var ett femtontal arkitekter anställ­ da på hel- eller deltid med olika rang och lönevillkor. Arkitekterna hade i allmänhet studerat vid akademien i Stockholm, från 1798 benämnd Målare-, Bildhuggare- och Byggnadsakademien. En viss teo­ retisk undervisning i arkitektur fanns sedan 1773, utöver den dominerande 235 undervisningen i bildkonst. Mur- och byggmästare ute i landet kunde ofta både uppgöra ritningar och bygga efter dem, men saknade på 1700 -talet som regel teoretisk skolning. Akademien, Överintendentsämbetet samt For­ tifikationen blev plantskolor för den långsamt växande arkitektkåren i lan­ det. Efter 1800 fanns i städerna flera läns- och stiftsbyggmästare som var väl så erfarna och skolade som ämbetets konduktörer. Förordningen 1759 följdes av utförligare bestämmelser för kyrkobyg­ gandet 1764 och 1776. Kyrkan var en viktig institution i det offentliga livet, och det var angeläget att skapa värdiga och vackra gudstjänstrum, som samtidigt var välfungerande samlingssalar där menigheten kunde nås både av kyrkans och samhällets budskap. Enligt de kungliga förordningarna skulle alla ritningar till nybyggna­ der av kyrkor, från 1776 även till kyrkliga inventarier, granskas av Över­ intendentsämbetets arkitekter och sedan godkännas av Kungl. Maj:t. Om ritningen från församlingen inte godtogs, eller om församlingen inte kunde åstadkomma ritning genom någon regionalt verksam byggmästare, kunde ämbetet kostnadsfritt förse församlingen med ritning. Ämbetet kunde även bistå vid ombyggnad och upprustning av trånga och bristfälliga befi ntliga kyrkobyggnader. Ekonomiskt stöd genom kollekt lokalt eller i hela riket erbjöds om församlingen kunde visa att de egna resurserna inte förslog. Landshövding och konsistorium i berört län och stift skulle yttra sig över förslagen, men hade sällan avgörande kommentarer. De drygt 700 församlingskyrkor som nybyggdes ter sig enhetligare och mer professionellt utformade än under tidigare perioder. De visar dock be­ tydligt större variationsrikedom än ämbetets ritningsförslag, som ofta var intill förväxling lika, oavsett var i landet kyrkan skulle byggas. Systemet tillät att lokala önskemål påverkade byggnadsprojekten. På många håll tog man emot ämbetets ritningar med viss skepsis och föredrog ortens egna ritningsförslag. Sockenstämman protesterade oftast mot kostnadskrävande lösningar, men också mot former och teknik som stred mot hävdvunnet byggnads­ skick och mot äldre kyrklig tradition. Estetiska överväganden, som krav på symmetri och harmoniska proportioner, anfördes ofta i Överintendentsäm­ betets argumentation, medan skrivelserna från socknarna mera handlade om praktiska behov. Önskemål om en bestämd form på plan, kor eller torn framfördes dock i många fall, liksom hänvisningar till andra kyrkor, som man ville efterlikna. Ämbetets arkitekter tog vanligen till sig församlingar­ nas önskemål och invändningar, även om vissa av arkitekterna i sina kom­ mentarer kunde uttrycka sig både irriterat och arrogant. Vid tvister tog ofta Kungl. Maj:t socknens parti och beordrade ämbetet att gå sockenmännens yrkanden till mötes. Den byggmästare som hade uppgjort ritningarna som sockenmännen genom kyrkoherden insänt till ämbetet fick vanligen också uppdraget att bygga kyrkan efter de justerade och fastställda ritningarna. Det hände då inte sällan att kyrkan fick större likhet med byggmästarens ritning än med ämbetets. Det resulterade i en del fall i karaktärsfulla mästerverk, i andra i oproportionerliga och tafatt komponerade kyrkor. Någon kontroll av hur ritningarna följdes kunde ämbetet inte utöva, än mindre beivra avstegen. I landskap där adel och bruksägare var väl etablerade och hade nära kontakter med Stockholm kunde Överintendentsämbetets projekt få snabbt genomslag. Högreståndspersoner i socknen verkade ofta aktivt för att engagera goda arkitekter och plädera för ämbetets ritningsförslag. Det gäller särskilt Mälarlandskapen, Östergötland och de brukstäta bygder­ na, men även Blekinge, där örlogsbasen i Karlskrona utgjorde en förmed­ Fig. 121. Den driftige Nils Gustaf Hammarqvist var vice pastor i Sunds församling i Östergötland 1792–95 och genomdrev då byggnad av Sunds kyrka. Pehr Hörbergs porträtt, som hänger i kyrkans sakristia, visar hur pastorn studerar planritningen till kyrkan, upprättad av byggmästare Casper Seurling och justerad vid Överintendentsämbetet. Han visar en förteckning över alla de frivilliga gåvor till kyrkan som han lyckats samla in. I bakgrunden skymtar kyrkan med ett något rikare tornkrön än den har i dag. Planen visar den ovanliga lösningen med både sakristia och ”skriftesal” under läktaren. Pehr Hörberg anlita­ des för hela inredningen, som hör till tidens märkligaste. Foto ATA. 236 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Fig. 122. Hycklinge kyrka i Öster­ götland byggdes i etapper 1776–92, i huvudsak efter en ritning 1775 av Olof Tempelman. De välavvägda proportionerna, den klockformade tornhuven och sadeltaket som valmas över koret följer nära överintendenten Carl Fredrik Adelcrantz rekommenda­ tion för sockenkyrkor. lande länk till huvudstaden. På samma sätt verkade kraftfulla biskopar med nära kontakter till hovet och ständerna för att ämbetets intentioner skulle realiseras i de egna stiften. Dit hörde främst Jakob Axelsson Lind­ blom i Linköping, Esaias Tegnér i Växjö och Carl Fredrik af Wingårdh i Göteborg. Genom sina visitationer följde biskopar och prostar tillståndet i socknarna och drev på när de ansåg att kyrkorna behövde rustas, byggas till eller ersättas av nybygge. Gensvaret för Överintendentsämbetet var däremot svagt i Skåne, trots de många adliga godsen. Under 1700 -talet byggdes få kyrkor där, och när nybyggandet kom igång på 1830 -talet hade domkyrkoarkitekten och pro­ fessorn Carl Georg Brunius i Lund ett starkt inflytande. Han var sin tids störste kännare av den medeltida kyrkobyggnadskonsten och förde fram den som ideal förebild. Klassicismen ansåg han däremot var förkastlig som kyrklig stil. Brunius drev en polemisk kampanj mot ämbetets förslag och verksamhet. Mycket få kyrkor i Skåne byggdes eller ombyggdes efter ämbe­ tets ritningar, desto fler efter Brunius. I landskap med få högreståndspersoner och med starka och självstän­ diga bönder och skickliga lokala byggmästare var församlingarna inte hel­ ler alltid så följsamma mot ämbetets propåer. Så förhöll det sig i många socknar i Bergslagen och Norrland. Det kyrkliga livet Under andra hälften av 1700 -talet präglades det kyrkliga livet av flera delvis motstridiga strömningar. Den konservativa och strängt ortodoxa enhets­ kyrkan behöll ännu sin ställning, särskilt på landsbygden. I städerna och i landsbygdsförsamlingar med välutbildade präster tog man efter hand intryck både av pietism och liberalism, och företrädde en mjukare linje Kyrkorna 1760–1860 237 inom ortodoxin. Den av upplysningsfilosofin påverkade teologin, neologin, som betonade förnuft och intellekt, hög moral och respekt för vetenska­ perna, omfattades av ganska få men inflytelserika präster. Det fi nns flera beröringspunkter mellan neologin och klassicismen, men något samlat neo­ logiskt program för kyrkornas utformning framlades inte. I gudstjänstordningen fick predikan allt större vikt. Prästens undervi­ sande och vägledande roll betonades. Kyrkorummet blev en lärosal, ett au­ ditorium, där ett avskilt kor inte längre behövdes. Här finns likheter med den reformerta kyrkan i flera avseenden, särskilt under 1700 -talet, något som påpekats av Axel Rappe, som tidigt analyserat det nyklassicistiska kyr­ korummet från liturgisk synpunkt. Det allmänna skriftermålet som infördes 1686 var ännu obligatoriskt som förberedelse till nattvarden, som var påbjuden minst 3–4 gånger per år. Skriftermålet fick i 1811 års kyrkohandbok en ny ritual som kunde inleda högmässan eller genomföras före denna. Den grupp sockenbor som deltog i skriftermålet samlades oftast i sakristian, som därför behövde vara rymlig. Det gällde dock ej i Skåne, där man höll fast vid enskilt skriftermål med få deltagare. Den snabbt ökande läskunnigheten gjorde det möjligt för församlingen att aktivt delta i psalmsång och bibelläsning. En ny psalmbok tillkom 1819. Läsningen krävde god belysning i kyrkorummet, och alltfler nya och gamla kyrkor fick stora fönster med flödande dagsljus. Samhällets kungörelser förmedlades i allt större mängd i kyrkan, både genom uppläsning från pre­ dikstolen och genom tryckta kungliga tal och förordningar, som sattes upp inom glas och ram i kyrkan. Sockenstämman utvecklades under 1700 -talet till ett allt viktigare forum för lokalpolitik. Fattigvård och skola tillkom som stämmans uppgif­ ter. Utgifterna för dessa nya verksamheter kunde vara betungande för för­ samlingen, vilket i vissa socknar medförde att medlen för kyrkobyggande och kyrkovård tidvis begränsades, särskilt under 1800 -talets förra hälft. I stämman hade enbart socknens jordägande invånare rösträtt fram till år 1843, då även kapitalägare fick rösträtt. 1817 års kyrkoordning reglerade sockenstämmans arbete mer i detalj och införde en ny instans, kyrkorådet, som bl.a. fick ansvar för kyrkotukt och sedlighet inom socknen. Ett kyrkobygge var ännu en lång och kostsam process, som ofta kunde dra ut i decennier från det första beslutet om bygge till kyrkans invigning. Medel och material skulle anskaffas, dagsverken organiseras, byggmästare och hantverkare engageras. Mycket hann hända under resans gång. Först från 1800 -talets mitt började kyrkobyggandet effektiviseras genom indu­ stritillverkat material och större yrkesspecialisering. Byn och storhushållet hade ännu stor betydelse för människornas krist­ liga fostran och kyrksamhet, stärkt genom husförhör och annan social kon­ troll. Denna husfaderliga struktur började dock sakta uppluckras. Olika inomkyrkliga väckelserörelser reagerade från 1700 -talets slut och framåt mot enhetskyrkan i en mångfald lokala grupperingar runt om i landet. Den starka inomkyrkliga väckelsen i norr och i Västsverige bidrog till att kyrksamheten ökade. I östra Sverige däremot minskade kyrkobesöken. På 1840 -talet bröt sig flera väckelsegrupper ut ur statskyrkan, som nu mötte växande konkurrens från frikyrkorörelserna. Kring 1860 följde en serie nya förordningar, som radikalt ändrade för­ hållandena i socknens kyrkliga liv. Konventikelplakatet upphävdes och det blev tillåtet att fritt välja vilket kristet samfund man ville tillhöra. Socken­ bandet upphävdes – det blev tillåtet att besöka gudstjänst i andra kyrkor än den egna sockenkyrkan. 238 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Resurser, befolkning och kyrkobyggande Sveriges folkmängd fördubblades under perioden. År 1760 hade landet 1, 9 miljon invånare, år 1860 3, 8 miljoner. Av dessa bodde 1860 ca 10 % i städerna, varav drygt en fjärdedel i Stockholm, som vuxit från 70 000 år 1760 till 112 000 år 1860. Tillväxten för hela riket beskriver en jämnt stigande linje, med några mindre hack nedåt kring 1775 och 1810, då krig och missväxt ger utslag. Siffrorna varierar dock betydligt mellan län och regioner (tab. 2). Den största relativa folkökningen skedde i Norrland, nästan en tredubb­ ling, liksom i Blekinge, därefter följer Skåne och de västra landskapen (Älvs­ borgs och Göteborgs och Bohus län) med 2 , 4 gångers ökning. Värmlands och Örebro län ökade med 2 ,1. Bergslagernas folkökning berodde till stor del på invandring från andra områden med sämre utkomstmöjligheter. Got­ lands och Skaraborgs län fördubblade sin befolkning. Småland och Öland samt Östergötland ligger på 1, 8. Den långsammaste ökningen, ca 1, 5, nåd­ des i Stockholms, Södermanlands och Uppsala län, liksom i Västmanlands och Kopparbergs län. När kyrkan blev för trång var tillbyggnad och ombyggnad i allmänhet det första alternativet. Först när alla sådana möjligheter utnyttjats och plat­ serna ändå inte räckte till valde man nybyggnad. Där man i det längsta be­ hållit sina små romanska kyrkor var behoven störst. Så var det bl.a. i många socknar i Småland, Västergötland och Östergötland, de tre landskap som byggde flest nya kyrkor under denna period (fig. 123, 124). Där man som i Uppland tidigt, ofta redan under senmedeltiden, byggt nya stora kyrkor eller utvidgat äldre, förslog de ofta väl, eftersom befolkningsökningen i Mälar­ landskapen var ganska måttlig. Där blev nybyggandet inte så omfattande. I Skåne nöjde man sig mycket länge med att bygga till sina medeltidskyrkor, ofta med en eller två korsarmar, en s.k. ”nykyrka”. Först på 1850 -talet tog rivningar och nybyggande fart med en intensitet som vida överträffade alla andra landskap. Orsakerna till det speciella mönstret i Skåne är flera. Frälsets domi­ nerande ställning med stora gods och många frälsebönder gjorde att det växande resursöverskottet från jordbruket gynnade godsägarna mer än de relativt fåtaliga skattebönderna. Många skånska säterier hade patronatsrätt med bibehållna danska villkor, s.k. lukrativa patronat. Den del av tionde­ intäkterna som skulle gå till kyrkans underhåll och förnyelse disponerades av patronus, inte av sockenstämman, och användes ofta mycket restriktivt. Utanför storgodsens domäner var socknarna ofta befolkningsmässigt små och hade mycket knappa medel att satsa på sina kyrkor. Förändringar i församlingsstrukturen gav också upphov till nybyggen, exempelvis när stora socknar delades, vilket skedde främst i Norrlands inland. Även det motsatta fenomenet när socknar slogs ihop ledde ofta till nybygge. Sådan s.k. sammanbyggnad förekom särskilt i Västergötland och angränsande landskap (se s. 85–87). De genomdrevs av stiftsledning­ en då två, ibland tre mindre socknar med små medeltida kyrkor ansågs vinna på att slås samman och gemensamt bygga en ny större kyrka. Den nya kyrkan placerades så att kyrkvägen skulle bli rimlig för alla i den sammanslagna socknen, vilket dock sällan lyckades till allas belåtenhet. Många föreslagna sammanbyggningar mötte starka protester och kunde inte fullföljas. De nya brukningsmetoderna och skiftesreformerna förändrade den ekonomiska basen för landsbygdens jordbrukande befolkning. Reformer­ na inleddes med storskiftet, som började genomföras från 1749. Enskiftet Kyrkorna 1760–1860 239 Murverk Trä Fig. 123 a–b. Kartan visar kyrkor uppförda under perioden 1760–1860. Diagrammen visar andelen nyupp­ förda kyrkor vid periodens utgång, för hela landet samt för respektive landskap. Nybyggandet berörde i större eller mindre omfattning hela landet, förutom Gotland. Vid periodens utgång var mer än hälften av försam­ lingskyrkorna förnyade i samtliga norrländska landskap. Andelen var hög också på Öland. Lägst var bygg­ nadsaktiviteten i landskapen kring Mälaren, d.v.s. Uppland och Söder­ manland, samt i Skåne. Nybyggandet i Norrland skedde delvis till följd av församlingsnybildning, medan det i Svea- och Götaland huvudsakligen rörde sig om medeltidssocknar som förnyade sin kyrka. Mest dramatisk var utvecklingen på Öland, där fl erta­ let av de ännu kvarstående medeltida stenkyrkorna ersattes med nya kyrkor. Periodens nybyggande skedde huvud­ sakligen i murverk. I medeltida bygd ersattes många träkyrkor med kyrkor i murverk. Samtidigt tillkom nya trä­ kyrkor i Norrland. I Härjedalen, Ång­ ermanland, Norrbotten, Västerbotten och Lappland valde man företrädesvis trä för sin nybyggda kyrka. 240 (0 %) 13 (39 %) 30 (38 %) 23 (41 %) 11 (25 %) 20 Blekinge 48 Bohuslän 33 Dalarna 33 Dalsland 92 Gotland 2 4 66 23 (26 %) 18 18 9 (69 %) Gästrikland Halland Hälsingland 27 (60 %) Härjedalen 8 (80 %) Jämtland 32 (64 %) 3 9 7 30 14 (32 %) 35 (9 %) 16 (84 %) Lappland Medelpad 15 (62 %) Norrbotten 9 (56 %) Närke 360 Skåne 9 (8 %) 124 (44 %) 18 (9 %) 32 (36 %) 6 157 Småland 110 Södermanland 180 Uppland 58 Värmland Västerbotten 10 (62 %) 12 (18 %) 128 (29 %) 19 10 100 53 (35 %) 307 Västergötland 53 Västmanland Ångermanland 32 (63 %) Öland 23 (70 %) Östergötland 706 (29 %) påbörjades mot 1700 -talets slut, och formaliserades i flera förordningar under 1800 -talets inledande år. Det följdes av laga skiftet 1827. Kring 1860 var huvudparten av landets åkermark skiftad, och vid denna tid kulmine­ rade också antalet personer som var sysselsatta inom jordbruket. De regio­ nala skillnaderna i denna process var mycket stora, som framhållits i den kulturgeografiska översikten. 1744 Byggnadsverksamhetens regionala och tidsmässiga fördelning Hela landet Byggnadsverksamheten i landet framgår av de kartor och diagram samt den tabell som här kort skall kommenteras (fig. 123–125, tab. 2). Antalet nybyggda församlingskyrkor från perioden, 706 stycken, utgör knappt 30 % av det totala antalet församlingskyrkor som fanns i landet vid periodens Kyrkorna 1760–1860 241 region / landskap Skånelandskapen Skåne Blekinge Halland Småland, Öland Småland Öland Västsverige Bohuslän Dalsland Västergötland Östergötland Gotland Mälarlandskapen Södermanland Uppland Bergslagen Värmland Närke Västmanland Dalarna Norrland Nedre Norrland Gästrikland Hälsingland Medelpad Ångermanland Jämtland Härjedalen Övre Norrland Västerbotten Norrbotten Lappland nyuppförda kyrkor 73 35 13 25 148 125 23 169 30 11 128 54 0 27 9 18 81 32 14 12 23 167 128 9 28 15 35 33 8 39 12 9 18 planför­ ändringar 197 157 4 36 45 41 4 96 6 2 88 13 3 52 30 22 47 14 11 15 7 15 13 1 2 3 2 5 0 2 2 0 0 befolkning 1760 302 000 befolkning 1860 729 000 285 000 544 000 307 000 705 000 133 000 25 000 309 000 240 000 50 000 451 000 360 000 667 000 160 000 463 000 Tab. 2. Byggnadsverksamhet och befolkningstillväxt 1760–1860. Den största relativa folkökningen skedde i Norrland, nästan en tredubbling, liksom i Blekinge, därefter följer Skåne och de västra landskapen. Den lång­ sammaste ökningen skedde i Mälar­ landskapen. utgång. I landskapen Västergötland och Småland som byggt flest kyrkor, över 120 stycken vardera, utgör dessa ca 30 % resp. 40 % av landskapens hela kyrkobestånd. I Östergötland, nummer tre i nybyggnadslistan med 53 kyrkor, är andelen också ca 30 %. I ett sammanhängande sydsvenskt område, bestående av landskapen Västergötland, Småland och Östergötland, byggs alltså intensivast i landet under perioden, sammanlagt 328 kyrkor eller 46 procent av alla nybygg­ nader. I området bodde en fjärdedel av landets befolkning. Den ökade på hundra år från drygt 497 000 år 1760 till ca en miljon. Skånes 35 nya kyrkor från perioden utgör bara ca 10 % av landskapets kyrkor. Samma låga andel visar Halland, Södermanland, Uppland, Dals­ land och Västmanland. I många av de norrländska landskapen är i stället 242 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 150 150 125 10 90 100 Fig. 124. Nyuppförda kyrkor per landskap under perioden 1760–1860 i murverk (mörk stapel) respektive trä (ljus stapel). Diagrammet omfattar fördel­ ningen av totalt 719 nybyggnader. Ett flertal socknar uppförde ny kyrka två gånger under perioden (jfr fig. 123). 75 60 50 25 30 0 Norrbotten Södermanland Västerbotten Västergötland Västmanland Ångermanland ÖstergötLand Bohuslän Gästrikland Hälsingland Lappland Uppland Härjedalen Medelpad Värmland Dalarna Närke Dalsland Gotland Halland Jämtland Skåne Småland Blekinge Öland de nya kyrkorna från tiden fler än hälften av samtliga, i Jämtland, Gästrik­ land, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland, Västerbotten och Norrbot­ ten. I Härjedalen och Lappland är de nya kyrkorna ca 80 % av det totala antalet församlingskyrkor som fanns vid periodens utgång. Ombyggnad av den befintliga kyrkan var således normalt det första valet när platsbristen i kyrkan började bli besvärande. En mängd kyrkor föränd­ rades mer eller mindre radikalt under perioden. När det gäller äldre kyrkor, som planförändrats genom ombyggnad av långhus/kor eller tillbyggnad av en eller två korsarmar, leder Skåne med 126 kyrkor, följt av Västergötland med 83, Småland med 40 och Halland med 34 (fig. 125). Även Söderman­ land och Uppland har många ombyggnader, 25 respektive 17. Skåne, Hal­ land och Södermanland är de enda landskapen som satsat mer på ombygg­ nad än på nybyggnad. I fallet Skåne är ombyggnadsdominansen extrem. I denna statistik ingår endast om- och tillbyggnader som påverkade kyrko­ rummet, däremot inte tillbyggnader av torn och sakristior. Diagrammet för ny- och ombyggnad i hela riket visar en karakteristisk figur med en första stigning som tar sin början redan på 1750 -talet och sedan är ganska flack, fram till en brant ökning på 1790 -talet (fig. 185). Denna topp följs av en djup svacka 1800 – 20, varefter en ny kraftigare stigning tar vid och når sin högsta höjd på 1860 - och 70 -talen. Ombyg­ gandet följer samma mönster, men är betydligt mer omfattande före 1800 än efter. Från 1730 -talet till 1790 -talet var ombyggandet något vanligare än nybyggandet. Kriget mot Ryssland 1805– 09 och förlusten av Finland medförde nedgång och omflyttning av befolkningen som påverkade kyrko­ byggandet negativt. Krisen drabbade olika hårt i olika delar av landet, och minskningen i kyrkobyggandet varierar. I några få landskap är den knappt märkbar, framför allt i Halland, Jämtland, Ångermanland, Västerbotten och Öland. I de flesta landskap, särskilt i Skåne, Västergötland och Småland, är byggnadsaktiviteten under 1800 -talet som vi sett betydligt större än före år 1800 , men i ett antal områden i Svealand och Nedre Norrland förhål­ ler det sig tvärtom. Det gäller Östergötland, Närke, Södermanland, Upp­ land, Dalsland, Värmland, Dalarna, Härjedalen, Jämtland, Hälsingland Kyrkorna 1760–1860 243 Murverk Trä Fig. 125 a–b. Kartan visar kyrkor som genomgått viktigare planförändring under perioden 1760–1860. Diagram­ men visar andelen planförändrade kyrkor vid periodens utgång för hela landet samt för respektive landskap. Planförändringarna berörde främst stenkyrkor av medeltida ursprung. Ombyggnad till salkyrkor, som var en vanlig företeelse i Västsverige under den föregående perioden, fortsatte i ett stort antal även 1760–1860, t.ex. i de centrala delarna av Västergötland och i norra Halland. Medan nybyggandet var blygsamt i Skåne, var planför­ ändringarna desto fler. Dessa skedde framför allt genom tillbyggnad av en eller två korsarmar, stundtals också i samband med att kyrkan fick ett nytt korparti. 244 4 (12 %) 6 (8 %) 6 (11 %) 2 (5 %) 2 (2 %) 29 Blekinge 72 Bohuslän 50 Dalarna 42 Dalsland 90 Gotland 1 (8 %) 34 (38 %) 1 (2 %) (0 %) 4 (8 %) 12 Gästrikland 55 Halland 44 Hälsingland 10 Härjedalen 46 Jämtland (0 %) 3 (13 %) (0 %) 10 (23 %) 126 (32 %) 19 Lappland 21 Medelpad 16 Norrbotten 34 Närke 269 Skåne 34 (12 %) 25 (21 %) 17 (9 %) 11 (12 %) 1 (6 %) 247 Småland 94 Södermanland 181 Uppland 79 Värmland 15 Västerbotten 2 (4 %) 83 (19 %) 13 (20 %) 4 (12 %) 11 (7 %) 352 Västergötland 52 Västmanland 49 Ångermanland 29 Öland 142 Östergötland 409 (17 %) 2041 Hela landet och Ångermanland. Där ökade nybyggandet redan före 1760 och hade fyllt de mest trängande behoven vid 1700 -talets slut. På Gotland räckte ännu de stora medeltidskyrkorna mer än väl. Endast två kyrkor av medel­ tida ursprung genomgick ombyggnad av långhus och/eller kor. Fårö kyrka omgestaltades i öster med ett nytt korparti och korsarmar, och Viklau kyrka förlängdes i öster genom en utökning av koret med utrymme för sakristia. Variationerna mellan regionerna och landskapen är alltså betydande och inte alltid enkla att förklara. Likheterna mellan kulturgeografiskt likartade områden är naturligt nog stora, och framträder tydligt om man samman­ ställer t.ex. slättbygder i Götaland och Svealand eller skogsbygder i Bergs­ lagen. I landskap som innefattar många olika kulturgeografiska områden måste emellertid siffrorna för kyrkobyggandet analyseras på sockennivå för att skeendet ska bli tydligt. Kyrkorna 1760–1860 245 Kyrkornas arkitektur Kyrkornas arkitektur förändrades gradvis under de hundra åren från 1760. Det enda tydliga skiftet i stiluppfattning inträffade kring 1840, då klassicis­ men började ifrågasättas och intresset för andra äldre stilar vaknade. Några huvuddrag i kyrkobyggandet belyses här dels genom några få, välkända större kyrkor, dels genom tre typiska exempel på Överintendentsämbetets standardproduktion, tillkomna i tre skeden: 1790 -tal, 1820 -tal och 1840 ­ tal. Därefter kommenteras de regionala variationerna och avvikelserna. elitkyrkorna Överintendenterna eller andra framstående arkitekter engagerades då stora stadskyrkor och domkyrkor skulle byggas eller omgestaltas. Det gällde att skapa en unik och pregnant märkesbyggnad för resursstarka och anspråks­ fulla beställare. Dessa kyrkor var alltför påkostade för att tas till förebilder för sockenkyrkorna på landsbygden annat än i fråga om enskildheter, som tornkrön, färgsättning eller dekoration. I Stockholm var det gustavianska huvudmonumentet Adolf Fredriks korskyrka med sitt mäktiga mittorn och kraftfulla, rikt artikulerade fasad, ritad av Carl Fredrik Adelcrantz i intensiv och långvarig dialog med Gustav III, och färdigbyggd år 1787. I det höga tunnvälvda kyrkorummet domi­ nerar den väldiga altarreliefen av Johan Tobias Sergel. När domkyrkan i Karlstad på 1790 -talet radikalt omgestaltades i det inre av Erik Palmstedt anlitades Sergel för de två knäböjande änglar i friskulptur som omger det av Palmstedt ritade stora altarkorset. Fig. 126. Domkyrkan i Göteborg upp­ fördes 1805–27 efter stadsarkitekten Carl Wilhelm Carlbergs ritningar. Koret, med sina parställda joniska halvkolonner och mellanliggande fönster, bildar tyngdpunkt i den nyklassicistiska interiören. Predikstol och altaruppsats är från kyrkans bygg­ nadstid och utförda av Axel Magnus Fahlcrantz. Ett speciellt inslag i kyr­ korummet är de slutna bänkrummen (präst- och biskopsbänkar) med ned­ fällbara fönster, som är placerade på norra och södra sidan närmast koret. Foto Sven Sjöstedt 1946, Göteborgs stadsmuseum. 246 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Kyrkan i Uddevalla kan nämnas som en av de ganska få renodlat nyan­ tika stadskyrkorna i landet. Den byggdes 1810 –14 som ersättning för en brunnen kyrka och var ritad av Gustaf af Sillén vid Överintendentsämbe­ tet som en tornlös korskyrka med västgaveln formad som en sträng dorisk tempelportik. Många liknande förslag till kyrkor i franskinspirerad nyantik lades fram mellan ca 1790 och 1810 av Louis Jean Desprez och hans efter­ följare vid Överintendentsämbetet, men de avvisades mestadels av försam­ lingarna som främmande och opraktiska. Domkyrkan i Göteborg, som brunnit ned, återuppbyggdes på den gamla kyrkans grund 1805–27 i helt ny skepnad efter ritningar av stadsarkitekten Carl Wilhelm Carlberg. Carlberg var fortifikatör, inte utbildad vid Akade­ mien i Stockholm som kollegorna vid Överintendentsämbetet, och han fick från ämbetet skarp kritik för avsteg från den ”rena stilen”. Carlberg försva­ rade sin rätt att som erfaren arkitekt fritt tolka den klassiska koden. Efter­ som bygget redan var långt gånget avgjordes tvisten till Carlbergs förmån av Kungl. Maj:t. Domkyrkan fick en kärvt uttrycksfull exteriör, med ett brett västparti med kolonnportik och högt torn. Murverket i gult tegel är oputsat. Det väldiga kyrkorummet under trätunnvalv hör till tidens vackraste, med en krans av parställda kolonner längs den rundade korväggen (fig. 126, 131). Karl Johanstidens främsta kyrka i Stockholm var Skeppsholmskyrkan, byggd 1823–42 för örlogsflottan och ritad av fortifi katören Fredrik Blom, tillförordnad överintendent. Den åttkantiga centralkyrkan med inre om­ gång och kupol är helt igenom klassisk, men motiven i fasad och interiör har större lätthet än i Adolf Fredrik, och kyrkorummet är mer komplext. Detsamma gäller Härnösands domkyrka, ritad på 1840 -talet av Johan Adolf Hawerman under Bloms överinseende. Det blev landets sista större klassicistiska kyrka, med latinsk korsplan med centraltorn och imposant tvåtornsfasad med tempelportik och ett treskeppigt högt kyrkorum, med läktare i sidoskeppen och ett mångskiftande ljusinfall genom fönster på flera nivåer i koret. den gustavianska sockenkyrkan Ett välbevarat exempel på en sockenkyrka byggd efter Överintendentsäm­ betets ritning finns i Fryele i Småland, i Jönköpings län (fig. 127). Den nya murverkskyrkan byggdes 1788 – 90 och ersatte en medeltida kyrka, som bli­ vit för trång. Socknen hade 1780 drygt 1 000 invånare. Kyrkorummet är ljust och rymligt, harmoniskt i sina proportioner och lätt att överblicka. Ett trätunnvalv bidrar till känslan av rymd. Ursprung­ ligen var valv, väggar och inventarier målade i ljusgrått, ”perlefärg” med tidens terminologi. Snickerierna livades av förgyllda accenter. Inredningens utsmyckning koncentreras till altaruppsats, predikstol och orgel. Orgeln inköptes först 1853. De slutna bänkkvarteren är sentida men efterbildar originalbänkarna. Hundratals systrar till Fryele byggdes i hela landet, från Örkened i Skåne (fig. 131) till Luleå i Norrbotten. De flesta byggdes ca 1770 –1800, men en del tillkom även senare. nyklassicismens sockenkyrka Klockrike kyrka i Östergötland uppfördes i tegel 1825–26 och invigdes 1830 (fig. 128). Den ersatte två medeltida sockenkyrkor, en sammanbygg­ nad som beslutats redan 1813. De två socknarna hade år 1830 tillsammans 1865 invånare. Kyrkorummet ger samma rymliga och ljusa intryck som i Fryele. I den välvda korrundeln hade arkitekten föreslagit en altarpredikstol, men man Kyrkorna 1760–1860 247 valde i stället ett altarkors med svepduk. 1856 tillkom en altaruppsats med kolonner som bär en väldig förgylld strålsol och inramar en altartavla, Kris­ tus i Getsemane, målad av Fredric Westin. Predikstolskorgens fält pryds av förgyllda emblem. Den slutna bänkinredningen och läktaren i väster tillkom samtidigt, och alla snickerier målades i grått i flera nyanser med förgyllda lister. Orgeln tillkom 1842. Den typ av kyrka som Klockrike representerar är ännu vanligare än den äldre Fryeletypen, och återfinns över hela landet. 1840-talets sockenkyrka I Hamrånge i nordöstra Gästrikland byggdes en av landskapets största kyr­ kor 1847–51, avsedd för 1 200 personer (fig. 129). Den ersatte en medel­ tida, under 1600 - och 1700 -talen ombyggd och utvidgad kyrka som revs. Socknen hade 1840 över 2 000 invånare, vartill kom stora skaror som samlades för att höra socknens väckelsepredikanter. Kyrkan är orienterad i norr-söder, anpassad till den smala tomten på en bergknalle. Fasaderna är putsade i brunrött med vita listverk, rundbågsfriser och lisener. Sidoporta­ lerna pryds av kölbågar och däröver trappgavlar. Tornets höga åttkantiga lanternin kröns av en kort spira. Den livligare silhuetten, det komplexa kyrkorummet och den rika orna­ mentiken med inslag av renässans och medeltid skiljer Hamrånge från de äldre kyrkorna, även om det klassiska grundschemat fi nns kvar. Fig. 127. Thure Wennberg, konduktör och sekreterare vid Överintendents­ ämbetet har troligen utfört ritningen till Fryele kyrka 1783 i enlighet med överintendentens, Carl Fredrik Adel­ crantz direktiv. Planen med tresidigt kor i öster och torn i väster är typisk, liksom tornet med den nätta tornhu­ ven, de slätputsade fasaderna med rundbågiga stora fönster och det val­ made sadeltaket. Den klassiserande altaruppsats som antyds på sektionen utfördes som ram till altartavlan från 1796, ”Kristus i Getsemane” av Jonas Berggren. Ritning i RA. Fig. 128. Klockrike kyrka i Öster­ götland uppfördes efter ritning från 1821 av Samuel Enander vid Över­ intendentsämbetet. Koret i öster är format som en halvcirkel inom planens rektangel. Koret omges av sakristia och förråd, dit fönstren längst i öster hör. Sidoingångarna framhävs i de i övrigt osmyckade fasaderna, putsade i gulvitt. Det resliga lanternintornet pryds av ljudöppningar i form av en s.k. serliana, ett motiv använt i klassi­ cistisk arkitektur alltsedan 1500-talet. Det flacka sadeltaket var ursprungli­ gen täckt av spån. Ritning i RA. Norm och variationer De tre exemplen är typiska för Överintendentsämbetets mönsterbildande verksamhet. Utbudet och variationerna under perioden 1760 –1860 kan 248 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Fig. 129. Ritningen till Hamrånge kyrka i Gästrikland hade uppgjorts av den i Stockholm utbildade länsbygg­ mästaren Carl Setterberg 1846 och bearbetats av Johan Fredrik Åbom vid Överintendentsämbetet. Mittskeppets höga trätunnvalv bärs av åttkantiga träpelare. Det smalare, rundade koret omges av sakristia och arkiv med läk­ tare som övre etage. Ritning i RA. också beskrivas i mer generella termer, med tonvikt på material, färg, plan­ form, välvning samt gestaltning av exteriör och interiör. material och färg I förordningen 1776 föreskrevs att alla kyrkobyggnader skulle uppföras i murverk. Brist på lämplig sten eller andra svårigheter kunde anföras som skäl för att få dispens att bygga i trä. Dispensmöjligheten utnyttjades i stor utsträckning i skogslänen i Bergslagen och Norrland, där timmerbyggan­ det hade hävd och socknarna ofta var fattiga, men även i mer välbeställda trakter där brukskapell och annexkyrkor uppfördes. Kustbygdernas kyrkor och fiskekapell byggdes också mest i trä. Men i många skogssocknar, sär­ skilt i Värmland, där man alltsedan medeltiden byggt i trä, bröt man nu traditionen och ersatte sin senaste timmerkyrka med en stabilare i murverk. Överintendentsämbetets propaganda liksom brandrisken i träkyrkorna hade gjort intryck. Under perioden byggdes 139 nya kyrkor i trä, 580 i sten (fig. 124). I alla landskap övervägde stenbyggandet utom i de norrländska. I Skåne, Hal­ land, Öland, Östergötland, Närke och Västmanland byggdes enbart i sten. På många håll ersattes under denna tidsperiod träkyrkor av stenkyrkor, även i träkyrkornas mest hävdade områden, som i Värmland och Dalarna och i gränstrakterna mellan Småland och Västergötland. Under 1700 -talet uppfördes stenkyrkorna vanligen i lokal fältsten, mer eller mindre regelbundet murad. Då nybygget innebar rivning av en äldre Kyrkorna 1760–1860 249 stenkyrka återanvändes så mycket sten som möjligt, antingen delar av stå­ ende murverk eller som löst material. Murverket doldes under ljus puts, oftast vit. Även ljust gult och rosa förekom. Efter 1800 blev inslag av tegel kring fönster, portaler och i takfot och lister vanligt. Några få kyrkor uppfördes i oputsat murverk, tidigast Landskrona stora stadskyrka, ritad på 1750 -talet av Carl Hårleman och byggd decennierna därefter i gult tegel, liksom senare Göteborgs domkyrka. Även Carl Georg Brunius’ kyr­ kor i Torrlösa och Tullstorp i Skåne från 1840 -talet byggdes med oputsat murverk. Träkyrkorna uppfördes i liggtimmer under hela perioden. Några exem­ pel på resvirke fi nns från 1850 -talet. Timmerkyrkorna panelades i allmän­ het efter några år och fick en ljus fasadfärg. Även äldre timmerkyrkor mo­ derniserades genom panel. Det vanligaste takmaterialet för både sten- och träkyrkor var till en början spån, senare plåt. Även skiffer från Bergslagen förekom i Mellansverige. planform och välvning Den enskeppiga långhuskyrkan med kor och torn vid vardera kortändan och genomförd symmetri och axialitet är den nyklassicistiska grundtyp, som helt dominerar bland de nybyggda kyrkorna i hela landet (fig. 131). Carl Hårleman utarbetade modellen i ett förslag, spritt som kopparstick, för Hallingebergs kyrka i Småland redan på 1750 -talet (fig. 130), och den vidareutvecklades av hans efterträdare, främst Carl Fredrik Adelcrantz. Hårleman tog intryck av den reformerta kyrkans enkla predikosalar, som han översatte i ett utsökt klassicistiskt formspråk. Korets form var i Hår­ lemans och Adelcrantz kyrkor oftast halvcirkelrunt eller tresidigt vinklat som i Fryele. De korformerna är de vanligaste i Småland och Västergötland. Det tresidiga koret valdes också oftast då äldre kyrkor ombyggdes och för­ längdes. Salkyrkoformen med rakt avslutat fullbrett kor blev efter 1800 allt vanligare och dominerar helt i norra Sverige. Från och med 1830 -talet utvecklades större variationsrikedom för korpartiet, av den typ som möter i Klockrike, Härnösands domkyrka och Hamrånge. Långhusplanen kunde efter behov anpassas i storlek med bibehållna harmoniska proportioner. De största stenkyrkorna i landet når över 50 me­ ters långhuslängd, de minsta knappt 10, några kapell ännu mindre. Bred­ den motsvarade oftast ungefär halva långhusets längd, koret oräknat. Nor­ malt lades långhuskyrkan med koret i öster och tornet i väster, men det finns talrika exempel på att denna traditionella orientering frångicks, som i Hamrånge, på grund av praktiska förhållanden, t.ex. tomtens och grundens beskaffenhet eller tillfartsvägens dragning. Från kyrkligt håll framhölls att sådana funktionella behov kunde väga tyngre än den öst-västliga riktning­ ens långa hävd och symbolik. Det flacka putsade trätunnvalvet och det i mitten plana spegelvalvet in­ troducerades av Hårleman och Adelcrantz och rekommenderades framö­ ver av Överintendentsämbetet. Trävalven var billiga och enkla att bygga och tillät stor spännvidd genom sin lätta konstruktion, vilket möjliggjorde breda enskeppiga kyrkorum. Ganska få av de större kyrkorna, ett trettiotal i hela landet, gjordes ändå treskeppiga, vanligen med välvt mittskepp och plana tak över sidoskeppen. Nästan alla tillkom sent, efter 1840. Murade tunnvalv förekom i en del större stadskyrkor. Norröver, t.ex. i Dalarna, Hälsingland och Medelpad, fanns murmästare som väl behärskade tekniken och fortsatte att mura valv under hela 1700 -talet (se s. 210–211). De flesta norrländska murmästarna övergick dock efter hand till trävalv, gärna utformade som höga spegelvalv med breda hålkäl, smyckade med Fig. 130. Carl Hårleman, ritning till Hallingebergs kyrka ca 1752. Detaljer av kopparstick av Jean Eric Rehn, RA. 250 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 lister av kulor. Söderöver blev valvmurningstekniken nästan bortglömd efter sekelskiftet 1800. Carl Georg Brunius återupplivade den i Skåne på 1840 ­ talet som ett led i sin medeltidskampanj. Hans egna korskyrkor har väl­ byggda kryssvalv. Vid Överintendentsämbetet började man samtidigt pröva andra takformer i trä, och särskilt det tresidiga tredingstaket blev omtyckt. Långhuskyrkornas sakristior placerades under 1700 -talet oftast på tra­ ditionellt sätt på nordsidan nära koret, som i Fryele. Överintendentsämbe­ tet propagerade från 1780 -talet och framåt för att sakristian för symme­ trins skull borde läggas i långhusets axel öster om koret, som en utbyggnad bakom rak korvägg eller innesluten i planens rektangel. Denna lösning blev den vanligaste efter 1800. Traditionen med nordsakristia levde dock kvar i många socknar, särskilt i Småland och Västergötland, och tillämpades ofta i strid mot fastställd plan från ämbetet. I Skåne bibehöll man tradi­ tionen från dansktiden med små sakristior, ofta inom koret bakom altaret. Nordsakristior förekom endast undantagsvis. Den grekiska korsplanen förekom liksom före 1760 främst i större stads­ kyrkor i sten och i träkyrkor. Korsplan åstadkoms också genom tillbyggna­ der av korsarmar. Adolf Fredrik i Stockholm (fig. 131) blev förebild för bl.a. Skellefteå landsförsamlings stora kyrka, men också för några landskyrkor, som Fasterna i Uppland. Flera större stenkyrkor fick latinsk korsplan, som i Landskrona och Härnösand. Träkyrkor med korsplan följde traditionen från 1600 - och tidigt 1700 -tal, men var inte lika vanliga som då. De åter­ finns framför allt i Småland, Bergslagen och Övre Norrland. De flesta, åtta stycken, byggdes i de tre nordligaste landskapen. Ytterligare några plantyper förekom under perioden: åttkantsplan och långhusplan med torn mitt på ena långsidan. Den åttkantiga planen, avlång eller liksidig, känd sedan 1600 -talet och förknippad med brukskulturen, användes huvudsakligen i träkyrkor. Några enstaka exempel finns i Små­ land, Dalarna och Västmanland, åtta i Norrland. Liksom korsplanen gav den åttkantiga planen bättre stadga åt timmerstommen än den rektangulära planformen, särskilt i större kyrkorum. Långhuskyrkan med sidoställt torn finns på ett tjugotal platser runt om i landet, den tidigaste i Värmlands Rudskoga 1774–75 (fig. 131), men de flesta i Gävleborgs län, där byggmästaren Johan Christoffer Loëll kring år 1800 hade särskild förkärlek för typen. Även i Dalsland och Östergötland finns ståtliga exempel. Planformen förekom vid Överintendentsämbetet från 1790 -talet och perioden ut. Den betingades av praktiska skäl, då kyrko­ tomten och tillfarten gjorde det lämpligast att förlägga huvudingången med torn och vapenhus mitt på långsidan. Koret placerades här som vanligt vid långhusets ena kortsida. Mer ovanlig är den variant som möter särskilt i Övre Norrland, där ingången i tornet på långsidan ledde in rakt mot altaret, placerat mitt på inre långväggen. Ofta vidbyggdes en sakristia bakom koret som pendang till tornet. Barbro Flodin har kallat typen ”pseudokorskyrka”. Kyrkorum­ met har här en breddkaraktär, som påminner om frikyrkornas samlings­ salar. Församlingarna anförde som fördelar med planen god sikt mot altaret från alla platser samt möjligheten att bygga läktare på tre sidor för att öka platsantalet. Det tidigaste exemplet byggdes i trä i Nedertorneå-Haparan­ da (brunnen) efter ritningar från 1821 av lantmätaren och arkitekten Erik Hollström i Luleå, som även ett par år senare ritade Överluleå kyrka (fig. 131) med samma plan. Överintendentsämbetets arkitekter accepterade plan­ typen med viss tvekan. I dessa kyrkor liksom i de flesta andra med samma plan flyttades koret senare på 1800 -talet till ena kortsidan. Kyrkorna 1760–1860 251 Attmar, Medelpad, uppförd 1760–62. Väse, Värmland, uppförd 1760–62. Arjeplog, Lappland, uppförd 1763–67. Rudskoga, Värmland, uppförd 1774–75. Stuguns gamla kyrka, Jämtland, uppförd 1786–94. Stockholm, Adolf Fredrik, Uppland, uppförd 1768–74. Örkened, Skåne, uppförd 1786–88. Ingarö, Uppland, uppförd 1792. Svennevad, Närke, uppförd 1782–86. Skärv, Västergötland, uppförd 1787–88. Blackstad, Småland, uppförd 1788–90. Fryele, Småland, uppförd 1788–90. Sund, Östergötland, uppförd 1793–94. Lit, Jämtland, uppförd 1794–97. –1350 1350 –1550 1550 –1760 1760 –1860 0 5 1860 –1950 1950 – Ospec. 10M Forsmark, Uppland, uppförd 1794–1800. Backaryd, Blekinge, uppförd 1795–99. Fig. 131. Ett urval kyrkor uppförda under perioden 1760–1860, återgivna i skala 1:800. 252 Norrbo, Hälsingland, uppförd 1795–99. Åmåls nya kyrka, Dalsland, uppförd 1801–06. Mörbylånga, Öland, uppförd 1811. Storsjö, Härjedalen, uppförd 1812. Broddetorp, Västergötland, uppförd 1821–22. Göteborg, Gustavi domkyrka, Västergötland, uppförd 1805–27. Klockrike, Östergötland, uppförd 1825–26. Överluleå, Norrbotten, uppförd 1826–31. Älvsered, Västergötland, uppförd 1838. Härnösands domkyrka, Ångermanland, uppförd 1842–46. Torrlösa, Skåne, uppförd 1844–49. Bogen, Värmland, uppförd 1849–51. Hamrånge, Gästrikland, uppförd 1847–51. Lindberg, Halland, uppförd 1851–53. 253 Fig. 132. Runstens kyrka på Öland uppfördes 1835–36 av byggmästare Gustaf Rudwall från Kalmar. Ritning­ arna upprättades av Nils Isak Löfgren och omarbetades av Johan Carlberg vid Överintendentsämbetet. Enligt ritningarna skulle kyrkan uppföras intill och öster om den medeltida kyr­ kans östtorn. I stället byggdes utan Överintendentsämbetets tillstånd kyrkan norr om medeltidskyrkan, som helt revs. Det nya tornet färdigställdes 1838 under ledning av byggmästaren Peter Isberg från Algutsrum. Den stora lanterninen som rymmer klockorna är typisk för Öland. Foto Rolf Hintze 1981, Sveriges Kyrkor. exteriören Genomgående för den klassicistiska kyrkobyggnaden är dess rena linjer och samlade volym, som i Fryele och Klockrike. Fasadernas släta putsytor kunde under de första decennierna livas genom rusticering i svag relief kring portalerna eller med fönsteromfattningar, lisener och hörnkedjor marke­ rade enbart genom putsens avvikande färg eller grovlek. Där tyngre murade valv användes krävdes kraftigare murverk och ibland stödjande strävpelare. Takfotslisten gjordes ofta profilerad, ibland med tandsnittsdekor. Ytterta­ kets form var inledningsvis gärna bruten, med eller utan valmade partier. Senare under 1700 -talet tog sadeltaket över, först ganska brant, sedan allt flackare. Huvudingång och sidoingångar framhävdes genom pilastrar eller kolonner med överliggare och krön. Den påbjudna inskriftstavlan över ingången angav årtal för kyrkans uppförande och regerande kung, ibland även stiftets biskop och socknens kyrkoherde. Från 1840 -talet varierades fasadutformningen som i Hamrånge med listverk, bågfriser, flerfärgad puts och växlande fönsterformer. Gavelpar­ tier över sidoingångarna fick skjuta upp över takfotslinjen, hörn och gavlar pryddes av små spiror och tärningslika krön. Rundbågsfriser, spetsbågar och andra nymedeltida ornament började användas. I det svenska landskapet annonserar sig de nyklassicistiska kyrkorna på håll genom sina karakteristiska torn (fig. 122). Inte bara de nybyggda kyr­ korna utan även hundratals äldre kyrkor fick under perioden nya torn eller tornkrön. Torn med huv och torn med lanternin återfinns i nära nog iden­ tiska utföranden över hela landet i en häpnadsväckande mängd, kanske det tydligaste tecknet på Överintendentsämbetets inflytande. Den klock­ lika huven, lanserad av Hårleman, var vanligast från 1760 till ca 1800, medan lanternintornet förekom från 1780 -talet och blev helt dominerande efter 1800. Både huv och lanternin har föregångare i barockarkitekturen, moderniserade av Carl Hårleman och hans efterföljare. I förordningen 1759, utarbetad av Hårleman, påtalades risken för blixtnedslag i staplar och höga spiror, och församlingarna rekommenderades att flytta klock­ orna till stentorn med låga huvar. Standardversionerna av huv och lanternin dominerade helt, men det före­ 254 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Fig. 133. Attmars kyrka i Medelpad uppfördes 1760–62, delvis med åter­ bruk av den medeltida föregångarens murar. Den som utförde ritningarna var Daniel Hagman, som likaså var byggmästare. Till sin hjälp hade han gesällerna Pehr Hagmansson och Simon Geting. Söder om kyrkan står en klockstapel som i sin nuvarande utformning härrör från 1811. Foto Göran Lindahl 1997. kom variationer på dessa teman och en hel del experiment med alternativa tornkrönsformer. Till de mer originella hör Petter Frimodigs höga träspiror i Östergötland åren före och efter 1760, dekorativt mönstrade i svart och vitt (fig. 68). Några decennier senare laborerade Olof Tempelman vid Överin­ tendentsämbetet med olika tornformer i nyantik anda, ofta med pyramiden eller obelisken som grundelement. De flesta återfinns i Östergötland. Lan­ terninerna på Öland (fig. 132) gavs av de lokala byggmästarna kraftigare dimensioner än ämbetet avsåg, eftersom de skulle rymma klockorna, som annorstädes hängde i tornkroppens översta våning innanför ljudöppning­ arna. I Skåne föredrogs enkla pyramidhuvar eller torn med trappgavlar, som anknöt till den danska medeltidens formspråk. Många kyrkor saknade torn, eller fick torn långt efter det att kyrkan byggts (fig. 133). De tornlösa kyrkorna hade som tidigare klockstaplar i trä och ståtliga staplar restes, de flesta under 1700 -talets andra hälft. De rikast utformade återfinns i Norrland. Kontinuiteten bakåt var stark. Den lökforma­ de huven med ursprung i barocken användes i många klockstaplar, men även i tornkrön, exempelvis i Halland, Dalarna, Västmanland och Norrland. Decennierna från 1830 och framåt ökade variationen även i tornens formspråk. Små spiror i flera våningar avslutade ofta lanterninerna, och spirornas höjd ökade stadigt, särskilt sedan förbudet mot höga spiror upp­ hävdes 1857, då åskledare blivit allmänt förekommande. Åttkantiga ge­ nombrutna spiror i gjutjärn blev populära på många håll. Den höga spiran på Riddarholmskyrkan i Stockholm från 1838 var en känd förebild. interiören Grundackorden i det klassicistiska kyrkorummet var länge förhärskande: den ljusa salen med stora linjer och rena ytor och dekoren samlad till huvud­ punkterna, altarprydnad, predikstol och orgel. Enkla, abstrakta symboler föredrogs framför bildrika berättelser. Ljuset som strömmade in genom de stora fönstren användes i tidens predikningar och kyrkoinvigningstal ofta som en metafor för det gudomliga ljuset och förnuftets klara insikt. Ordets kraft skulle verka utan att störas. Inlevelse i Kristi lidande skulle inte förmed­ las genom bilder utan genom bibelläsning. Många präster tog uttryckligen Kyrkorna 1760–1860 255 avstånd från äldre kyrkors dekor och myllrande bildscener, som de ansåg var både anskrämliga och distraherande. I samband med att större fönster togs upp i äldre kyrkor överputsades ofta målningar från medeltid och barock för att skapa ett ljusare, enhetligare och estetiskt mer tilltalande rum. Senbarock och rokoko levde kvar i många trakter i både altaruppsatser och predikstolar under hela 1700 -talet, och Överintendentsämbetets stra­ mare gustavianska formspråk nådde ut långsammare och ojämnare inom inredningskonsten än i arkitekturen. Framstående mästare som Magnus Granberg i Uppland, Johan Edler i Jämtland och Jonas Berggren i Småland och på Öland hade en stor marknad och levererade arbeten i mjukt svängda rokokoformer in på 1790 -talet. Den vanligaste nyklassicistiska altarprydnaden, förordad av Överinten­ dentsämbetet, var det nakna korset, med törnekronan vid foten och svep­ ningen draperad, spår efter den korsfäste och uppståndne Kristus (fig. 134). Altarkorset i denna form var en renodling av motiv ur barockens form­ förråd. Korset stod ensamt på altaret eller i korfönstret eller fick en klassi­ serande, arkitektonisk omramning. Korset var oftast skulpterat, men kunde också framställas i måleri, då gärna med det himmelska Jerusalem som fondmotiv. Altartavlor med bibliska motiv förekom också. Till skillnad från tidigare epoker valde man en enda bildscen i stort format i smal ram eller klassicis­ tiskt ramverk. Bland periodens målare står Pehr Hörberg i en klass för sig både i kvalitet och kvantitet. Han var torparson från Småland, som fått en kort utbildning vid Konstakademien i Stockholm och verkade främst i Östergötland och Småland. Sammanlagt 87 kyrkor i landet äger målningar av Hörberg, ofta mycket stora. Hans motiv hämtades med förkärlek ur Jesu liv och rymmer flera egna innovationer, som Jesus som lärare, med ett myl­ ler av åhörare i en rik arkitektonisk miljö. Vanligt var också att kopior Fig. 134. Inredningen i Nätra kyrka i Ångermanland, uppförd 1805–07, är praktfull och välbevarad. Kor­ väggen pryds i hela sin bredd av en målad skenarkitektur med inslag av grisaillemålningar, komponerade och utförd 1847–48 av Olof Hofrén. Den ursprungliga altaruppsatsen består av halvkolonner och ett rakt bjälklag på vilket Lammet med segerfanan vilar. Mellan kolonnerna står korset med svepduk. En predikstol från 1720-talet ersattes 1814 av den nuvarande, utförd av Pehr Dahlqvist från Nora och målad och förgylld av Olof Hofrén. Foto Göran Lindahl 1998. 256 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Fig. 135. Till det ståtliga nyklassi­ cistiska kyrkorummet i Bergs kyrka i Jämtland bidrar en arkitektonisk altaruppställning utförd 1799–1801 av Jonas Edler, med ett korsbärande lamm vilande på förbundsarken som centralmotiv. Altaruppsatsen omges av målad skenarkitektur från 1803 av Per Sundin från Sunne. Foto Göran Lindahl 1998. efter kända målningar beställdes. Fredric Westins altartavlor i Kungsholms kyrka och Jakobs kyrka i Stockholm återfinns runt om i landet i otaliga kopior från 1820 -talet och framåt. Hörbergs största målningar fyller hela korväggen. Samma ambition att bygga ut och framhäva altarprydnaden fanns på andra håll. I Jämtland och angränsande landskap utvecklades tidigt en tradition med på korväggen målad dekor. Skenarkitektur och böljande draperier i starka färger ger koret karaktär av teaterscen för fest och högtid. De raka, fönsterlösa korväg­ garna som var så vanliga i Norrland, passade väl för stora, illusionistiska målningar, och minst ett sjuttiotal av kyrkorna från Hälsingland till Norr­ botten har haft eller har sådan kordekor. Rikast förekom de i Jämtland, där 19 kyrkor har sin dekor i behåll (fig. 135). Även söderut finns en del liknande kordekorationer, i en stramare och mindre färgrik art. En skick­ lig perspektivmålare var t.ex. Carl Strömberg, verksam i Småland och Ble­ kinge. Även Olof Tempelman vid Överintendentsämbetet gjorde ritningar för några skenperspektiviska fondmotiv för kyrkor i Dalarna, men de hörde till undantagen i ämbetets ritningsförslag. Predikstolens buktande rokokoformer och rika plastiska ornamentik följdes under den gustavianska eran av stramare uttryck. Korgens sidor blev raka, dess planform fyrsidig eller rund, med anpassat ljudtak. Korgens sidor pryddes med dekorativt arrangerade emblem, Kalken, Lagens tavlor, Hop­ pets ankare, Vinrankan och Fredens lager. Mängden av skickliga bildhug­ gare och skulptörer som runt om i landet arbetade efter Överintendentsäm­ betets eller egna ritningar är imponerande, och studiet av deras arbeten har bara börjat (fig. 137). Kyrkorna 1760–1860 257 Altarpredikstolen, en kombination av altaruppsats och predikstol, pla­ cerad i korets mitt, var vanlig i tidens kyrkor, särskilt i mindre sockenkyr­ kor och kapell där lösningen var utrymmesbesparande (fig. 136). Altarpre­ dikstolen fanns tidigt i Tyskland på 1600 -talet och förekom då även i en del kyrkor i Sverige. Placeringen i kyrkorummets mittaxel stämde väl med klassicismens estetik, och Överintendentsämbetet föreslog arrangemanget i många ritningar från och med 1700 -talets slut. På 1830 -talet framfördes från kyrkans håll betänkligheter mot att prästen i altarpredikstolen syntes stå på eller över altaret, och många befintliga altarpredikstolar byggdes om eller byttes ut. Men ännu vid 1800 -talets slut byggdes en och annan ny altarpredikstol. Ingen landstäckande inventering har gjorts, men uppskatt­ ningsvis finns ett sextiotal altarpredikstolar bevarade i dag, och minst det tredubbla antalet har funnits. 1700 - och 1800 -talen var orgelbyggandets storhetstid. En rad skickliga orgelbyggare etablerade verkstäder, de flesta i Östergötland och i Stock­ holm. Orgeln var en dyrbar investering och många församlingar fick vänta länge innan man fick råd att skaffa orgel. Som regel placerades den på läk­ taren på ingångssidan, ett anslående blickfång för dem som lämnar kyrko­ rummet. Orgelns fasad med piporna dekorativt ordnade i en klassicistisk komposition ritades ofta av arkitekter vid Överintendentsämbetet. Fasa­ derna är oftast delade i tre eller fem fält med mittpartiet högst, krönt av en bågform eller trekantsgavel. Lyror, trumpeter och andra musikinstrument ingår ofta i dekoren, liksom putti. Mot slutet av perioden ersattes de klas­ siska formerna av nygotiska bågformer och ornament. Till den klassicistiska rekvisitan hör även ovala eller rektangulära num­ mertavlor med förgyllda och ornerade skurna ramar. De främsta bänkarna pryddes i de nordliga landskapen ofta av pyramider eller urnor som en mar­ Fig. 136. Högsjö gårdskapell i Söder­ manland, uppfört 1781–82, domineras invändigt av arrangemanget i öster, med altarpredikstol flankerad av två rundfönster. Altartavlan föreställer Lansstöten efter Peter Paul Rubens och utfördes av okänd mästare under 1600-talet. Den skänktes under 1700-talets första hälft av landshöv­ ding Claes Rålamb till det kapell som föregick det befintliga. I tunnvalvets gavel ovanför altartavlan fi nns en krönande målning med bl.a. Guds allseende öga. Gavelfältet liksom de målade pilastrarna på kapellets långväggar och predikstolstrappans målningar utfördes av Johan Fredrik Norstedt till kanslirådet Göran af Segerströms och Hedvig Carolina Buréns bröllop 1818. Hedvig Carolina ägde Högsjö gård och bruk. Bänkin­ redningen är samtida med kapellet. Foto Bengt A Lundberg 1999, RAÄ. 258 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Fig. 137. Nyklassicismen är ännu för­ härskande i Sjötofta träkyrka i Väster­ götland, uppförd efter en ritning 1850 av Johan Fredrik Åbom. Altaruppsats med altarring och rund predikstol med trinda balusterdockor och kraftig vulst tillkom i den stora snickeriverkstaden i Mjöbäck i Småland, nära gränsen till Västergötland. Bildsnidaren Johan­ nes Andersson i Mjöbäck skapade den karakteristiska formen på 1830-talet. Den behöll sin popularitet in på 1860­ talet och återfinns i talrika kyrkor i Småland, Halland och Västergötland. Foto Göran Lindahl 1997. kering av gränsen till koret. Läktarbröstning, bänkskärmar och bänkdörrar dekorerades av målningar med blomster, emblem eller enbart ornamentik. Altarringen och läktarbröstningen fick ofta samma utförande i snickeri­ detaljer och målning. I de välbevarade kyrkorna kan man ännu beundra den höga hantverkskvaliteten i träinredning och måleri, och glädjas åt de­ taljer som skurgolv med breda tiljor, smidda lås och blåst fönsterglas. Här­ till kommer det utsökta konsthantverket i ljusredskap, kyrkliga textilier och kärl i metall och glas. Nyklassicismens kyrka i dag Den kritik som redan Carl Georg Brunius riktade mot de nyklassicistiska kyrkornas ”ladustil” växte i styrka under 1800 -talets senare del. Kyrkorna ansågs profana, kyliga, kala och trista. De fick också oförskyllt bära skulden för de många äldre kyrkor som rivits när de byggts. Man sökte i våg efter våg av förändringar och restaureringar in i vår tid komma till rätta med de brister man fann särskilt i kyrkornas inre. Dekormåleri, glasmålningar, nya bänkar, ny färgsättning och nya inventarier fördes in för att skapa den ombonade och varma stämning som eftersträvades. På 1900 -talet lät man modernare uttryck prägla kyrkorummen, som sällan ansågs värda att beva­ ras i ursprungligt skick. Exteriörerna förändrades däremot i mindre grad, och som inslag i det svenska landskapet blev den vita tornkyrkan efter hand både accepterad och folkkär. De kyrkorum som klarat sig genom de senaste hundrafemtio åren utan att helt omvandlas är inte särskilt talrika (fig. 138). Även om inställningen till dem nu kan vara mer positiv, finns nya hot. Många kyrkor är för stora för de krympande församlingarna, de upplevs som ödsliga av både präst Kyrkorna 1760–1860 259 Fig. 138. Njurunda i Medelpad upp­ fördes 1856–62 efter ritningar av Johan Fredrik Åbom. Byggmästare var Johan Nordell. Det monumentala kyr­ korummet avdelas i tre skepp genom kolonner som bär såväl sidoskeppens läktare som det förhöjda mittskeppet. Inredningen är i allt väsentligt från byggnadstiden. Vid en restaurering 1993 tog man fram äldre målad dekor och återställde den gamla altarringen. Foto Göran Lindahl 1998. och menighet. De är dyra att värma upp och underhålla. Den sparsmakade och genomtänkta inredningen är mycket känslig för förändringar, och kyr­ korummen är därmed svåra att anpassa till nya och friare gudstjänstformer utan att balansen i rummet störs. De nyklassicistiska kyrkorna har länge varit ganska anonyma, trots eller kanske på grund av att de är så många. Det är angeläget att hävda deras stora kulturhistoriska värde, både som grupp och som individer. De vitt­ nar tillsammans om ett märkligt och imponerande statligt moderniserings­ projekt, som syftade till att höja nivån på landets arkitektur och faktiskt lyckades. Omfattande medel ur statskassan satsades på att pedagogiskt och uthålligt erbjuda kostnadsfri och kvalificerad rådgivning om hur en funk­ tionell och vacker kyrka skulle åstadkommas. Man kan finna inslag av för­ mynderi, likriktning och elitism i detta, men långt mer av en uppriktig vilja att skapa ordning och skönhet i arkitekturen med antiken som rättesnöre. När Överintendentsämbetets ambitioner mötte lokalsamhällenas egna tra­ ditioner och talanger uppstod en mångfald av regionala variationer. Dessa likartade och ändå så olika kyrkor är värda att bli bättre kända och att bevaras med respekt för de ursprungliga intentionerna. Källor och litteratur Förteckning över översikts- och speciallitteratur på landskapsnivå fi nns i de publi­ cerade landskapsrapporterna. Gränsåren 1760 och 1860 ansluter till ett forskningsprojekt vid Sveriges Kyr­ kor, RAÄ, Kyrkobyggnader 1760–1860. Fyra volymer har hittills utkommit i pro­ jektets publikationsserie, del 5 är under arbete. I varje del fi nns beskrivningar av alla nybyggda kyrkor i de berörda landskapen och sammanfattande regionala översikter: 260 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 1. Skåne och Blekinge, SvK vol. 210, 1989. Bidrag av Axel Unnerbäck, Siegrun Fernlund, Evald Gustafsson, Ingrid Sjöström, Monica Ebeling, Marian Ullén, Birgitta Sandström. 2 . Småland och Öland, SvK vol. 216, 1993. Bidrag av Marian Ullén, Stig Torne­ hed, Yvonne Ehlers, Evald Gustafsson, Ingrid Sjöström, Birgitta Sandström, Monica Ebeling. 3. Övre Norrland [Västerbotten, Norrbotten, Lappland], Finland 1760–1809, SvK vol. 217, 1993. Bidrag av Barbro Flodin, Axel Unnerbäck, Marja Terttu Knapas, Barbro Edling. 4. Härjedalen, Jämtland, Medelpad och Ångermanland, SvK vol. 221, 1997. Bidrag av Ingrid Telhammer, Maj Nodermann, Ingrid Sjöström, Monica Ebe­ ling. At förse Riket med beständige och prydlige Byggnader. Byggnadsstyrelsen och dess föregångare, utg. Byggnadsstyrelsen, 1969. Historisk statistik för Sverige, 1, Befolkning 1720 –1967, Statistiska centralbyrån, 1969. Frängsmyr, Tore: ”Kom upplysningen till Sverige?”, i Upplysningen som drivkraft i 1700-talets svenska vetenskap och vitterhet. Konferens 2003, Kgl. Vetenskapsoch Vitterhets Samhället i Göteborg, 2005. Linn, Björn: ”Byggnadskonst och formgivning i upplysningens tecken”, i Upplys­ ningen som drivkraft i 1700-talets svenska vetenskap och vitterhet. Konferens 2003, Kgl. Vetenskaps- och Vitterhets Samhället i Göteborg, 2005. Mellander, Cathrine: Arkitektoniska visioner under statligt förmynderskap. En studie av Överintendentsämbetets verksamhet och organisation 1818–1917, Nordiska museets handlingar 135, 2008. Diss. Rappe, Axel: Nyklassisk kyrkoarkitektur i Sverige 1780–1840, otryckt lic. avh., Teologiska inst., Uppsala universitet, 1950. Sjöström, Ingrid: ”En renad och ädel smaks fordringar. Överintendentsämbetet som arkitekturkritiker 1750 –1850”, i Arkitekturkritik, Arkitekturmuseets års­ bok, 2002 . Sjöström, Ingrid: ”Stridande mot den rena Stile. En dispyt om klassicistisk arkitek­ tur i Göteborg år 1808”, i Konsthistorisk tidskrift 2001. Sjöström, Ingrid: ”Venetianska fönster för svenska klockors klang. Om ett motiv i nyklassicismens kyrkoarkitektur”, i Från romanik till nygotik. Studier i kyrklig konst och arkitektur tillägnade Evald Gustafsson, 1992 . Unnerbäck, Axel: ”Utsikt från Väderstads kyrka”, i Bebyggelsehistorisk tidskrift 17 –18, 1989. Kyrkorna 1760–1860 261 Nybyggnader och viktigare planförändringar under perioden 1760–1860 Med nybyggnad menas att en helt ny kyrka uppförts, eller att ett helt nytt kyrkorum tillskapats genom att exempelvis en äldre kyrka i ett och samma skede både vidgats och förlängts. I de kyrkor som angivits som nybyggda kan alltså äldre murpartier eller tillbyggnader finnas kvar (långhusets nordvästra hörn, torn, sakristia etc.). Med ombyggnad menas en planförändring av långhus/kor, exempelvis genom en förlängning i väster eller genom att en kyrka med tidigare smalare kor erhållit ett korparti av långhusets bredd. Bland de viktigare planförändringarna har också medtagits tillbyggnad av en eller flera korsarmar. Det redovisas då som separat åtgärd. Tillbyggnad av torn, sakristia och annat som i regel inte berört kyrkorummets plan har däremot inte angivits. Asterisk anger att ny-, om- eller tillbyggnaden, såvitt känt, inte kvarstår i den nuvarande kyrkans stomme. Brevik Gällersta Karlstorp Kårböle Kättilstad Ljusne, Maråker Maglehem Nävelsjö Ransberg Östra Grevie Simtuna Östhammar Attmar Ovansjö Värmskog Väse Vaxholm Daretorp Kråksmåla Skånings-Åsaka Essunga Forshem Indal Ål Vissefjärda Eling Färgelanda Kville Näs Råby-Rekarne Timmersdala Tärna, Gammkyrknäset Ölmevalla Finnerödja Fjärås Gryteryd Gräve Tåsjö Edåsa Fjälkinge Höreda Junsele Vg Nä Sm Hs Ög Hs Sk Sm Vg Sk Up Up Me Gä Vr Vr Up Vg Sm Vg Vg Vg Me Dr Sm Vg Ds Bo Jä Sö Vg La Ha Vg Ha Sm Nä Ån Vg Sk Sm Ån Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad (*) Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) 1760 1760 1760 1760 1760 1760 1760 1760 1760 1760 1760–61 1760–61 1760–62 1760–62 1760–62 1760–62 1761 1761 1761–62 1761–62 1761–63 1761–67 1761–73 1762 1762 1762 1762 1762 1762 Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Trä Julita Kvikkjokk Tysslinge Vemdalen Eda Lima Norra Ny Björnlunda Arjeplog Västervik, S:ta Gertrud Lillhärad Grava Hanhals Helgesta Kestad Kållerstad Skövde Töcksmark Vesene Värna Österslöv Asker Bro Blomskog Herråkra Hörja Stigtomta Östmark Gällinge Lerbo Gustafs Vikingstad Lunda Västerås-Barkarö Alfta Norra Härene Bettna Byarum Bällefors Hasslösa Hjo Järsnäs Sö La Nä Hr Vr Dr Vr Sö La Sm Vs Vr Ha Sö Vg Sm Vg Vr Vg Ög Sk Nä Vr Vr Sm Sk Sö Vr Ha Sö Dr Ög Sö Vs Hs Vg Sö Sm Vg Vg Vg Sm Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad Tillb. av korsarmar (*) Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm (*) Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor 1763 1763 1763 1763 1763–64 1763–64 1763–66 1763–67 1763–67 1763–69 1764 1764 1764 1764 1764 1764 1764 1764 1764 1764–66 1764–76 1765 1765 1765 1765 1765–66 1765–67 1765–68 1765–68 1765–69 1765–69 1765–70 1765–75 1765–77 1766 1766 Murverk Trä Murverk Trä Trä Murverk Trä Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Omb. av långhus/kor (*) 1763–64 Omb. av långhus/kor (*) 1764 1760–1803 Murverk Omb. av långhus/kor (*) 1761 Omb. av långhus/kor (*) 1765 Omb. av långhus/kor (*) 1762 Omb. av långhus/kor (*) 1762 Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) 1762–63 1762–63 1762–64 1762–64 1762–67 1763 1763 1763 1763 Omb. av långhus/kor (*) 1766 Omb. av långhus/kor (*) 1766 Omb. av långhus/kor (*) 1766 262 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Kräcklinge Kvinnestad Senäte Stora Malm Särna gamla Västra Ny Västra Vram Ökna Allerum Normlösa Norrköping, S:t Olai Offerdal Borgsjö Sillhövda Öggestorp Algutsboda Borgunda By Anderslöv Edsvära Film Härja Höja Tofteryd Vapnö Torrskog Västra Ryd Snavlunda Västerfärnebo Andrarum Bjurum Möja Skön Stora Köpinge Degerfors gamla (S:t Mikaels kapell) Strömstad Långserud Rya (ruin) Stråvalla Stockholm, Adolf Fredrik Multrå Dörby Fuxerna Förlösa Höör Stengårdshult Ölserud Varberg Ekeby Axberg Mattmar Mellösa Längjum Osby Saleby Åsle Nä Vg Vg Sö Dr Ög Sk Sm Sk Ög Ög Jä Me Bl Sm Sm Vg Vr Sk Vg Up Vg Sk Sm Ha Ds Up Nä Vs Sk Vg Up Me Sk Vb Bo Vr Sk Ha Up Ån Sm Vg Sm Sk Sm Vr Ha Nä Nä Jä Sö Vg Sk Vg Vg Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Tillb. av korsarm Nybyggnad Tillb. av korsarm (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor 1766 1766 1766 1766 1766 1766 1766 1766–67 1766–67 1766–67 1766–67 1766–68 1766–68 1766–77 1766–77 1766–79 1767 1767 1767 1767 1767 1767 1767–68 1767–68 1767–69 1767–70 1768 1768 1768 1768 1768–69 1768–69 1768–70 1768–70 1768–70 1768–74 1768–75 1768–78 1769 1769 1769 1769 1769–72 1769–74 1760-tal 1760-tal 1760-tal 1770 1770 1770 Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Trä Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Hackås Lerdal Lillhärdal Döderhult Skultuna Östhammar Årsunda Hede Barsebäck Viksjö brukskapell Jä Ds Hr Sm Vs Up Gä Hr Sk Ån Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Ombyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm (*) 1770–71 1770–71 1770–71 1770–72 1770–72 1770–72 1770–74 1770–75 1771 1771 1771 1771 1771–72 1771–72 1771–74 1771–74 1771–89 1772 1772 1772 1772 1772 1772–73 1772–73 1772–73 1772–73 1772–73 1772–74 1772–75 1773 1773 1773 1773–74 1773–74 1773–78 1774 1774 1774 1774 1774 1774–75 1774–76 1774–77 1774–78 1774–88 1775 1775 1775 1775–76 1775–76 1775–76 1775–76 Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Trä Murverk Omb. av långhus/kor (*) 1766 Viksjö, Kapellagets Ån kapell Äppelbo Gagnef Ryssby (Sunnerbo härad) Järeda Norra Vi Våmhus Fjelie Idala Jung Skällinge Sörby Vittsjö Fiskebäckskil Grebo Lagfors Norrtälje Vinslöv Motala Mjölby Frösve Rännelanda Veddige Öxnevalla Mossebo Ås Sollefteå Alseda Berg Mörrum Sya Södra Björke Rudskoga Odensvi Värö Brunflo Åby Hovsta Skorped Synnerby Örgryte gamla Östra Vemmenhög Gålsjö Hallen Kävsjö Västra Karaby Sm Ög Dr Sk Ha Vg Ha Vg Sk Bo Ög Me Up Sk Ög Ög Vg Ds Ha Vg Vg Öl Ån Sm Vg Bl Ög Vg Vr Sm Ha Jä Sm Nä Ån Vg Vg Sk Ån Jä Sm Sk Dr Dr Sm Omb. av långhus/kor (*) 1766–69 Omb. av långhus/kor (*) 1767 Omb. av långhus/kor (*) 1772 Omb. av långhus/kor (*) 1768 Omb. av långhus/kor (*) 1773 Omb. av långhus/kor (*) 1769 Omb. av långhus/kor (*) 1774–76 Omb. av långhus/kor (*) 1775 Omb. av långhus/kor (*) 1770 Kyrkorna 1760–1860 263 Främmestad Grythyttan Hedesunda Hjorted Tjärstad Böja Fresta Färlöv Harbo Hol Laske-Vedum Ledsjö Lilla Isie Lugnås Nykyrka Slättåkra Sunnemo Torslunda Tunaberg Värnamo Hardemo Odensvi Ringarum Viby Gryt Karlanda Tuna Askersunds stads Högbo Lännäs Lönsås Ysane Hanebo Hanebo Torsås Dillnäs Eftra Misterhult Ödeshög Hycklinge Linsell Reftele Säter Vickleby Västra Eneby Rättvik Hammerdal Acklinga Kungshamn Kvistofta Askome Kil Rinkaby Rinkaby Fridlevstad Gåsinge Husby Filipstad Fölene Vg Vs Gä Sm Ög Vg Up Sk Up Vg Vg Vg Sk Vg Vg Ha Vr Öl Sö Sm Nä Vs Ög Ög Sö Vr Me Nä Gä Nä Ög Bl Hs Hs Sm Sö Ha Sm Ög Ög Hr Sm Dr Öl Ög Dr Jä Vg Bo Sk Ha Nä Nä Nä Bl Sö Dr Vr Vg Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Tillb. av korsarmar Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor 1775–77 1775–77 1775–77 1775–78 1775–78 1776 1776 1776 1776 1776 1776 1776 1776 1776 1776 1776 1776 1776 1776 1776–77 1776–77 1776–77 1776–77 1776–78 1776–78 1776–78 1776–80 1777 1777 1777 1777 1777–78 1777–78 1777–78 1777–79 1777–80 1777–81 1778 1778 1778 1778–79 1778–80 1778–81 1778–82 1779 1779 1779 1779–80 1779–80 1779–80 1779–80 1779–81 1779–82 1779–82 1779–85 1770-tal Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Trä Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Lyngby Djura Gustav Adolf Kågeröd Oderljunga Torslanda Selånger Söraby Ängersjö Hackvad Drängsered Rystad Sollerön Alunda Envikens gamla Forserum Gustav Adolf Härlunda, Bjärklunda Kållands-Åsaka Lillkyrka Visseltofta Vitaby Våthult Västra Karaby Öckerö gamla Öxabäck Borgvattnet Färila Slaka Surteby Rämmen Arnäs Gällaryd Norra Rörum Roasjö Styrstad Södra Lundby Vallby Vallby Örkelljunga Västra Vingåker Västra Vingåker Tryserum Ärla Stigsjö Torp Östra Ed Svennevad Norrvidinge Toarp Gunnarskog Vänersborg Ed Enåsa Marum Lerbäck Nora Svenarum Sk Dr Vg Sk Sk Bo Me Sm Hs Nä Ha Ög Dr Up Dr Sm Vr Vg Vg Nä Sk Sk Sm Sk Bo Vg Jä Hs Ög Vg Vr Ån Sm Sk Vg Ög Vg Sk Sk Sk Sö Sö Sm Sö Ån Me Sm Nä Sk Vg Vr Vg Vr Vg Vg Nä Up Sm Omb. av långhus/kor (*) 1770-tal Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad 1780 1780 1780 1780 1780 1780–81 1780–81 1780–81 1780–82 1780–83 1780–83 1780–85 1780–87 1781 1781 1781 1781 Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Trä Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Omb. av långhus/kor (*) 1776 Omb. av långhus/kor (*) 1781 Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor 1781 1781 1781 1781 1781 1781 1781–82 1781–83 1781–83 1781–84 1781–87 1782 1782 1782 1782 1782 1782 1782 1782 1782 1782–83 1782–83 1782–84 1782–84 1782–85 1782–85 1782–85 1782–86 1783 1783 1783–84 1783–84 1783–85 1783–85 1783–85 1783–86 1783–86 1783–86 Omb. av långhus/kor (*) 1781 Omb. av långhus/kor (*) 1777–79 Omb. av långhus/kor (*) 1778 264 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Svenarum Börringe Överenhörna Vilhelmina, Volgsjö kapell Pajala Broddarp Hossmo Huaröd Tävelsås Giresta Häggdånger Kvillinge Nykil Bälinge Levene Nor Bjurbäck Magra Sventorp Torestorp Garpenberg Gnarp Regna Hässleby Kinnared Locketorp Österåker Bjälbo Örkened Högsjö Helgum Stigtomta Stigtomta Hed Stuguns gamla Jäla Riseberga Slöta Älmeboda (ruin) Mörkö Mörkö Skärv Ölme Luleå domkyrka Ramsberg Björnekulla Djurröd Landa Löt Siene Norrköping, S:t Johannes Tåby Undersvik Villstad Blackstad Fryele Mjällby Sm Sk Sö La Nb Vg Sm Sk Sm Up Ån Ög Ög Up Vg Vr Vg Vg Vg Vg Dr Hs Ög Sm Ha Vg Sö Ög Sk Ån Ån Sö Sö Vs Jä Vg Sk Vg Sm Sö Sö Vg Vr Nb Vs Sk Sk Ha Up Vg Ög Ög Hs Sm Sm Sm Bl Tillb. av korsarmar Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Tillb. av korsarm (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad 1783–86 1783–87 1783–87 1783–94 1783–97 1784 1784 1784–85 1784–85 1784–85 1784–86 1784–88 1784–91 1784–98 1785 1785 1785 1785–86 1785–86 1785–87 1786 1786 1786–88 1786–88 1786–89 1786–90 1786–90 1786–90 1786–92 1786–94 1787 1787 1787 1787 1787–88 1787–88 1787–88 1787–88 1787–90 1787–90 1788 1788 1788 1788 1788 1788–89 1788–89 1788–89 1788–89 1788–90 1788–90 1788–92 Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Långasjö Nässjö gamla Kristdala Söderfors Arvika, Mikaeli kyrkan Kiaby Näsby Holm Södra Ljunga Gammalstorp Nössemark Sällstorp Valleberga Valleberga Ramnäs Ramnäs Angered Lockne Ockelbo Berghem Bingsjö Hycklinge Ingarö Kviinge Källstorp Svedala Hölö Hässjö Rengsjö Torstuna Stenkvista Klädesholmen Källby Linderås Mulseryd Rydaholm Stafsinge Svartnäs Södra Kedum Tvååker Västra Karup By Dädesjö gamla Dädesjö nya Håbol Kristvalla Sund Vislanda Berg Näsum Skellefteå lands Skellefteå lands Bjursås Hjärnarp Näsby Tannåker Älekulla Nås Sm Sm Sm Up Vr Sk Vs Me Sm Bl Ds Ha Sk Sk Vs Vs Vg Jä Gä Vg Dr Ög Up Sk Sk Sk Sö Me Hs Up Sö Bo Vg Sm Sm Sm Ha Dr Vg Ha Sk Dr Sm Sm Ds Sm Ög Sm Jä Sk Vb Vb Dr Sk Vs Sm Vg Dr Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Tillb. av korsarm Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar (*) Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Tillb. av korsarm (*) Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad 1789 1789–91 1789–92 1789–92 1780-tal 1790 1790 1790–92 1790–92 1790–93 1790–94 1791 1791 1791–92 1791–92 1791–93 1791–93 1791–96 1792 1792 1792 1792 1792 1792 1792 1792–93 1792–95 1792–95 1792–95 1792–96 1793 1793 1793 1793 1793 1793 Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Omb. av långhus/kor (*) 1784 Omb. av långhus/kor (*) 1784 Omb. av långhus/kor (*) 1791 Omb. av långhus/kor (*) 1785 Omb. av långhus/kor (*) 1786 Omb. av långhus/kor (*) 1786 Omb. av långhus/kor (*) 1793 Omb. av långhus/kor (*) 1793 Omb. av långhus/kor (*) 1793 Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Tillb. av korsarm (*) Tillb. av korsarm Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad 1793 1793–94 1793–94 1793–94 1793–94 1793–94 1793–94 1793–94 1793–95 1793–96 1793–1800 Murverk 1793–1800 Murverk 1793–1803 Murverk 1794 1794 1794 1794 1794–95 Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Kyrkorna 1760–1860 265 Skee Söderåkra Bodsjö Timrå Lit Ek Forsmark Gesäter Hotagen Järnboås Markaryd Norra Unnaryd Rätan Rönnäng Vartofta-Åsaka Bergsjö Haraker Långlöt Västerlösa Herrberga Karungi Klövsjö Ljung Östra Ämtervik Backaryd Frykerud Lycksele Norrbo Blidö Halltorp Hörnefors brukskyrka Konga Källunga Käringön Köpinge Lyngsjö Styrsö Venjan Vårdnäs Barva Fredrika Hjärsås Brämhult Husby-Oppunda Malmön (Lysekils gamla) Nämdö, Östanvik Vetlanda Gestad Hjo Åseda Bäcke Fläckebo Gumlösa Gunnarsjö Ljusnedal Skrea Ulrika Bo Sm Jä Me Jä Vg Up Ds Jä Vs Sm Sm Jä Bo Vg Hs Vs Öl Ög Ög Nb Jä Ög Vr Bl Vr La Hs Up Sm Vb Sk Vg Bo Sk Sk Vg Dr Ög Sö La Sk Vg Sö Bo Sö Sm Ds Vg Sm Ds Vs Sk Vg Hr Ha Ög Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarmar Nybyggnad Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor 1794–95 1794–95 1794–96 1794–96 1794–97 1794–98 1795 1795 1795 1795 1795 1795 1795 1795–96 1795–96 1795–96 1795–96 1795–97 1795–97 1795–97 1795–98 1795–98 1795–99 1795–99 1795–99 1795–99 1796 1796 1796 1796 1796 1796 1796 1796 1796 1796 1796–97 1796–97 1796–97 1796–98 1796–98 1796–98 1796–98 1796–98 1796–99 1796–99 1797 1797 1797 1797 1797 1797 Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Trä Trä Trä Murverk Trä Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Murverk Trä Murverk Trä Murverk Trä Murverk Trä Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Trä Murverk Trä Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Trä Åmots gamla (Bunge kapell) Linneryd Nianfors Västrum Vena Asarum Frändefors Fasterna Fasterna Kila Kjula Kungsäter (ruin) Sunne Tengene Tiarp Timmele Björna Bodum Gryt Robertsfors Vassända-Naglum Huddunge Yxnerum Edsele Grundsund Gullholmen Reslöv Ryda Dorotea Virestad Björsäter Gammalkil Linköping, S:t Lars Ytterhogdal Knäred Sundby Bjuv Grimeton Grimeton Hammarlöv Örslösa Gudmundrå Rappestad Rinna Fjelie Svartrå Jättendal Konungsund Kråkshult Borg Böda Åmåls nya Barkåkra Holmöns gamla (flyttad) Räpplinge Brännkyrka Svärta Gä Sm Hs Sm Sm Bl Ds Up Up Vs Sö Vg Vr Vg Vg Vg Ån Ån Ög Vb Vg Up Ög Ån Bo Bo Sk Vg La Sm Ög Ög Ög Hs Ha Sö Sk Ha Ha Sk Vg Ån Ög Ög Sk Ha Hs Ög Sm Ög Öl Ds Sk Vb Öl Sö Sö Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm (*) Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor 1797 1797–98 1797–98 1797–98 1797–99 Trä Murverk Trä Murverk Murverk 1794–1800 Murverk 1797–1800 Murverk 1797–1800 Murverk 1797–1806 Murverk 1797–1806 Murverk 1798 1798 1798 1798 1798 1798 1798–99 1798–99 1798–99 1798–99 1798–99 Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Trä Murverk Omb. av långhus/kor (*) 1795 Omb. av långhus/kor (*) 1798 1798–1800 Murverk 1798–1802 Murverk 1799 1799 1799 1799 1799 Trä Trä Trä Murverk Murverk Omb. av långhus/kor (*) 1796 1799–1800 Trä 1799–1800 Murverk 1799–1801 Murverk 1799–1801 Murverk 1799–1801 Murverk 1799–1809 Murverk 1790-tal 1790-tal 1800 1800 1800 1800 1800 1800–01 1800–02 1800–03 1801 1801 1801–02 1801–02 1801–02 1801–03 1801–03 1801–06 1802 1802 1802 1802–03 1802–09 Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk 1796–1803 Murverk Omb. av långhus/kor (*) 1797 266 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Grimmared Hulterstad Hyltinge Kinna Knislinge Tjörnarp Herråkra Lindberg Skedevi Skedevi Ekby Grevie Horn Segerstad Gullabo Istorp Matteröd Morup Nora Gideå Fridene Kulltorp Köping Oppmanna Sandvik Skog Järpås Älghult Nätra Norra Råda nya Göteborg, Gustavi Angelstad Asige Maglarps gamla Örkelljunga Östra Klagstorp Asa Bjurholm Vinberg Östra Husby Rödön Björskog Norra Vram Rogberga Slimminge Verum Bitterna Kvarsebo Västra Skedvi Segersta Mangskog Älvsby Alanäs Fyrunga Södra Åby Norrala Urshult Laholm Långaryd Vg Öl Sö Vg Sk Sk Sm Ha Ög Ög Vg Sk Vg Vg Sm Vg Sk Ha Ån Ån Vg Sm Öl Sk Sm Hs Vg Sm Ån Vr Vg Sm Ha Sk Sk Sk Sm Ån Ha Ög Jä Vs Sk Sm Sk Sk Vg Sö Vs Hs Vr Nb Jä Vg Sk Hs Sm Ha Sm Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Tillb. av korsarm Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad 1803 1803 1803 1803 1803–04 1803–05 1803–07 1803–07 1804 1804 1804 1804 1804–05 1804–05 1804–05 1804–06 1804–06 1804–09 1805 1805 1805 1805 1805 1805–06 1805–06 1805–07 1805–13 1805–27 1806 1806 1806 1806 1806 1806–07 1806–07 1806–09 1806–11 1807 1807 1807 1807 1807 1807–08 1807–10 1807–11 1807–13 1807–13 1808 1808 1808–10 1808–10 1808–20 1809–10 Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Hova Sexdrega Uddevalla Mörbylånga Norsjö Västra Stenby Väring Föllinge Gudhem Fosie Storsjö Ventlinge Järna Sävar Dimbo-Ottravad Törnevalla Fredsberg Västra Harg Fors Burlövs gamla Krogsered Lingbo Dannäs Hillared Karesuando Okome Röke Karlslunda Rolfstorp Rolfstorp Stenstorp Västra Husby Fliseryd Rådmansö Rytterne Stensele Angerdshestra Friggeråker Harplinge Norrbyås Örgryte gamla Fjällsjö Skärstad Ådals-Liden Sevalla Burträsk Vännäs gamla (Vännäsby) Hörby Kinneved Redslared Västra Karup Los Västra Ämtervik Mo Långared Glömminge Riseberga Väsby Vg Vg Bo Öl Vb Ög Vg Jä Vg Sk Hr Öl Dr Vb Vg Ög Vg Ög Jä Sk Ha Hs Sm Vg La Ha Sk Sm Ha Ha Vg Ög Sm Up Vs La Sm Vg Ha Nä Vg Ån Sm Ån Vs Vb Vb Sk Vg Vg Sk Hs Vr Hs Vg Öl Sk Sk Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) 1810 1810 1810–14 1811 1811 1811–12 1811–13 1811–15 1811–16 1812 1812 1812 1812–22 1812–22 1813–17 1813–17 1814 1814–15 1814–34 1815–17 1815–19 1815–25 1816 1816 1816 Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Trä Murverk Trä Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Trä Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Omb. av långhus/kor (*) 1803 Omb. av långhus/kor (*) 1803 Omb. av långhus/kor (*) 1805 Omb. av långhus/kor (*) 1816 Omb. av långhus/kor (*) 1816 Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor 1816–17 1816–17 1816–17 1816–17 1816–17 1816–18 1816–18 1816–19 1816–24 1817 Omb. av långhus/kor (*) 1817 Omb. av långhus/kor (*) 1817 Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm 1817 1817 1817–18 1817–19 1817–20 1817–21 1817–23 1817–26 1818 1818 1818 1818 1818–19 1818–20 1818–22 1818–24 1819 1819 1819 Omb. av långhus/kor (*) 1806–08 Omb. av långhus/kor (*) 1807 Omb. av långhus/kor (*) 1808 Kyrkorna 1760–1860 267 Bondstorp Hälleberga Berga Töcksmark Augerum S:t Anna nya Österfärnebo Hallsberg Hammar Hällstad Ugglum Vårdinge Öra Skatelöv Målilla Nordingrå Jämjö Dalstorp Reslöv Broddetorp Östra Ny Spannarp Arvidsjaur Algutsrum Gustav Adolf Härlunda Högsrum Kärråkra Marbäck Norrvidinge Strängsered Bellö Vitsand Eftra Västra Karaby Börstig Gräsgård Hajom Västra Klagstorp Annerstad Medelplana Hassela holmskyrkan Alingsås lands Gällstad Norra Möckleby Rävinge Vintrosa Ekeberga Mo Älvdalen Västanfors Transtrand Halna NedertorneåHaparanda Viken Bergunda Sm Sm Sm Vr Bl Ög Gä Nä Nä Vg Vg Sö Vg Sm Sm Ån Bl Vg Sk Vg Ög Ha La Öl Sk Sm Öl Vg Vg Sk Vg Sm Vr Ha Sk Vg Öl Vg Sk Sm Vg Hs Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad (*) Nybyggnad Omb. av långhus/kor 1819–20 1819–20 1819–21 1819–21 1819–22 1819–22 1819–22 1819–23 1819–27 1819–35 1820 1820 1820 1820–21 1820–22 1820–25 1820–26 1821 1821–22 1821–22 1821–24 1821–26 1822 1822 1822 1822 1822 1822 1822 1822 1822–23 1822–23 1822–24 1822–26 1823 1823 1823 1823 1823–24 1823–24 1823–26 1823–42 1824 1824 1824 1824 1824–25 1824–26 1824–26 1824–26 1824–27 1824–30 1825 1825 1825 1825–26 Trä Trä Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Murverk Jörlanda Klockrike Loshult Tanum Gunnilbo Göteborg, Karl Johan Herrestad Håcksvik Källsjö Ljushult Steninge Östra Frölunda Lycke Långsele Nöbbele Överluleå Böne Grönahög Malmbäck Väckelsång Sundsjö Horred Karl Gustav Kuddby Kullings-Skövde Ljusne, Maråker Stora Mellby Farstorp Föra Stenbrohult Södra Hestra Almundsryd Långemåla Väderstad Ullared Svenljunga Ålem Kumla Annelöv Getinge Norra Åsarp Berg Adelöv Silvberg Stora Mellösa Gällared Järstorp Stenåsa Månstad Södra Unnaryd Kärna Södra Finnskoga Häggenås Händene Nottebäck Gamleby Jämshög Vallerstad Bo Ög Sk Bo Vs Vg Bo Vg Ha Vg Ha Vg Bo Ån Sm Nb Vg Vg Sm Sm Jä Vg Vg Ög Vg Hs Vg Sk Öl Sm Sm Sm Sm Ög Ha Vg Sm Nä Sk Ha Vg Sm Sm Dr Nä Ha Sm Öl Vg Sm Ög Vr Jä Vg Sm Sm Bl Ög Omb. av långhus/kor (*) 1825–26 Nybyggnad Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Ombyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad 1825–26 1825–27 1825–29 1825–35 1826 1826 1826 1826 1826 1826 1826–27 1826–27 1826–29 1826–31 1826–36 1827 1827–28 1827–29 1827–32 1828 1828 1828 1828 1828 1828 1828–29 1828–29 1828–30 1828–30 1828–31 1828–34 1828–37 1829 1829–30 1829–30 1829–34 1830 1830 1830 1830–31 1830–33 1830–34 1830–36 1831 1831 1831 1831–32 1831–33 1831–34 1831–35 1831–37 1832 1832 1832–33 1832–33 1832–33 Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Omb. av långhus/kor (*) 1826 Omb. av långhus/kor (*) 1821 Stockholm, Skepps- Up Vg Vg Öl Ha Nä Sm Ån Dr Vs Dr Vg Nb Sk Sm 268 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Södra Solberga Kölaby Skärkind Järvsö Bredared Eda Fagered Gualöv Röke Sibbarp Stiby Pjätteryd Skede Västra Nöbbelöv Gårdsby Osby Skepperstad Sunne Tofteryd Nye Frostviken Blädinge Hallaröd Hallaröd Ingatorp Jung Länghem Norra Ving Rumskulla Slöinge Tygelsjö Norra Rörum Vrå Norra Finnskoga Östersunds gamla Resele Enslöv Hov Lena Ljungsarp Stamnared Holsljunga Runsten Fjälkestad Lofta Skirö Vilhelmina Kalv Gärdslöv Perstorp Stoby Trehörningsjö Östraby Södra Sandsjö Bred Ukna Edshult Ramsjö Vedevåg Sm Vg Ög Hs Vg Vr Ha Sk Sk Ha Sk Sm Sm Sk Sm Sk Sm Jä Sm Sm Jä Sm Sk Sk Sm Vg Vg Vg Sm Ha Sk Sk Sm Vr Jä Ån Ha Sk Vg Vg Ha Vg Öl Sk Sm Sm La Vg Sk Sk Sk Ån Sk Sm Up Sm Sm Hs Vs Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarmar (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad 1832–35 1832–36 1832–36 1832–38 1832–39 1832–41 1833 1833 1833 1833 1833–34 1833–34 1833–34 1833–35 1833–35 1833–35 1833–35 1833–35 1833–36 1833–39 1834 1834 1834 1834 1834 1834 1834–35 1834–35 1834–35 1834–35 1834–36 1834–36 1834–38 1834–45 1834–41 1835 1835 1835 1835 1835 1835–36 1835–36 1835–37 1835–37 1835–37 1835–40 1835–42 1836 1836 1836 1836 1836 1836–37 1836–38 1836–38 1836–39 1837 1837 Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Ölsremma Glimåkra Reftele Tibro (Kyrkefalla) Fleninge Byske, Ytterstfors brukskyrka Röstånga Torsö Utvängstorp Vankiva Älvsered Hagby Hjortsberga Ljustorp Borrby Sandhem Källsjö Hössna Karleby Segerstad Visseltofta Örby Mörlunda Hult Skattunge Lenhovda Karbenning Kyrkås nya Dådran Allerum Allerum Jörn, Österjörn Aspås Raus Raus Tidaholm Uvered Ödenäs Öljehult Ambjörnarp Västra Alstad Väddö Västra Tollstad Forsa Alsen Tännäs Anderslöv Gårdby Göteborg, Hospitalskyrkan Slätthög Skepparslöv Tving Voxtorp (Östbo härad) Håkantorp Idre Karlsdal Vg Sk Sm Vg Sk Vb Sk Vg Vg Sk Vg Up Sm Me Sk Vg Ha Vg Vg Öl Sk Vg Sm Sm Dr Sm Vs Jä Dr Sk Sk Vb Jä Sk Sk Vg Vg Vg Bl Vg Sk Up Ög Hs Jä Hr Sk Öl Vg Sm Sk Bl Sm Vg Dr Vr Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarmar Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Nybyggnad (*) Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad 1837 1837–38 1837–38 1837–38 1837–40 1838 1838 1838 1838 1838 1838 1838–40 1838–40 1838–40 1838–41 1838–41 1838–42 1839 1839 1839 1839 1839 1839–40 1839–41 1839–42 1839–43 1839–45 1839–45 1839–46 1830-tal 1830-tal 1830-tal 1840 1840 1840 1840 1840 1840 1840 1840–41 1840–41 1840–42 1840–43 1840–45 1840–47 1840–55 1841 1841 1841–42 1841–42 1841–43 1841–43 1841–43 1842 1842 1842 Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Omb. av långhus/kor (*) 1833 Kyrkorna 1760–1860 269 Löt Sandhult Starrkärr Hjärnarp Skorped Bäckebo Ljuder Mogata Rök Härnösands domkyrka Hov Skölvene Stenkyrka Tirup Mönsterås Björkö Åker Asmundtorp Ilsbo Vårvik Bollebygd Barne-Åsaka Gullered Ryssby (Sunnerbo härad) Skephult Vallkärra Barkeryd Bjärtrå Mörrum Torrlösa Floby Landvetter Liared Nevishög Trästena Färgaryd Lödöse, S:t Peder Å Hovmantorp Ström Sveg Risinge nya Lilla Beddinge Revesjö Strövelstorp Tullstorp Tun Örkelljunga Östra Kärrstorp Ramsta Bredsättra Röra Ragunda nya Vittangi Möne Nittorp Norum Öl Vg Vg Sk Ån Sm Sm Ög Ög Ån Vg Vg Bo Sk Sm Sm Sm Sk Hs Ds Vg Vg Vg Sm Vg Sk Sm Ån Bl Sk Vg Vg Vg Sk Vg Sm Vg Ög Sm Jä Hr Ög Sk Vg Sk Sk Vg Sk Sk Up Öl Bo Jä La Vg Vg Bo Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarmar (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm (*) Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad 1842 1842 1842 1842–43 1842–43 1842–44 1842–44 1842–44 1842–45 1842–46 1843 1843 1843 1843 1843–44 1843–45 1843–45 1843–46 1843–46 1843–46 1843–49 1844 1844 1844 1844 1844–45 1844–46 1844–47 1844–47 1844–49 1845 1845 1845 1845 1845 1845–46 1845–46 1845–46 1845–47 1845–47 1845–47 1845–49 1846 1846 1846 1846 1846 1846 1846 1846–46 1846–48 1846–48 1846–49 1846–49 1847 1847 1847 Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Sanne Södra Sandby Tived Hällesjö Klövedal Sparlösa Ullene Eringsboda Listerby Östra Torsås Boda Haverö Skön Öja Hamrånge Åsele Enångers nya Kristinehamn Hörup Rångedala Stävie Tösse nya Yllestad Knäred Myckleby Svartvik Utö Norra Skrävlinge Norsjö Styrnäs Vadensjö Tärna, Gammkyrknäset Ytterlännäs nya Fritsla Hammenhög Indal Oxie Oxie Tånnö Örträsk Växjö domkyrka Östra Hoby Bogen Ledberg Folkärna Härslöv Mofalla Rämmen Varola Östra Karaby Altuna Fristad Förslöv Huaröd Härryda Kölingared Murum Stora Kil Bo Sk Vg Jä Bo Vg Vg Bl Bl Sm Dr Me Me Sö Gä La Hs Vr Sk Vg Sk Ds Vg Ha Bo Me Sö Sk Vb Ån Sk La Ån Vg Sk Me Sk Sk Sm La Sm Sk Vr Ög Dr Sk Vg Vr Vg Sk Up Vg Sk Sk Vg Vg Vg Vr Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad 1847 1847 1847 1847–48 1847–48 1847–48 1847–48 1847–49 1847–49 1847–49 1847–50 1847–50 1847–50 1847–50 1847–51 1847–52 1847–54 1847–58 1848 1848 1848 1848 1848–49 1848–49 1848–49 1848–49 1848–50 1848–50 1848–50 1848–50 1848–53 1848–54 1849 1849 1849 1849 1849 1849 1849 1849–50 1849–50 1849–51 1849–51 1849–53 1849–57 1840-tal 1840-tal 1840-tal 1840-tal 1850 1850 1850 1850 1850 1850 1850 1850 Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Omb. av långhus/kor (*) 1848 270 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Tolånga Tottarp Träslöv Finnekumla Säby Södra Möckleby Flisby Lekvattnet Undersåker Gösslunda Hofterup Lackalänga Lyse (ruin) Mjöbäck Nårunga Särestad-Bjärby Torsby Kalvsvik Malå Stora Harrie Svedala Björna Gärdserum Lindberg Mörsil Smedby Hållnäs Hållnäs Hotagen Bromma Bromma Långaröd Långaröd Simlinge Kungsbacka Släp Tvååker Viklau Hemmesjö nya Långelanda Oderljunga Öja Nyhem Heda Heda Hjälmseryds nya Knäred Sjötofta Stehag Tingsås Fröderyd Harestad Hemmesdynge Kattarp Kattarp Månsarp Rätan Rätan Markaryd Sk Sk Ha Vg Sk Öl Sm Vr Jä Vg Sk Sk Bo Vg Vg Vg Bo Sm La Sk Sk Ån Sm Ha Jä Öl Up Up Jä Sk Sk Sk Sk Sk Ha Ha Ha Go Sm Bo Sk Sm Jä Ög Ög Sm Ha Vg Sk Sm Sm Bo Sk Sk Sk Sm Jä Jä Sm Tillb. av korsarmar Tillb. av korsarmar Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad 1850 1850 1850 1850–51 1850–51 1850–51 1850–53 1850–53 1850–56 1851 1851 1851 1851 1851 1851 1851 1851 1851–52 1851–52 1851–52 1851–52 1851–53 1851–53 1851–53 1851–53 1851–53 1851–54 1851–54 1851–61 1852 1852 1852 1852 1852 1852–53 1852–53 1852–53 1852–53 1852–54 1852–54 1852–54 1852–54 1852–55 1852–58 1852–58 1853 1853 1853 1853 1853 1853–54 1853–54 1853–54 1853–54 1853–54 1853–54 1853–54 1853–54 1853–55 Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Anderstorp Lima Nävlinge Oppmanna Sunnemo Rogsta Helgum Lyby Otterstad Svenstorp Trävattna Tvärred Önnestad Enåker Starby Värö Lövestad Holmedal Vimmerby Karlsborg, Garnisonskyrkan Forshälla Kastlösa Mistelås Tjärnö Skrea Skredsvik Välinge Grevie Husie Jörn, Österjörn Korsberga Ramsele nya Råneå Förlösa Västland Hudene Ivetofta Ivetofta Nevishög Nevishög Stiby Töllsjö Hogdal Värsås Åsenhöga Finja Göteryd Hörröd Kållerstad Lidens nya Lilla Isie Överkalix Blidö Göteborg, Hagakyrkan Korpilombolo Risbäck Vallentuna Sm Dr Sk Sk Vr Hs Ån Sk Vg Sk Vg Vg Sk Up Sk Ha Sk Vr Sm Vg Bo Öl Sm Bo Ha Bo Sk Sk Sk Vb Sm Ån Nb Sm Up Vg Sk Sk Sk Sk Sk Vg Bo Vg Sm Sk Sm Sk Sm Me Sk Nb Up Vg Nb La Up Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor 1853–56 1853–56 1853–56 1853–56 1853–56 1853–58 1854 1854 1854 1854 1854 1854 1854 1854–55 1854–55 1854–55 1854–56 1854–57 1854–57 1854–69 1855 1855 1855 1855 1855–56 1855–56 1855–56 1855–57 1855–57 1855–57 1855–57 1855–57 1855–57 1855–59 1855–62 1856 1856 1856 1856 1856 1856 1856 1856–57 1856–57 1856–57 1856–58 1856–58 1856–58 1856–58 1856–58 1856–58 1856–58 1856–59 1856–59 1856–59 1856–59 1856–59 Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Trä Trä Murverk Kyrkorna 1760–1860 271 Vallentuna Vessige Västra Fågelvik Njurunda Tölö Hemsö Gladsax Gladsax Persnäs Skurup Slöta Trässberg Östra Tommarp Ausås Hemsjö Östra Ljungby Bräcke Hässleby Benestad Bårslöv Frinnaryd Fröjered Järbo Redslared Fårö Fårö Grinneröd härad) Sandarne Silbodal Up Ha Vr Me Ha Ån Sk Sk Öl Sk Vg Vg Sk Sk Vg Sk Jä Sm Sk Sk Sm Vg Gä Vg Go Go Bo Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad 1856–59 1856–59 1856–59 1856–62 1856–64 1856–65 1857 1857 1857 1857 1857 1857 1857 1857–58 1857–58 1857–58 1857–59 1857–59 1858 1858 1858 1858 1858 1858 1858–59 1858–59 1858–59 1858–59 1858–59 1858–59 Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Östra Stenby Källstorp Lösen Örsås Näsby Tjureda Hille Skinnskatteberg Edsvära Gillberga Huaröd Skarstad Södra Råda nya Tossene Ucklum Alsike Alsike Hultsjö Sorsele Traryd Ullervad Valla Alböke Dalby Hällestad Hällestad Skivarp Tönnersjö Vellinge Östra Nöbbelöv Östra Nöbbelöv Ög Sk Bl Vg Vs Sm Gä Vs Vg Sö Sk Vg Vr Bo Bo Up Up Sm La Sm Vg Bo Öl Vr Sk Sk Sk Ha Sk Sk Sk Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarmar (*) Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Tillb. av korsarmar Tillb. av korsarmar Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar 1858–59 1858–60 1858–60 1858–60 1858–61 1858–62 1858–63 1858–63 1859 1859 1859 1859 1859 1859 1859 1859–60 1859–60 1859–60 1859–60 1859–60 1859–61 1859–61 1859–62 1859–62 1850-tal 1850-tal 1850-tal 1850-tal 1850-tal 1850-tal 1850-tal Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Ljungby (Sunnerbo Sm Hs Vr 272 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Sockenkyrkornas förnyelse genom ombyggnad av Eva Vikström I tidigare kapitel har visats att 1600 -talets kyrkobyggen i stor utsträckning gällde ombyggnad av medeltida kyrkor, hur nybyggandets andel ökade under 1700 -talet och blev helt dominerande i 1800 -talets kyrkobyggande. I detta kapitel synas hur kyrkor ombyggdes från 1600 -talets mitt till 1800 -talets mitt. Tonvikten ligger på stenkyrkor och 1700 -talet. I huvud­ sak handlar det om hur det medeltida byggnadsbeståndet hanterades genom ombyggnad, en kategori kyrkor som brukar kallas ”kyrkor av medeltida ursprung”. Det gäller kyrkor som lagrar flera byggnadsepoker i sina murar. Inom den ramen är byggnadsbeståndet mycket skiftande. Variationerna utgår från byggnadernas utformning före ombyggnad och från de ombygg­ nadsprinciper som har tillämpats. Ombyggnad, arkitektonisk förnyelse och renovering under 1700 -talet Kyrkornas konsthistoria brukar skrivas utifrån nybyggda kyrkor. Utifrån dem har stilepokerna karakteriserats, de typiska stildragen urskiljts. Kyr­ kor med komplicerad byggnadshistoria blir läsbara genom rekonstruktion av byggnadsepokerna. Genom rekonstruktionsskisser kan vi förstå hur den romanska domkyrkan i Skara tedde sig, eller 1700 -talsdomen efter Carl Johan Cronstedts men före Louis Jean Desprez’ ombyggnad. Till den stil­ mässiga epokbestämningen läggs arkeologisk redovisning av lagerföljder, den successiva omvandlingen av en äldsta byggnadskärna. Arkitektoniskt har det ursprungliga betonats, byggnaden i originalskick. Ombyggnad blir något sekundärt, en förändring av originalet. Intresset har varit större för nybyggda än för ombyggda kyrkor och nybyggnad har uppfattats som en mer central arkitektuppgift. Där kan arkitekten börja från början och har friare händer. Vi känner också igen den renodlingens princip som är så utmärkande för klassicismen och modernismen. Arkitekterna Nicodemus Tessin d.y. och Carl Hårleman arbetade i hög grad med att bygga om, förnya och renovera byggnader, att bringa dem i takt med tiden. Deras kyrkliga uppdrag gällde främst att sätta i stånd stads­ kyrkor och att ersätta brunna tornhuvar med nya. Som överintendent var Tessin i första hand kunglig arkitekt. Han gav kungahuset det allra senaste, samtida romersk barock i exteriören och fransk barock i interiören. Hans historiska perspektiv var kort. Om möj­ ligt lät han riva gotiska monument och renässanspalatsens livfulla tak. Historien hade utmynnat i enväldet, och behövde inga närmare motive­ ringar, tycks han ha menat. Borgen Tre Kronor revs, men ansatsen att göra 273 Storkyrkan romersk stannade vid expressiva skisser. Tornspiran på Väster­ ås domkyrka blev hans främsta genomförda ombyggnadsprojekt. Den har de gotiska spirornas höjdsträvan, men är formad som en romersk obelisk. Tessin d.y.:s viktigaste bidrag till kyrkornas förnyelse gällde inredningen. I samverkan med skulptören Burchardt Precht formades mönsterbildande altaruppsatser och predikstolar i romersk barock för svensk-lutherska kyr­ korum (se s. 194). Tessin bröt tvärt med inhemska traditioner, men det gjorde inte Hår­ leman. I huvudsak behandlade han ombyggnad på samma sätt som Tes­ sin. Han ritade upp hela västfasaden för Linköpings domkyrka och Klara i Stockholm. Kungliga slottet i Stockholm blev en nybyggnad, men av kost­ nadsskäl förnyades Kronans slott i landsorten genom ombyggnad. Gävle slott visar åskådligt hur Hårleman kunde modifiera och omorientera ett äldre stenhus med livfullt tak till en enhetlig, klassicerande anläggning som håller uppsikt över Gävle. Inför Örebro slott stannade han upp i förundran. Dagboken visar hans beundran för slottets byggnad och stenskulptur, och han försjönk i Vasaminnet. Modifieringen blev också måttfull, men givet­ vis med sänkning av tak och tornhuvar. Hårleman kunde låta sig hänfö­ ras med viss urskiljning – Örebro slott, Borgholms slottsruin och skånska medeltidskyrkor, alltså byggnader som klassiskt skolade arkitekter kunde ta till sig. I medeltidsarkitekturen gällde det romanik, men även baltisk tegelgotik. Maria kyrka i Helsingborg var ”en af de mäst regelbundne och wälbygde kyrkor i Riket”, ansåg han (Dag-Bok 1749). Här finns en atti­ tydförskjutning. Hårleman var kunglig arkitekt och hattväldets arkitekt. Under frihetstiden odlades det gemensamma goda. Inre uppbyggnad kunde kompensera stormaktens fall när alla försök till revanschkrig gick överstyr (Nordin 2000). Behovet av historia uttrycktes bl.a. i Olof von Dalins ”Svea rikes historia”, skriven på ständernas uppdrag. Sockenkyrkan var en kollektiv nyttighet och som sådan en del av det allmänna. Hårleman inledde en omorganisation av hur dessa nyttigheter förvaltades, ett arbete som fördes vidare av överintendenterna Carl Johan Cronstedt och Carl Fredrik Adelcrantz. De var kungliga arkitekter och det allmännas tjänare. De arbetade för ett kostnadseffektivt och arkitek­ toniskt vårdat kyrkobyggande, vilket förutsatte goda tekniska lösningar. Dessa intentioner beskrevs med begreppen ”prydlighet” och ”beständig­ het” i 1776 års förordning. När landsbygdens sockenkyrkor byggdes om gällde en additiv princip. Utvidgning innebar naturligtvis att lägga till. Överintendentsämbetet arbe­ tade för planmässig ombyggnad. Arkitekterna projekterade gärna en lång­ siktig förnyelse av kyrkan till en välproportionerad helhet, att förverkliga när byggnadskassan medgav och olika åsikter bilagts. 1778 års ritning till Rinkaby kyrka i Närke visar principen (fig. 139). På planen kan man ur­ skilja tilläggen till den gamla kyrkan – korsarmar, kor och nytt torn. Fasad­ ritningen ser däremot ut som en nybyggnadsritning. Alla byggnadskroppar tycks vara samtida. Arkitekten följde en byggmästarritning men ersatte det romanska tornet med en nybyggnad och briljerade med sin drivna ritteknik. Det nya tornet uppfördes först på 1830 -talet. Överintendenternas arbete kan diskuteras i termer av modernisering, som ett förlopp där expertrollen formades. Man kan t.ex. knyta an till so­ ciologen Anthony Giddens och hans syn på experterna och moderniteten. Giddens har diskuterat förmoderna och moderna kulturer i perspektiv av tillit, hot och risker. Ödestro och förtröstan på Gud ställs mot reflexivitet, lokalsamhället – en välbekant plats – ställs mot miljöer där abstrakta sys­ tem är medel för att hantera relationer över stora avstånd i tid och rum. Fig. 139. Rinkaby kyrka i Närke. Anonym ritning från Överintendents­ ämbetet. På planen redovisas tilläggen tydligt, medan fasadritningen kan förväxlas med en nybyggnadsritning. Ritning i RA. 274 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Expertsystemet, tillit till experter i fjärran, tillhör de abstrakta systemen. En fördel med dessa begrepp är att läsaren får fler ord än byråkratisering och centralisering för att beskriva den moderna nationalstatens framväxt. Överintendentsämbetet bidrog till att expertsystem infördes i det offent­ liga byggandet, eller tillit till expertis utanför närområdet. Detta bidrog till rikets integration, samtidigt mindre kontroll och ökat risktagande för Överintendentsämbetet och församlingarna. Byggnadsyrkena professiona­ liserades, bl.a. genom att Konstakademien inrättades. Härigenom skapades ökad arbetsfördelning i byggsektorn. Religionen är en besvärlig punkt i diskussioner om modernitet. Lika be­ svärligt är det att avväga förhållandet mellan religion och upplysning. Vad innebar upplysningen i Sverige? Den frågan har omprövats under senare år av Tore Frängsmyr och andra idéhistoriker. Den franska upplysningen i kretsen kring Encyklopedin var radikal och antiklerikal, rationalistisk och samhällsengagerad. ”Upplysta” svenskar som Carl Gustaf Tessin och Carl Hårleman läste Voltaire, trodde på förnuft och nytta, men bröt inte med kyrkan. Svenska 1700 -talspräster kunde företräda ortodoxi och upplys­ ning, samtidigt. Odlingsförsök och hälsovård betjänade både sockenborna och landets inre uppbyggnad. Den svenska pragmatismen var ett arv från reformationen. 1600 - och 1700 -talens kollektivistiska lutherdom försköts successivt mot 1800 - och 1900 -talens individualiserade trosval och reli­ giösa pluralism. Fransk och svensk upplysningstradition sätter ännu spår i hur gränser dras mellan staten och religiösa samfund. I Frankrike är grän­ serna skarpa, medan stat och kommuner i Sverige räknar med de religiösa samfundens diakonala arbete som ett samhällsarbete. Här speglas arvet från den svenska reformationen och att vår stormakt aldrig etablerade ett kolonialvälde. Därmed har antytts några möjligheter att tolka hur kyrkobyggandet kan bidra till diskussionen om vad svensk upplysning och modernisering egent­ ligen innebar. Den svenska pragmatismen är djupt förankrad i reformatio­ nen, 1600 -talets organisation av kyrka och statsförvaltning och i frihets­ tidens inre uppbyggnad. Vid 1700 -talets mitt inleddes ett massbyggande av kyrkor, den första stora nybyggnadsvågen efter reformationen. Detta förutsatte kapacitet att bygga prydliga, rymliga och beständiga kyrkor i stort antal, samverkan och fördelning av ansvar mellan berörda parter. Överintendentsämbetet bedrev ett byggnadstekniskt utvecklingsarbete, lanserade trätunnvalv och andra konstruktioner som var lämpliga i stora kyrkor för växande försam­ lingar. Valv och murar återkom ideligen när Överintendentsämbetet hanterade kyrkobyggnadsärenden. Här hade man lagstiftning att stödja sig på. 1759 års kungliga brev om kollekt anger: ”innan kostnad göres på prydnaden af Altartafla, Predikstol, Klockor eller hvarjehanda innanrede, böra Kyrkans murar, väggar och hvalf först botas och i stånd sättas”. Vidare talas om ”nybyggnad, eller så ansenlig reparation, som ändrar Kyrkans förra skick”, om kyrkans ”byggnad, underhåll eller reparation”, ”vidmagthållande” och ”nödtorft och byggnad”. I 1764 års brev möter uttrycken ”Kyrkornes ny­ byggnader, utvidgande, förlängningar och svåra reparationer”. Församling­ arna ska ”i rättan tid bota, bättra och förvara sina Kyrkor, till murar eller väggar, tak, hvalf, torn och fönster” (Rydén 1846). Därmed har samtidens vanligaste ord för underhåll, ombyggnad och nybyggnad ringats in. Begrep­ pen finns kvar, om än med förskjutningar i innebörder. Sockenkyrkornas förnyelse genom ombyggnad 275 Fem varianter av ombyggnadsåtgärder Sockenkyrkoprojektet har kartlagt kyrkors ombyggnad utifrån föränd­ ringar av mursträckningar och planform. På det sättet kan man påvisa hur mått och volym har förändrats, hur ”kyrkans förra skick” har föränd­ rats högst påtagligt. Tillbyggnad av torn, sakristior, vapenhus och gravkor har också registrerats. Mindre förändringar är svårare att systematiskt registrera, t.ex. nya tornhuvar, upptagning av västportaler och nya föns­ teröppningar, ombyggnad av tak eller överkalkning av vägg- och takmål­ ningar. När man behandlar sådana jämförelsevis små men verkningsfulla Ursprunglig romansk typkyrka I: Tillbyggnad av en eller två korsarmar II: Förlängning av långhuset och tillbyggnad av torn III: Utvidgning av koret IV: Nybyggnad (med återbruk av äldre murar) V: Exteriör / interiör omgestaltning (utan planförändring) Fig. 140. Principskisser som visar fem varianter av om- och tillbyggnad samt exteriör och interiör omgestalt­ ning. Som utgångspunkt har valts en romansk absidkyrka med vapenhus och sakristia från 1400-talet (Markims kyrka, Uppland). Fönster och valv har inte markerats. Den första typen visar tillbyggnad av en eller två korsarmar, en planförändring som ofta skedde i samband med att även koret utvidga­ des. Den fjärde typen visar en nybygg­ nad med återbruk av äldre murar. Kyrkorummet både vidgades och förlängdes i samma byggnadsetapp. Betydande delar av den äldre kyrkans långhus, vapenhus och sakristia kvar­ står dock i den nya byggnaden. 276 Fig. 141. Exempel på korsarms­ tillbyggen. Den romanska kyrkan i Rinkaby ombyggdes till salkyrka och tillbyggdes med en sakristia redan under äldre medeltid. Korsarmar och korparti tillkom vid en om- och tillbyggnad 1779–80. Absidkyrkan i Stehag ombyggdes i öster under senmedeltid. Korsarmen i norr till­ byggdes 1853. Skala 1:800. Fig. 142. Exempel på västförläng­ ningar. Den romanska kyrkan i Bettna ombyggdes flera gånger under medeltiden. 1785–77 förlängdes den i väster, medan tornet tillbyggdes först 1902. Den medeltida salkyrkan i Årsunda förlängdes i väster 1770–74 med ytterligare en valvtravé och torn. I öster tillbyggdes samtidigt en sakristia. Skala 1:800. –1350 1350 –1550 1550 –1760 1760 –1860 0 5 Rinkaby, Närke, tillbyggd med korsarmar 1779–80. Stehag, Skåne, tillbyggd med korsarm 1853. Bettna, Södermanland, västförlängd 1765–77. Årsunda, Gästrikland, västförlängd med samtida torn 1770–74. 1860 –1950 1950 – Ospec. 10 M förändringar behöver materialet kompletteras i arkivalier och litteratur. Detsamma gäller ny inredning. Den befintliga byggnaden är naturligtvis utgångspunkten vid ombygg­ nad. Den kan förändras i olika omfattning, så att äldre byggnadsskeden förblir mer eller mindre igenkännliga. Regionala drag kan ändå spåras efter ombyggnaderna. Därför kan man tala om ombyggnad i termer av traditio­ ner, principer, alternativ eller sätt att tänka. De har skapats i mötet mellan generella principer, det faktiska byggnadsbeståndet och de människor som har byggnaderna omhand. Fem varianter av förändringar har framträtt på ett pregnant sätt i Socken­ kyrkoprojektets material (fig. 140). I realiteten kan de flesta förändringar av kyrkobyggnader hänföras till dem. Varianterna förekommer över hela landet men i varierande omfattning. De är inte bundna till vissa epoker, utan upp­ träder från medeltiden till åtminstone 1800 -talets början, men med olika frekvens över tid och i rummet. Slutligen är de inte bundna till sten eller trä som byggnadsmaterial. Både sten- och träkyrkor har byggts om. De olika varianterna av ombyggnad avtecknar sig tydligt i projektets kartering. i: tillbyggnad med en eller två korsarmar När trängseln tilltog i kyrkbänkarna och kyrkan skulle utvidgas, brukade man bygga till en eller två korsarmar, förlänga långhuset åt väster eller utvidga korpartiet. Ibland kombinerades korsarmar och förlängning av långhuset. Dessa åtgärder gällde måttligt breda rum som kunde byggas med beprövade valvkonstruktioner. Det var minst komplicerat att bygga en stor korsarm på norrsidan, där det sällan fanns vapenhus och gravar. En mindre korsarm kunde bilda pendang till ett gravkor eller annat mindre utbygge. Ett större företag var det att bygga två korsarmar, ett tvärskepp. Därmed skapades korskyrkor som närmar sig 1600 -talets centralkyrka, eller har ett tvärskepp förskjutet mot koret på det sena 1700 -talets vis (fig. 141). ii: förlängning av långhuset och tornbyggen Åtskilliga kyrkor har utvidgats och fått fler bänkplatser genom att lång­ huset förlängts mot väster (fig. 142). Oftast byggdes en ny västtravé och torn Sockenkyrkornas förnyelse genom ombyggnad 277 Fig. 143. Kyrkor med tillbyggda kors­ arm/-ar i perioden 1760–1860. Fig. 144. Kyrkor vars korparti byggts om under perioden 1760–1860. Tillbyggnad med korsarmar avteck­ nar sig som en östsvensk och skånsk modell, ombyggnad av korpartiet som en västsvensk modell, även om alla varianter är representerade i Mälar­ landskapen. Sockenkyrkoprojektet har diskuterat variabler för att förklara den västsvenska modellens särart, framför allt adelns jämförelsevis svaga ställning, ett starkt bondesamhälle och förnyelsebehov i kyrkorna. Samord­ ning av kyrkornas upprustning före­ kom ofta på pastoratsnivå, antagligen även på stiftsnivå. Det starka bonde­ samhället bör ha varit en förutsättning för en sådan samordning, eller den slitstarka alliansen mellan präster och bönder. Ombyggnad av korparti Ombyggnad av korparti med samtidig tillbyggnad av korsarm/-ar samtidigt. Åtgärden var beroende av om kyrkan hade torn och av tornets tekniska skick. Man rev inte ett stabilt och ståtligt torn. Vid utvidgningen brukade en ny västportal ersätta vapenhusportalen i söder som kyrkans huvudentré. Vapenhuset på sydsidan kunde stå kvar eller rivas. Skillnaden mellan långhusets gamla och nya delar förmärks bl.a. i olika välvning. Torslanda, Bohuslän, korombyggnad 1780. iii: utvidgning av koret Korets utvidgning är en komplex åtgärd som både kretsar kring liturgiska önskemål och behov av bänkplatser. Oftast utvidgades en kyrka med smalare kor genom att koret revs och långhuset förlängdes ett stycke mot öster (fig. 145). Från medeltiden till 1800 -talets mitt fick de nya koren oftast samma bredd som långhuset och gjordes rakslutna eller tresidigt brutna. Gudstjänst och nattvardsfirande krävde ökat utrymme. Här fanns också de förnämsta bänkplatserna. Koret var samtidigt gravplats och det finns varianter av kor med gravvalv och kor med vidbyggda gravkor i öster, söder eller norr. Morup, Halland, korombyggnad 1804–06. iv: nybyggnad med delvis bevarade murar Vid radikal ombyggnad tillvaratogs delar av murverket men kyrkorummets proportioner förändrades helt (fig. 148). Därför hanteras sådana åtgärder som nybyggnad i projektet. Ofta revs kyrkan med undantag för t.ex. det nordvästra hörnet. Sedan förlängdes västmuren och en ny långmur uppmu­ rades i söder jämte ett nytt östparti. Kyrkorummet blev väsentligt bredare. Ofta införlivades vapenhus eller andra utbyggen, genom att exempelvis Ljungsarp, Västergötland, korombyggnad 1835. Fig. 145. Exempel på korombyggna­ der. Ombyggnaderna har i samtliga tre fall haft att utgå från kyrkor från äldre medeltid. Skala 1:800. 278 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Fig. 146. Kyrkor som västförlängts under perioden 1760–1860 respektive sådana som västförlängts och samti­ digt tillbyggts med västtorn. Fig. 147. Nybyggda kyrkor under perioden 1760–1860 med återbruk av äldre murar i långhus/kor. Skillnaden mellan öst och väst är mindre påfallande när vi ser till västförlängning. Denna variant möter främst i trakter med många bevarade små tidigmedeltida kyrkor. Ombyggnad med återbruk av äldre mursträckningar har ingen pregnant spridningsbild. Möjligen avtecknar sig verksamhetsområden för de bekanta byggmästardynastierna i LinköpingNorrköping, Gävle, Sundsvall, Skövde och Boråstrakten. Västförlängd kyrka Västförlängd kyrka med samtida västtorn Surteby, Västergötland, nybyggd 1781–84. Bredsättra, Öland, nybyggd 1846–48. Fig. 148. Exempel på nybyggda kyr­ kor med återbruk av äldre murar i långhus/kor. Skala 1:800. –1350 1350 –1550 1550 –1760 1760 –1860 0 5 1860 –1950 1950 – Ospec. 10 M vapenhusets sydmur sparades och fick ingå i kyrkans nya långmur i söder. Det breda rummets problem var välvningen. Den traditionella lösningen var att försträva murar och valv med pilastrar. Resultatet blev en luftig sal. Nackdelen blev ofta återkommande problem med sprickbildning i valv och murar. Ett annat sätt var att placera rader av murpelare eller kolonner på de rivna murarnas plats. Därmed blev kyrkorummet två- eller treskeppigt, som i Gagnef i Dalarna och Svärta (fig. 154) i Södermanland. Överintendents­ ämbetet argumenterade mot murade valv och strävpelare, och för trävalv och indelning med kolonner. Träkyrkor förnyades oftare än stenkyrkor genom rivning och nybygg­ nad. Normalt återanvändes friskt timmer från den gamla kyrkan. Modul­ tänkandet hade flera fördelar. Timmerstommen kunde tas isär och resas på annan plats med tillägg eller avdrag. Nybyggnad i dessa varianter präglar förnyelsen av träkyrkor i Övre Norrland, ett område där bara ett fåtal kors­ armsbyggen är belagda. Ett exempel är Umeå stads första kyrka, en träkyr­ ka i blockpelarkonstruktion som utvidgades med korsarmar på 1690 -talet. I Bergslagen har många träkyrkor tillkommit i etapper och korsarmar är vanliga. Det kunde ta ett sekel eller mer att skapa en kyrka med korsarmar och västtorn, och processen kunde inkludera förlängning av långhusets öst­ eller västparti. Så var exempelvis fallet med Nysunds kyrka i Värmland (fig. 119). I sådana fall kan vi lika gärna tala om etappvis nybyggnad som om successiv ombyggnad av en befintlig kyrkobyggnad. Det är möjligt att man ibland hade en långsiktig plan. Sockenkyrkornas förnyelse genom ombyggnad 279 Regionala variationer i ombyggnad är tydligast i frekvensen av korsar­ mar och utvidgning av koret. Korutvidgning blev en standardlösning i Väst­ sverige medan korsarmar var mindre vanliga här. I Östsverige möter större mångfald, fler varianter av ombyggnad. I Skåne frapperar alla korsarms­ byggen. Förskjutningen från ”nykyrkor” till nybyggnad i Skåne har berörts i föregående kapitel (se s. 239). En kartering av olika typer av ombyggnader under perioden 1760–1860 ges i fig. 143–144 och 146–147. v: ombyggnad utan ingrepp i murverken Slutligen kan vi beskriva också de små men verkningsfulla förändringarna som en form av ombyggnad. Det gäller kyrkor där interiör och exteriör fick en ansiktslyftning utan att planfigur och rumsvolym förändrades mer än marginellt. De följande avsnitten exemplifierar hur kyrkor ombyggdes i relation till deras ”förra skick”. För att kunna bedöma kyrkornas skick måste sam­ tida utsagor om eländiga, trånga och ovärdiga kyrkor filtreras samt utrym­ mesbehov, estetiska omdömen och teknisk status särskiljas. Avsikten är att belysa ombyggnadsvarianterna i en regional kontext, snarare än att belysa kyrkobyggandets regionala variationer i ett jämförande perspektiv. De regi­ oner som berörs är därför inte enhetligt avgränsade. Först behandlas hur koren ombyggdes på Vadsboslätten i Västergötland under 1600 –1800 -talen och hur ombyggnad förhåller sig till det samlade kyrkobyggandet i områ­ det. Därefter är ämnet hur etappvis utvidgade, flerskeppiga kyrkor i Mel­ lansverige förnyades under 1700 - och 1800 -talen. Slutligen berörs förnyelse med små medel i Uppland, främst vad som hände med kalkmålningarna. Här görs även en jämförelse med hur det yngre dekorationsmåleriet i Väst­ sverige hanterades. Ombyggda kyrkor med utvidgade kor – exemplet Vadsboslätten Västsverige ger ett enhetligt intryck på kartorna över hur kyrkorna byggdes om. Från Bohuslän, neråt Halland och över hela Västergötland utvidga­ des kyrkor med smalare kor till salkyrkor med polygonalt eller rakslutet korparti. Även äldre salkyrkor kunde få ett nytt korparti. Betraktar man mindre områden framträder både variation och enhetlighet. Här får Vads­ boslättens kyrkor tjäna som exempel och vi väljer den kulturgeografiskt definierade regionen framför det geografiskt vidare Vadsbo härad. Avsnittet bygger på projektets landskapsrapport om Västergötland. Vadsboslätten sträcker sig från trakten nordost om Kinnekulle och Bil­ lingen till Bergslagens sydvästra utlöpare. I öster vidtar skog. Området är kyrktätt. Kyrkorna i sydväst kan ligga på ett par kilometers avstånd (Böja och Låstad) men glesare inåt skogarna i norr och öster. Kartan visar planritningar för områdets 37 sockenkyrkor (fig. 149). Här kan man studera hur kyrkorna i ett stycke Västergötland har byggts om eller nybyggts i jämförelsevis jämn takt efter medeltiden. De flesta av medeltids­ kyrkorna är kända genom teckningar från 1670 -talet i Johan Peringskiölds Monumenta Sueo-gothorum, som visar merparten av kyrkorna i norra Väs­ tergötland. I regel hade de uppförts under äldre medeltid och hade smalare, rakslutet kor, i andra fall med absid i öster. Några medeltida träkyrkor fanns också. Den sista välbevarade medeltidskyrkan i området var Ullervad, riven och ersatt av en ny kyrka 1859 – 61. Däremot har mer än hälften av kyrkorna medeltida ursprung. Några nybyggda (radikalt ombyggda) kyrkor Fig. 149 a–b. Vadsboslätten i Väster­ götland. Kartan visar planritningar i jämförbar skala. Diagrammet visar byggnadsaktivitet per årtionde. Endast absoluta årtal. Vid medeltidens utgång präglades Vadsboslätten av stenkyrkor med ursprung i 1100- och 1200-talen. Ett fåtal träkyrkor fanns vid denna tid, t.ex. i Bäck, Töreboda och Halna. Från 1600-talet fram till 1900-talets början kom detta byggnadsbestånd att förändras, under 1600-talet och 1700-talets första hälft främst genom ombyggnad, och därefter i allt högre grad genom nybyggnad. 280 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Torsö Enåsa Hassle Fredsberg Färed Berga Mariestad Bäck Töreboda Leksberg Ullervad Halna Trästena Utby Fägre Ekby Ek Sveneby Hjälstad Mo Ekeskog Tidavad Vad Böja Odensåker Låstad Flistad Bällefors Timmersdala Binneberg Horn Götlunda Väring Berg Frösve Locketorp Säter 8 –1350 1350 –1550 1860 –1950 1950 – Ospec. 6 1550 –1760 1760 –1860 4 2 Andra tillbyggnader (gravkor, torn, sakristia) Viktigare planförändringar (omb. av långhus/kor, tillbyggnad av korsarm/ar) Nybyggnader 1600 1800 1900 1650 1850 1950 1550 1700 1750 281 bevarar partier av medeltida murverk, bl.a. Odensåker och Berg. Västtorn från äldre medeltid står kvar i Berg, Fägre och Horn. Omvandlingen av medeltidens kyrkliga landskap inleddes med att Ma­ riestads domkyrka uppfördes vid sekelskiftet 1600. Nästa steg var medel­ tidskyrkornas ombyggnad. På 1660 -talet utvidgades Bällefors kyrka med ett polygonalt avslutat korparti av långhusets bredd. Formen var allmän i tiden men kanske tjänade koret i Mariestad som förebild. Ett sekel senare hade 18 kyrkor fått nya korpartier. Planerna visar att kyrkorna har behållit små mått, trots korutvidgning. Variationer i medeltidskyrkornas utform­ ning kan ännu uppfattas, främst i förekomst av västtorn, måttförhållanden och kyrkornas innertak. I regel har kyrkorna ett långhus i tre fönsteraxlar och ett tresidigt brutet kor med fönster i snedväggarna. Över långhuset reser sig ett relativt brant sadeltak som är avvalmat över koret. Korets särställning i kyrkobyggnaden markeras även här, men inte längre genom ett lägre och smalare kor, utan genom fasade hörn och valmtak. Snedväggarnas fönster flankerar altarupp­ satsen och ger ett rikt belyst kor. Långhusets förlängning medgav fler bänk­ platser. Ett vidgat kor gav bättre utrymme för nattvardens utdelande och andra aktiviteter än ett smalare kor. Teckningarna i Monumenta visar att kyrkorna hade förändrats relativt obetydligt efter den äldre medeltiden. Det finns alltså fog för att tala om en byggnadsvåg som inleddes på 1660 -talet. Viljan att skapa utrymme i de små kyrkorna var säkert befogad. Men vi kan inte förutsätta att kyrkorna var dåligt underhållna. Många kyrkor hade spånade takspiror. De antyder en omsorg om taken som inte kan ha varit tillfällig. I flera fall utvidgades kyrkor pastoratsvis i en driftig kyrkoherdes regi. Det gäller t.ex. Odensåkers pastorat, där alla fyra kyrkorna ombyggdes under 1720 - och 30 -talen – Odensåker, Tidavad, Binneberg och Låstad – under ledning av kyrkoherde Kyllenius. Sedan ombyggdes Odensåkers kyrka genomgripande 1758. Ombyggnaden avslutades med att gaveltorn restes i Låstad och Binneberg vid seklets slut. I pastorat med många och små socknar bör en sådan samordning ha varit fördelaktig. Flistads kyrka är ett åskådligt och välbevarat exempel på den västsven­ ska barocken (fig. 150). ”År 1688 blef kyrkan tilökt med Choret och större Fig. 150. Flistads kyrka i Västergöt­ land, en tidigmedeltida Vadsbokyrka i västsvensk barock. Platsens konti­ nuitet omvittnas av gravhögen norr om kyrkan. Foto Sten Renthzog 1967, ATA. 282 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Fig. 151. Eks kyrka i Västergötland. Den tidigmedeltida vadsbokyrkan blev nyklassicistisk genom 1790-talets nya torn och korparti. Foto Nils Olsson 1994, ATA. gord”, skriver topografen Olof Sundholm omkring 1780 i en beskrivning över Flistads pastorat (Westrin 1982). Västtornets ålder är okänd. Kyrkan har ett spegelvalv på högt käl, som dekorerades med målningar 1759 av målaren Lars Hasselbom från Lidköping. Spegelvalvet i Flistad är ovanligt i Vadsbo. Här har kyrkorna i regel platta trätak. I några kyrkor har de nya koren oktogonal form och är bredare än lång­ huset. Sådana kor är bara belagda i Vadsbo härad. Det äldsta exemplet byggdes 1689 i Hjälstad. Mo kyrka i samma pastorat fick ett motsvarande korparti 1730. Koren rymde gravvalv för säterier som Svenneby och Mo­ holm, och Moholms ägare hade patronatsrätt i pastoratet under 1700 -talet. Korens form anknyter till vidbyggda, oktogonala gravkor på östgaveln, en typ av gravkor som är rikt representerad i Östsverige men bara finns i ett känt exemplar i Västergötland, i Berga kyrka på Vadsboslätten. På 1760 -talet utvidgades Bällefors kyrka åt väster och ett gaveltorn av trä restes över västgaveln. Utvidgning av långhusets västparti var ovanligt i denna trakt. Däremot fick många kyrkor med utvidgade kor även ett ga­ veltorn, men sällan vid samma tillfälle. Resningen av gaveltorn var ofta den sista ombyggnadsetappen i en process som inletts med korets utvidgning. Endast två kyrkor utvidgades med korsarmar. Fägre kyrka fick korsarmar 1705, avstämda mot ett gravkor i öster, medan träkyrkan i Halna utvidga­ des med en korsarm så sent som 1825. Fram till sekelskiftet 1800 ombyggdes ytterligare fyra kyrkor med nytt korparti i området. Ombyggnad av det slaget fortsatte in på 1850 -talet i Västergötland som helhet. Den sista på Vadsboslätten var Eks kyrka som ombyggdes åren 1794– 98 (fig. 151). Kyrkan ligger vid Stora Eks herrgård. Godsägaren, riksrådet Ulrik Scheffer, hade åtagit sig att bekosta ett nytt kor och ett litet torn, för att göra kyrkan ”både rymligare och mera liknande ett Guds hus än nu”, som han skrev till Carl Fredrik Adelcrantz 1794. Den Sockenkyrkornas förnyelse genom ombyggnad 283 omgestaltning av flerskeppiga kyrkorum – enskeppiga Lillkyrka Västra Vingåker Ekeby Kvillinge Viby Tillinge Gagnef Östra Ryd Kil Husby Häradshammar Östra Skrukeby Svärta Älvdalen Stora Mellösa Nä Sö Ög Ög Nä Up Dr Ög Nä Dr Ög Ög Sö Dr Nä 1781 1783 1786 1748–88 1763–73 1765–66 1770–71 1775–76 1779–80 1779–82 1791–93 1793–94 1802–09 1824–26 1830–36 omgestaltning av flerskeppiga kyrkorum – treskeppiga Ramnäs Björskog Fellingsbro Vs Vs Vs 1791–92 1800–02 1807–11 nybyggnad av flerskeppiga kyrkorum Norrköping, S:t Olai Kumla Risinge nya Boda Folkärna Ög Nä Ög Dr Dr 1766–67 1828–35 1845–49 1847–50 1849–53 Fig. 152, tab. 3. Omgestaltning och nybyggnad av fl erskeppiga kyrkorum under perioden 1760–1860 i Dalarna, Närke, Västmanland, Uppland, Södermanland och Östergötland. åldrade hovmannen ville visa sin omsorg om frälsebönderna och snygga upp kring herrgården på samma gång. Kyrkan ombyggdes efter en ritning av Thure Wennberg. En avvikelse från ritningen är att tornet placerades en aning snett i förhållande till långhuset, men i linje med herrgården (Överin­ tendentsämbetets arkiv, FIIaaa:14, Ek). På det sättet uppnåddes symmetri i ensemblen kyrka-herrgård. Kyrkan företräder en enkel variant av nyklassi­ cismen i landskyrkor, en arkitektur lanserad av Överintendentsämbetet och präglad av viljan till symmetri och regelbundenhet. Regionala traditioner är mer eller mindre följsamma mot tiden. De om­ byggda kyrkorna brukar ha synliga skarvar mellan tjockare medeltida och tunnare nyare murverk. Koret är därmed något bredare än långhuset invän­ digt. Det gäller även Eks kyrka. Sådana oregelbundenheter kunde uppfattas som störande under 1800 -talet. Från ca 1820 undvek man synliga skarvar vid förlängning av östpartiet. I Bällefors hade tillbyggnader i öster och väs­ ter skapat ett kyrkorum med olika bredder. Planen visade “en ovanlig och ögat stötande figur, nästan liknande en violin”, skrev kyrkoherde Abraham Lindblad i sitt inventeringsprotokoll 1829 (ATA). Fyra år tidigare hade man rivit den medeltida skalmurens inre del och murat på ytterdelen med tegel till samma bredd som de yngre murarna. Samtidigt byttes fönster och fönsteröppningarna gjordes lika stora. Kyrkorummet fick ett klassicistiskt anslag och samtidigt tillkom 24 nya bänkplatser. 284 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Kyrkobyggandet på Vadsboslätten avstannade inte med ombyggnader­ na. I stället sköt nybyggandet fart vid 1700 -talets slut. Av de 16 kyrkor som nybyggdes mellan 1749 och 1898 tillhör två tiden före 1760, nio tiden 1760 –1860 och fem åren 1860 –1898. Fyra av de nybyggda kyrkorna ersatte medeltida kyrkor som hade ombyggts med polygonala kor. Korsarmen i Halna förslog inte heller och en stenkyrka byggdes. Vi möter alltså en för­ nyelse i två pregnanta faser. Förskjutningen från ombyggnad till nybygg­ nad speglar skeendet i Västergötland och riket. Av planerna framgår också förskjutningen i skala. Kyrkorna blev större men bara några få av dem kan mäta sig med Mariestads domkyrka. Den sista större förändringen av en sockenkyrka i trakten inträffade 1905, när 1804 års kyrka i Ekby fick ett smalare, polygonalt kor. På det sättet omformades medeltidens kyrkliga byggnadsbestånd till 1900 -talets kyrkliga byggnadsbestånd. Denna förny­ elseprocess tog 300 år. Vadsboslätten är inte en modell av Västsverige. Ombyggnadsaktivite­ ten inleddes tidigt och jämförelsevis många kyrkor ombyggdes redan under 1600 -talet. Vadsbo tycks ha varit ett expansivt område under 1500 -talet, då bebyggelsen spreds genom kolonisation. Kyrkobyggandet verkar ha domi­ nerats av präster och välbeställda bönder. Slättens norra del är en herrgårds­ bygd med flera betydande gods, av vilka Stora Ek, Svenneby och Moholm har nämnts ovan. Flera sockenkyrkor har prägel av gårdskyrkor. Adliga donationer av inventarier var legio i socknar med säterier eller frälsejord. Det aristokratiska inslaget var ändå inte lika påfallande som i Östsverige och Skåne. Makten över kyrkorna var fördelad på präster, bönder och adel i varierande konstellationer. Omgestaltning av flerskeppiga kyrkorum i Mellansverige Avsnittet handlar om en serie mellansvenska kyrkor som från medeltiden till 1700 -talet har utvidgats genom sidoskepp, och hur en del av de flerskep­ piga kyrkorummen blev till tunnvälvda salar eller till helt nya treskeppiga rum under åren 1760 –1860. Flerskeppiga kyrkorum förekommer över hela landet och har tillkommit under skilda tider. Det medeltida beståndet skiftar från stora hallkyrkor till små kyrkor med ett relativt brett långhus stött av en mittkolonn, från stora domkyrkor till små landskyrkor, kyrkor uppförda i en byggnadsetapp eller genom utvidgning av en romansk kyrka med lägre sidoskepp under senme­ deltiden. Tvåskeppiga kyrkor från äldre medeltid finns bl.a. på Gotland, Öland, i Skåne, Småland, Östergötland och Närke. Deras öden skiftar – exempelvis står de gotländska kyrkorna kvar medan de öländska kyrkorna är rivna. Kartan redovisar omgestaltning och nybyggnad av flerskeppiga kyr­ korum under åren 1760 –1860 i Dalarna, Närke, Västmanland, Uppland, Södermanland och Östergötland (fig. 152). Det är här ombyggnad till tre­ skeppighet främst har förekommit, men det är inte fråga om en enhetlig region. Ombyggnad av det slaget dominerar inte bland ombyggnadsåtgär­ der, men var en lösning att räkna med, särskilt i Västmanland och Dalarna, som berörs i det följande. Här kan man även studera hur det gustavianska Överintendentsämbetet tog fram principer för att hantera riktigt kniviga byggnadstekniska problem – välvning av breda kyrkorum och sättningar i murverk. Expertrollen formades, men inte alltid från kontoret på Stock­ holms slott. Ibland gjordes besiktning på platsen. Gagnefs kyrka fick sitt flerskeppiga kyrkorum förvandlat till en spatiös Sockenkyrkornas förnyelse genom ombyggnad 285 Fig. 153. Fellingsbro kyrka i Västman­ land. Den monumentala medeltidskyr­ kan renoverades åren 1806–11 efter ritning av Gustaf Boman vid Överin­ tendentsämbetet, varvid bl.a. murarna höjdes, strävpelarnas fialer revs, höga spetsbågiga fönster upptogs och tor­ net försågs med nytt krön. Foto Sam. Lindskog 1934, ATA. sal i slutet av 1700 -talet. Medeltidskyrkan hade utvidgats med ett sidoskepp vid 1600 -talets slut. På 1770 -talet höjdes murarna och murpelarna revs, långhuset förlängdes åt väster och ett västtorn restes. Kyrkorummet täcktes med ett murat tunnvalv. Senare förnyades de flerskeppiga kyrkorna i Husby och Älvdalen på liknande sätt, men de förlängdes åt öster och långhusen täcktes med trätunnvalv. Problemen gällde murar, pelare och valv och lösningarna färgas av för­ skjutningar i estetiska värderingar. Här är ombyggnaden av den tvåskeppi­ ga medeltidskyrkan i Björskog belysande. Projekteringen inleddes på 1780 ­ talet med planer på att reparera det läckande taket. Snart blev underhålls­ frågan till en ombyggnadsfråga. Valv och pelare borde rivas, bl.a. för att rymma läktare, menade biskopen. Meningarna var delade i församlingen (Hammarskjöld 2005). I september 1796 befann sig Thure Wennberg, se­ kreterare vid Överintendentsämbetet, i Västerås för att avmäta domkyrkans pelare. Han anmodades att besiktiga Björskogs kyrka och fann ”stenhvalf­ ven utan fel, fastän något låga, om Läctare i kyrckan skulle uppsättas”. Överintendentsämbetet gjorde en långsiktig plan för ombyggnad av tak och torn, där stenvalven endera kunde bevaras eller ersättas av nya trävalv. Den fastställda ritningen är signerad av Carl Fredrik Sundvall. (Överintenden­ tens skrivelser till K. Maj:t 19/5 1797). Genom ombyggnaden blev kyrkans oregelbundna planfigur till en regelbunden rektangel. Valv och pelare revs och ett nytt treskeppigt kyrkorum formades, med tunnvälvt mittskepp av­ delat av kolonner mot lägre sidoskepp. Härmed fanns en lösning på hur man kunde förnya föråldrade treskep­ piga kyrkor med en skog av låga murpelare, ge dem höjd, rymd och plats för läktare utan att stabiliteten äventyrades. Treskeppighet i nyklassicis­ tisk gestalt var inte ny, däremot tillämpningen. Nu var tiden mogen för Fellingsbro. Den expressiva medeltidskyrkan renoverades åren 1806 –11 efter en ritning av Gustaf Boman vid Överintendentsämbetet. Murarna höj­ des, strävpelarnas fialer revs, höga spetsbågiga fönster upptogs och tornet höjdes med nytt krön. Murade valv och pelare ersattes av reveterade trä­ kolonner och valv av trä. Medeltida monumentalitet blev till nyklassicistisk monumentalitet (fig. 153–154). Fellingsbro kyrka fick ingen efterföljd vid ombyggnad. Däremot fortsatte Svärta, Södermanland, ombyggd 1802–09. Fellingsbro, Västmanland, omdanad till flerskeppig kyrka 1807–11. –1350 1350 –1550 1550 –1760 1760 –1860 0 5 1860 –1950 1950 – Ospec. 10M Fig. 154. Exempel på fl erskeppiga kyr­ korum. Planritningar i skala 1:800. 286 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 man att bygga nya treskeppiga kyrkor. Den förnämsta i området är Kumla kyrka i Närke, vilken ersatte en lika förnämlig tvåskeppig medeltidskyrka. Kumla nya kyrka tycks ändå ha mer gemensamt med Fellingsbro i sin klas­ sicistiska tyngd än med Kumla gamla kyrka. De mellansvenska landskapen på kartan bildar alltså inte en enhetlig region, till skillnad från Vadsboslätten. Ombyggnad av flerskeppiga kyr­ kor på det sätt som beskrivits har principiellt intresse men fick begränsad omfattning. Aktiviteten kan sammanfattas i en tabell över kyrkor i områ­ det med bevarade flerskeppiga kyrkorum och kyrkor som ombyggdes åren 1760 –1860 (tab. 3). Det dekorativa kyrkomåleriets öden i Uppland och Västsverige En rad mellansvenska kyrkor utvidgades till stora treskeppiga kyrkor under medeltiden, men förändringarna efter medeltiden inskränktes till underhåll, reparationer och ommålning. Exempelvis har sprickbildning tid efter annan åtgärdats i Orsa kyrka sedan 1600 -talet, utan stora förändringar av kyrko­ rummet. Det lutherska kyrkorummet formades under 1600 -talet. Predikstol blev regel och var teologiskt motiverad. När nya predikstolar anskaffa­ des under 1700 -talet var de uttryck för en estetisk och inte en teologisk förnyelse. Det motsägs inte av att dekoren utvecklades från ett berättande till ett symboliskt innehåll. Små fönsteröppningar gjordes större och nya fönster upptogs på norrsidan för att prästen och det läskunniga folket lättare skulle se att läsa ur 1695 års psalmbok. Av estetiska skäl gjordes fönstren lika stora och placerades på jämna avstånd. Gamla mörka kyrkor blev ljusa kyrkor. Man kan beskriva det nya som kom, eller dröja vid förändringar som uteblev. Sockenkyrkoprojektet har visat att medeltidskyrkorna är särskilt välbevarade på Gotland och i Uppland. Här handlar uteblivna förändringar i regel om små men verkningsfulla förändringar, så små att de relativt lätt kunde avlägsnas under 1900 -talet. Ett uppländskt exempel kan räcka här – Härnevi (fig. 155). Medeltids­ kyrkan är känd för sina välbevarade kalkmålningar av Albertus Pictor. Ännu på 1940 -talet kunde man tydligt urskilja hur kyrkan hade föränd­ rats efter medeltiden. Under 1500 - och 1600 -talen hände inte mycket. Först under 1700 -talet framträdde både vilja och kapacitet att förnya. Fönster upptogs eller förstorades, väggmålningarna överkalkades, medan valvens målningar lämnades orörda. En voluminös altarpredikstol uppsattes i koret och bänkarna byttes ut. 1800 -talets insatser gällde ny inredning. Återstäl­ landets tid kom på 1950 -talet, bl.a. med rekonstruktion av det medeltida högaltaret (Nisbeth 1980). Härnevi kyrkas odramatiska historia under nyare tid är belysande för skeendet i många uppländska medeltidskyrkor, som framgår av Socken­ kyrkoprojektets landskapsrapport om Uppland. Det hände att valv rasade in, eller revs om de var på väg att göra det. Men bara ett tiotal kyrkor förlorade sina tegelvalv till förmån för gipsade trätunnvalv under perioden 1760 –1860. Det visar att valv och murar oftast var i gott skick eller kunde repareras med rimliga insatser. Här hade senmedeltiden varit en period av förnyelse i större utsträckning än i Västergötland. 1700 -talets små men verkningsfulla förändringar av medeltidskyrkor förekom i alla landskap, men rivningsfrekvensen varierar. Överkalkning av målningar inleddes på 1600 -talet. Präster och godsSockenkyrkornas förnyelse genom ombyggnad 287 Fig. 155. Härnevi kyrka i Uppland vid sekelskiftet 1900, med altarpredikstol från 1700-talet och öppna bänkar från 1800-talet. Foto för tidningen Hem­ met, årg. 1900. ATA. ägare var de viktigaste tillskyndarna och de motiv som anfördes var av teo­ logisk och estetisk natur. Sockenbor i allmänhet satte högt värde på valven och deras målningar. Det framgår av att målningarnas överkalkning blev ett omdiskuterat ämne, och av att det brukade dröja innan fattade beslut verkställdes. Först under 1700 -talet vitlimmades interiörer på bred front. Nu tycks sockenbornas motstånd ha minskat. Ett visst samband fanns med skador som uppstod vid fönsterupptagning. Det förekom att vägg­ målningar överkalkades men inte valvmålningarna, som i Härnevi. När de sedan framtogs blev Uppland de välbevarade kalkmålningarnas landskap framför andra. Man kan jämföra detta med hur en senare tids dekorationsmåleri be­ handlades, det västsvenska kyrkomåleriet från 1600 - och 1700 -talen (se s. 196–198). Från 1600 -talets slut utfördes målningarna i regel på platta eller välvda innertak av trä. Sådana tak utfördes ungefär till 1810 -talet och längst i Halland och södra Västergötland. Helvetesskildringar var då inte längre gångbara, däremot himmelsblå eller pärlvita trävalv med molnskyar, troskyldiga änglar och stjärnor. För ledande teologer, esteter och godsägare som tillhörde kultureliten var de urmodiga. Mängder av målade trätak för­ svann under 1800 -talet (Fernlund 1983). Sven Axel Hallbäck har förtecknat omkring 320 målningssviter i Väs­ tergötland, Bohuslän och Halland, inklusive kalkmålningar av renässans­ typ. Drygt 180 av dem är försvunna och av dem försvann två tredjedelar 288 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 genom kyrkans rivning, främst under 1800 -talet. Ofta är de kända genom inventeringsprotokollen 1828 –30 (ATA). Där beskrivs de av prästerna som fornminnen. Nästan nymålade himlar med molnskyar bör ha uppfattats som moderna. Ett tjugotal av de ombyggda medeltidskyrkorna på Vadsbo­ slätten har haft målningar. Av dem återstår hälften. När de oregelbundna murarna i Bällefors utjämnades sparade man samtidigt takmålningarna. De försvann vid en restaurering i slutet av 1800 -talet. Det tycks som om 1830 –40 -talen innebar en vändpunkt i synen på målningarna. Femtio år senare började de uppvärderas igen. Avslutande kommentar Kyrkor har byggts om och utvidgats med varierande frekvens i tid och rum. Ombyggnaderna följde samma principer, men när de tillämpades på ett byggnadsbestånd präglat av regionala variationer blev de tids- och plats­ bundna. Därför är det befogat att tala om regionala ombyggnadstraditioner. Ombyggnad kan avgränsas som en kategori av förändringsåtgärder men de måste ses relativt, som en del av kyrkobyggandet i sin helhet. Samtidigt blir kyrkobyggandet i sin helhet begripligt först när man beaktar både nybygg­ nad och ombyggnad. Vadsboslättens kyrkor belyser den saken. Kyrkobyggandets regionala variationer måste betraktas utifrån det samlade kyrkobyggandet. Ombyggnadsåtgärderna förslår knappast för att belysa skillnaderna mellan Östsverige och Västsverige, eller mellan andra regioner. De enhetligt utförda ombyggnaderna av västsvenska kyrkor vore ett ämne för vidare forskning. Det efterreformatoriska kyrkomåleriet brukar uppfattas som ett ålder­ domligt västsvenskt drag. I 1700 -talets Uppland kalkades medeltidsmål­ ningar över, medan nya himlingar ännu målades i Västsverige. Samtidigt var rivningsfrekvensen hög i Västergötland och låg i Uppland. Det fi nns dock inget enkelt samband mellan rivningsfrekvens, bevarande och moder­ nitet. Utgångspunkten var givetvis den befintliga kyrkans beskaffenhet. En fördjupad diskussion kunde ta sin början i att urskilja kriterier på moder­ nitet, t.ex. hur nya behov och önskemål har formulerats av dem som hade kyrkorna omhand. 1700 -talsarkitekterna behandlade ombyggnadsobjektet som en helhet. De brukade rita upp hela fasaden, även om uppgiften gällde en detalj. Hel­ heten var alltid klassicerande och samtida. De byggde inte vidare på en epok i byggnadens historia på det sena 1800 -talets vis, eller gjorde det autentiska enhetligt genom urval på 1900 -talets vis. Under 1800 - och 1900 -talen sat­ tes nybyggnad före ombyggnad och vården av det historiska arvet blev en särskild genre, ”restaurering”. I ett längre tidsperspektiv avtecknar sig varia­ tioner över tid tydligare, och det blir t.ex. inte långsökt att jämföra hur Tes­ sin, Hårleman, Zettervall och Curman behandlade befi ntliga byggnader. Modernisering i bemärkelsen teknisk och estetisk förnyelse av kyrkor har alltid förekommit. Byggnad och kyrkorum bringas i takt med tiden. Gränsen mellan underhåll, ”vidmagthållande”, och estetisk förnyelse är gli­ dande. I kapitlet om restaureringar framstår också renovering och estetisk förnyelse som en tidlös uppgift. I ett längre perspektiv är 1700 -talets förskjutning från ombyggnad till nybyggnad en av flera brytpunkter över tid. Den sammanfaller med inträdet i den moderna epoken. Församlingar och stift visade förmåga att driva ett massbyggande av kyrkor. Överintendentsämbetet fick en organisatorisk roll och en arbetsfördelning skapades som fick avgörande betydelse för det of­ fentliga byggandets utveckling. Sockenkyrkornas förnyelse genom ombyggnad 289 Källor och litteratur Kungliga Biblioteket Johan Peringskiöld: Monumenta Sueo-gothorum antiqua et recentia. Riksantikvarieämbetet, Antikvariska-topografi ska arkivet Handlingar rörande kyrkliga byggnader Fotografier Riksarkivet Allmänna verks och direktioners skrivelser till K. Maj:t Överintendentens skrivelser Överintendentsämbetets arkiv: Kyrkliga byggnader i Sverige, länsvis t.o.m. 1810. Västerås stift Rolf Hammarskjöld: Kulturhistorisk karakterisering av Björskogs kyrka, 2005. Curman, Sigurd, Erik Lundberg, Stellan Mörner & Bertil Waldén: Kyrkor i Glans­ hammars härad, SvK vol. 92 , 1962 . Fernlund, Siegrun: Götheborgs Stadz Konst- och Målare-Embete, 1983. Frängsmyr, Tore: Svensk idéhistoria, 1, 2000. Giddens, Anthony: The Consequences of Modernity, 1990 (översatt till svenska: Modernitetens följder, 1996). Hallbäck, Sven Axel: Det efterreformatoriska dekorativa kyrkomåleriet i Sverige på 1600- och 1700-talet, 1, 1947. Hårleman, Carl: Bref till Presidenten Grefwe C. F. Piper om en Resa igenom åtskil­ lige Rikets proviner år 1750, 1751. Hårleman, Carl: Dag-bok öfwer en ifrån Stockholm igenom åtskillige Rikets pro­ vinser gjord Resa, år 1749, 1749. Kilström, Bengt Ingemar: Fellingsbro kyrka, Västerås stifts kyrkobeskrivningar 36, 1989. Lindahl, Göran: ”En arkitektkarriär i maktens följe”, i Tessin. Nicodemus Tessin d.y. Kunglig arkitekt och visionär, red. Mårten Snickare, Nationalmusei årsbok 48, 2002. Nordin, Jonas: Ett fattigt men fritt folk. Nationell och politisk självbild i Sverige från sen stormaktstid till slutet av frihetstiden, 2000. Nisbeth, Åke: Härnevi kyrka, Upplands kyrkor 97, 3 uppl., 1980. Rydén, A.J.: Sveriges kyrkolag af år 1686 jemte ännu gällande stadganden, genom hvilka den blifvit ändrad eller tillökt, 1846. Uppland. Landskapets kyrkor, red. Ingrid Sjöström och Ulf Sporrong, 2005. Stavenow, Åke: Carl Hårleman. En studie i frihetstidens arkitekturhistoria, 1927. Westrin, Barbro: ”Olof Sundholms beskrivning över Flistads pastorat”, i Billings­ bygden 1982 . Vikström, Eva: ”Kyrkorna 1760–1860”, i Västergötland. Landskapets kyrkor, red. Markus Dahlberg, 2002 . 290 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Kyrkorna 1860 –1950 av Jakob Lindblad Förändrade förutsättningar Under 1800 -talets senare del och kring sekelskiftet 1900 skedde flera för­ ändringar i samhället som i slutändan även kom att påverka kyrkornas utformning. Folkmängden ökade från fyra till sju miljoner mellan 1860 och 1950. Tillväxttakten hade varit relativt jämn sedan 1800 -talets början, men varierade starkt inom landet (se tab. 2 , s. 242). Medan landsbygdens folk­ ökning stagnerade kring sekelskiftet 1900 ökade inflyttningen kraftigt till städer och tätorter från 1800 -talets slut och framåt. Redan omkring 1880 minskade invånarantalet i många socknar i södra och mellersta Sverige, medan det ökade i orter med industrier och järnvägsknutar samt i kolo­ nisationsbygder i bl.a. Norrlands inland. Samtidigt innebar väckelsen ett ökat kyrkligt intresse, som snart emellertid kom att riktas åt annat håll än mot församlingskyrkorna. Omkring sekelskiftet var kyrkan utsatt för kritik från frikyrkorörelsen, arbetarrörelsen, liberala och socialistiska politiker och från intellektuella. Kyrkliga traditioner och seder bröts och utbudet av andra kulturella aktiviteter ökade, särskilt i städer och tätorter. Intresset för att delta i sockenkyrkornas gudstjänster minskade. Men även bland kyrkans egna företrädare fanns kritik, som allteftersom blev en generell uppfattning. Genom koncentration på gudstjänstens intel­ lektuella tilltal hade kyrkorummen, menade man, reducerats till hörsalar. Där fanns dock traditioner att återuppliva kring liturgins och kyrkorum­ mets utformning. Till en början sökte man nå människors känslor genom skönhetsupplevelser och ett lättfattligt symbolspråk. Så småningom anknöt man även till den långa hävd och starka folkliga förankring som kyrkorna ansågs ha, inte minst i det lokala sammanhanget. Genom väckelsen under 1800 -talet ökade på många håll intresset för religiösa frågor, bl.a. när det blev enklare att trycka och sprida böcker och resorna ökade mellan olika länder. Idéer utbyttes med baptistiska, meto­ distiska, anglikanska och tyska lutherska kretsar. Man synade både den enskilda människans gudsrelation, det kyrkliga samfundet, gudstjänstens form och dess uttryck i såväl liturgi som konst och arkitektur. Många förhöll sig negativa till de befintliga kyrkliga formerna och försökte att motverka vad man såg som sentida förändringar. Några sökte ett starkt förenklat kyrkoliv med Nya testamentets bilder av församling och guds­ tjänst som motiv. Andra ville berika formerna efter förebild från kyrkans historiska utveckling och fann där ett stöd i Luthers och de tidiga svenska reformatorernas relativa uppskattning av de medeltida gudstjänstformerna, så länge de inte stred mot Bibeln eller kunde missuppfattas av församlingen. 291 Den evangelisk-lutherska kyrkosynen vägde mellan reformerta och katolska influenser. Den senare, högkyrkliga, uppfattningen kom att bli allt starkare inom Svenska kyrkan under perioden, om än med en orolig vaksamhet mot sådant som framstod som romersk-katolska bruk. Den förra, lågkyrkliga, synen fick ett viktigt uttryck i den självständiga men inomkyrkliga Evang­ eliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) från 1856, men än tydligare i de många fria samfund som helt bröt med kyrkan. Detta brott blev skarpare i Sverige än i t.ex. Danmark. Även arkitekturen och sättet att placera kyrkor och fri­ kyrkor vid 1800 -talets slut och 1900 -talets början manifesterade på många orter motsättningarna. Utvecklingen under 1900 -talets början tog en annan riktning. Än vik­ tigare än att bemöta söndringen mellan olika kristna grupper blev nu att förhålla sig till ett för kyrkliga frågor alltmer likgiltigt samhälle. Även nu var det historiserande perspektivet viktigt, men mera genom att betona kyr­ kans band till kulturhistorien, främst genom konst, musik och liturgi. Detta hängde samman med intresset att nå rikare gudstjänstformer, men också med att man sökte betona kyrkans band till bygdens historia. Den lokala samlingen kring den ”ärvda” kyrkan manifesterade ett starkt församlings­ liv. Detta kom till uttryck i kyrkobyggandet. Äldre inhemska kyrkor togs till förebilder vid nybyggnad. Avlägsna byar försågs med lättillgängliga ka­ pell och befintliga kyrkor med församlingshem. En annan tendens som växte fram under 1900 -talet och som blev tydli­ gast efter seklets mitt var en internationell strävan att söka efter det som var gemensamt för de olika kyrkliga inriktningarna. Sannolikt var den allmän­ na sekulariserande uppfattningen i västvärlden en orsak till detta liksom mellankrigstidens totalitära system. De senare hade i många länder motver­ kat kyrkor som inte lojalt infogade sig och direkt eller indirekt tvingat olika samfund att samarbeta. Även vid denna tid var ett historiserande perspektiv av vikt, då man inom de flesta kyrkliga samfund fann de gemensamma dra­ gen i sina historiska kyrkliga rötter. Många kyrkor har också sökt profilera och berättiga sin position genom att betona sin sociala verksamhet och sin betydelse som rum och verktyg för riter i människolivets skiften. Också detta avspeglar sig i den kyrkliga arkitekturen på olika sätt. Nybyggnader nybyggnader 1860 –1910 Under periodens början, fram till åren efter sekelskiftet 1900, byggdes flera nya sockenkyrkor i jordbruksdominerade trakter på landsbygden (fig. 157). Förnyelsen kan ses som en direkt fortsättning av den serie nybyggna­ tioner som startade vid 1700 -talets slut. En stor andel av nybyggena från 1800 -talets slut och början av 1900 -talet skedde i Västergötlands central­ bygder och i västra och södra Skåne, trakter med medeltidskyrkor som visserligen var om- och tillbyggda, men som dittills hade undgått rivning. Trängsel och byggnadernas dåliga skick synes ha varit de viktigaste skälen till förnyelsen. Inte sällan genomfördes nybygget först när folkökningen i socknen upphört, men stagnationen upplevdes sannolikt inte i kyrkorum­ met. I socknar med stark inomkyrklig väckelse och med präster som sam­ lade åhörare från andra trakter var trängseln större än på andra håll. I periodens inledningsskede minskade antalet kyrkor något i vissa landskap genom så kallad sammanbyggnad, där två eller tre församlingar byggde en gemensam kyrka, ofta uppmuntrade av stiftsledningen (se s. 85–87). De nya kyrkorna blev vanligen stora. I mindre kyrkor var diskussioner om fördelningen av sittplatser återkom­ 292 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Fig. 156. Glommersträsks kyrka i Arvidsjaurs socken, Lappland. Som på så många andra håll, där avståndet och dåliga vägar försvårade gudstjänst­ besök i sockenkyrkan, hade byborna samlats till bön på söndagarna, först i olika stugor men från 1891 i det bönehus som man byggt gemensamt och som syns på bilden. De lekman­ naledda bönerna ersattes alltmer av prästledda gudstjänster. Bönehuset blev kapell och kompletterades 1903 med klockstapel. Sedan torn och höga rundbågiga fönster tillkommit 1936 blev kapellet kyrka och inlemmades helt i den ordinarie församlingsverk­ samheten. Foto Gunnar Ullenius 1928, ATA. mande och man räknade ofta med att folkmängden i församlingen skulle fortsätta att öka. Enligt praxis beräknades storleken på den nya kyrkan, det vill säga antalet sittplatser och ståplatser på golv och läktare, efter två tredjedelar av socknens folkmängd. De gamla kyrkorna torde sällan ha varit i närheten av att komma upp till en sådan kvot. Under 1800 -talets senare del rev man oftast den gamla kyrkan när den nya byggdes. Materialet skulle antingen användas vid nybygget eller säljas för att minska byggkostnaden. Att några kyrkor räddades från rivning beror främst på att enskilda per­ soner försvarat kyrkans historiska värde innan man inlett rivningen och ibland sett till att en lokal fornminnesförening eller staten löst in dem. De kunde sedan fungera som museum men användes inte längre för gudstjänst­ bruk. Andra kyrkor fick stå kvar som ruiner, antingen av pietetsskäl eller för att en fullständig rivning inte lönade sig. Vid somliga tillfällen under årtiondena efter 1800 -talets mitt tillkom kyrkor på nya platser utan att en äldre samtidigt togs ur bruk. Det gällde i regel kapell eller brukskyrkor på visst avstånd från sockenkyrkan i försam­ lingar med stor folkmängd. Några gånger avdelades en kapellförsamling medan mer fullständiga församlingsdelningar var mycket ovanliga. Initia­ tivtagare och finansiär kunde vara enskilda bruksägare eller ett kapellag av boende på orten (fig. 156). Nybyggen utan äldre föregångare var koncentre­ rade till kolonisationsbygderna i Norrlands inland och i södra och mellersta Sveriges skogsbygder samt till industriorter längs kusten. I städerna byggdes mycket få kyrkor före 1880 -talet. Någon revs och ersattes av en ny, någon annan fick nybyggas efter brand, ett par nya städer – Oskarshamn och Borgholm – började planera egna kyrkor som gjorde stadsborna självständiga från sockenkyrkan i den omgivande landsför­ samlingen. Några städer, som Gävle, Lund och Norrköping började förbe­ reda församlingsdelning och nybyggnad av kyrkor jämte städernas redan befintliga och alltmer otillräckliga, men projekten var stora att genom­ föra och vid denna tid hade få städer fler än en församlingskyrka. För­ samlingskyrkor tog lång tid att planera och finansiera och därför började andra byggherrar än församlingarna ta initiativet. För talrika och fattiga invånare i nya stadsdelar byggdes mindre kyrkor, fi nansierade av enskilda personer eller sällskap, som också avlönade en predikant. Verksamheten Kyrkorna 1860–1950 293 Murverk Trä Fig. 157 a–b. Kartan visar kyrkor upp­ förda under perioden 1860–1950. Dia­ grammen visar andelen nyuppförda kyrkor vid periodens utgång, för hela landet samt för respektive landskap. Nybyggandet under perioden uppträder i koncentrationer på den centrala slätten i Västergötland, längs den västra kustremsan och i södra Skåne. Då det gäller andelen förnyade församlingskyrkor hade dock perioden störst genomslag i norra Norrland. I likhet med den föregående perioden var nybyggandet i Norrland till viss del en följd av församlingsnybildning, medan det i Götaland och i Svealand vanligtvis rörde sig om medeltida sock­ nar som lät ersätta sin gamla kyrka. Församlingsnybildning i södra Sverige skedde under denna period främst i städer och tätorter. Den lägsta bygg­ nadsaktiviteten visar Gotland samt landskapen kring Mälaren. 294 7 (12 %) 13 (39 %) 27 (32 %) 8 (18 %) (0 %) 20 Blekinge 57 Bohuslän 53 Dalarna 37 Dalsland 92 Gotland 4 (9 %) 4 (27 %) 25 (28 %) 1 (9 %) 15 (26 %) 11 Gästrikland 65 Halland 43 Hälsingland 10 Härjedalen 43 Jämtland 4 (15 %) 9 (41 %) 10 (48 %) 4 (9 %) 1 16 (28 %) 13 Lappland 22 Medelpad 11 Norrbotten 43 Närke 296 Skåne 11 (9 %) 67 (22 %) 13 (6 %) 17 (18 %) 9 15 (62 %) 233 Småland 114 Södermanland 197 Uppland 79 Värmland Västerbotten 7 (10 %) 104 (24 %) 9 (17 %) 4 (11 %) 22 (14 %) 338 Västergötland 63 Västmanland 45 Ångermanland 31 Öland 133 Östergötland 516 (20 %) 2059 Hela landet kunde därför få en individuell profi l. S:t Johanneskyrkan vid Masthugget i Göteborg, invigd 1866, är det tidigaste och tydligaste exemplet. Vid denna tid berikades kyrkobyggnadsbeståndet på andra sätt. Under 1800 -talets andra hälft ökade religionsfriheten. Missionsföreningar byggde bönehus och missionshus för religiösa samlingar med eller utan präst. Samtidigt anslöt sig många missionsföreningar och enskilda till frikyrkliga samfund. Församlingar och föreningar bildades utanför Svenska kyrkan, varigenom såväl metodister, anglikaner, katoliker och baptister byggde kyrkor och gudstjänstlokaler liksom Frälsningsarmén och Svenska missionsförbundet. Många av dem byggdes i städer och i industriorter, men flera tillkom även på landsbygden. På 1880 - och 1890 -talen restes stora nya kyrkor i landets största och snabbast växande städer som Malmö, Göteborg, Stockholm, Helsing­ borg och Jönköping, där de äldre kyrkorna behövde kompletteras med Kyrkorna 1860–1950 295 Fig. 158. S:t Johannes kyrka i Malmö, byggd 1903–07 efter ritningar av Axel Anderberg. Som många andra större europeiska städer ökade Malmös befolkning kraftigt. Nya stadsdelar tillkom, äldre församlingar delades och stora kyrkor planerades. År 1900 hölls en arkitekttävling till en ny kyrka som skulle vara i tegel, med eller utan natursten, och rymma 1 400 personer. Några av de tävlande arkitekterna hade ritat kyrkor med skånskinspire­ rade trappgavlar. Formspråket i den kyrka, som byggdes efter Anderbergs vinnande förslag, anknyter istället till dansk-skånsk senrenässansarkitektur men bär även, som en av få i landet, drag av den samtida jugendstilen. Foto Axel Sjöberg omkring 1907, ATA. nya (fig. 158). De nya kyrkorna blev stora för att kunna rymma de nya stadsdelarnas befolkning. Efter sekelskiftet 1900 blev sådana nyanlagda stadskyrkor fler och tillkom inte sällan i samband med delning av äldre församlingar. nybyggnader 1910 –1950 Några år efter sekelskiftet fick kyrkobyggandet en annan karaktär än det hade under 1800 -talet. Efter ca 1910 var det mycket ovanligt att äldre för­ samlingskyrkor på landsbygden revs och ersattes av nya. När så skedde rörde det sig främst om relativt oansenliga kyrkor från 1800 -talet. Det vanligaste skälet att bygga nytt var annars att kyrkan förstörts av brand, orsakad av bristfälliga värmeanordningar. Många yngre städer eller nya större tätorter byggde kyrkor. Ofta blev de stora och monumentala och ingav viss självaktning. Inte sällan låg tätorten ett stycke från sockenkyr­ kan och den nya kyrkan byggdes i samband med en församlingsdelning. Så skedde i bl.a. Arvika, Örnsköldsvik (fig. 162), Nybro och Skellefteå. Även Husqvarna Vapenfabriks AB, LKAB i Kiruna (fig. 159, 162) och andra 296 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Fig. 159. Kiruna kyrka byggdes av gruvbolaget LKAB 1909–12 för det gruvsamhälle som växt upp i Jukkasjärvi socken i norra Lappland. Arkitekten Gustaf Wickman skapade på en kvadratiskt grundplan (se fig. 162) ett kyrkorum som rikt utnyttjat träets konstruktiva möjligheter. Kyr­ kan är inspirerad av samiska kåtor och norska stavkyrkor. De sakrala och traditionella kyrkliga symbolerna är få men stämningsvärdena höga. Foto Bengt A. Lundberg 2006, RAÄ. stora bolag kunde donera kyrkor. Ibland fanns redan ett brukskapell eller en enkel kyrka på orten som till storlek och form inte längre motsvarade invånarnas anspråk. Desto fler blev de nya kyrkor som tillkom med annan byggherre än för­ samlingen. Kapellbyggnadsföreningar bildades på många orter, där ett visst avstånd fanns till sockenkyrkan, och finansierade genom insamling en min­ dre kapellbyggnad av trä eller ett församlingshus med kyrksal. Företeelsen hade föregångare, dels i de missionshus som föreningar i EFS hade byggt, dels i de byaböner som man hållit i övre Norrland under gudstjänsttid i går­ dar och skolhus i byar långt från sockenkyrkan. Under 1900 -talet byggde många av dessa byar särskilda bönehus. Men också kyrkoråd kunde vara initiativtagare. Kapellbyggen under 1900 -talets förra hälft tycks ha varit särskilt vanligt i övre Norrland, Bohusläns skärgård, Västergötland, Närke och Stockholmstrakten (fig. 160, 169). Bebyggelsespridning och regionala kyrkliga skillnader torde haft betydelse. På andra håll byggde man i stället församlingshus med kyrksal, som kunde användas även för andra ändamål. I församlingar, vars kyrka rivits när man byggt en med grannförsamlingen Kyrkorna 1860–1950 297 Fig. 160. Djurhults kapell i Forshälla socken, Bohuslän, ritat av arkitekt Knut Nordenskjöld och invigt 1926. Från skogsområdena vid gränsen mot Hjärtums socken var vägen lång till sockenkyrkorna. Kapellet tillkom genom samarbete mellan ortsbefolk­ ningen och två olika pastorat, som gemensamt ansvarat för kapellet. Kapellet formades som en äldre lands­ kyrka med kringliggande kyrkogård. En del orter i samma situation valde att bygga församlingshus med kyrk­ sal, avsedd även för andra samlingar än gudstjänster. Foto Alf Nordström 1960, ATA. gemensam kyrka, var det inte ovanligt att ett kapell byggdes nära den tidi­ gare kyrkplatsen, inte minst i Västergötland. Kapellet fick den gamla kyr­ kans namn. På andra håll nöjde man sig med att konservera kyrkoruinen eller resa ett kors eller en minnessten över kyrkan på den övergivna kyr­ kogården. En klockstapel och lösa bänkar möjliggjorde friluftsgudstjäns­ ter. Vid samma tid återinvigde man många ödekyrkor och museikyrkor för gudstjänstbruk (se s. 330–331). Utvecklingen under 1900 -talet antyder en indirekt påverkan från frikyr­ korörelsen. De fria samfundens kyrkor och missionshus var små och fler än kyrkorna och etablerade sig inte sällan i de nya tätorterna. De nya och mo­ numentala byggnader som byggdes inom Svenska kyrkan var mer påkostade än vad som var möjligt för en frikyrkoförsamling. I en kapellbyggnadsför­ ening kunde å andra sidan församlingsbor förenas i en ideell aktivitet som skapade något av den sociala samhörighet som präglade frikyrkorörelsen. När en tidigare kyrkplats fanns att tillgå fick man också koppling till äldre traditioner och till hembygdsrörelsen. nya typer av kyrkobyggnader Ytterligare typer av kyrkorum tillkom i ett visst antal under 1800 -talets slut och 1900 -talets början. Många vårdinstitutioner byggdes under perioden, och i inte så få av de större anläggningarna följde man traditionen att bygga ett kyrkorum för vårdtagarna. En ny kyrkotyp var begravningskapellen, som först byggdes på begravningsplatser utanför städer och tätorter eller vid vårdinstitutioner men sedan även på kyrkogårdar vid församlingskyr­ kor (fig. 49). De var avsedda endast för en typ av förrättningar. En parallell, om än mindre vanlig, var doprum som inreddes vid en del barnbördshus. 298 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Kyrkornas arkitektur planform De allra flesta av landsbygdens sockenkyrkor från perioden 1860 –1950 följde samma tradition av långhuskyrkor med västtorn som nyklassicis­ tiska kyrkor från 1700 - och 1800 -talet, men med större skillnader i korets utformning och med väsentligt rikare formad exteriör och interiör. Varia­ tioner i planformen fanns (fig. 162). Mellan cirka 1870 och 1900 var det vanligt att korsarmar bildade ett tvärskepp mellan långhuset och koret eller att pelarrader delade upp rummet i tre skepp, särskilt i de stora stadskyr­ kor som då byggdes. Värnamo kyrka från 1874 (fig. 162), ritad av Albert Törnqvist, är ett ståtligt exempel som kombinerar båda varianterna. Under 1880 -talet byggdes flera kyrkor som genom sin centralplan skiljer sig från de andra. Planen är åttkantig eller sexkantig, som i Emil Langlets kyrka i Örsjö i Småland (fig. 161), eller formad som ett kors med mycket breda korsarmar. Avståndet till prästen vid altaret och predikstolen skulle inte vara för stort, och stora sidoläktare var vanliga både i centralkyrkor och långhuskyrkor. Då kunde kyrkorummet också rymma många personer vid välbesökta gudstjänster utan att det riskerade upplevas som ett kalt och ödsligt hav av bänkar när kyrkan inte var fylld. Koret i långhuskyrkorna markerades nästan alltid som ett särskilt rum, smalare och lägre än långhuset, även om golvytan under periodens första årtionden vanligen upptogs av en sakristia innanför en skärmvägg bakom altaret. Altaret stod ibland i koröppningen, ibland i korets mitt. Koret var ofta absidialt rundat eller polygont, men efter 1900 vanligen fyrsidigt. Till en början var det rikt upplyst av fönster men från 1890 -talet dämpade man Fig. 161. Örsjö kyrka, Småland, byggd 1889–92 vid en delning av den stora Madesjö församling. Kyrkan är byggd med sexsidig grundplan enligt en princip som arkitekten Emil Vik­ tor Langlet tillämpat för sex kyrkor i främst västra Sverige. I centralkyrkor, som denna, var avståndet till altaret och predikstolen inte långt från någon del av kyrkorummet. Den i rummet väl synliga dopfunten var av en serie­ tillverkad typ som förekommer i fl era kyrkor. Bilden visar rummet före 1974 då kyrkan eldhärjades och sedan åter­ uppbyggdes på de gamla murarna men med helt annan inredning. Foto Göran Lindahl 1970. Kyrkorna 1860–1950 299 Jälluntofta, Småland, uppförd 1860–62. Järbo, Gästrikland, uppförd 1860–62. Trollhättan, Västergötland, uppförd 1860–62. Lur, Bohuslän, uppförd 1862–68. Kungsbacka, Halland, uppförd 1864–65. Hidinge nya kyrka, Närke, uppförd 1866–69. Borlunda, Skåne, uppförd 1868. Byske, Västerbotten, uppförd 1868–72. Nämdö, Uppland, uppförd 1875–76. Vinköl, Västergötland, uppförd 1872. Värnamo, Småland, uppförd 1874. Beateberg, Västergötland, uppförd 1877–80. Askum, Bohuslän, uppförd 1878–80. Stockholm, Johannes, Uppland, uppförd 1884–90. Jönköping, Sofia, Småland, uppförd 1885–88. 300 Bjärshög, Skåne, uppförd 1895–97. Björnekulla, Skåne, uppförd 1887–89. Helsingborg, Gustav Adolf, Skåne, uppförd 1893–97. Östra Tunhem, Västergötland, uppförd 1900, återuppbyggd efter brand 1946–49. Stengårdshult, Småland, uppförd 1910–12. Nässjö nya kyrka (stads), Småland, uppförd 1908–09. Stockholm, Gustav Vasa, Uppland, uppförd 1902–06. Håsjö nya kyrka, Jämtland, uppförd 1909–11. Kiruna, Lappland, uppförd 1909–12. Örnsköldsvik, Ångermanland, uppförd 1908–10. Lyse, Bohuslän, uppförd 1911–12. Baltak, Västergötland, uppförd 1916–17. Kåge, Västerbotten, uppförd 1929–32. Göteborg, Johannebergskyrkan, Västergötland, uppförd 1940. –1350 1350 –1550 1550 –1760 1760 –1860 0 5 1860 –1950 1950 – Ospec. 10 M Fig. 162. Ett urval kyrkor uppförda under perioden 1860–1950, återgivna i skala 1:800. Gåsborn, Värmland, uppförd 1946–47. 301 Fig. 163. Kvänums kyrka, Väster­ götland, byggd 1867 en kilometer från den gamla kyrkan som revs. Likt många kyrkor från 1800-talets andra hälft kan den beskrivas som en till grundformen nyklassicistisk kyrkotyp med rikare och delvis medel­ tidsinspirerade arkitekturdetaljer. De senare tillade Axel Nyström vid Överintendentsämbetet till den ritning kyrkobyggmästaren Fredrik Bergström uppgjort åt församlingen. Kyrkan byggdes av en annan ofta anlitad kyr­ kobyggmästare från Västergötland, Anders Pettersson i Värsås. Foto Jakob Lindblad 2002, SvK:s arkiv, RAÄ. gärna dagsljuset med glasmålningar och i kyrkorna efter sekelskiftet kunde korets belysning inskränka sig till ett svagt sidoljus från ett dolt fönster. Under 1900 -talet reducerades koret gärna till ett litet altarrum om det inte i stället helt införlivades med långhuset. Utöver storleken var den viktigaste skillnaden mellan församlingskyr­ korna och de mindre kapellen att de senare oftare var sammanbyggda med lokaler för andra församlingsaktiviteter som genom en vikvägg vid plats­ behov kunde förenas med kyrkorummet. Under 1800 -talets senare del fo­ gades andra vanliga funktioner till kyrkorna, som trapphus – särskilt vid kyrkor med stora läktare – samt arkivrum och värmekammare. Under 1900 -talets början inrymdes gärna rum för begravningskapell eller dop­ kapell innanför kyrkans murar. Viktiga strävanden, som kyrkornas föränd­ rade utformning visar på från 1800 -talets slut och framåt, var att betona nattvardens och dopets betydelse, påminna om den historiska traditionen och öka församlingssamhörigheten samt, inte minst, att öka kyrkornas estetiska stämningsvärden och förbättra komforten. stilkaraktär Ännu under periodens första år byggdes kyrkor i en klassicistisk arkitek­ turstil, även om de allt resligare tornhuvarna tydligt började bryta det klas­ siska mönstret. Fasader, portalomfattningar och fönsterformer blev rikare utformade efter 1800 -talets mitt. I några enskilda arkitekters kyrkor mär­ ker man en tydlig påverkan från den engelska och tyska nygotiken, men före 1890 -talet var nygotik inte det enda eller ens viktigaste alternativet (fig. 163). Stildragen i periodens tidiga kyrkor associerar mera ofta till ungrenäs­ sansens, senrenässansens och barockens klassicistiska formspråk eller till romansk arkitektur. Att pressa sådana försök till stilkarakteristik är dock inte givande då alla kyrkorna snarare uttrycker det mellersta 1800 -talets dekorativa och associationsrika formspråk på klassicismens grund. Nygo­ 302 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 tiken har möjligen varit lättare att klassificera genom ”gotiska” motiv som spetsbågar, strävpelare och höjdsträvan (fig. 36, 40, 49). I träkyrkor stili­ serades bågarna till rakt spetsiga trekantsbågar, och träkyrkorna fick närapå en egen träkyrkostil med raka linjer och kontursågade dekorer. Åren kring sekelskiftet 1900 dominerade de medeltidsinspirerade formspråken, gärna i en kombination av ”gotisk” resning och ”romanskt” rundbågiga föns­ ter. Kyrkornas arkitektur följde med viss eftersläpning den internationella utvecklingen, men jämfört med t.ex. Norge var de svenska arkitekternas uppmärksamhet under 1800 -talet mer riktad mot Frankrike än Tyskland och England. Strax före sekelskiftet ökade den tyska arkitekturpåverkan, i den mån det går att tala om internationella influenser. Under några år kring år 1910 byggdes flera kyrkor som visar arkitek­ ternas mångsidiga försök att variera formspråket (fig. 159, 162). De ter sig som solitärer utan tydliga motsvarigheter bland andra svenska kyrkor i sin samtid. Tjärby i Halland, Stengårdshult i Småland och Lyse i Bohus­ län, ritade av Erik Lallerstedt, Torben Grut och Sigfrid Ericson, är några exempel. Historiserande formspråk dominerade annars även under hela 1900 -talets förra hälft. Vanliga motiv att anknyta till var baltisk tegel­ gotik i stenkyrkornas murverk samt 1600 - och 1700 -talens folkliga sen­ renässans- och barockformer i tornhuvar, inredning och i träkyrkornas arkitektur (fig. 38, 160). En avsikt tycks ha varit att fånga den generella karaktären i äldre och av många tidsperioder präglade landskyrkor, gärna i den trakt kyrkan byggdes. Ett antal arkitektoniskt genomarbetade så­ dana kyrkor byggdes under mellankrigstiden. På 1920 -talet blev det klas­ sicistiska formspråket tydligare och under 1930 -talets senare del tillfördes modernistiskt förenklade och otraditionella drag, men sådant var endast förbehållet detaljer. Oberoende av stilkaraktären går flera enskilda företeelser att följa som inte nödvändigtvis sammanhänger med de eventuella associationer som stilen skulle ge. Trots den experimentella tiden omkring 1910 är det tyd­ ligt under hela perioden att man velat bygga en ”riktig” kyrka. Nästan alla sockenkyrkorna försågs med västtorn, medan man för kapellen van­ ligen nöjde sig med klockstapel. Tornets betydelse för att markera kyrkan framgår av att även många äldre kyrkor försågs med torn, inte bara under 1800 -talets andra hälft, utan – särskilt i Västsverige – ännu på 1930 -talet. Under hela perioden valdes också höga lägen för kyrkorna, vilket bidrog till att göra dem väl synliga. material De tidiga kyrkornas fasader var vanligen putsade. Oputsade fasader, till en början i tegel, sedan även i natursten, användes gärna i kyrkor som skulle ge medeltida associationer. Kyrkor med naturstensfasader byggdes huvudsak­ ligen mellan ca 1885 och 1910. Kyrkor med putsade fasader förekom under hela perioden. Valet av fasadmaterial hade mer en estetisk än konstruktiv betydelse, men det avspeglade också kyrkornas byggnadsmaterial. Fram till 1800 -talets slut byggde man vanligen kyrkor av gråsten som levererats av sockenborna. Gråstensmurarna putsades medan kyrkor murade i tegel exteriört ofta har fasadtegel eller naturstensblock i ytskiktet. Takens och tornspirornas konstruktioner byggdes i trä, men täcktes till en början gärna med spån, senare med plåt, tegel eller skiffer, som bl.a. var säkrare för gnistor från skorstenen. Plåt eller skiffer dominerade på torn­ spirorna. Nya material introducerades i detaljer, som järn i fönsterbågar och cement i omfattningar, socklar och en del dekorer. Träindustrin och andra faktorer gjorde det möjligt att bygga större träkyrkor än tidigare och Kyrkorna 1860–1950 303 Fig. 164. Häggesleds kyrka, Västergöt­ land, byggd 1867–69. Grundkaraktä­ ren skiljer sig inte mycket från tidigare 1800-talskyrkor, men innertakets form och den öppna bänkinredningen var nyheter liksom att endast en skärm­ vägg avgränsar sakristian. Det centralt placerade korset reser sig mot en fond av ljus från fönster i olika vinklar. De dekorativa inslagen är få. Järnkaminen med sitt mörka rökrör, som här utgör oavsiktlig motpol till predikstolen i vitt och guld, visar hur uppvärmning av kyrkorummen snabbt blev vanlig vid 1800-talets slut men ännu sällan var planerad från början. Foto Anders Roland 1914, ATA. träkyrkor var vanliga under hela perioden. Träkyrkorna byggdes mest i skogsområden. Många äldre träkyrkor ersattes av murade stenkyrkor. Så skedde med några brunna kyrkor ännu på 1940 -talet. En ny träkyrka från perioden ersatte däremot nästan undantagslöst en äldre av samma material, om kyrkan inte var platsens första. Många av kapellen byggdes av trä. interiör Kyrkorummen från periodens början täcktes vanligen av ett trätunnvalv, liksom under 1800 -talets förra hälft. Men innertaken av trä gavs under 1800 -talets andra hälft allt oftare en mer kantig form och gärna lät man delar av takstolen vara synliga för att göra den stora ytan mer dekorativ och för att ge ett skenbart intryck av att kyrkorummet sträckte sig ända upp till yttertaket (fig. 164). Många kyrkorum i Skåne täcktes med murade kryssvalv redan vid 1800 -talets mitt, medan sådana i övriga Sverige blev vanliga först närmare sekelskiftet 1900. Murade valv hade estetiska och akustiska fördelar men var också mer kostsamma än innertak av trä (fig. 165). Vanligt under åren kring 1900 var det därför med ett murat kryss­ valv över koret och ett dekorativt innertak av trä över långhuset (fi g. 179). Under 1920 - och 1930 -talen fick innertaket åter ett enklare utförande, inte sällan format som ett tunnvalv. Ofta lät man vid samma tid dölja sekelskif­ tets dekorativa takstolar under ett tunnvalv som man ansåg gav en mindre ”orolig” interiör. Den invändiga dekoren var under årtiondena efter 1800 -talets mitt spar­ sam, men det var inte ovanligt att man marmoreringsmålade väggarna i olika fält och målade ramar kring fönstren. Från 1890 -talet till 1910 -talet lät man gärna dekormåla väggar och valv med geometriska och vegetativa mönster (fig. 165). Vid samma tid började man också måla figurativa bild­ scener och under 1900 -talets förra hälft skulle den målade vägg- och valv­ dekoren komma att inskränka sig till just sådana scener, gärna med bibliska motiv, koncentrerade till koret. Under 1800 -talets sista del återintroducerades glasmåleriet och i många kyrkor vid sekelskiftet och under 1900 -talet pryddes korfönstren av glas­ målningar. Målade fönster bakom altaret efterträdde traditionen med 304 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Fig. 165. Fuglie kyrka, Skåne, byggd 1902–04 som ersättning för en äldre kyrka som revs. Arkitekt var A. W. Lundberg. Kyrkans byggnadsmaterial, som maskinslaget tegel, cement, gjut­ järn och fabrikssnickerier avspeglar landskapets industrialisering. Altar­ rummets särställning är tydligt mar­ kerad. Stämningen som skapas genom den rika färgsättningen och dekoren ska ge en vision av kyrkorummet som förgård till himmelriket. Foto Göran Lindahl 2003. stora målade altartavlor, medan altaruppsatsen gärna reducerades till ett lågt retabel. Under 1920 -talet började man åter markera altaret med en stor målad tavla. Predikstolen var det mest traditionsbundna föremålet i inredningen, pla­ cerad på norra sidan vid gränsen mellan långhus och kor och med korg och ljudtak som under 1900 -talet tydligt efterliknade predikstolar från 1600 ­ och 1700 -talen. Bänkinredningen var till en början sluten, försedd med dör­ rar, men under 1800 -talets senare del slopades bänkdörrarna. Vid samma tid övergick man till fri placering i bänkarna. Under 1920 -talet återinfördes ibland bänkdörrar som ett historiserande motiv, ibland t.ex. endast för den främsta bänken, där kyrkvärdarna skulle sitta. Altarringen under 1800 -talet var genombruten med öppningar mellan balusterdockor eller kolonnetter. Under seklets slut var det i större kyrkor vanligt att den formades som en trekvartscirkel för att ge största möjliga längd, troligen mer med hänsyn till stora konfirmandgrupper än stora natt­ vardsduklag eftersom nattvardsseden på många håll var nära upplösning vid sekelskiftet 1900. Altarring med sluten panel blev det vanliga under 1900 -talets förra hälft. Längden minskades och fram mot sekelmitten bör­ jade man experimentera med att i altarringen efter engelsk förebild lämna en bred öppning rakt framför altaret. Dopfunten började göra sitt återintåg i kyrkorummet under 1800 -talets andra hälft under inflytande av det intresse för dopet som bl.a. var en följd av baptismen. Några gånger placerades den i ett särskilt dopkapell, men det vanligaste vid 1900 -talets början var att den ställdes i mittaxeln rakt framför altaret. Ofta var den av trä och flyttbar, vilket bör ha varit en förut­ sättning när kyrkorummet började användas vid begravningsgudstjänster. Det vanliga blev sedan att en fast dopplats med dopfunt av sten ordnades Kyrkorna 1860–1950 305 Murverk Trä Fig. 166 a–b. Kartan visar kyrkor som genomgått viktigare planförändring under perioden 1860–1950. Diagram­ men visar andelen planförändrade kyrkor vid periodens utgång för hela landet samt för respektive landskap. Planförändringarna under perio­ den var få i förhållande till nybygg­ naderna. I större antal förekom de endast i Skåne. Ett flertal kyrkor omoch tillbyggdes med nytt korparti och nya korsarmar (jfr fig. 168). 306 1 (3 %) 8 (10 %) 3 (5 %) 4 (9 %) 1 (1 %) 32 Blekinge 76 Bohuslän 57 Dalarna 41 Dalsland 91 Gotland (0 %) 3 (3 %) 1 (2 %) (0 %) 3 (5 %) 15 Gästrikland 87 Halland 46 Hälsingland 11 Härjedalen 55 Jämtland (0 %) 3 (12 %) (0 %) (0 %) 69 (17 %) 22 Lappland 23 Medelpad 21 Norrbotten 47 Närke 343 Skåne 11 (4 %) 6 (5 %) 6 (3 %) 3 (3 %) (0 %) 289 Småland 119 Södermanland 204 Uppland 93 Värmland 24 Västerbotten 20 (5 %) 4 (6 %) 5 (9 %) (0 %) 2 (1 %) 422 Västergötland 66 Västmanland 153 (6 %) 49 Ångermanland 35 Öland 153 Östergötland framför södra bänkkvarteret som en pendang till predikstolen i norr. Under 1800 -talets slut och början av 1900 -talet förekom det i några kyrkor att orgeln placerades nära koret. Försöken var ovanliga och det normala var en traditionell placering på en läktare i väster, vilket möjligen även föredrogs eftersom det gav ett bättre stöd till församlingssången. 2422 Ombyggnader Hela landet Under perioden var det mycket vanligare att en äldre kyrka ersattes av en helt ny än att den byggdes om och utökades. Utvidgning genom ombyggnad förekom emellertid, särskilt i Skåne under tiden närmast 1800 -talets mitt (fig. 166). Under 1800 -talets andra hälft verkar utvidgning sällan ha setts som ett realistiskt alternativ av kostnadsskäl. Vid seklets slut tycks man därtill ha hyst misstro till hållbarheten i de äldre murarna varför man hellre Kyrkorna 1860–1950 307 Fig. 167. Nyskoga kyrka, Värmland, byggd 1926–27. Genom delning av den stora Fryksände socken tillkom en stor träkyrka i Nyskoga 1875. Denna revs redan 1926 och gav plats för en ny och mindre, ritad av arkitekten Bror Almquist, som vid denna tid ritade flera nya träkyrkor i landskapet. Form­ språket associerar till äldre svenska landskyrkor och anknyter till kyr­ kornas historiska hävd. Altarskåpets svetteduksmotiv med framträdande Kristusbild är målat av Olle Hjortz­ berg. Vikdörrarna i bildens vänstra del leder till en sidosal för andra för­ samlingsaktiviteter efter förebild från många frikyrkor. Då gudstjänstdel­ tagarna är många kan sidosalen inför­ livas med kyrkorummet. Foto Göran Lindahl 1998. rev ner än återanvände dem. Det ökade intresset för äldre kyrkor under 1900 -talets början gjorde att man av pietetsskäl gärna lät den gamla vara kvar oförändrad, inte minst när nybyggnaden motiverades av att samhället flyttat till ett nytt läge närmare järnvägsstationen. Den minskande kyrk­ samheten medförde också att äldre kyrkor mera sällan var för trånga (fig. 170). Undantag fanns i Bohuslän där man i kyrksamma socknar som Sol­ berga (fig. 120) och Dragsmark fick utvidga sina kyrkor ännu på 1920 -talet. De tillbyggnader som man desto oftare gjorde av äldre kyrkor bestod av att förse dem med torn och sakristia, där sådana saknades. Särskilt många kyrkor i tidiga danska områden i bl.a. Västsverige fick sakristia först på 1900 -talet, då som ersättning för ett mindre sakristieskrank vid prediksto­ len eller bakom altaret. Kyrkornas arkitekter Ritningarna till alla kyrkobyggen godkändes av Överintendentsämbetet och från 1918 Byggnadsstyrelsen. Handläggningen sköttes av arkitek­ ter verksamma i Stockholm. Det hindrade dock inte att flera regionalt etablerade arkitekter hade ett stort inflytande över kyrkornas utform­ ning. Under 1800 -talet fanns ett fåtal utbildade arkitekter utanför huvudstaden och då främst i Malmö- Lund och Göteborg. Däremot var flera ritkunniga byggmästare verksamma på olika håll i landet och det vanliga var att någon av dem på församlingens uppdrag utarbetade den första ritningen till kyrkan. Ritningen omarbetades sedan vid Överin­ tendentsämbetet, varvid någon av dess arkitekter bearbetade proportio­ ner och dekor, men behöll grundformen. Johan Fredrik Åbom, Albert Fig. 168. Ett urval kyrkor planför­ ändrade eller invändigt omgestaltade under perioden 1860–1950, återgivna i skala 1:800. Planförändringarna visar stor variationsrikedom. Ett fl ertal medel­ stora kyrkor, främst i Skåne, om- och tillbyggdes med korsarmar och nytt korparti, en ombyggnadstyp som var vanlig även under den föregående pe­ rioden. I några, som Andrarum och Färlöv, skapade man symmetri i ore­ gelbundna kyrkorum. Andra försågs med ett tydligare markerat kor. Under 1900-talet kunde delar av kyrkorum­ met avskiljas till olika funktioner, som i Rödön och Högby. Ombyggnaden av Floda kyrka är ovanlig i sin komplexi­ tet. I stället för en planerad nybyggnad bevarades valda delar av den i fl era etapper om- och tillbyggda medeltids­ kyrkan och 1885–88 utvidgades den med ytterligare ett skepp efter ritning­ ar av arkitekt Axel Herman Hägg. –1350 1350 –1550 1550 –1760 1760 –1860 0 5 1860 –1950 1950 – Ospec. 10M 308 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Södra Sallerup, Skåne, om- och tillbyggd 1864. Andrarum, Skåne, omgestaltad 1862. Förkärla, Blekinge, ombyggd i väster och öster 1864–65. Östra Karup, Halland, om- och tillbyggd 1869. Vomb, Skåne, om- och tillbyggd 1871. Madesjö, Småland, ombyggd i öster 1884–85. Dal, Ångermanland, ombyggd i väster och öster 1889–90. Färlöv, Skåne, korsarm tillbyggd 1882–83. Floda, Södermanland, ombyggd 1885–88. Valstad, Västergötland, om- och tillbyggd 1890. Ljusnarsberg, Västmanland, ombyggd i öster 1891–92. Lerum, Västergötland, korsarmar tillbyggda 1899–1900. Lidingö, Uppland, ombyggd i öster 1913. Rödön, Jämtland, omgestaltad 1926–27. Högby, Östergötland, uppförd 1871, omgestaltad 1948–49. 309 140 120 100 80 60 40 20 0 1860 1880 1890 1900 1940 1870 1910 1920 1930 1950 Kapell Kyrkor Kapell Kyrkor Fig. 169 a–b. Kapell (röd linje, röda prickar) och kyrkor (grå linje, grå prickar) uppförda under perioden 1860–1950. Diagrammet visar antal per årtionde. Efter sekelskiftet 1900 blev ka­ pellen en allt viktigare del av det byggnadsbestånd som uppfördes för Svenska kyrkans gudstjänstbruk. Kapellen uppfördes ofta på initiativ av kapellstiftelser i trakter som låg på visst avstånd från församlingskyrkan eller i växande tätorter. Kapellbyg­ gande har förekommit i alla tider och många gånger föregått en senare för­ samlingsbildning. Denna sena fas av kapellbyggande har i fl ertalet fall inte lett till nya församlingar. Förtätningen av befolkningen till städer och tätor­ ter under 1900-talet (jfr fig. 34c) har inneburit att många av kapellen nu ligger i glesbygd. 310 Alster, Värmland, uppförd 1693–95, korsarmar avkortade 1914–15. Näsinge, Bohuslän, uppförd 1864, avkortad i öster 1937. –1350 1350 –1550 1550 –1760 1760 –1860 0 5 1860 –1950 1950 – Ospec. 10 M Fig. 170. Under 1900-talet skedde ett viktigt brott i kyrkobyggandets utveckling i landet. Man slutade i princip att förstora äldre kyrkor genom ombyggnad och tillbyggnad eller rivning och nybyggnad. Många befintliga kyrkor upplevdes i stället som för stora. Vanligen löste man detta genom att förändra inredningen eller att med innerväggar skilja av delar till andra funktioner (jfr fig. 168). Men i en del kyrkor, främst från 1800-talets senare del eller efterme­ deltida träkyrkor, kunde man gå ännu radikalare till väga. Några sådana revs och ersattes med en ny, men inte en större, som tidigare, utan med en min­ dre. Andra reducerades till sin storlek genom ombyggnad, varvid man ändå eftersträvade att behålla kyrkans uttryck, som i Alster i Värmland, där korskyrkokaraktären bevarades, eller i Näsinge i Bohuslän, där det nya koret erinrar om det rivna. Den senare kyrkan hade uppförts i samarbete med Lommelands församling 1864, men blev för stor när Lommeland efter knappt sjuttio år åter uppförde egen kyrka 1932. Planritningar i skala 1:800. Törnqvist, Johan Adolf Hawerman och Ludvig Hedin har utfört många sådana bearbetningar. När församlingen vände sig direkt till någon av landets yrkesverksamma arkitekter, inom eller utom Överintendentsäm­ betet, kunde ritningen ofta godkännas utan omarbetning. Detta blev det vanliga när antalet yrkesutbildade arkitekter ökade vid 1800 -talets slut. Under 1900 -talet var det sällan som de inlämnade ritningarna bearbe­ tades i någon större omfattning. I praktiken utvecklades ett system där en del arkitekter fick många uppdrag från en region, utan att alltid vara bosatta där. Enskilda arkitekter kan därför ha sin tongivande verksamhet helt förlagd till en viss del av landet. Man kan också se hur några arkitekters verk kom att bli mer betydande för det samlade kyrkobyggandet. Carl Georg Brunius byggnadsverksam­ het vid 1800 -talets mitt har starkt påverkat de skånska kyrkornas form under 1800 -talet. Göteborgsarkitekten Adolf Wilhelm Edelsvärd har i bl.a. Göteborg och Trollhättan (fig. 162) ritat kyrkor som fått betydelse för flera andra kyrkobyggen. Fredrik Wilhelm Scholander utövade ett stort infly­ tande över kyrkornas utformning under sin tid vid Överintendentsämbe­ tet fram till 1881. Samma gällde sedan Helgo Zettervall fram till omkring 1900. Många arkitekter under 1900 -talet har inspirerats av de kyrkor Lars Israel Wahlman ritade från 1910 -talet och framåt. Även Ivar Tengbom, och då främst genom Högalidskyrkan i Stockholm, har fått många efterföljare under 1920 - och 1930 -talet. Adrian Crispin Peterson, Sigfrid Ericson och Theodor Wåhlin är andra viktiga arkitekter i Väst- respektive Sydsverige. Emil Langlet och Ernst Jacobsson utmärkte sig under 1870 - och 1880 -talet genom ett antal kyrkor med säregen form. Fritz Eckert och Gustaf Petter­ son, senare Karl Martin Westerberg och Knut Nordenskjöld har också ritat många kyrkor under perioden. Regionala skillnader De största regionala skillnaderna under perioden gäller de tidigare omta­ lade variationerna i byggnadsintensiteten samt fördelningen av träkyrkor och stenkyrkor och även de många torn som byggdes vid västsvenska kyr­ kor under 1900 -talet. Före 1800 -talets slut berodde de tydligaste regionala skillnaderna på att arkitektoniska nyheter spred sig söderifrån och norrut. I Skåne uppträdde tidigt nymodigheter som medeltidsinspirerade formspråk, rikt dekorativa arkitekturdetaljer, murade kryssvalv samt nya material som cement och gjutjärn. Även i Göteborg och Mälardalen-Bergslagen tycks nymodigheter ha nått kyrkorna tidigt. Däremot visar kyrkorna i Norrland och i kyrkligt konservativa områden i västra Småland och södra Väster­ götland flera sena exempel på en mera ålderdomlig nyklassicistisk utform­ ning av kyrkorna. De regionalt verksamma arkitekterna och byggmästarna tycks här ha haft ett stort inflytande. Under 1900 -talets förra hälft sam­ manhängde de regionala skillnaderna med att man ville väcka associationer till äldre kyrkor i de olika landsdelarna. Särskilt framträdde detta i kyrkor i Skåne och Blekinge med sadeltak som tornkrön. Mellan övriga delar av riket var skillnaderna mindre, möjligen med undantag för en grupp kyrkor i övre Norrland från 1930 -talet med kraftiga västtorn och ovanligt tydliga klassicistiska drag. De geografiska variationerna var också en följd av att regionalt verksamma arkitekter gärna fick flera uppdrag i enskilda land­ skap. Arkitekten Bror Almquists verksamhet i Värmland ledde t.ex. till att flera prydliga kyrkor nybyggdes från grunden efter hans ritningar. Vanligen ersatte de en träkyrka från 1800 -talet som man rivit sedan han dömt ut dess tekniska skick. Kyrkorna 1860–1950 311 Fig. 171. Dalstorps kyrka, Västergöt­ land, byggd 1965. Arkitekten Bent Jörgensen har i ett modernistiskt reducerat och kubiskt formspråk for­ mat en kyrka med spirkrönt västtorn och långhus med resligt sadeltak och rytmiskt placerade fönster. Sådana associationer till traditionell kyrko­ arkitektur var ovanliga efter 1950 men förekom bland annat i landskyrkor som ersatte äldre. På samma plats låg en 1880 byggd, gemensam socken­ kyrka för Dalstorp och Hulared, som revs efter en brand 1962. Foto Göran Lindahl 1997. Kyrkobyggandet efter 1950 – en exkurs Sockenkyrkoprojektet behandlar kyrkobyggandet inom Svenska kyrkan före 1950. Denna främre tidsgräns har framstått som naturlig, då endast ett fåtal kyrkor byggdes mellan andra världskriget och senare delen av 1950 ­ talet. Indelningen i ”borgerliga” och ”kyrkliga” socknar (d.v.s. landskom­ muner och församlingar) sammanföll ännu till stor del 1950, medan kom­ munsammanslagningar på 1950 - och 1970 -talet och församlingssamman­ läggningar från 1990 och framåt i dag har ändrat kartan (fig. 35). Kyrkorna som byggdes efter 1950 var många, men de var sällan försam­ lingskyrkor på landsbygden – projektets huvudsakliga studieobjekt – och de var delvis präglade av andra förutsättningar än de äldre kyrkorna. Källäget är därtill sämre för dessa unga kyrkor och med några undantag omfattas de inte i lika hög grad av kulturminneslagens skydd (se s. 28). Mot bakgrund av den bättre överblick över det samlade kyrkobeståndet, som varit ett av projektets resultat, framstår det emellertid rimligt att, åtminstone översiktligt, länka även de senaste kyrkorna till framställningen. Sekelskiftet 2000 framstår också i efterhand som en till byggnadsaktiviteten lika tydlig gräns som 1950, dels till följd av de vid sekelskiftet ändrade relationerna mellan Svenska kyr­ kan och staten, dels för att de nybyggda församlingskyrkorna numera är få. En viktig skillnad mot tidigare var, som nämnts, att endast ett fåtal av de nya kyrkor som tillkom efter 1950 var församlingskyrkor, medan kapell i form av distriktskyrkor eller småkyrkor var desto fler. De allra flesta kyr­ korna byggdes vid nya bostadsområden i tätorter och vid större städer. På 1950 -talet var det inte ovanligt att stadsplanen angav kyrkans plats innan församlingen ännu visat intresse för saken. Senare arbetade särskilda och av församlingarna obundna kyrkliga stiftelser för att kyrkor kom till stånd i större städer. När församlingen tog initiativet skedde det ofta där man sedan en tid bedrivit kyrkligt distriktsarbete. Ett par kyrkor i mindre och äldre samhällen ersatte en provisorisk gudstjänstlokal eller var en följd av ett sedan länge förberett kyrkobygge. 312 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 De nya kyrkornas arkitektur skilde sig från de äldre, med undantag för några kyrkor från 1950 -talet i Norrland och en del ersättningsbyggen för brunna kyrkor vilka bevarade mellankrigstidens mer traditionaliserande kyrkliga drag (fig. 171). Tydliga förändringar var att torn blev mycket ovanliga till förmån för klockstaplar eller andra klockbärare, att gränsen mellan kor och långhus tonades ned samt att kyrkan sammanbyggdes med församlingslokaler. De historiserande motiven blev mer abstrakta eller försvann helt. I stället blev de modernistiska arkitekturidealen, i kombi­ nation med en alltmer storskalig byggindustri och material som armerad betong och balkar av stål eller limträ, viktiga medel för att forma kyrkor och kyrkorum. Arkitekter, arkitekturhistoriker och teologer engagerade sig under 1950 - och 1960 -talen i frågor kring hur kyrkor och kyrkorum borde utformas. Man var påverkad av bl.a. de experimentella evangeliska kyrkor som hade byggts i Tyskland under 1800 -talets slut och 1900 -talets början och som fick betydelse för hur kyrkor återuppbyggdes efter andra världskriget. I många kyrkor, särskilt under 1960 - och 70 -talen, har arkitekterna arbetat särskilt med suggestiva inslag som ljusdunkel, grova material som tegel, betong, glas och trä, och rumsformer som antingen kan vara ore­ gelbundna eller strikt geometriska. Samtidigt har man byggt många kyr­ korum med en mindre anspråksfull form och med en rikt upplyst och ljus interiör. Ett genomgående drag är att kyrkorummen har högt till tak, eller åtminstone ger intryck av det. I enklare kyrkor, där byggnadskost­ naderna varit begränsade, kan den höga takresningen vara det tydligaste kännetecknet på att byggnaden är en kyrka. Under 1950 -talet började mo­ dernistiska kyrkor byggas i Sverige, även om sådana tendenser kan anas i 1930 - och 1940 -talets kyrkor. För såväl den modernistiska som ”tradi­ tionalistiska” kyrkoarkitekturen fanns många förebilder att hämta inom bl.a. tyskt kyrkobyggande. Annars var det i begravningskapell och i en del frikyrkor som modernismen tidigast nådde Sverige. Peter Celsing och Sigurd Lewerentz är de mest betydande arkitekterna efter 1950, inte minst genom att deras kyrkor inspirerat flera senare arkitekter. Andra som ritat många kyrkor är arkitekterna Rolf Bergh och Johannes Olivegren samt Torsten Hansson i Västsverige, Jan Thurfjell i Norrland och Janne Feldt i västra Svealand. En annan viktig internationell strömning, som kommit att återverka på kyrkoarkitekturen, var de studier och diskussioner som under mellankrigs­ tiden fördes inom katolska kyrkan i mellaneuropeiska länder kring liturgis­ ka frågor. Kännetecknande för dessa var en strävan till demokratisering av gudstjänsten genom att tona ned altarets, liturgens och korets upphöjdhet och avskildhet – eller åtminstone att arkitektoniskt och liturgiskt inte för­ stärka ett sådant intryck – och samtidigt att förtydliga övriga gudstjänstdel­ tagares medverkan i gudstjänsten. En viktig historiserande tendens var att söka inspiration i den tidiga kristenhetens gudstjänstformer. Här, i ”forn­ kyrkan”, fann man något mer ”ursprungligt” som motiverade bortrensande av vad man uppfattade som senare, sekundära tillägg. Med ett starkt re­ ducerat formspråk i liturgi och arkitektur kunde man lättare lyfta fram vad man såg som den väsentliga kärnan i gudstjänstens och kyrkobygg­ nadens förmedling av det kristna budskapet. Denna kyrkliga modernism och renodlingssträvan fick stort genomslag, dels när idéerna tillämpades på kontinenten i återuppbyggda och nya katolska kyrkor efter kriget och dels när Andra Vatikankonciliet 1962 – 65 inledde katolska kyrkans mer öppna hållning till samhället och andra kristna samfund, vilket kom att återverka även på svenskt kyrkobyggande. Kyrkorna 1860–1950 313 De allra flesta kyrkorna har möblerats på ”traditionellt” sätt med alta­ ret vid ena kortsidan och sittplatserna ställda på var sida om en mittgång mot detta. Sedan 1960 -talet har några kyrkor planerats med ett altare pla­ cerat nära rummets mitt. Lösningen har varit ovanlig, men desto vanligare tendenser i samma riktning är att kyrkorummet har stor bredd i förhål­ lande till längden och att altaret står nära församlingens sittplatser som gärna delvis drar sig upp längs altarets sidor. Andra jämförbara tendenser har varit att altaret inte placeras intill en vägg utan står fritt på golvet, att predikstolen reducerats till en mindre pulpet medan dopfunten gärna placerats väl synligt och att altarringen delats upp i lösa sektioner eller helt avlägsnats. Detta beror på nya liturgiska inslag, som att prästen under nattvardens tillredelse står bakom altaret, ”versus populum”, och att natt­ vard ofta firas utan knäfall. Det avspeglar också hur predikan blivit min­ dre framträdande, hur kör och orgel getts plats i koret samt hur kyrkorna alltmer används vid konserter. Sådana företeelser var mera tydliga, eller inträdde åtminstone tidigare, i södra och östra Sverige än i Västsverige och Norrland. Den konstnärliga utsmyckningen har gärna begränsats till ett fondmotiv bakom altaret. Kyrkorna från 1950 -talet var ofta stora och påkostade och fortsatte tra­ ditionen sedan 1800 -talet att kyrkorna gärna skulle ligga högt och syn­ ligt, vilket ofta var en följd av stadsplaneringen. Efter omkring 1960 har kyrkorna ofta fått ett mindre format och mera sällan blivit landmärken för omgivningen. Det var dels en följd av ekonomiska förutsättningar men ingick också i ett medvetet ställningstagande inom Svenska kyrkan mellan s.k. ”storkyrkor” och ”småkyrkor” där de senare förordades. Stora kyrko­ byggen tog tid att planera. Mindre kyrkor byggdes snabbare och var lättare att placera in i bebyggelsen samtidigt som man uppfattade att de inbjöd till ett mer personligt möte mellan präst och församling och kunde medverka till att en lokal församling bildades. Rolf Bergh och Torsten Hansson ritade på 1960 -talet prefabricerade småkyrkor som lätt kunde resas för att sedan monteras ned och flyttas till ett nytt ställe om en mer permanent kyrka stod färdig. Berghs ”Törebodakyrkor” blev vanligast i Östsverige och Hans­ sons av ”Oresjötyp” något vanligare i Västsverige. Andra typiska drag efter omkring 1960 var att de arkitektoniska skillnaderna mellan kyrkor inom Svenska kyrkan och de fria samfunden minskade, tydligast visat genom de ekumeniska samarbetskyrkor som man byggde på en del orter. Efter ett intensivt kyrkobyggande mellan cirka 1955 och 1975 tillkom allt färre nya kyrkor, såväl församlingskyrkor som andra. På 1990 -talet minskade nybyggnadstakten kraftigt. I ett historiskt per­ spektiv motsvarades den endast av de låga nybyggnadstalen under reforma­ tionstiden och perioder då landet varit krigsdrabbat. Enstaka kyrkobygg­ nader – främst sent tillkomna distriktskyrkor och kapell i storstadsområden – började i stället tas ur bruk och överlåtas till andra samfund eller för annan användning. I städer med flera kyrkor kunde de profilera sig på olika sätt och ofta användas för konserter eller ha temagudstjänster riktade till människor oberoende av församlingstillhörighet. I södra och västra Skåne upphörde även ett par äldre sockenkyrkor att användas för gudstjänstbruk. Vid samma tid inledde man en församlingsindelningsreform med omfat­ tande sammanläggningar (fig. 35). Även om mycket få kyrkor har tagits helt ur bruk är det desto fler som bara används för gudstjänster ett par söndagar om året, men kanske något fler gånger vid förrättningar. Enstaka nya kyrkobyggnader har tillkommit efter år 2000, även om de varit få. De nya som man byggt har då gärna haft karaktären av försam­ lingshus med en i anläggningen integrerad kyrksal. Trots den sista tidens 314 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Fig. 172. Viksjö kyrka, Uppland, byggd 2004–05, ritad av Pontus Pyk och Anders Pyk vid Nyréns arkitekt­ kontor efter en arkitekttävling. Kyr­ kan tillkom efter delning av Järfälla församling 1992 och är en av få nya församlingskyrkor från omkring 2000. Den föregicks av en monteringsfärdig träkyrka som 1971 flyttats till Viksjö från annan plats. Kyrkan är sam­ manbyggd med församlinghemmet. Rummets resning, de färgade fönstren och den synliga träkonstruktionen uttrycker en sakral karaktär men de traditionella kyrkliga inslagen är få. Altarbordet vid rummets ena långsida markeras med starka färger men sak­ nar varje annat tecken på avskildhet, som korbåge, trappsteg eller altar­ ring. Genom det stora fönstret vid altaret öppnar sig kyrkorummet mot det intilliggande torget med centrum­ parkering och busshållplats. Foto Susanne Sundqvist 2007, Järfälla kyrk­ liga samfällighet. nedgång i kyrkobyggandet har landet aldrig haft så många kyrkorum som nu. Det beror inte bara på de många lands- och stadskyrkorna utan inte minst på att andra typer av kyrkorum som inretts i församlingshem och i s.k. Kyrkans hus samt inte minst på de ”lillkyrkor” för mindre gudstjänster som man skapat i sidoutrymmen av större kyrkor. Samtidigt har man under 1900 -talets senare del betydligt lättat kravet på att gudstjänster och natt­ vardsgångar bara får hållas i invigda kyrkorum. Sett ur ett helhetsperspektiv har 1900 -talets förändringar av kyrkobyg­ gandet i landet varit de mest genomgripande sedan medeltiden. Men den viktigaste skillnaden är kanske inte den arkitektoniska, genom modernis­ mens brott med traditionella gestaltningsprinciper och byggnadstekniker, eller den kyrkliga, genom liturgisk förnyelse och ökat nattvardsfi rande. I stället gäller det kyrkobyggnadens strukturella sammanhang, funktion och betydelse. Vid 1800 -talets slut fi rade man i de allra flesta fall söndag­ lig gudstjänst i varje kyrka och, med undantag för kanske någon socken­ stämma eller högreståndsbegravning, var det den enda gången kyrkan användes. Kyrksamheten en vanlig söndag var väl inte så hög som man i efterhand föreställer sig men det var rätt väl reglerat till vilken kyrka var och en var hänvisad, även om vissa samhällsgrupper i praktiken tidigt kom att hamna utanför systemet. Varje församling hade högst ett kyrkorum. På några håll delade två eller tre församlingar på en kyrka. De kapell som fanns hade en egen – om än ibland aldrig officiellt fastställd – försam­ lingsstruktur. I fjällvärlden, i skärgården, i glesbebyggda trakter och för utländska besökare fanns speciella lösningar för gudstjänstlivet. Storleken, läget och formen gjorde kyrkorna till identitetsskapande landmärken på landsbygden och i städerna. Skillnaden var inte stor mot förhållandena vid slutet av 1500 -talet. Kyrkorna 1860–1950 315 I början av 2000 -talet används kyrkorna i städer, tätorter och i mera kyrksamma trakter för söndagliga gudstjänster, medan söndagsgudstjänst hålls med ett par veckors mellanrum i de flesta landsbygdskyrkor. Utöver det används kyrkorna under veckorna till förrättningar, till konserter och i städerna även för gudstjänster under veckans andra dagar. Kapell, distrikts­ kyrkor, restaurerade ödekyrkor och kyrkogårdskapell samt ”lillkyrkor”, församlingshem och frikyrkor har gjort att det i många socknar fi nns fler än en kyrka, förutom att gudstjänster i det fria eller andra lokaler förekom­ mer oftare. Kyrkoordningen föreskriver att varje församling i Svenska kyr­ kan skall ha minst ett invigt kyrkorum. Församlingssammanslagningar har gjort att många församlingar disponerar ett flertal kyrkobyggnader. Folk­ omflyttningar, alternerande gudstjänster och förbättrade kommunikationer har gjort banden till enskilda kyrkor mera komplicerade än förut. Sekulari­ seringen, och att kyrkorna inte är lika tydliga landmärken i landskaps- och stadsbilden som för hundra år sedan, har ändrat kyrkobyggnadernas bety­ delse i det allmänna medvetandet. Källor och litteratur Förteckning över översikts- och speciallitteratur på landskapsnivå fi nns i de publi­ cerade landskapsrapporterna. Bexell, Oloph: Liturgins teologi hos U. L. Ullman, Bibliotheca theologiae practi­ cae, Kyrkovetenskapliga studier, 42 , 1987. Diss. Björkman, Anders: Form. Rörelse. Ljus. En studie över Johannes Olivegrens kyr­ koarkitektur, Umeå studies in history and theory of art 2 , 2001. Diss. Brander Jonsson, Hedvig: Bild och fromhetsliv i 1800-talets Sverige, Acta Univer­ sitatis Upsaliensis, Ars Suetica 15, 1994. Diss. Fernlund, Siegrun: ”Ett Herranom värdigt tempel”. Kyrkorivningar och kyrkobyg­ gen i Skåne 1812–1912, 1982 . Diss. Grandien, Bo: Drömmen om medeltiden. Carl Georg Brunius som byggmästare och idéförmedlare, Nordiska museets handlingar 82 , 1974. Diss. Grandien, Bo: Drömmen om renässansen. Fredrik Wilhelm Scholander som arki­ tekt och mångfrestare, Nordiska museets handlingar 93, 1979. Helgade hus. Väckelserörelsens byggnader i Stockholms län 1858–1995, red. Hans Ljunggren, 1995. Heliga rum i dagens Sverige, red. Sven-Åke Selander och Stina Fallberg Sundmark, Svenskt Gudstjänstliv 83, 2008. Holmblad, Inger-Britt: Hören Herrens röst! Svenska Missionsförbundets kyrko­ byggande fram till 1915, med tonvikt på Gävle–Daladistriktet, Eidos 9, 2002 . Diss. Hyddor och helgedomar i huvudstaden. Väckelserörelsens byggnader i Stockholm 1840–1990, red. Hans Ljunggren, Stockholmsmonografier 111, 1992 . Hållén, Agneta: Nya svenska kyrkor, 3, Norrland, Rapport RAÄ, 1998. Illerstad, Lennart: Nya svenska kyrkor, 2 , Götaland, Rapport RAÄ, 1993. Illerstad, Lennart: Nya svenska kyrkor, 1, Svealand, Rapport RAÄ, 1990. Karlsmo, Emilie: Rum för avsked. Begravningskapellets arkitektur och konstnär­ liga utsmyckning i 1900-talets Sverige, 2005. Diss. Kyrkorummet – kulturarv och gudstjänst. En samtalsbok om ett förändringsskede, red. Peter Bexell & Gunnar Weman, Publikationer från Växjö stift 13, 2008. Lindahl, Göran: Högkyrkligt, lågkyrkligt, frikyrkligt i svensk arkitektur 1800­ 1950, 1955. Lindblad, Jakob: 470 nya kyrkor – bidrag till Sveriges arkitekturhistoria 1850– 1890, Studier till Sveriges Kyrkor 2 (under utgivning, 2009). 316 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Malmström, Krister: Centralkyrkor inom Svenska kyrkan 1820–1920. Med en byggnadsantikvarisk inventering, 1990. Diss. Malmström, Krister: Kyrkornas arkitekter. Förteckning över kyrkoarkitekter verk­ samma inom Svenska kyrkan 1860–1930, RAÄ, 1991. Nygotiska kyrkor i Skåne. Utveckling i form, material och konstruktion 1840–1910, red. Olof Antell, 1991. Repetzky, Henning: Västsvenska kyrkor från nygotikens storhetstid. Göteborgsar­ kitekten Adrian C. Petersons kyrkoarkitektur, 2008. Ridderstedt, Lars: Adversus populum. Peter Celsings och Sigurd Lewerentz sakral­ arkitektur 1947–1975, 1998. Diss. Weman, Gunnar: Nutida gudstjänst och medeltida kyrkorum. Förhållandet mel­ lan det sena 1900-talets liturgireform och det medeltida gudstjänstrummet i Svenska kyrkan, Bibliotheca theologiae practicae 79, 2006. Diss. Åman, Anders och Marta Järnfelt-Carlsson: Träkyrkor i Sverige, 1999. Kyrkorna 1860–1950 317 Nybyggnader och viktigare planförändringar under perioden 1860–1950 Med nybyggnad menas att en helt ny kyrka uppförts, eller att ett helt nytt kyrkorum tillskapats genom att exempelvis en äldre kyrka i ett och samma skede både vidgats och förlängts. I de kyrkor som angivits som nybyggda kan alltså äldre murpartier eller tillbyggnader finnas kvar (långhusets nordvästra hörn, torn, sakristia etc.). Med ombyggnad menas en planförändring av långhus/kor, exempelvis genom en förlängning i väster eller genom att en kyrka med tidigare smalare kor erhållit ett korparti av långhusets bredd. Bland de viktigare planförändringarna har också medtagits tillbyggnad av en eller flera korsarmar. Det redovisas då som separat åtgärd. Tillbyggnad av torn, sakristia och annat som i regel inte berört kyrkorummets plan har däremot inte angivits. Asterisk anger att ny-, om- eller tillbyggnaden, såvitt känt, inte kvarstår i den nuvarande kyrkans stomme. Esarp Fuxerna Lekåsa Löderup Löderup Sandby Glostorp Trollenäs Varv Varv och Styra Jälluntofta Järbo Sjögestad Trollhättan Östra Kärrstorp Bolmsö Bredaryd Torekov Hamra Brösarp Gudmuntorp Håstad Håstad Järn Saxtorp Saxtorp Äspered Alnö Billeberga Dagstorp Odarslöv Odarslöv Trehörna Östra Sönnarslöv Östra Sönnarslöv Dals-Ed Loshult Skallsjö Björketorp Ekeby Hammarlöv Stora Köpinge Virke Sk Vg Vg Sk Sk Öl Sk Sk Vg Ög Sm Gä Ög Vg Sk Sm Sm Sk Dr Sk Sk Sk Sk Ds Sk Sk Vg Me Sk Sk Sk Sk Ög Sk Sk Ds Sk Vg Vg Sk Sk Sk Sk Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Nybyggnad 1860 1860 1860 1860 1860 1860 1860–61 1860–61 1860–61 1860–61 1860–62 1860–62 1860–62 1860–62 1860–62 1860–63 1860–63 1860–63 1860–72 1861 1861 1861 1861 1861 1861 1861 1861 1861–62 1861–62 1861–62 1861–62 1861–62 1861–62 1861–62 1861–62 1861–63 1861–63 1861–63 1861–66 1862 1862 1862 1862 Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Vollsjö Vollsjö Ödskölt Hallaryd Halmstad Hasslöv Holmsund Onslunda Taxinge Västra Skrävlinge Örtofta Önum Sjösås nya Stafsinge Kall Lur Östervallskog Brismene Degeberga Fjärestad Krokstad Västra Ed Gistad Norra Sandby Svensköp Larv Marby nya Multrå Kinne-Kleva Bingsjö Bodarp Bodarp Fotskäl Häggum Hästveda Näsinge Södra Sallerup Södra Sallerup Tjörnarp Uppåkra Varola Västra Kärrstorp Västra Kärrstorp Sk Sk Ds Sm Sk Ha Vb Sk Sö Sk Sk Vg Sm Ha Jä Bo Vr Vg Sk Sk Bo Sm Ög Sk Sk Vg Jä Ån Vg Dr Sk Sk Vg Vg Sk Bo Sk Sk Sk Sk Vg Sk Sk Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar 1862 1862 1862 1862–63 1862–63 1862–63 1862–63 1862–63 1862–63 1862–63 1862–63 1862–64 1862–65 1862–65 1862–66 1862–68 1862–68 1863 1863 1863 1863 1863 1863–64 1863–64 1863–64 1863–65 1863–66 1863–67 1863–70 1864 1864 1864 1864 1864 1864 1864 1864 1864 1864 1864 1864 1864 1864 Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk 318 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Östra Sallerup Backa Billinge Förkärla Kungsbacka Kville Muonionalusta (flyttad) Stånga Önnarp Frillesås Hägerstads nya Vånga Bankeryd Herrljunga Kyrkhult Källstad Särna nya Torpa Tämta Össjö Östra Strö Hassle-Bösarp Kropp Solberga Vrigstad Västra Frölunda Ödsmål Vedby Forsheda Mollösund Sjogerstad Drev-Hornaryd Rebbelberga Veddige Östra Klagstorp Hidinge nya Balkåkra, Marsvinsholm Högerud Kvibille Kvänum Ottarp Stenkyrka Stenum Tåssjö Tåssjö Vånga Vånga Bosarp Lilla Slågarp Rogberga Ängelholm Ängelholm Almesåkra Häggesled Bolshög Bolshög Sk Bo Sk Bl Ha Bo Nb Go Sk Ha Ög Ög Sm Vg Bl Ög Dr Sm Vg Sk Sk Sk Sk Sk Sm Vg Bo Sk Sm Bo Vg Sm Sk Ha Sk Nä Sk Vr Ha Vg Sk Bo Vg Sk Sk Sk Sk Sk Sk Sm Sk Sk Sm Vg Sk Sk Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar 1864 1864–65 1864–65 1864–65 1864–65 1864–65 1864–65 1864–65 1864–65 1864–66 1864–66 1864–66 1865 1865 1865 1865 1865 1865 1865 1865 1865 1865–66 1865–66 1865–66 1865–66 1865–66 1865–66 1865–67 1866 1866 1866 1866–67 1866–67 1866–68 1866–68 1866–69 1867 1867 1867 1867 1867 1867 1867 1867 1867 1867 1867 1867–68 1867–68 1867–68 1867–68 1867–68 1867–69 1867–69 1867–69 1868 1868 Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Borlunda Fränninge Fränninge Kållands-Åsaka Längnum, Fridhem Löddeköpinge Munka-Ljungby Skallmeja Smedstorp Örja Blidsberg Högås Spjutstorp Tryde Västra Vram Svarttorp Töreboda Pajala Torp Bräkne-Hoby Byske Siljansnäs Bollerup Bollerup Kyrkheddinge Sunnersberg Vanstad Östra Karup Östra Karup Färgelanda Kårböle Stångby Veberöd Veberöd Ytterby Ås Viker Balingsta nya Ore Katslösa Lemnhult Ljusne Oskar Remmene Södervidinge Södra Åby Vallby Vallby Bösarp Högby Näsum Torbjörntorp Torup Lönneberga Ränneslöv Västra Torsås Åryd Borgeby Sk Sk Sk Vg Vg Sk Sk Vg Sk Sk Vg Bo Sk Sk Sk Sm Vg Nb Bo Bl Vb Dr Sk Sk Sk Vg Sk Ha Ha Ds Hs Sk Sk Sk Bo Sm Vs Up Dr Sk Sm Hs Sm Vg Sk Sk Sk Sk Sk Öl Sk Vg Ha Sm Ha Sm Bl Sk Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor 1868 1868 1868 1868 1868 1868 1868 1868 1868 1868 1868–69 1868–69 1868–69 1868–69 1868–69 1868–70 1868–70 1868–71 1868–71 1868–72 1868–72 1868–75 1869 1869 1869 1869 1869 1869 1869 1869–70 1869–70 1869–70 1869–70 1869–70 1869–70 1869–70 1869–71 1869–72 1869–74 1870 1870 1870 1870 1870 1870 1870 1870 1870 1870–71 1870–71 1870–71 1870–71 1870–71 1870–72 1870–72 1870–73 1870–73 1871 Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Västra Vemmenhög Sk Kyrkorna 1860–1950 319 Brönnestad Högby Källna Vomb Vomb Ljungby Östra Broby Vibyggerå nya Glumslöv Tveta Utby Vinköl Öttum Överum Blåvik Holmby Hököpinge Kverrestad Lomma Vinslöv Agunnaryd Ingelstorp Lane-Ryr Bjurholm Björkvik Nosaby Revsund Svinhult Tåsjö Borgholm Hangelösa Ljunghem, Edhem Skånings-Åsaka Svärdsjö Tråvad Eskilstorp Tranum Fyrunga Fänneslunda Värnamo Holmestad Nyskoga Rya Håsjö nya Oskarshamn Öxabäck Österplana Gylle Mårdaklev Svartnäs Nämdö Rödeby Valdemarsvik Ås Åsarne gamla Österslöv Myssjö Själevad Sk Ög Sk Sk Sk Ha Sk Ån Sk Vr Vg Vg Vg Sm Ög Sk Sk Sk Sk Sk Sm Sk Bo Ån Sö Sk Jä Ög Ån Öl Vg Vg Vg Dr Vg Sk Vg Vg Vg Sm Vg Vr Sk Jä Sm Vg Vg Sk Vg Dr Sö Bl Ög Jä Jä Sk Jä Ån Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad 1871 1871 1871 1871 1871 1871–73 1871–73 1871–74 1872 1872 1872 1872 1872 1872 1872–73 1872–73 1872–73 1872–73 1872–73 1872–73 1872–74 1872–74 1872–74 1872–75 1872–75 1872–75 1872–76 1872–76 1872–78 1872–79 1873 1873 1873 1873 1873 1873–74 1873–74 1874 1874 1874 1874–75 1874–75 1874–75 1874–76 1874–76 1874–76 1874–77 1875 1875 1875 1875–76 1875–77 1875–77 1875–77 1875–78 1875–78 1875–80 1875–80 Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Trä Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Laxsjö Brålanda Kärda LannaskedeMyresjö Norra Vånga Stala Ask Brastad Hyby nya Muskö Sturkö Brunskog Dalhem Hällaryd Näskott Skagershults nya Gärdhem Frillestad Häglinge Röddinge Tisselskog Västra Strö Älmeboda Dala Lidhult Svalöv Västerstad Beateberg Lyby Lyby Askim Hassle Tolg Askum Nora Tådene Vederslövs nya Malexander Gällivare nya Kinna Kungshamn Rörum Håslöv Lilla Beddinge Malmö, Caroli Mellby Östra Torp Grönby Grönby Dalstorp Skillingmark Erikstad Räng Tranås Virserum Båraryd Hånger Jä Ds Sm Sm Vg Bo Sk Bo Sk Sö Bl Vr Sm Bl Jä Nä Vg Sk Sk Sk Ds Sk Sm Vg Sm Sk Sk Vg Sk Sk Vg Vg Sm Bo Vs Vg Sm Ög La Vg Bo Sk Sk Sk Sk Vg Sk Sk Sk Vg Vr Ds Sk Sk Sm Sm Sm Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad 1875–82 1876 1876 1876 1876 1876 1876–77 1876–77 1876–77 1876–77 1876–77 1876–78 1876–78 1876–78 1876–78 1876–78 1876–79 1877 1877 1877 1877 1877 1877 1877–78 1877–78 1877–78 1877–78 1877–80 1878 1878 1878–79 1878–79 1878–79 1878–80 1878–80 1878–80 1878–80 1878–81 1878–82 1879 1879 1879 1879–80 1879–80 1879–80 1879–80 1879–80 1870-tal 1870-tal 1880 1880 1880–81 1880–81 1880–81 1880–81 1880–82 1880–82 1880–82 Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Göteborg, S:t Pauli Vg 320 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Höja Tärendö Tävelsås Tävelsås Västra Ryd Ringamåla Åtvids nya (Stora kyrkan) Älvros nya Mo Sal Stöde Kungsäter Malmö, S:t Pauli Tranemo Västra Broby Överselö Bodum Trelleborg Trelleborg Karaby Källs-Nöbbelöv Lyngby Norra Åkarp Tillberga Vallösa (Sjörups nya) Vistorp Fivelstad Färlöv Hunnestad Snöstorp Öggestorp Kroppa Lindome Lundby nya Näs Vänge Maglehem Norra Åsarp Öglunda Föllinge Håle-Täng Munkarp Sävare Hinneryd Ornö Gladhammar Baldringe Fågelfors Eriksbergs nya Hannäs Madesjö Ölmevalla Gåxsjö Kvidinge Västra Hoby Södra Mellby Södra Rörum Sk Nb Sm Sm Ög Bl Ög Hr Ds Vg Me Vg Sk Vg Sk Sö Ån Sk Sk Vg Sk Sk Sk Vs Sk Vg Ög Sk Ha Ha Sm Vr Ha Vg Vg Up Sk Vg Vg Jä Vg Sk Vg Sm Sö Sm Sk Sm Vg Sm Sm Ha Jä Sk Sk Sk Sk Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Tillb. av korsarmar Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad 1880–82 1880–82 1880–82 1880–82 1880–82 1880–83 1880–84 1880–86 1881 1881 1881 1881–82 1881–82 1881–82 1881–82 1881–82 1881–83 1881–83 1881–83 1882 1882 1882 1882 1882 1882 1882 1882–83 1882–83 1882–83 1882–83 1882–83 1882–84 1882–84 1882–86 1882–86 1882–86 1883 1883 1883 1883–84 1883–84 1883–84 1883–85 1883–85 1883–86 1884 1884 1884–85 1884–85 1884–85 1884–85 1884–86 1884–86 1884–86 1884–87 1884–87 Murverk Trä Trä Trä Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Stockholm, Johannes Görslöv Junsele S:t Sigfrid Torhamn Västra Klagstorp Östra Tollstad Erska Förlanda Gnosjö Ignaberga nya Floda Jönköping, Sofia Stensele Edefors Norrby Veinge Flädie Sunne Södra Åkarp Skara domkyrka Appuna Hede Nykyrka Furuby Gessie Jokkmokks nya Källa nya Sillerud Björnekulla Eksjö Kalvträsk Ny Lund, Allhelgona Norrköping, Matteus Harmånger Harmånger Töre Östra Herrestad Skönsmon Marieby Orlunda Årstad Örgryte nya Robertsfors Södra Kedum Ödeshög Dal Skövde Eslöv Humla Hamneda Örsjö Göteborg, Oscar Fredrik Luleå domkyrka Up Sk Ån Sm Bl Sk Ög Vg Ha Sm Sk Sö Sm La Nb Up Ha Sk Vr Sk Vg Ög Bo Vg Sm Sk La Öl Vr Sk Sm Vb Vr Sk Ög Hs Hs Nb Sk Me Jä Ög Ha Vg Vb Vg Ög Ån Vg Sk Vg Sm Sm Vg Nb Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Tillb. av korsarmar Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad 1884–90 1885 1885 1885 1885 1885 1885–86 1885–87 1885–87 1885–87 1885–87 1885–88 1885–88 1886 1886–87 1886–87 1886–87 1886–87 1886–88 1886–88 1886–88 1886–94 1887 1887 1887 1887–88 1887–88 1887–88 1887–88 1887–88 1887–89 1887–89 1887–89 1887–89 1887–91 1887–92 1888 1888 1888 1888 1888–89 1888–90 1888–90 1888–90 1888–90 1889 1889 1889 1889–90 1889–90 1889–91 1889–91 1889–92 1889–92 1889–93 1889–93 Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Fässberg (Mölndal) Vg Omb. av långhus/kor (*) 1883–84 Kyrkorna 1860–1950 321 Arrie Aspö Björkö-Arholma Flo Hasslö Höör Limhamn Lundby Valstad Valstad Okome Valinge Vallsjö nya Nacka Sura nya Naum Lommaryd Ed Holmöns nya Hög Tegneby Tottarp Villie Villie Falkenbergs nya Ljusnarsberg Västervåla Fagerhult Sundsvall Åre nya (Duved) Bjäresjö Degerfors Grängesberg (flyttad) Vist Västra Alstad Harplinge Tuna Hanhals (ruin) Mellan-Grevie Umeå stads Undenäs Brunn Grundsund Grundsund Hasslösa Saleby Trönninge Västra Sönnarslöv Guldsmedshyttan Hällestad Remmarlöv Särna nya Trönö nya Alnö nya Helsingborg, Gustav Adolf Strövelstorp Bosebo nya Sk Bl Up Vg Bl Sk Sk Vs Vg Vg Ha Ha Sm Sö Vs Vg Sm Ån Vb Sk Bo Sk Sk Sk Ha Vs Vs Sm Me Jä Sk Vr Dr Vg Sk Ha Sm Ha Sk Vb Vg Vg Bo Bo Vg Vg Ha Sk Vs Ög Sk Dr Hs Me Sk Sk Sm Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad (*) 1890 1890 1890 1890 1890 1890 1890 1890 1890 1890 1890–91 1890–91 1890–91 1890–92 1890–92 1890–93 1890–94 1891 1891 1891 1891 1891 1891 1891 1891–92 1891–92 1891–93 1891–94 1891–94 1891–94 1892 1892 1892 1892 1892 1892–93 1892–93 1892–94 1892–94 1892–94 1892–94 1893 1893 1893 1893–94 1893–94 1893–94 1893–94 1893–95 1893–95 1893–95 1893–95 1893–95 1893–96 1893–97 1894 1894–95 Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Gränna Stengårdshult Öja Köinge Stuguns nya Halna Hörby Krokek Bjärshög Gödestad Alboga Fosie Skagershults nya Äspö Östra Grevie Fryksände Aneboda Vinberg Asmundtorp backa) Lilla Malma Long Vinnerstad Broddarp Tärna Bjurbäck Bäckaby Burlövs nya (Arlöv) Stockholm, Oscar Tärna Bunkeflo Locketorp Matteröd Säbrå Flakeberg Kalv Kymbo S:t Ibbs nya Glemminge Sandvik Lerum Bokenäs nya Lysekil Suntaks nya Ullstorp Ullstorp Fors Skånes-Fagerhult Sätila Sätila Östra Tunhem Hjärtum Längbro Norra Nöbbelöv Arvidsjaur Högsäter Sm Sm Sk Ha Jä Vg Sk Ög Sk Ha Vg Sk Nä Sk Sk Vr Sm Ha Sk Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarmar Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad 1894–95 1894–95 1894–96 1894–96 1895 1895 1895–96 1895–97 1895–97 1896 1896 1896 1896 1896–97 1896–98 1896–99 1896–99 1897 1897 1897 1897 1897 1897–98 1897–98 1897–99 1897–99 Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Omb. av långhus/kor (*) 1894–95 Kävlinge nya (Kors- Sk Sö Vg Ög Vg Up Vg Sm Sk Up La Sk Vg Sk Ån Vg Vg Vg Sk Sk Sm Vg Bo Bo Vg Sk Sk Vg Sk Vg Vg Vg Bo Nä Sk La Ds 1897–1900 Murverk 1897–1903 Murverk 1897–1908 Trä 1898 1898 1898 1898 1898–99 1898–99 1898–99 1898–99 Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk 1898–1900 Murverk 1898–1900 Murverk 1899 Murverk 1899–1900 Murverk 1899–1901 Murverk 1899–1901 Murverk 1899–1902 Murverk 1890-tal 1890-tal 1900 1900 1900 1900 1900–01 1900–01 1900–01 1900–02 1900–02 Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Norra Solberga nya Sm Omb. av långhus/kor (*) 1900 322 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Vara Locknevi Hällestad Hishult Ljungs nya Södra Åsums nya Alfshög Degerfors nya (Vindeln) Vg Sm Vg Ha Bo Sk Ha Vb Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarm Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad Tillb. av korsarmar Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad 1900–02 1900–03 1901 1901–02 1901–02 1901–02 1901–03 1901–03 1901–03 1902 1902 1902 1902 1902 1902 1902–03 1902–03 1902–04 1902–05 1902–06 1902–06 1902–06 1903 1903 1903–04 1903–04 1903–04 1903–04 1903–05 1903–05 1903–05 1903–05 1903–06 1903–07 1904 1904 1904–05 1904–05 1904–05 1904–05 1904–06 1904–06 1904–06 1904–06 1904–07 1905 1905 1905 1905 1905 1905–06 1905–06 1905–08 1905–09 Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Kvikkjokk Norrköping, S:t Johannes Öckerö nya Stockaryd Tjärby Tomelilla Hörnefors Hyssna nya Högstena Sollefteå Tveta Huskvarna Maglarps nya Ullånger Ullånger Stockholm, S:t Göran Nässjö nya (stads) Göteborg, Annedal Jäts nya Södra Härene Valleberga Örnsköldsvik Dannike Sättna Hardeberga Tiarp Arvika, Trefaldighetskyrkan Håsjö nya Sundbyberg Jukkasjärvi, Kiruna Stengårdshult Saltsjöbaden Göteborg, Masthuggskyrkan Stockholm, Engelbrekt Hunnebostrand Brunnby Lyse Verum Fällfors Fiskebäckskil Lidingö Marbäck Norrfjärden Hässleholm Enskede Hortlax Idre Ingatorp Bergvik Svenneby nya Åmots nya Härjevads nya La Ög Bo Sm Ha Sk Vb Vg Vg Ån Sö Sm Sk Ån Ån Up Sm Vg Sm Vg Sk Ån Vg Me Sk Vg Vr Jä Up La Sm Sö Vg Up Bo Sk Bo Sk Vb Bo Up Sm Nb Sk Sö Nb Dr Sm Hs Bo Gä Vg Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarmar Nybyggnad (*) Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad 1906 1906 1906 1906–07 1906–07 1906–07 1906–08 1907 1907 1907 1907 1907–08 1907–08 1907–09 1907–09 1907–10 1908–09 1908–10 1908–10 1908–10 1908–10 1908–10 1908–12 1909 1909 1909–10 1909–10 1909–11 1909–11 1909–11 1909–12 1910–12 1910–13 1910–14 1910–14 1911 1911–12 1911–12 1911–13 1912–13 1913 1913 1913 1913 1913–14 1913–15 1913–17 1914 1914 1914–15 1914–16 1914–17 1915 Trä Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Stockholm, Matteus Up Ekby Medelplana Norra Solberga gamla Stora Hammars nya Sk Svedala Vansö Seglora nya Valbo-Ryr Fuglie Edsleskog Borås, Gustav Adolf Stockholm, Gustav Vasa Stockholm, Sofia Essunga Kungshamn Hagfors Holm Junosuando Långaröd Ornunga nya Ovikens nya Tygelsjö Västervik, S:t Petri Sundals-Ryrs nya Malmö, S:t Johannes Gislaved Norberg Gumlösa Karesuando Simris Smögen Gustavsberg Hörup Hörup Skutskär Kinnarumma nya Björkö-Arholma Flymen Spekeröd Valdshult Vänga Järsnäs Röke Synnerby Göteborg, Vasa Sm Vs Sk La Sk Bo Up Sk Sk Up Vg Up Bl Bo Sm Vg Sm Sk Vg Vg Sö Vg Bo Vr Me Nb Sk Vg Jä Sk Sm Ds Sk Up Sk Sö Vg Ds Sk Ds Vg Vg Vg Sm Örebro, Olaus Petri Nä Kyrkorna 1860–1950 323 Norsjö Venjan Baltak Norsjö Stockholm, Högalid Svartvik Vinslöv Bureå Hulared Munkfors Forshaga Boo Fellingsbro norra, Spannarboda Älvsbacka Norra Kyrketorps nya Hörken Jörlanda Alanäs Dragsmark Ramsta Skellefteå stads (S:t Olov) Eskilstuna Kloster Emmaboda Solberga Nyskoga Odensjö Dalby Malmö, Kirseberg Edefors Viksjö Gåsborn Vb Dr Vg Vb Sö Me Sk Vb Vg Vr Vr Up Vs Vr Vg Vs Bo Jä Bo Up Vb Sö Sm Bo Vr Sm Vr Sk Nb Ån Vr Nybyggnad (*) Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Tillb. av korsarm Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Tillb. av korsarmar Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad (*) 1915 1915 1916–17 1916–17 1916–23 1917 1917 1918–20 1919–20 1919–20 1919–21 1922–23 1922–23 1922–24 1923–24 1923–25 1924–25 1924–25 1924–28 1925 1925–26 1925–27 1925–29 1926 1926 1926–27 1926–27 1926–28 1927 1928 1928 1928–30 Trä Trä Murverk Trä Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Trä Trä Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Trä Murverk Trä Murverk Trä Trä Trä Nynäshamn Lommeland Blomskog Röddinge Sturkö, Tjurkö Älmhult Kågedalen Nybro Norrahammar Dorotea Gävle, Staffan Idre Sävar Frostviken Höganäs Rebbelberga Bjurholm Gislaved Lagmansered Töre Dala Näsinge Tranemo Östersunds nya (Stora kyrkan) Borrie Göteborg, Johan neberg Kinnarumma nya Emmaboda Överkalix Sillhövda Gåsborn Burträsk Sö Bo Vr Sk Bl Sm Vb Sm Sm La Gä Dr Vb Jä Sk Sk Ån Sm Vg Nb Vg Bo Vg Jä Sk Vg Vg Sm Nb Bl Vr Vb Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Omb. av långhus/kor Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Omb. av långhus/kor Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad Nybyggnad 1928–30 1928–32 1929 1929 1929–30 1929–31 1929–31 1929–32 1929–34 1930 1932 1932 1933 1933–34 1933–35 1934 1934–35 1935 1935 1935 1936 1937 1937 1937–38 1938–40 1930-tal 1940 1940 1941 1943 1945 1946–47 1949 Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Trä Murverk Trä Trä Trä Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Murverk Trä Murverk Murverk Murverk Murverk Högbo (Sandviken) Gä Stockholm, Matteus Up 324 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Restaureringar och receptions­ historia 1860 –2000 av Anders Åman Gränsdragningsproblemet I en häromåret utgiven bok om kyrkorestaureringar i Västergötland står det att ”den moderna svenska restaureringskonsten föddes den 21 mars 1902”, d.v.s. med Konstakademiens skrivelse ”I restaureringsfrågan” och vidare att denna skrivelse var en reaktion ”mot 1800 -talets hårdhänta stilrestaure­ ringar av domkyrkorna i Lund, Uppsala och Skara och inte minst Vasaslott som Gripsholm och Örebro”. Här finns å ena sidan den mycket skarpa gränsen en bestämd dag år 1902 och å andra sidan den mycket rymligt angivna perioden ”1800 -talet”. Mot ett århundrade av missförhållanden står den distinkt och målmedvetet insatta motreaktionen. Det är en bild av historien som har starkt stöd i nästan allt som skrivits sedan hundra år tillbaka, både av dem som själva varit verksamma på området och av dem som skrivit historia. Finns det alls några skäl att motsäga eller ens nyansera så väletablerade påståenden? Här ska i alla fall göras ett försök att teckna en delvis annan bild. Av de fem exemplen i citatet nyss är Zettervalls restaurering i Lund den äldsta, fullbordad 1880. De övriga hör till 1890 -talet och restaureringen i Örebro var klar först år 1900. Liknande dateringar gäller för andra upp­ märksammade s.k. stilrestaureringar. Carl Möllers restaureringar av Jakobs kyrka i Stockholm och av Kristine kyrka i Falun stod klara 1894 respektive 1906. Axel Herman Hägg, Adrian Peterson, Carl Axel Ekholm, Fritz Eck­ ert, Gustaf Petterson och Agi Lindegren började alla som restaurerings­ arkitekter på 1880 -talet, var verksamma genom 1890 -talet, men fortsatte också några år in i det nya århundradet. Det som så många gånger kallats ”1800 -talet” passar inte till århundradet i dess helhet utan bara till dess sista decennier och till 1900 -talets allra första år. Det som på kyrkorestaureringarnas område utmärker den större delen av 1800 -talet är något helt annat. In i 1860 -talet, i 70 -talet, ja i vissa fall in i 80 -talet, fortsatte det stegvisa moderniserandet, klassiserandet och vitme­ nandet på ungefär samma sätt som det gjort i hundra år. Endast undantags­ vis visste byggmästare, prästerskap och de sällan anlitade arkitekterna mer om kyrkornas historia än vad man vetat i föregående generationer. Visst fanns det ansatser före Zettervall och Lunds domkyrka, men utom möjligen hos Carl Georg Brunius nådde de nästan aldrig upp till vad eftervärlden avsett när den talat om stilrestaureringar. Egentligen är det bara de tjugo­ fem eller trettio åren från 1880 och framåt som svarar mot föreställningen om ”1800 -talet”. Mot det långa, kronologiska 1800 -talet står arkitektu­ rens och i all synnerhet restaureringarnas korta 1800 -tal. 325 Hur förhåller det sig då med det markanta gränsåret 1902? I vad som kan kallas ”implementeringen” av en ny inriktning var det ett viktigt årtal, men i restaureringskonstens historia, uppfattad som en historia om praktisk tillämpning, hade det ingen större betydelse. Eller kanske riktigare: där var det ett år bland många. De studier som Zettervall företog som förberedelse till restaureringen i Lund var något defi nitivt nytt. Ingen hade före honom gjort lika grundliga studieresor eller sysslat lika länge med en enda kyrka. Att vi i dag vet mer både om romansk arkitektur i allmänhet och om Lunds domkyrka och har delvis andra ideal motsäger inte att det är här som gränsen går. Om det nu alls finns någon gräns. Men det var ingen skarp gräns, och det tog sin tid innan Zettervalls ideal av arkitektonisk konsekvens nådde ut på det fält där sockenkyrkorna fanns. Till det fordrades också en kår av införstådda arkitekter. Men när den väl började finnas gick utvecklingen fort. Vad som förut handlat om århundraden handlade nu om decennier. De historiska insikterna tilltog och som naturligt var började de i det generella, det som var gemensamt för en hel epok, och rörde sig i riktning mot det individuella, det som gällde den enskilda byggnaden. Det var en rörelseriktning från det ideala till det autentiska, från en äldre arkitektgeneration till en yngre, men den kan iakttas också hos den enskilde arkitekten, från tidigare verk till senare, så t.ex. hos Bror Alm­ quist, Theodor Wåhlin och Fredrik Falkenberg, alla födda på 1860 -talet. Samma förändring finns också hos den med dem jämnårige Fredrik Lillje­ kvist, som inte bara svarade för den kritiserade restaureringen av Gripsholm på 1890 -talet, utan också – med Sigurd Curman som medarbetare – för restaureringen av Strängnäs domkyrka ett drygt decennium senare. Med Strängnäs 1910 har historien nått den punkt där de som skrivit den svenska restaureringshistorien börjar bli överens med vad som sker. Från och med nu var allt i sin ordning. Vad som dock sällan sägs är att utvecklingen under de föregående decennierna var den nödvändiga förut­ sättningen för Strängnäs 1910. Restaurering och reception Det finns många skäl att hålla fast vid begreppet restaurering, men skäl också att understryka att det i viss mån också begränsar perspektivet. Ty det fångar inte hur ett byggnadsbestånd i dess helhet har hanterats och för­ ändrats under en längre tid. Allt innefattas inte i restaurering – än mindre i mer anspråksfulla begrepp som restaureringsideologi eller restaurerings­ doktrin – och det är därför som restaurering i rubriken ovan har ställts intill ett annat begrepp: reception. Reception har sin vanligaste användning inom litteraturvetenskapen: hur har verket, författarskapet, genren eller epoken uppfattats och tagits emot av eftervärlden? Men motsvarande frågor är lika viktiga när det gäller byggnader, kyrkor inte minst, där tidsperspektivet ofta är så långt. Om restaurering är ett specifikt begrepp, så är reception desto vidare. Det innefattar alla förändringar, oberoende av vad de kallas och dessutom den förändrade förståelsen, antingen den yttrar sig i byggda förändringar eller i vetenskaplig forskning och synen på kulturarvet. För att ta ställning till vad som hittills skrivits om kyrkorestaureringar i Sverige från 1860 och framåt är det viktigt att inse, i hur hög grad som den i litteraturen förmedlade bilden av det historiska förloppet är bestämd av värderingar och av urval. 326 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Fig. 173. Lunds domkyrka från sydost före Brunius och Zettervall. Inom några decennier skulle oenhetligheten vara ersatt av arkitektonisk konse­ kvens. Litografi efter teckning från 1839. De restaureringar som utförts från och med 1910 -talets början är inte bara bevarade i stort antal – eller åtminstone ännu avläsbara – de är också förståelsefullt och ibland ganska ingående beskrivna i den konsthistoriska litteraturen, så t. ex. i Sveriges Kyrkors monografier. Restaureringarna från tiden före 1910 är däremot bara undantagsvis så väl bevarade att vi på plats kan bilda oss en uppfattning om dem, och i litteraturen är de nämnda endast i förbigående, till för inte länge sedan nästan uteslutande med nega­ tiva formuleringar. Det är alltså inte lätt att få grepp om vad som gjordes under tiden 1860 –1910. Men också när det gäller det uppmärksammade skede som inleddes på 1910 -talet finns en komplikation: det hårt gallrade urvalet. Det gallrades redan av samtiden och har sedan efter hand blivit alltmer schematiserat. Naturligtvis kan man som Victor Edman 1999 beskriva En svensk restau­ reringstradition utifrån exempel av tre ledande arkitekter: Sigurd Curman, Erik Lundberg och Ove Hidemark. Men med få exempel – av kyrkorestau­ reringar nämns färre än 30 – får urvalet ett stort inflytande på tolkningen. Bort från klassicismen Under 1800 -talets förra hälft hade den klassicistiska kyrkan varit idealet, inte bara vid nybyggnad. Också vid ombyggnad och restaurering av äldre kyrkor hade den, så långt det var praktiskt möjligt, fått vara förebild också för medeltida kyrkor med helt andra mått och proportioner. Vitkalkning och förstorade fönster hade gett ljusa interiörer. Om inte ny predikstol och altaruppsats med minimalistisk ikonografi tillkommit redan under det senare 1700 -talet skedde det nu, i ett stort antal fall. Äldre inventarier ställ­ des undan, och om de behölls var det inte ovanligt att de målades över i ljusa färger, för att bättre passa in i helheten. Så fortgick det in i andra hälften av 1800 -talet, och medeltida socken­ kyrkor av det slaget skulle länge finnas kvar, in i 1900 -talet. Men från 1800 -talets mitt började nya idéer att lanseras, som efter hand bildade ett helt nytt ideal, som alltmer avlägsnade sig från klassicismen. Detta nya ideal berodde till en del på kyrkliga förhållanden, men framför allt berodde det på en ny estetik, en estetik som var nära förknippad med ett nyväckt intresse för medeltiden. Ett förebud var Carl Georg Brunius ombyggnader av kyrkor i Skåne Restaureringar och receptionshistoria 1860–2000 327 redan före 1850 och den största enskilda insatsen var Helgo Zettervalls domkyrkorestaureringar. Med Lunds domkyrka blev han den store restau­ reringsarkitekten, och vid Konstakademiens jubileumsutställning 1885 del­ tog Zettervall med vad som i katalogen kallades ”restaurererade svenska domkyrkor”, d.v.s. laverade perspektiv av domkyrkorna i Lund, Linköping, Uppsala, Skara, Strängnäs och Kalmar. Av dessa projekt skulle dock Sträng­ näs och Kalmar stanna på papperet. Det har ofta sagts att Zettervall var influerad av Viollet-le-Duc. Men hans utländska intryck och kontakter var i första hand danska och tyska. Om­ dömena om Zettervall har med åren blivit mer nyanserade, men i restaure­ ringshistorien är han alltjämt långt mer den negativa motbilden till vad som hände under 1900 -talet än han ses som en förutsättning för samma skeende. Både Brunius och Zettervall inverkade på uppfattningen av kyrkornas arkitektur och inredning, men för att inte stanna vid resonemang om influ­ enser är det bäst att gå direkt till de förändrade interiörerna. Fig. 174. Funbo kyrka i Uppland före 1896 års restaurering. Den ljusa lands­ kyrkan präglas av de vitkalkade väg­ garna och vitmålade inventarier. Foto Fredrik Falkenberg ca 1893, ATA. Fig. 175. Funbo kyrka i Uppland, efter Fredrik Falkenbergs restaure­ ring 1896. Medeltida målningar blev framknackade och kompletterade (”uppfriskade”), gamla inventarier återförda och renoverade. Foto Fredrik Falkenberg ca 1896, ATA. De medeltida målningarna En särskild betydelse för detta nya restaureringsideal hade sökandet efter medeltida målningar. Där de hittades gav de kyrkorummet en ny estetisk rikedom, samtidigt som de bidrog till att ge Sverige en medeltida konst­ historia. Men den dekorativa och rumsliga aspekten var den viktigaste. I Västeråker i Uppland och i Ösmo i Södermanland blev de medeltida mål­ ningssviterna omhändertagna av konstnären Johan Zacharias Blackstadius, 1870 respektive 1872. Han lagade och kompletterade skadade motiv och han kunde också lägga till nya motiv för helhetsintryckets skull. Att riksda­ gen samtidigt gav anslag med tanke på målningarnas historiska värde – däri såg samtiden ingen motsättning. Efter Blackstadius kom andra, bland dem Edvard Bergh, som hade uppdrag i ett 70 -tal kyrkor. När målningarna på detta sätt bildade ett sammanhängande helt ställde 328 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 de krav också på övrig inredning. Allt eller åtminstone nästan allt borde ingå i helheten: bänkinredning, predikstol, altaruppsats och altarring. Så hanterades medeltida sockenkyrkor ännu några år in på 1900 -talet, och när idealet väl var etablerat påverkades också de kyrkor där det inte fanns några målningar. Helheten skulle vara stilren. Det var ett nytt ord, okänt i äldre svenska, men i bruk från 1870 -talet. Men strax efter sekelskiftet formulerades ett nytt ideal: medeltida mål­ ningar skulle hanteras som dokument och i möjligaste mån skulle de vara autentiska. Ornament fick kompletteras, men inte figurer och än mindre hela scener. En sådan antikvarisk hantering av målningarna var själva utgångspunkten för Sigurd Curmans restaureringar. Inspiration hade han fått under sin stora europeiska resa 1903– 05, och 1908 fick han uppdra­ get att svara för målningarnas framtagande och konservering vid restaure­ ringen av Strängnäs domkyrka. När den restaureringen var klar 1910 var ett nytt restaureringsideal eta­ blerat, och Strängnäs domkyrka var med sin oenhetlighet och sina många byggnadsperioder ett talande exempel. Byggnaden berättade sin historia och målningarna accepterades, nästan så som de återfanns. Visst eftersträ­ vades också i fortsättningen en sorts enhetlighet, men den rymde både det ofullständigt bevarade och skilda epokers inventarier bredvid varandra. Curmans medhjälpare i Strängnäs var konservatorerna Edvin Almgren och C. L. Lundin. De och deras kolleger och efterföljare skulle i många kommande restaureringar vara nästan lika viktiga som arkitekterna. Curmans principer – och Wahlmans När Curman blev riksantikvarie 1923 satte han samtidigt punkt för sin egen verksamhet som restaureringsarkitekt. Han tog inga nya uppdrag. Men under mer än tre decennier framöver skulle hans elever och andra efterföl­ jare fortsätta i huvudsak efter de riktlinjer som han dragit upp: noggrann undersökning av byggnaden och dess historiska förändringar, strävan efter det autentiska, accepterande av det fragmentariska och av olika historiska skeden bredvid varandra. Det fanns en begränsning i Curmans principer. De passade inte till allt. De passade utmärkt till medeltidskyrkor som fått korsarmar och torn på 1700 -talet. Men till stora klassicistiska predikokyrkor passade de dåligt och lika illa passade de till nygotiska kyrkor från det sena 1800 -talet och 1900 -talets första år. Det sades egentligen aldrig, men det skulle framgå av praktiken. Till det tidiga 20 -talet hör en restaurering som mycket skiljer sig från den curmanska praktiken: Lars Israel Wahlmans omvandling av Oscars­ kyrkans interiör. Den avvek markant från de eljest gällande antikvariska principerna, men blev mycket uppskattad, också av Curman. Därigenom blev den nästan utan diskussion införlivad bland förebilderna i restaure­ ringspraktiken, och den fick efterföljare långt in i 1950 -talet. Bakgrunden var Wahlmans framgång med Engelbrektskyrkan 1913. Genom den blev kyrkorna av föregående generation, de nygotiska framför allt, i ett slag omoderna och ofina. Curman var tillfrågad om vad som kunde göras med Gustav Adolfskyrkan i Helsingborg, en nygotisk tegelkyrka från 1897, ritad av Gustaf Hermansson. Han misströstade först: interiörer som denna var omöjliga, från både kyrklig och konstnärlig synpunkt. Men sedan han sett Oscarskyrkan i dess moderniserade gestalt – med effektfullt tillägg av Emanuel Vigelands glasmålningar – ändrade han mening. Det var ett betydelsefullt ställningstagande, även om just Gustav Restaureringar och receptionshistoria 1860–2000 Fig. 176. Vid sidan av arkitekter och antikvarier blev konservatorerna under 1900-talet en viktig yrkes­ grupp. Arbetslag i Strängnäs 1908, från vänster: Edvin Almgren, Sigurd Curman, C. F. Lundin och (sittande) Ivan Hoflund. Curman var antikvarisk kontrollant, de övriga konservatorer. Foto ATA. 329 Fig. 177. Vika kyrka i Dalarna, före 1915 års restaurering, präglad av 1700-tal och tidigt 1800-tal. Foto Gerda Boëthius 1915, ATA. Adolfskyrkan ställdes på framtiden. Vägen var öppen för en typ av restau­ reringar som egentligen inte var några restaureringar i strikt mening utan estetiska moderniseringar av ett slag som alltid hade funnits: gotiseringar, barockiseringar, antikiseringar – eller vad det nu var som samtiden hade önskat. När sedan förståelsen för det sena 1800 -talet långsamt återvände under 1950 - och 60 -talen skulle dessa omskapade kyrkointeriörer bli strängt bedömda, men som nya sågs de med beundran, som t.ex. Luleå domkyrka i en skrift om Sveriges domkyrkor från 1952: ”Restaureringen 1939 under K. Nordenskjölds ledning åstadkom det till synes omöjliga, en harmonisk interiör med rena linjer” (fig. 179 –180). Förutom de nygotiska kyrkorna fanns det en annan kategori som från 1900 -talets synpunkt var problematisk, de stora klassiserande kyrkorna från 1700 -talets mitt till 1800 -talets mitt, och Wahlmans ideal kunde tillämpas också på dem. Men då handlade det inte om att förenkla utan snarare om att berika, i ytterlighetsfallet genom att göra en treskeppig interiör av ett brett klassiserande kyrkorum som Ärland Noreen i Kastlösa på Öland eller i Forshälla i Bohuslän. Ödekyrkorna Ett specialfall av restaurering var iståndsättandet av ödekyrkorna. Av dem fanns vid början av 1900 -talet två slag. Ett litet antal var omhändertagna av staten, bland dem Dädesjö i Småland, Risinge i Östergötland, Södra Råda i Värmland och Trönö i Hälsingland. Långt fler var förfallna och hotades av rivning men skulle från 1910 -talet och framåt både sättas i stånd och tas i bruk på nytt. Med utgångspunkt från några norrländska ödekyrkor har Anna Elmén Berg beskrivit och analyserat denna ödekyrkornas renässans. Ett tidigt exempel var Balingsta medeltidskyrka i Uppland, övergiven sedan 1872 . Med Nathan Söderblom som tillskyndare och med Sigurd Curman som arkitekt sattes den åter i stånd och kunde invigas 1919. Till det yttre blev det en närmast exemplarisk restaurering, till det inre också en nyskapelse – eftersom så lite var bevarat – en nyskapelse i 1910 -talets och nationalromantikens anda. Balingsta blev en framgång, som gav inspi­ 330 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 ration till en rad liknande företag. Exemplarisk var också den 1920 fär­ digställda interiören i Trönö, liksom från åren som följde bl. a. Svenneby i Bohuslän, 1922 . Det var den återupprättade ödekyrkan som mer än den nybyggda kyr­ kan åskådliggjorde 1920 - och 30 -talens ideal och som därmed påverkade också restaureringarna. Den pekade ut det långa perspektivet – ”fädernas kyrka” – samtidigt som den korrigerade den närmast föregående tidens avskrivning av traditionen. Det som förlorats kunde återvinnas. Ett sådant innehåll fanns i de flesta 1900 -talsrestaureringar, men allra tydligast just hos ödekyrkorna. Ödekyrkorna väckte stort intresse, men de blev också föremål för en viss konflikt mellan kulturminnesvården och kyrkan. Vems ansvar var dessa övergivna kyrkor? Kyrkans eller det borgerliga samhällets? Riksantikvarien menade att de i första hand var en kyrklig angelägenhet och att rikskollekt borde beviljas för ödekyrkan i Oviken i Jämtland. Ärkebiskop Söderblom svarade att ödekyrkorna från kyrkans synpunkt ändå måste komma i andra hand och sade nej till rikskollekten. Under ett par år i slutet av 20 -talet var förhållandet inflammerat mel­ lan riksantikvarien och ärkebiskopen, också av andra skäl än ödekyrkan i Oviken. Men motsättningen under dessa år var ett undantag. Den var inte typisk för förhållandet mellan kyrkan och kulturminnesvården. Fig. 178. Vika kyrka i Dalarna efter Sigurd Curmans restaurering 1918. De medeltida inventarierna återfördes, 1500-talsmålningar framtogs och kon­ serverades. En äldre predikstol (i höger bildkant) inlånades för att ansluta bättre till helheten. Foto Einar Erici 1936, ATA. Restaureringar och receptionshistoria 1860–2000 331 Fig. 179. Luleå domkyrka, uppförd 1889–93 i nygotik efter Adolf Emil Melanders ritningar. Foto Norrbottens museum. Det kvantitativa perspektivet I Sockenkyrkoprojektets över 3 000 texter om enskilda kyrkor fi nns upp­ gifter också om restaureringar, inte sällan tre eller fyra under den tid som gått sedan 1860, ibland t.o.m. fler. Till skillnad från vad som gäller nybyg­ gande och större tillbyggnader är dessa uppgifter inte formulerade så att de kan sammanfattas i diagram eller kartor. För varje landskap fi nns dock en översikt över restaureringarna, som pekar ut arkitektinsatser, särdrag i respektive landskap, restaureringarnas omfattning och i viss mån också deras fördelning över tiden. Men inte heller dessa uppgifter kan samman­ fattas i siffror. En viss ledning ger dock en förteckning över arkitektinsatserna. Den är inte fullständig men omfattar närmare 2 000 restaureringar, grupperade efter arkitekter och med dem jämförbara namngivna restaurerare. Om dessa uppgifter ställs samman decennievis från 1870 -talet till och med 1990 -talet får vi ett stapeldiagram, där de absoluta talen är mindre intressanta, men där fördelningen mellan decennierna är det viktiga (fig. 181). Under decennierna kring sekelskiftet 1900 tilltog de arkitektledda res­ 332 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Fig. 180. Luleå domkyrkas interiör efter Knut Nordenskjölds restaure­ ring 1938. Ett tillspetsat exempel på omvandling av interiörer från sent 1800-tal. Foto Norrbottens museum. taureringarna i antal. Därpå följde under 1910 -talet en viss nedgång, som lätt förklaras av krigsåren 1914–18. Uppgången fortsatte sedan på 1920 ­ och 30 -talen för att följas av ny nedgång, betingad av krigsåren på 40 -talet och därmed sammanhängande restriktioner. Den höga stapeln för 1950 ­ talet betecknar kulmen i restaureringsverksamheten, och kan delvis förkla­ ras som en återhämtning. Stapeln för 1960 -talet är lägre men ändå förhållandevis hög, och det var under de fem decennierna från 1920 till 1970 som de flesta arkitektledda restaureringarna genomfördes. Det var genomförandets och verkställan­ dets tid i restaureringshistorien. Tiden före 1920 var det skede där diskus­ sionen var som intensivast, och där de antikvariska principer som särskilt förknippas med Sigurd Curmans namn vid 1910 -talets början etablerades som norm. De lägre staplarna för tiden efter 1960 -talet betecknar de decennier där restaureringarna blev färre och mindre omfattande. Av praktiska krav följde läktarunderbyggnad, av liturgiska krav ökat utrymme i koret, men alltmer handlade restaureringar om kvalificerad byggnadsvård, och allt mindre om stora estetiskt eller antikvariskt motiverade förändringar. Restaureringar och receptionshistoria 1860–2000 333 400 350 300 250 200 150 100 50 0 Fig. 181. Kyrkorestaureringar per decennium 1870–1999 utifrån en förteckning över 1 966 arkitektledda restaureringar. 2000 1880 1890 1900 1940 1960 1980 1990 1920 1930 1950 1870 1910 1970 Det är en utveckling som också kan följas i den samtida debatten: i kritiken under 1960 -talet mot Erik Lundbergs sena kyrkorestaureringar – t. ex. mot S:t Lars i Linköping 1958 – och kanske särskilt i den tilltagande oppositionen mot Uppsala domkyrkas restaurering. Av detta i decennier förberedda stora företag blev det till sist, 1976, bara en antydan av vad som varit planerat. För en äldre generation av arkitekter och antikvarier tedde sig detta som ett nederlag, för en yngre som en stor framgång. De stora projektens tid var förbi. Arkitekterna Om restaureringarna i den nämnda förteckningen fördelas på generationer av arkitekter efter det decennium där de var födda blir fördelningen denna: före 1850 1850–59 1860–69 1870–79 4,3 % 6,0 % 10,6 % 5,4 % 1880–89 1890–99 1900–09 1910 –19 28,0 % 16,2 % 6,3 % 7,3 % 1920–29 1930–39 efter 1940 6,9 % 6,4 % 2,6 % Det var arkitekter födda under 1880 - och 90 -talen som fick och genomförde de flesta restaureringsuppdragen. Sigurd Curman var född 1879 och det var hans yngre jämnåriga, som från senare delen av 1910 -talet och fyra decen­ nier framåt svarade för de flesta restaureringarna. Under deras studietid och deras första år som praktiserande arkitekter hade restaureringsuppgiften en aktualitet som varken förr eller senare. Den var viktig också ur arki­ tektprofessionens synpunkt och vid sidan av dem som blev specialister var det påfallande många som hade något enstaka eller ett fåtal uppdrag. Hos många grundlades intresset redan under studieåren på Konstakademiens arkitekturskola, där Sigurd Curman 1912 –18 var professor i ”svensk och jämförande arkitekturhistoria” och fäste stor vikt vid exkursioner, uppmät­ ningar och restaureringar, kyrkorestaureringar inte minst. Av arkitekter födda på 1880 -talet stod Axel Forssén i det nämnda urvalet för 97 restaureringar, Erik Fant för 86, Einar Lundberg för 57 och Ärland Noreen för 52. Motsvarande antal var för Paul Boberg 48, för Johannes Dahl och Knut Nordenskjöld vardera 37 och för Sven Brandel 33. Av arkitekter födda på 1890 -talet stod Adolf Niklasson i samma urval för 54 , Kurt von Schmalensee för 49, Erik Lundberg, Karl Martin Wester­ berg och Eiler Græbe för 42 , 38 respektive 37 restaureringar. Men liksom i föregående stycke rör det sig om minimisiffror. Det verkliga antalet var med all sannolikhet högre. Vissa av de nämnda var knutna till en region, som Axel Forssén (Väst­ 334 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Tab. 4. Ett urval kyrkorestaureringar från perioden 1870–1999. Ösmo Lunds domkyrka Stockholm, Tyska kyrkan Hudiksvall Dannemora Ljusnarsberg Funbo Uppsala domkyrka Härnösands domkyrka Arjeplog Örebro, S:t Nicolai Stora Kopparberg Dalhem Falu Kristine Gumlösa Skepptuna Stockholm, Storkyrkan Rasbokil Strängnäs domkyrka Torsång Vika Vreta kloster Trönö gamla Ed Resteröd Svenneby gamla Stora Skedvi Brandstorp Varnhems klosterkyrka Stockholm, Oscarskyrkan Västerplana Hannas Bygdeå Stockholm, Jakob Dal Kristinehamn Luleå domkyrka Öja Herrestad Kastlösa Kvistbro Spånga Linköping, S:t Lars Västerås domkyrka Lunds domkyrka Söderala Skellefteå landsförsamling Torshälla Häverö Enköping Folkärna Askersunds landsförsamling Sundals-Ryrs nya Örebro, Olaus Petri Åker Växjö domkyrka Skara domkyrka Sö Sk Up Hs Up Vs Up Up Ån La Nä Dr Go Dr Sk Up Up Up Sö Dr Dr Ög Hs Up Bo Bo Dr Vg Vg Up Vg Sk Vb Up Ån Vr Nb Go Ög Öl Nä Up Ög Vs Sk Hs Vb Sö Up Up Dr Nä Ds Nä Sö Sm Vg 1872 1880 1886 1888 1892 1892 1893 1893 1897 1899 1899 1901 1904 1906 1906 1907 1908 1910 1910 1912 1917 1917 1915 1918 1920 1922 1922 1923 1923 1923 1924 1927 1929 1936 1937 1937 1938 1939 1946 1955 1955 1955 1959 1961 1963 1963 1964 1967 1972 1975 1979 1984 1984 1987 1992 1995 1999 J. Z. Blackstadius Helgo Zettervall Magnus Isæus Agi Lindegren Carl Axel Ekholm Fritz Eckert Fredrik Falkenberg Helgo Zettervall Agi Lindegren Gustaf Petterson Adolf Kjellström Gustaf Petterson Axel Herman Hägg Carl Möller Theodor Wåhlin Gustaf Améen Ernst Stenhammar Sigurd Curman Lilljekvist / Curman Sigurd Curman Sigurd Curman Sigurd Curman Fredrik Falkenberg Sigurd Curman Anders Roland Sven Brandel Lars Israel Wahlman Erik Fant Sigurd Curman Lars Israel Wahlman Anders Roland Theodor Wåhlin Knut Nordenskjöld Ove Leijonhufvud Einar Lundberg Bror Almquist Knut Nordenskjöld Erik Fant Erik Lundberg Ärland Noreen Karl Martin Westerberg Erik Lundberg Erik Lundberg Erik Lundberg Eiler Græbe Erik Lundberg Rolf Bergh Ove Hidemark Börje Blomé Jörgen Fåk Lars Holmer Jerk Alton Ture Jangvik Jerk Alton Björn Norman Mats Edström Jan Lisinski Restaureringar och receptionshistoria 1860–2000 335 sverige), Eiler Græbe (Skåne), Paul Boberg (Småland), Kurt von Schmalen­ see (Östergötland) eller Adolf Niklasson (Västergötland). Andra hade hela landet som verksamhetsfält, som Erik Fant, Einar Lundberg eller Karl Mar­ tin Westerberg. I arkitektgenerationerna med födelseår under det tidigare 1900 -talet var Olle Karth och Hans Lindén knutna till var sitt landskap, Gotland respek­ tive Småland. Det gällde till en början också Ture Jangvik och Jörgen Fåk (Östergötland respektive Uppland), medan Rolf Bergh, Ragnar Jonsson och Uno Söderberg hade uppdrag över hela landet. I senare generationer finns ingen som haft ens tillnärmelsevis lika många uppdrag som Jerk Alton. I det nämnda arkitektregistret är han den ende som vad antalet beträffar kan jämföras med Axel Forssén och Erik Fant. Inredning och inventarier Hur de kyrkliga förhållandena samverkade med estetiken och det historiska synsättet kan belysas av hur bänkarna hanterades. Med bänkplatser för de olika gårdarna i socknen hade det varit naturligt med dörrar som kunde stängas och med nummer på dörrarna. Men efter 1860 började den ord­ ningen avvecklas. När det inte längre fanns några enligt bänklängd fördelade platser behöv­ des inte längre några dörrar. Deltagarna i gudstjänsten kunde sitta var de ville: de representerade ju bara sig själva, och de satt nu också bekvämare än förut. Samtidigt upphörde den gamla ordningen med män och kvinnor på skilda sidor om mittgången. De öppna bänkarna tolkades i termer av modernisering och nya sociala mönster och de fick en snabb spridning, med början 1862 i den av Edelsvärd ritade kyrkan i Trollhättan. Under 1800 -talets senare decennier och ett kort stycke in i 1900 -talet var de ett stående inslag vid alla restaureringar, av domkyrkor, stadskyrkor och efter hand också sockenkyrkor. Det fanns enkla former där gavlarna bara var en följd av konstruktionen och mer konstfulla utföranden i gotiska former, ibland med inslag av renässans. Men redan på 1890 -talet beslöt man – t.ex. i Funbo i Uppland – att behålla de gamla bänkarna (fig. 174–175) och från och med 1910 -talet sågs slutna bänkkvarter som en del av den historiska helheten, så viktig att man snart började återföra bortflyttade bänkinredningar eller tillverka nya, som antingen var av samma slag som under 1600 - och 1700 -talen, eller i varje fall hade en sådan form att gavlarna bildade ett sammanhängande helt, som erinrade om slutna bänkkvarter med tillhörande dörrar. Ett fall bland många är kyrkan i Mora. Vid 1895 års restaurering insat­ tes nya öppna bänkar och de gamla såldes på auktion. Tolv par av gavlar och dörrar köptes av Anders Zorn som använde dem som panel i Zorn­ gårdens förstuga. Men församlingen ångrade sig och med viss fördröjning kom slutna bänkkvarter efter mönster av de gamla tillbaka 1948. Själva sittbänkarna fick dock bli kvar, eftersom 1895 års modell var förhållande­ vis bekväm. Det var inte alltid som dörrar och gavlar var lika vackert hantverk som de var i Mora, men ungefär detsamma inträffade på många håll. De helt öppna bänkarnas tid blev kort. De blev snart uppfattade som både banala och okyrkliga. De slutna kvarteren däremot, med eller utan dörrar, hade inte bara historisk hävd. De var också ett kraftfullt arkitektoniskt element i kyr­ korummet, som gillades av arkitekterna, och de blev till sist ännu vanligare än de någonsin varit före 1860, ty de infördes nu också i sena 1800 -talskyr­ kor och i de enkla kyrkor och kapell där de tidigare aldrig funnits. 336 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Det har alltid funnits gamla inventarier i kyrkorna. Som välkänt är ledde den svenska reformationen aldrig till någon uppgörelse med katolsk kyrkoinredning. Någon sådan följde heller inte i fortsättningen. Men under 1700 - och 1800 -talen var det vanligt att gamla inventarier ställdes åt sidan, att de flyttades ut ur kyrkan eller såldes, på auktion eller till någon speku­ lant som anmälde sig. Under senare hälften av 1800 -talet var det inte sällan en samlare eller en representant för Vitterhetsakademien och Statens Histo­ riska museum, ibland riksantikvarien själv, Hans Hildebrand. Den nybildade Hälsinglands fornminnesförening lät 1859 samla in ”flera lass med bilder och målningar från Delsbo, Norrbo, Bjuråkers, Tuna och Njutångers socknar” för att ställa ut dem i den övergivna gamla kyr­ kan i Enånger. Liknande aktioner företogs på andra håll och resulterade i ”kyrksalar” på de länsmuseer som var i vardande. Detta samlande fick sin kulmen med det tidiga 1900 -talets utställningar av kyrklig konst, bl.a. i Strängnäs 1910, Östersund 1911, Härnösand 1912 , Hudiksvall 1913 och Uppsala 1918. Utställningarna gav fart åt det konsthistoriska studiet, men de betydde också att inventarierna blev mer uppskattade och började åter­ föras till de kyrkor de kom ifrån. År 1860 hade ett mycket stort antal kyrkor antingen Thorvaldsens Kris­ tus eller ett förgyllt kors med eller utan svepning och törnekrona, på altaret. Ganska få kyrkor hade ett medeltida altarskåp. År 1950 var förhållandet det omvända. Om korset eller Thorvaldsens Kristus fanns kvar var de ställda åt sidan för att ge plats åt det medeltida altarskåpet. Före och efter 1970 Under de femtio åren från 1920 till 1970 förändrades, som diagrammet antyder (fig. 181), de svenska kyrkorna på ett genomgripande sätt, och efter­ som 1910 -talet var det skede då målen formulerades, var förändringsskedet i praktiken en sextioårsperiod. Det var tiden 1910 till 60 -talets slut som gav åt kyrkorna den prägel de till stor del ännu har. Det var en förändring som i första hand handlade om interiörerna. Det som skedde kan skildras som en anpassning till kyrkliga förhållan­ den: kyrkorummen blev rikare, i anslutning till ett rikare, mindre asketiskt gudstjänstliv. Det kan också skildras som en stegvis anpassning till nya och förändrade estetiska ideal. Men lika viktigt var, sett i det långa perspekti­ vet, något annat: kyrkornas historisering och deras inlemmande i kultur­ arvet. Vilken var då innebörden av denna historisering? Även om den inled­ des under den tid som kallas nationalromantiken var det inte nationen som var historiseringens föremål utan bygden. Också i den egna socknen fanns en konst- och kulturhistoria som gick långt tillbaka, och i det perspektivet gjorde det inte så mycket att kvarlevorna av romansk eller gotisk konst, av renässans eller barock inte alltid var så märkliga som konstverk. Märkliga var de ändå genom sin knytning till platsen. Som diagrammet antydde blev restaureringarna färre under 1970 -talet, och de blev också mindre omfattande. Den stora, omgestaltande restaure­ ringen blev ovanlig och i stället kom den byggnadsvårdande restaureringen. Ny var en förstående inställning till det senare 1800 -talet, som ibland blev återrestaurerat. Arkitekterna dominerade inte längre på samma sätt som förut. Antikvarier och byggnadsingenjörer, som specialiserat sig på uppgif­ ten, var snart lika viktiga som arkitekterna. Och även en mycket verksam restaureringsarkitekt som Jerk Alton var i flertalet av sina arbeten diskre­ tare än arkitekterna av föregående generation. Ofta var det en ny färgsätt­ ning som var det synliga tecknet på en nyss genomförd restaurering. Restaureringar och receptionshistoria 1860–2000 337 Från sekelskifte till sekelskifte I den restaureringskritik som etablerades kring sekelskiftet 1900 var arki­ tekterna den starkaste kraften. Konstakademien och Överintendentsämbe­ tet betydde mycket mer än Riksantikvarien och Vitterhetsakademien, och något ämbetsverk som hette Riksantikvarieämbetet fanns ännu inte. Ett viktigt steg i etableringen var Konstakademiens ovan nämnda skri­ velse 1902 till Kungl. Maj:t, ”I restaureringsfrågan”, förberedd av Gustaf Upmark 1892 och av Verner von Heidenstam 1894. Här krävdes uppryck­ ning från myndigheternas sida. 1904 blev arkitektkårens ledande man, Isak Gustaf Clason, förste intendent i Överintendentsämbetet och gjorde res­ taureringsfrågan till en av verkets viktiga uppgifter. 1907 antog han Sigurd Curman som amanuens och 1910 som arkitekt i Överintendentsämbetet. Det var samtidigt som Curman inledde sin bana som restaureringsarkitekt, med Rasbokil i Uppland och Stora Malm i Södermanland, båda färdiga 1910. Med viss generalisering kan också fortsättningen följas med Curmans karriär: 1912 blev han professor i ”svensk och jämförande arkitekturhisto­ ria” vid Konstakademien och 1918 byggnadsråd och chef för den nyinrät­ tade Kulturhistoriska byrån, i det till Byggnadsstyrelsen ombildade Över­ intendentsämbetet. 1923 blev samme Curman riksantikvarie och när sedan Riksantikvarie­ ämbetet omorganiserades 1938, fanns det för lång tid framåt två parallella och jämnstarka centrala instanser som hanterade restaureringsärenden. Så förblev det tills Kulturhistoriska byrån 1967 införlivades med Riksantikva­ rieämbetet, för att sedan upphöra vid ämbetets omorganisation 1975. Tjugo år senare, 1995, överfördes kyrkoärendena från Riksantikvarie­ ämbetet till länsstyrelserna (länsantikvarierna). Från centralisering till decentralisering på hundra år. Riksantikvarieämbetet förblev dock tillsyns­ myndighet med rätt att överklaga länsstyrelsens beslut. Om detta är till­ räckligt får framtiden utvisa. Från Brunius till Sockenkyrkoprojektet Till sist en kort översikt över vad som forskats och skrivits om de svenska kyrkorna och vad det har betytt för förståelsen av dem. Länge handlade det nästan bara om medeltiden. Långt före 1800 -talet fanns antikvarier och resenärer som intresserade sig för kyrkorna, tecknade av deras yttre, noterade runstenar och sägner. Men först kring mitten av 1800 -talet, med Carl Georg Brunius och Nils Månsson Mandelgren, kan man tala om ett mer systematiskt studium. Bru­ nius stora intresse var den medeltida arkitekturen och förutom sina inne­ hållsrika ”konstanteckningar” från olika resor skrev han ”Skånes konst­ historia för medeltiden” (1850) och ”Gotlands konsthistoria” (1864– 66). Mandelgren täckte större delar av Sverige än Brunius, och även om det mesta blev outgivet av hans väldiga odlingshistoria, var han den förste som verkligen dokumenterade kyrkorna och deras inventarier, och han framstår som den egentlige upptäckaren av det medeltida valv- och väggmåleriet. Hans Hildebrand hade en bredd i studiet av medeltiden, som eftervärl­ den knappast överträffat, och kyrkorna var bara en del av hans väldiga studiefält. Hans 1875 utgivna ”Den kyrkliga konsten under Sveriges medel­ tid” är den första översikten i sitt slag. I tredje och sista delen av ”Sveriges medeltid”, 1903, återkom han sedan till ämnet med en fylligare framställ­ ning. Om han 1875 varit tämligen ensam om sina kunskaper fanns nu en 338 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Fig. 182. Spånga medeltida kyrka, väster om Stockholm, restaurerad av Erik Lundberg 1953–55. Restaure­ ringen visar stort intresse för byggna­ dens långa historia men kännetecknas också av påfallande moderna inslag som nya belysningsarmaturer. Foto Jörgen Lundberg. ung generation beredd att ta över, och som snart menade att det var först med dem som det började. Medeltiden och kyrkorna blev ett stort tema under 1900 -talets första decennier, då ämnet konsthistoria etablerades som universitetsämne. Hälf­ ten av de arton avhandlingar som lades fram före 1920 hade kyrkliga ämnen, och samtidigt tilltog i det omgivande samhället respekten för kyrkorna som kulturarv. Nära knutet till de konsthistoriska institutionerna, i varje fall till en början, var också inventarieverket ”Sveriges Kyrkor”, startat av Sigurd Curman och Johnny Roosval 1912. Dess inriktning på kvalificerade mono­ grafier över enskilda kyrkor, på både byggnader och inventarier, på arkiv­ studier och uppmätningar betydde en hög vetenskaplig standard. Men den var också tidskrävande eftersom alla kyrkor skulle vara med, inte bara de medeltida och inte bara de konstnärligt intressanta. Volym 100 förelåg 1964 och i början av 2000 -talet volym 226. Bara ett fåtal landskap hade då blivit färdiga och fått sin avslutande sammanfattning. Under 1980 -talet komplet­ terades det ursprungliga programmet av två tematiska serier ”Medeltida träkyrkor” och ”Kyrkobyggnader 1760 –1860”. Ändå kvarstod bristen på kunskap om kyrkobeståndet i dess helhet. Restaureringar och receptionshistoria 1860–2000 339 Det var mot den bakgrunden som ”Sockenkyrkoprojektet” med under­ rubriken ”Kulturarv och bebyggelsehistoria” startade 1996, med stöd av Riksbankens Jubileumsfond. Mot den stora och kvalificerade litteraturen om enskilda kyrkor kontrasterade de anmärkningssvärt få försöken att kvantifiera materialet och dra generella slutsatser. Stora frågor som kyr­ kobyggandets fördelning över århundradena och dess regionala variatio­ ner var så gott som obearbetade. En annan brist var den mycket ojämnt fördelade kunskapen, som nästan omöjliggjorde jämförelser mellan olika landskap. Om Uppland och Gotland var ingående studerade var Väster­ götland – det landskap där det fanns flest kyrkor – i viktiga avseenden helt obearbetat. Förutom det omfattande och nödvändiga grundarbete, som bestod i kompletteringar av Riksantikvarieämbetets register, resulterade projektet i landskapsrapporter och i föreliggande syntesvolym. Återblick När denna sammanfattning av sockenkyrkornas historia först diskuterades var föreställningen ännu den, att restaurering i modern mening varit något kvalitativt annorlunda än tidigare århundradens byggande, ombyggande och anpassande av kyrkorna till nya tider och nya behov. Men stämmer det? Det stämmer i den meningen att restaurering sedan 1800 -talets senare del har uppfattats som en genre för sig, skild från annat byggande. Men om vi ser sockenkyrkorna i ett långt perspektiv – är det då någon skillnad mellan en senare tids restaureringar och 1500 - och 1600 -talens eller det klassicistiska skedets anpassning av kyrkorna till nya tider, nya värderingar och nya behov? Ju mer vi får det stora restaureringsskedet under 1900 -talet på ett visst avstånd, desto lättare kan det uppfattas som ett byggnadsskede bland andra i sockenkyrkornas historia. Detsamma kan sägas om de byggnadsvårdande restaureringarna efter 1970, som inte bara följer ett gammalt mönster – uppehållandet av byggnaden på dess egna villkor – utan framför allt anslu­ ter till ideal som fanns i annat samtida byggande. Ett avslutande omdöme när det gäller restaurering av kyrkor i Sverige från 1800 -talets senare del till i dag kan formuleras på följande sätt: knap­ past någon kategori av byggnader har hanterats med lika stor omsorg och lika stora ambitioner. Det är ett omdöme som inte motsägs av att det tidvis rått motsättningar i restaureringsfrågan, och det är ett omdöme som delvis gäller också för decennierna före år 1900, trots att det skedet så ofta skild­ rats i termer av pietetslöshet och bristande förståelse. Men detta förhållande ger ingen garanti för framtida underhåll och byggnadsvård. Under det långvariga utredandet av förhållandet mellan sta­ ten och svenska kyrkan gjordes alltid skillnad på kyrkan som trossamfund och kyrkan som förvaltare av kulturarvet. Till trossamfundet skulle staten vara neutral. Kyrkobyggnaderna däremot och vad som hörde till dem var också i fortsättningen en allmän angelägenhet. På nästan varje ort är kyrkan den äldsta gemensamma egendomen och kyrkornas särställning enligt kulturminneslagen förändrades inte när den nya relationen mellan stat och kyrka trädde i kraft år 2000. Men det efter detta år ökande antalet av utträden ur Svenska kyrkan skapar ändå osä­ kerhet. Osäker är också den framtida storleken av den kyrkoantikvariska ersättningen, de särskilda medel varmed staten bidrar till underhållet av det kyrkliga kulturarvet. 340 Sockenkyrkorna från medeltiden till 1950 Källor och litteratur Bedoire, Fredric & Anders Friberg: Västgötakyrkor. 400 år av restaurering, 2004. Boström, Ragnhild: Sveriges domkyrkor, 1952. Brunius, Carl Georg: Skånes konsthistoria för medeltiden, Skånes historia och beskrifning, 1850. Brunius, Carl Georg: Gotlands konsthistoria, 1864– 66. Edman, Victor: En svensk restaureringstradition. Tre arkitekter gestaltar 1900­ talets historiesyn, 1999. Diss. Elmén Berg, Anna: Fem ödekyrkor i Norrland. Kyrklig förnyelse, kulturminnes­ vård och kyrkorestaureringar vid 1900-talets början, 1997. Diss. Fant, Erik: ”Restaureringsarkitekten och byggnadsrådet”, i Ad patriam illustran­ dam. Hyllningsskrift till Sigurd Curman 30 april 1946, red. Adolf Schück & Bengt Thordeman, 1946. Heidenstam, Verner von: Modern barbarism. Några ord mot restaurerandet af his­ toriska byggnader, 1894 (Dagens Nyheter 21/6, 23/12 1893). Hildebrand, Hans: Den kyrkliga konsten under Sveriges medeltid, 1875. Hildebrand, Hans: Sveriges medeltid. Kulturhistorisk skildring, 3, 1903. Kåring, Göran: När medeltidens sol gått ned. Debatten om byggnadsvård i Eng­ land, Frankrike och Tyskland 1815–1914 , KVHAA, Antikvariska serien 38, 1992 . Diss. Lindahl, Göran: ”Restaureringsproblemet”, i Byggmästaren (Arkitektupplagan), 1953:5. Sveriges Kyrkor, konsthistoriskt inventarium, vol. 1–, 1912 –. Tegnér, Göran:”Sigurd Curmans restaureringar”, i Kulturmiljövård, 1991:4. Upmark, Gustaf (d.ä.): ”Stilenlighetens faror” (föredrag i Svenska slöjdföreningen 19 januari 1892), i Valda skrifter, 1901. Åman, Anders: Helgo Zettervalls domkyrkorestaureringar, otryckt lic.avh, 1963. Åman, Anders: ”Återblick på restaureringsfrågan”, i Uppsala domkyrka. Katedral genom sekler, 1982. Åman, Anders: Sigurd Curman. Riksantikvarie – ett porträtt, KVHAA , 2008. Restaureringar och receptionshistoria 1860–2000 341 de l i v Det kvantitativa perspektivet Sockenkyrkorna – en överblick av Markus Dahlberg Den kulturgeografiska redovisningen i rapportens andra del ger en bak­ grund till kyrkornas etablering och miljömässiga sammanhang. Vi har där­ efter i den tredje delen fått en översikt över kyrkobyggandet i historiska perioder från medeltiden fram till 1950, med en exkurs om utvecklingen efter 1950. Kyrkornas restaureringshistoria har följts fram till vår egen tid. Översikterna har beskrivit kyrkornas egenskaper i olika delar av vårt land. Ett flertal faktorer har lyfts fram som påverkat kyrkornas utformning, både som enskilda byggnadsverk och som uttryck för en regions byggande. Det kan vara materiella faktorer som tillgången på byggnadsmaterial, eko­ nomiska och sociala omständigheter som möjliggjort eller begränsat den enskilde byggherrens eller församlingens intentioner, befolkningstillväxt som gjort det nödvändigt att nybygga kyrkan, liturgiska förändringar som påverkat kyrkorummets inredning samt kyrkobyggandets organisering och regionala byggmästares verksamhetsradie. Det finns alltså mönster i det byggda beståndet som kan sättas i sam­ band med andra geografiska strukturer. Somliga är stabila medan andra förändrats över tid. Kyrkobyggnadernas ålder och regionala fördelning avspeglar såväl fysiska förutsättningar, t.ex. berggrund och jordarter, som demografiska, sociala, kulturella och ekonomiska skillnader. I den kulturgeografiska delen har några frågor lyfts fram som särskilt viktiga för förståelsen av det kyrkliga landskapet. Kan kyrkorna relateras till regionala bebyggelsehistoriska skeenden? Vilka orsakssammanhang kan antydas som en förklaring till kyrkornas åldersstruktur och utform­ ning? Vilka krafter bidrog till att förnya kyrkobeståndet i vissa delar av landet medan andra knappast berördes alls? Hur har denna långa histo­ ria präglat det kyrkliga landskap som möter oss i dag? Kring flertalet av dessa frågor finns nyanserade resonemang i periodöversikterna. Avsikten med detta avslutande kapitel är att översiktligt lyfta fram några av dessa omständigheter, men nu i ett helhetsperspektiv, d.v.s. från medeltiden till 1950 och med tyngdpunkt i ramprojektets kvantitativa resultat. I likhet med landskapsrapporterna kommer hänvisningar att ges till några grafiska framställningar som tar fasta på den sammanhängande sekvens av händel­ ser som leder fram till dagens kyrkobyggnadsbestånd. I viss mån kommer resonemanget att anknyta även till de kartor och diagram som placerats i den kulturgeografiska delen och periodöversikterna. Inledningsvis skall två linjer följas: dels det kyrkobyggande som skett till följd av socken- och församlingsbildning, dels de förändringar som där­ efter inträffat i ett redan befintligt byggnadsbestånd. Allt sedan äldsta tid har dessa skeenden löpt parallellt. När man på vissa håll uppfört sin första 345 kyrka, har man i andra delar av landet redan passerat både den andra och tredje generationen. Successiv utbyggnad och förändring bildar viktiga för­ utsättningar för det sammansatta mönster av kyrkor som möter oss i dag. Successiv utbyggnad medeltidens sockenbildning Flertalet av Sveriges socknar har sitt ursprung i medeltiden. Kartan över församlingarnas storlek 1750 färgas mörkt blå i de förhistoriska och medel­ tida huvudbygderna (fig. 27). Här var sockenbildningen en i allt väsentligt avslutad process redan under 1200 -talet. Ett tätt nät av socknar hade då vuxit fram på de centrala slätterna i Götaland och Svealand. Som framhållits i medeltidskapitlet var det i de rika järnåldersbygderna som kristendomen fick sitt tidigaste fäste. Tyngdpunkterna i det kyrkliga landskap som bildades under äldre medeltid utgör fortfarande de kyrk­ tätaste områdena i landet. De faktorer som bestämde huvuddragen i denna struktur var stabila till sin karaktär. Koncentrationerna i detta landskap finns på slätterna i Götalands och Svealands centrala inland, områden som ligger under högsta kustlinjen, men även i områden ovanför högsta kustlin­ jen, framför allt Falbygden i Västergötland, som genom sin berggrund av kalksten präglas av exceptionella odlingsbetingelser och varit tilldragande för bebyggelse under årtusenden. Västkusten, Skåne, Öland och Gotland i sin helhet, samt södra Norrlands kustland och Storsjöbygden utgör andra områden med tät sockenstruktur. Sammantaget får vi tänka oss att dessa för odling gynnsamma områden också var de befolkningstätaste delarna av vårt land under den tidiga period då sockenbildningen ägde rum. Sockenbildningen följde inget förutsägbart eller regelbundet mönster. Medeltidens sockenbildning var en sammansatt process där redan ianspråk­ tagna områden gick mot fortsatt förtätning, samtidigt som nya områden koloniserades. När sockenbildningen i Götaland och Svealand i stort sett var fullbordad vid 1200 -talets utgång, bildades nya socknar under hela medeltiden i södra Norrland och längs norra Norrlands kuster. Den suc­ cessiva förtätningen till dagens mönster skedde i norra Norrland först efter medeltiden (fig. 29). Sockenbildningen var naturligtvis en viktig drivkraft för kyrkobyggan­ det. Men det ena var inte självklart en förutsättning för det andra, varken under medeltiden eller därefter. Från många delar av landet fi nns kända kyrkplatser eller kyrkoruiner som inte kan knytas till kända socknar, utan troligen utgjort tidigt övergivna gårdskyrkor eller gårdskapell. Redan under tidigt 1100 -tal fanns i de centrala delarna av Götaland och Svealand ett stort antal träkyrkor uppförda på privata initiativ. Av översikten över medel­ tidens kyrkobyggande framgår att de konkreta spåren är få i förhållande till det antal tidiga träkyrkor som en gång måste ha funnits. Stenkyrkobyggandet fick ett massivt genombrott i de centrala delarna av Göta- och Svealandskapen under 1100 - och 1200 -talen. Vid medeltidens utgång möter oss här ett landskap som i det närmaste uteslutande bestod av stenkyrkor (fig. 94). I andra delar av landet fortsatte man medeltiden igenom att bygga i trä, från 1200 -talet vanligen i liggtimmer. Av det rika träkyrkobyggandet som funnits framför allt i de östra delarna av Småland, i gränsområdet mellan Småland, Västergötland och Halland samt i Dals­ land och Värmland återstår i dag bara en bråkdel. Äldre arkivmaterial, liksom de fåtal bevarade byggnaderna, antyder att flertalet av träkyrkorna i dessa områden var timrade och uppförda tidigast under 1200 -talet eller först senare under medeltiden. 346 Det kvantitativa perspektivet Kyrkorna är inte enbart illustrationer till ett bebyggelsehistoriskt förlopp, de är också i hög grad ett viktigt källmaterial för att förstå det. Var någon­ stans i kartbilderna ska vi då leta efter de allra äldsta kyrkorna och hur kan de bidra till en djupare förståelse av medeltidens sockenbildning? Som framgår av medeltidskapitlet finns i de allra flesta områden ett äldsta krono­ logiskt skikt bestående av träkyrkor. Det vi kan säga något om är vanligtvis när denna träkyrka ersattes med en beständigare byggnad av sten. För det krävs ett noggrant studium av varje kyrkas murverk och övriga egenskaper. Byggnadshistorien måste också konfronteras med kyrkans övriga föremål. Dopfuntarna är särskilt viktiga, eftersom de förvärvades framför allt under 1100 - och 1200 -talen och i så hög grad fortfarande är bevarade. Från 1100 -talet framstår dopfuntarna som ett nödvändigt inventarium för de fullvärdiga sockenkyrkorna. Av detta skäl berättar också dopfuntarna på ett ovanligt konkret sätt om den tidiga sockenbildningen. För att fånga hela det medeltida byggnadsbeståndet har i ramprojektet ett grovt raster lagts över den kronlogiska utvecklingen. Vi kan naturligtvis inte säga något i detalj om den medeltida sockenbildningen utifrån en indel­ ning av kyrkorna i äldre medeltid och yngre medeltid. Inte ens denna grova indelning gör det möjligt att sortera alla medeltida stenkyrkor vi känner till. Kanske är det ändå rimligt att utifrån ramprojektets kartbilder formulera en hypotes. Är det så att kyrktätheten också säger något om kyrkobyg­ gandets förlopp, d.v.s. skall vi leta efter de äldsta kyrkorna i de områden där kyrktätheten var – och fortfarande är – som störst? Mycket talar för att vi finner de äldsta stenkyrkorna just i de centrala delar av Göta- och Svealandskapen som enligt kartan 1750 hade den tätaste sockenstrukturen. Här finns också många direkta och indirekta belägg för att stenkyrkorna föregåtts av tidiga träkyrkor. Som visats var variationerna i medeltidens stenkyrkobyggande stora, bl.a. beroende på tillgången till byggnadsmaterial, byggherrens specifi ka önske­ mål (oavsett om denne var kung, biskop, världslig storman eller utgjordes av en sockenmenighet) och dennes förmåga att realisera sina intentioner. Olikheter beträffande materialval, materialbearbetning och planform samt specifika funktioner i byggnadens utformning och inredning, utgör viktiga ledtrådar för att komma närmare tidens sociala och ekonomiska förhål­ landen och hur de varierat i landet. Karteringen av vissa egenskaper, som förekomsten av kyrkor med smalare kor (särskilt absidkor) och torn, visar att kyrkorna i flera avseenden framstår som mest komplexa i de områden som urskiljer sig med den tätaste sockenstrukturen och troligen de äldsta stenkyrkorna (fig. 72 , 77). Projektet har lyft fram tre skeden som särskilt viktiga för stenkyrkor­ nas utveckling: det romanska skedet (ca 1100 –1250), det gotiska skedet (ca 1250 –1350) och det senmedeltida skedet (från ca 1400 till medeltidens utgång). Sannolikt har dessa skeden allmän betydelse för analysen av lan­ dets kyrkor, men de avtecknar sig olika tydligt i olika landsändar, bl.a. beroende på kyrkornas bevarandegrad (fig. 95). De stildrag som känne­ tecknar Gotlands kalkstenskyrkor eller de välbevarade Upplandskyrkorna med sina tegelblinderingar och valv framträder inte lika tydligt bland de ofta ombyggda gråstenskyrkorna i stora delar av de västsvenska landska­ pen. Som vi kunnat visa är det dock möjligt att med hjälp av kronologiska markörer lyfta fram några tendenser i ett bebyggelsehistoriskt perspektiv. Efter den tidiga och koncentrerade utbyggnaden under 1100 - och 1200 ­ talen i Götaland och Svealand, fanns uppenbarligen i ett landskap som Upp­ land förutsättningar för en fortsatt expansion ända in i senmedeltid. Även Dalarna förefaller ha haft en betydande byggnadsaktivitet under den senare Sockenkyrkorna – en överblick 347 100 ÄLDRE MEDELTID YNGRE MEDELTID 1550–1760 1760–1860 1860–1950 100 ÄLDRE MEDELTID YNGRE MEDELTID 1550–1760 1760–1860 1860–1950 90 90 80 80 70 70 60 60 50 50 40 40 30 30 20 20 10 10 0 1400 1600 1800 1900 1200 1300 1500 1100 1700 0 1400 1600 1800 1900 1200 1300 1500 1100 1700 medeltiden, även om många kyrkor alltjämt har en svårtolkad byggnads­ historia. Det sena skedet innebar också att Norrland i hela sin sträckning inlemmades i den kyrkliga organisationen, genom de stora salkyrkor som likt ett pärlband uppfördes längs kusten under 1400 -talet. Fig. 183 a–c. Kyrkobyggandet i perio­ der (äldre medeltid, yngre medeltid, 1550–1760, 1760–1860, 1860–1950). Antal anger nybyggnader per årtionde. Hela landet. a (t.v.). I diagrammet har nybyggnader som inte kan preciseras till äldre eller yngre medeltid fördelats jämnt över perioderna (ljusgrå ton). b. (t.h.). I diagrammet har nybyggna­ der som inte kan preciseras till äldre eller yngre medeltid fördelats över de två perioderna i samma proportioner som de som är säkert daterade (ljusgrå ton). c (s. 349). I diagrammet har samtliga medeltida nybyggnader fördelats jämnt över äldre och yngre medeltid (jfr fig. 184). Förutsättningarna att datera medel­ tidskyrkorna varierar stort i landet. I landskap med många bevarade medel­ tidskyrkor (se fig. 189) kan byggnads­ kronologin ofta avläsas i murverket. Egenskaper som t.ex. planform, mur­ verkets bearbetning, muröppningarnas form och förekomsten av skulptural utsmyckning kan bidra till en sannolik datering av byggnadsfaserna inom ett visst tidsspann. Även naturvetenskap­ liga metoder kan användas. Bevarat trä i kyrkornas takstolar kan i gynn­ samma fall precisera kyrkans uppfö­ randetid på enstaka år när, genom årsringsdatering (dendrokronologi). nya församlingar efter medeltiden I de delar av landet som 1750 hade en glesare sockenstruktur skedde en tämligen omfattande församlingsbildning efter medeltiden (fig. 29), däri­ bland i de nordliga delarna av Blekinge, i Södermanlands och Upplands kustbygder, i Bergslagen (delar av Västmanland, Dalarna och Värmland) samt i norra Norrland, då främst i Lappland – det enda landskap som i församlingshistorik helt saknar medeltida inslag. I ett långsiktigt perspektiv kan man betrakta denna process som en sen utlöpare av en kolonisations­ historia som till stora delar redan ägt rum under medeltiden, även om de ekonomiska drivkrafterna nu delvis var annorlunda. Bergshanteringen hade medeltida ursprung i landskapen Uppland, Väst­ manland, Närke och Dalarna. Näringen expanderade kraftigt under 1600 ­ talet och kom att ta nya områden i anspråk, främst i Värmland och Dalarna. Till en början skedde detta inom ramarna för en redan etablerad bonde­ befolkning, men innebar så småningom att behov av och möjligheter för nya yrkeskategorier att etablera sig. Bruksetableringen i Bergslagsområdena var särskilt intensiv under 1600 -talet men kan följas ända till 1800 -talets början. Ytterligare en faktor som under samma tid bidrog till fortsatt kolo­ nisation var en betydande invandring av finnar, som med sina annorlunda brukningsmetoder gjorde det möjligt att ta tidigare lågt ianspråktagna skogsområden i nyttjande för odling. Den befolkningsökning som följde i spåren av bergsbruk och nyodling under främst 1600 - och 1700 -talen, men även in i 1800 -talet, resulterade i att nya församlingar bildades och att många nya kapell och kyrkor uppfördes i Västmanland, Dalarna och Värmland (fig. 114–115). Lappland var i början av den historiska tiden huvudsakligen bebott 348 Det kvantitativa perspektivet I områden som präglas av omfattande om- och nybyg­ gande efter medeltiden, återstår medeltidskyrkorna – i de fall de överhuvudtaget är bevarade – som partier i de befi ntliga kyrkorna. Det medeltida lång­ huset kan t.ex. kvarstå i väster medan korpartiet helt förnyats efter medeltiden. Arkivalier och äldre avbildningar kan stundtals ge upplysningar om medeltids­ kyrkans utformning. Förutsätt­ ningarna att datera dem är dock betydligt sämre, både då det gäller den relativa byggnadskro­ nologin och de olika byggnads­ fasernas ålder uttryckt i absoluta årtal. Diagram a–b visar två vari­ anter av nybyggandet i perioder, som båda tar fasta på rampro­ jektets uppdelning av medeltiden i två perioder: äldre medeltid (–1350) och yngre medeltid (1350–1550). Diagram b torde ge en någor­ lunda rättvisande bild av den faktiska fördelningen mellan perioderna. Diagrammet visar en markant U-form, med den äldre medeltiden som den kvan­ titativt viktigaste perioden. De tidiga träkyrkorna har sannolikt varit betydligt fler än de som är belagda eller med rimlig säker­ het kan förmodas ha funnits (se kommentar till fig. 67). Med hän­ syn till detta torde den faktiska byggnadsaktiviteten under äldre medeltid ha framstått som än mer imponerande. I diagram c har samtliga medeltida nybyggnader fördelats jämnt över äldre och yngre medel­ tid. Diagrammet visar i denna enklare form hur medeltidens nybyggande förhåller sig till de eftermedeltida perioderna. 80 ÄLDRE MEDELTID YNGRE MEDELTID 1550–1760 1760–1860 1860–1950 70 60 50 40 30 20 10 0 1400 1600 1800 1900 1200 1300 1500 1100 1700 av samer. Under 1500 -, 1600 - och 1700 -talen gjordes ansträngningar att genom mission och kolonisation på ett tydligare sätt knyta lappmarken till det svensk-fi nska riket. Strategiskt belägna kyrk- och marknadsplatser eta­ blerades i början av 1600 -talet i Ume, Pite, Jokkmokks, Torne och Kemi lappmarker (den sistnämnda i Finland). Även i kolonisationen av lappmar­ ken ingick bergsbruket som en viktig del. Silvermalm bröts bl.a. i Nasafjäll och ett flertal kapell uppfördes i anslutning till hyttorna, varav några så småningom fick status som församlingskyrkor. De s.k. lappmarksplaka­ ten från 1673 och 1679 avsåg stödja kolonisation, men det var först från 1700 -talets mitt som denna fick någon större betydelse. Under 1700 - och 1800 -talen skedde kolonisationen i form av nybyggen, i Ume älvdal ända upp till norska gränsen. Denna bebyggelsehistoriska utveckling är avläs­ bar i norra Norrlands församlingsstruktur, med en kärna av medeltida socknar längs kusten, 1600 -talets stora lappmarksförsamlingar, samt de utbrytningar som under 1700 - och 1800 -talen framför allt skett i Ume älv­ dal. Under 1800 - och 1900 -talen har en befolkningstillväxt i kustregionen också inneburit att ett flertal församlingar tillkommit. Detta förlopp har också på ett tydligt sätt bidragit till de nybyggnadsfaser och den ålders­ struktur som präglar kyrkorna i de nordligaste landskapen. I Götaland och större delen av Svealand hade den tidiga utbyggnaden i centralbygderna, samt fortsatt medeltida kolonisation, inneburit att för­ samlingsnätet redan vid medeltidens utgång funnit en form som skulle bestå fram till nutid. Endast ett fåtal regioner avviker med en mer omfattande för­ samlingsbildning efter medeltiden, nämligen Upplands och Södermanlands kustbygder samt den nordliga skogsbygden i Blekinge. I bägge fallen är det förändringar som är att betrakta som något av randfenomen i utkanterna av landskapens bebyggelsecentrum. I Upplands och Södermanlands kust­ bygder rörde det sig i några fall om en formalisering av en redan befi ntlig Sockenkyrkorna – en överblick 349 6 Blekinge 4 6 Bohuslän 4 2 2 0 1400 1600 1800 1900 1200 1300 1500 1100 1700 0 1400 1600 1800 1800 1900 1900 1200 1300 1500 1100 1700 1700 6 Dalarna 4 6 Dalsland 4 2 2 0 1400 1600 1800 1900 1200 1300 1500 1100 1700 0 1400 1600 1200 1300 1500 1100 6 Gotland Gästrikland 4 6 4 2 2 0 1400 1600 1800 1900 1200 1300 1500 1100 1700 0 1400 1600 1800 1900 1200 1300 1500 1100 1700 6 Halland 4 6 Hälsingland 4 2 2 0 1400 1600 1800 1200 1300 1900 1500 1100 1700 0 1400 1600 1800 1900 1200 1300 1500 1100 1700 6 Härjedalen 4 6 Jämtland 4 2 2 0 1400 1600 1800 1900 1200 1300 1500 1100 1700 0 1400 1600 1800 1900 1200 1300 1500 1100 1700 Fig. 184. Kyrkobyggandet i perioder (medeltiden, 1550–1760, 1760–1860, 1860–1950), per landskap (jfr fig. 183 c). Diagrammen visar i sin förenklade form hur medeltidens nybyggande förhåller sig till de eftermedeltida perioderna. Gotland är det enda landskap där nybyggandet helt saknar eftermedeltida inslag. De stora Göta­ landskapen, d.v.s. Skåne, Småland och Västergötland, uppvisar sinsemel­ lan en likartad utveckling som också genom det stora antalet kyrkor får ett stort genomslag i statistiken för hela landet. Olikheter dem emellan fi nns också, t.ex. nybyggs i Västergötland ett relativt stort antal kyrkor under perioden 1550–1760, i Småland är 1760–1860 den stora nybyggnads­ perioden, medan perioden 1860–1950 är den mest kvantitativt betydande i Skåne. I Södermanland och Uppland, de till antalet kyrkor största landskapen i Svealand, har medeltiden inte i lika hög grad ersatts eller påverkats av nybyggande efter medeltiden. Sammanställningen visar också den allmänna betydelsen av perioden 1760–1860, som – förutom Småland – genomgripande påverkat landskapen Öland, Östergötland, Närke, Dalarna samt hela Norrland. 350 Det kvantitativa perspektivet 10 12 14 0 0 0 0 0 8 2 4 2 4 2 4 6 6 4 2 6 6 1100 1100 Närke Lappland 1200 1300 1400 1500 1600 1700 1800 1900 Skåne Värmland 1200 1300 1400 1500 1600 1700 1800 1900 1900 1900 1800 1800 1700 1700 1600 1600 1500 1500 1400 1400 1300 1300 1200 1200 1100 1100 Ångermanland 0 0 0 0 10 12 14 4 2 8 2 4 4 2 2 4 6 6 6 6 1100 Öland Småland 1200 1200 1300 1400 1500 1600 1700 1800 1900 1300 1400 1500 1600 1700 1800 1900 1900 1800 1700 1600 1500 1400 1300 1200 1100 1100 1100 Medelpad 1200 1300 1400 1500 1600 1700 1800 1900 Västerbotten Södermanland 0 0 0 0 10 12 14 8 2 4 2 4 2 4 4 2 6 6 6 6 1100 1200 1300 1400 1500 1600 1700 1800 1900 1100 1200 1300 1400 1500 1600 1700 1800 1900 1100 Uppland 1200 1300 1400 1500 1600 1700 1800 1900 1100 1200 1300 1400 1500 1600 1700 1800 1900 Norrbotten Östergötland Västmanland Västergötland 2 4 6 1100 1200 1300 1400 1500 1600 1700 1800 1900 0 2 4 6 1100 1200 1300 1400 1500 1600 1700 1800 1900 0 2 4 6 1100 1200 1300 1400 1500 1600 Sockenkyrkorna – en överblick 1700 1800 351 1900 kyrklig struktur, genom att församlingar bildades kring äldre kapell, troli­ gen av medeltida ursprung. I andra fall rörde det sig om en faktisk expan­ sion av bebyggelsen och därtill nytillkomna kapell eller kyrkor. I skärgården har naturligtvis de ekonomiska förutsättningarna varit annorlunda med ett sammansatt näringsfång, bestående av såväl jordbruk som fiske. Även i det lilla landskapet Blekinge fi nns flera av de karaktäristiska land­ skapstyperna; fullåkersbygd, kustbygd och skärgård samt i norr ett större sammanhängande skogsområde på gränsen mot Småland. Viss försam­ lingsnybildning skedde under 1800 -talet i Blekinge skärgård. Den befolk­ ningsökning som landskapet fick uppleva under 1800 -talet drev i första hand fram en fortsatt kolonisering av de nordliga skogsbygderna genom hemmansklyvningar och torpetableringar och, i spåren av detta, att tidi­ gare kapellag upphöjdes till församlingar. Befolkningsökning och försam­ lingsnybildning avspeglar sig också i landskapets statistik över nybyggan­ det, som kulminerade vid 1800 -talets mitt. städernas tillkomst och expansion Genom Sveriges kyrkliga historia löper städerna som ett särskilt tema. Under medeltiden kännetecknas städerna av en differentiering som sakna­ des på landsbygden. Här fanns förutom ett flertal församlingskyrkor också dom- och klosterkyrkor, av en storlek och komplexitet som vida överträf­ fade flertalet av landskyrkorna. De medeltida stadsförsamlingarnas kyrkor hade inte sällan, åtminstone i de centralorter som tidigt uppstod i Göta­ lands centralbygder, sitt ursprung i romanska stenkyrkor som till sina egen­ skaper var snarlika landskyrkorna. Stadskyrkorna kom dock att på ett helt annat sätt präglas av en vital utveckling under det gotiska och senmedeltida skedet. Reformationen kom till att börja med att förändra städerna på det mest påtagliga sättet, genom att många av de gamla stadskyrkorna revs och den medeltida församlingsstrukturen radikalt förenklades. Det dröjer dock inte längre än till 1600 -talet innan vi åter ser nya stadsförsamlingar, både genom äldre städers tillväxt och genom att nya städer grundläggs. I händelse av en nygrundad stad bröts vanligen en eller flera stadsförsamlingar ut ur omgi­ vande landsförsamling och i allmänhet byggdes också en särskild kyrka för stadsbefolkningen. Den stad vars utveckling från 1600 -talet och därefter överskuggar alla andra städer är knappast förvånande rikets huvudstad, Stockholm. I andra regioner framträder andra nygrundade städer som det nav kring vilket mycket av den fortsatta utvecklingen kretsar, både i eko­ nomiskt hänseende och då det gäller befolkningstillväxten, t.ex. Göteborg för Västsveriges vidkommande. Gemensamt för storstäderna är också att vi kan följa församlingsnybildning och kyrkobyggande som årsringar på ett växande träd. Detta gäller framför allt från 1800 -talets slut och under 1900 -talet, då inflyttningen till städerna ökade kraftigt medan landsbyg­ dens befolkning stagnerade för att så småningom minska. Omdaning av ett befintligt byggnadsbestånd förnyelse genom ombyggnad och nybyggnad Ramprojektets kartor och statistik över nybyggda kyrkor avspeglar landets kolonisationshistoria i stora drag. De befintliga församlingskyrkorna visar tydliga spår av denna kronologi. I Göta- och Svealandskapens centralbyg­ der står alltjämt flera av våra äldsta stenkyrkor kvar. Senmedeltidens kolo­ nisation är fortfarande synlig i många bevarade ståtliga salkyrkor i Upp­ lands bruksbygder och längs Norrlandskusten. Bebyggelsens expansion 352 Det kvantitativa perspektivet 200 175 150 Fig. 185. Nybyggnader (mörk stapel) och viktigare planföränd­ ringar (ljus stapel) 1550–1950, per årtionde. Hela landet. Med viktigare planförändring avses ombyggnad av långhus/kor och tillbyggnad av korsarm/-ar. Endast kända årtal. Diagrammet för hela landet visar tre huvudsakliga byggkon­ junkturer i intervallet 1550–1950, vilka avdelas med krigsåren i bör­ jan av 1700- och 1800-talet. 125 100 75 50 25 0 1600 1800 1900 1650 1850 1950 1550 1700 1750 efter medeltiden i Bergslagen och norra Norrland, i spåren av bergsbruk och nybyggen, visar sig i ett förhållandevis ungt kyrkobyggnadsbestånd. Städernas årsringar kan ofta avläsas i en kärna av äldre kyrkor, t.ex. med ursprung i medeltid eller 1600 -tal, och ett yngre bestånd som tillkommit i samband med stadens utbredning under framför allt det sena 1800 -talet och 1900 -talet. Successiv utbyggnad som enskild faktor är emellertid otillräcklig för att förklara kyrkornas åldersstruktur. Detta framgår av den kartbild som läg­ ger samman församlingarnas tillkomsttid och de befintliga kyrkornas ålder (fig. 188). Kartan visar inte bara hur det ena tidslagret lagts till det andra. I många av socknarna med medeltida ursprung står i dag en yngre kyrka, vanligen från 1700 - eller 1800 -talen. Kartan berättar också om radikala förändringar av ett redan befi ntligt byggnadsbestånd Denna enkla kartbild visar den befintliga kyrkans senaste nybyggnads­ fas. Omdaningen av medeltidens kyrkliga landskap skedde i hög grad även genom ombyggnader. De vanligaste åtgärderna resulterade i ett omgestaltat korparti eller att långhuset förlängdes i väster. Eftersom väsentliga delar av det medeltida kyrkorummets proportioner ändå bevarades, markeras dessa ombyggda kyrkor som medeltida, d.v.s. med röd färg. Indirekt är ombyggna­ derna avläsbara i kartan och statistiken över medeltidsskyrkornas bevaran­ degrad (fig. 189). Kartan visar bl.a. utbredningen av den byggnadstyp som i rapporten karaktäriserats som ”ombyggda kyrkor av medeltida ursprung”. Diagrammet över byggnadsaktiviteten efter medeltiden visar att om­ byggnaderna dominerade under 1600 - och 1700 -talen, för att därefter helt överskuggas av nybyggnaderna (fig. 185). Sammanställningen av diagram­ men på landskapsnivå gör det också tydligt att stora skillnader fi nns mellan landskapen (fig. 186), inte minst bland dem som har det gemensamt att sockenstrukturen i allt väsentligt härrör från medeltiden. Hur skall krono­ login i denna omdaning beskrivas och vad beror de stora regionala skillna­ derna på? tidiga skillnader mellan öst- och västsverige En intensiv kyrklig utbyggnad i Götaland och Svealand skedde alltså under äldre medeltid. Huvuddelen av dessa kyrkor tillkom under den romanska Sockenkyrkorna – en överblick 353 14 12 10 8 6 4 2 0 Blekinge 14 12 10 8 6 4 2 0 1800 Bohuslän 1600 1900 1600 1800 1900 1900 1900 1900 1650 1850 1950 1650 1850 14 12 10 8 6 4 2 0 Dalarna 14 12 10 8 6 4 2 0 1550 Dalsland 1600 1650 1700 1750 1800 1850 14 12 10 8 6 4 2 0 Gotland 14 12 10 8 6 4 2 0 1800 Gästrikland 1600 1900 1600 1800 1650 1850 1950 1650 1850 14 12 10 8 6 4 2 0 Halland 14 12 10 8 6 4 2 0 1800 1900 Hälsingland 1800 1600 1600 1650 1850 1950 1650 1850 1950 1550 1550 1700 1700 1750 1750 1950 1550 1700 1550 1700 1750 1750 1950 1800 1600 1900 1650 1850 1550 1950 1700 1750 1950 1550 1700 1550 1700 1750 1750 14 12 10 8 6 4 2 0 Härjedalen 14 12 10 8 6 4 2 0 Jämtland 14 12 10 8 6 4 2 0 Lappland 14 12 10 8 6 4 2 0 1800 1900 Medelpad Fig. 186. Nybyggnader (mörk stapel) och viktigare planförändringar (ljus stapel) 1550–1950, per årtionde och landskap (jfr fig. 185). De kända årtalen förstärker och nyanserar flera av de skillnader mellan landskapen som är synliga redan i dia­ grammen över den periodiska fördel­ ningen (jfr fig. 183–184). Söderman­ land och Värmland tillhör de landskap som har en hög byggnadsaktivitet under 1600- och 1700-talen, i Söder­ manland främst genom planförändring av befintliga stenkyrkor, i Värmland genom församlingsnybildning och nybyggnad i trä eller sten. Det sena 1800-talets aktivitet skedde främst genom nybyggnad och fick det största genomslaget i Skåne och landskapen längst Västkusten, d.v.s. Halland och Bohuslän. 1600 1800 1900 1600 1800 1900 1900 1650 1850 1950 1650 1850 1800 1600 1600 1850 1650 1950 1650 1850 354 Det kvantitativa perspektivet 1950 1550 1550 1700 1700 1750 1750 1950 1550 1700 1550 1700 1750 1750 30 40 60 80 90 20 50 10 70 0 Skåne 10 14 12 0 2 4 6 8 12 10 14 0 2 4 6 8 14 10 12 12 14 10 0 2 4 6 8 0 2 4 6 8 10 14 12 0 2 4 6 8 30 1550 Öland Värmland Småland 1600 1650 1650 1700 1750 1800 1850 1900 1950 1700 1750 1800 1850 1900 1950 1950 1900 1850 1800 1750 1700 1650 1650 1700 1750 1800 1850 1900 1950 1600 1600 1600 1550 1550 1550 1550 Norrbotten 1600 1650 1700 1750 1800 1850 1900 1950 Södermanland Västmanland 12 30 10 14 10 14 0 2 4 6 8 0 2 4 6 8 10 12 14 10 12 14 12 12 10 14 0 2 4 6 8 0 2 4 6 8 0 2 4 6 8 1550 1600 1650 1650 1700 1750 1800 1850 1900 1950 1700 1750 1800 1850 1900 1950 1600 1550 1550 1600 1650 1700 1750 1800 1850 1900 1950 1550 Uppland 1600 1650 1700 1750 1800 1850 1900 1950 1550 Närke 1600 1650 1700 1750 1800 1850 1900 1950 Västerbotten Östergötland Västergötland Ångermanland 1550 1600 1650 1700 1750 1800 1850 1900 1950 20 10 0 1550 1600 1650 1700 1750 1800 1850 1900 1950 20 10 0 1550 1600 1650 1700 1750 1800 Sockenkyrkorna – en överblick 1850 355 1900 1950 stilperioden. De stora regionala skillnaderna mellan olika delar av Göta­ land och Svealand uppkommer först under det gotiska och senmedeltida skedet, d.v.s. från 1200 -talets senare hälft till medeltidens utgång och ytt­ rar sig bl.a. i den skilda frekvensen då det gäller kyrkor med salformad plan och senmedeltida valv (fig. 83, 88). Tydligast blir skillnaderna när man jämför utvecklingen i landskapen Halland, Bohuslän, Dalsland, Värmland, Västergötland och Småland med utvecklingen i Uppland, Västmanland och Södermanland – även om det inom dessa landskap också fi nns stora regio­ nala skillnader. Den romanska typkyrkan i de västsvenska landskapen stod till sin plan­ form oförändrad medeltiden igenom. Visst förekom det även här att kyrkor byggdes om, men inte tillnärmelsevis i den omfattning som skedde i land­ skapen kring Mälaren. En liknande variation ser vi när vi jämför de kyrko­ rum som välvs. Vid medeltidens utgång fanns alltså stora skillnader i kyr­ korummens utformning. När typkyrkan i Västergötland stod kvar med sitt trånga kor och med kyrkorummet täckt av ett plant innertak av trä, hade typkyrkan i Uppland om- eller nybyggts till en ofta förhållandevis rymlig rektangulär salkyrka, kyrkorummet var välvt och smyckat med 1400 -tals­ målningar. Projektet har framhållit flera faktorer som kan ha påverkat dessa tidiga skillnader mellan öst och väst. I de centrala delarna av Götalandskapen skedde en tidig och tät kyrklig utbyggnad, troligen till stora delar på pri­ vata initiativ. Resultatet blev små socknar med begränsade möjligheter till fortsatt uppodling och befolkningsökning. Därtill kom den stagnation som följde efter digerdöden och som särskilt hårt drabbade Götalandskapens centralbygder. Ekonomiska och demografiska förklaringar kan sannolikt bidra till förståelsen av den begränsade byggnadsaktiviteten senare under medeltiden i flera områden med tät sockenstruktur, t.ex. i de centrala delarna av Västergötland och på Skånes Söderslätt, medan fortsatt kyrklig utbyggnad var möjlig t.ex. i Upplands bergslagsbygd. Förklaringen är dock inte allmängiltig eftersom delar av Mälarlandskapen likaså präglas av en mycket tät sockenstruktur. Även flertalet av de romanska kyrkorna i t.ex. Upplands och Södermanlands små socknar ombyggdes och välvdes under medeltidens senare århundraden. En mer generell förklaring är den riks­ politiska tyngdförskjutning från Götalandskapen till Mälardalen som ägde rum under 1200 -talet. Denna förskjutning har enligt historisk forskning verkat allmänt vitaliserande för den östra delen av landet, bl.a. då det gäller städernas utveckling. Sannolikt kan även skillnaderna i byggnadsaktivitet i landet under det gotiska och senmedeltida skedet betraktas ur denna syn­ vinkel. medeltidskyrkornas förändringar Reformationen medförde nya förutsättningar för kyrkans förkunnelse och organisation. Under de närmaste århundradena förblev dock huvuddragen i det byggda beståndet desamma. Insatserna gällde i första hand anpassningar av redan befintliga kyrkor och nyförvärv av den inredning som hörde till det reformerade kyrkorummet. Nybyggandet under perioden 1550 –1760 framstår som blygsamt i förhållande till den byggnadsmassa som ärvdes från medeltiden (fig. 183). Det innebar i sin tur att kyrkornas egenskaper vid medeltidens utgång fick stor betydelse även för den utveckling som tog vid efter medeltiden. Områden med träkyrkor vid medeltidens utgång har förnyats mer ge­ nomgripande än de som dominerades av stenkyrkor. De medeltida trä­ kyrkor som i större koncentrationer fanns i den östra delen av Småland, 356 Det kvantitativa perspektivet Lappland Norrbotten Västerbotten Jämtland Ångermanland Härjedalen Medelpad Hälsingland Gästrikland Dalarna Uppland Värmland Västmanland Dalsland Närke Södermanland Bohuslän Östergötland Gotland Västergötland Småland Halland Öland Fig. 187. Nybyggnader (mörk stapel) och viktigare planförändringar (ljus stapel) 1550–1950, per årtionde och landskap (jfr fig. 186). Blekinge Skåne 357 Befintliga församlingskyrkor äldre än 1950 Medeltidskyrka, helt eller delvis bevarad Kyrka uppförd 1550 –1760 Kyrka uppförd 1760 –1860 Kyrka uppförd 1860 –1950 Kyrka av okänd/osäker ålder Sockenetablering Medeltid 1550 –1760 1760 –1860 1860 –1950 Fig. 188. Församlingarnas tillkomsttid och de befi ntliga församlingskyrkornas ålder. Församlingarnas tillkomsttid har här angivits utifrån den period i vilken de bildats (jfr fig. 29). Kyrkornas ålder har specificerats utifrån den senaste nybyggnadsperiod som bevarats i den befi ntliga kyrkans långhus/kor (jfr fig. 23). Församlingar med medeltida ursprung har i dag församlingskyrkor av varierande ålder. Förnyelse genom nybyggnad efter medeltiden har gett ett mycket blandat bestånd i stora delar av Götaland. 358 i gränstrakterna mellan Småland och Västergötland samt i Dalsland och Värmland är nu i flertalet fall ersatta med nybyggen från 1600 -, 1700 - eller 1800 -talen. I de medeltida bygderna i Götaland och Svealand har denna förnyelse i många fall också inneburit en övergång från kyrka av trä till en kyrka av sten (jfr fig. 94, 190). Samtidigt har nya träkyrkor tillkommit i de områden som tagits i anspråk efter medeltiden, som i Upplands och Söder­ manlands kustbygder, i Bergslagen och i norra Norrland. Förändringarna av de medeltida stenkyrkorna har skett med olika inten­ sitet i olika delar av landet. I vissa landskap har medeltiden förblivit mer eller mindre intakt. På Gotland, i Uppland och Södermanland finner vi i dag de största koncentrationerna av bevarade medeltida stenkyrkor. Många av dem har byggts om redan under medeltiden, men därefter har inga för­ ändringar skett som påverkat kyrkorummets planform. I andra områden har stora förändringar skett efter medeltiden. Under 1600 -talet skedde flera ombyggnader av medeltidskyrkor i Södermanland, genom att kyrkan erhöll ett nytt korparti av långhusets bredd, samtidigt som gravvalv förlades under det nya högaltaret, eller under en separat byggnadskropp i anslutning till korpartiet. Många av dessa ombyggnader kan knytas till socknens adliga, som också på ett tydligt sätt lät manifestera sin insats. Korombyggnader är dock under denna tid framför allt förknippade med Västsverige – främst landskapen Västergötland, Bohuslän och Halland – och kan där följas från 1600 -talet ända in i 1800 -talet. Det är frestande att beskriva denna västsvenska ombyggnadsvåg som en fördröjd effekt av senmedeltidens stagnation. Drivkrafterna bakom ombyggnaderna var dock mångskiftande och har naturligtvis varierat över tid och utifrån förutsätt­ ningarna i varje enskilt fall. Ombyggnaderna gav större utrymme för guds­ tjänst och nattvardsfirande. Det rymliga och ljusa korpartiet, komplette­ rat med altaruppsats och predikstol, svarade mot den nya tidens liturgiska krav. Men en förlängning i öster gav också utrymme för fler bänkplatser och kunde således uppfylla kravet på ett större kyrkorum för församlings­ borna. En fallstudie om Vadsboslätten har visat på nära samband mellan kyrkorna och närbelägna säterier. Det sociala sammanhang som skymtar bakom ombyggnaderna i denna västgötska region är dock mer blandat än i det adligt dominerade Södermanland. På Vadsboslätten förefaller föränd­ ringarna i flertalet fall ha skett genom initiativ och bekostnad av präster och välbeställda bönder. byggkonjunkturer och regionala mönster I den långa sekvensen av kyrkobyggande från medeltidens utgång till 1950 finns såväl kronologiska som regionala tendenser. Tre distinkta faser kan urskiljas. De avdelas av nedgången i byggnadsaktivitet i samband med krigsåren, dels i början på 1700 -talet, dels i början på 1800 -talet (fig. 185). Byggkonjunkturernas upp- och nedgångar svarar alltså inte mot den i huvudsak stilhistoriska indelning som ramprojektet tagit som sin utgångs­ punkt (se s. 42). Kronologin visar på ytterligare en allmän tendens. Under 1600 - och 1700 -talen var byggnadsaktiviteten ganska jämnt fördelad på nybyggnad och planförändringar av befintliga kyrkor. Även de nybyggna­ der som skedde under denna tid tog ofta vara på de mursträckningar som var möjliga att återanvända från den gamla kyrkan (fig. 191). Här repre­ senterar 1800 -talet något väsentligt annorlunda, i det att man allt oftare valde nybyggnad i stället för ombyggnad och att nybyggnaderna var just detta, d.v.s. en helt ny byggnad utan begränsningar av äldre murar. I Skåne förblev emellertid om- och tillbyggnad med korsarmar en vanlig lösning under hela 1800 -talet. Sockenkyrkorna – en överblick 359 5 1 4 3 26 56 6 18 3 14 13 22 3 4 37 4 30 2 67 Blekinge 2 Bohuslän 7 Dalarna 4 4 3 29 6 Dalsland 1 Gotland 5 5 7 4 3 11 49 1 Halland 2 30 10 40 Gästrikland 0 Hälsingland Härjedalen 5 16 5 Jämtland 1 3 108 139 8 15 17 9 Lappland 27 Medelpad 18 Norrbotten Närke 7 41 82 6 11 207 46 Småland 37 Södermanland 48 Uppland 26 38 85 19 37 12 15 112 Skåne 2 2 6 47 28 Värmland 2 13 Västerbotten 8 117 28 14 10 3 11 3 34 3 2 4 72 22 21 248 30 Västergötland 16 Västmanland 25 13 Öland 17 Östergötland Ångermanland I regionalt hänseende sker under århundradena en förskjutning i bygg­ nadsaktivitet från de östliga Mälarlandskapen till Västsverige, för att kul­ minera i en byggnadshausse under 1800 -talets mitt och senare hälft, som i sin koncentration och omfattning endast kan jämföras med medeltidens kyrkobyggande (fig. 187, 192). Faktorerna bakom detta förlopp har när­ mare diskuterats i periodöversikterna, framför allt förhållandena mellan befolkningsökning och kyrkobyggande. Från det sena 1700 -talet fram till ca 1880 skedde en befolkningsökning i stort sett i alla svenska församlingar. Det finns naturligtvis ett samband mellan befolkningstillväxt och kyrko­ byggande. Men det är inget enkelt samband. Det är först när folkökningen når en kritisk punkt som utvidgning eller nybyggnad av kyrkan förs på tal. Arvet från medeltiden, och de stora regionala skillnader som uppstår redan då, kan i det avseendet sägas vara en av nyckelfaktorerna även när vi skall förstå det som händer efter medeltiden. 360 Det kvantitativa perspektivet 429 199 520 1272 143 Hela landet Helt bevarad Ombyggd under medeltiden Ombyggd efter medeltiden Nybyggd efter medeltiden Övriga församlingskyrkor Fig. 189 a–b. Diagrammen visar ande­ len bevarade medeltidskyrkor i det befi ntliga beståndet församlingskyrkor, äldre än 1950, för hela riket samt för respektive landskap. Kartan visar bevarade medeltidskyrkor. Kartan över bevarade medeltidskyr­ kor visar stora regionala variationer. De bäst bevarade medeltidskyrkorna, d.v.s. de som återstår med intakt planform eller efter ombyggnad under medeltiden, präglar Gotland och Upp­ land i sin helhet. Koncentrationer av bevarade medeltidskyrkor finns även i de övriga landskapen i Götaland och Svealand, främst i de kyrktäta delarna. Flera av de västsvenska land­ skapen präglas dock av ombyggnader efter medeltiden, vilket ger tydligt genomslag i statistiken för Bohuslän, Dalsland, Halland och Västergötland. Öland utmärker sig med ett stort antal nybyggda kyrkor som dock innefattar delar av de medeltida föregångarna. Helt bevarad Ombyggd under medeltiden Ombyggd efter medeltiden Nybyggd efter medeltiden 361 Murverk Trä Fig. 190. Fördelningen av trä- och stenkyrkor 1950. En jämförelse med fig. 94 visar att successionen från trä till sten fortsatt även efter medel­ tiden. Genom denna kontinuerliga förändring har inslaget av träkyrkor decimerats i de medeltida bygderna. Samtidigt har nya träkyrkor tillkom­ mit i spåren av församlingsnybildning, t. ex. längs kusterna i Bohuslän, Söder­ manland och Uppland samt i de nord­ liga landskapen. Vissa regioner har förblivit kärnområden för träbyggande från medeltiden fram till våra dagar, t.ex. gränstrakterna mellan Västergöt­ land och Småland. Även i dessa områ­ den har träkyrkorna vanligen förnyats en eller fl era gånger. I dag återstår endast ett tiotal träkyrkor av medel­ tida ursprung. 362 Fig. 191. Vid om- och nybyggnad av stenkyrkor under 1600- och 1700­ talen återanvändes så mycket som möjligt av den gamla kyrkans murar. Elias Brenner visar i sin avbildning från 1669 av Motala kyrka i Öster­ götland slutfasen i en ombyggnads­ etapp. Tre byggarbetare utför de sista momenten i kyrkans nya korparti med utbyggt gravkor i öster. Res­ terna av ett absidkor kvarstod då ännu som ett smalare parti mellan det medeltida långhuset och det nya koret. Omgestaltningen av kyrkan kom där­ efter att gå vidare med ytterligare ett gravkor i söder. Gravkoren bekostades av släkterna Kugelhielm och Linde­ berg, vilkas begravningsvapen återges nedanför kyrkan. Den nuvarande kyr­ kan i Motala är resultat av en nybygg­ nad 1772–74, med återbruk av den gamla kyrkans murar i söder och öster (jfr fig. 14). Reproduktion Esbjörn Eriksson, KB. Det finns inte någon period i svenskt kyrkobyggande som har sådan allmängiltig betydelse för hela landet som perioden från 1700 -talets mitt till 1800 -talets mitt (fig. 123, 192). Detta har samröre med den allmänna befolkningstillväxt som skedde i de församlingar som då fanns, samtidigt som många nya församlingar etablerades i de nordliga delarna av landet. Under denna tid inrättades också Överintendentsämbetet, som innebar ökad kontroll över det offentliga byggandet. Mer specifik spridning har det nybyggande som under 1800 -talets mitt och senare hälft framför allt präg­ lar Götalandskapens slättområden, men också innebar en radikal förnyelse av det kyrkliga landskapet längs hela Västkusten. Förnyelsens genomslag har i periodöversikterna dels relaterats till jord­ bruksreformer och befolkningsutveckling, dels till de redan byggda kyrkor­ nas storlek och utformning. Där man länge hållit fast vid sina små roman­ ska kyrkor var marginalerna små för den massiva befolkningsökningen. Småland, Västergötland och Östergötland – de tre landskap där nyklassi­ cismens kyrkobyggnader sätter sin tydligaste prägel – kom under 1700 - och 1800 -talen att i en rasande takt ersätta de gamla kyrkorna med nybyggen. Kronologiska skillnader finns mellan landskapen (fig. 186). Märkbar är t.ex. det omfattande nybyggandet i Östergötland under det sena 1700 -talet. Skillnader finns också mellan olika delar av landskapen. Förnyelsen i Väs­ tergötland från 1700 -talets mitt till det sena 1800 -talet följer också urskilj­ bara regionala mönster, där byggnadsaktiviteten växlar mellan landskapets centrala slättområden och dess utkanter (fig. 192). Många små romanska stenkyrkor på Skara-Varaslätten ersattes först under 1800 -talets mitt eller senare hälft med en ny och betydligt större kyrka, anpassad till den växande Sockenkyrkorna – en överblick 363 1571–1620 1620–1699 1699–1751 församlingen och uppförd i tidens stil. Situationen i Skåne var likartad. Här hade man under flera århundraden lappat och lagat den romanska kyrkan och genom om- och tillbyggnader gjort rum för den växande församlingen. I mitten av 1800 -talet påbörjades en förnyelse av det kyrkliga landskapet som i sin intensitet saknade motstycke i andra landskap. Kyrkobyggande och regionalitet I översiktliga kommentarer till kartor och statistik har kyrkorna här betrak­ tats dels ur ett kolonisationsperspektiv, dels utifrån det sätt varpå de redan befintliga kyrkorna förändrats. I alla landskap har dessa skeenden löpt paral­ lellt och givit ett i dag mycket sammansatt kyrkligt landskap. I vissa delar av landet, som på Gotland samt i Mälardalen, Bergslagen och norra Norrland, ligger de nuvarande kyrkornas byggnadstid nära den period när församling­ arna bildades. I andra är kyrkorna mer kronologiskt blandade som i Österoch Västergötland. Här finns en bevarad medeltid på de centrala slätterna, men också inslag av en omfattande förnyelse i landskapens utkanter under 1700 -talet och 1800 -talets första hälft, samt en intensiv nybyggnadsverk­ samhet på slätterna under det sena 1800 -talet. Den sydvästra kustremsan i allmänhet – och Skånes södra slättbygder i synnerhet – är de områden i landet som bland sina kyrkor tydligast förenar ytterligheterna i denna kro­ nologiska utveckling. Andra landskap med medeltida sockenstruktur har ett förvånande enhetligt yngre byggnadsbestånd. De märkliga öländska Fig. 192 a–f. Byggnadsverksamheten i intervallen 1571–1620, 1620–1699, 1699–1751, 1751–1805, 1805–1900, 1900–1950 (jfr fig. 22). Kartorna visar nybyggnader (svarta prickar) och planförändringar (grå prickar). Under 1600-talet och 1700-talets första hälft var aktiviteten främst koncentrerad till Bergslagen, Göta älvdal och gränstrak­ terna mellan Västergötland och Små­ land. Ny- och ombyggnaderna under 1700-talets andra hälft och tiden omkring 1800 hade betydelse för hela landet. Koncentrationer uppträder t.ex. på de centrala slätterna i Väster­ götland, Östergötland och Närke samt i de nedre delarna av Norrland. Under 1800-talet sker en märkbar förskjut­ ning av byggnadsaktiviteten till Väst­ sverige och Skåne. 364 Det kvantitativa perspektivet 1751–1805 1805–1900 1900–1950 medeltidskyrkorna med sina många byggnadsfaser under 1200 -talet hade fram till tiden omkring 1800 undgått större förändringar. I ett svep under 1800 -talets första hälft och mitt ersattes flertalet med nya kyrkor, även om många fortfarande innefattar mindre delar av medeltida murverk. I den tredje delens periodöversikter fi nns försök att fi nna och förklara regionala mönster i kyrkobyggnadernas ålder, gestaltning och förändring. I andra fall har eventuella orsakssammanhang bara kunnat antydas. Här öppnar sig möjligheter till fortsatt forskning i form av tematiska fördjup­ ningar i en längre tidsperiod, mer detaljerade studier av en specifi k regions kyrkobyggande eller jämförelser mellan utvecklingen i flera regioner. Erfa­ renheterna från ramprojektet har visat att den konventionella arkitekturoch stilhistorien är otillräcklig för att förklara kyrkobyggandets utveckling och egenskaper. En tydlig karaktäristik kräver kunskap också om andra, rumsligt relativa faktorer. Detta skall avslutningsvis åskådliggöras med några exempel. På landskapsnivå har projektet använt en regionindelning, baserad på naturgeografiska och odlingsmässiga förutsättningar (s. 35–37). Regioner­ nas egenskaper i form av markslag, odlingsbetingelser, klimat och topografi ger en viktig bakgrund till att förstå det kyrkliga landskapets framväxt och förändringar. En jämförelse kan göras mellan några av de regioner som nämnts ovan. Denna utgår från Bergslagen, en region som spänner över flera landskap, respektive några av Götalandskapens karakteristiska slätt­ bygder (fig. 194–198, s. 367–375). Sockenkyrkorna – en överblick 365 5 4 6 1 4 24 3 20 25 3 11 10 16 25 13 12 Blekinge 2 2 26 Bohuslän 5 1 6 Dalarna 2 2 7 15 11 19 8 Dalsland 1 Gotland 7 2 3 67 1 22 4 7 2 2 4 37 8 Gästrikland 2 6 9 4 12 Lappland 18 65 Medelpad 13 22 5 10 8 64 119 Småland 31 151 30 117 100 Västergötland 12 7 Västmanland 24 Ångermanland Öland 22 22 Södermanland 77 11 9 17 11 Uppland 30 Värmland 2 47 1 9 4 90 36 16 14 Västerbotten 17 46 5 Norrbotten Närke 24 Halland 1 1 25 Hälsingland 3 9 8 Härjedalen 5 4 Jämtland 28 2 1 4 153 103 3 13 12 113 Skåne 2 27 2 32 5 5 10 10 19 1 4 4 37 11 3 6 9 10 6 5 13 53 Östergötland 330 De aktuella regionerna varierar kraftigt då det gäller storlek. Inte hel­ ler kan slättbygderna sinsemellan sägas vara homogena. Kartorna och diagrammen åskådliggör dock skillnaderna mellan Bergslagen respektive slättområdena, då det gäller församlingsstruktur och befolkningsutveck­ ling. Vid medeltidens utgång var Södra Skånes slättbygder den folkrikaste av de här exemplifierade regionerna (fig. 194). Redan vid 1600 -talets utgång hade dock denna passerats av Bergslagsområdet, som mellan 1620 och 1699 mer än fördubblade sin befolkning. Under hela 1700 -talet växte befolkningen i jämn takt i samtliga regioner, i Bergslagen dock något ras­ kare genom fortsatta bruksetableringar och nybyggen. Slättbygdernas befolkningsökning tog ordentlig fart först omkring 1800 och under en hundraårsperiod mer än fördubblades befolkningen i Södra Skånes slätt­ bygder och på Skara-Varaslätten. Även på slätten i Östergötland skedde en betydande folkökning, även om denna under 1800 -talet inte var fullt lika 817 96 188 637 495 Hela landet 366 Det kvantitativa perspektivet –1350 1350–1550 1550–1760 1760–1860 1860–1950 Ombyggda kyrkor Fig. 193. Helt bevarade kyrkor per period. Med helt bevarade kyrkor avses sådana nybyggda kyrkor som därefter inte genomgått ombyggnad av långhus/kor (jfr fig. 14). Det vita fältet avser ombyggda kyrkor. Bland de helt bevarade kyrkorna dominerar de två senaste perioderna, d.v.s. 1760–1860 och 1860–1950. Till­ sammans utgör kyrkor från dessa peri­ oder nära hälften av landets bestånd. Av diagrammet framgår också att den ombyggda kyrkan, vanligen av medel­ tida ursprung, i kvantitativt hänseende framstår som den tydligaste märkes­ byggnaden för landets kyrkor. dramatisk. Som framgår av kommentarerna till kartorna och diagrammen har bebyggelseutveckling och folkökning satt tydliga spår i kyrkobyggan­ dets kronologi. Sambanden mellan regionindelning och kyrkobyggande kan och bör också problematiseras på några punkter. För att följa en regions förlopp under en längre period då det gäller befolkningsutveckling och kyrkobyg­ gande är vi för jämförbarhetens skull hänvisade till en likartad avgränsning över tid. De naturgeografiska faktorer som utgör grunden för regionindel­ ningen är, som påpekats, främst relevanta då det gäller att identifiera de centrala odlingsbygderna, i förhållande till mer marginella områden. Denna struktur har haft avgörande betydelse för kyrkornas medeltida kronologi och, bland annat, den fördelning mellan trä- och stenkyrkor som möter oss vid medeltidens utgång. Som visats ger dock detta tidiga mönster återklang i utvecklingen under lång tid därefter. Slättområdenas likheter då det gäller befolkningstillväxt och byggnadsintensitet under 1800 -talet är tecken på att dessa stabila egenskaper har relevans även för den sena utvecklingen. Under historisk tid har emellertid innovationer inom jordbruket och uppkomsten av nya näringar gjort att nya områden tagits i anspråk. Den bebyggelsehistoriska utvecklingen i Bergslagen under främst 1600 - och 1700 -talen är exempel på detta. Som framgått kan man under denna tid tala om Bergslagen som ett betydligt större område, där inte bara gruvorna och hyttorna ingår, utan även bruken (s. 208). I denna mening utgör Berg­ slagen ett band som spänner över hela landets bredd, från Gästrikland i öster till Värmland i väster. Som Bergslagens administrativa och ekono­ miska centrum fungerade rikets huvudstad. Ekonomiska och sociala för­ ändringar under historisk tid ger alltså en annan och vidare innebörd till Bergslagens kyrkobyggande i regionalt hänseende. Den byggda miljön har också påverkats av ett flertal faktorer, som inte låter sig avgränsas i naturgeografiska regioner, utan snarare relaterar till mer 300 000 250 000 200 000 150 000 100 000 50 000 Fig. 194. Befolkningsutvecklingen i regionerna Bergslagen, Södra Skånes slättbygder, Skara-Varaslätten och Vadstenaslätten (Kambrosilurbygden). Diagram efter statistiskt underlag i Palm 2000. Befolkningstalen före 1751 är endast ungefärliga. Församlingens regiontillhörighet baseras på kyrkans belägenhet. 0 1571 1751 1699 1805 1735 1620 1830 1880 Bergslagen Södra Skånes slättbygder Skara-Varaslätten Vadstenaslätten (Kambrosilurbygden) Sockenkyrkorna – en överblick 367 1900 Murverk Trä 3,0 3 ÄLDRE MEDELTID YNGRE MEDELTID 1550–1760 1760–1860 1860–1950 Fig. 195 a–d. Bergslagen. a. Karta över kyrkornas material vid medeltidens utgång. b. Diagram över kyrkobyggandet i perioder (medeltiden, 1550–1760, 1760–1860, 1860–1950). Antal anger nybyggnader per årtionde. c. (s. 369). Karta över befi ntliga för­ samlingskyrkor äldre än 1950. d. (s. 369). Diagram över nybyggnader (mörk stapel) och viktigare planför­ ändringar (ljus stapel) 1550–1950, per årtionde. Med viktigare planföränd­ ring avses ombyggnad av långhus/kor och tillbyggnad av korsarm/ar. Endast kända årtal. 2,5 2,0 2 1,5 1,0 1 0,5 0,0 1400 1600 1800 1900 1200 1300 1500 1100 1700 generella kulturgränser. Det första tydliga exemplet möter oss redan under medeltiden. Redan vid 1200 -talets mitt stod stenkyrkorna tätt på de centrala slätterna, både i Götaland och i Svealand. Under 1200 -talets senare hälft och senmedeltiden uppstår dock, som visats, andra mönster på riksnivå som inte ansluter till det som självklart växt fram ur de naturgeografiska förutsätt­ ningarna. När byggnadsaktiviteten uppenbarligen dämpades eller stannade av i flera av de västsvenska landskapen, präglades Mälarlandskapen fortsatt av en stark utveckling såväl tiden omkring 1300 som under senmedeltiden. Denna iakttagelse har parallelliserats med en rikspolitisk förskjutning som enligt historisk forskning ägde rum under 1200 -talet. Vid medeltidens utgång fanns alltså ett byggnadsbestånd som såg mycket olika ut, då det gällde egenskaper som material, storlek och planform. Den 368 Det kvantitativa perspektivet Medeltida, helt eller delvis bevarad Uppförd 1550 –1760 Uppförd 1760 –1860 Uppförd 1860 –1950 10 10 Bergslagsregionen norr om den kyrktäta Mälardalen utgjordes till stora delar av obebyggd skogsbygd 8 8 fram till tidigt 1600-tal (jfr fig. 28). Viktiga undantag utgjordes dock av 6 de medeltidssocknar i Gästriklands 6 inland och Dalarnas södra delar som hör till regionen, varav fl ertalet hade 4 4 stenkyrkor vid medeltidens utgång. De kyrkor som övertogs från medel­ 2 tiden var emellertid få till antalet i 2 förhållande till dem som nybyggdes efter medeltiden, som resultat av 0 exceptionell befolkningsökning och församlingsnybildning främst under 1600- och 1700-talen. Kyrkobyggan­ det i den västra delen av Bergslagen skedde vanligtvis i trä, medan många av församlingskyrkorna i öster förnya­ des med stenkyrkor under 1700-talets mitt och senare hälft. Det befi ntliga kyrkobeståndet innehåller följaktligen få medeltida kyrkor, medan det rika beståndet från 1600- och 1700-talen, både i trä och sten, har få motsvarighe­ ter i landet i övrigt. 1600 1800 1900 1650 1850 utveckling som därefter tog vid har lämnat delar av medeltidens kyrkliga landskap nära nog intakt, främst på Gotland och i Mälarlandskapen, medan medeltidskyrkorna i de södra och västra delarna av landet i högre grad rivits eller byggts om. Medeltidskyrkornas egenskaper i sig har, som framgått, påverkat också det som hände efter medeltiden. Men det är också möjligt att delvis tolka den skiftande bevarandegraden som uttryck för de sociala och kulturella skillnader som uppkom i Öst- och Västsverige under medeltiden, och som ytterligare befästes under 1600 -, 1700 - och 1800 -talen. De väs­ tra delarna av landet framstår efter medeltiden framför allt som ett Bonde­ sverige. I Mälarlandskapen fanns ett större inflytande från godsdrift och feodalisering, vilket också tydligt manifesterats i de adliga ätternas bidrag till kyrkorna, t.ex. i form av gravkor. Markeringen av egnas och anhörigas Sockenkyrkorna – en överblick 369 1950 1550 1700 1750 Murverk Trä Fig. 196 a–d, Skara-Varaslätten. a. Karta över kyrkornas material vid medeltidens utgång. b. Diagram över kyrkobyggandet i perioder (medeltiden, 1550–1760, 1760–1860, 1860–1950). Antal anger nybyggnader per årtionde. c. (s. 371). Karta över befi ntliga för­ samlingskyrkor äldre än 1950. d. (s. 371). Diagram över nybyggnader (mörk stapel) och viktigare planför­ ändringar (ljus stapel) 1550–1950, per årtionde. Med viktigare planföränd­ ring avses ombyggnad av långhus/kor och tillbyggnad av korsarm/ar. Endast kända årtal. 4 ÄLDRE MEDELTID YNGRE MEDELTID 1550–1760 1760–1860 1860–1950 3,5 3,0 3 2,5 2,0 2 1,5 1,0 1 0,5 0,0 1400 1600 1800 1900 1200 1300 1500 1100 1700 gravar gjorde kontinuitet viktigare än förändring, vilket också kan ha bidragit till en traditionsbunden syn på kyrkan och kyrkorummet. Kulturarv och bebyggelsehistoria Ett visst historiskt intresse för kyrkorna är gammalt. Ändå kan man tala om ett genombrott i det tidiga 1900 -talet. Kyrkorna och deras inventarier blev stommen i Sveriges medeltida konsthistoria. Utställningar och publika­ tioner spred de nya kunskaperna också utanför kretsen av antikvarier, arki­ 370 Det kvantitativa perspektivet Västergötlands centrala delar känne­ tecknas av en tidig kyrklig utbyggnad och tät sockenstruktur framför allt i anslutning till platåberget Kinnekulle och på Falbygdens bördiga högslätt. Skara-Varaslätten, mellan dessa två gamla kulturbygder, är en utpräglad lerslätt vars intensiva uppodling huvudsakligen hör till 1800-talet. Även om Skara-Varaslätten inte hör till de kyrktätaste områdena i Västergötland byggdes här under 1100- och 1200-talen ett stort antal stenkyrkor. På den centrala slätten fanns emellertid vid medeltidens utgång fortfarande en enklav av trä­ kyrkor. Byggnadsaktiviteten efter medeltiden är koncentrerad till två huvudsakliga skeden: dels de omge­ staltningar och nybyggnader som skedde under 1700-talets senare hälft, dels de många nybyggnaderna under 1800-talets andra hälft och tiden omkring 1900. I dag återstår medeltida kyrkor i större omfattning endast i Kållands härad, medan kyr­ korna på den utpräglade slätten är förnyade efter 1700-talets mitt och framför allt under 1800-talets senare hälft. 14 Medeltida, helt eller delvis bevarad Uppförd 1550 –1760 Uppförd 1760 –1860 Uppförd 1860 –1950 12 10 10 8 8 6 4 2 0 1600 1800 1900 1650 1850 1950 1550 1700 1750 6 4 2 tekter och konsthistoriker. En ny restaureringspraktik betonade kyrkornas långa historia och deras gamla inventarier lyftes fram. På ett helt annat sätt än tidigare blev kyrkorna läsbara som en del av kulturarvet – i det enskilda fallet, i landskapet och i landet som helhet. Det var den inte minst viktiga följden av Sigurd Curmans och Johnny Roosvals projekt Sveriges Kyrkor. Konsthistoriskt inventarium. Det var ett kulturarv som framför allt handlade om medeltiden, i viss mån också om följande århundraden, men inte om 1800 -talet på annat sätt än att det var en ofrånkomlig del av byggnadsbeståndet. Inräknat i kulturSockenkyrkorna – en överblick 371 Fig. 197 a–d. Vadstenaslätten (Kam­ brosilurbygden). a. Karta över kyrkornas material vid medeltidens utgång. b. Diagram över kyrkobyggandet i perioder (medeltiden, 1550–1760, 1760–1860, 1860–1950). Antal anger nybyggnader per årtionde. c. (s. 373). Karta över befi ntliga för­ samlingskyrkor äldre än 1950. d. (s. 373). Diagram över nybyggnader (mörk stapel) och viktigare planför­ ändringar (ljus stapel) 1550–1950, per årtionde. Med viktigare planföränd­ ring avses ombyggnad av långhus/kor och tillbyggnad av korsarm/ar. Endast kända årtal. Murverk Trä 2,0 2 ÄLDRE MEDELTID YNGRE MEDELTID 1550–1760 1760–1860 1860–1950 1,5 1,0 1 0,5 0,0 1400 1600 1800 1900 1200 1300 1500 1100 1700 arvet var det inte. Först efter 1950 har också 1800 -talskyrkorna blivit en integrerad del av kulturarvet, liksom deras efterföljare från tiden 1900 – 1950. En annan svaghet med perspektivet från Sveriges Kyrkor har varit svårare att övervinna: bristen på sammanfattningar och synteser. Det var en följd av inriktningen på monografier att det stora och växande vetandet om de individuella monumenten blev alldeles för lite bearbetat och sam­ manfattat. Sockenkyrkoprojektet har vidgat perspektivet från Sveriges Kyrkor, vil­ ket understryks av projektets underrubrik – kulturarv och bebyggelsehisto­ ria. Till det kvalitativa perspektivet har lagts det kvantitativa och därmed har kyrkornas sammanhang med respektive landskaps historiska utveck­ ling blivit mycket tydligare än förut. Landskapen har också blivit jämför­ bara på ett annat sätt än tidigare och deras profiler tydligare. I samma mån har de stora byggnadsskedena och deras respektive andelar av det totala, nationella kyrkobeståndet kunnat preciseras på ett tidigare okänt sätt. När tolkningsramen på detta sätt har vidgats har det inte skett i polemik mot vare sig det kyrkliga eller det konsthistoriska synsättet utan i övertygelsen 372 Det kvantitativa perspektivet Vadstenaslätten (Kambrosilur­ bygden) var Östergötlands centrala bebyggelsecentrum under medel­ tiden. I den nordliga delen av landskapet finns förkastningar som bevarat kalkhaltiga bergarter i berg­ grunden, vilket i sin tur gett upphov till jordarnas bördiga morän eller moränlera. Under 1100-talet byggdes här tätt med romanska stenkyrkor. Genom utformning och arrangemang har flera av dem tillknutits kungliga eller aristokratiska byggnadsinitiativ. I förhållande till Skara-Varaslätten har en större andel av medeltidskyr­ korna bevarats. Den förnyelse som skett har dock, i likhet med SkaraVaraslätten, skett under 1700-talets andra hälft och 1800-talet. Medeltida, helt eller delvis bevarad Uppförd 1550 –1760 Uppförd 1760 –1860 Uppförd 1860 –1950 6 6 4 2 0 1600 1800 1900 1650 1850 1950 1550 1700 1750 4 2 om att kulturarvet inte är något statiskt utan något som i varje tid måste aktualiseras. Sedda i det bebyggelsehistoriska perspektivet får sockenkyr­ korna ett rikare innehåll också som kulturarv betraktade. Kyrkorna som kulturarv i dag Sockenkyrkorna är stommen i det kyrkliga landskap som framträder i dag. Den överblick som blivit möjlig genom Sockenkyrkoprojektets ramprojekt visar att en röd tråd löper genom detta byggnadsbestånd. De bevarade sock­ enkyrkorna – tillsammans med den förhållandevis omfattande kunskapen om de rivna – gör det möjligt att beskriva framväxten och förändringarna som del av ett bebyggelsehistoriskt skeende under tusen år. Den bild som tecknats bör, för att vara aktuell, kompletteras på några punkter. Det handlar dels om ett omfattande kapellbyggande som skett inom Svenska kyrkans ram, under 1900 -talet ofta kopplade till institutio­ ner eller finansierade av kapellstiftelser, dels de många församlingskyrkor som tillkommit i nya stadsdelar från 1900 -talets mitt och framåt (se s. 312 –316). Från 1800 -talets mitt har statskyrkans byggande förhållit sig till Sockenkyrkorna – en överblick 373 Fig. 198 a–d. Södra Skånes slättbygder. a. Karta över kyrkornas material vid medeltidens utgång. b. Diagram över kyrkobyggandet i perioder (medeltiden, 1550–1760, 1760–1860, 1860–1950). Antal anger nybyggnader per årtionde. c. (s. 375). Karta över befi ntliga för­ samlingskyrkor äldre än 1950. d. (s. 375). Diagram över nybyggnader (mörk stapel) och viktigare planför­ ändringar (ljus stapel) 1550–1950, per årtionde. Med viktigare planföränd­ ring avses ombyggnad av långhus/kor och tillbyggnad av korsarm/ar. Endast kända årtal. Murverk Trä 10 ÄLDRE MEDELTID YNGRE MEDELTID 1550–1760 1760–1860 1860–1950 5 1400 1600 1800 frikyrkorörelsens framväxt och expansion. Svenska kyrkan är sedan rela­ tionsändringen mellan stat och kyrka år 2000 ett religiöst samfund bland andra, en naturlig följd både av samhällets sekularisering och allt fler med­ borgare bekänner sig till annan tro. Sverige är idag ett pluralistiskt sam­ hälle i religiöst hänseende och det religiösa kulturarvet omfattar mer än de kristna kyrkorna. Det materiella kulturarv som förvaltas av Svenska kyrkan har i vissa avseenden fortfarande en särställning (se s. 28). De kyrkobyggnader som hört till statskyrkan omfattas av kulturminneslagen och för de kyrkor som är äldre än 1940 gäller generell tillståndsplikt vid väsentliga ändringar. Det generella lagskyddet är delvis uttryck för historiska omständigheter. Drygt hälften av de idag lagskyddade kyrkobyggnaderna har sitt ursprung i med­ eltiden, d.v.s. de har tillkommit i en tid då Svenska kyrkan som begrepp inte fanns (fig. 189). Efter reformationen har dessa ursprungligen katolska byggnader omdanats och anpassats för Svenska kyrkans bruk, samtidigt som många nya tillkommit. Kyrkan har såväl under medeltiden som under statskyrkans tid haft territoriell beskattningsrätt, d.v.s. kyrkorna och deras kulturskatter har i bokstavlig mening byggts upp genom alla medborgares försorg. Men den främsta grunden till kulturminneslagens bestämmelser är 374 Det kvantitativa perspektivet 1900 1200 1300 1500 1100 1700 Södra Skånes slättbygder utgör, tillsammans med Falbygden i Västergötland, Sveriges kyrktätaste område. Drygt hälften av Skånes alla kyrkor ligger i denna region. De romanska kyrkor som i stort antal uppfördes här under 1100- och tidigt 1200-tal var vanligen försedda med torn och absidkor (jfr fig. 72 och 77). Liksom på Östgötaslätten är det möjligt att sätta regionens expansiva och exklusiva byggande i förbindelse med de exceptionella förhållanden som bildas av den sedi­ mentära berggrunden (jfr fig. 20). Även här har uppenbarligen funnits en stark ekonomi kopplad till jord­ bruk och jordägande. Folkökningen i Södra Skånes slättbygder liksom de övriga här kommenterade slätt­ områdena, var nära obefi ntlig eller blygsam fram till 1700-talets mitt. Under framför allt 1800-talet ägde stora jordreformer rum. Den mest dramatiska och ihållande befolk­ ningsökningen skedde i den skånska regionen. Till att börja med valde man att om- eller tillbygga de romanska kyrkorna, ofta med korsarmar. Vid 1800-talets mitt påbörjades dock en radikal för­ nyelse av det kyrkliga landska­ pet. Sedan dess har den sydvästra delen av Skåne en för slättbygder karakteristisk blandning av beva­ rade romanska kyrkor och sena 1800-talsbyggen. Medeltida, helt eller delvis bevarad Uppförd 1550 –1760 Uppförd 1760 –1860 Uppförd 1860 –1950 naturligtvis kulturvärdena. Som framkommit belyser och berikar socken­ kyrkorna, deras föremål och närmiljö på ett unikt sätt vår historia. Ingen annat idag befintlig kategori av byggnader har en sådan komplexitet och ett sådant tidsdjup. Kyrkorna finns i hela landet och varje enskildhet bidrar till en förståelse av helheten. Som landskapselement och som delar av en rik livsmiljö kan deras betydelse knappast överkattas. I denna översikt har de långa linjerna lyfts fram, de som präglar kyr­ kobyggandets utveckling i stort. När vi betraktar de enskilda kyrkorna är det emellertid ingen lagbunden utveckling eller enhetlig bild som ger sig tillkänna. Det kyrkliga kulturarvet bär på en mångtydig historia, formad i växelverkan mellan lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. Av periodöversikterna framgår hur kyrkorna påverkats av generella, tidsbundna Sockenkyrkorna – en överblick 375 förändringar, men också hur sociala och ekonomiska förutsättningar givit ramar för vad som varit möjligt för den enskilda församlingen. Vid en given tidpunkt har en mångfald kyrkorum funnits. Liturgiska handböcker och stilhistoria ger intryck av en enhetlighet som långt ifrån alltid funnits lokalt och regionalt. Bevarande och förändring har format huvudstrukturerna i dagens kyr­ kobyggnadsbestånd – krafter som sannolikt också kommer att prägla mor­ gondagens förvaltning. Sekulariseringen, landsbygdens minskade befolk­ ning och församlingssammanslagningarna är delvis nya utmaningar för förvaltningen av ett byggnadsbestånd som formats utifrån andra förutsätt­ ningar. Ändå finns starka skäl att påstå att det kyrkliga kulturarvet idag framstår både som levande och angeläget. Flertalet av de skyddade kyrko­ byggnaderna, föremålen och begravningsplatserna används fortfarande för det syfte som de en gång uppfördes eller skapades. Aktuella attitydunder­ sökningar visar att flertalet av medborgarna tycker det är viktigt att kyrkan finns kvar och vårdas. Det gäller i hög grad även dem som inte regelbundet deltar i församlingens gudstjänster. Roller och ansvar för bevarandet av de kyrkliga kulturminnena regleras idag genom kulturminneslagen och i den överenskommelse som träffades mellan staten och Svenska kyrkan vid relationsändringen år 2000 (se s. 28). Svenska kyrkan förvaltar de kyrkliga kulturminnena genom sina försam­ lingar/samfälligheter, en form för lokalt omhändertagande som i praktiken fungerat i nära tusen år. Enligt överenskommelsen ska Svenska kyrkan svara för att ha tillgång till erforderlig kompetens i frågor som rör förvaltningen av de kyrkliga kulturminnena – och det handlar då om en förvaltning som även innefattar de kulturhistoriska värdena. Staten i form av länsstyrelserna prövar förslagen till ändringar av de kyrkliga kulturminnena. Den kyrko­ antikvariska ersättningen är statens kompensation till Svenska kyrkan för de inskränkningar som kulturminneslagen innebär, samt ett ekonomiskt stöd till samfälligheternas/församlingarnas kostnader för vård- och under­ hållsåtgärder. Att hitta rätt i avvägningarna mellan bruk och bevarande ligger i både Svenska kyrkans och kulturmiljövårdens intresse. Variationerna i kyrkor­ nas åldersstruktur, rumsgestaltning och inredning är en viktig egenskap att ta fasta på också vid diskussioner om förvaltning och förändring, sär­ skilt eftersom många samfälligheter/församlingar idag rymmer flera kyr­ kor. Den rikstäckande bild som framkommit genom Sockenkyrkoprojektets ramprojekt, liksom de karakteriseringar av enskilda kyrkor som utförts i samverkan mellan stift och regional kulturmiljövård (se s. 53–56), utgör här viktiga utgångspunkter. 376 Det kvantitativa perspektivet Litteratur om Sveriges kyrkor sammanställd av Markus Dahlberg Här har förtecknats ett antal viktigare och aktuella översiktsverk, som omfattar kyrkobyggandet i hela landet. Listan ger även hänvisningar till några rikstäckande kunskapsprojekt, såväl i tryck som i digital form, som utgår från enskilda kyrkor. översiktsverk Sveriges Kyrkor vid Riksantikvarieämbetet (se nedan) har sedan 1980 -talet utgivit tematiska översikter, dels över medeltida träkyrkor, dels över kyrkorna från perio­ den 1760 –1860. Publikationerna omfattar uppsatser, översikter och kataloger med beskrivningar av kyrkorna: Medeltida träkyrkor, 1– 2 . Stockholm 1983– 85; Kyrko­ byggnader 1760–1860, 1– , 1989 – . Sveriges Kyrkor har också tillsammans med motsvarande inventeringsverk i Norge och Finland bedrivit ett projekt om träkyrkorna under 1600 - och 1700 -talen: Kyrka af träd. Kyrkobyggande under 1600- och 1700-talen i Finland, Norge och Sverige, red. Ingrid Sjöström, Museiverket, NIKU och RAÄ, 2000. Vid Sveriges Kyrkor har även projektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggel­ sehistoria (Sockenkyrkoprojektet) sitt säte. Projektet pågick 1996 – 2001 med stöd av Riksbankens jubileumsfond och är ett tvärvetenskapligt samarbete mellan Riks­ antikvarieämbetet och universiteten i Umeå, Stockholm och Uppsala. Resultaten görs nu tillgängliga genom en serie landskapsrapporter samt föreliggande rikstäck­ ande rapport. Basuppgifter om enskilda kyrkor läggs också in i Kulturmiljövårdens bebyggelseregister (se nedan). Följande landskapsrapporter har hittills utkommit: Halland. Landskapets kyrkor, red. Markus Dahlberg, 2002; Jämtland. Landskapets kyrkor, red. Jakob Lindblad, 2002; Härjedalen. Landskapets kyrkor, red. Jakob Lindblad, 2002; Väs­ tergötland. Landskapets kyrkor, red. Markus Dahlberg, 2002; Dalsland. Land­ skapets kyrkor, red. Birgitta Roeck Hansen, 2003; Öland. Landskapets kyrkor, red. Marian Ullén, 2003; Blekinge. Landskapets kyrkor, red. Marian Ullén, 2003; Södermanland. Landskapets kyrkor, red. Margareta Kempff Östlind, 2003; Öster­ götland. Landskapets kyrkor, red. Ingrid Sjöström och Marian Ullén, 2004; Upp­ land. Landskapets kyrkor, red. Ulf Sporrong och Ingrid Sjöström, 2005; Värmland. Landskapets kyrkor, red. Göran Lindahl, 2006, Småland. Landskapets kyrkor, red. Marian Ullén, 2006. Träkyrkor i Sverige, red. Anders Åman och Marta Järnfeldt-Carlsson, 1999. — Översikt över träkyrkobyggandet i Sverige med rikt illustrerad presentation av ett tjugotal träkyrkor från perioden 1880 –1930. 377 Malmström, Krister: Centralkyrkor inom Svenska kyrkan 1820–1920. Med en byggnadsantikvarisk inventering, 1990. — Ingående om centralplanen inom kyr­ koarkitekturen. Katalog med byggnadsantikvariska beskrivningar. uppgifter om enskilda kyrkor i tryck Sveriges Kyrkor, konsthistoriskt inventarium, 1–, 1912 –. — Verket Sveriges Kyr­ kor utges på uppdrag av Riksantikvarieämbetet och Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitetsakademien. Sedan 1912 har drygt 600 utförliga kyrkobeskrivningar publicerats, med redogörelser för varje kyrkas byggnadshistoria, målningar, inven­ tarier m.m. Från 1980 -talet pågår ett arbete också med tematiska översikter, för närvarande inriktade på medeltida träkyrkor och kyrkor från perioden 1760 –1860 (se ovan). Kyrkobeskrivningar utgivna av församlingarna, länsmuseerna eller stiften. Titeln återger närapå undantagslöst kyrkans namn. Texterna är av varierande längd och skiftande kvalitet men brukar ge en god bild av kyrkans utformning och tillkomst­ historia. Beskrivningarna kan ingå i serier, varav kan nämnas: Hälsinglands kyr­ kor, utg. Ärkestiftets stiftsråd, 1953– 87, bundna i fyra band; Jämtlands kyrkor, 1–, 1947 –, publicerade dels i Jämten, dels som särtryck; Linköpings stifts kyrkor, 1–, 1966 –, samlas kontraktsvis i bundna volymer; Skara stifts kyrkobeskrivningar, 1–, 1980 –; Sörmländska kyrkor, 1–124, 1940 –50, bundna i nio band; Upplands kyrkor. Konsthistorisk vägledning, utg. Stiftstyrelsen i Uppsala, 1945– 97, bundna i 17 band; Värmländska kyrkor, utg. Värmlands Museum, 1959 –; Västergötlands kyrkor. Göteborgs stift, 1– 20, 1947 – 76. Många beskrivningar har efter sin publi­ cering kommit ut i senare, ofta reviderade upplagor. Sveriges stift i ord och bild, 1946 –54. — Sveriges tretton stift skildrade i fjorton band (Lunds stift i två delar). Varje band innehåller flera uppsatser om stiftets his­ toria, en bildkatalog över kyrkorna med kortfattade byggnadshistoriker, samt över­ sikter över stiftets kyrkliga byggnadskonst, inredningar och inventarier. Vår Svenska kyrka, 1950. — Översikt över Svenska kyrkans historia och organi­ sation. Bildkatalog med kort historik över alla kyrkor i landet. Våra kyrkor, 1990. — Katalog över samtliga Svenska kyrkans kyrkobyggnader, flertalet presenterade med färgbild och kort historik. Nya svenska kyrkor, 1– 3, Rapport RAÄ, 1990 – 98. — Katalog med foton, planrit­ ningar och beskrivningar av kyrkor uppförda 1920 – 84. Bonnier, Ann Catherine, Ingrid Sjöström & Göran Hägg: Svenska kyrkor. En his­ torisk reseguide, 2008. — En rikt illustrerad guide till 200 av landets viktigaste och märkligaste kyrkor. Till varje kyrka hör en vägbeskrivning och uppgifter om öppethållande. uppgifter om enskilda kyrkor på internet www.bebyggelseregistret.raa.se — Kulturmiljövårdens bebyggelseregister är ett digitalt informationssystem som innehåller uppgifter om landets bebyggelse. Regist­ ret är i drift sedan hösten 1998 och fylls på kontinuerligt. Riksantikvarieämbetet ansvarar för utveckling och förvaltning av registret. Sakinformationen ansvarar den inventerande institutionen för, exempelvis en länsstyrelse eller ett länsmuseum. Viss basinformation om kyrkorna läggs in vid Riksantikvarieämbetet, däribland material från Sockenkyrkoprojektet. För närvarande pågår också fältinventeringar av kyrkor i många stift och län. 378 Det kvantitativa perspektivet Bilagor Medarbetare Här har förtecknats Sockenkyrkoprojektets medarbetare och deras huvudsakliga uppgifter. Flertalet av författarna medarbetade i projektet under dess aktiva år 1996 – 2001. För publicering och uppföljning efter 2001 har främst svarat projekt­ ledningen M. Dahlberg, G. Lindahl, I. Sjöström, U. Sporrong och A. Åman, samt A. C. Bonnier, K. Franzén, J. Lindblad, M. Ullén och E. Vikström. Almqvist, Boel, fi l.lic. i konstvetenskap, Stockholms universitet, 1:e antikvarie vid Riksantikvarieämbetet: förf. i landskapsrapporterna över Härjedalen och Jämt­ land. Bonnier, Ann Catherine, docent i konstvetenskap, Stockholms universitet, 1:e antikvarie vid Riksantikvarieämbetet: verksam inom delprojektet Etablering och kronologi, förf. i landskapsrapporterna över Dalsland, Öland, Östergötland, Upp­ land och Värmland, manuskript till landskapsrapporterna över Dalarna, Gästrik­ land, Hälsingland, Medelpad Västmanland och Ångermanland, förf. i den rikstäck­ ande rapporten. Dahlberg, Markus, fil.dr i konstvetenskap, Göteborgs universitet, 1:e antikvarie vid Riksantikvarieämbetet: bitr. projektledare, metodutveckling för ramprojektet, ansvarig för projektregister, bearbetning av planritningar, bearbetning av tabeller, diagram, kartor för samtliga landskapsrapporter och den rikstäckande rapporten, förf. i landskapsrapporterna över Halland, Västergötland och Uppland, manuskript till landskapsrapporten över Närke, förf. i den rikstäckande rapporten. Ene, Stefan, fil. kand. i kulturgeografi, Stockholms universitet: metodutveckling, digitala kartunderlag m.m. Franzén, Kristina, fil. dr i kulturgeografi, Stockholms universitet: verksam inom delprojektet Kyrkomiljöernas framväxt och förändring, metodutveckling för ram­ projektet, bearbetning av planritningar, förf. i landskapsrapporterna över Halland, Västergötland, Blekinge och Småland, manuskript till landskapsrapporterna över Bohuslän, Dalarna och Närke, förf. i den rikstäckande rapporten. Gräslund Berg, Elisabeth, fil. dr i kulturgeografi, Stockholms universitet: verksam inom delprojektet Kyrkomiljöernas framväxt och förändring. Hoas, Helena, fil.lic. Socialhögskolan, Umeå universitet: verksam inom delprojek­ tet Kyrkorummet som social arena, förf. i landskapsrapporterna över Östergötland och Småland. 381 Johansson, Britt-Inger, docent i konstvetenskap, Uppsala universitet: förf. i land­ skapsrapporten över Östergötland. Johansson, Egil, professor i religionsvetenskap, Umeå universitet: projektledning, verksam inom delprojektet Kyrkorummet som social arena. Johansson, Mikael, fil. kand. i kulturgeografi, Stockholms universitet: manuskript till landskapsrapporterna över Gästrikland, Hälsingland och Västmanland. Johansson, Monica, byråassistent, Riksantikvarieämbetet: projektsekreterare. Karlsson, Mattias, fi l.mag. i historisk arkeologi, Lunds universitet: registeruppgif­ ter för Skånes medeltida kyrkor, manuskript till landskapsrapport över Skåne. Kempff Östlind, Margareta, fil.dr i konstvetenskap, Stockholms universitet: verk­ sam inom delprojektet Kyrkorummet som social arena, förf. i landskapsrappor­ terna över Jämtland, Härjedalen, Västergötland, Dalsland, Södermanland, Öster­ götland, Uppland, Värmland och Småland, manuskript till landskapsrapporterna över Medelpad och Ångermanland. Lindahl, Göran, professor i arkitekturhistoria, Konsthögskolans arkitekturskola, Stockholm: projektledning, förf. i landskapsrapporterna över Dalsland, Söderman­ land, Östergötland, Uppland och Värmland, manuskript till landskapsrapporterna över Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Närke och Ångermanland, förf. i den rikstäckande rapporten. Lindblad, Henrik, fil.kand. i konstvetenskap, Uppsala universitet: förf. i landskaps­ rapporterna över Jämtland, Härjedalen, Dalsland och Småland, manuskript till landskapsrapporten över Närke. Lindblad, Jakob, fil.mag. i konstvetenskap, Uppsala universitet, arkitekt: förf. i landskapsrapporterna över Halland, Jämtland, Härjedalen, Västergötland, Ble­ kinge, Öland, Södermanland, Uppland och Småland, manuskript till landskaps­ rapporterna över Gotland, Närke och Västmanland, förf. i den rikstäckande rap­ porten. Michélsen, Sverker, fil.kand. i historia, Stockholms universitet: metodutveckling för ramprojektet, bearbetning av planritningar, teknisk redaktör och framställning av heloriginal för landskapsrapporter och rikstäckande rapport, manuskript till landskapsrapporterna över Gästrikland och Hälsingland. Nilsson, Ing-Marie, fil.mag. i historisk arkeologi, Lunds universitet: förf. i land­ skapsrapporten över Halland, manuskript till landskapsrapporten över Skåne. Risberg, Gunnar, fil. kand. i kulturgeografi, Stockholms universitet: förf. i land­ skapsrapporten över Halland, manuskript till landskapsrapporterna över Bohuslän och Dalarna. Roeck Hansen, Birgitta, docent i kulturgeografi, Stockholms universitet: verksam inom delprojektet Kyrkomiljöernas framväxt och förändring, förf. i landskaps­ rapporterna över Dalsland, Härjedalen, Jämtland, Södermanland och Värmland, manuskript till landskapsrapporterna över Lappland, Medelpad, Norrbotten, Närke, Skåne, Västerbotten och Ångermanland, förf. i den rikstäckande rapporten. 382 Bilagor Sjöström, Ingrid, docent i konstvetenskap, Stockholms universitet, 1:e antikvarie vid Riksantikvarieämbetet: projektledare, förf. i landskapsrapporterna över Hal­ land, Jämtland, Härjedalen, Västergötland, Blekinge, Dalsland, Öland, Söderman­ land, Östergötland, Uppland och Värmland, manuskript till landskapsrapporterna över Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Närke, Ångermanland och Skåne, förf. i den rikstäckande rapporten. Sporrong, Ulf, professor i geografi särskilt kulturgeografi, Stockholms universitet: projektledning, verksam inom delprojektet Kyrkomiljöernas framväxt och föränd­ ring, förf. i landskapsrapporterna över Öland, Östergötland och Uppland, manu­ skript till landskapsrapporterna över Gotland och Närke, förf. i den rikstäckande rapporten. Sundnér, Barbro, docent i historisk arkeologi, Lunds universitet: registeruppgifter för Skånes medeltida kyrkor. Sörstedt, Claes, arkitekt, Lunds universitet: bearbetning av planritningar, teknisk redaktör och framställning av heloriginal för landskapsrapporten över Västergöt­ land. Ullén, Marian Rittsel, fil.lic. i konstvetenskap, Stockholms universitet, 1:e antikva­ rie vid Riksantikvarieämbetet: verksam i delprojektet Etablering och kronologi, förf. i landskapsrapporterna över Blekinge, Öland, Östergötland och Småland, manuskript till landskapsrapporten över Närke. Vikström, Eva, docent i konstvetenskap, Umeå universitet: förf. i landskapsrap­ porterna över Halland, Västergötland och Uppland, manuskript till landskapsrap­ porterna över Bohuslän, Lappland, Norrbotten och Västerbotten, förf. i den riks­ täckande volymen. Åman, Anders, professor i konstvetenskap, Uppsala universitet: projektledning, förf. i landskapsrapporterna över Dalsland och Värmland, manuskript till land­ skapsrapporterna över Dalarna, Lappland, Medelpad, Närke och Ångermanland, förf. i den rikstäckande rapporten. Medarbetare 383 Projektets publikationer avhandlingar Dahlberg, Markus, Skaratraktens kyrkor under äldre medeltid (påbörjad före pro­ jektets start, disp. hösten 1998, Göteborgs universitet), behandlar 120 sockenkyr­ kor från perioden ca 1000 –1300 kring stiftstaden Skara. I avhandlingen diskuteras diskrepansen mellan ett äldre konsthistoriskt betraktelsesätt och en nyare tvärve­ tenskaplig syn på medeltidskyrkorna och tolkningen av den internationella romani­ kens genombrott. Dahlberg skildrar det äldsta stenkyrkobyggandet mot bakgrund av samhällsförändringar, präglade av centrala maktanspråk och den konsoliderade kyrkans strävan att manifestera sig. Särskilt betonas hur regionens tillgång på bryt­ bar sten och på stenhuggarkompetens utnyttjats för organiserad tillverkning av stenprodukter och byggnadselement i stor skala, möjliggjord genom koncentration av makt och resurser. Studien ansluter till delprojektet Etablering och kronologi. Lindblad, Jakob, 470 nya kyrkor – bidrag till Sveriges arkitekturhistoria 1850– 1890, Studier till Sveriges Kyrkor 2 , under utgivning, (påbörjad hösten 1999 på deltid, planerad disp. våren 2009, Uppsala universitet). Avhandlingen behandlar de nära 500 kyrkor som byggdes under 1800 -talets senare hälft. Den utgår tematiskt från gestaltningen av deras olika delar, som analyseras och jämförs var för sig. Genom studien påvisas geografiska skillnader och hur regionalt verksamma bygg­ mästare påverkade kyrkornas utformning, ofta med avsteg från det centrala Över­ intendentsämbetets direktiv. Etablerade begrepp inom konstvetenskaplig forskning, som stilkaraktär och arkitekt, har däremot varit mindre givande som indelnings­ grund. Periodens många kyrkor har hittills inte studerats annat än punktvis. De flesta kyrkorna är stora och belägna i avfolkningsbygder, varför många av dem utgör svårhanterliga problem för kulturmiljövården. Franzén, Kristina, Att flytta Axis Mundi. Om det kyrkliga landskapets struktur och förändring i Strängnäs och Växjö stift 1780–1880 (disp. våren 2004, Stock­ holms universitet). Sockenkyrkomaterialet visar en betydande skillnad i kyrkobygg­ nadsintensitet mellan Strängnäs och Växjö stift. Avhandlingen söker svaren på frå­ gan varför så få kyrkor byggdes i Strängnäs stift och så många i Växjö stift under perioden. Stiftsledningarnas och församlingarnas strategier jämförs, bl.a. när det gällde ”sammanbyggnad”, där två församlingar gemensamt byggde ny kyrka och övergav de befintliga. Undersökningen bygger på ett stort antal fallstudier. Studien ingår i delprojektet Kyrkomiljöernas framväxt och förändring. Gräslund Berg, Elisabeth, Till prästens bruk och nytta. Jord till prästgårdar i Sverige under medeltid och tidigmodern tid (disp. våren 2004, Stockholms uni­ 384 versitet). I avhandlingen undersöks hur jorden för prästernas försörjning avsattes under medeltiden. Systemet för prästgårdsjord infördes genom katolska kyrkan och kodifierades i de svenska landskapslagarna. Det var inte problemfritt att i redan bebyggda områden ta mark i anspråk för kyrkan. Hur dessa problem löstes i olika socknar belyses i två empiriska undersökningar, den ena översiktlig och baserad på analys av historiska kartor och kameralt material, den andra en fördjupad studie av själva tillkomstprocessen utifrån medeltida material och kartor. Studien ingår i delprojektet Kyrkomiljöernas framväxt och förändring. projektrapporter Kyrkobyggnadernas sociala dimension, otryckt rapport 2000 (red. M. Kempff Östlind). Bidrag av E. Johansson, H. Hoas och M. Kempff Östlind. Studien ingår i delprojekt Kyrkorummet som social arena. Närke. Landskapsrapport. Preliminär utgåva för symposium 1997, otryckt rapport 1997 (red. J. Lindblad). Bidrag av M. Dahlberg, M. Kempff Östlind, H. Lindblad, J. Lindblad, G. Lindahl, S. Michélsen, B. Roeck Hansen, I. Sjöström, U. Sporrong, A. Åman. Halland. Landskapets kyrkor, 2002 (red. M. Dahlberg). Bidrag av M. Dahlberg, K. Franzén, J. Lindblad, I.-M. Nilsson, G. Risberg, E. Vikström. Jämtland. Landskapets kyrkor, 2002 (red. J. Lindblad). Bidrag av B. Almqvist, H. Lindblad, J. Lindblad, B. Roeck Hansen, I. Sjöström. Härjedalen. Landskapets kyrkor, 2002 (red. J. Lindblad). Bidrag av B. Almqvist, H. Lindblad, J. Lindblad, B. Roeck Hansen, I. Sjöström. Västergötland. Landskapets kyrkor, 2002 (red. M. Dahlberg). Bidrag av M. Dahl­ berg, K. Franzén, J. Lindblad, E. Vikström. Blekinge. Landskapets kyrkor, 2002 (red. M. Ullén). Bidrag av K. Franzén, J. Lind­ blad, I. Sjöström, M. Ullén. Dalsland. Landskapets kyrkor, 2003 (red. B. Roeck Hansen). Bidrag av A. C. Bon­ nier, H. Lindblad, G. Lindahl, B. Roeck Hansen, A. Åman. Öland. Landskapets kyrkor, 2003 (red. M. Ullén). Bidrag av A. C. Bonnier, J. Lind­ blad, I. Sjöström, U. Sporrong, M. Ullén. Södermanland. Landskapets kyrkor, 2003 (red. M. Kempff Östlind). Bidrag av M. Kempff Östlind, B. Roeck Hansen, G. Lindahl, J. Lindblad, I. Sjöström. Östergötland. Landskapets kyrkor, 2004 (red. I. Sjöström och M. Ullén). Bidrag av M. Ullén, U. Sporrong, H. Hoas, M. Kempff Östlind, A. C. Bonnier, G. Lindahl, I. Sjöström, B.-I. Johansson. Uppland. Landskapets kyrkor, 2005 (red. I. Sjöström och U. Sporrong). Bidrag av I. Sjöström, U. Sporrong, M. Kempff Östlind, A. C. Bonnier, G. Lindahl, E. Vik­ ström, J. Lindblad, A. Åman, M. Dahlberg. Värmland. Landskapets kyrkor, 2006 (red. G. Lindahl). Bidrag av I. Sjöström, B. Roeck Hansen, M. Kempff Östlind, A. C. Bonnier, G. Lindahl, A. Åman. Projektets publikationer 385 Småland. Landskapets kyrkor, 2006 (red. M. Ullén). Bidrag av M. Ullén, K. Fran­ zén, H. Hoas, M. Kempff Östlind, J. Lindblad, H. Lindblad. Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria, 2008 (red. M. Dahlberg och K. Franzén). Bidrag av G. Lindahl, M. Dahlberg, K. Franzén, U. Sporrong, B. Roeck Hansen, A. C. Bonnier, I. Sjöström, J. Lindblad, E. Vikström, A. Åman. projektrapporter under utgivning Bohuslän. Landskapets kyrkor. Bidrag av G. Risberg, K. Franzén, M. Dahlberg, E. Vikström. Dalarna. Landskapets kyrkor. Bidrag av A. C. Bonnier, K. Franzén, G. Lindahl, G. Risberg, I. Sjöström, A. Åman. Gotland. Landskapets kyrkor. Bidrag av U. Sporrong, J. Lindblad. Gästrikland – Hälsingland. Landskapens kyrkor. Bidrag av Mik. Johansson, A. C. Bonnier, G. Lindahl, S. Michélsen, I. Sjöström. Medelpad – Ångermanland. Landskapens kyrkor. Bidrag av B. Roeck Hansen, A. C. Bonnier, G. Lindahl, I. Sjöström, A. Åman, M. Kempff Östlind. Norrbotten – Västerbotten – Lappland. Landskapens kyrkor. Bidrag av B. Roeck Hansen, M. Dahlberg, E. Vikström, A. Åman. Närke. Landskapets kyrkor. Bidrag av M. Ullén, M. Dahlberg, M. Kempff Östlind, H. Lindblad, J. Lindblad, G. Lindahl, S. Michélsen, B. Roeck Hansen, K. Franzén, I. Sjöström, U. Sporrong, A. Åman. Skåne. Landskapets kyrkor. Bidrag av B. Roeck Hansen, M. Karlsson, I.-M. Nils­ son, G. Lindahl, I. Sjöström. Västmanland. Landskapets kyrkor. Bidrag av A. C. Bonnier, Mik. Johansson, J. Lindblad. 386 Bilagor Förkortningar ATA KB KVHAA RA RAÄ SFS SHM SOU SvK Bl Bo Dr Ds Go Gä Ha Hr Hs Jä La Me Nb Nä Sk Sm Sö Up Vb Vg Vr Vs Ån Ög Öl Antikvarisk-topografiska arkivet, RAÄ Kungliga biblioteket Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien Riksarkivet Riksantikvarieämbetet Svensk författningssamling Statens historiska museum Statens offentliga utredningar Sveriges Kyrkor, konsthistoriskt inventarium, RAÄ Blekinge Bohuslän Dalarna Dalsland Gotland Gästrikland Halland Härjedalen Hälsingland Jämtland Lappland Medelpad Norrbotten Närke Skåne Småland Södermanland Uppland Västerbotten Västergötland Värmland Västmanland Ångermanland Östergötland Öland 387 Kartor, diagram, tabeller och plansammanställningar byggnadshistorisk analys Fig. 10 Fig. 11 Fig. 12 Fig. 13 Fig. 14 Ett urval nybyggda kyrkor. Planer, s. 44. Ett urval ombyggda kyrkor. Planer, s. 45 Ett urval korkyrkor och salkyrkor. Planer, s. 48 –49. Ett urval kyrkor med korsarmar. Planer, s. 50. Ett urval helt och delvis bevarade kyrkor från medeltiden och perio­ den 1760 –1860. Planer, s. 51. kyrkan i landskapet Fig. 19 Fig. 20 Fig. 21 Fig. 22 Högsta kustlinjen. Karta, s. 63. Förekomst av kalkhaltig jord. Karta, s. 64. Demografisk indelning av landet i Västsverige, Östsverige samt Norr­ land. Karta, s. 65. Total befolkningstillväxt i procent i intervallen 1571–1620, 1620 –1699, 1699 –1751, 1751–1805, 1805–1900, 1900 –1995. Kartor, s. 66 – 67. Befintliga församlingskyrkor äldre än 1950. Karta, s. 69. Fig. 23 kyrkolandskapets förändringar Fig. 26 Fig. 27 Fig. 28 Befolkningsmängd från medeltid till 1950. Diagram, s. 76. Församlingarnas ytstorlek år 1750. Karta, s. 77. Bergslagsregionen. Kartor, s. 78 – 81. a. invånare per kvadratkilometer 1571 b. invånare per kvadratkilometer 1699 c. total befolkningstillväxt i procent 1571–1699 d. folkmängd 1699 Församlingarnas tillkomsttid. Karta, s. 83. Kyrkplatser och kyrkoruiner. Karta, diagram, s. 86. Församlingsstrukturen i det medeltida Rönö härad och närområde 1549, 1600, 1946 och 2006. Kartor, s. 88 – 89. Diorama över församlingarna i Rönö härad, Bärbo i Jönåkers samt Frustuna och Kattnäs i Daga härad. Figur, s. 90. Folkmängd 1805, 1900 och 1995. Kartor, s. 91. Fig. 29 Fig. 30 Fig. 32 Fig. 33 Fig. 34 388 Fig. 35 Ecklesiastisk indelning. Antal församlingar per stift 1990 – 2006, församlingar bildade genom sammanslagning 1990 – 2006. Karta, diagram, s. 92 – 93. kyrkornas lägen Fig. 43 Fig. 48 Kyrkans läge i förhållande till bebyggelsen. Karta, s. 101. Vanliga namn på kyrkans fastigheter. Karta, s. 104. kyrkomiljöerna i dag Tab. 1 Fig. 62 Prästgårdar. Indelning av byggnader och miljöer i miljöklasser. Tabell, s. 116. Riksintressen som omfattar församlingskyrkor. Karta, s. 122 . sockenkyrkorna under medeltiden Fig. 66 Fig. 67 Fig. 69 Fig. 70 Fig. 72 Fig. 74 Fig. 75 Fig. 77 Fig. 81 Fig. 82 Fig. 83 Fig. 85 Fig. 87 Fig. 88 Fig. 93 Fig. 94 Fig. 95 S. 170– 176 Ett urval bevarade timmerkyrkor från 1200 -talet eller tiden omkring 1300. Planer, s. 131. Medeltida träkyrkor, belagda eller rimligen förmodade. Karta, s. 132 . Stenkyrkor från äldre medeltid (före 1350 ). Karta, s. 135. Ett urval stenkyrkor från äldre medeltid. Planer, s. 136. Medeltidskyrkor vars äldsta planform bestått av ett rektangulärt långhus och ett smalare kor. Karta, diagram, s. 138 –139. Ett urval stenkyrkor med invändig absid. Planer, s. 140. Ett urval rundkyrkor från äldre medeltid. Planer, s. 141. Tornkyrkor från äldre medeltid (före 1350 ). Karta, s. 143. Ett urval nybyggda medeltidskyrkor med salformad plan. Planer, s. 146. Ett urval kyrkor som genom ombyggnad under medeltiden fått salfor­ mad plan. Planer, s. 147. Kyrkor med salformad plan vid medeltidens utgång. Karta, diagram, s. 148 –149. Ett urval stenkyrkor från yngre medeltid (efter 1350 ). Planer, s. 152 . Stenkyrkor från yngre medeltid (efter 1350 ). Karta, s. 154. Kyrkor som under medeltiden försågs med murade valv i långhus/kor. Karta, diagram, s. 156 –157. Medeltida träkyrka, schematisk utveckling. Figur, s. 162 . Fördelningen av trä- och stenkyrkor vid medeltidens utgång. Karta, s. 165. Helt och delvis bevarade medeltidskyrkor. Karta, s. 168. Befintliga kyrkor med ursprung i medeltiden, fördelade efter bevaran­ degrad. Tabell. kyrkorna från reformationen till 1760 Fig. 104 Målningar på vägg/valv tillkomna under medeltiden respektive perio­ den 1550 –1760. Karta, diagram, s. 197. Fig. 107 Gravkor tillbyggda under perioden 1550 –1760. Karta, diagram, s. 203. Kartor, diagram, tabeller, planer 389 Fig. 114– Kyrkor uppförda under perioden 1550 –1760. Karta, diagram, 115 s. 216 – 217. Fig. 116– Kyrkor som genomgått viktigare planförändring under perioden 117 1550 –1760. Karta, diagram, s. 218 – 219. Fig. 118 Ett urval stenkyrkor uppförda under perioden 1550 –1760. Planer, s. 220 – 221. Fig. 119 Ett urval träkyrkor uppförda under perioden 1550 –1760. Planer, s. 222 . Fig. 120 Ett urval kyrkor planförändrade under perioden 1550 –1760. Planer, s. 223. S. 226 – 234 Nybyggnader och viktigare planförändringar under perioden 1550 – 1760. Tabell. kyrkorna 1760 –1860 Fig. 123 Kyrkor uppförda under perioden 1760 –1860. Karta, diagram, s. 240 – 241. Tab. 2 Byggnadsverksamhet och befolkningstillväxt 1760 –1860. Tabell, s. 242 . Fig. 124 Nyuppförda kyrkor per landskap under perioden 1760 –1860 i mur­ verk respektive trä. Diagram, s. 243. Fig. 125 Kyrkor som genomgått viktigare planförändring under perioden 1760 –1860. Karta, diagram, s. 244– 245. Fig. 131 Ett urval kyrkor uppförda under perioden 1760 –1860. Planer, s. 252 – 253. S. 262– 272 Nybyggnader och viktigare planförändringar under perioden 1760 –1860. Tabell. sockenkyrkornas förnyelse genom ombyggnad Fig. 140 Principskisser, fem varianter av om- och tillbyggnad. Planer, s. 276. Fig. 141 Exempel på korsarmstillbyggen under perioden 1760 –1860. Planer, s. 277. Fig. 142 Exempel på västförlängningar under perioden 1760 –1860. Planer, s. 277. Fig. 143 Kyrkor med tillbyggda korsarm/-ar i perioden 1760 –1860. Karta, s. 278. Fig. 144 Kyrkor vars korparti byggdes om under perioden 1760 –1860. Karta, s. 278. Fig. 145 Exempel på korombyggnader under perioden 1760 –1860. Planer, s. 278. Fig. 146 Kyrkor som västförlängts under perioden 1760 –1860 respektive så­ dana som västförlängts och samtidigt tillbyggts med västtorn. Karta, s. 279. Fig. 147 Nybyggda kyrkor under perioden 1760 –1860 med återbruk av äldre murar i långhus/kor. Karta, s. 279. Fig. 148 Exempel på nybyggda kyrkor med återbruk av äldre murar i långhus/ kor under perioden 1760 –1860. Planer, s. 279. Fig. 149 Vadsboslätten i Västergötland. Karta, diagram, planer, s. 281. 390 Bilagor Fig. 152 , Omgestaltning och nybyggnad av flerskeppiga kyrkorum under perio­ tab. 3 den 1760 –1860 i Dalarna, Närke, Västmanland, Uppland, Söderman­ land och Östergötland. Karta, tabell, s. 284. Fig. 154 Exempel på flerskeppiga kyrkorum under perioden 1760 –1860. Planer, s. 286. kyrkorna 1860 –1950 Fig. 157 Fig. 162 Fig. 166 Fig. 168 Fig. 169 Fig. 170 S. 318– 324 Kyrkor uppförda under perioden 1860 –1950. Karta, diagram, s. 294– 295. Ett urval kyrkor uppförda under perioden 1860 –1950. Planer, s. 300 – 301. Kyrkor som genomgått viktigare planförändring under perioden 1860 –1950. Karta, diagram, s. 306 – 307. Ett urval kyrkor planförändrade under perioden 1860 –1950. Planer, s. 309. Kyrkor och kapell uppförda under perioden 1860 –1950. Karta, dia­ gram, s. 310. Exempel på kyrkor reducerade i storlek. Planer, s. 311. Nybyggnader och viktigare planförändringar under perioden 1860 – 1950. Tabell. restaureringar och receptionshistoria 1860 –2000 Fig. 181 Ett urval kyrkorestaureringar från perioden 1870 –1999, per årtionde. Diagram, s. 334. Tab. 4 Ett urval kyrkorestaureringar från perioden 1870–1999. Tabell, s. 335. sockenkyrkorna – en överblick Fig. 183 Kyrkobyggandet i perioder (medeltiden, 1550 –1760, 1760 –1860, 1860 –1950 ). Hela landet. Diagram, s. 348 – 349. Fig. 184 Kyrkobyggandet i perioder (medeltiden, 1550 –1760, 1760 –1860, 1860 –1950 ). Per landskap. Diagram, s. 350 – 351. Fig. 185 Antal nybyggnader och viktigare planförändringar 1550 –1950, per årtionde. Hela landet. Diagram, s. 353. Fig. 186 Antal nybyggnader och viktigare planförändringar 1550 –1950, per årtionde. Per landskap. Diagram, s. 354– 355. Fig. 187 Antal nybyggnader och viktigare planförändringar 1550 –1950, per årtionde. Per landskap. Karta, diagram, s. 357. Fig. 188 Församlingarnas tillkomsttid och de befi ntliga församlingskyrkornas ålder. Karta, s. 358. Fig. 189 Bevarade medeltidskyrkor. Karta, diagram, s. 360 – 361. Fig. 190 Fördelningen av trä- och stenkyrkor 1950. Karta, s. 362 . Fig. 192 Byggnadsintensitet i intervallen 1571–1620, 1620 –1699, 1699 –1751, 1751–1805, 1805–1900, 1900 –1950. Kartor, s. 364– 365. Fig. 193 Helt bevarade kyrkor per period. Diagram, s. 366. Fig. 194 Befolkningsutvecklingen 1571–1900 i regionerna Bergslagen, Södra Skånes slättbygder, Skara-Varaslätten och Vadstenaslätten (Kambrosilurbygden). Diagram, s. 367. Kartor, diagram, tabeller, planer 391 Fig. 195 Bergslagen. Kartor, diagram, s. 368 – 369. a. Kyrkornas material vid medeltidens utgång. b. Kyrkobyggandet i perioder (medeltiden, 1550 –1760, 1760 –1860, 1860 –1950 ). c. Befintliga församlingskyrkor äldre än 1950. d. Nybyggnader och viktigare planförändringar 1550 – 1950, per årtionde. Skara-Varaslätten. Kartor, diagram, s. 370 – 371. a. Kyrkornas material vid medeltidens utgång. b. Kyrkobyggandet i perioder (medeltiden, 1550 –1760, 1760 –1860, 1860 –1950 ). c. Befintliga församlingskyrkor äldre än 1950. d. Nybyggnader och viktigare planförändringar 1550 – 1950, per årtionde. Vadstenaslätten (Kambrosilurbygden), Kartor, diagram, s. 372 – 373. a. Kyrkornas material vid medeltidens utgång. b. Kyrkobyggandet i perioder (medeltiden, 1550 –1760, 1760 –1860, 1860 –1950 ). c. Befintliga församlingskyrkor äldre än 1950. d. Nybyggnader och viktigare planförändringar 1550 – 1950, per årtionde. Södra Skånes slättbygder. Kartor, diagram, s. 374– 375. a. Kyrkornas material vid medeltidens utgång. b. Kyrkobyggandet i perioder (medeltiden, 1550 –1760, 1760 –1860, 1860 –1950 ). c. Befintliga församlingskyrkor äldre än 1950. d. Nybyggnader och viktigare planförändringar 1550 – 1950, per årtionde. Fig. 196 Fig. 197 Fig. 198 392 Bilagor Register Register över orter och personer. Kyrkans eller kapellets namn anges endast i de fall flera finns på orten. Referenser, fotografer och författare är ej indexerade. Fet kursiv stil anger illustration. Registret omfattar flertalet av landets befintliga kyrkorter, huvuddelen om­ nämnda i tabellmaterialet över de bevarade medeltidskyrkorna (s. 170 –176) eller i de kronologiska tabellerna över byggnadsverksamheten efter medeltiden (s. 226 – 234, 262 – 272 , 318 – 324). Registret utgör dock ingen förteckning över alla kyrk­ orter som funnits. I tabellmaterialet ingår t.ex. inte de många medeltida socknar som upphört och där kyrkorna rivits. Vissa kyrkor har så oviss byggnadshistoria att inte ens de väsentligaste byggnadsfaserna kunnat placeras i de kronologiska tabellerna. En fullständigare översikt över försvunna och befi ntliga kyrkorter ges i respektive landskapsrapport. Abild 173, 228 Acklinga 264 Adam av Bremen 130 Adelcrantz, Carl Fredrik 235, 237, 246, 248, 250, 274, 283 Adelsö 50, 51, 172 Adelöv 268 Agnetorp 234 Agunnaryd 95, 320 Akebäck 170 Ala 172 Alanäs 267, 324 Alboga 322 Alböke 272 Ale-Skövde 176, 234 Alfshög 323 Alfta 262 Algutsboda 226, 228, 263 Algutsrum 254, 268 Algutstorp 173, 233 Alingsås lands 173, 268 Alingsås stads 227 Allerum 173, 263, 269 Almby 172 Almesåkra 231, 319 Almgren, Edvin 329 Almquist, Bror 308, 311, 326, 335 Almundsryd 231, 268 Almunge 172, 173, 228 Alnö gamla 140, 163, 170 Alnö nya 318, 322 Alseda 230, 263 Alsen 102, 234, 269 Alsike 173, 272 Alskog 172 Alster 227, 230, 311 Alton, Jerk 335, 336, 337 Altuna 270 Alunda 172, 264 Alva 170 Alvastra 133, 198 Alvesta (Aringsås) 130, 173, 233 Ambjörnarp 227, 231, 269 Améen, Gustaf 335 Amnehärad 173, 232 Amsberg 227, 229 Anderberg, Axel 296 Anderslöv 170, 263, 269 Andersson, Johannes 259 Anderstorp 234, 271 Andrarum 173, 263, 308, 309 Aneboda 231, 322 Anga 120, 170 Angarn 146, 170 Angelstad 173, 267 Angerdshestra 228, 267 Angered 173, 265 Annelöv 170, 268 Annerstad 268 Anundsjö 146, 170 Appuna 321 Araslöv 170 Arboga 78 Heliga Trefaldighet 170, 198 S:t Nicolai 172 Arbrå 50, 51, 170, 234 Arby 170 Ardre 170 Aringsås, se Alvesta Aristoteles 185 Arjeplog 84, 213, 227, 252, 262, 335 Arlöv, se Burlöv Arnäs 229, 264 Arnö 173, 226 Arrie 176, 322 Arvidsjaur 84, 112, 212, 226, 231, 268, 293, 322 Arvika 296 Mikaelikyrkan 227, 265 Trefaldighetskyrkan 323 Asa 176, 229, 267 Asarum 230, 233, 266 Asby 173, 223, 230, 232, 233 Asige 173, 267 Ask (Sk) 320 Ask (Ög) 170 Askeby 29, 147, 172 Asker 176, 262 Askersund 79 Askersunds lands 227, 228 Askersunds stads 228, 264 Askeryd 172, 228 Askim 320 Asklanda 170 Askome 264 Askum 231, 300, 320 Asmundtorp 270, 322 393 Aspeboda 29, 226, 229 Aspås 227, 269 Aspö (Bl) 322 Aspö (Sö) 146, 170 Atlingbo 170 Attmar 176, 252, 255, 262 Augerum 268 Ausås 176, 272 Avesta 79, 228 Axberg 263 Backa 231, 319 Backaryd 227, 229, 252, 266 Backen, se Umeå Badelunda 173, 228 Baldringe 173, 321 Balingsta 89, 94, 170, 319, 330 Balkåkra 319 Baltak 301, 324 Bankekind 234 Bankeryd 319 Bara 147, 172 Barkeryd 232, 270 Barkåkra 172, 266 Barlingbo 170 Barnarp 172, 230 Barne-Åsaka 270 Barsebäck 172, 263 Barva 173, 228, 266 Beateberg 300, 320 Bellö 268 Benestad 173, 272 Berg (Jä) 257, 265 Berg (Sm) 268 Berg (Vg) 263, 281, 282 Berg (Vs) 136, 170 Berga (Sm) 79, 268 Berga (Vg) 281, 283 Berggren, Jonas 248, 256 Bergh, Edvard 328 Berghem 176, 265 Bergh, Rolf 313, 314, 335, 336 Bergshammar 146, 170 Bergsjö 232, 266 Bergström, Fredrik 302 Bergum 61, 170 Bergunda 173, 268 Bergvik 323 Bettna 173, 262, 277 Billeberga 318 Billinge 319 Bingsjö 265, 318 Binneberg 173, 232, 281, 282 Birger jarl 145, 151 Birka 130 Biskop, Hans 213 Biskopskulla 161, 161, 172 Bitterna 176, 267 Bjurbäck 228, 265, 322 Bjurholm 267, 320, 324 Bjursås 226, 233, 265 Bjurtjärn 80, 227, 229, 231 Bjurum 263 Bjuråker 49, 233, 337 Bjuv 170, 266 Bjälbo 144, 173, 265 Bjällerup 170 Bjäresjö 76, 133, 173, 322 Bjärka 87 Bjärklunda 87, 264 Bjärshög 301, 322 Bjärtrå 99, 270 Björka 170 Björke 172 Björkeberg 173 Björketorp 318 Björklinge 102, 173, 228 Björksta 147, 172 Björkvik 88, 229, 320 Björkö 120, 232, 270 Björkö-Arholma 29, 322, 323 Björlanda 51, 60, 173, 232 Björna 266, 271 Björnekulla 265, 301, 321 Björnlunda 121, 172, 262 Björskog 173, 267, 284, 286 Björsäter (Vg) 176, 234 Björsäter (Ög) 130, 152, 158, 266 Blacksta 120, 172 Blackstad 227, 252, 265 Blackstadius, Johan Zacharias 328, 335 Bladåker 101, 170 Blentarp 173, 223, 234 Blidsberg 319 Blidö 228, 266, 271 Blom, Fredrik 247 Blomé, Börje 335 Blomskog 230, 233, 262, 324 Blåvik 320 Blädinge 173, 269 Bo 232 Boberg, Paul 334, 336 Boda (Dr) 227, 233, 270, 284 Boda (Vr) 226, 229, 232 Bodarp 173, 318 Boden, se Överluleå Bodsjö 266 Bodum 266, 321 Boge 170 Bogen 253, 270 Boglösa 172 Bogsta 89, 90, 147, 172 von Boij, Anton 209 Bokenäs gamla 136, 170 Bokenäs nya 322 Bollebygd 270 Bollerup 173, 319 Bollnäs 159, 170, 234 Bolmsö 318 Bolshög 173, 319 Bolstad 173, 229, 234 Boman, Gustaf 286 Bonderup 172 Bondstorp 230, 268 Boo 324 Boo kapell 227, 231 Borg 266 Borgeby 173, 319 Borgholm 274, 293, 320 Borgsjö 176, 263 Borgstena 176, 234 Borgunda 263 Borgvattnet 264 Borgvik 231 Borlunda 300, 319 Borrby 176, 269 Borrie 173, 324 Borås 102, 279 Caroli 204, 221, 228 Gustav Adolf 323 Bosarp 319 Bosebo gamla 228 Bosebo nya 322 Bosjökloster 29, 76, 170 Boteå 172 Botilsäter 173 Botkyrka 172 Bottna 173 Bottnaryd 228 Brandel, Sven 334, 335 Brandstad 170 Brandstorp 230, 335 Brastad 320 Brattfors 25, 80, 81, 228 Breared 170 Bred 269 Bredared 269 Bredaryd 231, 318 Bredestad 173, 230 Bredsäter 228 Bredsättra 176, 270, 279 Brenner, Elias 363 Brevik 173, 262 Bringetofta 110, 110, 118, 173, 234 Brismene 318 Bro (Bo) 176, 230 Bro (Go) 170 Bro (Up) 172 Bro (Vr) 173, 262 Bro (Vs) 172 Broddarp 265, 322 Broddetorp 253, 268 Bromma (Sk) 173, 271 Bromma (Up) 173, 232 Brunflo 176, 211, 263 Brunius, Carl Georg 237, 250, 251, 259, 311, 325, 327, 328, 338 Brunn 230, 322 Brunnby 173, 234, 323 Brunneby 172 Brunskog 231, 320 Brågarp 170 Brålanda 173, 230, 320 Bräcke 272 Bräkne-Hoby 114, 121, 142, 231, 319 Brämhult 173, 266 Brännkyrka 173, 266 Brönnestad 173, 232, 320 Brösarp 170, 318 Bunge 170 Bunge, se även Åmot Bunkeflo 322 Burén, Hedvig Carolina 258 Bureå 324 Burlöv 116 Burlövs gamla 172, 267 Burlövs nya (Arlöv) 322 Burs 172 Burseryd 227, 234 Burträsk 229, 267, 324 Buttle 172 By (Dr) 176, 265 By (Vr) 263 Byarum 120, 173, 229, 234, 262 Bygdeå 170, 335 Byske 227, 269, 300, 319 Båraryd 320 Bårslöv 272 Båstad 172 Bäck 233, 280, 281 Bäckaby 48, 234, 322 Bäcke 228, 266 Bäckebo 229, 270 Bäckseda 173, 231 Bäl 170 Bälaryd 172, 233 Bälinge (Sö) 25, 89, 90, 94, 172 Bälinge (Up) 117, 172, 265 Bälinge (Vg) 173, 229 Bällefors 173, 228, 262, 281, 282, 283, 284, 289 Bärbo 88, 89, 90, 91, 94, 172 Bäreberg 176, 233 Bärfendal 170 Böda 176, 266 394 Bilagor Böja 173, 264, 280, 281 Bönared 116 Böne 268 Börje 170 Börringe 265 Börrum 231 Börstig 268 Börstil 170 Bösarp 319 Carlberg, Carl Wilhelm 246, 247 Carlberg, Johan 254 Celsing, Peter 313 Celsius, Nicolaus Magni 182 Clason, Isak Gustaf 338 Cronstedt, Carl Johan 235, 273, 274 Curman, Sigurd 9, 289, 326, 327, 329, 330, 331, 333, 334, 335, 338, 339, 371 Dagsberg 172 Dagstorp 97, 318 Dagsås 173 Dahlander, Magnus 39, 40 Dahl, Johannes 334 Dahlqvist, Pehr 256 Dal 173, 309, 321, 335 Dala 234, 320, 324 Dalarö 228 Dalby (Sk) 76, 133, 173, 229, 234 Dalby (Up) 173, 228 Dalby (Vr) 227, 231, 272, 324 Dalhem (Go) 44, 44, 160, 170, 335 Dalhem (Sm) 320 von Dalin, Olof 274 Dalköpinge 170 Dals-Ed 232, 318 Dalskog 228, 233 Dalstorp 268, 312, 320 Dalum 170 Danderyd 173, 226 Danmark 172 Dannemora 146, 170, 335 Dannike 173, 323 Dannäs 173, 267 Daretorp 262 Degeberga 173, 318 Degerfors 322 Degerfors gamla (S:t Mikaels kapell) 94, 263 Degerfors nya (Vindeln) 94, 95, 323 De la Gardie, Magnus Gabriel 16, 192, 193, 204 Delsbo 176, 211, 233, 337 Desprez, Louis Jean 247, 273 Dillnäs 173, 264 Dimbo-Ottravad 267 Dingtuna 146, 170 Djura 79, 81, 227, 264 Djurhult 298 Djurröd 173, 265 Djursdala 230 Djurö 229 Dorotea 266, 324 Dragsmark 227, 234, 308, 324 Drev 94 Drevs gamla 170 Drev-Hornaryd 87, 319 Drothem, se Söderköping Drängsered 264 Dunker 173, 232 Duved, se Åre Dådran 269 Dädesjö gamla 152, 173, 265, 330 Dädesjö nya 265 Dänningelanda 233 Döderhult 263 Dörarp 78, 79, 170 Dörby 173, 263 Ebbe, Johan 194 Eckert, Fritz 311, 325, 335 Ed (Up) 172, 335 Ed (Vr) 264 Ed (Ån) 173, 322 Eda 262, 269 Edebo 159, 170 Edefors 101, 321, 324 Edelsvärd, Adolf Wilhelm 311, 336 Edestad 152, 153, 170 Edhem 87, 320 Edler, Johan 192, 256 Edler, Jonas 257 Edsberg 173, 223, 228 Edsbro 147, 172 Edsbruk, se Västra Ed Edsele 266 Edshult 95, 158, 269 Edsleskog 226, 323 Edström, Mats 335 Edsvära 234, 263, 272 Edåsa 87, 173, 262 Eftra 264, 268 Egby 170 Eggby 111, 111, 114, 234 Eggvena 173 Ek 173, 266, 283, 283, 284 Ekby 267, 281, 285, 323 Eke 170 Ekeberga 234, 268 Ekeby (Go) 170 Ekeby (Nä) 176, 263 Ekeby (Sk) 176, 318 Ekeby (Up) 170 Ekeby (Ög) 173, 227, 284 Ekebyborna 172 Eker 173 Ekerö 172, 223, 230 Ekeskog 173, 230, 281 Ekholm, Carl Axel 325, 335 Ekshärad 183, 209, 222, 230 Eksjö 226, 227, 228, 321 Eksta 172 Eldsberga 172 Elfdalius, Jonas Benedicti 183 Eling 262 Eljaröd 170 Elleholm 231 Emmaboda 324 Emmislöv 170 Enander, Samuel 184, 248 Enbacka 227 Endre 172 Enköping 172, 335 Enköpings-Näs 172 Enontekis 84 Enskede 323 Enslöv 269 Envikens gamla 229, 264 Enåker 173, 271 Enångers gamla 100, 146, 170, 337 Enångers nya 270 Enåsa 264, 281 Ericson, Sigfrid 303, 311 Eriksberg 94 Eriksbergs gamla 170 Eriksbergs nya 321 Erikstad 229, 320 Eringsboda 232, 270 Erska 321 Ervalla 229 Esarp 176, 318 Eskelhem 172 Eskilstorp 320 Eskilstuna 78 Eskilstuna Fors 173, 227 Eskilstuna Kloster 324 Eskilsäter 173 Eslöv 321 Essunga 262, 323 Esterna 87 Estuna 172 Etelhem 170 Everlöv 170 Everöd 116, 170, 234 Fagered 269 Fagerhult 120, 233, 322 Fagersta 119 Fahlberg, Christian 182 Fahlcrantz, Axel Magnus 246 Falkenberg, Fredrik 326, 328, 335 Falkenbergs gamla 172 Falkenbergs nya 322 Falköping 53, 172 Falsterbo 172 Falun, Falu Kristine 79, 81, 192, 208, 220, 227, 325, 335 Falun, Stora Kopparberg 79, 166, 175, 229, 335 Fant, Erik 334, 335, 336 Fardhem 170 Farhult 170 Faringe 170 Farstorp 170, 268 Fasta 87, 229 Fasterna 87, 173, 227, 251, 266 Fatmomakke 112 Feldt, Janne 313 Felestad 170 Fellingsbro 172, 284, 286, 286, 287 Fellingsbro norra 324 Femsjö 173, 232 Fide 170 Filipstad 209, 231, 264 Film 170, 263 Finja 120, 170, 192, 271 Finnekumla 173, 271 Finnerödja 262 Finspång 81, 119 Fiskebäckskil 263, 323 Fittja 172 Fivelstad 321 Fivlered 173, 233 Fjelie 170, 263, 266 Fjälkestad 174, 233, 269 Fjälkinge 142, 170, 262 Fjällsjö 267 Fjärestad 318 Fjärås 176, 262 Flakeberg 231, 322 Flasta (Flasta mur), se Sko­ kloster Flen 174, 229 Fleninge 170, 269 Fleringe 170 Flisby 271 Fliseryd 267 Flistad (Vg) 174, 230, 281, 282, 282, 283 Register 395 Flistad (Ög) 48, 170 Flo 228, 233, 322 Floby 233, 270 Floda (Dr) 176, 231 Floda (Sö) 81, 174, 227, 308, 309, 321 Fluur, Nils 212 Flymen 323 Fläckebo 116, 174, 266 Flädie 321 Fogdö 147, 172 Fole 170 Folkärna 270, 284, 335 Follingbo 147, 172 Fontenay 133 Fornåsa 172 Fors (Jä) 98, 192, 267 Fors (Vg) 174, 206, 231, 322 Forsa 176, 269 Forsby 174, 228 Forserum 174, 264 Forshaga 324 Forsheda 231, 319 Forshem 45, 46, 172, 262 Forshälla 232, 271, 298, 330 Forsmark 81, 226, 230, 252, 266 Forssa 174, 231 Forssén, Axel 334, 336 Fosie 174, 226, 267, 322 Foss 174, 232 Fotskäl 318 Fredrika 266 Fredsberg 230, 267, 281 Fresta 174, 264 Fridene 176, 267 Fridhem 319 Fridlevstad 24, 121, 174, 264 Friel 170 Friggeråker 267 Frillestad 320 Frillesås 319 Frimodig, Petter 134, 205, 255 Frinnaryd 174, 272 Fristad 229, 270 Fritsla 32, 33, 34, 102, 226, 270 Frostviken 84, 269, 324 Fru Alstad 172 Frustuna 85, 89, 90, 91, 146, 170 Fryele 232, 247, 248, 248, 250, 251, 252, 254, 265 Frykerud 266 Fryksände 233, 308, 322 Främmestad 264 Frändefors 228, 231, 266 Fränninge 174, 319 Fröderyd 271 Frödinge 222, 233 Fröjel 172 Fröjered 272 Fröskog 24, 229, 232 Fröslunda 170 Frösthult 146, 170 Frösunda 170 Frösve 174, 263, 281 Frösö 24, 102, 136, 170 Frötuna 147, 172 Fuglie 305, 323 Fullestad 146, 170 Fulltofta 45, 172 Fullösa 174, 233 Funbo 110, 172, 328, 335, 336 Furingstad 172 Furuby 321 Fuxerna 263, 318 Fyrunga 267, 320 Fågelfors 321 Fågeltofta 172 Fåglum 174, 232 Fåk, Jörgen 335, 336 Fårö 174, 245, 272 Fägre 174, 228, 231, 281, 282, 283 Fällfors 323 Fänneslunda 88, 320 Färed 174, 230, 281 Färentuna 174, 230 Färgaryd 270 Färgelanda 231, 262, 319 Färila 29, 264 Färingtofta 174 Färlöv 142, 170, 264, 308, 309, 321 Fässberg (Mölndal) 230, 321 Fölene 174, 264 Föllinge 234, 267, 321 Föra 144, 268 Förkärla 45, 46, 174, 309, 319 Förlanda 321 Förlösa 263, 271 Förslöv 176, 270 Gagnef 174, 229, 263, 279, 284, 285 Galtström 229 Gamla Uppsala 25, 68, 129, 172 Gamleby 49, 268 Gammalkil 266 Gammalstorp 100, 176, 265 Gammelgarn 170 Gammkyrknäset 262, 270 Ganthem 170 Garde 172 Garpenberg 226, 265 Genarp 199, 220, 226 Gerum 170 Gessie 321 Gestad 75, 76, 234, 266 Murängen 75 Gesäter 266 Getinge 174, 268 Geting, Simon 255 Gideå 267 Gillberga (Sö) 174, 272 Gillberga (Vr) 174, 232 Gillstad 174 Giresta 174, 265 Gislaved 323, 324 Gislöv 170 Gistad 318 Gladhammar 95, 321 Gladsax 174, 272 Glanshammar 39, 40, 170 Glava 230, 232 Glemminge 233, 322 Glimåkra 231, 269 Glommersträsk 293 Glostorp 318 Glumslöv 174, 320 Glömminge 176, 267 Gnarp 176, 265 Gnosjö 231, 321 Godegård 174, 231 Gothem 160, 170 Gottröra 172 Græbe, Eiler 334, 335, 336 Granberg, Magnus 256 Grangärde 174, 208, 233 Granhammarskyrkan, se Vintrosa Granhult 25, 130, 131, 170 Graninge 234 Grava 174, 227, 229, 262 Grebo 263 Grevbäck 170 Grevie 174, 267, 271 Grimeton 266 Grimmared 174, 267 Grinneröd 272 Grinstad 174 Grolanda 234 Grude 174, 230 Grundsund 266, 322 Grundsunda 170 Grut, Torben 303 Gryt (Sk) 170 Gryt (Sö) 172, 264 Gryt (Ög) 266 Gryta 174, 226 Gryteryd 262 Grythyttan 81, 223, 227, 229, 264 Grytnäs 174, 232 Gråmanstorp 170 Gråträsk 212 Grängesberg 322 Gränna 174, 230, 322 Gräsgård 176, 268 Gräsmark 81, 228, 232 Gräsö 49, 227, 230 Gräve 176, 262 Grödinge 170 Grönahög 228, 268 Grönby 174, 320 Grötlingbo 144, 170 Gualöv 174, 269 Gudhem 133, 174, 267 Gudmundrå 266 Gudmuntorp 318 Guldrupe 172 Guldsmedshyttan 322 Gullabo 231, 267 Gullered 270 Gullholmen 266 Gumlösa 152, 170, 266, 323, 335 Gunnarp 222, 234 Gunnarsjö 174, 266 Gunnarskog 229, 232, 264 Gunnarsnäs 174 Gunnilbo 226, 228, 268 Gustafs 227, 262 Gustav III 89, 246 Gustav Adolf (Sk) 170, 268 Gustav Adolf (Vg) 264 Gustav Adolf (Vr) 264 Gustavsberg 323 Gustav Vasa 177, 178, 198 Gylle 174, 320 Gålsjö 263 Gårdby 269 Gårdeby 170 Gårdsby 269 Gårdstånga 170 Gåsborn 228, 301, 324 Gåsinge 174, 264 Gåxsjö 321 Gällared 174, 268 Gällaryd 228, 264 Gällersta 172, 262 Gällinge 174, 262 Gällivare gamla 233, 234 Gällivare nya 320 Gällstad 268 Gärdhem 232, 320 Gärdserum 130, 158, 271 Gärdslösa 172 Gärdslöv 174, 269 396 Bilagor Gävle 208, 211, 274, 279, 293 Heliga Trefaldighet 192, 208, 220, 227 Staffan 48, 324 Gödelöv 172 Gödestad 322 Gökhem 172 Görslöv 174, 321 Gösslunda 174, 271 Göteborg 62, 63, 102, 196, 204, 205, 206, 214, 237, 295, 308, 311, 352 Annedal 323 Gustavi domkyrka 227, 246, 247, 250, 253, 267 Hagakyrkan 271 Hospitalskyrkan 269 Johannebergskyrkan 301, 324 Karl Johan 268 Kristine 29, 229 Masthuggskyrkan 323 Oscar Fredrik 321 S:t Johannes 295 S:t Pauli 320 Vasa 323 Götene 136, 141, 163, 170 Göteryd 271 Göteve 174, 234 Götlunda (Nä) 174, 233 Götlunda (Vg) 174, 229, 281 Hablingbo 170 Habo 44, 45, 229 Hacksta 170 Hackvad 50, 51, 176, 264 Hackås 102, 117, 140, 174, 263 Haga 170 Hagby (Sm) 141, 170 Hagby (Up) 269 Hagebyhöga 136, 144, 170 Hagelberg 174, 232 Hagfors 323 Hagman, Daniel 210, 211, 255 Hagmansson, Pehr 255 Hagshult 174, 233 Hajom 176, 268 Hakarp 230 Hall 170 Halla (Go) 172 Halla (Sö) 172 Hallaryd 318 Hallaröd 174, 269 Hallen 176, 211, 263 Haller, Christian 209 Hallingeberg 112, 234, 250, 250 Hallsberg 97, 174, 268 Hallsjö 78, 79 Halltorp 166, 174, 266 Halmstad (Sk) 318 Halmstad, S:t Nikolai 146, 147, 154, 170 Halna 268, 280, 281, 283, 285, 322 Hammar 232, 268 Hammarby (Sö) 172 Hammarby (Up) 172 Hammarlunda 142, 170 Hammarlöv 142, 170, 266, 318 Hammarqvist, Nils Gustaf 236 Hammarö 131, 166, 174, 231, 233 Hammenhög 270 Hammerdal 176, 232, 264 Hammer, Johan 204 Hamneda 321 Hamra 84, 318 Hamrånge 230, 248, 249, 250, 253, 254, 270 Hanebo 174, 264 Hangelösa 320 Hangvar 170 Hanhals 89, 174, 262, 322 Hannas 170, 335 Hannäs 88, 321 Hansson, Torsten 313, 314 Haparanda, se NedertorneåHaparanda Harads 101 Haraker 174, 266 Harbo 174, 264 Hardeberga 174, 323 Hardemo 176, 264 Harestad 271 Harg 174, 234 Harlösa 170, 233 Harmånger 45, 46, 174, 321 Harplinge 267, 322 Hassela 268 Hasselbom, Lars 283 Hassle 281, 320 Hassle-Bösarp 319 Hasslö 322 Hasslösa 262, 322 Hasslöv 318 Haurida 118, 174 Havdhem 172 Hawerman, Johan Adolf 247, 311 Haverö 176, 270 Hed 226, 229, 265 Heda 174, 271 Hedared 130, 130, 170 Hede (Bo) 232, 321 Hede (Hr) 98, 263 Hedemora 81, 174, 229, 231 Hedeskoga 170 Hedesunda 176, 264 Hedin, Ludvig 311 von Heidenstam, Verner 338 Hejde 172 Hejdeby 170 Hejnum 170 Helgarö 174, 223, 229 Helgesta 174, 262 Helgum 226, 265, 271 Hellvi 170 Helsingborg 103, 295 Gustav Adolf 301, 322, 329 S:ta Maria 170, 274 Hemmesdynge 174, 271 Hemmesjö 88, 94 Hemmesjö gamla 136, 170 Hemmesjö nya 271 Hemse 170 Hemsjö 231, 272 Hemsö 272 Hermansson, Gustaf 329 Herrberga 266 Herrestad (Bo) 176, 268 Herrestad (Ög) 163, 170, 335 Herrevad 76 Herrljunga 319 Herråkra 262, 267 Hidemark, Ove 327, 335 Hidinge 94, 101 Hidinge gamla 172 Hidinge nya 300, 319 Hietaniemi 123, 213, 227, 233 Hildebrand, Hans 337, 338 Hillared 174, 267 Hille 272 Hilleshög 170 Himmeta 174, 230 Hinneryd 321 Hishult 323 Hjo 262, 266 Hjorted 264 Hjortsberga (Bl) 140, 170 Hjortsberga (Sm) 85, 269 Hjortzberg, Olle 308 Hjulsjö 222, 227, 232 Hjälmseryd 94 Hjälmseryds gamla 174 Hjälmseryds nya 271 Hjälsta 170 Hjälstad 174, 230, 281, 283 Hjärnarp 265, 270 Hjärsås 171, 266 Hjärtlanda 171 Hjärtum 174, 230, 298, 322 Hoflund, Ivan 329 Hofrén, Olof 256 Hofterup 171, 271 Hogdal 271 Hogrän 171 Hogstad 172 Hol 176, 264 Hollström, Erik 251 Holm (Ds) 176 Holm (Ha) 171 Holm (Me) 226, 230, 265, 323 Holm (Up) 174, 229 Holmby 320 Holmedal 229, 271 Holmer, Lars 335 Holmestad 233, 320 Holmsund 318 Holmöns gamla 266 Holmöns nya 322 Holsljunga 269 Horla 171 Horn (Vg) 267, 281, 282 Horn (Ög) 88, 234 Hornaryd, Se Drev Horn, Gustaf 88, 89 Horred 268 Hortlax 323 Hosjö 228 Hossmo 166, 174, 265 Hotagen 266, 271 Hov (Sk) 269 Hov (Vg) 174, 270 Hov (Ög) 171 Hova 176, 231, 267 Hovmantorp 270 Hovsta 174, 263 Huaröd 174, 265, 270, 272 Hubbo 171 Huddinge 174, 233 Huddunge 266 Hudene 271 Hudiksvall 226, 229, 335, 337 Hulared 174, 312, 324 Hult 269 Hulterstad 176, 267 Hultsjö 272 Humla 321 Hunnebostrand 323 Hunnestad 174, 321 Hurva 171 Husaby 144, 171 Husby 174, 264, 284, 286 Husby-Långhundra 172 Husby-Oppunda 174, 266 Husby-Rekarne 174, 233 Register 397 Husby-Sjuhundra 174, 232 Husby-Sjutolft 171 Husby-Ärlinghundra 172 Husie 271 Huskvarna 296, 323 Hyby gamla 174 Hyby nya 320 Hycklinge 237, 264, 265 Hylletofta 174 Hülphers, Abraham 195, 196 Hyltinge 174, 267 Hyringa 231 Hyssna 94 Hyssna gamla 174, 232 Hyssna nya 323 Håbol 265 Håbo-Tibble 171 Håby 174, 232 Håcksvik 268 Håkantorp 269 Hålanda 174, 234 Håle 232 Håle-Täng 87, 321 Hållnäs 174, 271 Hålta 174, 223, 233 Hånger 88, 233, 320 Hångsdala 171 Hårleman, Carl 19, 210, 235, 250, 254, 273, 274, 275, 289 Håsjö gamla 222, 229 Håsjö nya 301, 320, 323 Håslöv 320 Håstad 174, 318 Håtuna 171 Hägerstads gamla 174, 226 Hägerstads nya 319 Hägg, Axel Herman 308, 325, 335 Häggdånger 44, 44, 265 Häggeby 172 Häggenås 268 Häggesled 304, 319 Häggum 318 Häglinge 320 Hällaryd 320 Hälleberga 268 Hällefors 80, 81, 227, 233 Hällesjö 270 Hällestad (Sk) 174, 272 Hällestad (Vg) 323 Hällestad (Ög) 116, 119, 322 Hällstad 268 Hälsingtuna 140, 144, 145, 147, 172, 337 Händene 174, 268 Härad 118, 172, 234 Häradshammar 171, 284 Härja 263 Härjevad 89 Härjevads gamla 233 Härjevads nya 89, 323 Härkeberga 151, 171 Härlunda (Sm) 268 Härlunda (Vg) 87, 264 Härlöv 230 Härna 174 Härnevi 146, 147, 171, 287, 288, 288 Härnösand 210, 226, 337 domkyrkan 230, 247, 250, 251, 253, 270, 335 Härryda 270 Härslöv 171, 270 Hässjö 265 Hässleby 265, 272 Hässleholm 323 Hässlunda 171 Hästveda 174, 318 Häverö 171, 335 Hög (Hs) 174, 231 Hög (Sk) 171, 322 Höganäs 324 Högbo 227, 264, 324 Högby (Ög) 119, 308, 309, 320 Högby (Öl) 319 Högerud 227, 319 Högestad 172 Högsby 171 Högseröd 172 Högsjö (Sö) 258 Högsjö (Ån) 88 Högsjö gamla 171 Högsjö nya 265 Högsrum 44, 45, 176, 268 Högstena 174, 323 Högsäter 97, 232, 322 Högås 319 Höja 263, 321 Hökshuvud 171 Hököpinge 320 Hölö 176, 265 Hömb 174, 231 Hörberg, Pehr 236, 256, 257 Hörby 176, 267, 322 Höreda 174, 262 Hörja 174, 262 Hörken 324 Hörnefors 266, 323 Hörröd 271 Hörsne 171 Hörup 174, 270, 323 Hössna 269 Höör 172, 263, 322 Idala 174, 263 Idenor 172 Idre 269, 323, 324 Igelfors 119 Igelösa 171 Ignaberga gamla 174, 231 Ignaberga nya 321 Ilsbo 270 Ilstorp 174 Indal 50, 51, 176, 211, 262, 270 Ingarö 252, 265 Ingatorp 51, 113, 234, 269, 323 Ingelstorp 320 Irsta 109, 172 Isæus, Magnus 335 Isberg, Peter 254 Istorp 176, 267 Istrum 111 Ivetofta 174, 234, 271 Ivö 171 Jacobsson, Ernst 311 Jakob Ulvsson 162, 163 Jangvik, Ture 335, 336 Jerling, Johan 202 Johan III 181, 199 Jokkmokk 84, 111, 213, 226 Jokkmokks gamla 234 Jokkmokks nya 321 Jonsberg 226, 232 Jonson, Jonas 91 Jonsson, Ragnar 336 Jonstorp 171 Jukkasjärvi 84, 226, 232, 297, 323 Julita 174, 231, 262 Jumkil 171 Jung 263, 269 Junosuando 323 Junsele 262, 321 Jäder 151, 174, 227 Jäger, Marcus 204 Jäla 174, 265 Jällby 233 Jälluntofta 234, 300, 318 Jämjö 268 Jämshög 174, 226, 232, 268 Järbo (Ds) 174, 232 Järbo (Gä) 272, 300, 318 Järeda 263 Järfälla 172, 315 Järlåsa 221, 229 Järn 174, 232, 318 Järna 176, 234, 267 Järnboås 228, 266 Järnskog 230 Järpås 227, 267 Järrestad 171 Järsnäs 174, 231, 262, 323 Järstad 151, 173 Järstorp 174, 268 Järvsö 233, 269 Jät 89 Jäts gamla 136, 171 Jäts nya 89, 323 Jättendal 176, 266 Jönköping 295 Kristine 226, 228 Slottskapellet (Västra) 230 Sofia 300, 321 Jörgensen, Bent 312 Jörlanda 268, 324 Jörn 269, 271 Kaga 51, 144, 171 Kalix 171 Kall 234, 318 Kalmar 71, 254 domkyrkan 207, 221, 228, 328 Kalmar (Up) 173 Kalv 229, 269, 322 Kalvsvik 271 Kalvträsk 321 Karaby 174, 321 Karbenning 81, 119, 228, 269 Kareby 174, 233 Karesuando 267, 323 Karl IX 84, 183, 211 Karl XI 189 Karlanda 264 Karleby 269 Karl Gustav 268 Karlsborg, Garnisonskyrkan 271 Karlsdal 269 Karlshamn 228, 229 Karlskoga 80, 226, 231 Karlskrona 236 Amiralitetskyrkan Ulrica Pia 222 Fredrikskyrkan 229, 231 Karlslunda 230, 267 Karlstad 227, 231 domkyrkan 203, 209, 221, 246 Karlstorp 262 Karth, Olle 336 Karungi 233, 266 Kastlösa 271, 330, 335 Katslösa 319 Kattarp 174, 271 Kattnäs 36, 89, 90, 91, 136, 171 398 Bilagor Kestad 87, 88, 174, 262 Kiaby 171, 265 Kil 97, 101, 174, 264, 284 Kila (Sö) 233 Kila (Vr) 228 Kila (Vs) 174, 266 Kilanda 174, 231 Kimstad 176, 228, 232 Kinna 267, 320 Kinnared 174, 265 Kinnarumma gamla 230 Kinnarumma nya 323, 324 Kinne-Kleva 231, 318 Kinneved 174, 267 Kinne-Vedum 171 Kiruna 296, 297, 301, 323 Kisa 174, 234 Kiörning, Olof 210 Kjellström, Adolf 335 Kjula 97, 119, 173, 232, 266 Klinte 171 Klockrike 247, 248, 248, 250, 253, 254, 268 Kläckeberga 174, 230 Klädesholmen 265 Klövedal 270 Klövsjö 266 Knislinge 114, 174, 267 Knista 101, 109, 174, 191, 192, 223, 231 Knivsta 171 Knutby 171 Knut den store 129 Knäred 266, 270, 271 Knästorp 171 Knätte 171 Kolbäck 173 Konga 174, 266 Konungsund 266 Korpilombolo 108, 108, 271 Korsbacka, se Kävlinge Korsberga 230, 271 Krageholm 202 Kreitlow, J. F. 206 Kristberg 174, 231 Kristdala 232, 265 Kristian IV 78 Kristianopel 226, 227 Kristianstad 142, 200, 201, 220, 227 Kristinehamn 230, 270, 335 Kristvalla 228, 265 Krogsered 267 Krokek 226, 233, 322 Krokstad 231, 318 Kronoby 213 Kropp 102, 103, 171, 319 Kroppa 227, 229, 321 Kråkshult 266 Kråksmåla 262 Kräcklinge 176, 263 Kräklingbo 171 Kuddby 268 Kugelhielm, släkt 363 Kulla 173 Kullerstad 136, 171 Kullings-Skövde 174, 268 Kulltorp 174, 267 Kumla (Nä) 97, 159, 268, 284, 287 Kumla (Vs) 171 Kumla (Ög) 171 Kumlaby, se Visingsö Kung Karl 221, 230 Kungsbacka 228, 271, 300, 319 Kungs-Barkarö 171 Kungshamn 264, 320, 323 Kungs-Husby 174, 234 Kungslena 173 Kungsåra 233 Kungsäter 266, 321 Kungälv 222, 226, 228, 229 Kvarsebo 226, 267 Kvenneberga 85, 95 Kverrestad 320 Kvibille 174, 319 Kvidinge 233, 321 Kviinge 171, 265 Kvikkjokk 262, 323 Kville 230, 262, 319 Kvillinge 174, 233, 265, 284 Kvinnestad 174, 263 Kvissle, se Njurunda Kvistbro 101, 228, 335 Kvistofta 171, 264 Kvänum 234, 302, 319 Kyllenius, kyrkoherde 282 Kymbo 322 Kyrkefalla, se Tibro Kyrkheddinge 174, 319 Kyrkhult 319 Kyrkoköpinge 171 Kyrkås gamla 146, 171 Kyrkås nya 269 Kåge 301 Kågedalen 324 Kågeröd 173, 264 Kållands-Åsaka 174, 264, 319 Kållered 174, 230 Kållerstad 262, 271 Kånna 171 Kårböle 29, 226, 262, 319 Kårsta 171 Källa gamla 173 Källa nya 321 Källby 176, 265 Källeryd 81, 229 Källna 320 Källsjö 268, 269 Källs-Nöbbelöv 321 Källstad 145, 176, 319 Källstorp 234, 265, 272 Källunga 174, 266 Källunge 173 Kälvene 174 Kärda 118, 320 Käringön 266 Kärna 174, 268 Kärrbo 147, 173 Kärråkra 174, 268 Kättilstad 262 Kävlinge 94 Kävlinge gamla 171 Kävlinge nya (Korsbacka) 322 Kävsjö 231, 263 Köinge 322 Köla 230 Kölaby 269 Kölingared 270 Köpenhamn 180 Köping (Vs) 79, 174, 230 Köping (Öl) 176, 267 Köpinge 173, 226, 266 Lackalänga 174, 271 Lagfors 263 Lagga 171 Lagmansered 227, 234, 324 Laholm 267 Lallerstedt, Erik 303 Landa 174, 265 Landeryd 176, 227, 234 Landskrona 234 Sofia Albertina 250, 251 Landvetter 174, 270 Lane-Ryr 229, 320 Langlet, Emil Viktor 299, 311 Lannaskede 94 Lannaskede gamla 171 Lannaskede-Myresjö 320 Larv 234, 318 Laske-Vedum 176, 264 Lau 173 Laurentius Andreæ 177, 198 Laurentius Petri 181, 182, 183, 186 Lavad 174 Laxarby 223, 234 Laxsjö 84, 320 Laxå, se Ramundeboda Ledberg 270 Ledsjö 264 Leijonhufvud, Ove 335 Lekaryd 152, 171 Lekeryd 174, 233 Leksand 81, 174, 208, 210, 228, 231 Leksberg 174, 232, 281 Lekvattnet 271 Lekåsa 318 Lemnhult 230, 319 Lena (Up) 110, 171 Lena (Vg) 269 Lenhovda 269 Lerbo 176, 262 Lerbäck 97, 232, 264 Lerdal 263 Lerdala 174, 233 Lerum 229, 309, 322 Levene 174, 227, 265 Lewerentz, Sigurd 313 Levide 171 Liared 270 Lid 89, 90, 94, 174 Lidens gamla 100, 171 Lidens nya 271 Lidhult 231, 320 Lidingö 227, 234, 309, 323 Lidköping 152, 171, 204, 283 Likenäs 227 Lilla Beddinge 270, 320 Lilla Harrie 173 Lilla Isie 264, 271 Lilla Malma 174, 231, 322 Lilla Rytterne, se Rytterne Lilla Slågarp 233, 319 Lillhärad 174, 262 Lillhärdal 98, 176, 263 Lilljekvist, Fredrik 326, 335 Lillkyrka (Nä) 174, 227, 264, 284 Lillkyrka (Up) 171 Lillkyrka (Ög) 173 Lima 262, 271 Limhamn 322 Lindberg 253, 267, 271 Lindblad, Abraham 284 Lindblom, Jakob Axelsson 237 Linde 171 Lindeberg, släkt 363 Lindegren, Agi 325, 335 Lindén, Hans 336 Linderås 228, 265 Linderöd 97, 171 Lindesberg 79, 174, 228 Lindome 228, 321 Lindärva 171 Lingbo 267 Register 399 Linköping 68, 71, 184, 196, 203, 237, 279 domkyrkan 133, 173, 199, 274, 328 S:t Lars 144, 232, 266, 334, 335 Linneryd 112, 120, 266 Linsell 264 Lisinski, Jan 335 Lista 174 Listerby 176, 270 Lit 252, 266 Litslena 171 Ljuder 112, 270 Ljung (Ög) 266 Ljungs gamla (Bo) 174, 232 Ljungs nya (Bo) 99, 323 Ljungarum 176, 233 Ljungby (Ha) 320 Ljungby (Sunnerbo härad) 272 Ljungby (Södra Möre härad) 171 Ljunghem 87, 320 Ljungsarp 174, 269, 278 Ljusdal 176, 234 Ljushult 228, 268 Ljusnarsberg 80, 227, 230, 309, 322, 335 Ljusne 262, 268, 319 Ljusnedal 234, 266 Ljusterö 222, 234 Ljustorp 176, 234, 269 Lockarp 174 Locketorp 265, 281, 322 Lockne 176, 265 Locknevi 233, 323 Loëll, Johan Christoffer 251 Lofta 269 Loftahammar 81, 221, 226, 234 Lohärad 171 Lojsta 171 Lokrume 171 Lomma 320 Lommaryd 322 Lommeland 311, 324 Long 233, 322 Los 84, 267 Loshult 268, 318 Lovö 174, 229 Ludgo 89, 90, 94, 171, 195 Ludvika 222, 228, 233 Lugnås 176, 264 Luleå 212, 228, 247, 251 domkyrkan 265, 321, 330, 332, 333, 335 Luleå Gammelstad, se Neder­ luleå Lummelunda 173 Lund 75, 130, 133, 237, 293, 308 Allhelgona 321 domkyrkan 133, 171, 325, 326, 327, 328, 335 S:t Peters klosterkyrka 29, 171 Lunda (Sö) 262 Lunda (Up) 146, 147, 171 Lundberg, A. W. 305 Lundberg, Einar 334, 335, 336 Lundberg, Erik 327, 334, 335, 339 Lundby gamla (Vg) 62, 146, 171 Lundby nya (Vg) 321 Lundby (Vs) 174, 322 Lundin, C. F. 329 Lundin, C. L. 329 Lundqvist, Daniel 211 Lungsund 227, 231 Lur 300, 318 Luther, Martin 177, 187, 215, 291 Luttra 171 Lyby 174, 271, 320 Lycke 268 Lycksele 84, 213, 226, 232, 266 Lye 173 Lyngby 264, 321 Lyngsjö 145, 174, 266 Lyrestad 24, 176, 229 Lyse 271, 301, 303, 323 Lysekil 322 Lysekils gamla, se Malmön Lysvik 234 Långared 267 Långaryd 267 Långaröd 174, 227, 271, 323 Långasjö 112, 265 Långelanda 271 Långemåla 228, 268 Långlöt 25, 174, 266 Långsele 268 Långserud 231, 263 Långtora 171 Låssa 174, 230 Låstad 174, 232, 280, 281, 282 Läby 171 Läckö 16, 193, 204 Längbro 322 Länghem 269 Längjum 176, 263 Längnum 230, 319 Länna (Sö) 173, 233 Länna (Up) 171 Lännäs 176, 264 Lärbro 171 Lästringe 85, 89, 90, 102, 171 Löddeköpinge 174, 319 Löderup 174, 318 Lödöse, S:t Peder 231, 270 Löfgren, Nils Isak 254 Lögdö 231 Lönneberga 319 Lönsås 176, 227, 264 Lösen 272 Löt (Up) 174, 265 Löt (Öl) 51, 176, 270 Lövestad 120, 271 Lövånger 112, 121, 174, 227 Madesjö 112, 228, 234, 299, 309, 321 Maglarp 89, 94, 171, 267, 323 Maglehem 174, 262, 321 Magra 176, 265 Malexander 226, 234, 320 Malingsbo 81, 222, 231 Malma 49, 171 Malmbäck 176, 268 Malmö 180, 200, 295, 296, 308 Caroli 320 Kirseberg 324 S:t Johannes 296, 323 S:t Pauli 321 S:t Petri 171, 199 Malmön 266 Malsta 171 Malung 174, 232, 234 Malå 29, 271 Mandelgren, Nils Månsson 338 Mangskog 231, 267 Marby gamla 152, 171 Marby nya 318 Marbäck (Sm) 147, 173, 229, 230, 323 Marbäck (Vg) 174, 268 Marieby 321 Mariefred 227 Mariestad 209, 220, 226, 281, 282, 285 Marka 171 Markaryd 266, 271 Markim 99, 100, 100, 171, 276 Marstrand 171 Marsvinsholm 319 Martebo 171 Marum 174, 264 Maråker 262, 268 Matteröd 174, 267, 322 Mattmar 174, 263 Medelplana 176, 268, 323 Medåker 173 Mellan-Grevie 322 Mellby (Sm) 171 Mellby (Vg) 228, 320 Mellösa 176, 228, 263 Millesvik 176 Mistelås 231, 271 Misterhult 230, 232, 264 Mjäldrunga 171 Mjällby 265 Mjöbäck 228, 259, 271 Mjölby 230, 263 Mo (Bo) 228 Mo (Ds) 229, 321 Mo (Hs) 267 Mo (Vg) 174, 233, 281, 283 Mo (Ån) 268 Mockfjärd 44, 44, 227, 230 Mofalla 233, 270 Mogata 270 Moheda 173 Moholm 283, 285 Molla 174, 233 Mollösund 49, 319 Mora 166, 174, 208, 234, 336 Morkarla 171 Morlanda 174, 229 Mortorp 171 Morup 174, 267, 278 Mosjö 45, 46, 97, 173 Mossebo 263 Motala 50, 51, 119, 176, 229, 263, 363 Mularp 171 Mulseryd 228, 265 Multrå 176, 263, 318 Munka-Ljungby 171, 319 Munkarp 321 Munkfors 324 Munktorp 160, 173 Munsö 141, 174, 231 Muonionalusta 319 Murum 270 Murängen, se Gestad Muskö 227, 320 Myckleby 270 Myresjö 94 Myresjö gamla 171 Myssjö 174, 320 Målilla 226, 230, 268 Månsarp 231, 271 Månstad 174, 268 Mårdaklev 230, 320 Mästerby 171 Möja 263 Möklinta 119, 171 Mölleberga 171 Möller, Carl 325, 335 400 Bilagor Mölltorp 146, 171 Mölndal, se Fässberg Möne 270 Mönsterås 270 Mörarp 173 Mörbylånga 176, 253, 267 Mörkö 174, 228, 265 Mörlunda 226, 231, 269 Mörrum 176, 263, 270 Mörsil 271 Nacka 228, 230, 322 Nasafjäll 227 Naum 322 Naverstad 136, 171 Neapel 190 Nederluleå 112, 152, 153, 153, 171, 212 Nedertorneå-Haparanda 108, 251, 268 Nedre Ullerud 234 Nevishög 174, 270, 271 Nianfors 266 Nidaros, se Trondheim Niklasson, Adolf 334, 336 Nittorp 270 Njurunda 75, 105, 106, 260, 272 Kvissle 75, 75, 105, 106 Njutånger 173, 337 Nor 265 Nora (Up) 176, 264 Nora (Vs) 79, 194, 320 Nora (Ån) 256, 267 Norberg 174, 323 Nordell, Johan 260 Nordenberg, Bengt 215 Nordenskjöld, Knut 298, 311, 330, 333, 334, 335 Norderö 102, 163, 171 Nordingrå 268 Nordmaling 171 Nordmark 222, 232 Noreen, Ärland 330, 334, 335 Norman, Björn 335 Normlösa 176, 263 Norra Björke 176, 234 Norra Finnskoga 269 Norra Fågelås 174, 234 Norrahammar 324 Norra Hestra 234 Norra Härene 174, 232, 262 Norra Kedum 174, 230 Norra Kyrketorps gamla 171 Norra Kyrketorps nya 324 Norrala 144, 176, 233, 267 Norra Ljunga 173 Norra Lundby 171 Norra Mellby 171 Norra Möckleby 268 Norra Ny 262 Norra Nöbbelöv 322 Norra Rottne 232 Norra Råda 234 Norra Råda gamla 227 Norra Råda nya 267 Norra Rörum 174, 264, 269 Norra Sandby 318 Norra Sandsjö 174, 230 Norra Skrävlinge 174, 270 Norra Solberga 94, 105 Norra Solberga gamla 105, 174, 228, 323 Norra Solberga nya 105, 322 Norra Strö 171 Norra Unnaryd 231, 266 Norra Vi 176, 263 Norra Ving 174, 233, 269 Norra Vram 173, 233, 267 Norra Vånga 233, 320 Norra Åkarp 321 Norra Åsarp 74, 268, 321 Norra Åsum 144, 171 Norrbo 253, 266, 337 Norrby 174, 321 Norrbyås 174, 230, 267 Norrbärke 174, 208, 228, 231 Norrfjärden 323 Norrköping 184, 279, 293 Hedvig 29, 229 Matteus 321 S:t Johannes 226, 227, 265, 323 S:t Olai 226, 263, 284 Norrlanda 171 Norrsunda 173 Norrtälje 79, 80, 227, 231, 263 Norrvidinge 174, 264, 268 Norsjö 267, 270, 324 Norstedt, Johan Fredrik 258 Norum 176, 270 Nosaby 320 Nottebäck 268 Ny 234, 321 Nybro 296, 324 Nydala klosterkyrka 29, 133, 141, 174 Nye 174, 269 Nyed 81, 227, 231 Nyhem 49, 271 Nykil 265 Nykyrka (Sö) 94, 174 Nykyrka (Vg) 228, 264, 321 Nyköping 71, 78, 203 Alla Helgona 27, 89, 90, 226 S:t Nicolai 27, 174, 226 Nymö 171 Nynäshamn 324 Nyskoga 308, 320, 324 Nyström, Axel 302 Nysund 80, 222, 227, 229, 232, 279 Nysätra (Up) 171 Nysätra (Vb) 227, 231 Ny Varberg, se Varberg Nårunga 271 Nås 232, 265 Nämdö 231, 300, 320 Östanvik 266 När 171 Närtuna 147, 173 Näs (Go) 171 Näs (Jä) 175, 262 Näs (Sk) 94, 171, 226 Näs (Vg) 321 Näsby (Sm) 175, 223, 232 Näsby (Vs) 265, 272 Näshult 232 Näshulta 82, 176, 229 Näsinge 311, 318, 324 Näskott 226, 320 Nässja 171 Nässjö 110 Nässjö gamla 176, 265 Nässjö nya (stads) 301, 323 Näsum 233, 265, 319 Nätra 256, 267 Nättraby 171 Nävelsjö 120, 175, 262 Nävlinge 271 Nöbbele 232, 268 Nödinge 176, 198, 232 Nössemark 51, 265 Nöttja 171 Ockelbo 116, 233, 265 Od 175, 233, 234 Odarslöv 175, 318 Odensala 173 Odensjö 175, 324 Odensvi (Sm) 120, 263 Odensvi (Vs) 264 Odensåker 176, 231, 234, 281, 282 Oderljunga 264, 271 Offerdal 140, 176, 263 Okome 267, 322 Olaus Petri 177, 178, 180, 181, 182, 198 Olivegren, Johannes 313 Onsala 175 Onslunda 318 Oppeby 221, 234 Oppmanna 176, 267, 271 Ore 319 Orkesta 136, 171 Orlunda 321 Ornunga 94 Ornunga gamla 175, 231 Ornunga nya 323 Ornö 228, 321 Orsa 175, 208, 234, 287 Osby 44, 45, 176, 231, 263, 269 Oskar 319 Oskarshamn 293, 320 Othem 171 Ottarp 175, 319 Otterstad 228, 271 S:ta Marie kapell 175, 233 Ova 175, 231 Ovansjö 176, 211, 262 Ovanåker 182, 227, 230, 233 Ovikens gamla 176, 211, 234, 331 Ovikens nya 323 Oxie 175, 270 Pajala 265, 319 Fredrikskyrkan 231 Palmstedt, Erik 246 Partille 175, 233 Pelarne 131, 152, 171 Peringskiöld, Johan 280 Persnäs 144, 176, 272 Perstorp 175, 269 Peterson, Adrian Crispin 311, 325 Petrus Jonæ, med familj 188 Petterson, Gustaf 311, 325, 335 Pettersson, Anders 302 Piper, Christina 202 Piteå 212 Piteå lands (Öjebyn) 112, 112, 119, 171, 212, 233 Piteå stads 212, 229 Pjätteryd 131, 269 Precht, Burchardt 194, 202, 274 Pyk, Anders 315 Pyk, Pontus 315 Rackeby 175, 230 Ragunda 94 Ragunda gamla 98, 146, 171 Ragunda nya 270 Ramborg Israelsdotter 150, 151 Register 401 Ramdala 171 Ramkvilla 175, 231 Ramnäs 175, 230, 265, 284 Ramsberg 187, 226, 229, 265 Ramsele gamla 100, 100, 171 Ramsele nya 271 Ramsjö 269 Ramsta 270, 324 Ramsåsa 171 Ramundeboda 80, 209, 222, 230 S:t Olofs kapell 226 Rang, Anders Larsson 209 Ransberg 175, 262 Ransäter 228, 233 Rappestad 176, 266 Rasbo 173 Rasbokil 171, 335, 338 Raus 175, 269 Ravlunda 171 Rebbelberga 176, 319, 324 Redslared 229, 267, 272 Reftele 264, 269 Regna 119, 265 Rehn, Jean Eric 250 Remmarlöv 322 Remmene 319 Rengsjö 265 Resele 269 Reslöv 173, 266, 268 Resmo 136, 171 Resteröd 171, 335 Revesjö 270 Revinge 171 Revsund 320 Rhyzelius, Andreas 196, 205 Riala 171 Riga 181 Rimbo 171 Ringamåla 321 Ringarum 176, 264 Rinkaby (Nä) 175, 264, 274, 274, 277 Rinkaby (Sk) 173 Rinna 266 Ripsa 89, 90, 94, 175, 227 Risbäck 271 Riseberga 176, 232, 265, 267 Risekatslösa 171 Risinge 81, 116 Risinge gamla 175, 227, 232, 330 Risinge nya 270, 284 Roasjö 230, 264 Robertsfors 266, 321 Rogberga 267, 319 Rogslösa 173 Rogsta 271 Roland, Anders 335 Rolfsbyn 192 Rolfstorp 24, 175, 267 Rom 190, 214 Roma 171 Romberg, Anders 210 Romelanda 45, 46, 175, 231 Romfartuna 171 Rommele 198, 206, 206, 207, 231 Rone 171 Ronneby 50, 173 Roosval, Johnny 9, 339, 371 Rosenhane, Gustaf 82 Roslags-Bro 173 Roslags-Kulla 231 Rubens, Peter Paul 258 Rudbeckius, Johannes 184, 191 Rudskoga 230, 251, 252, 263 Rudwall, Gustaf 254 Rumskulla 233, 269 Runsten 254, 269 Runtuna 45, 46, 88, 89, 90, 94, 173, 234 Rute 171 Rya 231, 263, 320 Ryd 120 Ryda 266 Rydaholm 141, 142, 265 Ryssby (Norra Möre härad) 233 Ryssby (Sunnerbo härad) 263, 270 Rystad 176, 226, 264 Rytterne 267 Lilla Rytterne 87 Stora Rytterne 87 Råbelöv 171 Råby 89, 90 Råby-Rekarne 99, 100, 175, 234, 262 Råby-Rönö 90, 94, 173 Råda (Askims härad) 231 Råda (Kållands härad) 45, 173 Rådmansö 227, 267 Råggärd 49, 232 Rålamb, Claes 258 Råneå 227, 271 Rångedala 270 Rämmen 264, 270 Räng 175, 320 Rännelanda 232, 263 Ränneslöv 319 Räpplinge 176, 266 Rätan 51, 266, 271 Rättvik 175, 229, 230, 264 Rävinge 175, 268 Rö 175, 233 Röddinge 175, 320, 324 Rödeby 320 Rödön 176, 267, 308, 309 Rök 270 Röke 267, 269, 323 Rölanda 175 Rönnäng 266 Rönö 88, 89, 90, 227 Röra 227, 270 Rörum 320 Röstånga 175, 269 Sahlamontanus, Johannes med familj 187 Sal 175, 321 Sala 187 Kristine 227 Sala lands 175, 227, 234 Saleby 263, 322 Salem 175, 228 Saltsjöbaden 323 Sanda 171 Sandarne 272 Sandby 318 Sandhem 230, 269 Sandhult 130, 270 Sandseryd 228 Sandvik 267, 322 Sandviken, se Högbo S:t Anna gamla 175 S:t Anna nya 268 S:t Ibb 94 S:t Ibbs gamla 171 S:t Ibbs nya 322 S:t Mikael, se Degerfors S:t Olof 159, 171 S:t Sigfrid 321 Sanne 270 Saxtorp 175, 318 Scheffer, Ulrik 283 von Schmalensee, Kurt 334, 336 Scholander, Fredrik Wilhelm 311 Schröder, Caspar 194, 195, 212 Schullström, Isak 192 Segersta 267 Segerstad (Vg) 267 Segerstad (Vr) 233 Segerstad (Öl) 233, 269 af Segerström, Göran 258 Seglora 33, 116 Seglora gamla 232 Seglora nya 323 Selånger 264 Senäte 263 Sergel, Johan Tobias 246 Setterberg, Carl 249 Sevalla 267 Sexdrega 267 Sibbarp 175, 269 Sidensjö 171 Siene 175, 265 Sigtuna 68, 75, 78, 129 Mariakyrkan 29, 171, 198 Silbodal 228, 272 Silbojokk 228, 230 Siljansnäs 319 af Sillén, Gustaf 247 Sillerud 228, 321 Sillhövda 263, 324 Silte 136, 137, 171 Silvberg 268 Silvåkra 171 Simlinge 175, 271 Simonstorp 227, 229, 230 Simris 175, 323 Simrishamn 171 Simtuna 175, 262 Singö 226, 234 Sireköpinge 108, 108, 171 Sjogerstad 319 Sjonhem 171 Själevad 320 Sjögestad 119, 231, 233, 318 Sjörup 94 Sjörups gamla 171 Sjörups nya 321 Sjösås 89, 94 Sjösås gamla 146, 147, 171 Sjösås nya 89, 318 Sjötofta 227, 259, 271 Skabersjö 171, 233 Skagershult 80, 81 Skagershults gamla 222, 227 Skagershults nya 320, 322 Skallmeja 319 Skallsjö 230, 318 Skalunda 173 Skanör 173, 200 Skara 129, 184, 196 domkyrkan 133, 175, 192, 204, 273, 321, 325, 328, 335 Skarhult 175 Skarstad 272 Skatelöv 268 Skattunge 269 Skeby 171 Skeda 173 Skede 269 Skederid 171 402 Bilagor Skedevi 175, 267 Skee 175, 266 Skegrie 173 Skellefteå 296 Skellefteå lands 112, 175, 251, 265, 335 Skellefteå stads (S:t Olov) 324 Skephult 270 Skepparslöv 269 Skepperstad 175, 269 Skepplanda 176, 198, 230 Skeppsås 173, 234 Skepptuna 173, 335 Skerike 173 Skillingmark 230, 320 Skinnskatteberg 227, 232, 272 Skirö 269 Skivarp 171, 272 Skog (Hs) 226, 267 Skog (Ån) 171 Skogs-Tibble 173 Skokloster 171 Flasta (Flasta mur) 134 Skorped 263, 270 Skrea 266, 271 Skredsvik 271 Skultuna 175, 263 Skummeslöv 136, 171 Skurup 173, 272 Skutskär 323 Skuttunge 116, 171 Skå 119, 175, 230 Skållerud 48, 229 Skånela 173 Skånes-Fagerhult 322 Skånings-Åsaka 262, 320 Skårby 173 Skäfthammar 171 Skällinge 263 Skällvik 171 Skälvum 171 Skänninge 145, 171 Skärkind 269 Skärstad 267 Skärv 252, 265 Sköldinge 175, 223, 228 Sköllersta 136, 171 Skölvene 270 Skön 144, 263, 270 Skönberga 173 Skönsmon 321 Skörstorp 141, 171 Skövde 175, 262, 279, 321 Slaka 176, 230, 264 Slimminge 267 Släp 229, 271 Slätthög 269 Slättåkra 175, 264 Slöinge 269 Slöta 265, 272 Smedby 271 Smedstorp 319 Smögen 323 Snavlunda 176, 194, 263 Snårestad 171 Snöstorp 321 Solberga (Bo) 175, 223, 233, 308, 324 Solberga (Sk) 319 Solberga (Vg) 171 Sollefteå 176, 263, 323 Sollentuna 175, 227 Sollerön 232, 264 Solna 173 Sorsele 229, 233, 272 Sorunda 171 Spannarboda 324 Spannarp 175, 268 Sparlösa 270 Sparrsätra 171 Spekeröd 175, 232, 323 Spelvik 89, 90, 94, 152, 171 Spjutstorp 319 Sproge 171 Spånga 173, 335, 339 Stafsinge 49, 265, 318 Stala 227, 320 Stamnared 269 Starby 175, 271 Starrkärr 231, 270 Stavby 171 Stavnäs 230 Stehag 120, 173, 271, 277 Stenbrohult 268 Steneby 45, 46, 175, 232, 233 Stenestad 171 Stengårdshult 263, 301, 303, 322, 323 Stenhammar, Ernst 335 Steninge 175, 268 Stenkumla 171 Stenkvista 265 Stenkyrka (Bo) 270, 319 Stenkyrka (Go) 140, 171 Stensele 267, 321 Stenstorp 267 Stenum 319 Stenåsa 268 Stiby 269, 271 Stigsjö 226, 229, 264 Stigtomta 89, 90, 94, 175, 262, 265 Stjärnorp 228 Stoby 171, 269 Stockaryd 230, 323 Stockholm 16, 61, 62, 63, 67, 71, 72, 73, 81, 102, 145, 180, 181, 192, 194, 196, 198, 202, 203, 205, 207, 208, 209, 210, 212, 214, 216, 235, 236, 239, 246, 247, 249, 256, 258, 274, 285, 295, 297, 308, 339, 352 Adolf Fredrik 229, 246, 247, 251, 252, 263 Engelbrekt 323, 329 Gustav Vasa 301, 323 Hedvig Eleonora 229 Holmkyrkan 29, 228 Högalid 311, 324 Jakob 29, 203, 208, 220, 226, 257, 325, 335 Johannes 228, 232, 300, 321 Katarina 201, 203, 207, 209, 210, 220, 228 Klara 203, 209, 220, 226, 274 Kungsholm 229, 257 Maria Magdalena 176, 226, 228, 229 Matteus 323, 324 Oscar 322, 329, 335 Riddarholmskyrkan 29, 173, 255 S:t Göran 323 Skeppsholmskyrkan 29, 247, 268 Sofia 323 Storkyrkan 175, 181, 192, 195, 274, 335 Sturekapellet 226 Tyska kyrkan 192, 195, 335 Stockholms-Näs 173 Stora Hammars gamla 173, 201 Stora Hammars nya 323 Stora Harrie 176, 271 Stora Herrestad 136, 141, 171, 234 Stora Kil 229, 270 Stora Kopparberg, se Falun Stora Köpinge 120, 175, 263, 318 Stora Lundby 232 Stora Malm 81, 175, 231, 263, 338 Stora Mellby 176, 231, 268 Stora Mellösa 175, 268, 284 Stora Rytterne, se Rytterne Stora Råby 171 Stora Skedvi 175, 228, 229, 232, 335 Stora Slågarp 173 Stora Tuna 29, 81, 153, 166, 171, 186, 208 Stora Åby 234 Storsjö 98, 233, 253, 267 Stralsund 204 Strindberg, August 178 Strå 175, 228, 231 Stråvalla 175, 263 Strängnäs 78, 177, 337 domkyrkan 173, 188, 326, 328, 329, 335 Strängsered 229, 268 Strö 171 Ströja, se Visingsö Ström 270 Strömberg, Carl 257 Strömstad 229, 263 Strövelstorp 175, 233, 270, 322 Stuguns gamla 98, 229, 252, 265 Stuguns nya 322 Sture, släkt 181, 198 Sturkö 320, 324 Styra, se Varv och Styra Styrnäs 144, 270 Styrstad 176, 264 Styrsö 228, 234, 266 Stånga 175, 319 Stångby 175, 319 Stävie 108, 171, 270 Stöde 234, 321 Sund 236, 252, 265 Sund, se även Sunne (Vr) Sundals-Ryrs gamla 175 Sundals-Ryrs nya 323, 335 Sundborn 227, 229, 234 Sundby 97, 175, 266 Sundbyberg 323 Sunderbyn 212 Sundholm, Olof 283 Sundin, Per 257 Sundre 171 Sundsjö 268 Sundsvall 210, 227, 228, 232, 279, 322 Sundvall, Carl Fredrik 286 Sunne (Jä) 98, 98, 257, 269 Sunne (Vr) 81, 227, 266, 321 Sunnemo 228, 264, 271 Sunnersberg 175, 231, 319 Suntaks gamla 142, 171 Suntaks nya 322 Sura 229, 322 Surteby 176, 264, 279 Svalöv 234, 320 Register 403 Svanshals 173 Svanskog 192, 232 Swant, Hans 204 Svarteborg 175, 231 Svartnäs 265, 320 Svartrå 175, 234, 266 Svarttorp 231, 319 Svartvik 270, 324 Svedala 231, 265, 271, 323 Swedberg, Jesper 184, 186, 196, 198 Svedvi 161, 161, 171 Sveg 98, 270 Svenarum 175, 264, 265 Sveneby 175, 233, 281 Sven Estridsen 133 Svenljunga 231, 268 Svenneby gamla 44, 44, 171, 331, 335 Svenneby nya 323 Svennevad 252, 264 Svensköp 318 Svenstorp 271 Sventorp 265 Svinhult 231, 320 Svinnegarn 171 Svärdsjö 175, 229, 232, 320 Svärta 89, 90, 175, 230, 233, 266, 279, 284, 286 Sya 176, 263 Synnerby 234, 263, 323 Sånga (Up) 173 Sånga (Ån) 171 Säbrå 176, 210, 234, 322 Säby (Sk) 175, 271 Säby (Sm) 118, 171, 230, 233 Säby (Vs) 171 Säfsnäs 230, 234 Sällstorp 175, 265 Särestad-Bjärby 232, 271 Särkilax 132 Särna gamla 229, 263 Särna nya 319, 322 Särslöv 171 Säter (Dr) 79, 264 Ceciliakyrkan 227 Säter (Vg) 175, 234, 281 Säterbo 175, 187 Sätila 176, 231, 322 Sättersta 85, 89, 90, 91, 173 Sättna 228, 233, 323 Sävar 267, 324 Sävare 321 Säve 175, 232 Söderala 113, 171, 335 Söderberg, Uno 336 Söderblom, Nathan 117, 330, 331 Söderby-Karl 87, 171 Söderbärke 81, 208, 221, 232 Söderfors 229, 265 Söderhamn 227, 229 Söderköping, Drothem 170 Söderköping, S:t Laurentii 171 Södertälje 176, 226 Södervidinge 319 Söderåkra 166, 266 Södra Björke 176, 263 Södra Finnskoga 268 Södra Hestra 231, 268 Södra Härene 234, 323 Södra Kedum 265, 321 Södra Ljunga 48, 116, 176, 265 Södra Lundby 176, 264 Södra Mellby 321 Södra Möckleby 176, 271 Södra Ny 234 Södra Råda 152, 159, 272, 330 Södra Rörum 321 Södra Sallerup 175, 309, 318 Södra Sandby 171, 270 Södra Sandsjö 226, 269 Södra Solberga 269 Södra Unnaryd 227, 231, 234, 268 Södra Vi 205, 210, 230, 234 Södra Ving 175, 233 Södra Åby 267, 319 Södra Åkarp 176, 321 Södra Åsarp 171 Södra Åsums gamla 171 Södra Åsums nya 323 Sölvesborg 171 Söndrum 173 Söne 171 Söraby 264 Sörby (Sk) 171 Sörby (Vg) 175, 263 Sörby (Ög) 234 Sövde 173, 230 Sövestad 173 Tannåker 265 Tanum 268 Taxinge 228, 230, 318 Teda 173 Tegelsmora 171 Tegneby 322 Tegnér, Esaias 70, 237 Tempelman, Olof 237, 255, 257 Tengbom, Ivar 311 Tengene 176, 231, 266 Tensta 48, 117, 171 Tessin, Carl Gustaf 275 Tessin, Nicodemus, d.y. 16, 194, 214, 273, 274, 289 Tessin, Nicodemus, d.ä. 194, 207, 214 Thomisen, Daniel 200 Thorvaldsen, Bertel 337 Thurfjell, Jan 313 Tiarp 266, 323 Tibro (Kyrkefalla) 269 Tidaholm 269 Tidavad 175, 232, 281, 282 Tidersrum 131, 171 Tierp 171, 212 Tillberga 175, 321 Tillinge 173, 284 Timmele 175, 266 Timmersdala 175, 262, 281 Timrå 176, 266 Tingstad 171 Tingstäde 173 Tingsås 81, 226, 234, 271 Tirup 175, 270 Tisselskog 231, 320 Tived 270 Tjureda 272 Tjurkö 324 Tjällmo 116, 118, 119, 175, 231, 234 Tjärby 303, 323 Tjärnö 232, 271 Tjärstad 232, 264 Tjörnarp 120, 267, 318 Toarp 264 Tofta (Go) 171 Tofta (Sk) 171 Tofteryd 176, 263, 269 Tolfta 136, 171 Tolg 111, 320 Tolånga 171, 271 Tomelilla 323 Torbjörntorp 319 Torekov 318 Torestorp 175, 265 Toresund 173 Torhamn 321 Torp (Bo) 319 Torp (Ds) 233 Torp (Me) 176, 264 Torpa (Ha) 136, 137, 172 Torpa (Sm) 319 Torpa (Sö) 44, 45, 163, 172 Torpa (Ög) 172, 229 Torrlösa 250, 253, 270 Torrskog 233, 234, 263 Torsby 176, 271 Torshälla 78, 172, 335 Torskinge 175, 231 Torslanda 175, 264, 278 Torslunda 176, 264 Torstuna 48, 265 Torsvi 79, 172 Torsåker (Gä) 176, 221, 229, 234 Torsåker (Sö) 85, 89, 90, 91, 99, 175, 233 Torsåker (Ån) 99, 173 Torsång 161, 161, 172, 335 Torsås 176, 264 Torsö 269, 281 Tortuna 172 Torup 319 Torö 230 Tossene 272 Tostared 227 Tosterup 176, 226 Tottarp 175, 271, 322 Tranemo 321, 324 Trankil 233 Transtrand 116, 229, 233, 268 Tranum 230, 320 Tranås (Sk) 320 Traryd 120, 272 Trehörna 227, 318 Trehörningsjö 269 Trelleborg 175, 321 Trolle-Ljungby 172, 226, 230 Trollenäs 318 Trollhättan 300, 311, 318, 336 Trondheim (Nidaros) 15, 75, 88, 166 Trosa 79 Trosa lands 172 Trosa stads 49, 226, 230 Tryde 319 Tryserum 88, 264 Tråvad 320 Träkumla 48, 172 Träne 172 Träslöv 271 Trässberg 272 Trästena 270, 281 Trävattna 271 Trönninge 322 Trönö 94 Trönö gamla 173, 330, 331, 335 Trönö nya 322 Tullstorp 250, 270 Tumbo 97, 172 Tun 176, 270 Tuna (Me) 264 Tuna (Sm) 229, 322 Tuna (Sö) 172 Tuna (Up) 172 Tuna (Vg) 176 Tunaberg 227, 264 404 Bilagor Tuna i Dalarna, se Stora Tuna Tunge 175 Turinge 109, 175, 230 Tutaryd 230 Tuve 172 Tveta (Sm) 175, 232 Tveta (Sö) 175, 323 Tveta (Vr) 229, 320 Tving 269 Tvååker 228, 265, 271 Tvärred 271 Tydje 234 Tygelsjö 269, 323 Tynderö 173 Tyresö 151, 227 Tysslinge 101, 175, 262 Tystberga 89, 90, 91, 94, 173 Tåby 265 Tådene 230, 320 Tångeråsa 131, 152, 172 Tånnö 270 Tåsjö 262, 320 Tåssjö 175, 319 Tåstarp 175 Täby (Nä) 147, 173 Täby (Up) 49, 102, 172 Tämta 319 Täng 229 Tännäs 84, 229, 269 Tärby 175, 233 Tärendö 321 Tärna (La) 37, 262, 270, 322 Tärna (Up) 175, 234, 322 Tärnaby 37 Tävelsås 175, 265, 321 Töcksmark 262, 268 Töftedal 222, 233 Töllsjö 271 Tölö 228, 272 Tönnersjö 175, 272 Töre 321, 324 Töreboda 280, 281, 319 Törnevalla 176, 267 Törnqvist, Albert 299, 308 Törnsfall 172 Törringe 172 Tösse gamla 175, 231 Tösse nya 270 Ucklum 272 Uddevalla 227, 228, 247, 267 Ugglum 175, 268 Ukna 269 Ullared 268 Ullberg, Johan 192, 201 Ullene 270 Ullervad 272, 280, 281 Ullstorp 175, 322 Ullånger 35, 99, 175, 323 Ulricehamn 175, 229, 234 Ulrika 232, 266 Ulrika, se även Ludvika Umeå 212 Umeå lands (Backenkyrkan) 172, 212 Umeå stads 227, 230, 231, 279, 322 Undenäs 230, 322 Undersvik 265 Undersåker 271 Ununge 173 Upmark, Gustaf 338 Upphärad 206, 231 Uppsala 78, 81, 183, 186, 203, 337 domkyrkan 172, 199, 325, 328, 334, 335 Helga Trefaldighet 172 Uppsala-Näs 172 Uppåkra 318 Urshult 267 Uråsa 51, 172 Utby 232, 281, 320 Utvängstorp 175, 269 Utö 231, 270 Uvered 227, 232, 269 Vad 175, 231, 281 Vada 175, 230 Vadensjö 175, 270 Vadsbro 175, 227, 228 Vadstena 198, 199 klosterkyrkan 29, 172 S:t Per 230 Vagnhärad 172 Wahlman, Lars Israel 311, 329, 330, 335 Vaksala 173 Valbo 140, 175, 223, 233 Valbo-Ryr 233, 323 Valdemarsvik 320 Valdshult 323 Valinge 322 Vall 172 Valla 272 Vallby (Sk) 175, 226, 264, 319 Vallby (Sö) 173 Vallby (Up) 173 Vallda 175, 223, 228 Valleberga 44, 45, 46, 176, 265, 323 de la Vallée, Jean 209 Vallentuna 102, 175, 271, 272 Vallerstad 268 Vallkärra 172, 270 Vallsjö 94 Vallsjö gamla 172 Vallsjö nya 322 Vallstena 173 Vallösa, se Sjörup Valstad 175, 309, 322 Valtorp 54, 55, 175, 231 Valö 81, 172 Vamlingbo 160, 172 Vankiva 120, 175, 269 Vanstad 319 Vansö 79, 175, 323 Vapnö 175, 263 Vara 48, 323 Varberg 229, 263 Ny Varberg 226 Varberg på Platsarna 226 Varnhems klosterkyrka 29, 173, 335 Varnum 175, 233 Varola 270, 318 Vartofta-Åsaka 175, 266 Varv 318 Varv och Styra 318 Vassunda 175 Vassända-Naglum 266 Vaxholm 227, 262 Veberöd 175, 319 Veckholm 160, 173 Vedby 319 Veddige 263, 319 Vederslöv 111 Vederslövs gamla 175, 234 Vederslövs nya 320 Vedevåg 232, 269 Veinge 173, 321 Velinga 234 Vellinge 173, 272 Vemdalen 24, 98, 227, 262 Vena 266 Vendel 172, 232 Venjan 266, 324 Wennberg, Thure 248, 284, 286 Ventlinge 175, 267 Verum 175, 267, 323 Vesene 175, 262 Vessige 272 Westerberg, Karl Martin 311, 334, 335, 336 Westin, Fredric 248, 257 Veta 173, 230, 234 Vetlanda 266 Viby (Nä) 172, 284 Viby (Ög) 264 Vibyggerå 88 Vibyggerå gamla 99, 172 Vibyggerå nya 320 Vickleby 175, 264 Wickman, Gustaf 297 Vidbo 173 Vigeland, Emanuel 329 Vika 172, 330, 331, 335 Viken 229, 268 Viker 319 Vikingstad 119, 262 Viklau 175, 245, 271 Viksjö 233, 263, 315, 324 Viksta 109, 172 Vilhelm av Sabina 145 Vilhelmina 269 Villberga 172 Villie 175, 233, 322 Villstad 176, 231, 265 Vilske-Kleva 173 Vimmerby 229, 271 Vinberg 267, 322 Vindeln, se Degerfors Vingåker 81 af Wingårdh, Carl Fredrik 237 Vinköl 300, 320 Vinnerstad 175, 322 Vinslöv 172, 263, 320, 324 Vintrosa 232, 268 Granhammarskyrkan 134 Viollet-le-Duc, Eugène 328 Vireda 110, 131, 175, 231, 234 Virestad 266 Virke 318 Virserum 320 Visby 167 domkyrkan 173 Visingsö, Brahekyrkan (Ströja) 133, 227 Visingsö, Kumlaby 171 Vislanda 265 Visnum 228, 232 Visnums-Kil 234 Vissefjärda 176, 262 Visseltofta 175, 264, 269 Vist (Vg) 322 Vist (Ög) 176, 233 Vistorp 232, 321 Vitaby 172, 264 Vitsand 268 Vittangi 270 Vittaryd 172 Vittinge 175, 234 Vittsjö 175, 263 Vittskövle 172 Volgsjö 265 Vollsjö 120, 175, 318 Voltaire, François 275 Vomb 175, 309, 320 Voxna 234 Register 405 Voxtorp (Södra Möre härad) 173 Voxtorp (Östbo härad) 269 Vrena 89, 94, 172 Vreta kloster 25, 29, 133, 160, 173, 198, 335 Vrigstad 319 Vrå 233, 269 Wåhlin, Theodor 311, 326, 335 Våmb 137, 172 Våmhus 227, 228, 263 Vånga (Sk) 175, 232, 319 Vånga (Ög) 319 Vårdinge 173, 268 Vårdnäs 233, 266 Vårdsberg 141, 173 Vårkumla 172 Vårvik 99, 270 Våthult 175, 264 Våxtorp 172 Vä 140, 142, 145, 173, 226 Väckelsång 230, 268 Väddö 269 Väderstad 268 Väla 175, 230 Välinge 271 Välluv 172 Vänersborg 228, 264 Vänersnäs 175, 230, 232 Väne-Ryr 232 Väne-Åsaka 175, 232 Vänga 130, 323 Vänge (Go) 141, 172 Vänge (Up) 50, 173, 321 Vännäs (Vännäsby) 267 Väring 267, 281 Värmdö 152, 172 Värmskog 230, 262 Värna 175, 262 Värnamo 264, 299, 300, 320 Värsås 271, 302 Värö 263, 271 Väsby 175, 226, 267 Väse 114, 252, 262 Väskinde 172 Västanede 192 Västanfors 81, 119, 227, 268 Västerfärnebo 172, 263 Västergarn 172 Västerhaninge 173 Västerhejde 136, 172 Västerlanda 175, 229, 231 Västerljung 173 Västerlösa 176, 266 Västerlövsta 172 Västermo 175, 228, 230 Västerplana 172, 231, 232, 335 Västerstad 320 Västervik, S:ta Gertrud 50, 172, 232, 262 Västervik, S:t Petri 323 Västervåla 119, 227, 322 Västeråker 136, 137, 150, 172, 328 Västerås 71, 78, 181, 198, 286 domkyrkan 155, 173, 274, 335 Västerås-Barkarö 173, 175, 262 Västland 271 Västra Alstad 175, 269, 322 Västra Broby 321 Västra Ed 81, 120, 318 Västra Eneby 264 Västra Frölunda 319 Västra Fågelvik 272 Västra Gerum 175, 233 Västra Harg 267 Västra Hoby 321 Västra Husby 176, 267 Västra Ingelstad 175 Västra Karaby 263, 264, 268 Västra Karup 175, 265, 267 Västra Klagstorp 176, 268, 321 Västra Kärrstorp 175, 318 Västra Ny 175, 263 Västra Nöbbelöv 172, 269 Västra Ryd (Up) 175, 263 Västra Ryd (Ög) 321 Västra Sallerup 173 Västra Skedvi 267 Västra Skrukeby 119 Västra Skrävlinge 318 Västra Stenby 267 Västra Strö 320 Västra Sönnarslöv 322 Västra Tollstad 269 Västra Tommarp 172 Västra Torsås 232, 319 Västra Torup 172 Västra Tunhem 44, 44, 116, 176, 232 Västra Vemmenhög 319 Västra Vemmerlöv 172 Västra Vingåker 81, 175, 264, 284 Västra Vram 263, 319 Västra Ämtervik 229, 267 Västrum 81, 230, 266 Väte 141, 172 Vättak 231 Vättlösa 175, 234 Vätö 172 Väversunda 172 Växjö 70, 237 domkyrkan 175, 270, 335 Yllestad 270 Ysane 175, 264 Ysby 172 Ystad, S:ta Maria 175, 227 Ystad, S:t Petri 29, 173 Ytterby 230, 319 Ytterenhörna 144, 172, 234 Yttergran 175, 233 Ytterhogdal 98, 230, 232, 266 Ytterjärna 175, 228 Ytterlännäs 88, 94 Ytterlännäs gamla 99, 173 Ytterlännäs nya 270 Ytterselö 175, 232 Ytterstfors 269 Yxnerum 49, 266 Zettervall, Helgo 289, 311, 325, 326, 327, 328, 335 Zorn, Anders 336 Å 270 Åbom, Johan Fredrik 249, 259, 260, 308 Åby 176, 263 Åbyn 227 Ådals-Liden 227, 267 Åhus 173 Åker (Sm) 270 Åker (Sö) 173, 335 Åkerby 172 Ål 176, 262 Åland 172 Ålem 268 Åmots gamla (Bunge kapell) 266 Åmots nya 97, 98, 323 Åmsele 108 Åmåls gamla 229 Åmåls nya 253, 266 Ånimskog 175 Årdala 173 Åre gamla 175, 223, 232 Åre nya (Duved) 322 Årstad 321 Årsunda 175, 263, 277 Åryd 49, 319 Ås (Ha) 175 Ås (Jä) 102, 320 Ås (Sm) 319 Ås (Vg) 176, 233 Ås (Öl) 175, 263 Åsarne gamla 320 Åsbo 173, 233 Åsbräcka 198, 206, 207, 229 Åseda 175, 266 Åsele 84, 227, 233, 270 Åsenhöga 232, 271 Åsle 175, 226, 263 Åtvid 155 Åtvids gamla 153, 155, 172 Åtvids nya (Stora kyrkan) 321 Älekulla 175, 265 Älgarås 175, 229 Älghult 267 Älgå 231 Älmeboda 88, 95, 116, 265, 320 Älmhult 324 Älvdalen 113, 226, 230, 231, 268, 284, 286 Älvestad 176, 234 Älvkarleby 175, 230 Älvros gamla 98, 227, 233 Älvros nya 321 Älvsbacka 232, 324 Älvsby 267 Älvsered 253, 269 Älvsåker 175, 234 Ängelholm 230, 319 Ängersjö 264 Ängsö 172 Äppelbo 263 Ärentuna 172 Ärla 264 Ärtemark 175, 232 Äspered 234, 318 Äsphult 172 Äspinge 173 Äspö 175, 322 Öckerö gamla 175, 264 Öckerö nya 323 Ödeborg 175 Ödeby 176, 221, 229 Ödenäs 269 Ödeshög 175, 264, 321 Ödestugu 110, 175 Ödskölt 232, 318 Ödsmål 319 Öggestorp 120, 263, 321 Öglunda 111, 175, 234, 321 Öja (Go) 172, 335 Öja (Sk) 322 Öja (Sm) 271 Öja (Sö) 227, 229, 270 Öjaby 146, 172 Öjebyn, se Piteå Öjelunda 74 Ökna 226, 263 Öljehult 234, 269 Ölme 228, 230, 265 Ölmevalla 262, 321 406 Bilagor Ölmstad 175, 232 Ölserud 228, 263 Ölsremma 228, 269 Önnarp 319 Önnestad 175, 271 Önum 234, 318 Ör (Ds) 176, 221, 228 Ör (Sm) 175 Öra 175, 268 Örberga 134, 144, 173 Örby 269 Örebro 79, 274, 325 Olaus Petri 44, 44, 323, 335 S:t Nicolai 146, 147, 172, 335 Öregrund 78, 172 Öreryd 233 Örgryte gamla 175, 232, 263, 267 Örgryte nya 321 Örja 319 Örkelljunga 175, 230, 264, 267, 270 Örkened 247, 252, 265 Örnsköldsvik 296, 301, 323 Örsjö (Sk) 172 Örsjö (Sm) 299, 299, 321 Örslösa 266 Örsås 272 Örtofta 120, 318 Örtomta 175, 232 Örträsk 270 Ösmo 175, 231, 328, 335 Össeby-Garn 172 Össjö 175, 319 Östad 230 Östanvik, se Nämdö Österbybruk 232 Österfärnebo 268 Östergarn 172 Österhaninge 173 Österjörn 269, 271 Österlövsta 146, 172 Österplana 87, 88, 228, 320 Österslöv 262, 320 Östersund 337 Östersunds gamla 269 Östersunds nya (Stora kyrkan) 324 Österunda 172 Östervallskog 227, 318 Östervåla 102, 172 Österåker (Sö) 45, 121, 175, 228, 230, 265 Österåker (Up) 175, 227 Östhammar 78, 228, 262, 263 Östmark 262 Östra Broby 234, 320 Östraby 173, 269 Östra Ed 226, 264 Östra Eneby 45, 46, 175, 232 Östra Frölunda 268 Östra Fågelvik 141, 230, 231 Östra Gerum 136, 172 Östra Grevie 262, 322 Östra Harg 175, 233 Östra Herrestad 175, 321 Östra Hoby 172, 270 Östra Husby 267 Östra Ingelstad 175 Östra Karaby 175, 270 Östra Karup 175, 309, 319 Östra Klagstorp 267, 319 Östra Kärrstorp 270, 318 Östra Ljungby 272 Östra Ny 175, 268 Östra Nöbbelöv 175, 272 Östra Ryd (Up) 172, 230 Östra Ryd (Ög) 172, 284 Östra Sallerup 172, 319 Östra Skrukeby 173, 284 Östra Stenby 175, 229, 272 Östra Strö 172, 319 Östra Sönnarslöv 175, 318 Östra Tollstad 232, 321 Östra Tommarp 272 Östra Torp 320 Östra Torsås 270 Östra Tunhem 301, 322 Östra Vemmenhög 175, 233, 263 Östra Vemmerlöv 175 Östra Vingåker 81, 227, 233 Östra Vram 172 Östra Ämtervik 266 Östuna 172 Öttum 320 Öved 234 Överenhörna 175, 265 Övergran 173 Överhogdal 233 Överjärna 144, 172 Överkalix 227, 230, 271, 324 Överluleå 101, 251, 253, 268 Överlännäs 172 Överselö 173, 227, 321 Övertorneå 123, 132, 213, 213, 222, 226, 232 Överum 320 Övraby 172 Övre Ullerud 229, 232 Öxabäck 264, 320 Öxnevalla 175, 263 Register 407