En uppländsk bronsåldershydda Almgren, Oscar Fornvännen 7, 132-151 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1912_132 Ingår i: samla.raa.se 132 Oscar Almgren. 13. På 1 m:s djup, 2,7 m. rakt västerut från centrum fanns en lerkruka af groft, tjockt gods, med brända ben utan bifofogade fornsaker. Den stod löst nedsatt, endast med en stenflisa vid sidan och kunde ej tillvaratagas. Mynningens diam. var c. 20 cm. och höjden ungefär densamma. Hög XI. Helt nära hög I syntes en höjning i marken, betecknande platsen för ännu en hög, n:r XI. Denna var emellertid så utjämnad af plogen, att den ej underkastats någon närmare undersökning. EN UPPLÄNDSK BRONSÅLDERSHYDDA. UNDERSÖKT AF OSCAR ALMGREN.1 början af år 1905 inkom till Statens Historiska Museum genom den flitige uppköparen J. A. Björk ett bronsåldersspänne af unik form (fig. 1, förut afbildad! i Månadsbladet 1903—05, s. 191). Första ögonkastet visar, att det är besläktadt med den bekanta, i sydöstra Skåne och på Bornholm förekommande spännetypen, Svenska Fornsaker fig. 121. Men den "tutulusformade" skifva, som hos denna typ bildar nålhufvudet, har här växt ihop med den stora midtplattan och fått en pendant vid dennas motsatta ända. Nålen, som nu felas, har varit inhäktad i en ögla under den ena ändskifvan, och under den andra sitter den hakformiga nålhållaren. Äfven formen på sprötenas knoppar och midtskifvans ornament hänvisa det uppländska spännet till en senare tid än dess sydskandinaviska prototyp, hvilken ju tillhör Montelius' 3:dje period. Att det här är fråga om 4:de perioden, bevisas särskildt genom en jämförelse med några i Madsen's atlas Jfr Ymer 1906, s. 417, Fataburen 1908, s. 174, Upplands Fornm. fören. Tidskr. h. 27, s, 237. 1 En uppländsk bronsåldershydda. 133 Broncealderen afbildade danska föremål, nämligen 2 hängkärl (Suiter, pl. 37:r, och Samlede Fund, pl. 21:2) samt en tutulus (sistn. arb. pl. 33:s). Alla dessa, som obestridligen tillhöra 4:de perioden, visa samma ornamentsmotiv som vårt spänne, nämligen grupper af koncentriska cirklar, förbundna med tangenter, och det hela kantadt af punktrader. Fig. 1. Bronsspännc från Boda i Brcds socken, Uppland. 2 /s. Spännet utgör alltså ett nytt vittnesbörd om den nära släktskap mellan uppländska och sydskandinaviska fynd under bronsålderns fjärde period, hvarpå Hågafyndet gaf så många prof. Det intressanta fyndet föreföll ju snarast att ha varit en enstaka nedläggning, men det var dock ej uteslutet, att här kunde föreligga ett graffynd, och förf. ansåg sig därför böra vid tillfälle besöka den angifna fyndplatsen: Boda i Breds socken, hvilken är belägen tätt öster om Sagan i Åsunda härad, sydvästra Uppland. Sommaren 1906 erbjöd sig ett sådant tillfälle. Från Lundby station på Stockholm-Västeråsbanan följer man järnvägslinjen 134 Oscar Almgren. en fjärdingsväg västerut (jfr kartan fig. 2) och kommer dä till Boda by, af hvars tre gårdar tvänne ligga intill hvarandra tätt norr om banan. I den västra af dessa gårdar fann jag hittaren af spännet, Albert Bejbom. Han följde mig till fyndplatsen, belägen blott ett par minuters väg VNV. från gården i en ~Jnltmyra.^ *J jifg&viiS). y...s ;Vr^i Fig. 2. Efter Generalstabens kartblad Sala i 1:100,000. X utmärker fyndplatsen. hagmark, där skogen för några år sedan blifvit afröjd. Här går en liten ändmoränrygg fram ungefär i Ö—V. Den är rikligt öfversållad med stenblock och består för öfrigt af fin, mjölig mo. I brist på grus i närheten hade man sökt vägfyllningsmaterial i den lilla moränåsen och upptagit ett par gropar af några meters vidd, en på hvardera sluttningen. Det var i den norra af dessa gropar, som spännet hittats. Intet spår af någon grafkulle syntes, ej hälller hade hittaren iakttagit ben eller dylikt. Just som jag stod i begrepp att åter lämna platsen, fann jag emellertid i gropen några brända lerbitar. I förmodan att en urnegraf dock förelegat, och att alltså möjlighet En uppländsk bronsåldershydda. 135 att finna flera sådana kunde förutsättas, lät jag gräfva ett par spadtag i åsytan mellan groparna, där den var ovanligt slät och stenfri (fig. 3). Därvid kom genast en mängd brända lerbitar till synes, och nu visade sig, att dessa ej härrörde frän Fig. 3. Åsytan före undersökningen, från Ö. I kanten af gropen till höger var spännet hittadt. Hitom den bortersta åsen i bakgrunden löper Sagan. kärl, utan hade utgjort klening till husväggar af ris. Fortsatta profgräfningar ådagalade, att sädana kleningsbitar förekommo öfver ett område af flera meters vidd, och hittaren erinrade sig nu, att äfven spännet legat bland dylika. Efter allt att döma förelågo alltså här lämningarna af en hydda från bronsåldern. Den fullständiga utgräfning jag därefter företog utvisade till fullo, att denna förmodan var riktig. 135 Oscar Almgren. o. o. TO O En uppländsk bronsåldershydda. 137 Lerkleningslagret låg under ett 15—20 cm. tjockt ytskikt af den mjöliga mon,1 tätt ofvanpå ett tämligen ojämnt lager af tydligen ditförda stenar. Stenlagret var ganska skarpt begränsadt, särskildt åt väster, och visade en oval form (se fig. 4 och 5). Båda sandgroparna hade skurit in något i stenlagret, sä att dess kant här är förstörd, men den återkommer där man väntar den på andra sidan. Åt öster försvinner stenlagret utan tydlig begränsning, beroende på att marken här är högre (fig 7). Denna omständighet visar, att stenlagret är att betrakta som en utfyllning för att bereda ett fastare och torrare samt någorlunda plant golf i stugan. Dock företedde detta golf nu en mycket ojämn yta. Där stenlagrets begränsning är säker, ger den en så bestämd anvisning om hyddans form, att det måste ansesafgjordt, att denna varit rundadt oval och mätt omkr. 9,5 m. i längd (Ö.—V.) och 7 m. i bredd (N.—S.); i sistnämnda riktning har den helt och hållet upptagit den smala åsryggen (jfr tvärprofilerna, fig. 6). Midtpå södra långsidan afbrytes kantens regelbundna oval, och stenlagret går här, ehuru blott svagt utbildadt, nära 2 m. längre ut än eljest, tills det härute (söder om c på planen) begränsas af en rad något större stenar. Ehuru östra sidan af denna utfyllning är skadad af sandgropen, är dock tillräckligt kvar, för att den skall göra intryck af en "förstubro" (jfr profilen E Angående förklaringen af detta ytskikt, hvilket märkvärdigt nära liknade den under stenlagret liggande naturliga mon och var föga myllartadt har jag med företeende af jordprof rådfrågat professor Sernander, som benäget gifvit följande utlåtande. "Jordarten är en mo med mycket sparsamma gruskorn och med tydlig "Krumelung" (tysk "BodenkundeMerm för en viss egendomlig sammangyltning af jordpartiklarna). Troligen är den till sin hufvudmassa residuum efter en daggmaskmylla, från hvilken den organiska substansen till stor del försvunnit'. Prof. S. framhöll dock, att skiktets mäktigliet var påfallande stor för detta uppkomstsätt, och ansåg ej alldeles omöjligt, att, såsom jag framkastade, ett nedfallet lager af taktorf kunnat något bidraga till dess bildning. Däremot trodde han ej, att obränd och upplöst lerkleningsmassa skulle ha gifvit en jordart af denna beskaffenhet. Jfr sid. 146. Fornvännen 1912. 10 1 138 Oscar Almgren. samt fig. 8). Att ingången varit på detta ställe, bestyrkes också af en annan liten iakttagelse. Skörbrända stenar hittades, utom i den nedan beskrifna eldstaden, blott pä två ställen i stenlagret, på planen utmärkta med b, c. Den ena af dessa stenar låg just på "förstubron", den andra något innanför denna. Det är dä högst troligt, at! En uppländsk bronsåldershydda. 139 dessa stenar tappats, när man från eldstaden bar ut skörbrända stenar och aska, som hopat sig till alltför stor mäktighet. Midt framför "förstubron" ligga ett par stora flyttblock. • . c T5 B( — JtJ B m •CO ert B •a B M • - . ; -** M pj g Sj £• • B « B m M M M U > T3 CO - I be . « J) -r. T ; c 2 M ,. c c -y. g g O, M T3 + c 0> i c m e s (A C B rz Bi O C/ C •a —i Se JB • M c •g h a j Uppgången har naturligtvis ej varit öfver dessa, utan måste ha skett från sidan, snedt uppför den branta sluttningen. Säkerligen är det sandgropen öster härom, som förstört alla spår af stigen, som ledt hit upp (jfr fig. 9). 140 Oscar Almgren. Ti TO' D. D. TO O O. O. 3 < C 3 D. er o o En uppländsk bronsåldershydda. 141 Såväl den ovala formen som antydningarna om, atl ingången varit midtpå ena långsidan, ger oss en fullständig motsvarighet lill den välbekanta afbildning af en skånsk bronsåldershydda från 5:te perioden, som föreligger i den af Montelius i en grafhög vid Hammar anträffade husurnan, fig. 10. Fig. 8. Hyddegolfvets södra sida med "förstubron" (vid bildens vänstra kant midtpå). Äfven andra detaljer i denna husurna stämma väl öfverens med och tjäna att belysa de i hyddegrunden vid Boda iakttagna förhållandena. Eldstaden i den sistnämnda, en cirkelrund, med skörbrända stenar och kolblandad jord fylld "grufva"1 af 1,-io m:s diam. Om användningen af dylika "grufvor" som stekgropar, där köttet nedgräfdes mellan glöd och heta stenar, såsom ännu i dag brukligt hos naturfolk, se de intressanta utredningarna i Aarböger 1909, s. 297 ff., 317 ff. 1 142 Oscar Almgren. och 40 cm:s djup under "golfvet" (60 cm. under jordytan) ligger visserligen i stugans midtlinje, på längden räknadt, men ej i dess midtpunkt, utan ett godt stycke öster om denna.1 Då nu husurnan antyder, att den ovala stugan hade sitt rökhål i midten af det koniska taket, kan naturligtvis eldstaden ej Fig. 9. Moränryggens södra sluttning med sandgropen. Upptill ses hyddegolfvets stcnlager. ha legat midtunder detta, där det kunde regna in, utan måste ligga något åt sidan. Hvad väggarnas konstruktion beträffar, synes den egendomliga fältindelning, som målningen på husurnan visar, möjligen afse att antyda omväxlingen mellan stolpar och lerklenade fyllningar. Vi ha nu att studera Bodahyddans lerklening. Fig. 11 viDen är anlagd invid en jordfast sten, som bär tydliga spär af hettans inverkan. 1 En uppländsk bronsåldershydda. 143 sar några typiska bitar af olika slag efter fotografi, och fig. 12—14 (utförda af artisten O. Sörling) ge prof på olika genomskärningar samt teckningar af några särskildt intressanta styc- Fig. 10. Husurna frän bronsåldern. Skåne. ' -,. Fig. 11. Lerkleningsbitar frän Bodahyddan. Omkr. 1/2. ken. Godset är fin lera utan sandinblandning; någon enstaka gäng ses dock ett litet stenkorn i massan. Bitarna äro så pass hårda och rödbrända, att endast hyddans brand torde kunna förklara deras tillstånd. 144 Oscar Almgren. Jt Ji J Fig. 12. Genomskärningar af lerkleningsbitar med parallella pinnaftryck (X). Vi. En uppländsk bronsålders/lydda. 145 C *mtÉk^*y^^ f Fig. 13. Lerkleningsbitar med pinnaftryck i olika riktningar. Vi. L 146 Oscar Almgren. Lerkleningslagret förekom ganska tätt öfver större delen af hyddegolfvet; närmast ändarna saknades det dock nästan fullständigt. Sä godt som alla funna kleningsbitar hemfördes till Statens Historiska Museum, där de noga granskats. Utbredda intill hvarandra i ett tätt sammanhängande lager upptaga de dock ej större yta än omkr. 7 kv.-m. Detta är naturligtvis en bråkdel af hvad som behöfts för att klena en så stor hyddas väggar, äfven om blott vissa fält varit klenade och det endast på a b Fig. 14. Lerkleningsbitar med gräsaftryck. Vi. utsidan. Men då hyddan brunnit, är det väl blott en del af leran, som blifvit så genombränd, att den bevarats; återstoden har väl upplösts i stoft.1 Äfven den brända kleningen har sönderfallit i ganska små stycken; bitarnas största diameter är i allmänhet endast 2—4 cm., den allra största förekommande 7 cm. Omkring |-del af hela antalet lerbitar visa aftryck af pinnar, ytterst få af gröfre virke. Det är egentligen endast en bit (fig. 13 a), som tydligt återger rundningen af en tjockare gren eller en smäcker stam (med barken på), hvars diameter varit omkr. 4 cm. Några aftryck med än svagare rundning äro mer eller mindre osäkra. Ett par små bitar visa möjligen aftryck af klufvet virke. Äfven andra spår af de stolpar, som måste ha bildat stommen i hyddans väggar, äro ytterst osäkra. Vid / i sydvästra kanten hittades en ganska stor kolbit, som möjligen kan vara 1 Se dock ofvan, s. 137, noten. En uppländsk bronsåldershydda. 147 rest af en bränd stolpe.1 Jorden kändes på denna punkt ovanligt lös, så att ett stolphål möjligen kunnat förefinnas, ehuru ingen mörkare mullfärg kunde iakttagas. Ifrigt söktes efter flera dylika "hål" öfverallt inom hyddegolfvet, särskildt längs kanterna, och till en början, som det tycktes, med god framgång; men efterhand blef det klart att detta sökande endast förde på villovägar: jordmånen var af naturen så lös, att det var omöjligt afgöra, hvar den möjligen förut varit rubbad, då ingen färgskillnad förekom. Endast på tvä ställen nära eldstaden (d, e på planen) upptäcktes mellan stenarne grunda, runda fördjupningar af c:a 10 cm:s diam., fyllda med kolblandad mylla. Hvad deras förekomst just där har för betydelse, kan jag ej förklara. Lerkleningen har synbarligen endast täckt de af ris flätade fyllningarna mellan stolparna och de eventuellt förekommande tvärslåarna. Om detta flätverk få vi därför rikligare upplysningar, om ock de flesta pinnaftrycken äro helt grunda. De djupare visa, att pinnarnas diameter vexlat mellan Va—2 cm. Att de i ena riktningen suttit helt tätt, framgår af det jämförelsevis stora antal kleningsbitar (350 ä 400 st.), som trots sin ringa bredd upptaga aftryck af 2, stundom 3, någon gång 4 parallela pinnar (se fig. 12). När utsidan af lerlagret tydligt är bevarad, kan man bestämma dettas tjocklek utanför pinnarna. Fig. 12 b (och j?) visa minimitjocklek, a den ordinära; den största iakttagna tjockleken är 3 cm. Då 3 eller 4 parallela aftryck förekomma, stå de ibland nästan i rät linje (c), men ofta sä att säga på två led (d—K). Det senare har uppenbarligen varit fallet i närheten af de korsande tvärpinnarna, som ävägabragt flätningen. Omkring 60 bitar förete aftryck af sådana tvärpinnar, i rät vinkel mot en eller flera af de tättställda. Fig. 13 c—/ visa detta förhållande tydligt.2 13 b är möjligen snarare en gröfre Eljest förekommo smärre kolrcster här och där pä hyddegolfvet. En bit finnes, där ett pinnaftryck slutar midt inne i lerstycket, midtför en korsande pinne. På en annan bit går midtemot oeh vinkelrätt mot ett grundt pinnaftryck ett halfrundt pinnhål af 0,45 cm:s vidd 0,c cm. in 1 det här 1,2 cm. tjocka lerstycket. 2 1 148 Oscar Almgren. pinne med bevarad sidokvist. På 13 a står det ofvan beskrifna aftrycket af ett gröfre trä i rät vinkel mot 3 tättställda parallela aftryck af pinnar, hvilka gått förbi detta. Vare sig det senare utgjort en stående stolpe eller en liggande tvärslå, har alltså risflätningen ej varit på något sätt infogad däri, utan fästad pä annat sätt, och väl snarast på insidan. Lerkleningen har då utfyllt de fördjupade fält, som väggens utsida sålunda bildade, och en tämligen jämn, men genom det blottliggande stolpverket upprutad väggyta har åstadkommits; det är, såsom redan antydts, förmodligen denna anordning, som målningen på den skånska husurnan vill återgifva. Rätt ofta ser man, hur en lervalk pressats in ganska långt mellan två pinnar:/ig. 12 i—k. De ställen, där pinnarna efter lerans inpressning klämt till om valkens rot, skilja sig genom sin släta yta tydligt från valkens utskjutande del. Att denna senare aldrig bär spår af att ha blifvit efteråt tilltryckt, trån andra sidan, bevisar att endast ena sidan af risflätningen varit klenad.1 Här och där har kleningen varit förstärkt med ett inbakad! gräslager. Omkr. 200 bitar visa på en {latsida aftryck af sådant (fig. 14). Somliga af dessa bitar äro tjocka och ha då ofta på en annan sida ett eller två pinnaftryck (14 b): andra äro tunna och flata (a), tydligen utgörande ytlagret. En flat bit har slingrande intryck af rottågor el. dyl. Då kleningens utsida är bevarad, är den i allmänhet ganska slät; någon gång ser man tydliga aftryck af det påstrykande redskapet (en träspatel?) eller fingret. En bit bär ett djupt intryck af yttersidan af en fingerända med tydlig nagel (fingrets bredd l,o cm.). Äfven finnas bitar, som synas bära spår af att ha knådats mellan fingrarna.2 1 En sådan bit synes dock pä valkens ända ha aftryck af en mötande tvärpinne, rätt tjock. 2 I Statens Historiska Museum har ur den stora massan kleningsbitar uttagits en mindre profsamling. utgörande exempel pä alla härofvan beskrifna variationer; den har försetts med fortlöpande numrering (89 n:r), som återkommer i inventariebeskrifningen (inv.-n:r 13,005). En uppländsk bronsåldershydda. 149 Lerkleningsbitar hittades egendomligt nog ganska talrikt äfven i eldstadsgropen, ej blott i dess öfre lager (bitarna därifrån täcka V-i kv.-m:s yta), utan !. o. m. från 40 cm:s djup under jordytan och djupare (0,09 kv.-m.). Talrika bitar från de öfre lagren, men äfven åtskilliga från de djupare visa tydliga pinnaftryck. Dessa bitar måste väl ha kommit ner i stekgropen, medan den ännu användes. Funnes ej pinnaftrycken, skulle man ha en lätt förklaring af lerbitarna i den omständigheten, att naturfolk pläga inbaka det kött, som skall stekas i dylika gropar, i lera; men uppträdandet af väggkleningen på detta ställe är mycket svårförståeligt och kan väl endast förklaras så, att lossnade kleningsstycken händelsevis fallit i eldstaden. Af köksafskräde hittades endast emaljdelar af 2 kindtänder af nötkreatur. Den ena låg i själfva stekgropen, den andra 1 m. NO. därom. Andra benrester ha tydligen ej kunnat bibehålla sig i denna jordmån. Här och där på hyddegolfvet hittades kringspridda lerkärlsbitar. De äro i allmänhet af sand- och stenblandadt och därför sträft gods, ganska hårdbrändt af gulbrun färg. De flesta hittades i nordöstra delen af hyddegolfvet, andra vid dess södra och västra kanter. Bitarna äro små, den största 5,H cm. i diam., och låta ej hopsätta sig, men representera utan tvifvel mer än ett kärl. Blott två säkra mynningskantbitar finnas, den ena med tvärt afskuren, den andra med svagt utböjd kant. Dessutom två skärfvor från bottenkanten (eller den ena möjligen från en rundad bukkant). Alla bitar ha släta ytor; somliga äro dock nu fläkta. Såvidt man kan döma af de små skärfvorna, stämmer deras utseende godt med den yngre bronsålderns keramik. Fyndstället för bronsspännet, som af hittaren utpekades ungefär vid g på planen, förklaras bäsl genom antagandet, att det utan tvifvel dyrbara smycket haft sitt gömställe vid innersidan af hyddans bakvägg och där varit så väl nedstoppadt, att det ej lidit någon skada af branden. Vid en af amanuensen J. V. Eriksson 1910 företagen af- 150 Oscar Almgren, vägning 1 befanns hyddans ingång ligga 32,->2 m. öfver hafvet Valienslåndet i Sagan vid järnvägsbron växlar mellan 5,59 och 8,6i m. ö. h.2 Då nu hafsnivån under bronsålderns 4:de period enligt Sernander3 varit omkr. 14 m. högre än nu, är det tydligt, att på den tid, hyddan varit bebodd, en hafsvik funnits i närheten, ehuru den ej på långt när gått fram till hyddan. Såväl de här anträffade kreaturständerna som de talrika husdjursbenen i Hågahögen bevisa ju ock tillfullo, att Upplands befolkning vid denna tid lefvat af boskapskötsel (och utan tvifvel äfven af åkerbruk).4 Det framgräfda hyddegolfvet har lämnats i blottadt skick, så att det när som hälst är tillgängligt för studium.6 Boplatser från bronsåldern äro ytterst sällan påträffade i Norden, trots dess rikedom på andra fynd från denna period. Den nu beskrifna bronsåldershyddan är den första här i Norden, som kunnat utgräfvas till hela sin grundplan. 1904 anträffades på Bornholm vid undersökning af en bronsåldershög i bottnen af det utgräfda partiet ett kulturlager med spridda krukskärfvor, hvilket på ett ställe fördjupade sig till en eldstadsgrop af l,c>5—2 m:s diam.; dessutom funnos omkr. 3,e m. från gropens kant och med ungefär lika stort inbördes afstånd 2 stolphål, 60—75 cm. djupa och 40—50 cm. vida. De angifna afMed utgångspunkt frän den närbelägna järnvägslinjen vid kilometerstolpen 85, där rälsöfverkanten enligt benäget meddelande frän bandirektören ligger 26,82 m. öfver hafsytan. 2 Meddelande af bandirektören. 3 I mitt arbete 'Kung Björns hög' vid Haga. s. 53. 4 Aman. Eriksson afvägde vid samma tillfälle den af hittaren utpekade fyndplatsen för en simpel skafthålsyxa af sten (hvilken inköptes till Uppsala Museum). Platsen, belägen i en åker å Boda n:o 1 söder om järnvägen (ca 150 m. S. om banvaktstugan och strax S. om ett större afloppsdike), tåg 253'4 m. ö. h. 5 Det bör äfven nämnas, att i skogsdungen ö. om den undersökta hyddan ligger en rektangulär husgrund, hvilken likaledes af mig utgräfts, men befunnits innehålla en spiselgrund och sälunda vara af tämligen modernt datum. 1 En uppländsk bronsåldershydda. 151 ståndsmåtten tyda på, att den hydda, som här otvifvelaktigt funnits, haft dimensioner snarlika Bodahyddans.1 Det märkliga boplats- och verkstadsfyndet från Haag på Jylland2 har egentligen utgjort en afskrädeshög, hvarför inga hyddegrunder där kunde iakttagas, men däremot innehöll fyndet rikligt med bränd lerklening, hvilken enligt beskrifningen synes på det allra närmaste likna Boda-kleningen, icke minst ifråga om pinnarnas genomgående smäckra dimensioner. Vid Köpinge strax S. om Ramlösa brunn utanför Hälsingborg utgräfde förf. 1908 under de af kronprins Gustaf Adolf föranstaltade undersökningarna en oval, mullfylld sänka i grusmark (nu åker), hvilken innehöll talrika skärfvor af bronsålderslerkärl, däribland ett ovanligt stort och tjockt. Sänkans djup i midten var 0,™ cm., dess längd 5 och dess bredd knappt 4 m. Men den innehöll ingen tydlig eldstad, och inga stolphäl upptäcktes vid dess kanter, hvarför det är mycket osäkert, om här verkligen varit en hydda eller blott en affallsgrop. Den ovala hyddeform, som både Bodafyndet och husurnorna från Skåne, Kalmar län och Gotland visa oss, och som väl utgör en direkt utveckling af stenålderns runda hyddor,:1 står i skarp motsats till de rektangulära bronsåldershus med förhall af det "homeriska" husets typ, hvilka nyligen konstaterats af d:r Kiekebusch vid Buch och Hasenfelde i närheten af Berlin.4 Men där befinner man sig också inom ett helt annat kulturområde, de stora urnegraffältens, och säkerligen äfven hos en annan folkstam än germanerna, såsom Kossinna länge starkt betonat, ehuru det af andra tyska forskare bestridts. Den nu genom lyckliga fynd ådagalagda olikheten i husformer synes ännu mer skärpa den etnografiska motsatsen mellan de båda områdena. Se Aarbeger 1906, s. 195 f. Neergaard, Haag-Fundet i Aarbeger 1908, särsk. sid. 318. 3 Jfr Montelius i Archiv fur Anthropologic Band XXIII, s. 153, samt de viktiga nya undersökningarna i Orchomenos, beskrifna af Bulle i MiinchenAkademiens Abhandlungen, philos.-philol. Klasse. XXIV: 2 (1907). 4 Prähistorische Zeitschrift. Bd II (1910), s. 371 ff.,Bd 111 (1911), s. 287 ff. 2 1